Det var kanske inte ett misstag att låta frihetsbegreppet vara oklart definierat. Ty genom att låta det vara oklart formulerat tror de kanske att de att de har större chanser att komma undan med motsägelser, utan att någon ska lägga märke till det. Men bara genom slarvig läsning och ännu slarvigt tänkande kan man undgå att missa dessa motsägelser. Lite längre ned gör de nämligen klart för oss att vi har ett moraliskt ansvar för varandra. Varför? Eftersom vi är beroende av andra, säger moderaterna, har vi också ett ansvar för andra.

Beroende av andra hur? Menar moderaterna att jag är beroende av Statoil för att kunna tanka min bil? Menar moderaterna att jag är beroende av Willys för att kunna handla mat? Ja detta är ju sant. Men primärt är jag faktiskt beroende av mig själv. För att kunna handla någonting överhuvudtaget måste jag nämligen först producera en vara som jag kan sälja, för att tjäna de pengar jag behöver för att kunna handla på Statoil eller Willys.

Jag är alltså beroende av mig själv att skapa värden som jag sedan kan byta mot andra värden på en fri marknad. Så i en fundamental metafysisk mening är jag inte alls beroende av andra. Jag är och bör vara självständig. Faktum är att allt en människa måste göra för att överleva hänger ytterst på henne själv. En människa kan inte smälta maten åt andra, eller andas åt andra, eller kissa åt andra, eller jobba åt andra, eller tänka åt andra. Moderaterna har alltså som vi kan se fel. De har fel redan i deras metafysiska föreställningar om människan.

Även om jag var beroende av andra, som om jag var ett barn eller en handikappad människa, följer det inte att vanliga vuxna människor är beroende av andra. Det följer inte heller att vanliga vuxna människor har ett moraliskt ansvar inför barn (som de inte själva har skaffat) eller andra människor överhuvudtaget. Varje människa har nämligen rätt att leva för sin egen skull. Ingen människa måste ursäkta sin egen existens moraliskt genom att på deltid ställa upp som en slav för andra. Alldeles oavsett vilka de är, hur många de än är, eller hur stora deras behov än är.

Om människor inte har någon rätt att leva för sin egen skull utan måste ursäkta sin egen existens genom att tjäna andra, då är inte ett fritt samhälle det moraliska idealet, utan en form av slavsamhälle. Antingen ett samhälle där människor är slavar på deltid (välfärdsstaten) eller ett samhälle där de är slavar på heltid (socialism). Så idén att vi har ett moraliskt ansvar att tjäna andra är en föreställning som fundamentalt underminerar försvaret för ett fritt samhälle, och som i själva verket principiellt bereder vägen för ett ofritt samhälle. Ändå är det denna idé som moderaterna anammar.

Moderaterna gör emellertid en poäng av att det endast är när den enskildes egna krafter och förmågor inte räcker till som vi andra har ett ansvar för dem.

Jag är inte emot välgörenhet eller mänsklig välvilja. Det är inte det vi talar om. Jag förnekar bara påståendet om att andras brister, problem, lidande – vare sig det är förtjänt eller oförtjänt – i sig själv innebär att jag har en skyldighet att ställa upp för dem. Det har jag inte alls. Jag bör ställa upp och hjälpa oskyldiga människor som har fått problem, om och när jag anser att de förtjänar min hjälp, om och när en sådan hjälp från min sida inte är uttryck för dåligt samvete utan för att jag värdesätter andra människor, och om när en sådan hjälp inte är en akt av uppoffring utan av generositet.

Idén att svaga människor ger, hos de starka, upphov till en moralisk skyldighet att ta hand om dem, är inget annat än en oerhörd perversion av rättvisan. Detta betyder nämligen att de som är förmögna att leva av egen kraft har ingen rätt att leva, medan de som är oförmögna att leva av egen kraft inte bara har en rätt att leva, de har även rätten att leva på andras bekostnad, nämligen de starkas. Det är anmärkningsvärt att moderaterna låter sådana här idéer utgöra en del av deras program. Återigen: Är detta gjort med flit?

En viss metafysik leder till vissa värdeomdömen, värdeomdömen som leder till en viss etik. I detta fall leder en felaktig syn på människan till en felaktig syn på etiken, som i sin tur leder till en felaktig syn på politiken. I detta fall leder, närmare bestämt, synen på människan som osjälvständig till osjälviskhetens etik som leder ofrihetens politik.

