Vad mäter guldet?

Hur mäter man bäst inflation? I tidigare inlägg har jag framfört den så kallade kvalitetsteorins syn på inflation. Enligt denna teori, som bland annat företräds av John Tamny och Nathan Lewis, är pengarnas kvalitet, inte kvantitet, minst lika viktigt (om inte viktigare), för att förstå och förklara inflationen. Vidare menar de att det är guldpriset som utgör den bästa måttet på inflation, inte traditionella prisindex som t ex KPI.

Tamnys och Lewis argument för att guldpriset utgör det bästa måttet för inflation är att guldets köpkraft har historiskt sett varit stabilt. Efterfrågan på guld är stabil då det har så få industriella användningsområden. Samtidigt utgör varje ökning av guldmängden i relation till den totala mängd som har grävts upp en försvinnande liten andel. Guldets kvalitet förändras inte över tiden. Så det finns ingen anledning att justera priset för kvalitetsförändringar. Summan av kardemumman är därför att om guldpriset går upp eller ned, då är det, enligt detta argument, sällan ett tecken på kvantitativa förändringar utbud och efterfråga och aldrig ett tecken på kvalitativa förändringar. Nej, priset går upp och ned därför att våra pengar har gått upp och ned i värde. Guldpriset är inte bara ett mått på inflation (eller deflation), det är det bästa måttet då det till skillnad från KPI nästan bara fångar upp monetära, inte reala förändringar.

Jag vill nu påstå att i den mån guldet har varit en indikator på inflation så är den nog inte längre det. Jag tror att medan vi fortfarande var på guldet då tycks guldpriset också ha fungerat som en ankare för våra priser precis som KPI idag fungerar som en ankare för våra priser. I alla fall i det långa loppet. Och det är möjligt att detta förhållande fortfarande håller i det långa loppet. Men fram tills ganska nyligen var jag övertygad om att guldpriset än i våra dagar tjänar som en sådan ankare, och då inte bara i det långa loppet utan också i det korta. Men jag är inte längre lika övertygad om att så fortfarande är fallet. (Innan vi fortsätter vill jag bara betona att inget i detta inlägg ska tas som att jag inte vill återgå till guldet.)

Vad ligger till grund för mina tvivel? Dåliga argument från John Tamny and Nathan Lewis.

Låt oss ta det från början. Tamny menar att 2000-talet var, precis som 1970-talet, en period av omfattande inflation och beviset för detta är att guldpriset steg från ca 250 USD (2000) till ca 1890 USD (2011). Fast om det nu finns ett samband mellan guldpriset, som ska mäta pengarnas värde och köpkraft, och därmed prisnivån, då var det som bortblåst under 2000-talet. Och detta vet Tamny. Och han är fullt varse om att detta är ett pedagogiskt problem när det kommer till att sälja idén att guldet ännu fungerar som en ankare och således som en måttstock för inflation eller deflation. Så de måste försöka redogöra för hur det kommer sig att verkligheten inte (längre) beter sig som deras teori förutsäger.

Tamny menar t ex att KPI var mer pålitligt på 1970-talet. Tamny påstår att förklaringen till att KPI inte längre mäter inflation är för att de priser som tenderar att reagera (snabbast) på guldprisets utveckling, nämligen råvaror (t ex mat och energi), inte längre har samma viktning i KPI-korgen som på 1970-talet. (Han antyder också, utan belägg, att KPI inte längre går att lita på eftersom staten, “eager to obscure” har medvetet förvrängt statistiken: “Inflation as calculated by government can be whatever bureaucrats want it to be”. Det ligger alltså en statlig sammansvärjning bakom de, för Tamny, obekväma KPI-siffrorna!)

Som “bevis” för detta tar han upp att i andra, fattigare länder som Indien och Kina, där folk lägger mer pengar på mat och energi, så ser vi också högre KPI-siffror. Problemet med detta resonemang är att det inte kan förklara skillnaden mellan 1970-talets höga KPI-inflation och 2000-talets jämförelsevis låga KPI-inflation. Man kan enkelt avgöra detta genom att titta på en korg som uteslutande består av råvaror som t ex mat. KPI-siffrorna blir något högre men det räcker inte på långa vägar för att förklara varför KPI-inflationen var lägre på 2000-talet än på 1970-talet. (Och om man tittar på en korg som uteslutande består av energi, då får man visserligen ganska dramatiska svängningar, men det hjälper ändå inte att förklara skillnaderna mellan 1970-talets och 2000-talets KPI-inflation då energi, som nu, endast står för 7-8% av korgen.)

