Libertarianer för stängda gränser

Lew Rockwell, det amerikanska “Mises”-institutets grundare och ordförande, säger att det finns libertarianska skäl för att stänga gränserna och kränka individens rätt till rörlighet.

Rockwell menar nämligen att i dagens blandekonomi—med offentlig infrastruktur, tjänster och bidrag såväl som lagar som inskränker individens associations-, förenings- och avtalsfrihet—så utgör öppna gränser och fri invandring ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde libertarianer motsätta sig öppna gränser och fri invandring.

Om vi däremot levde i ett fritt samhälle, dvs laissez-faire kapitalistiskt samhälle, där allt ägs privat, då får var och en själva bestämma hur många invandrare man vill “släppa in”. På denna punkt citerar Lew Rockwell gillande Murray Rothbard:

A totally privatized country would be as closed as the particular property owners desire. It seems clear, then, that the regime of open borders that exists de facto in the U.S. and Western Europe really amounts to a compulsory opening by the central state, the state in charge of all streets and public land areas, and does not genuinely reflect the wishes of the proprietors. (Min kursivering.)

Men nu lever vi inte i fria marknadsekonomier, utan i blandekonomier. Detta gör det, enligt Rockwell, lite oklart exakt vad som följer enligt libertarianismen:

In the current situation [blandekonomi], on the other hand, immigrants have access to public roads, public transportation, public buildings, and so on. Combine this with the state’s other curtailments of private property rights, and the result is artificial demographic shifts that would not occur in a free market. Property owners are forced to associate and do business with individuals they might otherwise avoid.

Rockwell argumenterar dock för att vi borde se på statens egendom och skatteintäkter som skattebetalarnas egendom och pengar. Gör vi det då ser man också hur öppna gränser och fri invandring, i en blandekonomi, innebär att staten “släpper in” invandrare utan skattebetalarnas dvs ägarnas samtycke.

Enligt detta resonemang är det inte okej att låta arbetsgivare anställa invandrare hur som helst. Inte utan skattebetalarnas tillstånd. I en blandekonomi som Sverige medför nämligen arbetskraftsinvandring “externa effekter”. Rockwell låter Hans-Hermann Hoppe förklara:

Equipped with a work permit, the immigrant is allowed to make free use of every public facility: roads, parks, hospitals, schools, and no landlord, businessman, or private associate is permitted to discriminate against him as regards housing, employment, accommodation, and association. That is, the immigrant comes invited with a substantial fringe benefits package paid for not (or only partially) by the immigrant employer (who allegedly has extended the invitation), but by other domestic proprietors as taxpayers who had no say in the invitation whatsoever. (Min kursivering.)

Enligt Rockwell skulle dagens invandring aldrig accepteras av privata ägare i ett fritt samhälle. Tvärtom skulle de ha stoppat den för länge sedan. Han ger sedan två skäl för att tro att majoriteten av de privata ägarna hade stoppat invandringen; brottslighet och multikulturalism:

Crime isn’t the only reason people may legitimately wish to resist mass immigration. If four million Americans showed up in Singapore, that country’s culture and society would be changed forever. And no, it is not true that libertarianism would in that case require the people of Singapore to shrug their shoulders and say it was nice having our society while it lasted but all good things must come to an end. No one in Singapore would want that outcome, and in a free society, they would actively prevent it. . . . Should we . . . have to pay for the privilege of cultural destructionism, an outcome the vast majority of the state’s taxpaying subjects do not want and would actively prevent if they lived in a free society and were allowed to do so? (Min kursivering.)

Rockwell säger inte det rakt ut, men om jag förstår honom rätt då betyder detta att så länge vi lever i en blandekonomi, då säger libertarianismen att invandringen borde spegla de privata ägarnas preferenser. Vilket betyder skattebetalarnas preferenser. Vilket betyder att gränserna borde stängas och invandringen begränsas eller stoppas.

Om detta är hur man ska förstå Rockwell, då är detta ett minst sagt besynnerligt argument för att kränka individens rätt till fri rörlighet.

