Etikett: altruism

Marknadshyror – fortfarande moraliska

Carl SvanbergLämna en kommentar

2008 skrev jag en artikel, “Marknadshyror – den moraliska lösningen”, i vilken jag på ett ganska abstrakt plan resonerade mig fram till att marknadshyror är praktiska eftersom de är moraliska. Med tanke på att ämnet är aktuellt tänkte jag uppmärksamma artikeln igen:

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Läs resten här.

Varför den borgerliga regeringen 1991-1994 körde statsfinanserna i botten

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen skrev Morgan Johansson att den borgerliga regeringen 1991-1994 “misskötte statsfinanserna så grovt att statsskulden fördubblades”. Detta fick många borgerliga politiker och tyckare att reagera. De menar att Johansson ljuger och poängterar att till och med Socialdemokraterna har erkänt att den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var deras fel.

Men oavsett vad som utlöste den ekonomiska krisen i början av 1990-talet har ju Morgan Johansson rätt i att budgetunderskotten exploderade och att statsskulden fördubblades under regeringen Bildt.

Den ytliga förklaringen till att de körde statsfinanserna i botten är att deras finanspolitik byggde på den falska keynesianska synen att ekonomin drivs av konsumtion, inte produktion. Enligt keynesianismen ska staten “stimulera” med lånefinansierad konsumtion varför det vore förödande att “strama åt”.

Vad gjorde, förresten, Keynes irrationella teorier så populära till att börja med? Jo, att den rationaliserar välfärdsétatisternas önskan att lånefinansiera välfärdspolitiken. Ludwig von Mises förklarar: “What he really did was to write an apology for the prevailing policies of governments […] The unprecedented success of Keynesianism is due to the fact that it provides an apparent justification for the ‘deficit spending’ policies of contemporary governments” (Planning for freedom, s. 71). Det är inte för inte som Keynes är en Vänsterpartiets favoriter.

Men den riktiga förklaringen till att de borgerliga lät den statliga upplåningen öka är att att de, liksom “vänstern”, har samma konventionella syn på moralen, nämligen att det goda är att offra sig för andra dvs altruismen.

Enligt altruismen har individen ingen rätt att leva för sin egen skull. Individens moraliska berättigande är som ett medel, ett offerdjur, för andras ändamål. Välfärdspolitiken förverkligar altruismen via omfördelningspolitiken. Välfärdspolitiken vilar nämligen på socialismens formulering av altruismen: “av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. Man ska ta från de produktiva och ger till dem mindre eller icke-produktiva. Man ska omfördela. (Och socialisterna fick idén från kristendomen; se till exempel Apostlagärningarna 2:44-45.)

Så här formulerar Socialdemokraterna samma tanke: “Alla ska bidra efter sin förmåga, och alla får ta del av en generell och skattefinansierad välfärd efter behov.” Som anhängare av samma altruism omfamnar borgarna välfärdspolitiken. Moderaterna ger i sitt partiprogram stöd för exakt samma syn: “Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av god kvalitet och rikta sig till alla som behöver dem. Grunden är en solidarisk och offentlig finansiering.” Läser ni Centerpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partiprogram kommer ni att stöta på liknande fraser.

Borgarna förespråkar blandekonomi, inte kapitalism. De är välfärdsétatister. Om välfärdspolitik är rätt då är det fel att “förstöra” den med nedskärningar. Borgarna skulle aldrig få för sig att genomföra ett riktigt “systemskifte”, inte om vi med det menar ett skifte från välfärdsstaten till den rena kapitalismen.

Borgarna kunde ta 1990-talskrisen som ett utmärkt tillfälle att på allvar börja skrota välfärdspolitiken och därmed frigöra individen från välfärdsstatens kedjor. Men man mäktade inte med det då man som “goda” altruister värnade mer om välfärdspolitiken än om individens frihet. 1994 var den ofantliga välfärdsstaten som Socialdemokraterna lämnade efter sig 1991 i stort sett intakt.

Om borgarna hade tagit tillfället i akt och börjat skära i välfärdspolitiken skulle det inte bara börja befria individen utan också hundratals miljarder som den stora reglerande välfärdsstaten gjorde anspråk på. Det är hundratals miljarder som kunde ha gått till produktiva investeringar gick till icke-produktiv konsumtion.