Anledningen till att KPI-viktningen har ändrats är inte för att staten vill manipulera fram bättre KPI-siffror. Nej, anledningen är att amerikanerna har blivit rikare! Ju rikare folk blir, desto mindre pengar tenderar de att lägga på sådant som mat och energi. Ju mindre pengar de lägger på sådant som mat och energi, desto mer pengar har de över för att lägga på sådant som kläder, bil och villa, TV, TV-spel, datorer, smarta telefoner, surfplattor, för att inte säga konst, underhållning, semester, osv. Länder som Indien och Kina är fortfarande fattiga. Det är därför indier och kineser måste lägga en större del av sina inkomster på sådant som mat och energi. Eftersom KPI ska försöka mäta prisnivån måste den rimligen motsvara en “korg” av alla möjliga varor och tjänster som folk faktiskt köper. Om korgen viktas så att 50% bestod av mat och energi, då skulle KPI inte länge göra ett bra jobb på att mäta den generella prisnivån på det som amerikanerna faktiskt lägger sina pengar på.

Ibland påstår Tamny att 2000-talets KPI är lägre därför att dagens KPI-siffror inte inkluderar mat och energi:

Where it gets interesting is that “inflation” as measured by CPI didn’t mirror the dollar’s stupendous fall. While inflation is most certainly an effect of a decline in the unit of account (in our case, the dollar), and while measures of inflation in the 70s reflected the dollar’s sad devaluation, they didn’t in the 21st century. Even though the dollar was historically weak such that gold hit an all-time high of $1900 in August of 2011, the measures of inflation used by economists didn’t broadcast the greenback’s weakness. You see, inputs like food and energy known to be most sensitive to monetary error had been stripped out of the inflation indices such that what was, wasn’t. Inflation as calculated by government can be whatever bureaucrats want it to be. Eager to obscure (at least in headline form) Washington’s desired devaluation of the dollars we earn, what would normally have exposed the inflation was subtracted from the measure. A period of intense dollar decline (that’s what inflation is) didn’t reveal itself through CPI and the rest.

Tamny syftar inte på den vanliga KPI statistiken (som tvärtemot vad Tamny påstår visst inkluderar mat och energi), utan på något som kallas för “kärn-KPI”, dvs KPI minus mat och energi. Och Tamnys argument är att under 1970-talet var KPI hög eftersom man inkluderade mat och energi. Problemet är att även om man tittar på 1970-talets “kärn-KPI” förblir 1970-talets inflationen hög. Vare sig man inkluderar eller exkluderar mat och energi gör det ingen skillnad. (Se bilden nedan.) Så detta argument håller inte.

fredgraph-2

Tamny och Lewis menar att en anledning till att sambandet mellan guldpriset och KPI är så svagt är att många priser är tröga. Beroende på avtalens löptid kan det ta flera år innan folk väljer att förnya avtalen med hänsyn till det högre guldpriset. Jag köper att många priser är tröga och att de är tröga på grund av sådant som avtalens löptid. Jag köper också att detta kan förklara en del av det vi ser i det korta loppet. Ett problem med denna förklaring är dels att det inte finns några belägg för att folk ens tittar på guldpriset när de försöker avgöra hur illa inflationen är. (Tamny medger detta i sin läsvärda bok Popular Economics.) När löner, hyror och räntor höjs med hänsyn till inflationen då är det med hänsyn till sådant som KPI (priset på varor och tjänster), som dessa avtal skrivs. Inte guldpriset.

Men vad som gör detta resonemang än mer underligt är att om man vill försöka förklara det svaga sambandet mellan guldpriset och KPI under 2000-talet med att priser är tröga, då antyder man också att efter 1970-talets ovanligt höga KPI-inflation så blev plötsligt priserna avsevärt mycket trögare under 1980-talet och framöver. Rent logiskt skulle man ju annars kunna tro att marknaden, skärrade av 1970-talets höga KPI-inflation, skulle reagera genom att tvärtemot skriva avtal med kortare löptider, inte med längre löptid som denna mycket bekväma förklaring antyder. Detta är en ad hoc-förklaring.

Det finns ett annat relaterat skäl att ifrågasätta med vilken kraft guldet post-1971 fungerar som en ankare för priser. Tamny brukar ständigt prisa marknadens rationalitet och effektivitet—och det med rätta. Marknaden är för det allra mesta ytterst rationell och effektiv. Men om så är fallet hur kommer det sig då att så gott som inga investerare bakar in den omfattande inflation som guldpriset förtäljer när de köper inflations-indexerade statsobligationer på 5, 10 eller 30 år? Verkar minst sagt underligt om marknaden nu är så rationell och effektiv.

