Förnuftet tar semester

Jag tvivlar på att någon har haft tid (eller energi) att ens notera det, men bloggen tar en liten sommarpaus då familjen är på semester. Det kan sporadiskt dyka upp ett par oplanerade inlägg, om det finns någon minut över för att skriva ned några rader. Det finns, som vanligt, en lång lista av artiklar som jag har jobbat på men som det ser ut just nu återkommer jag först på allvar i augusti.

Skrämselargumenten mot Ayn Rand

Jag upptäckte Ayn Rands filosofi, objektivismen, sommaren 1999. Jag var 15 år gammal när jag började läsa Per-Olof Samuelssons översättning av Capitalism: The Unknown Ideal. Den boken förändrade mitt liv. Grundligt och för alltid. Och till det bättre.

Tjugo år senare kan jag inte låta bli att notera att jag har än så länge inte stött på ett enda bra eller seriöst argument mot Rands filosofi.

Jodå, jag har hört massor med argument, men inga bra eller seriösa.

Med “bra” menar jag att det är logiskt, att slutsatsen följer logiskt från sanna och relevanta premisser. Med “seriös” menar jag att det förutsätter att man har gjort minsta lilla ansträngning att åtminstone försöka förstå idéerna som man påstår sig argumentera emot.

När jag studerade filosofi vid Lunds universitet fanns det inte en enda akademiker som någonsin bemödade sig med att ens försöka lägga fram några bra eller seriösa argument mot Rands idéer. Däremot såg jag akademiker förvränga hennes idéer och tillskriva henne idéer som hon uttryckligen argumenterade emot och avfärdade som falska.

Som ett exempel på det senare bevittnade jag en gång en professor som utan någon som helst skam i kroppen ljög inför hela klassen om att Rand förespråkade psykologisk egoism.

Halmdockor kunde de enkelt slå ned; Rands egna argument däremot? “Blank out”.

Av alla dåliga och oseriösa argument som jag har hört genom åren är vad Ayn Rand själv kallade för skrämselargument.

Skrämselargument är som ad hominem-argument, ett logiskt felslut. Låt mig citera Rand:

There is a certain type of argument which, in fact, is not an argument, but a means of forestalling debate and extorting an opponent’s agreement with one’s undiscussed notions. It is a method of bypassing logic by means of psychological pressure . . . [It] consists of threatening to impeach an opponent’s character by means of his argument, thus impeaching the argument without debate. Example: “Only the immoral can fail to see that Candidate X’s argument is false.” . . . The falsehood of his argument is asserted arbitrarily and offered as proof of his immorality.

Och:

The essential characteristic of the Argument from Intimidation is its appeal to moral self-doubt and its reliance on the fear, guilt or ignorance of the victim. It is used in the form of an ultimatum demanding that the victim renounce a given idea without discussion, under threat of being considered morally unworthy. The pattern is always: “Only those who are evil (dishonest, heartless, insensitive, ignorant, etc.) can hold such an idea.”

I sin senaste artikel, “The Argument from Intimidation: A Confession of Intellectual Impotence”, dokumenterar Craig Biddle några exempel på hur Paul Krugman, Kevin Williamson, Heidi Moore, John Gray och Sam Harris försöker avfärda Ayn Rands idéer med just skrämselargument.

Studera gärna Biddles exempel och fråga sedan dig själv: “Hur kommer det sig att t ex Sam Harris känner sig tvungen att ta till skrämselargument när det kommer till Ayn Rands idéer?”

Jag menar, om hennes idéer nu är så “uppenbart” falska, då borde väl Harris et al knappast ha några svårigheter med att ge oss några bra och seriösa argument för en sådan slutsats? Så varför gör han då inte det? Varför nöjer han sig med ologiska skrämselargument?

Ayn Rand om separationen mellan stat och kyrka

Ayn Rand är kanske mest känd för hennes samhällsfilosofi. Om man vet något om Ayn Rand, då vet man säkert att hon förespråkade laissez-faire kapitalism. Varför? En del av svaret går att finna i detta citat:

When I say “capitalism,” I mean a full, pure, uncontrolled, unregulated laissez-faire capitalism—with a separation of state and economics, in the same way and for the same reasons as the separation of state and church.

Notera vad Ayn Rand säger: staten bör skiljas från ekonomin på samma sätt och av samma anledning som den en gång skildes från kyrkan.

“Samma anledning”? Vilken anledning är det? Och vad har egentligen seperationen mellan stat och kyrka med ekonomin att göra?