Kom ihåg att hur välfärdspolitiken än finansieras—skatter, lån, inflation eller lite av varje—berövar den ekonomins primära producenter, affärsmännen, på resurser. Ju mer resurser den lägger beslag på, desto mindre kan affärsmännen investera. Således startas färre nya och växande företag. Färre nya och bättre jobb skapas. Färre nya och bättre varor och tjänster introduceras. Så välfärdspolitiken gör oss inte bara mindre fria och självständiga utan också fattigare än vad vi skulle kunna vara.

Med mindre välfärdspolitik skulle öka individens frihet att producera och låta dem behålla mer av pengarna de jobbar ihop. Ekonomin skulle kunna återhämta sig snabbare och kraftigare. Men det gjorde man alltså inte.

Det var på rättvisans, friheten och ekonomins bekostnad som den borgerliga regeringen slog vakt om den fjättrande välfärdspolitiken. Så varför ska man inte klandra den borgerliga regeringen 1991-1994 för detta och det statsfinansiella moras som följde?

Hur altruismen hotar rätten till abort

Carl SvanbergLämna en kommentar

I denna intervju om den amerikanska abortdebatten, gör Onkar Ghate och Greg Salmieri många avgörande och tankeväckande observationer. De tre viktigaste poängerna som jag tog med mig är:

  • att motståndet till aborträtten är huvudsakligen religiöst grundat
  • att altruismen ger den religiösa högern ett moraliskt självförtroende i debatten om aborträtten och
  • att de som påstår att ett embryo eller foster har rättigheter har inte en susning om vad rättigheter är

Att motståndet till aborträtten vilar på religion, inte fakta och logik kommer knappast som en nyhet för de flesta. Men om man verkligen låter denna insikt sjunka in, då inser man också det finns faktiskt ingenting att bemöta här. Det religiösa motståndet består ju inte av fakta och logik, utan av tro. Vilket i slutändan bara betyder irrationella känslor. Därför kan och bör alla religiösa grunder för abort kategoriskt och utan vidare avfärdas som om ingenting har sagts. För i termer av fakta och logik har ju ingenting sagts!

En annan sak som de pratar om är hur det kommer sig att den religiösa högerns moraliska självförtroende i den här debatten är betydligt starkare än vänsterns. Och vad som nog förvånar många som inte förstår filosofins fundamentala roll i människans liv är att det som ger den religiösa högern självsäkerhet i denna fråga också ligger bakom vänsterns moraliska självförtroende när det kommer till den ekonomiska debatten. Nämligen att båda avfärdar egoismen och omfamnar altruismen.

För det allra mesta är abort liksom det kapitalistiska vinstintresset två själviska fenomen. Och eftersom vår kultur fullständigt genomsyras av altruismen dvs idén att det goda är att osjälviskt offra sig för andra då är abort fel av samma fundamentala anledning som vinstintresset är fel. Därför kommer vänstern sannolikt att förlora den amerikanska abortdebatten. De är ju också stöpta i altruismen och kan därför inte stå på sig rent moraliskt när de religiösa motståndarna fördömer kvinnor för deras själviska aborter.

En implikation av detta är att för att aborträtten ska ha en verklig chans behövs objektivismen. Så alla som värderar individens rättigheter, inklusive rätten till abort, då bör fler våga studera objektivismen på allvar. De bör skaffa sig modet att kritiskt granska sina konventionella premisser, inklusive den att altruismen är det moraliska idealet och att egoismen är synonymt med ondska.

Om du vill veta varför de som påstår att embryon eller foster har rättigheter inte har den blekaste aning om vad rättigheter är, då bör du helt enkelt se på intervjun i sin helhet. Var dock beredd på att bli provocerad då Onkar och Greg för fram många extremt kontroversiella poänger.

Varför skapar Oxfams ojämlikhetsrapport rubriker?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen lyssnade jag på OmniPod, som jag alltid gör på morgonen, och då fick jag höra att Oxfam, en anti-kapitalistisk och pro-socialistisk organisation, av tradition hade släppt en ny årlig rapport om hur den globala ekonomiska ojämlikheten ökar. Omni skriver:

Världens allra rikaste blir allt rikare – samtidigt som klyftorna inom länder ökar… Sedan finanskrisen har antalet miljardärer nästan fördubblats och under 2017 och 2018 tillkom en ny miljardär varannan dag. Världens 26 rikaste personer har i dag en lika stor förmögenhet som hela den fattigaste halvan av världens befolkning, som lever på mindre än 50 kronor om dagen.