Nej, det är inte en slump. Det är därmed inte sagt att det här nödvändigtvist är gjort med flit. Det kan också vara verket av att författaren eller författarna har blivit ledda till att dra dessa slutsatser omedvetna av den faktiska innebörden av sina falska premisser. I så fall bör man se detta som ännu en bekräftelse av hur felaktiga filosofiska idéer kan göra så mycket skada, på så kort tid, i synnerhet hos människor som ofta tror att de är fria från dess inflytande.

Det finns en del formuleringar som antyder att författarna till moderaternas nya handlingsprogram är nationalekonomiskt illitterata. Och detta kan jag utan svårigheter konstatera efter att bara ha läst de första sidorna. Ett exempel på detta är uppfattningen om att det krävs regleringar på arbetsmarknaden för att uppnå ”trygghet”. Detta och mycket mer därtill gör det svårt att ta till sig dokumentet. Det känns inte särskilt genomtänkt. Faktum är att det inte känns ett dugg genomtänkt på sina håll.

Men det finns en del meningar som verkligen säger vad partiet står för. Som verkligen kan sägas utgöra en ideologisk grund för partiet. Här är en: ”Människans frihet är moderaternas utgångspunkt. Vi tror på människans förmåga att växa av egen kraft, hennes vilja att ta ansvar för sig själv och sina närmaste. Ingen människa är samtidigt en ö. Vi kan alla bli beroende av andras stöd. Det är ofta då vi behöver politiken” (s 4). Detta är fundamentalt, ska vi snart se. Men innan jag återkommer till innebörden av detta vill jag ta upp deras ”frihetsidé”.

Bortsett från de gånger de får ihop en vacker formulering eller en vettig formulering, förstörs alltsammans av en massa idéer som är falska, dåliga, onda. Dessa idéer är dessutom mer fundamentala till sin natur och underminerar därför allt bra som kommer först senare.

Handlingsprogrammets behandling av frihetsbegreppet är inte bara en massa motsägelser och oklarheter staplade på varandra, de säger också emot andra delar av programmet. Det är oerhört frustrerande att läsa. Förutom att de har gjort klart att regleringar, dvs statliga interventioner i ekonomin, ”behövs” för att åstadkomma ”trygghet” på arbetsmarknaden (vilket är rent struntprat), då säger de senare i samma sektion att frihet och trygghet går hand i hand. Men de tycks då tala om en helt annan sorts trygghet och frihet. Men de gör det aldrig klart, så det blir en ekvivokation. (Ekvivokationer av detta slag präglar hela dokumentet.)

De skriver att frihet ”handlar också om varje människas utrymme i förhållande till den politiska makten”. Notera ordvalet: ”också”. Vadå ”också”? Detta är väl i ett politiskt sammanhang precis vad frihet betyder? Varken mer eller mindre. Vad skulle det annars betyda? Vad skulle det ”också” betyda? Endast om man inte vet vad politik är och vad staten är, kan man få för sig att formulera sig så ansvarslöst och aningslöst.

Det som är underligt med detta är att innan dess har de inte alls sagt vad de menar med frihet. Efter denna märkliga formulering kommer de med ännu mer märkliga såväl som förödande formuleringar. ”Det gäller att finna balanspunkten mellan politiskt maktutövning och varje människas rätt att själva bestämma över frukterna av egna ansträngningar” (s 6). Ursäkta mig, men vad i helvete betyder detta? Låt oss ta det steg för steg. Människor har rätt att bestämma själva över frukterna av egna ansträngningar. Dvs moderaterna erkänner äganderätten. Bra. Om så, varför ska man finna en ”balanspunkt” mellan detta och politikernas maktutövning? Dvs politikernas makt att våldföra sig på människor? Ingen förklaring eller motivering ges. Ingenting.

Notera här, förresten, hur de återigen inte gör en distinktion mellan ekonomisk makt (makten att producera och handla på en fri marknad) och politisk makt (makten att förstöra med skatter och regleringar). Det är faktiskt så att endast om man tror att dessa två sorters makt är en och samma, som man kan finna någon form av relevans. Eftersom de anser att det är samma sak, blir ”frihetsfrågan” för moderaterna en fråga om hur mycket folk ska få bestämma själva över sin inkomst, och hur mycket politikerna ska bestämma över folkets privata inkomster. Trots att friheten är grunden för moderaternas politik väljer de inte att här motivera var gränsen ska gå eller på vilka grunder gränsen ska dras där den eventuellt ska dras.