För att verkligen förstå djupet och vidden av allt detta, måste man först förstå principen bakom yttrandefriheten samt Upplysningstänkarnas argument för att skilja stat och kyrka. För detta ändamål rekommenderar jag alla rationella individualister att lyssna på detta samtal mellan Elan Journo och Onkar Ghate.

Därför bör rationella individualister fira nationaldagen

Sveriges nationaldag kom och gick. Men trots att jag inte längre bor i Sverige kunde jag—i egenskap av filosof—inte låta bli att fundera på om, och i så fall, varför man bör fira Sveriges nationaldag. Finns det goda dvs rationella skäl för att fira Sveriges nationaldag? Finns det rationella skäl för svenskar att vara stolta över Sverige? Mitt svar är: Ja, det finns många goda, rationella skäl för svenskar att vara riktigt stolta över Sverige som land och att därför ordentligt fira dess existens och framgångar.

För att se varför måste man, som vanligt, etablera en standard, en värdemätare eller måttstock, enligt vilken vi på rationella grunder kan motivera nationaldagsfirandet.

Som en anhängare av objektivismen, Ayn Rands filosofi, är min standard för värde och icke-värde, rätt och fel, gott och ont, osv., människans liv. Vilket mer konkret betyder att det som främjar den enskilde människans långsiktiga blomstrande, i kropp och själ, är det goda—det som hämmar detsamma är det onda.

Enligt människans liv som standard är inte bara sådant som välstånd, hälsa, vänner, kärlek, underhållning, konst, osv., viktiga livsbejakande värden. Enligt denna standard är också förnuftet som sådant, människans förmåga att tänka logiskt och abstrakt, och dess livsbefrämjande frukter—vetenskap, teknik, industri och välstånd såväl som den enskilde individens sociala existensvillkor—frihet—som grundläggande livsbefrämjande värden.

Objektivismen står alltså för individualismen, vilket i samhällsfilosofiska sammanhang betyder principen om individens rättigheter dvs principen om individens frihet.

Enligt individualismen är en nation värd att beundra, fira och att vara stolt över i den mån den enskilde individen åtnjuter friheten att tänka och skapa; sträva efter sin egen lycka; förverkliga sina drömmar; skapa sig själva ett produktivt och meningsfullt liv.

Om man studerar historia, då kommer man att se att i den mån principen om individens frihet erkänns och respekteras, blir ett land—och individerna som utgör landet—också framgångsrika. De länder som har åstadkommit mest, och som följaktligen är de bästa länderna att födas och leva i, är de som har varit mest konsekventa med att erkänna och respektera individens frihet.

Den som kan historia vet att de värden som jag räknar upp ovan är också de värden som definierade Förnuftets tidsålder—Upplysningstiden.

I slutet av 1700-talet omfamnade Sveriges främsta intellektuella, Upplysningens ideal som förnuft, vetenskap, teknik och frihet. De förstod att förnuftet är individens själsförmögenhet. Individen är alltså förmögen att vägledas av förnuftet och förtjänar därför friheten att använda sitt förnuft.

Under slutet av 1700-talet och genom hela 1800-talet befriades, sakta men säkert, individen mer och mer. Individens rätt till tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, avtalsfrihet, näringsfrihet, handelsfrihet, rörelsefrihet, osv., mer eller mindre erkändes och respekterades. Upplysningens (implicita) samhällsfilosofi var alltså individualismen. (Jag nämner detta för att poängtera att man på rationella grunder kan och bör vara stolt över att våra förfäder var rationella nog att omfamna Upplysningens ideal och omsätta dem i praktiken. Detta är nämligen en absolut förutsättning för att Sverige blev och ännu är så framgångsrikt.)

Enligt individualismen har staten bara en moraliskt försvarbar funktion och det är att skydda individens rättigheter—rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Vilket betyder, individens frihet. Så när det kommer till att bedöma huruvida ett land, eller en stat, är bra eller dålig, osv., då är frihet den viktigaste indikatorn. Enligt individualismen är, följaktligen, sådana saker som t ex välfärdsstaten ingen rationell anledning att fira Sveriges eller, för den delen, något annat lands existens och framgångar. Tvärtom då välfärdsstaten utgör ett fundamentalt brott mot principen om individens frihet.