Jaha. Där ser man. Så vadå? Vem bryr sig?

Det var då det slog mig plötsligt: Vad ger Oxfams ojämlikhetsrapport ett nyhetsvärde? Varför är jag helt likgiltig inför denna nyhet, medan de allra flesta reagerar med vrede?

Det finns ingen neutral journalistik i den meningen att journalisterna kan rapportera precis allt som händer i världen. Detta är omöjligt. De måste prioritera. De måste därför ha någon standard enligt vilken de avgör vad är värt att rapportera om och vad som inte är värt att rapportera om. Så enligt vilken standard tror de att folk i allmänhet bryr sig om ekonomisk ojämlikhet? Svaret är inte uppenbart.

Om jag säger så här: Det är inte alla som bryr sig om detta. Jag personligen kunde inte bry mig mindre. Och jag vet att många andra jag känner inte heller kunde bry sig mindre. Så detta har inget som helst nyhetsvärde för mig. Men jag tillhör en försvinnande liten minoritet.

För det allra flesta är detta en “fruktansvärd” nyhet. Det är en nyhet som, i deras ögon, lyfter fram en enorm “orättvisa” i världen. Det är en rapport som belyser en, för många, moraliskt obekväm sanning. Så de reagerar med moralisk indignation. (Många reagerar med förnekelse, men mer om detta en annan gång.)

Oxfam vet att deras rapport kommer att skapa rubriker, och det beror inte bara på att de vet hur man ska spinna vilseledande siffror. Det beror på att de förlitar sig på att de allra flesta delar samma syn på ekonomisk ojämlikhet. De förlitar sig på att de allra flesta, inte minst journalisterna, delar uppfattningen att ekonomisk ojämlikhet är ett moraliskt ont—en intrinsikal orättvisa—som måste bekämpas.

Varför tror då så många att ekonomisk ojämlikhet är ett ont? Vilken premiss måste vi anta för att logiskt motivera denna fientliga inställning till ekonomiska skillnader?

Om du någonsin undersöker saken på djupet kommer du (precis som jag) att se att svaret är den konventionella moralen dvs altruismen.

Enligt altruismen handlar “godhet” om att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. Den altruistiska sloganen “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” säger allt: De som har bör offra sig för dem som inte har. Och då det alltid finns någon som har mindre än dig, finns det alltid något som du bör offra för någon annan. Därför är ekonomisk ojämlikhet fel, orättvist, omoraliskt.

Därför spelar det ingen roll varför det råder klyftor. Det spelar alltså ingen roll att de som har, har det eftersom de är, säg, hårt arbetande företagare medan de som inte har, inte har det eftersom de är hårt knarkande lodisar. (Enligt altruismen följer det tvärtom att ju mindre någon förtjänar dina pengar, desto större är din självuppoffring—och ju större din självuppoffring är, desto mer förpliktigad är din självuppoffring.)

Det spelar inte heller någon roll att nästan alla tenderar att få det bättre tack vare kapitalismen. Så länge det finns ekonomiska skillnader utgör det ett bevis för att alldeles för många, inte minst “de rika” har varit alldeles för upptagna med att själviskt förbättra sin egen levnadsstandard. (Enligt altruismen är själviskhet eller egoism omoraliskt. Det är alltså omoraliskt att försöka göra det bästa av sitt liv här på jorden; att sträva efter sitt rationella egenintresse och lycka—utan att offra andra.) Så länge de har mer än andra, då har de inte offrat sig (tillräckligt mycket) för andra. Det är ju fel, enligt altruismen. Och om du inte tänker göra rätt för dig dvs du tänker inte frivilligt offra dig (tillräckligt) för andra, då kräver altruismen att vi helt enkelt tvingar dig till det genom omfördelningspolitik.

Genom sina årliga rapporter tar Oxfam tillfället i akt att påminna oss om vår bristande offervilja och uppmanar oss att göra rätt för oss dvs offra oss för andra. Det är på detta vis som altruismen fungerar som en moralisk hävstång för att skapa rubriker och sätta agendan för samhällsdebatten.

Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Alexandria Ocasio-Cortez och är/altruism-dikotomin

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den amerikanska pressen har börjat notera att Alexandria Ocasio-Cortez har en tendens att ljuga och hitta på. Och det är ju bra. Bättre sent än aldrig.

