Kristdemokraternas ytliga flörtande med den mörka medeltidens ideal

Kristdemokraternas Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren skrev för några dagar sedan en omdiskuterad debattartikel i Dagen. Artikeln är intressant men också ytlig dvs ofilosofisk och ohistorisk. Författarna argumenterar för att vi har kristendomen att tacka för västerlandets frihet och välstånd. Så naturligtvis har de helt fel på så gott som varje punkt.

De börjar med att ge grekerna och romarna en del av äran för västvärldens människovänliga tillvaro. Men idéerna som de ger grekerna och romarna äran för är avslöjande. De säger att grekerna uppfann idén om “det gemensamma goda”. De säger alltså att grekerna ska ha äran för att ha uppfunnit kollektivismen. (När det bara är objektivister som använder frasen “det gemensamma goda” för att syfta på “det som är gott för samtliga individer” finns det ingen grund för någon välvilligare tolkning.)

Kom ihåg att kollektivismen är idén att gruppen är standarden för gott och ont. Det som är bra för gruppen är det goda och det som är dåligt för gruppen är det dåliga. Individen ska, enligt kollektivismen, leva och offra sig för gruppen. Hon ska vara ett medel för gruppens ändamål. Hon har ingen rätt att leva för sin egen skull utan endast som ett offerdjur. Kollektivism, som ju är en form av altruism, är grunden för nästan alla diktaturer, inte minst de senaste tvåhundra åren.

Platon är kollektivismens fader så det är på sätt och vis passande att ge de gamla grekerna äran för denna onda lära. Platons argument för filosofernas diktatur följer samma mönster som kristendomens argument för prästernas diktatur: Sinnevärlden är overklig. Den verkliga världen är en annan dimension, Formvärlden, och vi kan bara lära känna formerna, de abstrakta idéerna, medelst mystisk intuition, inte medelst sinnena och förnuftet. Och det är bara ett fåtal filosofer har lärt sig att komma i kontakt med den verkliga världen, och bekanta sig med Det godas form, vilket gör dem unikt lämpade att härska över oss som kungar. Det är inte svårt att se hur alla teokratier ursäktas med samma argument.

Att författarna skriver som de gör kan bero på enorm okunskap. Men det kan också vara avsiktligen. Den ytliga nivån på deras analys gör det svårt att avgöra. De använder sig av fraser och begrepp utan hänsyn till vare sig definitioner eller deras idéhistoriska bakgrund.

Den andra idén som författarna ger grekerna och romarna äran för är demokratin. Men vad är demokrati? Det är idén om majoritetens oinskränkta makt. Det är alltså en form av kollektivism som säger att majoritetens önskan bestämmer vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, lagligt och olagligt. I en riktig demokrati finns det inga gränser för vad majoriteten kan göra. Demokrati är, som marxisterna korrekt påpekade, en form av diktatur: majoritetens diktatur. Om majoriteten vill döda individen för att hon har kontroversiella åsikter då är det fritt fram för majoriteten att göra så. Om majoriteten vill förslava individen för “det gemensamma goda” är det vad som gäller. När majoriteten slår näven i bordet är det rätt. Demokrati är uppenbarligen oförenlig med principen om individens frihet.

En fråga: Varför vill författarna prisa de gamla grekerna och romarna för extremt destruktiva idéer som kollektivismen och demokratin men inte logikens fader, Aristoteles, vars filosofiska bidrag lade grunden till den vetenskapliga och industriella revolutionen och som ju tillsammans gav oss de senaste tvåhundra årens välståndsexplosion?

Efter att ha hyllat två idéer som leder till och rättfärdigar totalitära diktaturer skuttar de raskt vidare till att hylla den kristna människosynen och etiken. De ska ha “inspirerat till samhällen som bygger på frihet, lag och rätt – inte den starkes rätt”. Det är nog ingen slump att de försiktigt säger att kristendomen ska ha “inspirerat” till fria samhällen, för det finns absolut inget stöd för idén att kristendomen någonsin har rättfärdigat fria samhällen. De cirka 1000 åren som kristendomen hade total kulturell och politisk makt präglades av diktatur, förtryck, träldom.

