Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.
Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.
Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.
Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.
Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?
Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.
Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)
Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.
Ibland får avvikande (dvs fakta och logik-baserade) röster höras i den annars så religiösa och dogmatiska ”klimatdebatten”. Ibland tillåts sanningen sippra in. Ibland får sådana som Bjart Holtsmark, från Norges Statistiska centralbyrå, slå ett slag för verkligheten.
I Expressen tilläts Holtsmark skriva den förbjudna och obekväma sanningen att färre än någonsin dör av väderrelaterade naturkatastrofer. Detta är något som Alex Epstein har påpekat i flera år.
Detta är raka motsatsen till den bild som den gröna vänstern försöker måla upp. Och det som gör detta så förbjudet och obekvämt är att riskerna för att dö av dåligt väder har minskat under exakt samma period som vi har ökat eldningen av fossila bränslen.
Så det finns alltså inte ens någon korrelation mellan den gröna vänsterns vilda domedagsfantasier och verklighetens fakta.
Det finns däremot en kausalitet och den är att billig, riklig och pålitlig energi—vilket först och främst kommer från fossila bränslen—har gjort det möjligt för oss att skydda oss från det naturligt farliga klimatet.
”Viktiga faktorer är troligtvis mer robusta byggnader, bättre varningssystem och en bättre utvecklad infrastruktur, även internationellt, som säkerställer att mat, mediciner och annan hjälp snabbare når de drabbade,” skriver Holtsmark.
Kom ihåg att 99,5% av jordens volym är otjänlig för människan. Nästan 95% av jordens yta är för varm, kall, våt eller torr för att människor ska kunna leva där (med dagens teknik, industri och välstånd). Mänsklig överlevnad kräver att vi tyglar, exploaterar och förbättrar naturen. Planeten behöver en kraftig uppgradering för att kunna tjäna våra behov och begär.
Ja, med vår fossilbränslebaserade civilisation, har vi uppnått bättre klimatkontroll än någonsin tidigare. Ta bara den finska vintern. Ibland är det minus 20 eller 30 där ute. Men inomhus får vi plus 20-30. Så tack vare gas, kol och olja såväl som kärn- och vattenkraft, kan vi året om leva med ett stabilt, skönt och säkert inomhusklimat. Människan kan alltså redan idag ordna en tillvaro som är 40 till 60 grader varmare än naturens ogästvänliga klimat!
När man påminner sig själv om hur vår teknik och industri gör våra liv möjliga (och extremt bekväma), förefaller den nuvarande hysterin kring en smula varmare planet, absurd.
Vem vet? Med lite tur kan vår teknik och industri, hjälpa oss att stoppa nästa istid, asteroid eller supervulkanutbrott. Men för att göra det behöver vi inte bara mer vetenskapliga, teknologiska och ekonomiska framsteg, utan också avsevärt mer billig, riklig och pålitlig energi. Tills vidare betyder det, mer gas, kol, olja och kärn- och vattenkraft. Det vill säga, precis alla former av energi som den gröna nihilistiska vänstern motsätter sig.
Alex Epstein fortsätter sitt liv-och-död-viktiga upplysningarbete i energi- och ”klimat”debatten:
Not to give the [fossil fuel] industry its due credit is a dangerous injustice. When activists clamor to “keep fossil fuels in the ground,” they do not know, or perhaps don’t care, that if their advice were heeded, people would starve.
Without the broader energy industry, the world could not support a population of 7 billion — or 3.6 billion, or perhaps not even 1 billion. To starve our machines of energy would be to starve ourselves.
Läs hela artikeln, ”Energy Means Food and Time”, här—och dela den till era intellektuellt nyfikna vänner och bekanta.
I det senaste avsnittet av Power Hour, förklarar Don Watkins varför Greta Thunbergs hysteriska utbrott vid FNs klimatmöte är inget annat än ovetenskapligt nonsens. Han poängterar också att om Greta får som hon vill, och vi drastiskt minskar eldningen av fossila bränslen och den ekonomiska tillväxten, då kommer vi att döma människor till död och […]
Med Alexandria Ocasio-Cortez i spetsen, har den gröna vänstern i USA börjat argumentera för en ny omfattande våg av statliga kontroller. Namnet på denna nya våg av statliga tvångsingrepp är “the new green deal”. Här i Europa är det många som inspirerats av denna gröna totalitära retorik och som nu efterfrågar en motsvarande “new green deal”.