Som institution utgör välfärdsstaten ett tvångsingrepp som stoppar individen från att handla i enlighet med sitt rationella omdöme eller också tvingar henne att handla i strid med det. Välfärdsstaten gör individen till en deltidsslav. Staten skapar inga värden. Det är ingen produktiv institution. Så det enda sättet staten kan förse några med “gratis” vård, skola och omsorg eller olika bidrag och subventioner, är genom att tvinga andra att jobba ihop detta åt andra. Men att tvingas jobba (om än “bara” deltid) för att försörja andra andra med värden är slaveri (om än “bara” deltidsslaveri). Jag tror att det var Isabel Paterson som påpekade att den enes subventionerade bröd är den andres slaveri. Det finns, som Ayn Rand har påpekat, ingen “rätt” till värden som vård, skola och omsorg, eller “ekonomisk trygghet” då det inte finns någon rätt att förslava andra. Välfärdsstaten är därför, enligt individualismen, en omoralisk institution. Det är en skam för Sverige, och alla andra länder som har en.

Enligt individualismen beror en nations existensrätt, inklusive dess självbestämmanderätt, på dess vilja och förmåga att erkänna och respektera individens frihet. Det finns ingen rätt att kränka individens rättigheter. Så ett land som inte ens erkänner individens rättigheter och som därför metodiskt kränker desamma, saknar existensberättigande. I praktiken betyder detta att diktaturer saknar existensberättigande och kan inte göra några som helst legitima anspråk på “självbestämmande”. (För detaljer läs Ayn Rands essä “Collectivized ‘Rights’”.)

Sverige är ett typiskt västerländskt land. Därför förtjänar Sverige—liksom länder som Finland, USA, Japan och Israel—inte bara att existera, utan också att beundras och bejakas i den mån de omfamnade och ännu omfamnar Upplysningens ideal: förnuft, vetenskap, teknik, industri och individens frihet.

I den mån de gör detta, är detta också något som vilken rationell, livsbejakande och frihetsälskande människa kan känna nationell stolthet över. Och att man hade turen att födas i eller också få chansen att leva i ett typiskt västerländskt land där individen, ur ett historiskt och globalt perspektiv, ändå åtnjuter så mycket frihet som hon faktiskt gör, är något som man kan och bör vara riktigt glad för.

Nej, länder som Sverige är inte perfekta. Den svenska staten är tyvärr en inkonsekvent beskyddare av individens frihet. Men man måste, som sagt, ha ett historiskt och globalt perspektiv för att ändå förstå hur otroligt bra så gott som samtliga västerländska länder är på denna punkt.

Man kan alltså inte, som många tenderar att göra “libertarianer”, säga att eftersom länder som Sverige har en välfärdsstat eller några andra statliga tvångsingrepp, så är Sverige inte väsentligen bättre än t ex Iran och Nordkorea. För att göra en rättvis bedömning måste man, som sagt, se detta utifrån ett historiskt och globalt perspektiv.

Det är en avgörande skillnad på länder som inkonsekvent beskyddar individens frihet och länder som (av filosofiska skäl) helt förnekar värdet av frihet och därför konsekvent bryter mot principen om individens rättigheter. De som flyr från t ex Saudiarabien, Venezuela eller Nordkorea kan vittna om skillnaden.

En annan sak som jag vill påpeka här är att nästan allt jag har sagt här tillämpas på så gott som samtliga västerländska länder, inklusive många länder i Sydostasien. Det beror på att Upplysningens ideal är unikt västerländska. De rotade sig först i Västeuropa. Och vad gäller USA, låt mig citera Leonard Peikoff:

Since the golden age of Greece, there has been only one era of reason in twenty-three centuries of Western philosophy. During the final decades of that era, the United States of America was created as an independent nation. This is the key to the country—to its nature, its development, and its uniqueness: the United States is the nation of the Enlightenment. (The Ominous Parallels.)

I den mån dessa distinkta västerländska idéer och värden har spritt sig och omfamnats, om än i varierande grad, har andra länder blivit västerländska. Jag tänker t ex på Japan och Sydkorea.

Det finns inget nödvändigt kollektivistiskt, tribalistiskt eller rasistiskt med att fira nationaldagen. Det beror helt och hållet på vilka grunder du väljer att fira. Att fira sitt lands existens bara för att du råkade hamna just här är inga goda skäl. Att vara stolt över sin nations påstådda framgångar, utan någon som helst förståelse för dess natur eller orsaker, är knappast rationellt. Att ens överväga att fira ett land som är väsentligen ofritt och ociviliserat, där individens liv är inget värt och hennes frihet obefintlig, endast för att man ha råkar leva där, är värre än irrationellt; det är obscent och sjukt. Det finns t ex ingen som helst anledning att fira Saudiarabiens eller Venezuelas nationaldag.