(En annan intressant sak här är att det är vägran att göra denna distinktionen som leder många socialister till att argumentera för att kapitalismen är en form av diktatur, eftersom ett fåtal äger så mycket av landets kapital, förmögenheter och produktionsmedel. Det är intressant att se hur moderaterna går med på ett sådant socialistiskt tänkande. Så går det när man tror att idéer inte är av betydelse: man blir oftast slav under deras enorma inflytande utan att veta om det.)

Som om denna röra, som endast är verket av två enstaka meningar i ett stycke, inte var illa nog, låt oss nu se vad som händer i nästa: ”Frihet är ett mycket individuellt begrepp som ser olika ut för olika människor”. Ja, en del använder begreppet irrationellt och en del använder det rationellt. Socialister menar att ”frihet” betyder ”frihet från verkligheten”. Anarkister och subjektivistiska libertarianer menar att ”frihet” betyder ”frihet att göra vad helst man känner för, mord inte uteslutet”.

Vad menar moderaterna? De använder det faktum att folk har olika, ofta irrationella, uppfattningar om vad frihet betyder som ett argument för att inte konsekvent förespråka frihet definierat som frihet från tvång. Därför kan frihet, enligt moderaterna, ibland betyda mer tvång och ibland mindre tvång. ”För vissa handlar frihet om att den politiska omfattningen ska bli mindre. För andra är det precis tvärtom [ja, de kallas för socialister]. Mer och bättre fungerande politik gör att människor vågar leva som de vill utan risk” (s 6).

Det är svårt att säga om de verkligen försöker komma undan med en motsägelse eller om detta märkliga sätt att uttrycka sig endast är ett verk av slarv och försummelse, av oklarheter eller av avsiktlgia ekvivokationer. För notera att i de två första meningarna talar vi om politikens omfattning och hur detta medför mer eller mindre frihet. Men i den sista meningen verkar det som att man använder frihet i den rationella meningen, dvs frihet från tvång, för att motivera att man genom rätt politik, nämligen en politik som syftar till att skydda individens rättigheter, kan förverkliga människors frihet.

Om frihet är frihet från tvång och staten, genom att skydda människors rättigheter, ser till att förbjuda allt initierande av fysiskt våld, då ser staten till att etablera och upprätthålla individens frihet. Eftersom frihet betyder frihet från tvång, dvs initierandet av fysiskt våld, betyder frihet också säkerhet, trygghet. Endast i denna mening blir det sista stycket i denna sektion begriplig: ”Utan frihet växer otryggheten. I otrygghetens spår följer ofrihet” (s 6). Kontentan av allt detta är, hur som helst, att man inte blir klok på vad moderaterna menar med frihet. Hur ska moderaterna kunna säga att de står för frihet om de inte ens vet vad det betyder?

Jag har kanske för mycket fritid, men jag gjorde nyligen besväret att läsa igenom moderaternas nya handlingsprogram. Jag hade inte några förväntningar av detta dokument, trots det blev jag ändå överraskad över vad jag hittade. Jag kan uppriktigt sagt inte riktigt förstå hur människor som säger sig älska frihet kan bli engagerade för detta parti. Måhända att de vill vara partipolitiskt engagerade. Måhända att detta är det enda parti som de trots allt tycker står dem närmast. Men hur kan man bli entusiastisk för deras idéer? Det är det jag finner förbluffande.

Moderaternas nya handlingsprogram är fyllt av floskler, oklarheter och motsägelser. Bara för att plocka ett exempel ur högen görs det ingen synlig distinktion mellan politisk makt och ekonomisk makt. Det görs ingen skillnad på när individer behandlar varandra orättvist, utan att för den sakens skull kränka någons rättighet, och när staten behandlar människor orättvist genom att kränka deras rättigheter.

Ett exempel på detta är när man först säger att kapitalism är en förutsättning för att människor ska kunna förverkliga sina ”livsplaner i ett frivilligt samarbete med andra människor” (s 4). Detta är sant, men det är också, oundvikligen sant att alla människor inte kan eller vill samarbeta med varandra av olika mer eller mindre rationella skäl. Följaktligen kommer det, på grund av rådande normer och värderingar, att på det aggregerade planet uppstå en del mönster. Dessa mönster innebär, bland annat, att kvinnor är ”underrepresenterade” på en del områden men samtidigt ”överrepresenterade”. Samma sak för män.