Resonemanget är att den subventionerade invandringen utgör ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde den subventionerade aktiviteten begränsas eller stoppas. Om detta är ett okej argument för att begränsa eller stoppa subventionerade aktiviteter, då finns det ingen riktig gräns för hur många statliga tvångsingrepp som inte också kan ursäktas med hänvisning till skattebetalarnas preferenser.

Detta är inte individualism. Detta är skattebetalarnas tyranni.

Detta resonemang används redan i dag för att rättfärdiga fler och fler statliga tvångsingrepp, mer och mer statlig kontroll över individens liv.

I “folkhälsans” namn används ständigt den subventionerade sjukvården som skäl för att kontrollera individens liv. Staten ska tala om för oss vad vi borde äta med dess kostråd. Staten reglerar vår alkoholkonsumtion. Staten beskattar redan tobak och alkohol och det kommer ständigt förslag på att beskatta fett och socker. Rökförbudet på krogen och på offentliga platser motiveras dels med att vården är subventionerad. Ibland hör man också krav på att vägra rökare och överviktiga subventionerad vård.

Så fort individens aktiviteter i någon mån, direkt eller indirekt, är subventionerad kan—och har—alltså samma argument användas för att inskränka individens frihet. Vilka friheter kan inte inskränkas i en blandekonomi som Sverige där nästan allt vi gör är direkt eller indirekt, i någon mån, subventionerat?

Så vad vi har här är alltså libertarianer som insinuerar att då statliga tvångsingrepp (statligt subventionerad invandring) leder till problem bör vi ordna detta genom ytterligare statliga tvångsingrepp (begränsa den fria rörligheten). Ändå tycks detta—skattebetalarnas tyranni–vara vad Rockwell et al föreslår som “the proper libertarian position”.

Den enda moraliska och därför enda praktiska lösningen på de problem som statliga tvångsingrepp orsakar är inte fler statliga tvångsingrepp. Två fel gör inte ett rätt.

Om problemet är för lite frihet då är lösningen mer frihet, inte mindre. Lösningen är att vända på riktningen och börja argumentera för att för att öka individens frihet, inte minska den.

Lösningen är alltså att argumentera för nedläggningen av dagens kontrollerade och subventionerade invandring, inte att inskränka den fria rörligheten ytterligare.

Sveriges altruistiska invandringspolitik

Idag är de allra flesta är överens om att något är fel med Sveriges invandringspolitik. Migrationsverkets utvisningsbeslut säger egentligen allt man behöver veta om hur illa ställt det är.

Med fasa läser vi om den ena skamliga “kompetensutvisningen” efter den andra. Nästan lika skrämmande ofta kan vi läsa om hur dömda brottslingar—våldtäktsmän såväl som mördare—slipper utvisning.

Så driftiga, skötsamma och företagsamma invandrare slängs ut med huvudet före på grund av byråkratiska småsaker samtidigt som våldtäktsmän och mördare får stanna kvar. Detta är en total inversion av rättvisan.

Vad förklarar detta? Det fundamentala svaret är den moral som nästan alla har blivit uppfostrade i: altruismen, dvs tron att den största dygden är att osjälviskt offra sig själv för andra.

Om den största dygden är att offra sig själv för andras behov, då följer det enligt altruismens logik att om någon har ett behov, intresse eller en önskan som endast kan tillgodoses genom självuppoffring, då har det moralisk vikt och relevans. Då räknas det. Ett behov, intresse eller önskan som däremot kan tillgodoses utan någon självuppoffring, då saknar det moralisk vikt och relevans. Då räknas det inte.

Det är därför som driftiga, skötsamma och företagsammas invandrare behov av att få stanna så att de kan förverkliga sig själva genom egna ansträngningar ignoreras. Deras behov kräver nämligen inte någon självuppoffring för att tillgodoses. Tvärtom så vinner alla på att ha med dem att göra. Därför saknar deras behov av att få stanna moralisk vikt.