Men är egentligen “dealen” med “the green new deal”? I denna video argumenterar Alex Epstein, författaren till The Moral Case for Fossil Fuels, för att det är den nya gröna planen som utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten, inte eldningen av fossila bränslen:
Jag rekommenderar alla intellektuellt nyfikna att läsa Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels. Men som ett perfekt komplement till den boken vill jag också passa på att tipsa om två artiklar av min gamla kollega Keith Lockitch.
I “The Green New Deal: A War Against Energy (Part 1)”, går Keith Lockitch in på djupet och visar att energi är bokstavligen en fråga om liv och död. Statliga tvångsingrepp som stoppar oss från att producera energi kommer att tvinga fram en energifattigdom, som i sin tur att försämra människors livskvalitet och -kvantitet:
Yet even today, large numbers of people still suffer for lack of industrial-scale energy. About 1.5 billion people have no electric lighting, refrigeration, computer technology, electronic devices or medical equipment—no access to electricity at all.5
About 2.5 billion people—more than one-third of the world’s population—have no source of energy for heating or cooking other than biomass fuels such as wood or animal dung, and the resulting smoke from open fires is a leading cause of death in undeveloped countries.6 The World Health Organization estimates that about 1.6 million people die every year from respiratory diseases directly attributable to indoor air pollution—almost as many as die annually from AIDS.7
Similarly, for lack of freshwater and sewage infrastructure built and powered using industrial-scale energy, “over 1 billion people globally lack access to safe drinking-water supplies, while 2.6 billion lack adequate sanitation.” Consequently, “diseases related to unsafe water, sanitation and hygiene result in an estimated 1.7 million deaths every year.”8
And for lack of an adequate capacity for food production and distribution, chronic undernourishment affects more than 1 billion people.9 The result is that in parts of the world today—particularly in parts of Africa—life expectancy is under forty years. It hasn’t been that low in the industrialized world since the eighteenth century—and today, in industrialized countries life expectancy is closer to eighty years.10
Industrial-scale energy is an indispensable, life-saving value. It has completely transformed human life for the better in the industrialized world. And the benefits of industrial development will come to undeveloped countries only if they develop the infrastructure for the large-scale production and use of energy, as India and China are currently doing.
Med tanke på att människans matförsörjning till stor del hänger på tillgången till billig, riklig och pålitlig energi (något som än så länge endast fossila bränslen förser oss med), utgör Greta Thunberg et als kampanj mot fossila bränslen inget annat än en kampanj för att sannolikt döma miljarder människor till svält.
Låt detta sjunka in en stund.
Så länge som Greta Thunberg et al varken vet eller bryr sig om hur de på allvar ska ersätta fossila bränslen ser jag deras oförlåtligt oansvariga aktivism som omoralisk.
I “The Green New Deal: A War Against Energy (Part 2)” Lockitch visar att miljörörelsen i princip motsätter sig alla former av energi, inte bara fossila bränslen vilket implicerar att ekologisterna inte försöker att skydda miljön för människan, utan från människan:
As most people see it, there is no inherent conflict between human prosperity and the environmentalist goal of “protecting the environment.” Indeed, most people would argue that protecting the environment is a prerequisite of human prosperity.
With respect to energy and climate, for instance, environmentalists are, in most people’s view, simply trying to secure human well-being by preventing large-scale climate change; they are trying to prevent a planetary catastrophe by finding safer ways to power our civilization.
People don’t see the environmentalist movement as intending to just cut off mankind’s access to energy (which truly would be a catastrophe) but to replace our current fuels with better alternatives—to avoid “dangerous anthropogenic interference with the climate system” by finding new ways of meeting man’s energy needs.22
Yet, nothing we’ve seen from the environmentalist movement shows any real interest in actually meeting man’s energy needs. What’s really driving the movement is a basic idea that has animated environmentalism since its inception: the idea that nature is to be protected from human “intrusion.”