Som en religion är kristendomen grundligt oförenlig med frihet. Den kristna människosynen i synnerhet. Enligt den kristna människosynen är människan en rutten, syndig, låg varelse. Hennes sinnen och förnuft ljuger och leder henne till synd. De går inte att lita på. För kunskap måste människan vända sig till den enda som vet: Gud. Individen är oförmögen att leva efter eget huvud. Varför vore det bra och önskvärt att ge en sådan hemsk varelse någon frihet? Utan Gud, vår allvetande och allsmäktige härskare, är individen inget.

Kristendomen förespråkar lydnad, inte frihet. Vi ska lyda Gud. Låta hans vilja ske. Vi är bara skådespelare i Guds pjäs. Guds vilja är standarden för gott och ont. Att lyda Gud är gott, att trotsa Gud är ont. Kristendomen går ut på att vi ska lyda den store diktatorn i skyn. Lyd eller brinn i helvetet. Så kristendomen leder logiskt till precis vad historien vittnar om: auktoritärism.

Det finns fler aspekter av kristendomen som krockar med individens frihet som ett ideal. Alla totalitära diktaturer kan och har, som sagt, rättfärdigats på den kristna etikens essens: altruismen eller osjälviskhetens moral. Individen ska leva och offra sig för andra. Hon är inget självändamål utan ett medel för andras ändamål: Gud eller i dess sekulära motsvarighet Kollektivet. Och ja, socialismen/kommunismen, nazismen/fascismen är inget annat än sekulära religioner. De ersatte Gud med Kollektivet (proletariatet, folket, rasen, nationen, “allmänhetens bästa”, etc.). Som sekulära religioner bygger de på tro dvs känslor, inte förnuftet. (Som materialister förnekar de det viljestyrda förnuftets existens eller förmåga och då är man en implicit mystiker i och med man säger att ens begrepp inte bygger på fakta och logik utan på atomernas rörelser eller någon annan determinerad process.) Så det är inte undra på att de bloddrypande resultaten förskräcker.

Det är skrattretande att se Busch, Skånberg och Landgren skriva att det var övertygelsen “om en kärleksfull, personlig och offervillig Gud som skapat människan till sin avbild, gav förutsättningarna till allmänna deklarationer om människovärde och mänskliga rättigheter”. Om man på allvar vill ge kristendomen äran för att ha skapat dagens mestadels fria “liberala demokratier” måste man åtminstone försöka bortförklara den totala avsaknaden av frihet under kristendomens kulturella och politiska höjdpunkt.

Några tyckare försökte bortförklara den enorma motsägelsen som författarna inte ville konfrontera. De påpekade att kristendomen gav oss idén om individens själ som verklig och viktig. Denna idé är sann och riktig och kristendomen ska ha ett erkännande för detta bidrag. Men vad tyckarna inte kunde förklara är varför denna insikt inte fick den kristna världen att röra sig ens en millimeter mot friheten under de 1000 år då kyrkan åtnjöt närmast total makt.

I verkligheten var det först när kristendomens makt och betydelse började förtvina, och folk inte längre tog religionen på samma allvar, som människans befrielse påbörjades. Det stora steget mot individens frigörelse kom med Upplysningen som avfärdade kristendomens auktoritära världsbild och människosyn. Den vetenskapliga revolutionen bevisade förnuftets enorma kraft och potential och detta ledde till en vördnad för individen som förnuftsvarelse. Det var först i denna icke-religiösa kontext som idén om den enskilde individens själ, eller rättare sagt förnuftiga själsförmögenhet, blev betydelsefull. Upplysningens förkämpar insåg att människor måste vara fria för att kunna tänka och handla förnuftigt. Och eftersom hon, tvärtemot den kristna människosynen, kan leva efter eget huvud är hon också lämpad och förtjänt av denna frihet.

