Socialistiska länder som Kuba är ju som bekant fattiga. Men ska man tro socialister – som av någon obegriplig anledning envisas med att prisa dessa u-länder som inspirerande föredömen – beror landets misär på USAs embargo, inte socialismens förödande verkan.

Detta är en stor lögn.

Sanningen är att Kuba kan handla med 99% av världens länder, inklusive USA. Och affärsmän från Argentina, Australien, Brasilien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Israel, Italien, Ryssland, Spanien har (mot bättre vetande?) investerat enorma summor i landet.

USAs embargo är irrelevant. John Tamny brukar påminna om OPECs symboliska embargo mot USA. OPECs export till USA tog bara omvägen via icke-sanktionerade länder. Tamny påminner också om USAs tandlösa blockad mot Tyskland under första världskriget. USAs export till Tyskland tog bara omvägen via Skandinavien. Trots embargot finns det en och annan iPhone på Kuba.

Men det är svårt för Kuba att importera något av den semi-kapitalistiska omvärldens överflöd. Varför? Förenklat därför för att kunna köpa måste man först sälja. Socialismen gör dock landet oförmöget att producera värdefulla exportvaror.

För perspektiv: 2019 exporterade Sveriges 10 miljoner invånare varor för ett värde av 158 miljarder dollar. Kubas 11 miljoner exporterade bara för ett värde av 1,2 miljarder dollar.

Kubas statligt kontrollerade ekonomi producerar så lite av värde att landets import måste finansieras med turism, ex-kubaners välgörenhet (nästan uteslutande från USA), och (tills nyligen) bistånd från Venezuela.

De som vill klandra Kubas misär på USAs embargo glömmer gärna att Sovjetunionen subventionerade Kubas socialistiska ekonomi med 75 miljarder dollar. Sovjets årliga bistånd utgjorde en femtedel av Kubas ekonomi.

Genom att ge socialismen livsuppehållande behandling blev Kuba fattigare. Naturligtvis. Bureau of Inter-American Affairs rapport från slutet av 1990-talet ger en fingervisning om utvecklingen:

many economic and social indicators have declined since the 1959 revolution. Pre-Castro Cuba ranked third in Latin America in per capita food consumption but ranked last out of the 11 countries analyzed in terms of percent of increase since 1957. Overall, Cuban per capita food consumption from 1954-1997 has decreased by 11.47 percent . . . The number of automobiles in Cuba has fallen since the 1950’s — the only country in Latin America for which this is the case. The number of telephone lines in Cuba also has been virtually frozen at 1950’s levels.

Så går det när man förbjuder ”exploaterande” företagare.

I några avseenden har livet kanske blivit bättre sedan 1950-talet, men i många andra har det blivit värre.

Då, på 1950-talet var Kuba ett av Latinamerikas rikaste länder. Nu, ett av världens fattigaste. Havanna håller bokstavligen på att rasa ihop. De låga statliga lönerna (ca 30 dollar i månaden) räcker med nöd och näppe till mat. I de statliga affärerna råder det en brist på det mesta. Många tvingas köa i timmar eller dagar . . . till tomma butiker.

I förbifarten kan jag inte låta bli att notera följande:

Socialister menar att Kuba är ett av socialismens främsta exempel. De dåliga levnadsförhållandena beror bara på USAs vägran att exportera. Socialister har dock också fått för sig att världskapitalismen bara ”suger ut” fattiga länder, varför isolering är lösningen. Således valde många Latinamerikanska socialister att ”skona” sina ekonomier från den ”exploaterande” världshandeln genom att frivilligt anamma samma socialistiska ”självförsörjning” som alltså sägs orsaka nöden på Kuba.

I vilket fall som helst gäller lagen om orsak och verkan även för Kuba. Det enda socialismen förmår att producera i överflöd är förtryck och fattigdom. Med eller utan USAs embargo var Kuba tvunget att sluta upp så här – ett lika oundvikligt som tragiskt öde, givet socialismens irrationella natur.