Ocasio-Cortez har tidigare bland annat påstått att den enda anledningen till att arbetslösheten i USA är så låg är för att “alla har två jobb” och “jobbar 60-70 timmar i veckan” (och ändå kan de knappt överleva på vad de tjänar).

Detta påstående är felaktigt. Det är så felaktigt att det är omöjligt att tro att Ocasio-Cortez ens försökte ta reda på sanningen. Nej, hon bara ljuger och hittar på—och hoppas på att ingen ska se igenom henne.

Men vad som slog mig när jag läste Washington Posts genomgång av Ocasio-Cortez inställning till sanningen är att det ändå finns en viss intern “logik” här.

Låt mig citera vad Ocasio-Cortez sade i sin intervju med CNNs Anderson Cooper:

COOPER: One of the criticisms of you is that– that your math is fuzzy. The Washington Post recently awarded you four Pinocchios —

OCASIO-CORTEZ: Oh my goodness —

COOPER: — for misstating some statistics about Pentagon spending?

OCASIO-CORTEZ: If people want to really blow up one figure here or one word there, I would argue that they’re missing the forest for the trees. I think that there’s a lot of people more concerned about being precisely, factually, and semantically correct than about being morally right.

Ocasio-Cortez svar implicerar att fler borde vara mer måna om att ha rätt i moral än rätt i sak. Det är som om hon tror att man kan ha rätt i moral även om man har helt fel i sak; som om sant och falskt är en sak och vad som är gott och ont är en helt annan sak.

Vad är detta för inställning till fakta? Tja, detta är ju inget annat än “den konventionella visdom” som nästan alla filosofer har propagerat för sedan David Humes dagar.

Det råder, säger de, en fakta/värde-dikotomi. En klyfta mellan “är” och “bör”. En klyfta som inte går att logiskt överbrygga.

Det är sant att det inte går att deducera fram ett böra ur ett vara. Men det följer inte att det är omöjligt att logiskt härleda ett böra ur ett vara. Den ologiska slutsatsen följer bara om man lika ologiskt likställer logik med deduktion. Men logik är mycket mer än bara deduktion.

Logik är konsten att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Att resonera logiskt handlar alltså om att man ser till att våra tankar är förenliga med verklighetens fakta.

Ett sätt är att resonera logiskt är att deducera dvs att tillämpa generaliseringar på konkreter. Ett enkelt exempel på en deduktiv slutsats är “alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; därför är Sokrates dödlig”. Ett annat att resonera logiskt är att inducera dvs att observera konkreter och generalisera. Ett enkelt exempel på en induktiv slutsats är “alla människor är dödliga”. (Notera förresten att deduktion förutsätter induktion.)

Så att resonera deduktivt är ett sätt att motsägelsefritt identifiera och integrera verklighetens fakta; att resonera induktivt är ett annat. Och Rands argument för sin moralfilosofi är induktivt, inte deduktivt:

  • Fakta implicerar att livet är det som ytterst står på spel, varför det är det yttersta värdet. Fakta implicerar därför att människans liv—vad individens liv och lycka kräver—är måttstocken för bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, värden och moral. Det goda är det som främjar människans liv och välbefinnande och vice versa.
  • Fakta implicerar att det är endast om man vill leva som man bör handla i harmoni med verkligheten genom att leva i enlighet med moralprinciper som rationalitet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, integritet, självständighet och stolthet.
  • Fakta implicerar därför att moralen av nödvändighet är en—från början till slut—självisk eller egoistisk företeelse. Alla moraliska böra förutsätter nämligen att du vill leva. Om du inte vill leva, då finns det inte heller något som du bör göra. Så fakta implicerar rationell egoism. (Vad jag har beskrivit ovan är bara min extremt abstrakt sammanfattning av Rands induktiva argument för sin moralfilosofi. För en längre och mer detaljerad genomgång se t ex här, här och här, såväl som t ex här, här och här.)

Lägg märke till att Rand inte härleder någon version av den konventionella moralen. Rand förespråkar (rationell) egoism, inte altruism. Det är ingen slump.

Gemensamt för nästan alla filosofer är att de förespråkar någon form av altruism. Men inte bara det. De allra flesta likställer dessutom moral med altruism. De behandlar moral som en synonym till altruism. Så om det inte går att logiskt härleda någon altruism ur fakta, då betyder det att man inte kan härleda någon moral ur fakta. Och detta är viktigt för att förstå varför samma filosofer insisterar på att det inte går att härleda “bör” ur “är”.