Det är inte bara den kristna människosynen och etiken rättfärdigar auktoritärism, utan den religiösa tron som sådan. Vad gör man med de som tror fel? Som tror på fel Gud? Som förnekar Gud? I och med det inte är en fråga om rationell övertygelse baserad på fakta och logik, måste man tvinga på dem fel- eller icke-troende sin tro. Söker man sprida sin tro eller bygga ett samhälle på sin tro måste man förr eller senare ta till våld. Kätteri möttes med straff, inte argument. Blasfemi möttes med döden, inte fakta. Apostasi var en själslig om inte världslig dödsdom. Inkvisitionen bekämpade feltroende med terror och tortyr. Många brändes på bål. Så de mest religiösa perioderna domineras av ofrihet. Och konflikter. Oräkneliga människor har mördat varandra eftersom de har trott fel.

Vad gäller villfarelsen att den kristna läran ska ha bidragit till att berika massorna till en sådan grad att dagens fattiga är i många avseenden rikare än gårdagens miljardärer vill jag påminna om att kristendomen som religion knappast uppmuntrade någon till att samla förgängliga skatter här på jorden eller älska pengar och det goda livet de kan köpa oss. Kristendomens 1000 år kännetecknades som bekant av extrem fattigdom och stagnation. Och den kristna altruistiska etiken implicerar den fattigdoms-fördelande socialismen, inte den välstånds-genererande kapitalismen.

Buschs, Skånbergs och Landgrens artikel tar upp ett problem som måste bekämpas, nämligen postmodernismen dvs den kantianska subjektivismen. Men alternativet till kantiansk subjektivism är inte “de kristna traditionerna” och deras skadliga “praktik” utan en andra renässans för förnuftet och därmed den enskilde människan. Ändå är det “kristen människosyn och etik”, som ju gav oss den 1000 år långa mörka auktoritära medeltiden, som författarna lovsjunger.

Personalismen—en kanalisering av Ellsworth Tooheys själ

Jag skrev nyligen en artikel i vilken jag förklarar varför Kristdemokraternas ideologi, personalismen, mynnar ut i familjedyrkan, en form av mini-kollektivism. Och jag visste att jag sannolikt skulle få en del reaktioner på det jag skrev. Så därför tänkte jag nu ge er ytterligare belägg för att personalismen är precis så hårresande som jag säger. Om möjligt är den faktiskt ännu värre.

När jag gjorde lite research för den artikeln stötte jag på saker som fick klockorna att stanna. Jag såg på Kristdemokraternas Facebook-sida detta:

Vi fokuserar inte på individ eller kollektiv, utan allt där emellan.

I veckan publicerade tidningen DN en text av den amerikanske författaren och journalisten David Brooks om personalism som ett alternativ till den kollektivism och individualism som lett fel.

Personalismen är en grundfilosofi i kristdemokratin. Och när du läser texter som denna, eller går i tankebanor om att liberalismens individualism och socialismens kollektivism lett fel, då ska du veta att det bara är KD i svensk politik som står för ett alternativ.

Personalismen framhäver till skillnad från individualismen och kollektivismen de gemenskaper eller grupper som personen är en del av som den främsta källan till den personliga utvecklingen. I kristdemokraters strävan efter ett gott samhälle bortser vi inte från individ och kollektiv, men fokuserar mer på de gemenskaper som finns däremellan; en livskamrat, familj, arbetskamrater, vänner, grannar, kyrkor, företag, föreningar och välgörenhetsorganisationer.

Till skillnad från liberaler och socialister tror vi kristdemokrater inte på någon utopi om hur samhället ska bli. Det finns inget facit att sikta mot. Vi agerar istället utifrån goda värderingar. Det finns inga perfekta människor och inga perfekta samhällen.

VI ÄR SAMHÄLLSBYGGARE

Kristdemokraterna är ett idéparti. Gillar du våra idéer? Bli en av oss.

