Hur skulle en konsekvent liberal pandemipolitik se ut?

Hur borde västvärlden hanterat coronapandemin?

Debatten kretsar mest kring ett falskt alternativ. Antingen tvångsnedstänger man ned samhället eller också gör man ”inget” som i Sverige.

Men det finns ett rationellt, liberalt alternativ.

Och på New Ideal redogör min gamla chef Onkar Ghate just för hur en sådan rationell och konsekvent liberal pandemipolitik skulle kunna se ut.

Då Sverige inte tvångsnedstängde samhället tjänar det också delvis som ett föredöme. Men bara delvis:

But Sweden should not be our full model for how a first-world, free country meets the challenge from a novel infectious disease.

To emphasize that an American approach to the threat of SARS-CoV-2 would recognize the need for individuals to remain free to think and act, to continue to work and to live as they judge best, does not mean government therefore should do nothing, that it has no function to perform. That assumption too is un-American. In the American system, government has a vital role.

In defining that role our model should be the best aspects of what Taiwan and South Korea have done. In neither country did government focus its coercive power on locking down most of its residents. Instead, in both countries the focus was on detecting carriers of the virus early, by testing and tracking, in order to isolate them. Sweden, by contrast, has lacked this vital focus on testing, isolating and tracking.

Om det kommer en andra våg, då finns det mycket här som västvärldens politiker i allmänhet och liberaler i synnerhet skulle kunna ta med sig. Så klicka och läs.

Om ni tror att ni har hört merparten av de här argumenten förut, då misstar ni er sannolikt.

Som en fingervisning om hur Onkars argumentation skiljer sig från mängden, notera följande. Om staten av någon anledning är oförmögen att identifiera och isolera de smittade då rättfärdigar det inte någon kollektiv tvångsisolering: ”The guiding principle is that when government lacks specific evidence about a threat, it cannot act.

Consider an analogy to crime. Suppose a crime wave breaks out over the summer in Denver. Law enforcement has not yet been able to identify and arrest the perpetrators. Government is not thereby empowered to arrest without evidence the people it guesses are responsible or to impose on everyone in the city, innocent and criminal alike, a 10 p.m. to 6 a.m. curfew to attempt to reduce future crimes. Such coercive action against people for whom there is no specific evidence of guilt is illegitimate; it is a violation of their rights and freedoms. Instead, the government is empowered only to share the information it does possess, such as that the crimes have mostly occurred in certain neighborhoods at certain times of day, and that they have consisted largely of, say, automobile or home breaks-ins. Individual residents can then freely choose to take countermeasures they think appropriate, given the threat. In response to information provided by law enforcement, they might install brighter outdoor lighting or a home-alarm system or set up a neighborhood watch.

Similarly, in the case of an infectious disease pandemic, when many people are potential carriers of a virus but our governments are (mostly) unable to detect who in fact is and who is not, coercive action is illegitimate. Government does not legitimately possess the coercive power to impose a 24-hour curfew on the infected and uninfected alike. It does not legitimately possess the coercive power to lock us all down in our homes.

Som sagt, klicka här och läs.

Det liberala alternativet till tvångsnedstängningen

Många säger att Sverige, Folkhälsomyndigheten, och Anders Tegnell gör ett dåligt jobb när det kommer till att hantera Coronasmittan. Som bevis påpekar de om och om igen att Corona har skördat fler liv i Sverige än i de nordiska grannländerna. Därför menar de att Sverige borde ha gjort som de nordiska grannländerna och tvångsnedstängt ekonomin—och därmed våra liv. Jag håller inte med. Jag anser att även om tvångsnedstängningen skulle minimera antalet döda vore den fel.

Jag kommer inte spekulera kring om tvångsnedstängningarna är orsaken till att Sveriges grannar har färre Corona-offer. Men oavsett hur det är med den saken så var det inte därför tvångsnedstängningen infördes.

Syftet var inte att stoppa smittan och rädda liv utan att “platta ut kurvan” för att på så sätt undvika en överbelastning av sjukvården.

