Ett litet steg mot åsiktsförbud?

Föreställ dig att Svea hovrätt förbjuder Moderata Ungdomsförbundet eftersom MUF strider mot “god sed”. Som bevis lyfter staten fram att MUF “idealiserar” kapitalismen, motsätter sig “ekonomiska rättigheter” och tolererar ekonomisk ojämlikhet. Om detta hände, då skulle du säkert bli alarmerad och fördöma detta som ett allvarligt övergrepp på föreningsfriheten och, i förlängningen, tanke- och yttrandefriheten.

Detta har dock redan skett. Inte i Sverige, men i Finland. Och föreningen som har förbjudits är inte MUF, utan Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Men då NMR är en rasistisk och nazistisk förening, tycks ingen vilja eller orka ifrågasätta förbudet. Som en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, kan jag dock inte låta bli att protestera.

Ja, NMR är en rakt igenom rasistisk och nazistisk rörelse dvs en rakt igenom kollektivistisk dvs rakt igenom ond rörelse. NMR och dess medlemmar bör dömas och behandlas därefter. Vi som tar rättvisa på allvar bör vägra att ha något med NMR och deras medlemmar att göra. Vi bör alltså bojkotta dem ekonomiskt och frysa ut dem socialt.

Ja, våldsbejakande föreningar som i ord och handling utför, uppmuntrar eller uppmanar till utövandet av våld och tvång bör förbjudas. Såvitt jag vet är NMR en våldsbejakande förening och det utgör ett tillräckligt skäl för att förbjuda föreningen. Men vad som skrämmer är att NMRs åsikter förs fram som ytterligare skäl för att förbjuda föreningen.

Svenska Yle rapporterar att det var Polisstyrelsen som tog initiativet att förbjuda NMR. Och Polisstyrelsen “lyfter fram att NMR publicerar antisemitiskt och rasistiskt innehåll på sin webbsida. Enligt styrelsen är organisationens mål att sprida raslära, vit övermakt och judehat”. Svenska Yle rapporterar också att “Hovrättens beslut [att upplösa NMR] grundar sig bland annat på att föreningen idealiserar fascism, antisemitism, kränker sexuella minoriteters rättigheter och att den inte anser att alla raser är lika värda”. Hovrätten påpekar, enligt Helsingforsbladet, att NMR “förminskar” och “ifrågasätter” förintelsen samt att det finns “skriftliga bevis på att raslära har en central roll för NMR”.

Det finns alldeles säkert överväldigande bevis för att NMR ger uttryck för en massa onda och irrationella åsikter, men i ett fritt samhälle utgör ej onda och irrationella åsikter ett skäl för att kränka individens föreningsfrihet.

Svenska Yle skriver: “Föreningen hävdade att den inte förespråkar vitas övermakt, rangordnar raser eller uppviglar till rasistiska brott. Organisationen bekänner sig ändå som nationalsocialistisk och meddelar att man som slutligt mål har en nordisk stat som bygger på etnicitet.” NMR försöker alltså försvara sin föreningsfrihet genom att förneka sina egna åsikter och omdefiniera sina ideologiska övertygelser!

Man har delvis motiverat förbudet av NMR Finland med hänvisning till att föreningens aktiviteter och åsikter bryter mot “god sed”. Hur definieras “god sed”? Såvitt jag kan se definierar inte Finlands föreningslag “god sed”. I praktiken är det är alltså en tolkningsfråga. Vilket betyder att det är statens godtycke som bestämmer vilka åsikter som eventuellt bryter mot föreningsfriheten.

Som sagt, NMRs våldsbejakande natur är skäl nog för förbud. Att då ändå betona deras åsikter som ytterligare skäl för förbud är oroväckande. Det etablerar nämligen principen att staten kan och bör förbjuda föreningar eller tankesmedjor eller partier vars åsikter bryter mot en icke-definierad och därför av nödvändighet icke-objektiv dvs godtyckligt tolkad “god sed”. Idag är kanske den liberala tankesmedjan Liberas åsikter säkra. Men vem vet hur det blir med den saken imorgon?