Så vad var det för artikel som Kristdemokraterna höjde till skyarna? Vad är det för budskap som de vill att vi tar till oss? DN publicerade en översättning av David Brooks kolumn i New York Times den 28 juni, 2018. Denna artikel börjar med att Brooks säger att människor är komplicerade varelser som inte kan placeras i fack.

Vår kultur tenderar att reducera oss på olika sätt. Vår förståelse för oss själva och andra blir ytlig. Lösningen heter “personalism”. För er som är bekanta med Ayn Rands The Fountainhead vill jag att ni läser detta och funderar på om David Brooks, och hans resonemang, för tankarna till en viss karaktär:

Personalism is a philosophic tendency built on the infinite uniqueness and depth of each person. Over the years people like Walt Whitman, Martin Luther King, William James, Peter Maurin and Wojtyla (who went on to become Pope John Paul II) have called themselves personalists, but the movement is still something of a philosophic nub. It’s not exactly famous.

Personalism starts by drawing a line between humans and other animals. Your dog is great, but there is a depth, complexity and superabundance to each human personality that gives each person unique, infinite dignity.

Visst. Människor, och deras personlighet, är djupare och mer komplicerade än djur och detta bidrar till att göra varje person unik. Hur vi går härifrån till “oändlig värdighet” är inte klart, men låt gå för detta för denna gång.

Despite what the achievement culture teaches, that dignity does not depend on what you do, how successful you are or whether your school calls you gifted. Infinite worth is inherent in being human. Every human encounter is a meeting of equals. Doing community service isn’t about saving the poor; it’s a meeting of absolute equals as both seek to change and grow.

Detta är religion, inte förnuft. Detta är tro, inte fakta och logik. Det finns ingen grund för detta och kan och bör därför avfärdas utan vidare, som om ingenting har sagts. Alla är inte likar. Alla är inte lika mycket värda. Alla har inte samma värde eller värdighet.

Men varför säger han ändå detta? Varför tror han religiöst på detta? Vad tjänar det för syfte? Tja, syftet är att rättfärdiga det som kommer och som vanligt finns det inga världsliga skäl, inga rationella eller logiska för att tro på detta. Så vi måste börja med att grunda allt på trosartiklar.

The first responsibility of personalism is to see each other person in his or her full depth. This is astonishingly hard to do. As we go through our busy days it’s normal to want to establish I-It relationships — with the security guard in your building or the office worker down the hall. Life is busy, and sometimes we just need to reduce people to their superficial function.

But personalism asks, as much as possible, for I-Thou encounters: that you just don’t regard people as a data point, but as emerging out of the full narrative, and that you try, when you can, to get to know their stories, or at least to realize that everybody is in a struggle you know nothing about.

Det är oklart varför vi ska göra detta eller vad poängen är. Men givet sammanhanget tror jag att poängen är att vi ska “inse” att alla andras liv och besvär är lika intressanta och viktiga som våra egna. Vi ska inte tro att våra egna liv och besvär är viktigare för oss än totala främlingars. Allt handlar inte bara om dig själv; andra människor har också problem som är lika verkliga och viktiga för dem som dina är för dig. Städerskan är inte bara en städerska, en främling i mängden. Hon är en människa med problem och känslor. Precis som du. Så sluta tro att allt kretsar kring dig och dina bekymmer. Sluta tro att du är så mycket viktigare än främlingar. De är också människor. Personer, inte bara “städerskor” eller “brevbärare” vad det nu må vara. Bara genom att reducera andra till en egenskap kan vi göra oss blinda inför den andre som en person, som en människa med allt det innebär.

Detta är det ena budskapet här. Det andra budskapet är att vi ska sluta se på kärlek och vänskap som något man måste förtjäna. Alla är lika mycket värda. Vi är alla likar. Ingen är viktigare eller värdefullare än någon annan. Så alla förtjänar samma vänskap, kärlek och omsorg bara genom att finnas till. Det är alltså den kristna, ovillkorliga (altruistiska dvs självuppoffrande) “kärleken” som de vill bereda vägen för här:

The second responsibility of personalism is self-gifting.