Men även om man tror att en tvångsnedstängning skulle minska det totala antalet döda är det i sig själv inget bra argument för tvångsnedstängningen. Dels för att många länder stängde ned såg ganska många dödsoffer och dels för att några länder som inte stängde ned såg betydligt färre dödsoffer. Så allt detta tjat om att Sverige borde ha tvångsnedstängt precis som Danmark, Finland och Norge bygger inte på fakta.

Detta tjat blir ännu konstigare om man kommer ihåg att de flesta svenska dödsfallen har skett i äldreboenden—en grupp som vi lätt kan skydda utan att behöva att med tvång stänga ned ekonomin.

Vi måste inte krossa ekonomin bara för att skona farmor. Att Sverige har misslyckats med att skydda farmor beror inte på att den svenska staten vägrade bruka tillräckligt med våld och tvång för att krossa ekonomin, och förstöra människors liv, utan snarare på att våra politiker som är helt ansvariga för äldrevården är inkompetenta.

Men även om tvångsnedstängningen i Danmark, Finland och Norge skulle lyckas med att minimera det totala antalet döda vore det ändå inte rätt att tvångsnedstänga ekonomin. I ett fritt samhälle är det inte statens uppgift att skydda oss mot naturen, utan mot initierandet av fysiskt våld och tvång.

Ja, staten kan och bör stoppa människor från att medvetet riskera att smitta andra med farliga sjukdomar. Är man sjuk i Corona, och man vet det, då bör man stanna hemma. Och gör man inte det frivilligt då bör staten sätta dig i karantän. Man har ingen rätt att medvetet hota andra individers rättigheter. I ett fritt samhälle kan inte staten sätta friska och därmed helt ofarliga i karantän. Ändå är detta vad en tvångsnedstängning går ut på.

Statens uppgift är att skydda individens frihet, inte förverkliga en generell ”nollvision” genom att minimera antalet som dör av naturliga orsaker, inklusive sjukdomar. Bara om man medvetet eller omedvetet låter denna premiss smugglas in kan man, som “liberal” eller “borgerlig” få för sig att det är statens funktion att ”för vårt eget bästa” med jämna mellanrum förbjuda allt som kan vara farligt och tvångsnedstänga ekonomin genom att låsa in oss i våra hem.

Några säger att tvångsnedstängningen är fel eftersom det nästan bara är äldre som dör och att detta egentligen är en välsignelse för många av de äldre och för Samhället. Andra säger att om Corona nästan bara drabbade barn och unga då skulle vi säkert ha krävt en tvångsnedstängning för länge sedan.

Enligt detta anti-liberala resonemang ska staten—beroende på hur den utilitaristiska nyttokalkylen ser ut—få bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det är skrämmande att så många tycker sig ha rätten att leka med andra människors liv och att med tvång bestämma vem som ska offras för vem. Det är läskigt att se så många som brukar beskriva sig själva som liberaler komma med sådana här utilitaristiska dvs kollektivistiska resonemang.

Enligt ett liberalt perspektiv är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Och det betyder samtliga individers frihet. Bara en kollektivist skulle fantisera om vem som ska få leva eller dö eftersom det vore “bäst” för samhället.

Sverige gjorde inte fel i att vägra en tvångsnedstängning. Nej, Sverige gjorde och gör fel eftersom man inte försöker säkra individens rättigheter med en liberal smittohanteringspolitik. Vilket här betyder: testa, spåra, isolera.

Alternativet står inte bara mellan en påtvingad nedstängning som i Danmark, Finland och Norge eller frivillig nedstängning som i Sverige. Detta är bara två falska oliberala alternativ. Nej, det liberala alternativet är, som sagt, att testa, spåra, isolera. Taiwans smittohantering är inte perfekt men den är mer liberal än de nordiska smittohanteringen–och just därför sannolikt mer framgångsrik.

Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik kan de friska leva och jobba. Sakta men säkert skulle livet kunna återgå till det vanliga. Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik behöver vi inte välja mellan individens liv, frihet och ekonomi.

Kommer hyperinflationen?

