Jag har kanske för mycket fritid, men jag gjorde nyligen besväret att läsa igenom moderaternas nya handlingsprogram. Jag hade inte några förväntningar av detta dokument, trots det blev jag ändå överraskad över vad jag hittade. Jag kan uppriktigt sagt inte riktigt förstå hur människor som säger sig älska frihet kan bli engagerade för detta parti. Måhända att de vill vara partipolitiskt engagerade. Måhända att detta är det enda parti som de trots allt tycker står dem närmast. Men hur kan man bli entusiastisk för deras idéer? Det är det jag finner förbluffande.

Moderaternas nya handlingsprogram är fyllt av floskler, oklarheter och motsägelser. Bara för att plocka ett exempel ur högen görs det ingen synlig distinktion mellan politisk makt och ekonomisk makt. Det görs ingen skillnad på när individer behandlar varandra orättvist, utan att för den sakens skull kränka någons rättighet, och när staten behandlar människor orättvist genom att kränka deras rättigheter.

Ett exempel på detta är när man först säger att kapitalism är en förutsättning för att människor ska kunna förverkliga sina ”livsplaner i ett frivilligt samarbete med andra människor” (s 4). Detta är sant, men det är också, oundvikligen sant att alla människor inte kan eller vill samarbeta med varandra av olika mer eller mindre rationella skäl. Följaktligen kommer det, på grund av rådande normer och värderingar, att på det aggregerade planet uppstå en del mönster. Dessa mönster innebär, bland annat, att kvinnor är ”underrepresenterade” på en del områden men samtidigt ”överrepresenterade”. Samma sak för män.

Det betyder dock inte att detta är en orättvis utkomst. Det betyder framför allt inte att det är en fråga för politikerna att lösa. Men det är just precis detta som antyds när de skriver: ”Vi har kommit långt i Sverige men det finns fortfarande mycket kvar att göra. Många möter ännu fördomar som hindrar dem från att bli sedda som en hel människa. Tyvärr förekommer diskriminering, glåpord, sexuella trakasserier och till med våld. Mer måste göras för att öka jämställdheten i Sverige” (s 4).

När politiker säger att mer måste göra betyder det att politikerna med våld och tvång, tänker göra någonting. I detta fall handlar det om att med våld och tvång förbjuda människor från att vara ”fördomsfulla” mot kvinnor och rasistiska. Saken är bara den, så klart, att politiker inte har någon rätt att tvinga människor att sluta vara fördomsfulla mot kvinnor eller rasistiska. De har ingen rätt att förbjuda diskriminering. De har ingen rätt att verka för kvoteringar. Allt detta innebär en kränkning av människors riktiga rättigheter, i synnerhet äganderätten.

Att moderaterna inte ser detta är tecken på att man antingen är evasiv, eller väldigt ouppmärksam, eller, vilket jag finner mest troligt: oerhört föraktfull mot idéer. Om man tar idéer på allvar då försöker man inte bara förstå vad de faktiskt betyder i verkligheten (vilket är det minsta man kan begära). Man gör även en ansträngning att förena dem med varandra; om de är förenliga med verkligheten måste de i vilket fall som helst vara förenliga med varandra; sanna idéer är nämligen inte i strid med verkligheten eller varandra. Men i detta dokument finns det inga spår av att man har försökt göra varken eller och endast ett förakt för idéer kan, som jag ser det, förklara det.

Den enda känslan jag får av att läsa detta dokument, och det är genomgående, är att författaren eller författarna, inte bara föraktar idéer. De ser ideologi inte bara som meningslöst och opraktiskt. De ser det bokstavligen bara som en massa fina ord på ett papper som bara ”måste” finnas där, av tradition.