Det betyder dock inte att detta är en orättvis utkomst. Det betyder framför allt inte att det är en fråga för politikerna att lösa. Men det är just precis detta som antyds när de skriver: ”Vi har kommit långt i Sverige men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Många möter ännu fördomar som hindrar dem från att bli sedda som en hel människa. Tyvärr förekommer diskriminering, glåpord, sexuella trakasserier och till med våld. Mer måste göras för att öka jämställdheten i Sverige” (s 4).

När politiker säger att mer måste göra betyder det att politikerna med våld och tvång, tänker göra någonting. I detta fall handlar det om att med våld och tvång förbjuda människor från att vara ”fördomsfulla” mot kvinnor och rasistiska. Saken är bara den, så klart, att politiker inte har någon rätt att tvinga människor att sluta vara fördomsfulla mot kvinnor eller rasistiska. De har ingen rätt att förbjuda diskriminering. De har ingen rätt att verka för kvoteringar. Allt detta innebär en kränkning av människors riktiga rättigheter, i synnerhet äganderätten.

Att moderaterna inte ser detta är tecken på att man antingen är evasiv, eller väldigt ouppmärksam, eller, vilket jag finner mest troligt: oerhört föraktfull mot idéer. Om man tar idéer på allvar då försöker man inte bara förstå vad de faktiskt betyder i verkligheten (vilket är det minsta man kan begära). Man gör även en ansträngning att förena dem med varandra; om de är förenliga med verkligheten måste de i vilket fall som helst vara förenliga med varandra; sanna idéer är nämligen inte i strid med verkligheten eller varandra. Men i detta dokument finns det inga spår av att man har försökt göra varken eller och endast ett förakt för idéer kan, som jag ser det, förklara det.

Den enda känslan jag får av att läsa detta dokument, och det är genomgående, är att författaren eller författarna, inte bara föraktar idéer. De ser ideologi inte bara som meningslöst och opraktiskt. De ser det bokstavligen bara som en massa fina ord på ett papper som bara ”måste” finnas där, av tradition.

På den här bloggen har jag diskuterat hur FN och politiker genom att politisera klimatforskningen, ser till att faktiskt förstöra och försvåra forskning i ämnet och en fri och öppen debatt. Lennart Palm, professor i historia vid Göteborgs universitet, skriver i SvD om hur politikerna bokstavligen förbjuder och vill förbjuda vissa slutsatser om historien:

För närvarande lägger Tyskland fram ett förslag till EU-lagstiftning. Innebörden är att ”offentligt försvar av, förnekelse eller trivialisering av folkmordsbrott, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser”, begångna under de senaste 20 åren och fastslagna av en internationell domstol, ska straffas med upp till tre års fängelse i hela EU.

Kontentan blir att den historiska sanningen hädanefter ska slås fast av politiker och domstolar.

Kan det uttryckas klarare? Tvång gör det verkligen omöjligt för tänkare att fungera som tänkare. Politiseringen av forskningen, oavsett vad det är för sorts forskning, kan inte fungera av samma anledning.

Lennart Palm har rätt i att bli upprörd och orolig över detta. Det är förstås fråga om censur och tankeförbud. Det hör inte hemma i fria och civiliserade länder. Och regeringen bör, precis som Lennart Palm säger, verka för att stoppa detta censurförslag. Men med tanke på att regeringen faktiskt anser att det är statens uppgift att föreläsa om kommunismens historia för folket, och på deras bekostnad, och bestämma vad det är folket ska lära sig av historien, ska vi inte hoppas på för mycket.

Men Palm är förmodligen en företrädare för vänstern. Det märker vi på hans formuleringar och hans vinklingar. När det passar företrädare för vänstern, då har de inget emot att FN m fl försöker genompolitisera forskningen och stoppa alla avvikande röster i klimatfrågan. Men när det gäller vänsterns egna försök att exempelvis skriva om historien, så att den exempelvis dömer kommunismen mindre hårt och USA hårdare, då är det minsann viktigt att forskningen är fri. Detta är innebörden av dubbelmoral.

