Thage G Pettersson, fd försvarsminister, skrev häromdagen en artikel i Expressen där han argumenterar för att Sverige ska lämna Afghanistan. Jag tycker också att Sverige ska lämna Afghanistan, men mina skäl skiljer sig radikalt ifrån Pettersons.

Hur lyder hans argumentation? ”Jag vill att Sverige tar hem våra soldater från Afghanistan. Jag vill inte heller att svenska soldater ska skickas till Afrika”. Varför? ”Jag tror inte att fred kan tvingas fram med våld. Fredsansträngningar måste, som jag ser det, vara rena och obefläckade, det vill säga frikopplade från våld och dödande. Om freden ska bli långsiktig. Olof Palme sa ofta att användande av våld bara trappar upp våldet”. Och, så klart, neutralitetsprincipen: ”Jag tycker att Sveriges deltagande i militära fredsframtvingande operationer rimmar illa med den svenska neutralitetspolitiken. Det gick för fort när Sverige utan debatt gick från fredsbevarande insatser till fredsframtvingande. Kvickt som ett skott från bältet. Det är en gigantisk skillnad på dessa insatser”.

Vad betyder detta? Sverige ska delta i insatser där vi ska skydda två muslimska gäng från att bli mördade av varandra, men inte i insatser som syftar till att faktiskt göra slut på slakten? Det senare vore nämligen att med våld tvinga fram en fred. Det förra vore bara att bevara ”freden”. (Samma sorts ”fred” som råder mellan Israel och ”palestinierna”, eller samma ”fred” som just nu råder mellan sunni- och shiamuslimer i Irak, eller för den delen mellan Iran och USA).

Eftersom vi ska vara neutrala betyder det att vi kan ställa upp på att försöka bevara freden, så fort det inte är USA eller Nato som har någon uppfattning om vilken fred det är fråga om. Varför? Inga argument anförs i hela texten. Det bara antas att neutralitetsprincipen som sådan är en sak som ingen kan eller får ifrågasätta. Ungefär som välfärdsstaten eller den globala uppvärmningen.

Sanningen är den att neutralitetsprincipen är helt oförenlig med en fredligare värld. Man kan inte vara neutral och samtidigt för fred. I slutändan kan man inte vara för fred om man inte är villig att använda sig av försvarsvåld för att tvinga fram den. Det var inte någon pacifism eller neutralitetsprincip som gjorde slut på andra världskriget. (Om något var det Sveriges ”neutralitet” som bidrog till att göra andra världskriget längre, värre och blodigare än nödvändigt. Att vara neutral inför ondskan är att sanktionera den.)

Pettersson: ”Jag tycker så innerligt illa om det stolta pratet om att nu utbildar Försvarsmakten svenska soldater för skarpa lägen, för brutala lägen i anfall och strid. Vi ska skjuta oss till fred! Ska detta verkligen vara Sveriges bidrag till freden? I stället för förhandlingar och försoning?”

Tydligen har Thage G Pettersson inte lärt sig någonting av historien. Jag blir lite förundrad över hur somliga kan slänga ur sig sådana här absurda och löjliga påståenden utan att skämmas. Man undrar var de får sina idéer ifrån, för inte är det ju verkligheten. Expressen skriver: ”Han har haft långa samtal med Nelson Mandela, Dalai Lama och Alexander Dubcek som satt djupa spår och fått honom övertygad om att vi inte ska ta till vapen så snabbt”. Ja, och de vann ju många krig.

Det är perverst att säga att det vore bättre för Sveriges del att utsätta våra soldater för insatser som inte ens syftar till att verkligen etablera fred med tvång, utan endast upprätta en till synes ”lugn” tillvaro i länder plågade av krig och konflikter. Det vill säga, utan att Pettersson själv verkar medveten om det, anser han att altruistiska äventyr som Afghanistan och Irak vore fullt legitima, om det irrationellt nog, inte vore för att USA och Nato har ett finger med i spelet.