Västerländska länder är, enligt alla tillgängliga objektiva indikationer, ur ett historiskt och globalt perspektiv de allra friaste och just precis därför också de allra rikaste. Det är de länder där människor har de absolut bästa förutsättningarna för att blomstra. Det är alltså de länder som, enligt människans liv som standard, är de allra bästa. Och det är ur detta perspektiv som rationella individualister i länder som Sverige, Finland, England, Amerika, Japan, Israel och många fler—inte bara kan vara stolta utan också extremt glada över att de föddes i eller lever i något av dessa länder.

Patriotism och nationell stolthet måste förtjänas. Och som jag har visat här finns det grunder för rationella individualister att vara riktigt glad att man lever i ett typiskt västerländskt land som t ex Sverige eller Israel. Det finns goda, individualistiska grunder för att på att ordentligt fira västerländernas nationaldagar.

Engångsplastförbudet är orättvist

Den 27 mars 2019 bestämde EU att man skulle förbjuda engångsplast: “A ban on selected single-use products made of plastic for which alternatives exist on the market: cotton bud sticks, cutlery, plates, straws, stirrers, sticks for balloons, as well as cups, food and beverage containers made of expanded polystyrene and on all products made of oxo-degradable plastic”. Engångsplastförbudet är, från början till slut, helt orättvist.

Ursäkten för att förbjuda engångsplast är att man vill minska plastavfallen i haven. Men varför ska man förbjuda engångsplast i EU när nästan all plast i haven kommer från tio floder; nämligen (enligt DW) “The Yangtze, the Indus, Yellow River, Hai River, the Nile, the Ganges, Pearl River, Amur River, the Niger, and the Mekong (in that order)”.

Samtliga floder ligger i tredje världen-länder som, enligt DW, saknar “adequate waste collection or recycling infrastructure” och där allmänheten helt enkelt inte vet bättre “There is also little public awareness that plastic trash is a problem at all. . .”.

Men om det överhuvudtaget är ett miljöproblem att plast hamnar i haven, varför ska man då straffa oskyldiga västerlänningar? Västerlänningar som inte dumpar plast i haven? Det finns inget rationellt svar på denna fråga.

Men är havsplasten ett miljöproblem? Medan plasten i haven skadar en del havsdjur saknas det vetenskapliga belägg för att plasten i havet har någon negativ inverkan på människor. Our World in Data skriver att “There is, currently, very little evidence of the impact of microplastics in humans . . . To date, there has been no clear evidence of the accumulation of persistent organic pollutants or leached plastic additives in humans”.

Så hur kan havsplasten räknas som ett “miljöproblem” för människan om det inte har någon mätbar inverkan på människors liv, hälsa och omgivning? Ser man på havsplasten med människans liv och välbefinnande som standarden för gott och ont, bra och dåligt, etc., inklusive bra och dålig miljö, då kan det rationellt sett inte räknas som ett “miljöproblem”.

Men även om det kom fram några vetenskapliga bevis för att havsplasten har en mätbar negativ inverkan på människors liv, hälsa och omgivning, skulle det ändå inte motivera EUs förbud av engångsplast.

Bara för att havsplasten kan påverka oss negativt om för många människor i Asien och Afrika slänger för mycket plast i haven, är det ingen anledning för att med våld och tvång stoppa mig som inte alls slänger någon plast i haven från att använda engångsplast. Det går, som sagt, bara att ursäkta sådan lagstiftning om man anser att det är rätt att straffa oskyldiga individer för handlingar som de inte har begått.

Om det kom fram några vetenskapliga bevis för att havsplatsen är ett riktigt miljöproblem, dvs har en mätbar negativ inverkan på människors liv, hälsa och omgivning, då skulle det vara ett argument för att uppmuntra tredje världen att omfamna kapitalism så att de, i sin tur, kan bli tillräckligt rika för att kunna ha råd med den infrastruktur som krävs för att hantera plastavfallet. Det skulle också vara ett argument för upplysa allmänheten i tredje världen om problemet. Det skulle möjligen också kunna vara ett argument för att förbjuda folk från att slänga plast i haven, men inte för att stoppa den enskilde individen från att använda sig av engångsplast.

Engångsplastförbudet är ett exempel på preventiv lagstiftning. Preventiv lagstiftning heter så då man förbjuder alla från att göra någonting, i det här fallet använda sig av engångsplast, eftersom man vill förhindra folk från att göra något som är fel. Så även om jag inte slänger plast i havet, och det finns inga belägg för att jag någonsin har gjort det, vill man förbjuda mig från att köpa engångsplats med motiveringen att jag eller någon annan kanske skulle kunna få för sig att göra det.