Brottsliga invandrares behov av att få stanna i Sverige så att de kan få sitta av sina löjligt låga straff  på ett av Sveriges bekväma fängelser erkänns däremot. Deras behov kräver nämligen någon självuppoffring för att tillgodoses. Därför har deras behov av att få stanna moralisk vikt. (Vem måste offras för att tillgodose deras behov av att få stanna i Sverige? Framför allt de oskyldiga som tvingas offra tid, pengar och i värsta fall sina liv när fel brottslingar kommer ut i samhället igen, vilket naturligtvis ger dem chansen att stjäla, misshandla, våldta och mörda igen.)

Att altruismen leder till sådana här fruktansvärt orättvisa och destruktiva konsekvenser borde egentligen inte överraska någon. Tror du mig inte? Då råder jag er att läsa den i västervärlden enskilt viktigaste källan för altruismen, nämligen Bibeln.

Bibeln är en propagandabok för altruismen. Ärkealtruisten Jesus säger till exempel att om man uppskattar och belönar andra för deras dygder då är man minsann inte ett dugg bättre än “syndaren”. Bara själviska “syndare” ger upp något av lägre värde för att vinna något av högre värde. Att ge folk som de förtjänar är alltså själviskt och därför omoraliskt. För att vara en “god” altruist krävs det att man uppskatta och belönar andra ovillkorligen, dvs vare sig de förtjänar det eller inte. Man ska bara ge, ge och ge utan att någonsin förvänta sig något tillbaka. Som en “god” altruist ska man dessutom uppskatta och belöna andra trots deras allvarliga moraliska fel och brister. Man ska göra gott för dem som hatar en. Ja, man förväntas till och med att älska sina fiender, de som stjäl, våldtar och mördar. En sådan “kärlek” räknas just eftersom den är självuppoffrande.

Altruismen är en orättvis, destruktiv och därför ond lära. Det är därför den alltid har lett till och alltid måste leda till orättvisa och destruktiva konsekvenser Det är också därför ingen överraskning av Sveriges altruistiska invandringspolitik är som den är.

 

Photo by Khairul Onggon from Pexels

Fri invandring och islamisering

Idag är det många som ifrågasätter invandringsfriheten. En anledning är rädslan för att det kommer hit för många muslimer med islamistiska dvs totalitära tendenser. Fruktan är att område efter område kommer att tas över av informella mini-teokratier och att jihadister kommer fortsätta terrorisera oss till underkastelse. Oron är att om denna utveckling fortsätter då kommer Sverige att omvandlas till en totalitär islamisk teokrati. Hotet är inte överhängande, men det är verkligt. Ingen individualist kan ställa sig likgiltig inför en sådan islamisering.

Lyckligtvis finns det ingen anledning för individualister att oroa sig över en sådan utveckling. Ty individualismen utgör det moraliska och därför praktiska svaret. Enligt individualismen är statens enda moraliska syfte att skydda individens rättigheter. Det är så staten säkrar individens frihet. Låt oss med denna utgångspunkt nu fråga oss: Vad bör staten göra för att göra stoppa islamiseringen av Sverige?

Staten kan och bör, till att börja med, göra allt för att stoppa invandringen av objektivt hotfulla individer dvs individer som utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter. Staten bör t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av en dödlig smitta genomgår en hälsokontroll. Principen är densamma för objektivt hotfulla muslimer dvs jihadister och våldsbejakande islamister. Således bör staten t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av våldsbejakande islamism och jihadism också genomgår en bakgrundskontroll. (Det räcker inte med att bara ha totalitära dagdrömmar för att räknas som ett hot. För att avgöra om någon är ett objektivt hot måste man titta på fakta som individens handlingar. Därför jag betonar “våldsbejakande”. Med “våldsbejakande” menar jag att man i ord och handling utövar, uppmuntrar eller uppmanar till tvång och våld.)