Liksom Tamny, avfärdar Nathan Lewis KPI-statistik. “[T]he CPI has become so heavily managed that it is regarded by many as an outright lie. Basically, propaganda”. Han förlitar sig istället på ShadowStats fejkstatistik. Detta, om något, är ett skolboksexempel på konfirmeringsbias. Om man måste förlita sig på fejkstatistik för att bekräfta sin teori, då har man ett problem.

Lewis är i alla fall konsekvent. Han menar nämligen på fullaste allvar att den vanlige amerikanen är fattigare idag än 1970. “Beviset” för detta är att om vi räknar på hur mycket guld den vanlige amerikanen har råd med idag så ser vi att pengarnas köpkraft har urholkats till en sådan grad att hon är ungefär 70% fattigare idag (2010-talet) än 1970. Detta är absurt!

Vad sägs om att istället räkna på hur mycket mat och kläder, bil och villa, TV, tv-spel, datorer, smarta telefoner och surfplattor, etc., som den vanlige amerikanen har råd med? Om man tittar på de amerikanska hushållens reala välstånd—sådant som storleken och/eller kvalitén på deras bilar, TV-apparater och TV-spel, datorer, disk- och tvättmaskiner, gasspisar och mikrovågsugnar, luftkonditionering, och allt annat som de fyller sina egnahem med, då ser man att dagens “fattiga” amerikaner har samma eller högre levnadsstandard som 1970-talets medelklass. (Se t ex Myths Of Rich And Poor: Why We’re Better Off Than We Think, Michael W. Cox och Richard Alm, 2000.)

Det är ganska svårt att få ihop denna bild om man anser att guldpriset är det bästa måttet på inflation, då det implicerar att samma hushåll knappast skulle kunna ha råd att unna sig mer, fler, nya och bättre varor och tjänster. Det är däremot ganska enkelt att få ihop bilden om man går med på att traditionella prisindex—som söker mäta prisnivån för varor och tjänster folk faktiskt lägger sina pengar på—är trots sina brister i varje fall ett mer relevant mått på pengarnas köpkraft. (Jag menar: Vad är egentligen vitsen med ett inflationsmått som inte verkar ha någon koppling till pengarnas köpkraft i termer av varor och tjänster?)

När din teori kräver att du kommer med en lång lista av ohållbara ad hoc-förklaringar eller att du måste börja förlita dig på fejkstatistik eller att du känner ett behov av att börja föra löjeväckande resonemang om att amerikanerna har det sämre idag än för nästan femtio år sedan, då är något allvarligt fel med din teori.

Så nej, jag är inte lika övertygad om att guldet (fortfarande) är den bästa måttstocken på penningvärdet. I varje fall inte i det korta loppet. Jag inte heller lika övertygad om att prisindex som KPI gör ett sammantaget dåligt jobb på att mäta penningvärdet. Då sådana prisindex faktiskt försöker mäta vad du och jag faktiskt betalar för varor och tjänster, skulle jag säga att de (trots sina brister) av allt att döma gör ett bättre jobb på att meningsfullt uppskatta penningvärdet än vad guldpriset gör.

Kvantitetsteorin vs. Kvalitetsteorin (del 2)

Förra veckan introducerade jag ett alternativ till kvantitetsteori, enligt vilken inflation beror på att staten trycker (för mycket) pengar. Alternativet kallar jag för kvalitetsteorin.

Att trycka för mycket pengar är ofta en nödvändig förutsättning för inflation, men det är inte en tillräcklig förutsättning. Kvalitetsteorin säger att det som avgör huruvida vi lider av inflation eller inte är först och främst pengarnas kvalitet eller värde, inte deras kvantitet.

De påpekar till exempel att dollarn behöll sitt värde under 1800-talet trots att penningmängden exploderade. De påpekar att det är svårt att förklara 1970-talets inflation med hänvisning till penningmängden. Låt mig citera Nathan Lewis:

In February of 1980, the dollar reached its nadir of 1/850th of an ounce of gold. The monetary base was $132,785m, an increase of 108% from 1970. During the 1960s, the monetary base increased by 56%. The increase in the 1970s was certainly greater than the 1960s, but the decline in the dollar’s value by a factor of about 18 times (1/35th oz to about 1/650th oz average for 1980) is in no way proportional to the somewhat modest increase in “money printing” during that decade.