Det är dags att se över den finska föreningslagen. Innan det är för sent.

De alldagliga Sverigedemokraterna

Jag varken sympatiserar med eller röstar på Sverigedemokraterna. Jag är också ganska säker på att de allra flesta Sverigedemokrater, såväl som merparten av deras väljare, anser att jag är en sådan där “globalist” som vill förstöra Sverige.

Jag är nämligen en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen, vilket gör mig till en extrem dvs konsekvent individualist. Som en sådan individualist står jag för individens rättigheter, inklusive individens rätt till rörlighet. Som en extrem individualist förkastar jag alla former av kollektivism, inklusive den värsta och lägsta av dem alla: rasismen.

Ändå ser jag gärna en Allians- eller Moderatregering med Sverigedemokraternas stöd.

Det sägs ofta att Sverigedemokraterna inte är ett parti som alla andra. Varför? Det kan omöjligen vara på grund av deras politik. För var det en sak som verkligen slog mig medan jag läste om Sverigedemokraternas program och sakpolitik, så var det just hur konventionell, ja nästan alldaglig deras politik är. Som alla andra förespråkar de så kallad välfärdspolitik; de motsätter sig en oreglerad marknadsekonomi (dvs riktig kapitalism) till förmån för dagens reglerade blandekonomi; och de förespråkar de olika statliga tvångsingrepp på bekostnad av individens frihet.

Nej, aversionen mot Sverigedemokraterna beror snarare på att partiet grundades och styrdes länge av rasister och/eller förre detta nazister. För att utvärdera detta bestämde jag mig för att studera partiets historia.

Har Sverigedemokraterna rasistiska rötter? Ja. Är detta unikt för dem? Nej. Nästan alla riksdagspartier har rasistiska skelett i garderoben. Samtliga stödde till exempel det rasbiologiska institutet i Uppsala. Till och med Centerpartiet hade rasbiologi inskrivet i sitt partiprogram!

Har Sverigedemokraterna nazistiska rötter? Ja. Gör detta Sverigedemokraterna unika? Nej. Kom ihåg att nazism är bara kort för “nationalsocialism”. Nazismen är bara en version av socialismen. Och det vet alla som läser nazisternas program. Är alla partier med någon form av socialistiska rötter “utanför anständighetens gränser”? I så fall ligger Socialdemokraterna ganska illa till.

Utan någon som helst skam i kroppen har många ledande socialdemokrater identifierat sig själva som socialister. Socialdemokraterna har dessutom en lång, gräslig historia av att på olika sätt gulla med socialistiska diktaturer världen runt—diktaturer som har förslavat, förtryckt och förintat miljontals människor. (Jag vill inte trivialisera nazismens ondska; tvärtom vill jag bara att vi ska sluta trivialisera socialismens. Eftersom nazisterna är socialister utgör deras grymheter endast ett ytterligare skäl för att sluta trivialisera socialismens ondska.)

Studerar man Sverigedemokraternas historia då upptäcker man att den till stor del handlar om att den ena efter den andre antingen har uteslutits på grund av deras rasistiska/nazistiska åsikter eller samrören eller också lämnat frivilligt då de inte längre kände sig hemma. 2001 bildades Nationaldemokraterna av missnöjda ex-medlemmar. Och så sent som 2015 bröt Sverigedemokraterna med sitt ungdomsförbund (SDU) då dess förbundsordförande Gustav Kasselstrand och vice-förbundsordförande William Hahne bland annat hade haft samröre med det rasistiska Nordisk Ungdom. (Gustav Kasselstrand hade också öppet sympatiserat med den antisemitiska dvs rasistiska Palestinarörelsens sak.) SDU förvandlades senare till Alternativ för Sverige.

