Etikett: censur

Vad är yttrandefrihet? Ayn Rand förklarar

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det råder sedan länge en enorm okunskap och närmast total förvirring beträffande yttrandefriheten. Många säger till exempel att de har blivit “censurerade” av de sociala medieplattformarna Twitter och Facebook. Men tvärtemot vad skrämmande många tror så är detta inte “censur” och hotar ingens yttrandefrihet. I denna korta video förklarar Ayn Rand varför.

Jag har tidigare förklarat varför det inte finns någon censur på Facebook och andra sociala mediaplattformar:

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Och jag vet att man kan argumentera för att staten tvingar Facebook och andra sociala mediaplattformar att stänga av användare eller “mörklägga” viss information. Några hävdar att den staten har “outsourcat” censuren. Men som jag också har argumenterat för tidigare ska man i så fall klandra staten för den indirekta censuren, inte privata företag som Facebook:

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd”. Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Ordet “censur” syftar till statens tvingar människor till tystnad. Ändå använder många ordet “censur”, helt felaktigt, med hänvisning till att privata företag vägrar någon en plattform. Men att vägra någon en plattform är uppenbarligen inte samma sak som att staten tvingar människor till tystnad under hot om fysiskt angreppsvåld.

Att använda sig av ordet “censur” på detta vis är att radera dag och natt-skillnaden mellan frivillig samarbete och påtvingat “samarbete”. Det är som att ignorera skillnaden mellan att göra ett uttag och att göra ett bankrån. Detta är ingen meningslös “semantisk” fråga; nej, detta är en fråga om frihet eller diktatur dvs liv och död. De som inte vill se skillnaden vill gärna använda statens tvång för att tysta människor—i yttrandefrihetens namn!

Filosofen Tara Smith utvecklar detta resonemang i en briljant uppsats som alla bör läsa:

The reason that “censorship” refers exclusively to government restriction of speech is that the freedom to speak goes hand in hand with the freedom not to speak and not to support speech that one disagrees with. The fundamental principle that animates freedom of speech is the recognition that a person is entitled to form his own conclusions and to control what he does about them—which includes the decisions of whether to express them and whether to support others who share them, such as by giving or withholding his money. If, however, private parties directing their resources according to their beliefs (in running their businesses and setting rules for employee conduct, for instance, or in setting criteria for publication in their pages) constituted censorship and the government were thus justified in punishing them, then their freedom of speech would be erased. If a person is compelled to support ideas with which he disagrees (because his only alternative would be deemed impermissible “censorship”), then his right is neutered.

Så länge vi har yttrandefrihet är civiliserad opinionsbildning möjlig. Med yttrandefrihet kan vi förändra samhället med rationella argument. Utan yttrandefrihet övergår ordkrig till krig. Så yttrandefriheten är den viktigaste friheten.

Om vi förlorar yttrandefriheten kommer det att bero på somligas ovilja att se den avgörande distinktionen mellan individers frivilliga handlingar (t ex Facebook vägrar dig en plattform) och statens påtvingade handlingar (t ex staten fängslar rationella islamkritiker med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp). Därför är begreppslig klarhet ett måste i den intellektuella striden för yttrandefriheten.

Ska Sverige ta ett steg mot åsiktsförbud?

Carl Svanberg1 kommentar

TT/Omni rapporterar om en synnerligen hårresande utveckling: “I juli 2019 tillsatte regeringen Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. Uppdraget var att överväga om det bör införas ett särskilt straffansvar för deltagande i en rasistisk organisation och hur ett sådant förbud skulle utformas. Kommittén skulle också överväga om det bör införas ett förbud mot rasistiska organisationer.”

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att det finns hotfulla individer inom den så kallade vitmaktmiljön. Och man kan och bör säkert vidta åtgärder för att stoppa hotet från “den organiserade rasismen” precis som man kan och bör vidta olika åtgärder för att stoppa hotet från, säg, den organiserade islamismen.

Staten bör förbjuda våldsbejakande organisationer med hänvisning till deras planerade och utförda våldsdåd. Sådana organisationer är ju de facto kriminella gäng och har absolut ingen rätt att existera. Det finns ju ingen rätt att utöva angreppsvåld. Men att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud.

Det är inte kul att behöva stå upp för rasister. Men rasister är faktiskt också människor. De har samma rättigheter som alla andra—inklusive rätten att tycka och tänka vad de vill. De har rätten att förena och organisera sig. Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.

Det enda som möjligen är mer förskräckligt än förslagen från Kommittén är att det redan finns en Riksdagsmajoritet som vill göra det straffbart att “delta” i en rasistisk organisation (vad det nu betyder).

Man vill ju spontant gärna tro att ett liberalkonservativa parti som Moderaterna visste bättre. Men de vet inte bättre än att sluta sig till majoriteten som vill snabba upp Sveriges marsch mot diktatur. Tydligen bryr sig Vänsterpartiet mer om individens åsikts- och föreningsfriheten än Moderaterna.

Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

Klandra inte Facebook för statlig censur

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag fick en del reaktioner på min förra artikel, “Det finns ingen censur på Facebook”. Så i denna uppföljning, tänkte jag börja med att försöka klargöra ett och annat.

Somliga säger att Facebook (kanske) censurerar eftersom staten (kanske) tvingar dem till det. Det må hända (jag har inte sett några bevis på detta), men jag är rädd för att de som säger detta tyvärr har missat poängen med mitt inlägg.

Min poäng är att privata individer och företag som sådana inte kan censurera. Som dess definition och etymologi gör klart och tydligt, handlar censur om att staten med tvång eller våld tystar individen, dvs med tvång eller våld stoppar individen från att yttra sig, att säga vad hon tycker och tänker.

Då endast och allena staten har (den lagliga) makten att med tvång eller våld tysta individen är det endast och allena staten som kan ägna sig åt censur. Så om och när privata individer eller företag vägrar att frivilligt förse dig med en plattform, då är inte censur.

Denna poäng är viktig då så många är så gravt fel- och oinformerade om yttrandefrihet och censur handlar om. Men om man inte förstår eller vet (eller bryr sig om) att staten, och endast staten, kan censurera, då kan man lätt börja få för sig (eller rationalisera) att staten—i “yttrandefrihetens” namn—ibland måste gå in med tvång och reglera privata individer eller företag som Facebook som vägrar att frivilligt förse somliga med en plattform. Vilket alltså är en total motsägelse.

Alla försök att, i “yttrandefrihetens namn”, tvinga individer eller företag som Facebook att tillåta särskilt innehåll på deras plattform, innebär statlig censur. I mitt förra inlägg förklarade jag varför:

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Detta ologiska och farliga (étatistiska) resonemang för oss till nästa punkt.

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd.” Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.