What happened in the 1970s? Why could the monetary base increase by 653x in the 1775-1932 period with no loss of value, but the modest 52% increase of base money during the 1970s (as compared to the 1960s) be tied to a currency collapse?

Detta förefaller bara förbluffande om man tror att penningmängden är den avgörande faktorn för inflation. Men sanningen är att kvalitet är viktigt.

Enligt kvalitetsteorins företrädare berodde 1970-talets inte så mycket på att man tryckte för mycket pengar, som på att man gick av guldet. Detta motsvarade och ledde till att dollarn devalverades kontinuerligt. Dvs att dollarns värde blev “flytande” och tilläts sjunka som en sten. När värdet på dollarn föll då reagerade folk genom att dumpa den (och de gjorde detta snabbare än vad penningmängden ökade), för vem vill sitta där med pengar som förlorar i värde? Bättre då att fly från dollarn och köpa guld och andra tillgångar som land, fastigheter, konst, osv. Det var därför som guldpriset sköt i höjden under 1970-talet.

Vad dessa perioder indikerar är att efterfrågan på pengar är ofta avgörande, inte kvantiteten. Och det som mer än någon annan faktor bestämmer efterfrågan på pengar är deras kvalitet eller värde.

Tänk på saken: Vad bestämmer priset eller värdet av en iPhone? Är det iPhone-kvantiteten? Eller är det iPhone-kvaliteten? Det värde jag sätter på och därmed det pris jag är villig att betala för en iPhone har (nästan) inget att göra med hur många miljoner Apple har sålt eller kommer att sälja. Men den dagen Apple börjar nagga på kvalitén då kommer jag och miljontals andra kunder att, så att säga, “skriva ned värdet” på deras produkter. Priset jag är villig att betala kommer att gå ned. Likaså efterfrågan. Det är samma sak med pengar. Kvalitetspengar är alltid eftertraktade nästan alldeles oavsett penningmängden.

Enligt kvalitetsteorin är priset på guld den bästa indikatorn på huruvida pengarna går ned (eller upp) i värde. Det beror på att varken utbud eller efterfråga har någon markant inverkan på guldpriset. Så om priset på guld stiger då är det nästan uteslutande fråga om inflation. Och när priset på guld stiger, då implicerar det att priser kommer, allt annat lika, att justeras upp. Men varför skulle priser börja stiga som reaktion på att guldpriset har gått upp?

Observera vad som händer när staten devalverar våra pengar. Mekanismen är väsentligen densamma. När staten devalverar våra pengar, då skriver staten ned värdet på våra pengar. Så vad händer?

Till att börja med blir ju allt som importeras genast dyrare. Reser man utomlands märker man också hur allt har blivit dyrare. Egentligen har det inte blivit dyrare, det är bara det att dina svenska kronor har förlorat i värde, varför du måste betala fler kronor och öron för samma varor och tjänster.

I den mån den inhemska industrin måste importera kapitalvaror kommer de att se sina kostnader gå upp, varför de måste eventuellt höja sina priser. Om priset på kaffe stiger då måste Espresso House och alla andra caféer eventuellt höja sina priser.

Alla som värmer sina hus med importerat kol, gas eller olja kommer att se sina räkningar gå upp. I den mån den inhemska industrin också förlitar sig på importerat kol, naturgas och olja kommer de att drabbas på samma sätt. All trafik och transport—bil, lastbil, buss, flyg, fartyg, osv—kommer att drabbas av högre bränslepriser.

Men detta är bara början. Lagen om ett pris implicerar att i den mån utländska produkter blir dyrare kan inhemska producenter också att kunna höja sina priser i ungefär samma utsträckning som valutan har devalverats. Så om priset på utländska tomater går upp med 10% då kan och lär priset på inhemska tomater också gå upp med ungefär 10%.

När folk ser hur priset på mat och energi går upp, och senare allt annat, då kommer de att försöka höja sina löner. Detta driver upp företagens kostnader ytterligare, vilket i varierande utsträckning leder till att priser måste höjas.

En negativ spiral uppstår allt eftersom fler och fler priser höjs, år efter år, när allt fler och fler efter bästa förmåga försöker justera upp sina priser för att återupprätta sin köpkraft. Schematiskt är det på den här vägen som en devalvering av våra pengar inte bara driver upp priset på utländska varor och tjänster utan också den generella prisnivån.