Världen över försöker centralbankerna inflatera sig ur Coronakrisen. Därför är det nu många som återigen börjar oroa sig för att dollarn kommer att krascha och att hyperinflationen står runt hörnet. Resonemanget är att man helt enkelt inte kan trycka så här mycket pengar utan att det måste driva upp konsumentpriserna. Men det var många som varnade för exakt samma scenario 2009. Men hyperinflationen kom inte då och det finns skäl att tro att den inte kommer denna gång heller.

Som förklaring till att hyperinflationen kom av sig på 2010-talet säger många att inflationen smög sig in i tillgångspriserna, men inte i konsumentpriserna. Det ligger något i detta. Andra säger att konsumentpriserna har hållits nere av globalisering och digitalisering. Det ligger också något i detta. Men i slutändan tror jag att vi gör det mer komplicerat än vad det måste vara.

Hyperinflationen kom av sig eftersom the Fed betalade bankerna för att låta de nya pengarna samla damm hos dem. Då de nya pengarna inte lånades ut kunde ingen spendera dem och därmed inte heller bjuda upp priserna. Saken är den att om the Fed 100 dubblar penningmängden men skickar alla nya dollar till månen då kommer det att ha samma effekt på den totala efterfrågan i ekonomin och den generella prisnivån som när the Fed ser till att de nya pengarna parkeras i deras kassavalv.

Därför kan man faktiskt argumentera för att vad the Fed gjorde med sina kvantitativa lättnader inte ens representerar inflation dvs en riktig ökning av penningmängden. En ökning av pengar som inte kan eller kommer att spenderas fungerar i praktiken inte som pengar. Vad the Fed gjorde, enligt detta resonemang, var att man växlade tillgångar. The Fed köpte tillgångar från bankerna med nya pengar—men pengarna lånas sedan tillbaka till the Fed. Den effektiva penningmängden ökar inte i detta scenario.

Ett populärt mått på den effektiva penningmängden är M2 och M2 visar ingen trendmässig skillnad efter de kvantitativa lättnaderna kom in.

USA M2

Men den här gången är det väl ändå annorlunda? Jag tror faktiskt inte det.

The Fed gör samma sak nu som då. Man trycker pengar men nästan allt stannar hos the Fed. Ja, M2 har ökat mer än vanligt på sistone men nästan hela ökningen beror på att amerikaner hamstrar pengar, inte spenderar. Många är oroliga för framtiden och vill bygga upp en buffert. Med tanke på att över 30 miljoner har blivit av med jobbet är det rationellt att folk vill bunkra upp med pengar på sina sparkonton.

Man får inte heller glömma bort att då som nu råder det en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Så i den mån the Feds sedelpressar möter efterfrågan ser den bara till att dollarn inte stiger ännu mer i värde jämfört med alla andra valutor. Så bara för att den effektiva penningmängden ökar måste det inte resultera i stigande konsumentpriser om det samtidigt finns en efterfråga.

Så vill man veta var den generella prisnivån är på väg, då ska man inte stirra sig blind på olika penningmängdaggregat. Titta istället på den nominella bruttonationalprodukten (NBNP).

NBNP är P x Q eller M x V. Översatt till svenska betyder detta att den totala efterfrågan är detsamma som penningmängden gånger pengarnas omloppshastighet. Så om man vet NBNP då vet man också allt som man behöver veta om de teoretiska värdena för M, V, P och Q. Och för att veta om KPI kommer att börja stiga snabbare måste man inte bara veta M utan också V vilket fungerar som ett grovt mått på efterfrågan på pengar. När M ökar snabbare än V då kommer den nominella efterfrågan på varor och tjänster att öka snabbare än den reala produktionen av varor och tjänster. Allt annat lika, då kommer konsumentpriserna att bjudas upp.

Mellan 1960 och 1980 ser man en trendmässig ökning av NBNP-tillväxten. Därför ser man också en trendmässig ökning av KPI-tillväxten. I början av 1980-talet börjar NBNP-tillväxten att sakta ned. Och därför ser man återigen en på motsvarande sätt långsammare KPI-tillväxt. Men efter finanskrisen 2008 ser vi faktiskt att NBNP-tillväxten saktar in ytterligare jämfört med de föregående 15-20 åren. Därför borde det inte vara något mysterium att KPI-tillväxten har ökat lika långsamt eller något långsammare under 2010-talet som de föregående 20-30 åren.