Trots all “städning” finner pressen med jämna mellanrum medlemmar med rasistiska/nazistiska åsikter eller kopplingar. Men i ljuset av partiets historia av den ena uteslutningen efter den andra är svårt att se hur detta skulle bero på en ovilja att göra sig av med dem. Intern kommunikation tyder också på att man är uppriktigt less på dessa “kommunmuppar”.

Tyvärr finns det lägre stående kollektivister inom alla partier. Många av oss minns hur det lät i olika valstugor inför valet 2002 när Janne Josefsson dokumenterade rasistiska och främlingsfientliga kommentarer av moderater. Följer det då att Moderaterna nu och för all framtid är “utanför anständighetens gränser”? Att Moderaterna inte är “rumsrena”? Inte? Varför då ha en måttstock för Moderaterna och en annan för Sverigedemokraterna? (På tal om auktoritära kollektivister, så har nästan alla partier problem med islamister. Allra värst drabbade tycks Centerpartiet och Miljöpartiet vara.)

Jag tror att om vi går på fakta istället för fördomar, då måste vi inse att detta inte längre är samma parti som 1988 eller 1995 eller ens 2005. Vem hade 1988 kunnat föreställa sig att Sverigedemokraterna skulle trettio år senare stoltsera om att de lockar till sig medlemmar med utländsk bakgrund? På gott och ont är Sverigedemokraterna 2018 ett parti som alla andra.

Jag skriver inte detta för att få Sverigedemokraterna att se bra ut. Att konstatera att Sverigedemokraterna inte längre är ett rasistiskt/nazistiskt parti är knappast att ösa beröm över dem. Det är ju trots allt en ganska låg ribba. Nej, jag skriver detta för att jag är frustrerad av att höra så många svaga motiveringar för somligas extrema, ja nästan irrationella rädsla för Sverigedemokraternas stöd för en Alliansregering.

Om Sverigedemokraterna verkligen var ett rasistiskt/nazistiskt parti, då skulle jag självfallet fördömt det, och deras väljare, och motsatt mig alla försök att ge det något som helst moraliskt godkännande. Problemet är att den “nyssnazistiska” bild som ofta målas upp inte stämmer särskilt bra överens med verkligheten. Således kan jag inte heller se någon anledning att motsätta mig en Allians- eller Moderatregering med Sverigedemokraternas stöd.

Sverigedemokraternas moraliska status är ingen “detalj”

Bör Alliansen bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna? Somliga (t ex Malin Lernfelt) menar att Sverigedemokraterna ligger alldeles för långt ifrån de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. Andra (t ex Rebecca Weidmo Uvell) menar tvärtom att Sverigedemokraterna ligger nära de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. En del (t ex Alice Teodorescu) frågar sig: Vad är viktigast? “Är det att till vilket pris som helst isolera Sverigedemokraterna eller att driva den politik som man tror på?”

Vad som fick mig att reagera när jag läste igenom dessa och andra inlägg är tendensen att vilja gå förbi eller släta över frågan om Sverigedemokraternas moraliska status. Som jag ser det kan en sådan inställning endast förstås om man inte tar rättvisan på allvar. Men det vore ett misstag.

Rättvisa är ytterst en fråga om liv och död. Precis som vi måste avgöra vad som är mat och vad som är gift, måste vi avgöra vilka som är goda och onda. De ätbara svamparna tar vi hem; de giftiga låter vi bli. Om fel svamp hamnar i grytan, då kan det få ödesdigra konsekvenser. Av samma skäl måste vi moraliskt döma människor och behandla dem därefter. Det är vad rättvisa handlar om.

Att ta rättvisan på allvar handlar således inte om att “dygdsignalera” inför andra om hur “god” man är. Nej, att ta rättvisan på allvar handlar om att man tar sitt eget rationella egenintresse på allvar.

Det gör en enorm skillnad för dig och dina livsbesparingar om du har att göra med en Warren Buffett eller om du har att göra med en Bernie Maddoff. På samma sätt gör det också en enorm skillnad för oss och samhället vi lever i om vi har att göra med frihetsälskande individualister eller med auktoritära kollektivister.