I princip samma sak händer alltså när vi är på guldet. Skillnaden är att istället för att förhålla oss till växelkursen mellan olika valutor, förhåller vi oss alltså till den ultimata växelkursen, nämligen den mellan alla valutor och guld.

Men nu har vi inte varit på guldet sedan 1971, så de allra flesta av oss har inte för vana att följa guldpriset och ta hänsyn till det när det kommer till, säg, förhandla till sig en högre lön. Så ni har min fulla sympati om ni tycker att allt detta (fortfarande) låter lite märkligt. Så jag tänker nu illustrera exakt samma princip, samma grundläggande mekanism, fast nu med ett exempel som jag tror att de flesta av er har lättare att relatera till.

Vad är det företagare, fackföreningar, långivare, hyresvärdar, stater, osv, ofta tittar på för att få en hum om huruvida de ska höja sina priser, förhandla fram högre löner, höja sina räntor, höja hyrorna, höja “välfärds”förmåner, osv? De brukar titta på utvecklingen av KPI, konsumentprisindex.

Ända sedan guldmyntfoten övergavs 1971 har KPI fungerat som ett slags “ankare”. KPI är visserligen en bristfällig och dessutom ständigt sjunkande “ankare”, men ändå. Poängen är att om du alls är bekant med detta fenomen, då kan du också förstå hur försämringen av pengarnas värde allena kan driva upp den generella prisnivån.

Kvantitetsteorin vs. kvalitetsteorin (del 1)

För några dagar sedan stötte jag på en ny artikel av guldentusiasten Nathan Lewis, “Five Gold Standard Notions That Just Aren’t True”, i vilken han försöker bemöta fem vanliga föreställningar om guldmyntfoten. En sådan föreställning är, enligt Lewis, att guldmyntfoten begränsar penningmängden till guldmängdens ökning. Men under de första 125 åren med guldmyntfot så ökade USAs penningmängd med en faktor på 163 samtidigt som den totala guldmängden endast ökade med en faktor på 3.4!

De som framför allt har studerat ekonomer av den österrikiska skolan lär bli något förvånade över detta påstående. Speciellt då de flesta österrikare som också förespråkar en tillbakagång till guldet menar att ett av guldmyntfotens främsta fördelar är just att det kraftigt begränsar penningmängdens ökning. George Reisman för till exempel fram det argumentet. Det är mycket riktigt som så att i den mån vi har några uppgifter alls så tyder det mesta på att priserna var stabila under guldmyntfoten. Den generella prisnivån stod mer eller mindre och stampade under 1800-talet.

Vad är det Nathan Lewis egentligen säger?

Innan vi går in på detta vill jag först säga ett par ord om Nathan Lewis och hans likar. Tillsammans med Jude Wanniski, Robert Bartley, Arthur Laffer, Larry Kudlow, Stephen Moore, Steve Forbes och John Tamny, tillhör Nathan Lewis en skara av så kallade utbudsekonomer. Utbudsekonomer är egentligen inget annat än moderna klassiska ekonomer. En del av dem föredrar att kalla sig för saysianer, dvs följare av den franske ekonomen Jean-Baptiste Say, som alltså betonar att det är produktionen (utbudet) som är ekonomins motor, inte konsumtionen (“efterfrågan”). Jag har studerat utbudsekonomernas texter och verk sedan 2013 och jag måste säga att de ofta har ett ganska fascinerande perspektiv på många nationalekonomiska frågor. En sådan är: Vad är inflation?

Ekonomer inom den österrikiska traditionen som Ludwig von Mises, George Reisman och Brian P Simpson definierar inflation som en ökning av penningmängden. Österrikare är alltså anhängare av kvantitetsteorin, enligt vilken den generella prisnivån bestäms av penningmängden. Ibland gör de av olika skäl vissa kvalifikationer. Mises definierar inflation som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av efterfrågan på pengar. Reisman och Simpson definierar det som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av guldmängden. (Vilket i praktiken är detsamma som en ökning av penningmängden som är orsakad av staten.) En vanlig följd av att inflation är att pengarna förlorar sitt värde, varför den generella prisnivån eller levnadskostnaderna brukar stiga som följd.

