#Januariöverenskommelsen vs. individens frihet

Jag har nu läst utkastet till den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Och som en extrem dvs konsekvent individualist är jag knappast nöjd.

Jag tänker inte säga vad jag tycker om att Centerpartiet och Liberalerna (som utger sig för att vara liberala) tänker tjäna som stödpartier åt en S+MP-regering. Jag tänker inte ödsla tid åt att gissa om vad V och S har kommit överens om. Jag kommer inte heller att spekulera kring värdet av en massa utlovade utredningar.

Istället tänker jag bedöma januariöverenskommelsen (JÖK) utifrån ett, i den svenska samhällsdebatten, totalt främmande perspektiv, nämligen principen om individens rättigheter dvs individens frihet.

Så frågan är: Kommer JÖK att öka individens frihet? Eller inte?

JÖK har några bra dvs liberala idéer. Till exempel att avskaffa värnskatten, rucka på arbetsrätten och luckra på hyresregleringen. Men det finns också en massa riktigt dåliga dvs anti-liberala idéer. Och frågan är vad, om något, som väger över.

De allra värsta punkterna—med individens frihet som måttstock—består av så kallad miljöpolitik. Så gott som allt som går kallas för “miljöpolitik” kränker individens rättigheter och är därför anti-liberalt.

Nej, det finns ingen rätt att skada andras egendom eller hälsa med till exempel skadliga utsläpp. Enligt individualismen är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Så det finns ett argument för lagar som t ex begränsar eller förbjuder skadliga utsläpp. Men detta är inte vad “miljöpolitik” går ut på.

För att se varför måste man först förstå att “miljöpolitiken” vilar på miljörörelsens föreställning att naturen är “helig”. “Naturen” (“miljön”, “planeten”, “den biologiska mångfalden”, etc.) har nämligen, enligt miljörörelsens chefsideologer, ett egenvärde dvs ett värde av, i och för sig själv—alltså helt oberoende av ett värderande subjekt som du och jag.

Enligt miljörörelsen är måttstocken för gott och ont “det som skyddar naturen från människan, inte naturen för människan”. Det onda är “människans påverkan på naturen“, varför det goda är “det som minimerar människans påverkan på naturen”.

Miljörörelsens måttstock har inte bara livsfientliga implikationer; den har dessutom frihetsfientliga. Varför? Därför att människor måste exploatera naturen för att kunna leva och blomstra. Det finns alltså inget människor kan eller måste göra för att överleva utan att “påverka” naturen. Staten bör därför ta till tvång och våld för att minska människans påverkan dvs för att stoppa enskilda människor från att göra vad de måste för att leva och blomstra. Då allt vi gör påverkar naturen, kan och bör allt vi gör också kontrolleras av staten. Miljörörelsen är således en totalitär rörelse.

C, L, S och MP vill—i enlighet med miljörörelsens livs- och frihetsfientliga perspektiv—införa, bevara eller förvärra en lång rad skadliga, statliga tvångsingrepp för att åstadkomma en så kallad klimatomställning. Det (verklighetsfrånvända) målet är att göra Sverige till “världens första fossilfria välfärdsland”.

Det handlar om att diktera och styra över individens liv genom att införa och höja “miljöskatter”, statliga subventioner för “förnybar energi”, statliga subventioner för att skydda “värdefull natur”, subventionera “den biologiska mångfalden”, etc., etc., etc. Det handlar alltså om att tvinga individen att offra sitt liv, välbefinnande och sin frihet för “klimatets” skull.

Även om du verkligen tror att “klimatförändringarna” utgör ett hot mot individers rättigheter, varför staten kanske borde och kunde göra något åt saken, är “miljöpolitik” ändå oförenlig med individens frihet (och rättvisan) och därför moraliskt och politiskt oförsvarbar. Ta till exempel ett anti-liberalt förslag som C och L nu ställer sig bakom: flygskatten.

Att med miljöskatter och andra statliga kontroller begränsa individens frihet att flyga med anledning av “klimatförändringar” som ska orsakas av mänsklighetens samlade utsläpp av så kallade växthusgaser, är att straffa individen för något som hon omöjligen kan vara skyldig till. Det beror på att den enskilde individens bidrag till “klimatet” är försumbart.

Detta är något som alla är överens om. Ja, till och med de mest dogmatiska klimatalarmisterna. Det är därför de hysteriskt skriker om att vi måste tvinga ned mänsklighetens samlade förbränning av fossila bränslen med minst 80% för att överhuvudtaget ha en chans att “rädda klimatet”. Om så, då följer det logiskt att den enskilde individens koldioxidutsläpp varken gör till eller från.

Eller för att uttrycka samma poäng på ett annat sätt: Om hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp inte gör någon skillnad för “klimatet”, då följer det att ingen enskild individs koldioxidutsläpp gör någon skillnad eftersom inga individer som släpper ut lika mycket koldioxid som hela Sverige.

Så om den enskildes koldioxidutsläpp är försumbart (vilket den är), då finns det inget liberalt argument för sådana anti-liberala åtgärder som t ex flygskatten. (Vad som inte är obetydligt är hur mycket bättre människors liv är tack vare flyget. Sanningen är att flyget förbättrar människans miljö.)