Detta är inget annat än en eufemism för självuppoffring.

Twentieth-century psychologists like Carl Rogers treated people as self-actualizing beings — get in touch with yourself. Descartes tried to separate individual reason from the bonding emotions. Nikolai Berdyaev said that tends to turn people into self-enclosed monads, with no doors or windows.

Så han börjar med att ställa upp en massa falska alternativ: Det är antingen personalism eller “självförverkligande”, individens förnuft som skilt från de förenande känslorna och individer som avskärmade “monader”.

Självförverkligande är fel; förnuftet är överskattat; individen ska ses som en del av en helhet, ett fragment i ett större sammanhang, en “gemenskap”. Ett metafysiskt och moraliskt överordnat kollektiv.

Personalists believe that people are “open wholes.” They find their perfection in communion with other whole persons. The crucial questions in life are not “what” questions — what do I do? They are “who” questions — who do I follow, who do I serve, who do I love?

Detta betyder att personalister ser på individen som sektmedlemmar som väntar på att bli fulländade genom andra. Och därför handlar inte livet om att ha rätt relation till verkligheten och vad man ska göra med sitt liv, utan vem man ska följa, tjäna och älska. Personalismens filosofi blottar kollektivistens själ. Den artikulerar Ellsworth Tooheys filosofi.

The reason for life, Jacques Maritain wrote, is “self-mastery for the purpose of self-giving.” It’s to give yourself as a gift to people and causes you love and to receive such gifts for others. It is through this love that each person brings unity to his or her fragmented personality. Through this love, people touch the full personhood in others and purify the full personhood in themselves.

Att leva för andra, tjäna andra, ge sig dvs offra sig för andra, är meningen med livet (“the reason for life”):

The third responsibility of personalism is availability: to be open for this kind of giving and friendship. This is a tough one, too; life is busy, and being available for people takes time and intentionality.

Att du har fullt upp med ditt liv—dina värden, intressen och syften—är minsann ingen ursäkt. Det ändrar inte på att du har en plikt att vara “öppen” för att ge dig själv åt andra. Att offra dig för andra.

Brooks fortsätter bland annat med att ställa upp en oärlig konflikt mellan “auktoritär kollektivism” och en halmgubbe-version av individualismen som han kallar för “radikal individualism”. Det finns inga företrädare för denna “radikala individualism” som, enligt Brooks karakterisering “uses the group to serve the interests of the self”. Så jag har bara två saker att säga: 1. När en filosofi endast kan göra sig själv mer attraktiv genom att förvränga alternativen (i det här fallet individualismens), vad säger det då om filosofin och företrädare? 2. Det är ingen slump att han skriver just “auktoritär kollektivism”. Fundera på varför.

Det finns inte någon vits med att fortsätta granska denna kanalisering av Ellsworth Tooheys själ. Det finns inte heller någon vits med att låtsas som att personalismen är ett riktigt, än mindre rationellt, alternativ till kollektivismen eller individualismen.

Familjedyrkan: konservativ mini-kollektivism

Vad står konservatismen för? Med tanke på att kristdemokraterna är ett snabbt växande parti, och att det är ett konservativt parti, kan det vara intressant att ta en titt på kristdemokraternas ideologi.

Jag tänker inte göra en djupdykning. Istället tänker jag titta på en aspekt av deras ideologi, nämligen en idé som de kallar för “personalism”.