En del menar att vi bör införa ett ideologiskt test för muslimer. Muslimer ska svara på frågor om vad de tycker och tänker om det ena och det andra. Svarar de “fel”, då åker de hem igen. Förutom att alla ideologiska tester är meningslösa (då inget hindrar hotfulla individer från att bara ljuga för gränsvakterna), är de också oförenliga med individens frihet. Staten ska inte vara sanningens eller moralens skiljedomare. I ett fritt samhälle måste staten vara idé- och värdeneutral. Om man godkänner principen att staten ska reglera vårt tyckande och tänkande då innebär det slutet för vår intellektuella frihet dvs tanke-, samvets-, yttrande- och religionsfriheten. Men man kan ej inskränka vår intellektuella frihet utan att också inskränka vår ekonomiska frihet. Att göra slut på den intellektuella frihet är därför att göra slut på all frihet. Så att försöka bekämpa islamiseringen av Sverige genom att reglera bort vår frihet är som att försöka bota en huvudvärk genom att skjuta sig själv i huvudet.

Nej, objektivt hotfulla muslimer ska identifieras genom deras handlingar, inte åsikter. Staten ska inte bekämpa idéer och värderingar, alldeles oavsett hur falska och onda de än är. Kan staten etablera att man t ex har samröre med någon våldsbejakande islamist- eller jihadistgrupp; har stöttat våldsbejakande islamism eller jihadism; har (försökt) tvinga på andra sin religion; har uppmanat eller hetsat andra till att utöva religiöst-motiverat tvång eller våld; då visar man genom sina handlingar att man utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter och då har man ingen rätt att komma till Sverige.

Det finns särskilda omständigheter då det är befogat att tillfälligt stänga gränsen. En sådan är om nattväktarstaten riskerar att bli överbelastad. Det finns fler sådana särskilda omständigheter. Anta t ex att en region har drabbats av en dödlig och smittsam sjukdom som dessutom är (för tillfället) praktiskt omöjlig att upptäcka förrän det redan är för sent. Då måste gränsen stängas gentemot den regionen. Samma princip gäller om det finns trovärdig underrättelse att jihadister försöker ta sig hit samtidigt som (för tillfället) är praktiskt omöjligt att upptäcka dem förrän det redan är för sent. Då måste också gränsen stängas och bör hållas stängd tills hotet antingen är avvärjt eller också man har kommit på hur man ska kunna identifiera och fånga in jihadisterna vid gränsen.

Men detta är långt ifrån allt som staten kan och bör göra för att stoppa våldsbejakande islamister och jihadister från att islamisera Sverige. Här kommer ett litet smakprov av möjliga och faktiska åtgärder:

  • Förbjud alla former av samröre med våldsbejakande islamist- och jihadistgrupper. Självfallet ska jihadister inte få komma tillbaka till Sverige, inte lockas tillbaka och belönas för sin terrorism med skattefinansierade bidrag, jobb, boende, körkort, osv. Självklart ska de fängslas och/eller deporteras
  • Förbjud religionstvång. I vissa områden finns det islamiska moralpoliser som hotar och förtrycker dem som inte lyder sharia. Det förekommer även slöjtvång, kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap med barn. En del tvingas också att lyssna på islamiska böneutrop. Alla dessa företeelser är olika försök att skapa informella mini-teokratier där islamister kan tvinga på andra deras religion. Men det finns ingen rätt att tvinga på andra din religion.
  • Stryp all finansiering av religiösa friskolor. Islamiska fundamentalister kan om det vill sig illa driva skattefinansierade religiösa friskolor och på så vis indoktrinera barn i sina totalitära religiösa läror. I ett fritt samhälle är staten, som sagt, idé- och värdeneutral, varför den inte bör skattefinansiera någon undervisning alls. Men som ett första steg mot att skilja skolan från staten kan vi börja med att strypa all finansiering av religiösa friskolor.
  • Stryp all finansiering av våldsbejakande islamism. Det finns ingen rätt att utöva eller uppmana andra till att utöva religionstvång, eller att hetsa andra till tvång och våld. Således finns det ingen rätt att “praktisera” våldsbejakande islamism. Det finns inte heller någon rätt att finansiera kriminella aktiviteter dvs våldsbejakande islamism. Oavsett dina intentioner, finns det ingen rätt att finansieras av så kallade “välgörenhetsorganisationer” som också används för att sponsra våldsbejakande islamism. Kan staten finna en sådan koppling bör all finansiering från sådana organisationer strypas. Det finns av samma anledning ingen rätt att finansieras av terror-sponsrande islamiska teokratier som Saudiarabien. Diktaturer som Saudiarabien har ingen rätt att existera, än mindre finansiera byggandet av moskéer för deras våldsbejakande islamism. Det finns fler skäl, men dessa är mer än tillräckliga för att staten ska göra allt vad den kan för att strypa all finansiering av våldsbejakande islamism.