Det är alltid inte helt klart hur utbudsekonomer ser på kvantitetsteorin. Ibland uttrycker de sig som om de vore anhängare av teorin. Ibland skriver Lewis som om att inflation följer om man trycker för mycket pengar. Lewis och Wanniski skriver t ex att ett tecken på inflation är att guldpriset går upp. När guldpriset går upp då tyder det, enligt honom, på att staten trycker upp för mycket pengar i relation till efterfrågan på pengar. Ibland uttrycker de sig som om penningmängden är ganska oviktig jämfört med efterfrågan på pengar. Låt mig citera Lewis på denna punkt:

The fact of the matter is, however, that if we restrict the notion of the “quantity of money” to real money, i.e. base money, instead of forms of credit such as bank deposits, it’s rather hard to come to any conclusions. Not too long ago, the monetary base in Russia was growing at 60%+ per year, but the currency was rising. Today, the rate of monetary base expansion in the U.S. is below 5%, but the dollar’s value is dropping.

Oavsett hur oklara och inkonsekventa de är, försöker de säga att det inte är först och främst pengarnas kvantitet som bestämmer pengarnas värde (och därmed prisnivån) utan deras kvalitet. Enligt utbudsekonomer som Wanniski et al bör alltså inflation inte definieras i kvantitativa termer utan i kvalitativa. Inflation ska alltså förstås som en penningvärdesförsämring. Lewis et al menar vidare att det bästa sättet att avgöra om det råder någon inflation, dvs försämring av penningvärdet, är inte genom att titta på den generella prisnivån utan genom att titta på priset på guld.

Deras argument är att dollarpriset på guld är stabilt. Efterfrågan på guld är stabil just eftersom det har så få industriella användningsområden. Och i relation till den enorma massa som redan har grävts upp, ökar utbudet procentuellt sett ytterst lite varje år. Så utbud och efterfråga har, enligt detta argument, en försumbar inverkan på dollarpriset på guld. Och då guld är guld vi vet också att kvalitén är densamma över tid. Så om priset på guld inte desto mindre går upp då beror det inte på att utbudet har minskat eller efterfrågan har ökat eller på att kvalitén har förbättrats; den beror nästan uteslutande på att pengarna har förlorat i värde.

På 1800-talet var dollarn definierad som en viss guldmängd, så att det gick 20,67 dollar per uns. Eftersom detta förhållande var detsamma från slutet av 1700-talet början av 1900-talet menar Lewis et al att det inte rådde någon inflation under hela denna period. Dollarns värde var stabilt då “guldhalten” var stabil. Det är också därför som prisnivån (i den mån vi kan uppskatta den) var stabil. Så trots att penningmängden ökade med en uppskattad faktor på 85 (se tabell 2 här) hade det ingen som helst inverkan på pengarnas värde eller, som en följd, prisnivån.

Under 1900-talet har prisnivån stigit över hela världen, inte minst i USA. Enligt Lewis et al är inte förklaringen att man har tryckt för mycket pengar. Nej, förklaringen är att man 1933 devalverade dollarn med ca 60%; “växelkursen” mellan dollarn och guldet gick från 20,67 dollar per uns till 35. Detta gjorde att amerikanerna i deras iver att återställa sin köpkraft blev tvungna att höja sina priser. För att återställa sin köpkraft måste priserna, i genomsnitt, gå upp med 75%. Så när priserna steg efter 1933 var det på grund av devalveringen och inte som en följd av att man hade tryckt för mycket pengar.

Under 1970-talet led USA av ovanligt hög inflation, dvs penningvärdesförsämring, men det var återigen inte för att man hade tryckt för mycket pengar. Lewis et al säger att penningmängden ökade ungefär lika mycket under 1980-talet trots att inflationen övergick till disinflation. Så om penningmängden alltid är det väsentliga då blir det onekligen svårt att förstå vad som egentligen hände under 1970- och 1980-talet.

1970-talets inflation berodde istället på att USA 1971 kapade den sista länken till guldet: Bretton Woods systemet. Genom att frikoppla dollarn från guldet fick dollarns kvalité sig en rejäl törn. Som en naturlig följd föll efterfrågan—och värdet—på dollarn. Det var därför som priserna började stiga under 1970-talet; det var därför som dollarpriset på guld gick från 35 dollar per uns 1971 till 850 dollar per uns 1980!

Det är på grund av sådana här observationer som Lewis et al drar slutsatsen att kvantitetsteorin är falsk. Det som bestämmer penningvärdet är inte kvantiteten utan kvaliteten. Det är därför jag kallar denna teori för kvalitetsteorin. Så länge våra kronor, euros eller dollar är bundna till guldet och man med trovärdighet upprätthåller “växelkursen” mellan våra kronor, euros eller dollar och guldet, så kom folk att behandla sina kronor, euros eller dollar som om de vore guld. Så länge våra pengar har, i detta avseende, en viss kvalitet, slipper vi inflation.