Environmentalism is a broad social and political movement, with roots stretching back decades and with a diverse array of leaders, groups, institutions, and perspectives. But despite its diversity, it is, in essence, an intellectual movement animated by a particular ideology—by a set of philosophic premises that shape its actions and guide its ultimate direction.
Det är därför ekologister, och omoraliska aktivister som Greta Thunberg, är så likgiltiga inför all död och lidande som deras totalitära, gröna politik måste resultera i.
Häromdagen läste jag av en ren slump en Tweet av Greta Thunberg i vilken hon skrev:
It’s 2019. Can we all now please stop saying “climate change” and instead call it what it is: climate breakdown, climate crisis, climate emergency, ecological breakdown, ecological crisis and ecological emergency?#ClimateBreakdown#EcologicalBreakdown
Greta har rätt. Det vore bättre om hon och alla andra så kallade miljöaktivister beskrev deras domedagsprofetior på detta sätt. Då blir det nämligen enklare att upplysa allmänheten om hur fel Greta med flera har.
Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side”.
Så sant så. Irrationella ideologiska rörelser (som t ex miljörörelsen) måste vara oklara och dunkla; implicita och vaga. De skulle nämligen snabbt kollapsa om dess företrädare alltid var klara och tydliga; explicita och precisa.
Att komma med precisa och specifika domedagsprofetior hjälper endast till att undergräva folks förtroende för miljörörelsen. När jag upptäckte att de hade fel om en sak (t ex kampanjen mot DDT), då började jag undra vad mer de hade fel om. Och när jag väl började gräva upptäckte jag att de hade haft fel om praktiskt taget allt de har skrämt upp allmänheten med de senaste 60 åren. Nästan alla deras domedagsprofetior är antingen extrema överdrifter eller också helt ogrundade. (För detaljer rekommenderar jag böcker som t ex The Moral Case for Fossil Fuels av Alex Epstein, Rational Readings on Environmental Concerns av (redaktör) Jay H Lehr, The Merchants of Despair av Robert Zubrin, The End of Doom av Ronald Bailey och The Skeptical Environmentalist av Björn Lomborg.) När man har så konsekvent fel, år efter år, då beror det på att man har en filosofisk “bias” som gör en oförmögen att se verkligheten som den är och att tänka rationellt. Det är därför de sällan stannar upp och börjar ifrågasätta sina premisser. (Jodå. Det finns undantag. T ex Greanpeace-medgrundaren Patrick Moore.)
Ingen ifrågasätter “klimatförändringarnas” verklighet. Ingen. Klimatet har alltid förändrats. Det är bland annat därför som en del ifrågasätter människans påverkan. Men att prata i termer av “klimatförändringar” är att bjuda in fördelaktig vaghet.
Miljörörelsen slutade prata om den globala uppvärmningen av PR-strategiska skäl, inte vetenskapliga. De visste nämligen att om uppvärmningen inte blev tillräckligt stor då skulle det genast bli svårare att påvisa några negativa konsekvenser som de skulle kunna skrämma upp folk med. Men “klimatförändringar”, det är genialt. Det kan aldrig slå fel. Blir det kallare? Varmare? Torrare? Fuktigare? Mer nederbörd? Mindre? Fler stormar? Färre? Oavsett vad som händer kan det tjäna som skrämmande “data” eller “bevis” för nästa insamlingskampanj.
Oavsett vilken roll människans påverkan har (eller inte har), är den viktigaste frågan huruvida uppvärmningen är katastrofal—eller lagom och därför hanterbar. Alla “belägg” för en katastrofal uppvärmning består av spekulationer, inte observationer. Spekulationerna utgörs av klimatmodeller. Klimatmodeller som än så länge har haft en urusel förmåga att spegla verkligheten och att göra korrekta förutsägelser. Utan dessa korrupta klimatmodeller har vi inget annat än en lagom och hanterbar uppvärmning—och som dessutom har tagit en nästan 20 år lång paus.