Det är oavsett vad Palm har för intentioner förstås helt vansinnigt att låsa in människor på grund av deras förnekan av förintelsen eller andra företeelser. Med tanke på hur vansinnigt det faktiskt är är det inte ett dugg obefogat av mig att ställa frågan: Hur länge kommer forskare i klimatfrågan få tänka och tala fritt utan att behöva vara rädda för att hamna i fängelse? I princip finns det ingen skillnad.

Det kanske är fråga om något mer än ett otroligt fult trick i debatten när att somliga debattörer vill likna skeptiska forskare och debattörer vid förintelseförnekare?

De senaste dagarna har Per Welander från den underbara bloggen Moderna myter haft tre riktigt bra inlägg i debatten. För de som har missat det, läs dem här, här och här.

Welander har även börjat moderera bland kommentarerna. Kan knappast klandra honom. Han motiverar det hela på följande sätt:

Denna blogg tycks reta upp extremvänstern ordentligt och de är väl rädda för att ”sanningen” ska komma fram. I de gamla (och existerande) kommuniststaterna var bara en åsikt tillåten – statens. Men Sverige är inte en kommuniststat. Nu finns det många i Sverige som vill införa planekonomi med klimatet som förtecken. Moderna Myter för fram andra åsikter än de politiskt korrekta och det tänker jag fortsätta med.

Det är inte bara det att de vill införa kommunismen med klimatet som ursäkt, de vill även stoppa alla möjligheter till en fri debatt, till ett utbyte på marknaden för idéer, genom statens inflytande över forskningen, genom allt struntprat om ”konsensus”.

Detta framgår bland annat av Richard S Lindzens redogörelse för hur det går till när IPCC ska formulera sin ”vetenskap”. Per Welander citerar honom: ”Under mötena med att skriva utkastet gick ‘IPCC-koordinatorer’ runt och insisterade på att kritik av modellerna måste tonas ner och att meningar skulle skrivas in om att modellerna ändå kunde vara korrekta trots anförda fel. Vägran blev då och då bemötta med ad hominem attacker. Jag bevittnade personligen att medförfattare blev tvingade att hävda sina ‘gröna’ vitsord till försvar för sina påståenden”.

En av Ayn Rands stora insikter är att människans förnuft inte fungerar under ofrihet, under tvång, under fysiskt våld. Eftersom människans förnuft är hennes grundläggande överlevnadsmedel följer det att människans grundläggande sociala behov är frihet. Slutsatsen är att endast det sociala system som garanterar människan denna frihet är det moraliska systemet. Detta, för de allra flesta, ännu okända ideal är kapitalismen.

Det är därför som ofria länder och ofria perioder i mänsklighetens historia präglas av fattigdom, stagnation, tillgbakagång, och fria länder och fria perioder präglas av rikedom, utveckling och framsteg. Det är ju knappast en slump att vi de senaste 200 åren har gjort så många och så stora sociala, ekonomiska, kulturella, vetenskapliga och teknologiska framsteg.

Om man inte tilltås tänka fritt, då kan man inte tänka alls. Om du exempelvis inte får nå vissa slutsatser (oavsett vad bevisen eller logiken säger dig) eller alternativt blir tvungen att nå en särskild slutsats (oavsett vad bevisen och logiken säger dig) då kan du inte tänka. Miljörörelsen tycks på någon nivå vara medveten om detta. Det är därför som de är så måna om att skapa ett konsensus i frågan om global uppvärmning. De försöker åstadkomma detta med hjälp av statens inflytande över forskningen.

Så länge det finns privat forskning och privata tankesmedjor eller någon möjlighet för forskare att försörja sig utan att jobba för staten eller institutioner delvis finansierade och kontrollerade av staten, finns det ingen chans för socialisterna och ekologisterna att stoppa vetenskapen, den fria forskningen. Så de gör sitt bästa genom att försöka underminera forskning och slutsatser endast på basis av vem som finansierade den – allt utifrån premissen att staten bör ha ett tvångsmonopol på sanningen såsom socialisterna ser den.

