Det råder sedan länge en enorm okunskap och närmast total förvirring beträffande yttrandefriheten. Många säger till exempel att de har blivit “censurerade” av de sociala medieplattformarna Twitter och Facebook. Men tvärtemot vad skrämmande många tror så är detta inte “censur” och hotar ingens yttrandefrihet. I denna korta video förklarar Ayn Rand varför.

Jag har tidigare förklarat varför det inte finns någon censur på Facebook och andra sociala mediaplattformar:

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Och jag vet att man kan argumentera för att staten tvingar Facebook och andra sociala mediaplattformar att stänga av användare eller “mörklägga” viss information. Några hävdar att den staten har “outsourcat” censuren. Men som jag också har argumenterat för tidigare ska man i så fall klandra staten för den indirekta censuren, inte privata företag som Facebook:

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd”. Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Ordet “censur” syftar till statens tvingar människor till tystnad. Ändå använder många ordet “censur”, helt felaktigt, med hänvisning till att privata företag vägrar någon en plattform. Men att vägra någon en plattform är uppenbarligen inte samma sak som att staten tvingar människor till tystnad under hot om fysiskt angreppsvåld.

Att använda sig av ordet “censur” på detta vis är att radera dag och natt-skillnaden mellan frivillig samarbete och påtvingat “samarbete”. Det är som att ignorera skillnaden mellan att göra ett uttag och att göra ett bankrån. Detta är ingen meningslös “semantisk” fråga; nej, detta är en fråga om frihet eller diktatur dvs liv och död. De som inte vill se skillnaden vill gärna använda statens tvång för att tysta människor—i yttrandefrihetens namn!

Filosofen Tara Smith utvecklar detta resonemang i en briljant uppsats som alla bör läsa:

The reason that “censorship” refers exclusively to government restriction of speech is that the freedom to speak goes hand in hand with the freedom not to speak and not to support speech that one disagrees with. The fundamental principle that animates freedom of speech is the recognition that a person is entitled to form his own conclusions and to control what he does about them—which includes the decisions of whether to express them and whether to support others who share them, such as by giving or withholding his money. If, however, private parties directing their resources according to their beliefs (in running their businesses and setting rules for employee conduct, for instance, or in setting criteria for publication in their pages) constituted censorship and the government were thus justified in punishing them, then their freedom of speech would be erased. If a person is compelled to support ideas with which he disagrees (because his only alternative would be deemed impermissible “censorship”), then his right is neutered.

Så länge vi har yttrandefrihet är civiliserad opinionsbildning möjlig. Med yttrandefrihet kan vi förändra samhället med rationella argument. Utan yttrandefrihet övergår ordkrig till krig. Så yttrandefriheten är den viktigaste friheten.

Om vi förlorar yttrandefriheten kommer det att bero på somligas ovilja att se den avgörande distinktionen mellan individers frivilliga handlingar (t ex Facebook vägrar dig en plattform) och statens påtvingade handlingar (t ex staten fängslar rationella islamkritiker med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp). Därför är begreppslig klarhet ett måste i den intellektuella striden för yttrandefriheten.