NGDP och KPI

På grund av Coronakrisen rasar NBNP världen över. Som väntat faller många priser faller (t ex flyg) samtidigt som andra stiger (t ex mat). Netto har KPI-tillväxten bromsat in. Ja, det är möjligt att KPI-tillväxten kan öka igen på kort sikt. Men det beror nog på tillfälliga utbudschocker än på att the Fed trycker pengar.

Så är det är nog inte heller annorlunda denna gång. Därför tror jag inte att vi kommer att få se någon hyperinflation även denna gång.

Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till det amerikanska Centers for Disease Control and Prevention har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Denna smittskyddsenhet bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett visst lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande sätt betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Även om jag för argumentets skull låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.

Staten kan inte “rädda” ekonomin med skattepengar

Coronakrisen har orsakat en djup global depression. Eftersom de flesta västerländska regeringar gjorde bort sig totalt (istället för att skydda individens rättigheter), fick politikerna panik och tvingade då fram en nedstängning av ekonomin. Som ett resultat är nu många ekonomier i fritt fall. I och med krisen orsakades av ett virus är det ingens fel att politikerna tvingades stänga ned ekonomin. Därför menar många att staten måste gå in med skattepengar för att “rädda” ekonomin. Eller som en “liberal” uttryckte det: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden”. Ett minst sagt intressant sätt att se på saken.

Staten har inga pengar. Så staten kan inte “rädda” utan att “omfördela”. Alltså berika några genom att utarma andra. I bästa fall får vi dock tillbaka lite av våra egna pengar. Men i den mån detta sker har inte staten “räddat” oss. Bara minimerat skadan av den statliga nedstängningen av ekonomin. Att först slå sönder ekonomin och sedan lova lite plåster på såren är inte att “rädda” ekonomin.

På kort sikt kommer vi kanske att se företagen och jobben som räddades av statens “räddningspaket”. Men vi kan inte se företagen och jobben som förstördes av statens skatter, inflation och upplåning. För att inte tala om de nya företagen, jobben och innovationerna som aldrig får se dagens ljus. Så många kommer helt felaktigt att tro att staten kunde “rädda” ekonomin.

Men sanningen är att staten inte kan “rädda” ekonomin. Staten har som sagt inga pengar. Så vad staten än gör för att “rädda” ekonomin kommer det att bli du och alla andra som jobbar för sin försörjning som kommer att betala.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med inflation (“sedelpressen”) förstör staten penningvärdet—värdet på våra inkomster och besparingar. För att vara exakt så ser staten till att de som får dem nya papperspengarna berikas på bekostnad av alla som får dem senare.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med statlig upplåning tvingar staten på oss skulder som vi måste slita och snåla bort imorgon när skulderna ska betalas tillbaka. För att betala av skulderna har staten följande alternativ: höj skatterna, skär ned i bidragen, inflation—eller lite av varje. Vilken metod staten än väljer blir resultatet en lägre levnadsstandard imorgon.

Den statliga upplåningen för konsumtion (sociala förmåner och subventionerade välfärdstjänster) tränger dessutom undan, och äter upp, privata besparingar som annars hade investerats i nya och bättre maskiner och verktyg som gör oss mer produktiva, skapar välstånd och jobb. I den mån vi är mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit kommer bördan av statsskulden att öka. För ju lägre våra inkomster blir imorgon på grund av den statliga upplåningen desto svårare blir det att betala tillbaka statsskulden.

Så i slutändan är det som så att staten inte kan “rädda” ekonomin. Såvida man med “rädda” ekonomin menar “låt oss berika en del på andras bekostnad idag så att vi alla dela på fattigdomen imorgon”. Men då har man också en extremt låg ribba.

Men stannar vi här då underskattar vi förödelsen av de statliga “räddningspaketen”. För att se varför, låt oss konkretisera.

