5 tips för hur du också kan bli en klimat-tänkare

Är du en sådan där som litar på vetenskapsmännen och som tror på vad vetenskapen säger? Eller är du istället en sådan där som (“konspiratoriskt”) förnekar vetenskapen och “klimatet”?

Visst låter det bekant? I “klimat”-debatten är det vanligt att somliga delar in sig själva, och andra, i dessa två breda kategorier.

Men det är inte rationellt att bara acceptera allt som vetenskapsmän säger. Och det är inte heller rationellt att bara ifrågasätta allt som vetenskapsmän säger. Så detta är två förhållningssätt som bör undvikas.

Vad kan du göra? Du kan bidra till att höja nivån på debatten genom att bli en klimat-tänkare.

I detta föredrag ger filosofen Alex Epstein 5 tips för hur du som klimat-tänkare bör resonera kring olika argument och påståenden som du ständigt stöter på i “klimat”-debatten.

Varför Steven Pinkers klimatalarmism underminerar Upplysningens ideal

Jag läser just nu Steven Pinkers senaste bok Upplysning nu (original titel Enlightenment Now). Bokens tema är att människans tillvaro har, under de senaste två-tre hundra åren, väsentligen förbättrats i nästan alla relevanta avseenden, detta tack vare Upplysningens ideal—ideal som förnuft, frihet, vetenskap, teknologi. Dessa ideal har gjort möjligt alla de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska, konstnärliga, hälsomässiga och sociala framsteg som vi har sett sedan dess.

Pinker illustrerar, förklarar och demonstrerar detta tema med en omfattande mängd fakta, diagram och citat. Trots att jag inte har läst färdigt boken tycker jag att den än så länge är någonstans mellan “helt okej” till “ganska bra”. Och när jag väl är färdig med boken kommer jag nog, om än med vissa reservationer, att kunna rekommendera den.

Boken har sina brister—därav mina reservationer. En sådan är att det filosofiska försvar som han försöker ge till Upplysningens ideal inte riktigt håller hela vägen. Med tanke på att Upplysningen aldrig hade en chans då den tidens filosofer inte kunde förse förnuftet med ett hållbart filosofiskt försvar, vilket beredde vägen för Immanuel Kant, vars filosofi i sin tur slog igen dörren för förnuftet, så är detta en allvarlig och tragisk brist.

Jag vill dock inte kommentera detta något närmare här och nu. Istället vill jag uppmärksamma ett annat mer “omedelbart” problem, nämligen bokens avsnitt om “klimathotet”. Detta avsnitt slog mig genast som ett av bokens sämre diskussioner.

Det är faktiskt så dåligt att det är helt okaraktäristiskt av boken. Ja, man får nästan intrycket av att Pinker kände sig pressad att—mot bättre vetande—inkludera detta avsnitt.

Det allra första som slog mig är hur vilseledande vagt Pinker formulerar sig. Låt mig bara ge ett exempel: Han återger påståendet att 2014, 2015 och 2016 är de tre varmaste åren någonsin. Detta har mycket riktigt rapporterats i pressen, men varför tror han att detta utgör ett vetenskapligt belägg för klimatalarmismen?

Kommentatorn Peter Schwartz har visat att detta påstående, såsom det har rapporterats i pressen, är vilseledande. Ett obekvämt och underrapporterat faktum är att “rekorden” bröts med temperaturer endast någon bråkdel högre—och som dessutom sannolikt är helt meningslösa då de faller inom den statistiska felmarginalen!

Att Pinker helt okritiskt släpper igenom sådana vilseledande (och meningslösa) uppgifter för att (i Upplysningens namn!) argumentera för klimatalarmisternas tes får mig att undra vad mer han helt okritiskt släpper förbi.

Jag är inte den enda som har reagerat på detta avsnitt. I denna korta video ger filosofen Alex Epstein flera exempel som visar varför Pinkers diskussion om “klimathotet” är ett lågvattenmärke:

Det glädjer mig inte att skriva detta. Tvärtom. Jag håller med Steven Pinker om att det vore fantastiskt om Upplysningens ideal kunde omfamnas av fler. Därför är det bara tragiskt att Pinker underminerar Upplysningens sak genom att föregå med ett så dåligt exempel när det kommer till debatten om “klimathotet”.