Det går inte att försvara anti-liberal miljöpolitik på individualistiska grunder. Det går bara att försvara den på kollektivistiska. Notera att de gröna vill straffa, tygla och offra individens frihet för… För vad? Inte för dina påstådda synder, utan för mänsklighetens samlade synder. Men att straffa, tygla och offra individen frihet att t ex resa med flyg för en påstådd “klimatpåverkan” som hon inte ens i teorin kan vara skyldig till bara för att hon är en del av mänskligheten, är att resonera som en kollektivist, inte individualist.

Så för att sammanfatta. JÖK är fullproppad med anti-liberal miljöpolitik. Därför är jag rädd för att JÖK leder till att individens frihet minskar, inte ökar. Jag är också rädd för att de liberaler som är positiva till JÖK inte ser den gröna, totalitära skog som växer mitt framför ögonen på dem.

5 tips för hur du också kan bli en klimat-tänkare

Är du en sådan där som litar på vetenskapsmännen och som tror på vad vetenskapen säger? Eller är du istället en sådan där som (“konspiratoriskt”) förnekar vetenskapen och “klimatet”?

Visst låter det bekant? I “klimat”-debatten är det vanligt att somliga delar in sig själva, och andra, i dessa två breda kategorier.

Men det är inte rationellt att bara acceptera allt som vetenskapsmän säger. Och det är inte heller rationellt att bara ifrågasätta allt som vetenskapsmän säger. Så detta är två förhållningssätt som bör undvikas.

Vad kan du göra? Du kan bidra till att höja nivån på debatten genom att bli en klimat-tänkare.

I detta föredrag ger filosofen Alex Epstein 5 tips för hur du som klimat-tänkare bör resonera kring olika argument och påståenden som du ständigt stöter på i “klimat”-debatten.

Varför Steven Pinkers klimatalarmism underminerar Upplysningens ideal

Jag läser just nu Steven Pinkers senaste bok Upplysning nu (original titel Enlightenment Now). Bokens tema är att människans tillvaro har, under de senaste två-tre hundra åren, väsentligen förbättrats i nästan alla relevanta avseenden, detta tack vare Upplysningens ideal—ideal som förnuft, frihet, vetenskap, teknologi. Dessa ideal har gjort möjligt alla de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska, konstnärliga, hälsomässiga och sociala framsteg som vi har sett sedan dess.

Pinker illustrerar, förklarar och demonstrerar detta tema med en omfattande mängd fakta, diagram och citat. Trots att jag inte har läst färdigt boken tycker jag att den än så länge är någonstans mellan “helt okej” till “ganska bra”. Och när jag väl är färdig med boken kommer jag nog, om än med vissa reservationer, att kunna rekommendera den.

Boken har sina brister—därav mina reservationer. En sådan är att det filosofiska försvar som han försöker ge till Upplysningens ideal inte riktigt håller hela vägen. Med tanke på att Upplysningen aldrig hade en chans då den tidens filosofer inte kunde förse förnuftet med ett hållbart filosofiskt försvar, vilket beredde vägen för Immanuel Kant, vars filosofi i sin tur slog igen dörren för förnuftet, så är detta en allvarlig och tragisk brist.

Jag vill dock inte kommentera detta något närmare här och nu. Istället vill jag uppmärksamma ett annat mer “omedelbart” problem, nämligen bokens avsnitt om “klimathotet”. Detta avsnitt slog mig genast som ett av bokens sämre diskussioner.

Det är faktiskt så dåligt att det är helt okaraktäristiskt av boken. Ja, man får nästan intrycket av att Pinker kände sig pressad att—mot bättre vetande—inkludera detta avsnitt.

Det allra första som slog mig är hur vilseledande vagt Pinker formulerar sig. Låt mig bara ge ett exempel: Han återger påståendet att 2014, 2015 och 2016 är de tre varmaste åren någonsin. Detta har mycket riktigt rapporterats i pressen, men varför tror han att detta utgör ett vetenskapligt belägg för klimatalarmismen?

Kommentatorn Peter Schwartz har visat att detta påstående, såsom det har rapporterats i pressen, är vilseledande. Ett obekvämt och underrapporterat faktum är att “rekorden” bröts med temperaturer endast någon bråkdel högre—och som dessutom sannolikt är helt meningslösa då de faller inom den statistiska felmarginalen!

Att Pinker helt okritiskt släpper igenom sådana vilseledande (och meningslösa) uppgifter för att (i Upplysningens namn!) argumentera för klimatalarmisternas tes får mig att undra vad mer han helt okritiskt släpper förbi.

Jag är inte den enda som har reagerat på detta avsnitt. I denna korta video ger filosofen Alex Epstein flera exempel som visar varför Pinkers diskussion om “klimathotet” är ett lågvattenmärke:

Det glädjer mig inte att skriva detta. Tvärtom. Jag håller med Steven Pinker om att det vore fantastiskt om Upplysningens ideal kunde omfamnas av fler. Därför är det bara tragiskt att Pinker underminerar Upplysningens sak genom att föregå med ett så dåligt exempel när det kommer till debatten om “klimathotet”.