Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Hur väst svek Charlie Hebdo

Så här inleder ARIs Elan Journo sin senaste artikel (“The Betrayal of Charlie Hebdo”) om hur väst svek Charlie Hebdo och yttrandefrihetens sak:

Four years ago — on January 7, 2015 — jihadists burst into the Paris office of Charlie Hebdo and shot to death members of the magazine’s staff.

Immediately after the massacre, countless people took to the streets to remember the fallen journalists. Globally on social media, many echoed the slogan “Je Suis Charlie” in solidarity.

But when the moment faded, it became clear that the threat to freedom of speech emanates not only — or even primarily — from the “jihadists’ veto.” The deeper problem is us. There’s pervasive antipathy to the principle of freedom of speech. Unless we understand and value it, we will lose this crucial right.

Om du också månar om yttrandefriheten, då råder jag dig att läsa och att sprida artikeln vidare.

Alexandria Ocasio-Cortez och är/altruism-dikotomin

Den amerikanska pressen har börjat notera att Alexandria Ocasio-Cortez har en tendens att ljuga och hitta på. Och det är ju bra. Bättre sent än aldrig.

Ocasio-Cortez har tidigare bland annat påstått att den enda anledningen till att arbetslösheten i USA är så låg är för att “alla har två jobb” och “jobbar 60-70 timmar i veckan” (och ändå kan de knappt överleva på vad de tjänar).

Detta påstående är felaktigt. Det är så felaktigt att det är omöjligt att tro att Ocasio-Cortez ens försökte ta reda på sanningen. Nej, hon bara ljuger och hittar på—och hoppas på att ingen ska se igenom henne.

Men vad som slog mig när jag läste Washington Posts genomgång av Ocasio-Cortez inställning till sanningen är att det ändå finns en viss intern “logik” här.

Låt mig citera vad Ocasio-Cortez sade i sin intervju med CNNs Anderson Cooper:

COOPER: One of the criticisms of you is that– that your math is fuzzy. The Washington Post recently awarded you four Pinocchios —

OCASIO-CORTEZ: Oh my goodness —

COOPER: — for misstating some statistics about Pentagon spending?

OCASIO-CORTEZ: If people want to really blow up one figure here or one word there, I would argue that they’re missing the forest for the trees. I think that there’s a lot of people more concerned about being precisely, factually, and semantically correct than about being morally right.

Ocasio-Cortez svar implicerar att fler borde vara mer måna om att ha rätt i moral än rätt i sak. Det är som om hon tror att man kan ha rätt i moral även om man har helt fel i sak; som om sant och falskt är en sak och vad som är gott och ont är en helt annan sak.

Vad är detta för inställning till fakta? Tja, detta är ju inget annat än “den konventionella visdom” som nästan alla filosofer har propagerat för sedan David Humes dagar.

Det råder, säger de, en fakta/värde-dikotomi. En klyfta mellan “är” och “bör”. En klyfta som inte går att logiskt överbrygga.

Det är sant att det inte går att deducera fram ett böra ur ett vara. Men det följer inte att det är omöjligt att logiskt härleda ett böra ur ett vara. Den ologiska slutsatsen följer bara om man lika ologiskt likställer logik med deduktion. Men logik är mycket mer än bara deduktion.

Logik är konsten att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Att resonera logiskt handlar alltså om att man ser till att våra tankar är förenliga med verklighetens fakta.

Ett sätt är att resonera logiskt är att deducera dvs att tillämpa generaliseringar på konkreter. Ett enkelt exempel på en deduktiv slutsats är “alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; därför är Sokrates dödlig”. Ett annat att resonera logiskt är att inducera dvs att observera konkreter och generalisera. Ett enkelt exempel på en induktiv slutsats är “alla människor är dödliga”. (Notera förresten att deduktion förutsätter induktion.)

Så att resonera deduktivt är ett sätt att motsägelsefritt identifiera och integrera verklighetens fakta; att resonera induktivt är ett annat. Och Rands argument för sin moralfilosofi är induktivt, inte deduktivt:

  • Fakta implicerar att livet är det som ytterst står på spel, varför det är det yttersta värdet. Fakta implicerar därför att människans liv—vad individens liv och lycka kräver—är måttstocken för bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, värden och moral. Det goda är det som främjar människans liv och välbefinnande och vice versa.
  • Fakta implicerar att det är endast om man vill leva som man bör handla i harmoni med verkligheten genom att leva i enlighet med moralprinciper som rationalitet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, integritet, självständighet och stolthet.
  • Fakta implicerar därför att moralen av nödvändighet är en—från början till slut—självisk eller egoistisk företeelse. Alla moraliska böra förutsätter nämligen att du vill leva. Om du inte vill leva, då finns det inte heller något som du bör göra. Så fakta implicerar rationell egoism. (Vad jag har beskrivit ovan är bara min extremt abstrakt sammanfattning av Rands induktiva argument för sin moralfilosofi. För en längre och mer detaljerad genomgång se t ex här, här och här, såväl som t ex här, här och här.)