Om allt detta inte redan är förbjudet, då bör det genast förbjudas—och det bör alltså förbjudas på individualistiska grunder. För vad det handlar om är att bannlysa initierandet av fysiskt våld och tvång mot individen. Det är så vi säkrar individens rättigheter och förverkligar hennes frihet. Det är så vi bygger och bevarar ett fritt samhälle. (Och än så länge har vi bara skrapat på ytan. Det finns så mycket mer som staten kan och bör göra för att stoppa islamiseringen av Sverige.)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att problemet med islamiseringen är att den berövar oss vår frihet. Därför kan svaret omöjligen vara att staten berövar oss vår frihet ytterligare. Det är fel väg att gå. Problemet är, som sagt, att vi lider av för lite frihet i vissa informella sharia-zoner (t ex yttrande- och religionsfrihet), inte “för mycket” frihet (t ex invandringsfrihet). Vi åtgärdar inte denna plågsamma brist på friheter genom att reglera bort de friheter som återstår. Vi stoppar inte islamiseringshotet genom att godtyckligt inskränka invandringsfriheten för oskyldiga och ofarliga muslimer. Nej, den moraliska och praktiska lösningen är att staten gör sitt jobb: vinner tillbaka och säkrar individens frihet genom att helt enkelt sätta stopp för de våldsbejakande islamisternas framfart.

Huruvida Sveriges folkvalda är villiga att göra vad som krävs för att skydda individens rättigheter, är en annan sak. Men det förändrar inte att det finns moraliska och praktiska alternativ till stängda gränser.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Är invandring en “volymfråga”?

Är invandringen en “volymfråga”? Ja, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Enligt individualismen är statens enda syfte att skydda individens rättigheter. Och detta kan ha implikationer för invandringens omfattning.

Under normala omständigheter medför statens åtagande inga begränsningar på befolkningens storlek, då den tenderar att öka i en långsam och stadig takt. Så länge befolkningen växer i en långsam och stadig takt kan staten i lugn och ro anställa fler poliser, domare, åklagare, advokater, etc.

Men det finns särskilda omständigheter då det finns ett skäl för att tillfälligt begränsa invandringens omfattning. Om vi t ex ställs inför en omfattande flyktingvåg där flera miljoner är på flykt. Då kan det finnas ett skäl för Sverige att införa en invandringskvot.

Skälet är att om det plötsligt kommer ovanligt många invandrare då kan nattväktarstaten bli överbelastad. Och om nattväktarstaten inte längre har resurserna som krävs för att säkra individens rättigheter då bör staten dra en (tillfällig) gräns för hur många som kan ta sig in.

Om staten försummar sitt uppdrag—att säkra individens rättigheter—genom att låta fler människor komma in än vad den har resurser att beskydda, då gör staten inte längre sitt jobb. Då offrar staten sina tjänares dvs invånarnas fri- och rättigheter genom att utsätta dem för onödiga risker.

Nu kanske du undrar: “Men inskränker inte en sådan gräns individens rätt till rörlighet?” Bra fråga. Svaret är “Nej”.

Det finns situationer där du inte kan röra dig hur som helst utan att det hotar andras rättigheter. Ta som ett exempel en hiss som bara rymmer så många människor. Om du tvingar dig in i den fulla hissen, som nu blir överbelastad, då hotar du allas rättigheter. Så du har ingen rätt att utan vidare tvinga dig in i den där hissen.