För saken är den att hur man än vänder och vrider på det, så finns det inget sätt att logiskt härleda altruismen ur fakta. Det finns inte ett enda världsligt argument för altruismen. Inte ett enda.

Altruismen är en trossats, inte en logisk slutsats. Folk tror alltså på altruismen på samma sätt som de tror på Gud. Och att tro är att gå på sina känslor, inte fakta och logik. Så det är inte undra på att nästan alla filosofer tror att det är omöjligt att logiskt härleda altruismen ur fakta.

Så när allt kommer omkring borde det knappast komma som någon överraskning att folks moraliska dvs altruistiska övertygelser sällan eller aldrig har något med fakta att göra. Det finns ju ändå ingen nödvändig koppling, så varför ens försöka? Det är ju, som Alexandria Ocasio-Cortez antyder, ändå viktigare att ha rätt i moral än att ha rätt i sak.

Därför sopar Alexandria Ocasio-Cortez banan med republikanerna

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det är sällan som jag har tid att lyssna på längre podcasts. “Lyckligtvis” har jag lidit av insomnia de senaste dagarna. Så i hopp om att det skulle hjälpa mig att somna bestämde jag då för att lyssna på Yaron Brooks podcast.

Det var ett misstag.

Avsnittet jag lyssnade på handlade nämligen om Alexandria Ocasio-Cortez. Ocasio-Cortez är nog mest känd för hennes “demokratiska socialism” och ovanligt vänsterinriktade valplattform.

Vad går egentligen hennes politik ut på? Vad gör hon så framgångsrik och populär? Och vad säger hennes popularitet om demokraternas—och USAs—framtid?

Det enskilt mest fascinerande med detta avsnitt är att Brook visar varför republikanerna inte kan besvara Ocasio-Cortezs argumentation.

Republikanernas oförmåga att besvara Ocasio-Cortezs argumentation beror på deras inkonsekventa inställning till välfärds- och omfördelningspolitiken, en inkonsekvens som i sin tur beror på att de delar samma moral, nämligen den (kristna) altruistiska moralen.

Brook har rätt: om du delar den altruistiska moralen, då finns det inget svar på Ocasio-Cortezs argumentation. Då finns det inget som du kan sätta emot—i alla fall inget moraliskt hållbart argument. Det är därför Ocasio-Cortez mosar sina republikanska meningsmotståndare.

Tror du mig inte? Se då själva:

Vad är egoism?

Carl Svanberg2 kommentarer

Som anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen förespråkar jag egoism. Eller rationell egoism, för att vara övertydlig.

När jag säger att jag förespråkar rationell egoism, då ryggar många tillbaka. De vill inte utmana sina altruistiska fördomar. De vill inte ifrågasätta sina invanda tankebanor. De vill inte ta ett par steg utanför sin intellektuella bekvämlighetszon.

Men jag vet att det finns några som fortfarande är intellektuellt nyfikna av sig; som gillar att ta del av ett nytt och annorlunda perspektiv på saker och ting; och som inte räds utforskandet av radikala och kontroversiella idéer. Och för er har jag idag goda nyheter.

ARI publicerade nyligen en hel serie av föreläsningar, under den passliga titeln “Self-Interest”, i vilken den objektivistiska filosofen Tara Smith behandlar frågor som: Vad är egenintresset? Finns det intressekonflikter mellan egoister? Varför är det inte i ditt egenintresse att exploatera andra? Vad är altruism? Varför bör man vara egoist? Är vi ändå inte alla egoister? Behöver vi moralprinciper?

Lyssna på alla sex föreläsningar här:

$ $ $

Berätta gärna vad, om något, ni lärde er av Smiths föreläsningar. Var det något som förvånade er, positivt eller negativt? Var det några viktiga frågor som ni inte fick svar på? Ge er reaktion i en kommentar nedan.

Varför tjatar jag om altruismens ondska?

Carl Svanberg1 kommentar

Det kortaste möjligaste svaret är: Därför att jag brinner för kapitalismen, det enda moraliska sociala systemet som finns. Det enda sociala systemet som ger oss frihet och rättvisa. Det enda sociala systemet som har lyft oss ur fattigdomen och gjort det möjligt för miljarder människor att tillhöra en växande global medelklass, som idag åtnjuter en levnadsstandard som skulle göra 1920-talets miljardärer gröna av avundsjuka. Fler människor än någonsin är inte bara vid liv, utan lever bättre liv än någonsin förut—allt tack vare kapitalismen (eller vad som är kvar av den).