Eftersom staten direkt eller indirekt har ett sådant inflytande över forskningen, vågar många inte dra politiskt inkorrekta slutsatser i rädsla för att de ska bli av med jobbet eller en del av sina forskningsanslag. När politikerna också börjar hotar privata företag som driver forskning, endast för att politikerna inte gillar slutsatserna, riskerar även denna inkomstkälla för seriösa forskare att försvinna. Om och när staten monopoliserar forskningen, då kommer forskarna att förslavas. De kommer inte längre att kunna forska fritt eller tänka fritt. De kommer inte att längre kunna fungera som forskare. Forskningen kommer därför att stagnera eller utebli helt. Och detta är precis vad socialisterna och ekologisterna vill.

Om staten tar över forskningen helt och hållet, kommer du som forskare att förr eller senare hamna inför följande situation. Antingen slutar du tänka på ämnet och går med på att inför politikerna och offentligheten låtsas tro på saker som, såvitt du vet, inte stämmer eller också vägrar du spela med i detta falska spel – eller också säger upp dig själv. För så länge du stannar kvar kommer du inte att kunna bedriva forskning som inte är sanktionerat av staten. Du lär inte få behålla jobbet om du som anställd av staten sprider ut vetenskap som inte är sanktionerad av staten. I dagens läge betyder det att man kommer förbjuda alla som inte delar ”konsensus” om global uppvärmning från att forska. Seriösa forskare kan och vill inte jobba under sådana här omständigheter. De kan och vill förresten inte vara ett verktyg i den statens händer; sanna forskare har större respekt för sanningen och sig själva för att gå med på en sådan roll.

Om du stannar kvar och spelar med, följer strömmen, och gör som alla andra, då kommer du förvisso att framstå som en forskare inför offentligheten. Men i verkligheten är du ingen vetenskapsman. Du är inget annat än en statist som då och då blir ombedd att leverera och skriva rapporter, eller läsa upp manus, fyllda med påståenden som du inte har kunnat berättiga inför dig själv som sanna. Du kan och lär också få skriva under med ditt namn på olika dokument som ska sanktionera statens forskning eller ge sken av ett konsensus. Men detta är inte att tänka. Detta är inte att fungera som en forskare.

Så där det en gång fanns vetenskap som bedrevs av riktiga forskare och som levererade teoretiska sanningar som kunde användas för att förbättra människans tillvaro, finns det numera bara tredje klassens ideologiskt korrekta jasägare till ”forskare”, som försörjer sig genom leverera en massa papper med statistiska korrelationer, som i sin tur används för att motivera nya skatter, regleringar och förbud. Detta kommer, bland annat, att medföra att allmänheten förlorar respekt för vetenskapen. De kommer med rätta att avfärdas som hantlangare åt den totalitära staten.

Det är dock inte bara forskarnas som inte ska få tänka i denna fråga. De vill även få allmänhetent att sluta tänka. De vill inte ta del av eller veta av en fri och öppen debatt i frågan. De vill däremot sprida skräckpropaganda via medierna och i skolorna. De vill att folk ska se på Al Gores ovetenskapliga skräckpropaganda till ”dokumentär”. De vill, liksom Al Gore själv, inte ställa upp på debatter med skeptiskt inställda debattörer. Det är nästan som att de hoppas på att de kan förtiga existensen av andras åsikter helt och hållet, om de bara blundar tillräckligt länge och tillräckligt hårt. Vad var det nu Ayn Rand sade? Jo, att roten till det onda är vägran att se, inte blindhet.

Det finns ett fåtal forskare som vågar säga ifrån. Som inte tänker låta världens Al Gore och deras hantlangare inom forskarvärlden få sista ordet i den här debatten. Det är omöjligt att säga vad som kommer att hända. Men så länge vi har lite fri forskning har sanningen fortfarande en chans att vinna i slutändan. Fri forskning ger således skäl till hopp.

Ett moment som kan ge skäl till oro är i vilken mån miljörörelsen och socialisterna förmår övertyga allmänheten. Jag har inte studerat vad allmänheten tycker och tror i denna fråga, men det är mitt intryck att oavsett vad de tror så verkar de inte särskilt motiverade av att göra något åt saken.

Frågan tycks inte producera många som verkligen brinner för att lägga ned industrisamhället. Vad all denna skrämselpropaganda tycks resultera i är att göra allmänheten paralyserad av rädsla. Somliga vet bara inte vad de ska göra. Somliga vet vad som ”måste” göras, men de känner ändå inget behov av att göra något. Det känns som om det är för sent. De fortsätter köra bil, handla mat från andra sidan jorden och värma upp sina hus. De må ha lite svårt att betala sina elräkningar. De kanske inte sover gott om nätterna. Men i vilket fall som helst verkar det inte som att all denna skrämsel och hets från medier, socialister och ekologister har haft den effekt de hade hoppats på.