Principen är densamma för invandring. Om polisen redan har fullt upp som det är samtidigt som det fortsätter att välla in människor som polisen också måste skydda då kommer polisen, precis som hissen, till slut att bli överbelastad. Ju fler som kommer in, desto mindre kommer polisen att räcka till, och som en följd hotas allas rättigheter.

Att sätta en gräns för hur många som får gå in i hissen kränker ingens rätt till rörlighet. Det är tvärtom ett måste för att säkra den. Samma sak med en gräns för hur många som får invandra.

Att under särskilda omständigheter (t ex en omfattande flyktingvåg) sätta en tillfällig gräns för invandringens volymer är tvärtom en förutsättning för att staten ska kunna göra sitt jobb, dvs skydda och säkra våra rättigheter, inklusive rätten till rörlighet.

Det är nattväktarstatens förpliktelser och resurser som sätter gränsen. Så om t ex polisen bedömer att man behöver, säg, 1 polis per 1000 invånare för att de ska kunna säkra individens rättigheter, då bestämmer det “kvoten”. Så fort nattväktarstatens resurser bedöms som tillräckliga för en väsentligen större befolkning, bör man se till att höja invandringskvoten eller helt avskaffa den tillfälliga invandringskvoten.

Så ja, invandringen är en “volymfråga”, men inte av de skäl som du mest sannolikt har hört.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Individens rätt till rörlighet

I min artikel “Sveriges ‘riggade’ invandringsdebatt”, argumenterade jag för att många av dem som står för fri invandring ofta varit sina egna värsta fiender. Genom att grunda argumentet för fri invandring på utilitaristiska dvs kollektivistiska grunder—genom att försök påvisa att invandringen är en “samhällsvinst”—har de (oavsiktligen) spelat nationalistiska kollektivister som Sverigedemokraterna i händerna.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen. Men vad innebär det då att omfamna individualismen?

Först: Vad är individualism? Det är idén att när det kommer till samhällsfilosofiska frågor, så är individens liv utgångspunkten och måttstocken, inte ett kollektiv som staten, samhället, nationen, folket, “allmänheten”, osv.

Individualism följer av det faktum att individen är ett moraliskt självändamål, inte ett medel för andras ändamål; moraliskt sett så tillhör individens liv henne (individen), inte samhället, staten, folket, allmänheten, “de behövande”, osv.

Eftersom människans liv och välbefinnande kräver att individen kan tänka och handla som en rationell egoist följer principen om individens rättigheter. I ett politiskt sammanhang betyder individualism att man står för principen om individens rättigheter.

Så vad är då individens rättigheter? Ayn Rand förklarar:

A “right” is a moral principle defining and sanctioning a man’s freedom of action in a social context. There is only one fundamental right (all the others are its consequences or corollaries): a man’s right to his own life. Life is a process of self-sustaining and self-generated action; the right to life means the right to engage in self-sustaining and self-generated action—which means: the freedom to take all the actions required by the nature of a rational being for the support, the furtherance, the fulfillment and the enjoyment of his own life. (Such is the meaning of the right to life, liberty and the pursuit of happiness.)

The concept of a “right” pertains only to action—specifically, to freedom of action. It means freedom from physical compulsion, coercion or interference by other men.

Thus, for every individual, a right is the moral sanction of a positive—of his freedom to act on his own judgment, for his own goals, by his own voluntary, uncoerced choice. As to his neighbors, his rights impose no obligations on them except of a negative kind: to abstain from violating his rights.

Jag menar att rätten till liv också implicerar rätten till rörlighet. Så om du till exempel ser att dina chanser att få ett bra jobb är större i Stockholm än i Malmö, då har du rätt att flytta dit. Samma princip gäller om du vill flytta från Stockholm till Helsingfors eller New York City. Samma princip som gäller inom ett land gäller alltså också mellan länder.

Precis som en fri ekonomi—fri företagsamhet, fri marknad och fri handel—är ett uttryck för individens rätt att producera och utbyta värden med varandra, är fri rörlighet ett uttryck för individens rätt till rörlighet.