Ja, Greta Thunberg har rätt. Sluta prata om “klimatförändringarna” eller ens “klimathotet” (som också är vagt). Jag uppmuntrar Greta med flera att bli mer klara och tydliga. Mer explicita och precisa. Då kommer det nämligen att bli mycket enklare för fler människor att se igenom Greta med fleras anti-industriella, anti-teknologiska, anti-kapitalistiska och därför också anti-mänskliga och anti-livsbejakande kampanj mot fossila bränslen.
Är du en sådan där som litar på vetenskapsmännen och som tror på vad vetenskapen säger? Eller är du istället en sådan där som (“konspiratoriskt”) förnekar vetenskapen och “klimatet”?
Visst låter det bekant? I “klimat”-debatten är det vanligt att somliga delar in sig själva, och andra, i dessa två breda kategorier.
Men det är inte rationellt att bara acceptera allt som vetenskapsmän säger. Och det är inte heller rationellt att bara ifrågasätta allt som vetenskapsmän säger. Så detta är två förhållningssätt som bör undvikas.
Vad kan du göra? Du kan bidra till att höja nivån på debatten genom att bli en klimat-tänkare.
I detta föredrag ger filosofen Alex Epstein 5 tips för hur du som klimat-tänkare bör resonera kring olika argument och påståenden som du ständigt stöter på i “klimat”-debatten.
Jag läser just nu Steven Pinkers senaste bok Upplysning nu (original titel Enlightenment Now). Bokens tema är att människans tillvaro har, under de senaste två-tre hundra åren, väsentligen förbättrats i nästan alla relevanta avseenden, detta tack vare Upplysningens ideal—ideal som förnuft, frihet, vetenskap, teknologi. Dessa ideal har gjort möjligt alla de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska, konstnärliga, hälsomässiga och sociala framsteg som vi har sett sedan dess.
Pinker illustrerar, förklarar och demonstrerar detta tema med en omfattande mängd fakta, diagram och citat. Trots att jag inte har läst färdigt boken tycker jag att den än så länge är någonstans mellan “helt okej” till “ganska bra”. Och när jag väl är färdig med boken kommer jag nog, om än med vissa reservationer, att kunna rekommendera den.
Boken har sina brister—därav mina reservationer. En sådan är att det filosofiska försvar som han försöker ge till Upplysningens ideal inte riktigt håller hela vägen. Med tanke på att Upplysningen aldrig hade en chans då den tidens filosofer inte kunde förse förnuftet med ett hållbart filosofiskt försvar, vilket beredde vägen för Immanuel Kant, vars filosofi i sin tur slog igen dörren för förnuftet, så är detta en allvarlig och tragisk brist.
Jag vill dock inte kommentera detta något närmare här och nu. Istället vill jag uppmärksamma ett annat mer “omedelbart” problem, nämligen bokens avsnitt om “klimathotet”. Detta avsnitt slog mig genast som ett av bokens sämre diskussioner.
Det är faktiskt så dåligt att det är helt okaraktäristiskt av boken. Ja, man får nästan intrycket av att Pinker kände sig pressad att—mot bättre vetande—inkludera detta avsnitt.
Det allra första som slog mig är hur vilseledande vagt Pinker formulerar sig. Låt mig bara ge ett exempel: Han återger påståendet att 2014, 2015 och 2016 är de tre varmaste åren någonsin. Detta har mycket riktigt rapporterats i pressen, men varför tror han att detta utgör ett vetenskapligt belägg för klimatalarmismen?
Kommentatorn Peter Schwartz har visat att detta påstående, såsom det har rapporterats i pressen, är vilseledande. Ett obekvämt och underrapporterat faktum är att “rekorden” bröts med temperaturer endast någon bråkdel högre—och som dessutom sannolikt är helt meningslösa då de faller inom den statistiska felmarginalen!
Att Pinker helt okritiskt släpper igenom sådana vilseledande (och meningslösa) uppgifter för att (i Upplysningens namn!) argumentera för klimatalarmisternas tes får mig att undra vad mer han helt okritiskt släpper förbi.