Lägg märke till att Rand inte härleder någon version av den konventionella moralen. Rand förespråkar (rationell) egoism, inte altruism. Det är ingen slump.

Gemensamt för nästan alla filosofer är att de förespråkar någon form av altruism. Men inte bara det. De allra flesta likställer dessutom moral med altruism. De behandlar moral som en synonym till altruism. Så om det inte går att logiskt härleda någon altruism ur fakta, då betyder det att man inte kan härleda någon moral ur fakta. Och detta är viktigt för att förstå varför samma filosofer insisterar på att det inte går att härleda “bör” ur “är”.

För saken är den att hur man än vänder och vrider på det, så finns det inget sätt att logiskt härleda altruismen ur fakta. Det finns inte ett enda världsligt argument för altruismen. Inte ett enda.

Altruismen är en trossats, inte en logisk slutsats. Folk tror alltså på altruismen på samma sätt som de tror på Gud. Och att tro är att gå på sina känslor, inte fakta och logik. Så det är inte undra på att nästan alla filosofer tror att det är omöjligt att logiskt härleda altruismen ur fakta.

Så när allt kommer omkring borde det knappast komma som någon överraskning att folks moraliska dvs altruistiska övertygelser sällan eller aldrig har något med fakta att göra. Det finns ju ändå ingen nödvändig koppling, så varför ens försöka? Det är ju, som Alexandria Ocasio-Cortez antyder, ändå viktigare att ha rätt i moral än att ha rätt i sak.

Därför sopar Alexandria Ocasio-Cortez banan med republikanerna

Det är sällan som jag har tid att lyssna på längre podcasts. “Lyckligtvis” har jag lidit av insomnia de senaste dagarna. Så i hopp om att det skulle hjälpa mig att somna bestämde jag då för att lyssna på Yaron Brooks podcast.

Det var ett misstag.

Avsnittet jag lyssnade på handlade nämligen om Alexandria Ocasio-Cortez. Ocasio-Cortez är nog mest känd för hennes “demokratiska socialism” och ovanligt vänsterinriktade valplattform.

Vad går egentligen hennes politik ut på? Vad gör hon så framgångsrik och populär? Och vad säger hennes popularitet om demokraternas—och USAs—framtid?

Det enskilt mest fascinerande med detta avsnitt är att Brook visar varför republikanerna inte kan besvara Ocasio-Cortezs argumentation.

Republikanernas oförmåga att besvara Ocasio-Cortezs argumentation beror på deras inkonsekventa inställning till välfärds- och omfördelningspolitiken, en inkonsekvens som i sin tur beror på att de delar samma moral, nämligen den (kristna) altruistiska moralen.

Brook har rätt: om du delar den altruistiska moralen, då finns det inget svar på Ocasio-Cortezs argumentation. Då finns det inget som du kan sätta emot—i alla fall inget moraliskt hållbart argument. Det är därför Ocasio-Cortez mosar sina republikanska meningsmotståndare.

Tror du mig inte? Se då själva:

Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern

One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand

I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)

Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.

Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.

Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.

Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?

Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”

Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?

I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)

Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.

Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.

Detta är fel.

Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.

När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.

Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.

Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.

Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?

Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.

Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”

Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.

Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:

  • “Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
    I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här:

Hur ska vi definiera “höger” och “vänster”?

I julhelgen hade jag en kort men intressant diskussion om höger-vänsterskalan med min storebror. Diskussionen handlade om hur man ska definiera “höger” och “vänster”. Det var, som sagt, en kort diskussion och vi återkom tyvärr aldrig till ämnet igen. Men detta korta utbyte fick mig att börja grubbla. Kan man göra en vettig politisk skala? Om så, hur?

Vad jag började fundera på var detta, vad är det ett politiskt spektrum eller skala bör “mäta” eller relatera? Vad är den mest lämpliga eller relevanta måttstocken? För att komma fram till ett rimligt svar på detta bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka, för att på så vis få ett bättre grepp om själva ämnet politik. Så det första jag gjorde var att jag tog mig en titt på själva begreppet “politik”.