Trots att kapitalismen är precis så underbar som jag säger, är det nästan ingen som kan eller vill ge kapitalismen ett logiskt hållbart moraliskt försvar. Och det beror på att nästan alla förlitar sig på den konventionella moralen som alla har blivit itutade i sedan barnsben. Föräldrar, släkt och vänner, lärare och präster, universitetsprofessorer och konstnärer—alla säger, i enlighet med alla ledande religioner och filosofier, att det moraliska idealet är att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. De förespråkar med andra ord altruism. Och saken är den att altruism är, från början till slut, logiskt och moraliskt oförenlig med kapitalismen. Kapitalismen som ju bygger på principen om individens rättigheter—idén att individens liv tillhör henne och att det moraliska målet är att sträva efter sin egen lycka—ger individen friheten att frodas som en rationell egoist. Det vill säga, att främja sitt eget rationella intresse. Att förverkliga sin egen rationella lycka.

I ekonomiska termer tar sig denna egoism bland annat sig i uttryck i vinstintresset. Det är därför vinstintresset alltid attackeras då alla vet att det, på altruistiska grunder, är moraliskt oförsvarbart. Det är därför framgångsrika företag alltid fördöms för att de inte betalar högre löner åt sina arbetare—stora vinster tyder på att företagen och deras ägare inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför ekonomisk ojämlikhet alltid fördöms av anti-kapitalister—stora rikedomar tyder ju på att samhällets mest produktiva medlemmar inte har offrat sig tillräckligt mycket för andra. Det är därför som så kallade högerpartier som Moderaterna inte kan moraliskt försvara skattesänkningar för högproduktiva och lägger nästan all vikt på att sälja in något enklare som skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare.

Det är därför som socialister och anti-kapitalister ständigt fördömer kapitalismen på moraliska grunder: den gör all denna egoistiska “synd” möjlig; den tvingar nämligen inte människor att offra sig för andra, att leva för och att slava för andra. Kapitalismen är det enda sociala system som gör sociala framsteg möjliga utan att någon måste offra eller offras. Det är bland annat just därför så många hatar kapitalismen.

De mest konsekventa och medvetna altruisterna—inklusive de första kristna sekterna—alltid har förespråkat socialism och bekämpat kapitalism. Marxismen är egentligen inget annat än en sekularisering av den kristna altruismen. Den marxistiska sloganen, “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov”, är inget annat än en parafrasering av Bibelns altruistiska budskap. Vänstern har den altruistiska moralen på sin sida. Det är därför de är passionerade och moraliskt aggressiva medan högern är passiva och moraliskt defensiva. Tror du mig inte? Titta noga på hur högern försöker försvara skattesänkningar till “de rika” och neddragningar i välfärdspolitiken. Om du tittar noga kommer du att se hur otroligt ömklig deras argumentation är. Den övertygar absolut ingen.

Ja, socialismen är inget annat än det politiska förverkligandet av altruismen—ett socialt system som omsätter slaveriets moral till slaveriets ekonomi. Ett socialt system som förnekar och systematiskt kränker individens rättigheter och som tvingar individen att offra sig för andra. (Välfärdsstaten är ett urvattnat uttryck för samma orättvisa slavmoral. I sin essens går den ju ut på att tvinga de mer produktiva individerna att offra sig för de mindre produktiva; att tvinga de rationella, ansvarsfulla och långsiktiga att offra sina välförtjänta pengar för till förmån för de irrationella, ansvarslösa och kortsiktiga.)

Om du tror att altruism bara handlar om att vara “snäll” eller “hjälpa andra”, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Kan en egoist, som jag själv, någonsin ha skäl för att vara snäll eller hjälpa andra? Ja, egoistiska skäl. Om så, då följer det att egoism är detsamma som altruism—vilket betyder att något är allvarligt fel med hur du definierar och, därför, tänker om egoism och altruism.