Regeringsmakten har inget egenvärde. Att bilda regering genom att ge inflytande till politikens flugsvampar är lika oförenligt med vårt rationella egenintresse som att blanda ned riktiga flugsvampar i grytan.

Nej, jag säger inte att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/nazistiskt parti. Inte alls. Jag säger bara att huruvida de är det eller inte, knappast är en detalj i sammanhanget. Tvärtom.

För om Sverigedemokraterna verkligen är ett rasistiskt/nazistiskt parti då följer det att det också bör isoleras och mobbas; att Alliansen bör vägra att ha med dem att göra; och att partiets väljare bör moraliskt fördömas för hur de röstade. Det är vad rättvisan—och vårt rationella egenintresse—kräver. Och om det omöjliggör bildandet av en borgerlig regering, då får det vara.

Så innan Alliansen—eller Moderaterna och Kristdemokraterna—bestämmer sig för att bilda regering med Sverigedemokraternas stöd bör de först avgöra vilka de har att göra med. De bör med andra ord att ta rättvisan på allvar.

Socialdemokraterna borde genast sluta kalla sig för socialister

Jag köpte häromdagen en ny bok av ekonomen George Reisman. Trots dess komiskt långa titel MARXISM/SOCIALISM, A SOCIOPATHIC PHILOSOPHY CONCEIVED IN GROSS ERROR AND IGNORANCE, CULMINATING IN ECONOMIC CHAOS, ENSLAVEMENT, TERROR, AND MASS MURDER: A CONTRIBUTION TO ITS DEATH, är detta ett seriöst och intellektuellt verk.

Med tanke på att västerlandets intellektuella fortsätter att försvara socialismen (se t ex New York Times som publicerade en motbjudande artikel med titeln “Happy Birthday, Karl Marx. You Were Right!”) och de “demokratiska socialisternas” relativa framgångar i USA (se t ex Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez) är bokens budskap tyvärr aktuell.

Som bokens titel antyder är detta en uppgörelse av socialismen och marxismen. I boken går Reisman bland annat igenom:

  • Vad socialismen egentligen går ut på
  • Varför den marxistiska exploateringsteorin är falsk
  • Varför profiter är den ursprungliga och primära inkomstkällan, inte löner
  • Hur kapitalismen driver upp reallönerna, kortar arbetstimmarna, avskaffade barnarbete, och förbättrar arbetsvillkoren
  • Varför socialismen leder till slaveri, terror och massmord

Och mycket, mycket mer.

För läsare av George Reismans tidigare böcker och artiklar finns det inte så mycket nytt här. Men det som är gammalt tål att upprepas. Och det som är nytt är riktigt bra.

Reisman argumenterar t ex för att socialdemokraterna inte är socialister. De sämre socialdemokraterna är nämligen för fega för att göra vad som krävs för att införa socialismen; och de bättre är för moraliska: ett väpnat rån på en omfattande skala.

En implikation av detta är enligt Reisman att:

Unless and until the social democrats abandon the use of the word “socialist” to describe themselves, they are in the position of giving aid and comfort to a philosophy and a system of government that is responsible for untold human misery and the deaths of tens of millions of innocent people. There is nothing that can justify this.

Resismans nya bok MARXISM/SOCIALISM är fullspäckad med intellektuell ammunition mot marxister och socialister. Liksom Reismans mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics, är den ett måste för alla frihetens och kapitalismens vänner.

#ståuppföraborträtten med Ayn Rand

Med tanke på att den 28 september är aborträttens dag tänkte jag uppmärksamma ärkeindividualisten Ayn Rands unika perspektiv på saken.

I “Of Living Death” skrev Rand:

Abortion is a moral right — which should be left to the sole discretion of the woman involved; morally, nothing other than her wish in the matter is to be considered. Who can conceivably have the right to dictate to her what disposition she is to make of the functions of her own body?