Enligt individualismen har staten endast ett moraliskt legitimt syfte och det är att skydda individens rättigheter. Vad betyder detta beträffande invandringspolitiken? I den mån staten bedömer att någon form av gränsbevakning är nödvändig för att säkra individens rättigheter, bör en sådan upprätthållas.

Rätten till rörlighet innebär inte rätten att kränka eller hota andras rättigheter. Så om man utgör ett objektivt hot för andras rättigheter, då har du ingen rätt att komma in. Din rätt till rörlighet ger dig inte rätten att röra dig på ett sätt som hotar eller kränker andras rätt till liv.

I detta sammanhang finns det två kategorier av objektivt hotfulla individer: 1. Brottslingar (inklusive spioner och terrorister) och 2. De som bär på skadliga eller dödliga, smittsamma sjukdomar. Sådana hotfulla individer måste staten stänga ute, låsa in eller sätta i karantän.

Exakt hur staten ska etablera vilka individer som utgör ett objektivt hot är en komplicerad diskussion som jag måste skjuta upp. Det enda som jag kan och vill säga här och nu är en invandringspolitik som bygger på “preventiv lagstiftning” är ogiltig.

Vad är “preventiv lagstiftning”? Harry Binswanger förklarar:

[P]reventive law, law that treats men as guilty in advance, requiring them to satisfy the government that they will not bring about a certain result, in the absence of any specific evidence that they will do so. . . The premise of regulatory [dvs preventive] law is: since some individuals may act irrationally and irresponsibly, all must submit to supervision. Thus regulatory law sacrifices virtue to vice.

“Preventiv lagstiftning” behandlar individen som skyldig tills motsatsen är bevisad. En sådan lagstiftning—samtliga statliga regleringar—lägger orättfärdigt bevisbördan på den enskilde individen.

Enligt en individualistisk invandringspolitik så ligger bevisbördan på staten. Staten måste alltså på något sätt etablera att den enskilde individen utgör ett objektivt hot. Återigen, exakt hur staten kan eller ska etablera detta är en komplicerad diskussion för en annan dag. Det enda jag kan konstatera idag är att det räcker inte med att bara konstatera att det är en metafysisk möjlighet att den enskilde individen kan göra något dumt.

Så att vissa invandrargrupper är överrepresenterade i brottstatistiken är således inget giltigt skäl för att stoppa oskyldiga individer vid gränsen och därmed straffa dem för deras landsmäns synder. Bara för att finnar är överrepresenterade i den svenska brottsstatistiken är inget bevis för att tro att min finska fru utgör ett objektivt hot och således inget skäl för att stoppa henne vid gränsen. Och inser man det då inser man också att samtliga statistiska “nyttokalkyl”-argument för att begränsa invandringen är ogiltiga.

Nu kanske du tänker: “OK, så kanske det ligger något i detta. Kanske en individualistisk invandringspolitik är den rätta. Men det förändrar inte att det finns alla dessa ‘invandrade’ problem: islamisering, terrorism, brottslighet, osv. Kan man verkligen säga att individualism och rätten till rörlighet är ett ideal om det leder till allt detta elände?” Det är en bra fråga som jag kommer att återkomma till i en framtida artikel.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Sveriges “riggade” invandringsdebatt

Idag “vet” alla att fri invandring inte fungerar. Alla “vet” att invandringen måste “stramas åt”. Om detta är nästan alla från höger till vänster överens. Men om detta har “alla” fel. Tro det eller ej, men jag vidhåller att fri invandring är idealet.

Hur kan jag säga en sådan sak? På allvar?

Jag förstår din reaktion. För visst är det så att Sveriges invandringspolitik har fört med sig en lång lista av “invandrade” problem, problem som är så många och omfattande att det är nästan omöjligt att blunda för: islamisering, terrorism, moralpoliser, könssegregering, påtvingade barnäktenskap, slöjtvång, hedersmord, sexuella trakasserier och (grupp)våldtäkter, brottslighet och otrygghet, klanbråk och gängkrig, rasism och antisemitism, “utsatta områden” och “no go”-zoner, bilbränder, granatexplosioner, skjutningar, upplopp, välfärdskostnader som ruinerar skattebetalarna. . . Jag kan fortsätta.