Detta kommer inte att rädda mänskligheten från miljörörelsen, men det köper förhoppningsvis oss lite mer tid för debatt. Det är skäl för att vara hoppfull.

Thage G Pettersson, fd försvarsminister, skrev häromdagen en artikel i Expressen där han argumenterar för att Sverige ska lämna Afghanistan. Jag tycker också att Sverige ska lämna Afghanistan, men mina skäl skiljer sig radikalt ifrån Pettersons.

Hur lyder hans argumentation? ”Jag vill att Sverige tar hem våra soldater från Afghanistan. Jag vill inte heller att svenska soldater ska skickas till Afrika”. Varför? ”Jag tror inte att fred kan tvingas fram med våld. Fredsansträngningar måste, som jag ser det, vara rena och obefläckade, det vill säga frikopplade från våld och dödande. Om freden ska bli långsiktig. Olof Palme sa ofta att användande av våld bara trappar upp våldet”. Och, så klart, neutralitetsprincipen: ”Jag tycker att Sveriges deltagande i militära fredsframtvingande operationer rimmar illa med den svenska neutralitetspolitiken. Det gick för fort när Sverige utan debatt gick från fredsbevarande insatser till fredsframtvingande. Kvickt som ett skott från bältet. Det är en gigantisk skillnad på dessa insatser”.

Vad betyder detta? Sverige ska delta i insatser där vi ska skydda två muslimska gäng från att bli mördade av varandra, men inte i insatser som syftar till att faktiskt göra slut på slakten? Det senare vore nämligen att med våld tvinga fram en fred. Det förra vore bara att bevara ”freden”. (Samma sorts ”fred” som råder mellan Israel och ”palestinierna”, eller samma ”fred” som just nu råder mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, eller för den delen mellan Iran och USA).

Eftersom vi ska vara neutrala betyder det att vi kan ställa upp på att försöka bevara freden, så fort det inte är USA eller Nato som har någon uppfattning om vilken fred det är fråga om. Varför? Inga argument anförs i hela texten. Det bara antas att neutralitetsprincipen som sådan är en sak som ingen kan eller får ifrågasätta. Ungefär som välfärdsstaten eller den globala uppvärmningen.

Sanningen är den att neutralitetsprincipen är helt oförenlig med en fredligare värld. Man kan inte vara neutral och samtidigt för fred. I slutändan kan man inte vara för fred om man inte är villig att använda sig av försvarsvåld för att tvinga fram den. Det var inte någon pacifism eller neutralitetsprincip som gjorde slut på andra världskriget. (Om något var det Sveriges ”neutralitet” som bidrog till att göra andra världskriget längre, värre och blodigare än nödvändigt. Att vara neutral inför ondskan är att sanktionera den.)

Pettersson: ”Jag tycker så innerligt illa om det stolta pratet om att nu utbildar Försvarsmakten svenska soldater för skarpa lägen, för brutala lägen i anfall och strid. Vi ska skjuta oss till fred! Ska detta verkligen vara Sveriges bidrag till freden? I stället för förhandlingar och försoning?”

Tydligen har Thage G Pettersson inte lärt sig någonting av historien. Jag blir lite förundrad över hur somliga kan slänga ur sig sådana här absurda och löjliga påståenden utan att skämmas. Man undrar var de får sina idéer ifrån, för inte är det ju verkligheten. Expressen skriver: ”Han har haft långa samtal med Nelson Mandela, Dalai Lama och Alexander Dubcek som satt djupa spår och fått honom övertygad om att vi inte ska ta till vapen så snabbt”. Ja, och de vann ju många krig.

Det är perverst att säga att det vore bättre för Sveriges del att utsätta våra soldater för insatser som inte ens syftar till att verkligen etablera fred med tvång, utan endast upprätta en till synes ”lugn” tillvaro i länder plågade av krig och konflikter. Det vill säga, utan att Pettersson själv verkar medveten om det, anser han att altruistiska äventyr som Afghanistan och Irak vore fullt legitima, om det irrationellt nog, inte vore för att USA och Nato har ett finger med i spelet.