I “The Age of Mediocrity” skrev hon bland annat:

The question of abortion involves much more than the termination of a pregnancy: it is a question of the entire life of the parents. As I have said before, parenthood is an enormous responsibility; it is an impossible responsibility for young people who are ambitious and struggling, but poor; particularly if they are intelligent and conscientious enough not to abandon their child on a doorstep nor to surrender it to adoption. For such young people, pregnancy is a death sentence: parenthood would force them to give up their future, and condemn them to a life of hopeless drudgery, of slavery to a child’s physical and financial needs. The situation of an unwed mother, abandoned by her lover, is even worse.

I cannot quite imagine the state of mind of a person who would wish to condemn a fellow human being to such a horror. I cannot project the degree of hatred required to make those women run around in crusades against abortion. Hatred is what they certainly project, not love for the embryos, which is a piece of nonsense no one could experience, but hatred, a virulent hatred for an unnamed object. Judging by the degree of those women’s intensity, I would say that it is an issue of self-esteem and that their fear is metaphysical. Their hatred is directed against human beings as such, against the mind, against reason, against ambition, against success, against love, against any value that brings happiness to human life. In compliance with the dishonesty that dominates today’s intellectual field, they call themselves “pro-life.”

By what right does anyone claim the power to dispose of the lives of others and to dictate their personal choices?

I “Abortion Rights are Pro-Life” sammanfattar Ayn Rand’s intellektuella arvtagare Leonard Peikoff hennes filosofiska argument för aborträtten:

We must not confuse potentiality with actuality. An embryo is a potential human being. It can, granted the woman’s choice, develop into an infant. But what it actually is during the first trimester is a mass of relatively undifferentiated cells that exist as a part of a woman’s body. If we consider what it is rather than what it might become, we must acknowledge that the embryo under three months is something far more primitive than a frog or a fish. To compare it to an infant is ludicrous.

If we are to accept the equation of the potential with the actual and call the embryo an ”unborn child,” we could, with equal logic, call any adult an ”undead corpse” and bury him alive or vivisect him for the instruction of medical students.

That tiny growth, that mass of protoplasm, exists as a part of a woman’s body. It is not an independently existing, biologically formed organism, let alone a person. That which lives within the body of another can claim no right against its host. Rights belong only to individuals, not to collectives or to parts of an individual. (”Independent” does not mean self-supporting — a child who depends on its parents for food, shelter, and clothing, has rights because it is an actual, separate human being.)

”Rights,” in Ayn Rand’s words, ”do not pertain to a potential, only to an actual being. A child cannot acquire any rights until it is born.”

It is only on this base that we can support the woman’s political right to do what she chooses in this issue. No other person — not even her husband — has the right to dictate what she may do with her own body. That is a fundamental principle of freedom.

På tal om falska filosofiska argument emot aborträtten, vill jag tipsa aborträttens vänner att lyssna på Peikoffs Ford Hall Forum-föredrag “A Picture is Not an Argument”:

#ståuppföraborträtten

Photo by Patricia Lazaro from Pexels

Äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”?

I debatten mellan Catarina Kärkkäinen, ordförande Fria Moderata Studentförbundet, och Magnus Nilsson, ESO-rapportförfattaren bakom förslaget att tvinga skogsbönder att finansiera statens konfiskering av deras skog, stötte jag på ett för mig helt nytt ord: “snörliv”.

Det visar sig att det syftar till en gammaldags korsett. Och en korsett brukar ju folk ha på sig för att strama åt lite runt höften för att se lite slankare ut. Men en korsett kan kännas lite obehaglig och begränsande. Nästan opraktisk.

Det är också så den “praktiske” pragmatikern Magnus Nilsson ser på äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”. En obekväm och “opraktisk” ideologisk dvs principiell begränsning på hans önskningar.