Jag är inte den enda som har reagerat på detta avsnitt. I denna korta video ger filosofen Alex Epstein flera exempel som visar varför Pinkers diskussion om “klimathotet” är ett lågvattenmärke:
Det glädjer mig inte att skriva detta. Tvärtom. Jag håller med Steven Pinker om att det vore fantastiskt om Upplysningens ideal kunde omfamnas av fler. Därför är det bara tragiskt att Pinker underminerar Upplysningens sak genom att föregå med ett så dåligt exempel när det kommer till debatten om “klimathotet”.
Min vän Andy Bernstein skrev nyligen en lång och systematisk artikel, “The truth about climate change”, i vilken han i egenskap av filosof bland annat argumenterar för att klimatförändringarna vi har sett sedan 1800-talet är sannolikt orsakade av naturen, inte människan; att uppvärmingen är väsentligen goda nyheter, inte dåliga; att människan bäst anpassar sig till klimatförändringarna genom att omfamna en rationell filosofi som gör oss kulturellt och politiskt förmögna att skapa den vetenskap, teknik och välstånd som behövs för att vi ska kunna handskas med allt ifrån framtida istider till långa värmeböljor.
Så här börjar artikeln:
Climate change is real and persistent. Even a brief study of the recent past illustrates this, but it becomes all the more certain when one broadens the scope to take in the vast sweep of geologic time. Is nature’s inherent dynamism responsible for the climate change of our era? Or are the cause(s) man-made? Many scientists, environmentalists, journalists, and such politicians as Al Gore claim the latter.
They argue that:
1. The earth is warming.
2. Human emission of such greenhouse gases as CO2 is the predominant (perhaps exclusive) cause.
3. Such warming, in various forms, is pernicious to life on Earth, including human life; for example, increasing temperatures may melt the land-based polar ice caps, thereby causing rising sea levels that will flood low-lying coastal regions.
This is known as the theory of man-made or anthropogenic global warming (the AGW hypothesis). The public policy questions that arise are profound, and the stakes are high; for if the AGW hypothesis is true, then we aren’t doing enough to protect ourselves from baneful consequences.
But if the AGW hypothesis is mistaken regarding either points two or three—much less both—then a dramatic scale-back of man-made carbon emissions is an insane policy that will severely diminish human living standards while promoting no off-setting gain.
The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)—a group of scientists under United Nations jurisdiction—supports the AGW hypothesis. Its proposed solution is a dramatic increase in government power to impose massive scale-backs in the use of carbon based fuels. Such a policy would affect the price and availability of literally everything we own: our clothes, home, food, medicine, and means of transportation. Energy powers civilization; the less of it produced, the more difficult and poverty-ridden life becomes.
Needlessly diminishing carbon-based energy production without a viable alternative will have drastic consequences in the developed world. But more harrowing, it will mean certain death for millions of people in the undeveloped world. The first point to be established, therefore, is whether, in fact, there is any rational basis for accepting the AGW hypothesis. Doing so requires an understanding of Earth’s climate history viewed in the proper context, meaning in this case, on an appropriate timescale.
Jag har inte bearbetat allt Andy säger. Så jag vet inte just nu vad jag köper och vad jag inte köper. Men jag vet att Andy bidrar med ett eftertänksamt perspektiv som sällan hörs i dagens hysteriska debatt om klimatförändringarna. Därför tycker jag också att alla som utger sig för att vara intellektuellt nyfikna bör ha modet av att läsa igenom och seriöst begrunda vad han har att säga.
Av allt att döma håller jorden på att bli varmare. Men det mesta talar för att denna uppvärmning inte är katastrofal utan måttlig. Så länge vi inte offrar vår fossilbränsle-baserade industricivilisation kan vi ganska enkelt handskas med en sådan måttlig uppvärmning. (För detaljer läs Alex Epsteins briljanta bok The Moral Case for Fossil Fuels.)
Trots detta så vill en del beskatta, begränsa eller förbjuda flygresor. På vilka grunder? Vilka grunder det än är så är de inte förenliga med individualismens och rättvisans princip. För mer än tio år sedan förklarade jag varför:
Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.
I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.
En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)
Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.
Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!
Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 