Jag tänkte inte ursprungligen skriva något om detta, men av en slump stötte jag på en intressant observation av Liberalernas Eric Aronson på Twitter:

Så jag fundera på vad detta egentligen betyder; varpå jag skrev:

Varpå min absoluta favoritkristdemokrat Evin Badrniya reagerade:

Nu blev jag riktigt nyfiken. Personalism? Vad är det? För att bli lite klokare tog jag Evins råd och läste artikeln. Men det gjorde tyvärr inte saken vare sig klaraste eller tydligare:

Individualism och kollektivism är kända politiska begrepp. De utgör utgångspunkter för bland annat liberalism och socialism. Individualismen betonar den enskildes frihet där varje människa – om man spetsar det hela – är sig själv nog. Var och en blir sin egen lyckas smed och var och en ansvarar för sig själv. [Sant.] Allt som inkräktar på den personliga friheten betraktas som negativt. [Sant.] Det solidariska perspektivet är alltifrån svagt till obefintligt. [Vad avses med “det solidariska perspektivet”? Om man avser påtvingad välgörenhet dvs slaveri, ja, då är individualism, frihet och kapitalism oförenligt med det.]

Personalism är kristdemokratins alternativ till individualism och kollektivism. Här är inte den enskilde sig själv nog [Så individen ses ofullkomlig, hopplös, hjälplös, svag, beroende? Ja, detta är definitivt en distinkt kristen syn på människan och som sådan den är fundamentalt oförenlig med individualism, frihet och kapitalism], men inte heller bara en anonym kugge i ett stort samhälls-maskineri [Betyder detta att individen är en bekant kugge i samhällsmaskineriet? eller hon är en kugge men INTE BARA en kugge?] Varje människa är unik, men behöver gemenskap med andra för att utvecklas [Detta betyder att den enskilde individen “behöver” gruppen för att “utvecklas”]. Hon har ansvar för sig själv – med frihet att göra egna val – men är samtidigt ansvarig, inte bara för sig själv, utan för den helhet hon är en del utav. [Ansvarig? Varför? Hur? Vilken “helhet”? Och på vilket sätt är hon “en del av den”? Pratar vi om frivilliga sammanslutningar? Vad?] Personlig frihet och solidaritet förenas i en ömsesidig symbios där rättigheter och skyldigheter vävs samman på ett naturligt sätt [Så frihet och solidaritet är något som vanligtvis står i motsatsförhållande till varandra men som först nu, tack vare personalismen, kan magiskt förenas med varandra? Hur? Med tanke på kontexten är detta motsägelsefullt och därför falskt. Om de med “rättigheter” menar friheter då är uppenbarligen påtvingade skyldigheter via “solidaritet” logiskt oförenligt med frihet. Om de med “rättigheter” istället menar “ekonomiska rättigheter” dvs “rätten till” olika former av varor och tjänster dvs “rätten” att förslava andra, då är denna “solidaritet” också logiskt oförenlig med frihet.] Här finns utrymme för flexibilitet och en mångfald av alternativ där en enda lösning sällan utgör det givna alternativet. [Detta betyder att det finns ingen princip för om och när eller på vilket sätt den unike individen ska tvingas att “solidariskt” tjäna gruppen. Vad är förresten ett annat ord för idén att individen ska tjäna gruppen? Kollektivism.]

Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som ett medel. [Jaså? KD förespråkar, precis som alla andra riksdagspartier, så kallad välfärdspolitik; en politik som exploaterar individen som ett medel för andras ändamål.] Denna människosyn beskriver människan som en person, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ. [Sant.] Hon har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell läggning. [Skulle nog inte säga att alla individer har samma värde. Mina nära och kära har, till skillnad från värdelösa mördare, våldtäktsmän, etc., ett enormt värde för mig—och alla andra rationella människor.] Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel, och inte heller till hennes förmågor eller egenskaper. [Nja. Men låt gå för denna gång.]