Om du är en bonde då måste du alltid spara utsäde. Du vet att om du äter upp din utsäde då blir det ingen mat imorgon. Och du vet att du också måste spara utsäde för att investera i underhållet av dina nuvarande maskiner och verktyg eller också investera i nya och bättre maskiner som kan öka din produktivitet. Så om du äter upp dina besparingar, ditt utsäde, då dömer du dig själv till en knaprare framtid.

Vad som är sant för den enskilde bonden är precis lika sant för alla andra producenter i resten av ekonomin. Inget förändras bara för att vi nu pratar om miljontals producenter.

Vad vi än producerar måste vi spara och investera i underhållet eller utökandet och förbättrandet av maskiner, verktyg, infrastruktur, och så vidare. Ju mer vi konsumerar idag, desto mindre kan vi spara och investera imorgon. Och ju mindre vi sparar och investerar idag, desto mindre kommer vi att kunna producera imorgon. Vilket oundvikligen betyder en fattigare framtid.

Tänk nu på att när staten “stimulerar” med inflation och upplåning, då handlar det om att hålla igång konsumtionen i en ekonomi som har tvingats stänga ned. Vilket betyder att vi ska fortsätta att konsumera utan att producera. Hur gör man detta? Du som en enskild individ kan—som bonden i exemplet ovan—bara göra detta genom att direkt eller indirekt leva på dina eller andras besparingar. Det vill säga, ekonomins utsäde.

Och precis som bönderna skulle svälta ihjäl om de åt upp sin utsäde, kommer vi också att tvingas genomlida igenom en svältkur om vi äter upp ekonomins utsäde i ett försök att “rädda” ekonomin.

Så om vi nu översätter påståendet: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden” då ser vi att det betyder: “De som tycker att vi inte ska äta upp utsädet idag kan väl fundera på var maten ska komma ifrån i framtiden”.

Hur tar vi oss vidare efter coronakrisen? #covid19

Amesh Adalja, en läkare och erkänd expert på infektionssjukdomar, ger sin syn på saken i en medium-artikel som jag rekommenderar i sin helhet.

Jag vill dock citera ett par stycken då de tar upp ett bortglömt perspektiv. Och det är att den generella tvångsisoleringen är extremt destruktiv för individens livskvalité.

Livskvalité, och speciellt då individens livskvalité, är—på grund av altruismens och kollektivismens oerhört destruktiva inverkan på vår kultur—en underskattad och ofta förbisedd faktor i nästan alla diskussioner. Därför är det värdefullt att Adalja påminner om denna aspekt i debatten om hur vi ska gå vidare efter coronakrisen:

Plans of prolonged, enforced confinement aimed at preserving life at any cost are premised on a misunderstanding of human life and what makes it worth living. When discussing treatment options with a patient, I often invoke the concept of “quality of life”. Patients regularly choose to take on some risk to their longevity in order to preserve or enhance their quality of life. Individual preferences and shared decision-making with physicians guide medical decision making and also should apply to each individual’s decision regarding the degree of social distancing that is appropriate for them.

A degraded quality of life, particularly over time, itself generates its own risks of death. If the lockdown is prolonged, we can expect increases in deaths from cancer, cardiovascular disease, stroke, mental illness, and substance abuse. How many cancers will metastasize while colonoscopies or biopsies deemed “elective” will be postponed?

Quality of life consists largely in the ability to engage in the activities that make up our lives, and central to these activities is work. Most of us need to work to support ourselves, and many people, including myself, derive meaning from their work. Moreover, humans, as a species, survive by productive work. Jobs cannot be easily parsed into “life-sustaining” and “non-life-sustaining” enterprises. All work consists in the creating of something we need to sustain human life physically and psychologically. Some of these needs are more acute than others, but all contribute to our ability and will to live. Stopping people from working is like depriving a limb of blood flow. Though action is sometimes necessary in an emergency, irreparable and irreversible harm will occur if it is prolonged. A prolonged freeze of the economy — even in the face of a deadly pandemic — will cause a long-term damage far greater than any purported benefit.

Amen!

Adalja gör så många rationella poänger i sin artikel. Så klicka här och läs.