Det var kanske inte ett misstag att låta frihetsbegreppet vara oklart definierat. Ty genom att låta det vara oklart formulerat tror de kanske att de att de har större chanser att komma undan med motsägelser, utan att någon ska lägga märke till det. Men bara genom slarvig läsning och ännu slarvigt tänkande kan man undgå att missa dessa motsägelser. Lite längre ned gör de nämligen klart för oss att vi har ett moraliskt ansvar för varandra. Varför? Eftersom vi är beroende av andra, säger moderaterna, har vi också ett ansvar för andra.

Beroende av andra hur? Menar moderaterna att jag är beroende av Statoil för att kunna tanka min bil? Menar moderaterna att jag är beroende av Willys för att kunna handla mat? Ja detta är ju sant. Men primärt är jag faktiskt beroende av mig själv. För att kunna handla någonting överhuvudtaget måste jag nämligen först producera en vara som jag kan sälja, för att tjäna de pengar jag behöver för att kunna handla på Statoil eller Willys.

Jag är alltså beroende av mig själv att skapa värden som jag sedan kan byta mot andra värden på en fri marknad. Så i en fundamental metafysisk mening är jag inte alls beroende av andra. Jag är och bör vara självständig. Faktum är att allt en människa måste göra för att överleva hänger ytterst på henne själv. En människa kan inte smälta maten åt andra, eller andas åt andra, eller kissa åt andra, eller jobba åt andra, eller tänka åt andra. Moderaterna har alltså som vi kan se fel. De har fel redan i deras metafysiska föreställningar om människan.

Även om jag var beroende av andra, som om jag var ett barn eller en handikappad människa, följer det inte att vanliga vuxna människor är beroende av andra. Det följer inte heller att vanliga vuxna människor har ett moraliskt ansvar inför barn (som de inte själva har skaffat) eller andra människor överhuvudtaget. Varje människa har nämligen rätt att leva för sin egen skull. Ingen människa måste ursäkta sin egen existens moraliskt genom att på deltid ställa upp som en slav för andra. Alldeles oavsett vilka de är, hur många de än är, eller hur stora deras behov än är.

Om människor inte har någon rätt att leva för sin egen skull utan måste ursäkta sin egen existens genom att tjäna andra, då är inte ett fritt samhälle det moraliska idealet, utan en form av slavsamhälle. Antingen ett samhälle där människor är slavar på deltid (välfärdsstaten) eller ett samhälle där de är slavar på heltid (socialism). Så idén att vi har ett moraliskt ansvar att tjäna andra är en föreställning som fundamentalt underminerar försvaret för ett fritt samhälle, och som i själva verket principiellt bereder vägen för ett ofritt samhälle. Ändå är det denna idé som moderaterna anammar.

Moderaterna gör emellertid en poäng av att det endast är när den enskildes egna krafter och förmågor inte räcker till som vi andra har ett ansvar för dem.

Jag är inte emot välgörenhet eller mänsklig välvilja. Det är inte det vi talar om. Jag förnekar bara påståendet om att andras brister, problem, lidande – vare sig det är förtjänt eller oförtjänt – i sig själv innebär att jag har en skyldighet att ställa upp för dem. Det har jag inte alls. Jag bör ställa upp och hjälpa oskyldiga människor som har fått problem, om och när jag anser att de förtjänar min hjälp, om och när en sådan hjälp från min sida inte är uttryck för dåligt samvete utan för att jag värdesätter andra människor, och om när en sådan hjälp inte är en akt av uppoffring utan av generositet.

Idén att svaga människor ger, hos de starka, upphov till en moralisk skyldighet att ta hand om dem, är inget annat än en oerhörd perversion av rättvisan. Detta betyder nämligen att de som är förmögna att leva av egen kraft har ingen rätt att leva, medan de som är oförmögna att leva av egen kraft inte bara har en rätt att leva, de har även rätten att leva på andras bekostnad, nämligen de starkas. Det är anmärkningsvärt att moderaterna låter sådana här idéer utgöra en del av deras program. Återigen: Är detta gjort med flit?

En viss metafysik leder till vissa värdeomdömen, värdeomdömen som leder till en viss etik. I detta fall leder en felaktig syn på människan till en felaktig syn på etiken, som i sin tur leder till en felaktig syn på politiken. I detta fall leder, närmare bestämt, synen på människan som osjälvständig till osjälviskhetens etik som leder ofrihetens politik.

Nej, det är inte en slump. Det är därmed inte sagt att det här nödvändigtvist är gjort med flit. Det kan också vara verket av att författaren eller författarna har blivit ledda till att dra dessa slutsatser omedvetna av den faktiska innebörden av sina falska premisser. I så fall bör man se detta som ännu en bekräftelse av hur felaktiga filosofiska idéer kan göra så mycket skada, på så kort tid, i synnerhet hos människor som ofta tror att de är fria från dess inflytande.