Jag började med att kolla upp ordboksdefinitionen av politik. En ordboksdefinition brukar ge en bra uppfattning om hur de flesta använder ett ord och därmed också—rätt eller fel—hur de flesta ser på saken. Dessutom brukar ordboksdefinitioner vara ganska “neutrala” eller okontroversiella då de sällan vilar på en specifik filosofi.

Så här kommer några ordboksdefinitioner: “the activities associated with the governance of a country or other area, especially the debate or conflict among individuals or parties having or hoping to achieve power”; “the activities of the government, members of law-making organizations, or people who try to influence the way a country is governed”; “your beliefs and attitudes about how government should work”; “the methods and tactics used to run a government or an organization”.

Givet dessa ganska okontroversiella ordboksdefinitioner frågade jag mig själv: “Vad är den mest väsentliga kategorin av frågor som behandlas inom politiken?” Svaret är, som ordboksdefinitionerna ovan delvis antyder, att det handlar om hur man bör organisera och styra ett samhälle för att det ska göra det rätta livet möjligt. Men när det kommer till att organisera ett samhälle så handlar detta, som ordboksdefinitionerna ovan också delvis antyder, ytterst om: Hur ska vi använda oss av statens makt för att åstadkomma det goda samhället? Vad, om något, ska staten göra?

En anledning till att statens existens och syfte måste motiveras har att göra med en väsentlig egenskap med staten: staten är tvång och våld. Ta vilken politisk fråga som helst och du kommer själv att se att den mynnar ut i: Vad ska staten göra för att verka för X? Och oavsett vad man tycker att staten ska göra, så verkar staten alltid med tvång och våld. Alla statens lagar, regler och beslut backas nämligen ytterst upp med tvång och våld—dödligt tvång och våld. Det är detta som utmärker staten som institution. Den har ett monopol på utövandet av lagligt våld och tvång. Alla politiska frågor handlar, således, i slutändan om hur och varför staten ska använda tvång och våld. Ska staten verka för att etablera sanning och moral genom att lagstifta vad som är sant och rätt och sedan straffa avvikare? Ska staten verka för att etablera ekonomisk jämlikhet genom omfördelningspolitik? Ska staten verka för att säkra individens rättigheter dvs individens frihet? Oavsett vilket svar vi landar i handlar det om att definiera vad staten ska göra, dvs hur och varför staten utövar tvång och våld för att åstadkomma och organisera det goda samhället—och därmed göra det rätta livet möjligt.

När man inser detta, då blir det klarare att den enskilt mest väsentliga frågan när det kommer till politik är just detta: Hur ska staten använda sin lagliga tvångs- och våldsmakt för att åstadkomma X? Det som gör detta så väsentligt är just eftersom denna enskilda fråga bestämmer och förklarar nästan alla andra aspekter och avseenden inom politiken. Och om man inser detta och tar ytterligare ett steg tillbaka, då kommer man också att kunna se att när det kommer till att använda sig av statligt tvång och våld, då finns det huvudsakligen bara två sätt staten kan bruka tvång och våld, och det är antingen för att skydda individens rättigheter (dvs individens frihet) eller för att kränka desamma. Du kan ta vilken politisk fråga som helst och du kommer att se att den antingen att syftar eller leder till att man skyddar individens rättigheter eller också inte. Det finns inget mellanting. (Därmed inte sagt att det är alltid uppenbart vad som skyddar eller kränker individens frihet.)

Om man givet detta ska placera politiska ideologier och system på en skala, då är det deras förhållande till principen om individens rättigheter som är den mest väsentliga faktorn att titta på—just då det är denna som bestämmer och förklarar nästan allt annat—och som därför också kommer att vara den mest klargörande och upplysande faktorn att studera om man vill få en bättre förståelse för vad de politiska alternativen består av. (Om en politisk skala däremot försöker mäta oväsentligheter, då kommer skalan att bli oklart och ologiskt. Istället för upplysning, blir det förvirring. För exempel fortsätt läsa.)