Detta är verkliga, allvarliga och växande problem. Ändå var det många som in i det längsta förnekade att problemen ens fanns. Och när det visade sig vara omöjligt då gjorde de sitt bästa på att förminska problemen.

Och istället för att sakligt diskutera problemens natur och vidd så har alldeles för många förespråkare av fri invandring ägnat sig åt att brunsmeta alla som vägrar att blunda. Genom sina högljudda och ofta hysteriska protester har de insinuerat att “Bara rasister ondgör sig över gruppvåldtäkter!” “Bara främlingsfientliga oroar sig över skjutningar och granatexplosioner!” “Bara Sverigedemokrater ojar sig över hedersmord!” (Och sedan undrar ofta samma människor varför så många i ren desperation vände sig till det enda partiet som inte stoppar huvudet i sanden.)

Den fria invandringens förespråkare har alltså ofta varit sina egna värsta fiender. Deras tendens att förminska eller förneka de “invandrade” problemen har tyvärr gjort invandringsdebatten helt skruvad.

Nu tror många att vi bara har ett alternativ: Antingen inser vi fakta och överger den fria invandringen som ett naivt ideal eller också fortsätter vi att ignorera fakta och håller fast vid den fria invandringen som en dogm.

Med andra ord, så tror många att man måste vara en “faktaresistent” fanatiker för att hålla fast vid tron på den fria invandringen—då alla sansade “realister” inser att den måste regleras bort.

Varför har de då känt ett sådant behov av att förneka verklighetens obekväma fakta? En faktor är att de är rädda för att bli för att bli anklagade för rasism. De är alltså rädda för att få smaka på sin egen medicin.

Men en annan bidragande faktor är att invandringsdebatten har formats av utilitaristiska argument.

Utilitarismen är väsentligen en moralfilosofi enligt vilken det goda är det som leder till den största möjliga “nyttan” för det största möjliga antalet. En handling är således god (eller ond) beroende på om man kan räkna fram en “nyttokalkyl” som visar på en “nettovinst” (eller “nettoförlust”).

Så om “nyttokalkylerna” visar att Sverige gör en “samhällsvinst” på att på att begränsa (eller stoppa) invandringen, då följer det att vi bör begränsa (eller stoppa) invandringen.

Hur denna “nettokalkyl” påverkar den enskilde individen, som vill flytta till Sverige, har enligt detta synsätt ingen betydelse. Samhällets, Sveriges, folkets eller nationens bästa går, enligt detta utilitaristiska synsätt, före individens bästa. Utilitarism är kollektivism.

Vi kan se detta kollektivistiska synsätt i att en stor del av debatten berör statistik om invandringens nettovinster och -förluster. Företrädarna för “stängda gränser” menar att invandringen är en “nettoförlust” för Sverige medan företrädarna för “öppna gränser” menar att invandringen är en “nettovinst” för Sverige.

Men för att detta utilitaristiska argument för “öppna gränser” ska hålla är det helt avgörande att alla plus mer än tar ut alla minus.

Men vad händer då om det blir svårt att bevisa en sådan “samhällsvinst”? Vad om för varje plus som Centerpartiet lägger till, kan Sverigedemokraterna dra bort minst lika många minus? Ingen vän till fri invandring vill gärna sluta upp med att säga: “Å ena sidan har vi fått islamisk terrorism och gruppvåldtäkter. Men å andra sidan har vi också har fått pizza och Zlatan!”

En sådan obscen “nyttokalkyl” är onekligen svår att sälja in. Det är då betydligt enklare att förminska eller förneka invandringens “minus”-poster och samtidigt passa på att ständigt anklaga sina meningsmotståndare för att vara “främlingsfientliga”, “rasister” och/eller Sverigedemokrater.

Det är på detta vis som den svenska invandringsdebatten är hopplöst “riggad” av kollektivismen. Och det är därför som debatten ser ut som den gör och vi är där vi är.

Men det måste inte vara så här.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler och överväganden ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.