Vad är sanningen om klimatförändringarna?

Min vän Andy Bernstein skrev nyligen en lång och systematisk artikel, “The truth about climate change”, i vilken han i egenskap av filosof bland annat argumenterar för att klimatförändringarna vi har sett sedan 1800-talet är sannolikt orsakade av naturen, inte människan; att uppvärmingen är väsentligen goda nyheter, inte dåliga; att människan bäst anpassar sig till klimatförändringarna genom att omfamna en rationell filosofi som gör oss kulturellt och politiskt förmögna att skapa den vetenskap, teknik och välstånd som behövs för att vi ska kunna handskas med allt ifrån framtida istider till långa värmeböljor.

Så här börjar artikeln:

Climate change is real and persistent. Even a brief study of the recent past illustrates this, but it becomes all the more certain when one broadens the scope to take in the vast sweep of geologic time. Is nature’s inherent dynamism responsible for the climate change of our era? Or are the cause(s) man-made? Many scientists, environmentalists, journalists, and such politicians as Al Gore claim the latter.

They argue that:
1. The earth is warming.
2. Human emission of such greenhouse gases as CO2 is the predominant (perhaps exclusive) cause.
3. Such warming, in various forms, is pernicious to life on Earth, including human life; for example, increasing temperatures may melt the land-based polar ice caps, thereby causing rising sea levels that will flood low-lying coastal regions.

This is known as the theory of man-made or anthropogenic global warming (the AGW hypothesis). The public policy questions that arise are profound, and the stakes are high; for if the AGW hypothesis is true, then we aren’t doing enough to protect ourselves from baneful consequences.

But if the AGW hypothesis is mistaken regarding either points two or three—much less both—then a dramatic scale-back of man-made carbon emissions is an insane policy that will severely diminish human living standards while promoting no off-setting gain.

The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)—a group of scientists under United Nations jurisdiction—supports the AGW hypothesis. Its proposed solution is a dramatic increase in government power to impose massive scale-backs in the use of carbon based fuels. Such a policy would affect the price and availability of literally everything we own: our clothes, home, food, medicine, and means of transportation. Energy powers civilization; the less of it produced, the more difficult and poverty-ridden life becomes.

Needlessly diminishing carbon-based energy production without a viable alternative will have drastic consequences in the developed world. But more harrowing, it will mean certain death for millions of people in the undeveloped world. The first point to be established, therefore, is whether, in fact, there is any rational basis for accepting the AGW hypothesis. Doing so requires an understanding of Earth’s climate history viewed in the proper context, meaning in this case, on an appropriate timescale.

Jag har inte bearbetat allt Andy säger. Så jag vet inte just nu vad jag köper och vad jag inte köper. Men jag vet att Andy bidrar med ett eftertänksamt perspektiv som sällan hörs i dagens hysteriska debatt om klimatförändringarna. Därför tycker jag också att alla som utger sig för att vara intellektuellt nyfikna bör ha modet av att läsa igenom och seriöst begrunda vad han har att säga.

Flygskatten är oförenlig med individualism och rättvisa

Av allt att döma håller jorden på att bli varmare. Men det mesta talar för att denna uppvärmning inte är katastrofal utan måttlig. Så länge vi inte offrar vår fossilbränsle-baserade industricivilisation kan vi ganska enkelt handskas med en sådan måttlig uppvärmning. (För detaljer läs Alex Epsteins briljanta bok The Moral Case for Fossil Fuels.)

Trots detta så vill en del beskatta, begränsa eller förbjuda flygresor. På vilka grunder? Vilka grunder det än är så är de inte förenliga med individualismens och rättvisans princip. För mer än tio år sedan förklarade jag varför:

Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.

I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.

En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)

Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.

Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!

Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.

Läs resten av inlägget här.

Nedan kommer ett relevanta videos med Alex Epstein: