Bolagskatten sänker lönerna

Timbros chefekonom Jakob Lundberg går igenom forskning som ytterligare bekräftar att löntagarna bär merparten av bolagsskattebördan:

Enligt nationalekonomisk forskning är det dock mer troligt att löntagarna betalar merparten av bolagsskatten. ”Undersökningarna tyder på att produktionsfaktorn arbete bär en relativt stor andel (större än 50 procent) av bolagsskatten i en liten öppen ekonomi”, skriver exempelvis finansdepartementet (2017, sid 103). Matthias Bauer gör en genomgång av ett stort antal studier om vem som betalar bolagsskatten, och drar samma slutsats: Merparten av skattebördan bärs av löntagarna.

Hur mycket förlorar löntagarna på bolagsskatten?

Matthias Bauer har räknat ut hur mycket bolagsskatt en genomsnittlig löntagare i olika OECD-länder betalar under antagandet att hälften av bolagsskattebördan bärs av löntagarna. I Sverige beräknar han det till 11 300 kronor per år, alltså knappt 1 000 kronor per månad, eller nästan lika mycket som det ursprungliga jobbskatteavdraget.

Jag misstänker att detta är i underkant.

Du har ingen rätt till din egen kultur

Bryan Caplan skrev för ett tag sedan ett ganska bra inlägg i vilket han argumenterar för att det finns inget sådant som rätten till din egen kultur:

Most complaints about immigration are declarative: “Immigrants take our jobs.”  “Immigrants abuse the welfare state.”  “Immigrants won’t learn English.’  “Immigrants will vote for Sharia.”  One complaint, however, is usually phrased as a question: “But don’t people have a right to their culture?”  When people so inquire, their tone is usually conciliatory, as if to say, “Surely, even you will accept this.”  My considered judgment, however, is that this challenge is a true Trojan Horse.  No one, no one, has “a right to their culture.”

Läs hela inlägget för att se varför. Jag håller väsentligen med.

Den påstådda ”rätten till din egen kultur” implicerar precis som andra fejkrättigheter såsom ”rätten” till sjukvård, rätten att ”kränka” andras rättigheter, att förslava dem. Men det finns ingen rätt att förslava andra.

Idag är det nästan ingen som vet vad rättigheter är eller var de kommer ifrån. De allra flesta är helt obildade på den här punkten. Och de få som överhuvudtaget använder ordet rättigheter är oftast totalt förvirrade. De har inte en susning om vad de svamlar om. Inte ens många ”liberaler” bryr sig nämnvärt om principen individens rättigheter.

För de som ändå vill veta vad rättigheter är och var de kommer ifrån, rekommenderar jag Ayn Rands revolutionerande essä ”Man’s rights” och Harry Binswangers briljanta presentation på samma tema:

Statliga jobb förstör privata jobb

Ekonomen Dan Mitchell redogör för ny forskning som ytterligare bekräftar sanningen om det man ser och det man inte ser: statliga jobb förstör privata jobb. Mitchell citerar studien:

…all coefficients indicate a very strong negative relationship between public- and private-sector employment rates. For example, 100 new public jobs crowd out 98 private job… Taken together with the unemployment results, public employment just about fully crowds out private-sector employment regardless of the definition, such that a rise in government hiring would be offset by decreases in private employment… Regressions of unemployment on public employment and of private employment on public employment, each of which is based on two definitions of public employment, find robust evidence that public employment crowds out private employment. …Public-sector hiring: (i) does not reduce unemployment, (ii) increases the fiscal burden, and (iii) inhibits long-term growth through reductions in private-sector employment. Together, this would imply that public hiring is detrimental to long term fiscal sustainability.

Där ser man. Kunde man i och för sig ha räknat ut på förhand.

Jag rekommenderar Dan Mitchells blogg. Han publicerar nästan dagligen intressanta fynd som på alla möjliga sätt och vis visar att frihet främjar välståndsskapande—och vice versa.

Yoram Hazoni vs. Upplysningen

Prager U publicerade nyligen en fruktansvärt korrupt och intellektuellt oärlig video, i vilken den konservative nationalisten Yoram Hazoni explicit vänder sig mot Upplysningens ideal—förnuft, lycka och frihet. I denna diskussion går Onkar Ghate, Greg Salmieri och Yaron Brook grundligt igenom alla fantastiska förvrängningar och lögner som Hazoni gör sig skyldig till i sin iver att […]

Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.