Etikett: klimatförändringarna

“Marknadsliberal klimatpolitik”: att straffbeskatta oskyldiga individer

Carl SvanbergLämna en kommentar

Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.

Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.

Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.

Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.

Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?

Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.

Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)

Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.

5 tips för hur du också kan bli en klimat-tänkare

Carl SvanbergLämna en kommentar

Är du en sådan där som litar på vetenskapsmännen och som tror på vad vetenskapen säger? Eller är du istället en sådan där som (“konspiratoriskt”) förnekar vetenskapen och “klimatet”?

Visst låter det bekant? I “klimat”-debatten är det vanligt att somliga delar in sig själva, och andra, i dessa två breda kategorier.

Men det är inte rationellt att bara acceptera allt som vetenskapsmän säger. Och det är inte heller rationellt att bara ifrågasätta allt som vetenskapsmän säger. Så detta är två förhållningssätt som bör undvikas.

Vad kan du göra? Du kan bidra till att höja nivån på debatten genom att bli en klimat-tänkare.

I detta föredrag ger filosofen Alex Epstein 5 tips för hur du som klimat-tänkare bör resonera kring olika argument och påståenden som du ständigt stöter på i “klimat”-debatten.

Varför Steven Pinkers klimatalarmism underminerar Upplysningens ideal

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag läser just nu Steven Pinkers senaste bok Upplysning nu (original titel Enlightenment Now). Bokens tema är att människans tillvaro har, under de senaste två-tre hundra åren, väsentligen förbättrats i nästan alla relevanta avseenden, detta tack vare Upplysningens ideal—ideal som förnuft, frihet, vetenskap, teknologi. Dessa ideal har gjort möjligt alla de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska, konstnärliga, hälsomässiga och sociala framsteg som vi har sett sedan dess.

Pinker illustrerar, förklarar och demonstrerar detta tema med en omfattande mängd fakta, diagram och citat. Trots att jag inte har läst färdigt boken tycker jag att den än så länge är någonstans mellan “helt okej” till “ganska bra”. Och när jag väl är färdig med boken kommer jag nog, om än med vissa reservationer, att kunna rekommendera den.

Boken har sina brister—därav mina reservationer. En sådan är att det filosofiska försvar som han försöker ge till Upplysningens ideal inte riktigt håller hela vägen. Med tanke på att Upplysningen aldrig hade en chans då den tidens filosofer inte kunde förse förnuftet med ett hållbart filosofiskt försvar, vilket beredde vägen för Immanuel Kant, vars filosofi i sin tur slog igen dörren för förnuftet, så är detta en allvarlig och tragisk brist.

Jag vill dock inte kommentera detta något närmare här och nu. Istället vill jag uppmärksamma ett annat mer “omedelbart” problem, nämligen bokens avsnitt om “klimathotet”. Detta avsnitt slog mig genast som ett av bokens sämre diskussioner.

Det är faktiskt så dåligt att det är helt okaraktäristiskt av boken. Ja, man får nästan intrycket av att Pinker kände sig pressad att—mot bättre vetande—inkludera detta avsnitt.

Det allra första som slog mig är hur vilseledande vagt Pinker formulerar sig. Låt mig bara ge ett exempel: Han återger påståendet att 2014, 2015 och 2016 är de tre varmaste åren någonsin. Detta har mycket riktigt rapporterats i pressen, men varför tror han att detta utgör ett vetenskapligt belägg för klimatalarmismen?

Kommentatorn Peter Schwartz har visat att detta påstående, såsom det har rapporterats i pressen, är vilseledande. Ett obekvämt och underrapporterat faktum är att “rekorden” bröts med temperaturer endast någon bråkdel högre—och som dessutom sannolikt är helt meningslösa då de faller inom den statistiska felmarginalen!

Att Pinker helt okritiskt släpper igenom sådana vilseledande (och meningslösa) uppgifter för att (i Upplysningens namn!) argumentera för klimatalarmisternas tes får mig att undra vad mer han helt okritiskt släpper förbi.

Jag är inte den enda som har reagerat på detta avsnitt. I denna korta video ger filosofen Alex Epstein flera exempel som visar varför Pinkers diskussion om “klimathotet” är ett lågvattenmärke:

Det glädjer mig inte att skriva detta. Tvärtom. Jag håller med Steven Pinker om att det vore fantastiskt om Upplysningens ideal kunde omfamnas av fler. Därför är det bara tragiskt att Pinker underminerar Upplysningens sak genom att föregå med ett så dåligt exempel när det kommer till debatten om “klimathotet”.

Vad är sanningen om klimatförändringarna?

Carl Svanberg1 kommentar

Min vän Andy Bernstein skrev nyligen en lång och systematisk artikel, “The truth about climate change”, i vilken han i egenskap av filosof bland annat argumenterar för att klimatförändringarna vi har sett sedan 1800-talet är sannolikt orsakade av naturen, inte människan; att uppvärmingen är väsentligen goda nyheter, inte dåliga; att människan bäst anpassar sig till klimatförändringarna genom att omfamna en rationell filosofi som gör oss kulturellt och politiskt förmögna att skapa den vetenskap, teknik och välstånd som behövs för att vi ska kunna handskas med allt ifrån framtida istider till långa värmeböljor.

Så här börjar artikeln:

Climate change is real and persistent. Even a brief study of the recent past illustrates this, but it becomes all the more certain when one broadens the scope to take in the vast sweep of geologic time. Is nature’s inherent dynamism responsible for the climate change of our era? Or are the cause(s) man-made? Many scientists, environmentalists, journalists, and such politicians as Al Gore claim the latter.

They argue that:
1. The earth is warming.
2. Human emission of such greenhouse gases as CO2 is the predominant (perhaps exclusive) cause.
3. Such warming, in various forms, is pernicious to life on Earth, including human life; for example, increasing temperatures may melt the land-based polar ice caps, thereby causing rising sea levels that will flood low-lying coastal regions.

This is known as the theory of man-made or anthropogenic global warming (the AGW hypothesis). The public policy questions that arise are profound, and the stakes are high; for if the AGW hypothesis is true, then we aren’t doing enough to protect ourselves from baneful consequences.

But if the AGW hypothesis is mistaken regarding either points two or three—much less both—then a dramatic scale-back of man-made carbon emissions is an insane policy that will severely diminish human living standards while promoting no off-setting gain.

The Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC)—a group of scientists under United Nations jurisdiction—supports the AGW hypothesis. Its proposed solution is a dramatic increase in government power to impose massive scale-backs in the use of carbon based fuels. Such a policy would affect the price and availability of literally everything we own: our clothes, home, food, medicine, and means of transportation. Energy powers civilization; the less of it produced, the more difficult and poverty-ridden life becomes.

Needlessly diminishing carbon-based energy production without a viable alternative will have drastic consequences in the developed world. But more harrowing, it will mean certain death for millions of people in the undeveloped world. The first point to be established, therefore, is whether, in fact, there is any rational basis for accepting the AGW hypothesis. Doing so requires an understanding of Earth’s climate history viewed in the proper context, meaning in this case, on an appropriate timescale.

Jag har inte bearbetat allt Andy säger. Så jag vet inte just nu vad jag köper och vad jag inte köper. Men jag vet att Andy bidrar med ett eftertänksamt perspektiv som sällan hörs i dagens hysteriska debatt om klimatförändringarna. Därför tycker jag också att alla som utger sig för att vara intellektuellt nyfikna bör ha modet av att läsa igenom och seriöst begrunda vad han har att säga.