Man bara kan se på äganderätten som ett “ideologiskt snörliv” om man inte har en susning om vad den är.

För att människor ska kunna leva och blomstra måste vi ha rätten dvs friheten att producera och konsumera materiella värden: allt ifrån mat, kläder och boende till bilar, datorer och sjukvård dvs välstånd. Äganderätten är friheten till att göra just det dvs producera, köpa, behålla, använda och bestämma över materiella värden.

Vad är “opraktiskt” med detta?

Äganderätten är alltså en förutsättning för att kunna praktisera några rättigheter alls, inklusive den mest grundläggande, rätten till liv. Ayn Rand förklarar:

The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life.

Vad är “opraktiskt” med att vilja leva och blomstra? Sådana som Magnus Nilsson borde nog ta sig en titt på de länder som har frigjort sig från den “hämmande” äganderätten. Titta t ex på länder som Nordkorea, Zimbabwe och Venezuela. Misären, och svälten, i sådana länder talar för sig själv.

Äganderätten är också en förutsättning för att kunna utöva din tanke-, yttrande-, religions-, förenings- eller mötesfrihet. För att kunna praktisera din yttrandefrihet måste du ha friheten att skapa, köpa, behålla och använda sådant som papper och penna eller, i dessa dagar, en Internet-baserad plattform.

Äganderätten, ett “snörliv”?

Sanningen är att om vi vill liva och blomstra här på jorden, då vore inget mer praktiskt än att erkänna och respektera äganderätten. Ju mer vi respekterar den, desto bättre—och vice versa.

Att en självidentifierad pragmatiker ändå ser på denna grundläggande och livsbejakande rättighet som en obekväm begränsning illustrerar endast att det finns få saker som är mer opraktiskt än pragmatismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Photo by energepic.com from Pexels

Finanskrisen tio år senare: “laissez-faire” lögnen

Då det är tio år sedan finanskrisen 2008 vill jag tipsa denna artikel av ekonomen George Reisman, “The Myth that Laissez Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Jag håller inte med om allt, men jag håller med om det väsentliga:

The news media are in the process of creating a great new historical myth. This is the myth that our present financial crisis is the result of economic freedom and laissez-faire capitalism.

The attempt to place the blame on laissez faire is readily confirmed by a Google search under the terms “crisis + laissez faire.” On the first page of the results that come up, or in the web entries to which those results refer, statements of the following kind appear:

“The mortgage crisis is laissez-faire gone wrong.”

“Sarkozy [Nicolas Sarkozy, the President of France] said `laissez-faire’ economics, `self-regulation’ and the view that `the all-powerful market’ always knows best are finished.”

“`America’s laissez-faire ideology, as practiced during the subprime crisis, was as simplistic as it was dangerous,’ chipped in Peer Steinbrück, the German finance minister.”

“Paulson brings laissez-faire approach on financial crisis….”

“It’s au revoir to the days of laissez faire.”[1]

Recent articles in The New York Times provide further confirmation. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Laissez-faire capitalism has a definite meaning, which is totally ignored, contradicted, and downright defiled by such statements as those quoted above. Laissez-faire capitalism is a politico-economic system based on private ownership of the means of production and in which the powers of the state are limited to the protection of the individual’s rights against the initiation of physical force. This protection applies to the initiation of physical force by other private individuals, by foreign governments, and, most importantly, by the individual’s own government. This last is accomplished by such means as a written constitution, a system of division of powers and checks and balances, an explicit bill of rights, and eternal vigilance on the part of a citizenry with the right to keep and bear arms. Under laissez-faire capitalism, the state consists essentially just of a police force, law courts, and a national defense establishment, which deter and combat those who initiate the use of physical force. And nothing more.

The utter absurdity of statements claiming that the present political-economic environment of the United States in some sense represents laissez-faire capitalism becomes as glaringly obvious as anything can be when one keeps in mind the extremely limited role of government under laissez-faire and then considers the following facts about the present-day United States.

Läs hela här.