Varje människa är således en unik person och som sådan född in i ett sammanhang av andra personer med ett ömsesidigt beroende. [Vad avses med “ömsesidigt beroende”? Detta är ett uråldrigt argument för kollektivism och étatism: Individen är inget utan gruppen. Individen behöver därför gruppen för att klara sig. Därför ska också individen inse sin plats i ett större sammanhang och underordna sig gruppen. Som “exempel” på detta tar man ibland det faktum att vi lever i och drar enorma fördelar av att verka i en arbetsdelningsekonomi. Men att vi lever i en kapitalistisk arbetsdelningsekonomi gör inte oss inte fundamentalt “beroende” av andra dvs inte i någon metafysisk mening. Vår förmåga att utbyta värden med andra beror nämligen fundamentalt på vår egen förmåga att tänka och skapa värden. Så i en arbetsdelningsekonomi är vi i fundamentalt sett lika beroende av vår egna individuella förmåga att tänka och skapa dvs lika självständiga, som om vi vore på en öde ö.] Människan har såväl kroppsliga och själsliga som andliga behov. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna helhetssyn på människan. Detta kallas för personalism. [Så personalism handlar om att erkänna att vi har kroppsliga såväl som andliga behov? Kan debatteras. Oavsett vilket är detta icke-objektivt dvs oklart skrivet. För i detta sammanhang framstår materialism och idealism som alternativ till personalism, inte individualism och kollektivism. Men låt oss ignorera detta för denna gång.]

Utifrån en personalistisk människosyn vill kristdemokratin värna alla människors liv, frihet och värdighet. Likaså solidarisera sig med de utsatta och förtryckta och på ett ansvarigt sätt värna och förvalta djur, växter och jordens resurser. [Motsägelser. Men låt gå för denna gång.]

Denna människosyn och värdegrund, tror vi, utgör en utomordentlig bas i resonemang om allt från vård till infrastruktur och det bästa fundamentet för en fungerande demokrati.

Hans Brynielsson (KD)
Bertil Hörnqvist (KD)

(Publicerades ursprungligen i Sundsvalls Tidning, 8 Juli 2010)

Måste alltså erkänna att jag inte kände mig så värst mycket klokare efter att ha läst denna “ytterst informativa text”. Så jag försökte hitta andra artiklar på ämnet. Det mesta jag hittade verkade dock inte direkt relevant för det som sades ovan, så till slut vände jag mig till Kristdemokraternas egna hemsida där jag stötte på följande förklaring:

Alla kan klara sig på egen hand? – Om personalistisk människosyn
Det finns olika sätt att se på människan. Liberala partier betonar att individen är viktigare än gruppen. Andra partier framhåller gruppen som viktigast. Kristdemokraternas tanke om människan kallas för personalism och är ett alternativ till individualism och kollektivism. För oss är en person varken sig själv nog eller bara en kugge i samhällsmaskineriet. Varje människa är unik, men vi behöver också gemenskap med andra för att utvecklas.

Så vad betyder då detta? Det är inte helt klart så jag tvingas att gissa. Till skillnad från individualismen ser personalismen individen som fundamentalt svag, otillräcklig, hjälplös, oförmögen att klara sig själv, beroende av andra, och så vidare. Så hon, och alla andra lika otillräckliga individer, behöver en “gemenskap” dvs en grupp för att klara sig. Därför följer det (om vi tar hänsyn till vad Brynielsson och Bertil Hörnqvist skrev ovan)  att vi har “skyldigheter” att solidariskt tjäna gruppen. Men detta är minsann inte kollektivism. Inte alls. Personalismen ser nämligen den patetiske individen—som är metafysiskt, moraliskt och politiskt dömd att leva av och för gruppen—som mer än “bara en kugge”; hon är ju dessutom “unik”.

Jag måste medge att jag har svårt att se vad som gör personalism till ett “alternativ” till kollektivism.

Vilken grupp eller gemenskap som är viktigare än individen och som därför kommer före henne? Kristdemokraterna förklarar:

Alla hör vi hemma någonstans – Om familjen som den viktigaste gemenskapen
Den viktigaste gemenskapen är familjen. I den kan man få möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. Familjen är unik, och det är svårt att ersätta den med någon annan form av gemenskap.

Hur är detta något annat än “gammal hederlig”, konservativ familjedyrkan? Och hur är något annat än en form av mini-kollektivism?