Om du tror att altruism tillåter dig att bestämma vem du ska offra dig åt, då har du tyvärr helt fel. En ledtråd: Om det goda är att offra sig för andra, därför att deras behov kräver din uppoffring för att tillgodoses, då spelar det ingen som helst roll huruvida du vill offra dig eller inte. Du ska offra dig för dem, punkt slut. Vad du vill har, enligt altruismen, ingen som helst moralisk relevans. Att bara offra sig för dem du gillar eller tycker om är alldeles för egoistiskt. Och att offra sig för andra för att det får dig att tillfälligt känna dig som en “bättre” osjälvisk människa, är också alldeles för egoistiskt. Det tyder på att du inte har offrat dig tillräckligt—det finns ett alldeles för stort utrymme för dig och dina värderingar. Jesus påpekar att det finns inget moraliskt berömvärt med att bara “göra gott” för dem man tycker är förtjänta av sin hjälp. Kant håller med: endast när det tar emot, och gör ont, har din uppoffring möjligen moralisk vikt.

En sann altruist offrar sig för andra för det är vad en altruist ska göra—vad du, som altruist, vill är helt ovidkommande. En god altruist offrar sin egen vilja, omdöme, idéer och värderingar; en god altruist låter andra bestämma vem du ska offra dig för och hur.

Enligt altruismens logik följer det att det är själva uppoffringen som räknas. Och ju mindre andra förtjänar det, desto större uppoffring—så ju större uppoffringen är, desto mer moraliskt förpliktigande. Som en god altruist ska du sätta totala främlingars behov framför familj och vänner; svurna fienders som hatar dig och vill dig illa framför dina nära och kära; oansvariga knarkare framför otursamma offer; dina barns våldtäktsmän och mördare framför dina trevliga grannar; och så vidare.

Om du tycker att att altruismen låter som en fruktansvärd moralfilosofi—ja, som en orättvis och destruktiv morallära—då har du rätt. För det är precis vad den är. Men det blir bara uppenbart om man grundligen och kritiskt granskar altruismens natur. Men man kan inte inse altruismens ondska om man om och om igen intalar sig att det bara betyder “välvilja” och “var snäll mot andra” eller “hjälpa andra” eller “offra sig för dem man tycker om på sina egna själviska villkor”. Man måste definiera sina begrepp klart och tydligt—onda idéer och rörelser kan endast överleva genom begreppslig förvirring och oklarhet. Altruisterna vill inte att vi tänker klart och tydligt. Om du vill bidra till en bättre samhällsdebatt, börja då med att sluta ge altruismen en begreppslig livlina; sluta genast med att rädda altruismen undan en grundlig och kritisk granskning genom att sudda ut viktiga begreppsliga distinktioner.

Så ja, jag argumenterar mot altruismen och för egoismen eftersom jag värderar kapitalismen, frihet, rättvisa, och den fantastiskt rika och underbara värld som den har skapat. Och om du, som säger dig stå till “höger”—som säger sig till stå för kapitalism, individualism och rättvisa—också tar idéer på allvar, då bör du genast sluta försvara och skönmåla altruismen, och bidra till att attackera och svartmåla egoismen.

Altruismen: de logiska felslutens moral

Carl Svanberg3 kommentarer

Trots dess destruktiva natur accepteras idag altruismen i någon mån av nästan alla. Naturligtvis är det ingen som konsekvent vidhåller altruismen—i varje fall inte särskilt länge. Snarare accepterar de flesta den som sann—och sedan sviker de den.

Alla större religioner—kristendom, judendom, islam—förespråkar altruism; deras heliga skrifter kräver det. Alla så kallade “sekulära humanistiska” filosofier—utilitarism, postmodernism, egalitarism—kräver också altruism. (Notera att “sekulära humanister” inte kallar sig för “sekulära egoister” eller “sekulära individualister”.)

“Alter” är latin för “andra”; “altruism” betyder “andra-ism”; den hävdar att du bör offra dig för andra. Från en kristen, judisk och muslimsk synvinkel är de relevanta “andra” “Gud” och “de fattiga”; i Gamla Testamentet säger Gud till exempel: “Därför ger jag dig denna befallning: Öppna handen för din broder, för den fattige och nödlidande i ditt land” (5 Moseboken 15:11). Från den utilitaristiska synvinkeln är de “andra” “alla i allmänhet”; den utilitaristiska principen är “det största möjliga goda åt största möjliga antal”. Från den postmoderna och egalitära synvinkeln är de “andra” vem som helst med mindre rikedomar eller möjligheter än vad du har; desto bättre är du har det med andra ord, ju mer bör du offra dig för andra—desto sämre du har det, ju mer bör andra offra sig för dig.

