Richard Morrison vid Competitive Enterprise Institute skriver om miljörörelsens ovetenskapliga kampanj mot plast.
Morrison påpekar bland annat att av allt plast som hamnar i haven där de kanske skadar några havsdjur (men intressant nog inga människor), kommer nästan inget från rika industriländer som USA:
The vast majority of plastic waste in oceans actually comes not from advanced countries like the U.S. but from countries like China and Indonesia that consume a large volume of plastic products but lack our modern waste collection infrastructure. Much of their plastic waste ends up washed into major river systems that empty into the oceans. A study published last year in the journal Environment Science & Technology by three German researchers found that 90% of the plastic debris found in the world’s oceans is dumped there by just ten of the world’s rivers—none of which are in the Western Hemisphere, much less the United States.
Trots detta insisterar miljöaktivister att individer i USA och Västeuropa inte ska få använda sig av sugrör och annan engångsplast. De insisterar alltså på att inskränka helt oskyldiga individers frihet att använda engångsplast—för ett påstått ont som de inte har gjort sig skyldiga till. (Detta är inte första gången som miljöaktivister vill straffa oskyldiga individer för påstådda orätter.)
Morrison tar också upp något som sällan kommer upp i denna hysteriska anti-plastkampanj, nämligen vilken inverkan miljöpolitiken får för människor:
Beside the fact that U.S. consumers are contributing very little to the ostensible problem is the other side of the equation: the benefits of the straws themselves. I suspect many Americans who were initially receptive to the idea of a ban were genuinely surprised to learn that disposable drinking straws are very important to people with certain disabilities. British disability rights activist Penny Pepper recently commented in the Guardian about how she depends on plastic straws—and other single-use, disposable products like baby wipes—writing “I don’t have the luxury of a plastic-free life.” The durability, convenience, cleanliness, low price, and resistance to heat of disposable plastic straws make them irreplaceable to people with many different physical limitations.
“De grönas” likgiltigheten inför plastens enorma fördelar för oss människor i allmänhet och för sådana som Penny Pepper i synnerhet, säger en hel del om miljörörelsen—och inget av det är gott.
Fientligheten till plasten grundar sig inte huvudsakligen i okunskap. Nej, den grundar sig först och främst i att de allra flesta använder sig av en irrationell måttstock för att avgöra vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, moraliskt eller omoraliskt, osv.
Den ofta implicita måttstocken som folk använder sig av är “det som bevarar den orörda naturen är det goda”. Vilket betyder att “det som minimerar människans inverkan är det goda”. Vilket betyder att människors liv och välbefinnande bör offras för naturen.
Miljörörelsen är alltså bara den senaste yttringen av vad Ayn Rand kallade för dödens moral: altruismen.
Men om vi istället använder vi oss av en fakta- och logik-grundad måttstock—det som främjar människans liv och välbefinnande är det goda—då kan man till exempel se hur sådan mänsklig inverkan som skogsskövling i själva verket utgör en miljöförbättring:
Vad är gott och ont? Vad är bra eller dåligt? Vad är av värde? För att avgöra detta behöver vi en måttstock, värdemätare eller standard. Som en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen håller jag att den enda giltiga måttstocken för moraliska värden är människans liv: det som främjar människans liv är gott medan det som hämmar det är ont. (När jag säger “människans liv” menar jag individens liv då det bara finns individer; det goda är gott, bra eller värdefullt för någon och denna någon är alltid en individ.)
Enligt denna måttstock är sådant som mat, vatten, kläder, boende, medicin såväl som billig, rik och pålitlig energi gott då det gör mänsklig överlevnad möjlig.
Men människan kan inte bara leva på bröd. Vi har också många själsliga överlevnadsbehov. Vi behöver t ex självkänsla, syfte och mening, variation och njutning, för att inte tala om konst och underhållning. Vi har ett behov av att lyssna på Metallica, “binga” tv-serier på Netflix, spela X Box One och när man har tid och pengar, resa världen runt för att jobba; semestra; hälsa på släkt och vänner; etc., etc., etc. Som transportmedel har flyget förbättrat våra liv och tillvaro något enormt. Och precis som mat, kläder, boende, medicin, etc., alltså ett objektivt värde—men endast om din måttstock är främjandet av människans liv och välbefinnande.
Om begreppet “miljö” har en mening, då måste det syfta till människans naturliga omgivning. Att forma om vår naturliga omgivning, dvs miljön, så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov är att förbättra miljön. Att t ex skövla en skog för att kunna bygga bostäder är att forma om miljön så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov. Att skövla skogen för att kunna bygga bostäder är alltså en miljöförbättring.
Vad vi gör när vi skövlar en skog är att vi tar något som är av ett mindre värde för oss (skogen) för att bygga något som är av ett större värde för oss (bostäder). Att bo i ett hus är objektivt sett bättre för oss än att bo på gatan eller i skogen. Det är därför ingen rationell människa vill vara hemlös och tvingas sova på gatan. Samma sak med att odla upp mark för att producera mat. Jordbruket är, som sådant, en miljöförbättring. Att ha en god tillgång till billig mat är objektivt sett bättre för oss än att svälta ihjäl.
Avslutningsvis vill jag bara tillägga att detsamma är sant om plast.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 