Om man skapar en skala som “mäter” eller relaterar ideologier och system beroende på hur de förhåller sig till principen om individens rättigheter, då blir det som så att i ena ändan av skalan har vi de ideologier och system som konsekvent står för skyddandet av individens rättigheter och frihet; det finns bara ett sådant konsekvent alternativ: laissez-faire kapitalism. I andra ändan har vi alla ideologier och system konsekvent och systematiskt kränker individens rättigheter, dvs totalitära ideologier och system. Och då det finns så många sätt man kan konsekvent och systematiskt kränka individens rättigheter, finns det många olika totalitära ideologier och system, men de främsta är: socialism/kommunism, fascism/nazism, teokrati, absolut monarki och anarkism. (Om begreppet “anarkism” har någon som helst en referens i verkligheten, då syftar det logiskt till ett inbördeskrig mellan “konkurrerande stater” eller liknande. Men ett sådant inbördeskrig är inget “system”, det är ett tillstånd och som sådant är det totalt oförenligt med individens frihet. Historiskt sett har anarki—som återigen inte är ett system utan ett tillstånd som är totalt oförenligt med individens frihet—alltid lett till att diktator till slut tar över och återställer ordningen. Så historiskt sett har “anarkism” endast en referens i verkligheten och det är den diktatur som uppstår efter ett tillstånd av anarki. Vilket betyder att om begreppet har någon som helst logisk eller historisk referens i verkligheten, är det antingen till ett tillstånd (inbördeskrig/anarki) som är totalt oförenligt med individens frihet eller också diktatur (étatism) som också är totalt oförenligt med individens frihet. För detaljer studera t ex Europas historia. Se särskilt utvecklingen mot absolut monarki.)

Då vi av olika historiska och slumpmässiga skäl ofta brukar placera socialism till vänster och kapitalism till höger, så verkar det lämpligt att säga att på den yttersta högerkanten finner vi laissez-faire kapitalismen och att på den yttersta vänsterkanten (där vi logiskt sett måste finna den raka motsatsen) finner flera totalitära ideologier som socialism, nazism, islamism och ekologism (“environmentalism”). I mitten av denna skala finner vi andra ideologier och system som visserligen förespråkar kränkandet av individens rättigheter, men inte på ett konsekvent och systematiskt sätt. Då de inte är konsekventa och systematiska är de inte heller totalitära. Här skulle jag t ex placera ideologier som socialdemokrati, “socialliberalism” och konservatism. Sådana ideologier förespråkar blandekonomi, dvs en blandning mellan kapitalism och étatism, dvs frihet och slaveri. Mer konkret tenderar de att förespråka någon form av välfärdsstat.

Det finns ett ord som samlar alla ideologier som förespråkar statlig makt på bekostnad av individens frihet, nämligen étatism. Så enligt denna skala går vi från den yttersta högern, där vi finner konsekvent kapitalism till den yttersta vänstern, där vi finner olika former av konsekvent étatism. I mitten finner vi inkonsekventa eller “moderata” former av étatism.

Min föreslagna höger-vänster skala ger klara och tydliga alternativ som i sin tur definieras i termer av väsentligheter. Istället för att förvirra och vilseleda oss om de politiska alternativen, ger den oss logisk upplysning. Men även om man kanske är med mig så här långt kan man ju, som min storebror, fråga sig varför vi ska ha en sådan här skala och inte använda oss av andra skalor som t ex Nolans politiska tabell som sägs visa att det finns många fler dimensioner till politiken. Ja, det finns många fler dimensioner och aspekter, men alla är inte lika fundamentala eller väsentliga. Och om man tittar noga kan man se varför.

Ta t ex Nolans politiska tabell som istället för att ge oss en skala från höger till vänster, ger oss en kombination av två skalor, spridda över fält som sedan delas in på följande sätt: “liberal” och “konservativ”; “auktoritär” och “libertär”. “Auktoritär-libertär” mäter hur mycket statlig kontroll vi ska ha över individens liv eller, vilket är samma sak, hur mycket individuell frihet vi ska ha. “Liberal”-konservativ” mäter vilken sorts statlig makt eller individuell frihet vi ska ha. De två kombinerade skalorna försöker alltså ge oss kvantitet och kvalitet.

I USA, som alltså utgör kontexten för Nolans tabell, brukar (eller brukade) “liberaler” förespråka eller tolerera frihet för individens personliga och intellektuell liv. De brukar (eller brukade) t ex stå upp för yttrandefrihet och aborträtten. Samma “liberaler” brukar samtidigt förespråka statlig kontroll över individens ekonomiska liv. “Konservativa” brukar (eller brukade) däremot förespråka eller tolerera frihet för individens ekonomiska liv. Samma “konservativa” brukar samtidigt förespråka statlig kontroll över individens personliga och intellektuella liv.