Offra. Offra. Offra. Alla tror att detta är det moraliskt rätta att göra. Och ingen filosof har varit villig att utmana denna idé.

Förutom Ayn Rand:

[D]et finns ett ord—ett enda ord—som kan tillintetgöra altruismens moral och som det inte kan stå emot—ordet: “Varför?” Varför måste människan leva för andras skull? Varför måste hon vara ett offerdjur? Varför är det gott? Det finns inget världsligt skäl till det—och mina damer och herrar, i hela filosofins historia har inget världsligt skäl någonsin getts.

En närmare granskning visar att detta är sant. Inget skäl har någonsin getts till varför människor bör offra sig för andra. Påstådda skäl har naturligtvis getts, men inga giltiga. Så låt oss överväga dessa påstådda skäl—det finns omkring sex sådana—varav samtliga medför ett logiskt felslut.

1. “Du bör offra dig eftersom Gud (eller någon annan röst från någon annan dimension) säger så”. Detta är inget skäl—säkerligen inget världsligt sådant. I bästa fall är detta en vädjan till auktoritet—det vill säga de “auktoriteter” som påstår sig föra Guds talan. Men bara för att en präst eller en bok påstår något så betyder det inte att det är sant. Bibeln påstår ju bland annat att en buske talade. Mer fundamentalt är detta icke-skäl ett godtycklig påstående då det inte finns några bevis för guds existens. Men även de som tror på en gud kan medge att vädjan till auktoritet är ett logiskt felslut.

2. “Du bör offra dig eftersom detta är rådande konsensus”. Detta är inget skäl utan en vädjan till massan. Sanning och moral bestäms inte av konsensus. I Amerika brukade det finnas en bred konsensus om att slaveri borde vara lagligt, och detta är fortfarande konsensus i delar av Afrika. Det gjorde det inte rätt då och gör det inte rätt nu. Inte heller rättfärdigar något konsensus föreställningen att du eller någon annan bör offra eller offras.

3. “Du bör offra dig eftersom andra människor behöver nyttan av din uppoffring”. Detta är en vädjan till medlidande. Så även om andra människor skulle behöva nyttan av din självuppoffring följer det inte att detta är en anledning för att offra sig. Fast än viktigare är att denna föreställning, att människor behöver nyttan av din uppoffring, är falsk. Vad människor behöver är att skapa värden och att handla med andra som skapar värden. Och för att kunna göra det måste vi vara fria att producera och handla i enlighet med vårt eget omdöme. Detta, inte människooffer, är vad människors liv kräver. (Jag kommer lite senare att beröra förhållandet mellan frihet och egoism.)

4. “Du bör offra dig för annars blir du slagen, bötad, fängslad, eller på något annat sätt fysiskt angripen”. Hot om våld är inget skäl; det är motsatsen till ett skäl. Om våldsutövarna kunde ge ett skäl till varför du bör offra dig då skulle de inte behöva bruka våld; de skulle ha använt sig av övertalning istället för tvång.

5. “Du bör offra dig för, tja, när du växer upp eller blir mer erfaren då kommer du att inse det”. Detta är inget skäl, utan ett personangrepp och en förolämpning. Detta mynnar ut i “Om du inte ser det dygdiga i att offra dig för andra, då är du barnslig eller dum”—som om det skulle tyda på bristande mognad eller intelligens att man kräver ett skäl för en moralisk övertygelse.

6. “Du bör offra dig därför att bara en skurk eller odåga skulle utmana detta påvisade faktum”. Den här sortens påståenden förutsätter att du anser att andras uppfattningar om dig är viktigare än din egen bedömning av sanningen. Det är också ett exempel på vad Ayn Rand kallade för “skrämselargument”: försöket att ersätta ett rationellt argument med ett psykologiskt tryck. Precis som ett personangrepp är detta ett försök att slippa att ge ett rationellt argument för en position för vilken inget rationellt argument kan ges.

Det var allt. Sådana är de “skäl” som ges till stöd för påståendet att du bör offra dig för andra. Ta inte mitt ord för det; fråga runt. Fråga dina filosofiprofessorer. Fråga en präst eller rabbin. Du kommer att finna att alla “skäl” som ges är olika varianter av dessa—och att alla är så långt ifrån ett “skäl” att de utgör skolexempel på logiska felslut.

Detta är en översättning av Craig Biddles “Altruism: The Morality of Logical Fallacies” via The Objective Standard