Om man nu tar ett steg tillbaka och ser på det väsentliga då inser man att denna skala inte gör någonting mer eller bättre än min föreslagna höger-vänsterskala. (Om något gör den saker bara mer virrande. Inte minst eftersom “libertarianism”, “konservatism” och “liberal” är alla problematiska begrepp.) För om vi tänker på denna tabell i termer av väsentligheter, kan vi enkelt se att den ändå leder till samma sak: Ska staten skydda individens rättigheter eller inte? Ska staten använda våld och tvång för att skydda individens frihet (kapitalism) eller för att förslava individen (étatism)?

Att det finns de som tror att man kan delvis förslava individen, dvs antingen kontrollera vad individen gör i bolagsstyrelserna (“liberaler”) eller i sängkammaren (“konservativa”) förändrar inte att detta endast är en detalj i sammanhanget. Inte minst eftersom det är i slutändan omöjligt att skilja ekonomisk och intellektuell frihet från varandra; man kan inte utöva intellektuell frihet utan ekonomisk frihet och vice versa. Det finns t ex ingen yttrandefrihet om staten äger och kontrollerar alla medier och plattformar; yttrandefrihet förutsätter således rätten till privat ägande.

Det finns fler bekymmer med Nolans politiska tabell. Den placerar “liberaler” till vänster detta trots att ordet “liberal” historiskt och logiskt sett har att göra med individens frihet. Det är obegripligt att man vill klumpa ihop förespråkare av individens delvisa förslavade med ordet “liberal. Tabellen placerar “konservativ” till höger—där vi också brukar placera förespråkare av kapitalismen dvs konsekventa förespråkare av individens rättigheter—detta trots att de konservativa också förespråkare individens delvisa förslavade. Att dessutom antyda att “libertarianerna” är de mest konsekventa förespråkarna av individens frihet gör inte saken bättre då den libertarianska rörelsen explicit och implicit välkomnar anarkister. Detta bidrar till att göra tabellen förvirrande då anarkism i praktiken är en form av étatism.

Inget blir varken klarare eller tydligare om man brukar sig av Nolans politiska tabell. Nolans politiska tabell är möjligen något bättre än den höger-vänster skala som marxisterna försöker pracka på oss, nämligen en medvetet vilseledande skala som syftar till att ge oss intrycket av att våra enda alternativ är två former av totalitär étatism, nämligen fascism/nazism (“diktatur för de rika”) eller socialism (“diktatur för massan”). Syftet med marxisternas höger-vänster skala är att medvetet osynliggöra laissez-faire kapitalismen som ett möjligt alternativ. Men den är ändå så pass förvirrande att jag inte kan rekommendera den.

Jag har egentligen sagt mer än tillräckligt om höger-vänster skalan. Men det finns en sak till som jag vill kort kommentera innan vi drar ett sträck för den här gången, nämligen: Vad sägs om så kallade GAL-TAN skalan? GAL-TAN står för “grönt, “alternativt” och “libertärt”—“traditionellt,” “auktoritärt” och “nationalistiskt”.

Om man ska mäta eller relatera något, på en skala, måste det vara möjligt att mäta det med en gemensam måttstock. En skala handlar om att vi relaterar något i termer av “mer eller mindre”. Det är därför vi mäter och relaterar en vikt med andra vikter. Vi mäter och relaterar inte en vikt med t ex andra längder eller färger. Så frågan är: Hur i hela fridens namn kan man ens försöka mäta eller relatera “grönt” med “nationalistiskt”? Eller “auktoritärt” med “alternativt”? De kunde likaväl ha slängt in “tango” och “banan” i denna blandning och det hade varit precis lika obegripligt, meningslöst och förvirrande. Det mest uppenbara problemet GAL-TAN-skalan är att det inte ens är en skala.

Om man är “snäll” skulle man möjligen kunna säga att vad GAL-TAN försöker reda ut är nyanserna som ibland skiljer “liberaler” och “konservativa” åt. Det vill säga, hur mycket eller i vilka avseenden staten ska kontrollera individens liv. Alltså hur mycket eller i vilka avseenden staten ska förslava hennes ekonomiska och/eller intellektuella liv. Men om man vill kalla detta för en skala då är det en bristfällig sådan som bara ger oss falska alternativ: antingen ska vi delvis förslava individen för den orörda naturens skull eller också ska vi delvis förslava individen för nationens skull.

Detta visar att det endast är om man försöker relatera denna godtyckliga samling av tvetydiga och problematiska begrepp—och som tillsammans utgör en icke-skala—till en faktisk höger-vänsterskala kan GAL-TAN möjligen göras någorlunda begriplig. Men tagen för sig själv, säger den oss lite eller ingenting.