Att enligt denna “logik” förbjuda alla från att använda sig av engångsplast är att behandla alla som skyldiga bara för att några kanske får för sig att slänga plast i havet. Det är precis lika orättvist som att förbjuda alla från att ha sex bara för att några kanske får för sig att våldta andra eller att förbjuda alla från att köra bil eftersom några kanske får för sig att köra över andra. Det finns inget rättfärdigande för preventiv lagstiftning dvs lagstiftning som i “preventivt syfte” straffar de oskyldiga för andras synder. Så preventiv lagstiftning är orättvis, inklusive engångsplastförbudet.

Men preventiv lagstiftning är inte bara orättvis till sin natur, utan också totalitär. För om blotta möjligheten att någon kanske skulle kunna få för sig att gör något fel är skäl för att förbjuda alla från att göra något, vad kan då inte också förbjudas? Ska sex förbjudas? Böcker? Internet? Bilar? Enligt “logiken” bakom preventiv lagstiftning finns det ingen principiell gräns för statens makt över individen. Så preventiv lagstiftning är inte bara orättvis, den är också totalitär. Ayn Rand hade rätt: “The legal hallmark of a dictatorship [is] preventive law—the concept that a man is guilty until he is proved innocent by the permissive rubber stamp of a commissar or a Gauleiter”.

Engångsplastförbudet är orättvist och totalitärt. Det hör inte hemma i ett fritt, rättvist och civiliserat samhälle.

Personalismen—en kanalisering av Ellsworth Tooheys själ

Jag skrev nyligen en artikel i vilken jag förklarar varför Kristdemokraternas ideologi, personalismen, mynnar ut i familjedyrkan, en form av mini-kollektivism. Och jag visste att jag sannolikt skulle få en del reaktioner på det jag skrev. Så därför tänkte jag nu ge er ytterligare belägg för att personalismen är precis så hårresande som jag säger. Om möjligt är den faktiskt ännu värre.

När jag gjorde lite research för den artikeln stötte jag på saker som fick klockorna att stanna. Jag såg på Kristdemokraternas Facebook-sida detta:

Vi fokuserar inte på individ eller kollektiv, utan allt där emellan.

I veckan publicerade tidningen DN en text av den amerikanske författaren och journalisten David Brooks om personalism som ett alternativ till den kollektivism och individualism som lett fel.

Personalismen är en grundfilosofi i kristdemokratin. Och när du läser texter som denna, eller går i tankebanor om att liberalismens individualism och socialismens kollektivism lett fel, då ska du veta att det bara är KD i svensk politik som står för ett alternativ.

Personalismen framhäver till skillnad från individualismen och kollektivismen de gemenskaper eller grupper som personen är en del av som den främsta källan till den personliga utvecklingen. I kristdemokraters strävan efter ett gott samhälle bortser vi inte från individ och kollektiv, men fokuserar mer på de gemenskaper som finns däremellan; en livskamrat, familj, arbetskamrater, vänner, grannar, kyrkor, företag, föreningar och välgörenhetsorganisationer.

Till skillnad från liberaler och socialister tror vi kristdemokrater inte på någon utopi om hur samhället ska bli. Det finns inget facit att sikta mot. Vi agerar istället utifrån goda värderingar. Det finns inga perfekta människor och inga perfekta samhällen.

VI ÄR SAMHÄLLSBYGGARE

Kristdemokraterna är ett idéparti. Gillar du våra idéer? Bli en av oss.

Så vad var det för artikel som Kristdemokraterna höjde till skyarna? Vad är det för budskap som de vill att vi tar till oss? DN publicerade en översättning av David Brooks kolumn i New York Times den 28 juni, 2018. Denna artikel börjar med att Brooks säger att människor är komplicerade varelser som inte kan placeras i fack.

Vår kultur tenderar att reducera oss på olika sätt. Vår förståelse för oss själva och andra blir ytlig. Lösningen heter “personalism”. För er som är bekanta med Ayn Rands The Fountainhead vill jag att ni läser detta och funderar på om David Brooks, och hans resonemang, för tankarna till en viss karaktär:

Personalism is a philosophic tendency built on the infinite uniqueness and depth of each person. Over the years people like Walt Whitman, Martin Luther King, William James, Peter Maurin and Wojtyla (who went on to become Pope John Paul II) have called themselves personalists, but the movement is still something of a philosophic nub. It’s not exactly famous.

Personalism starts by drawing a line between humans and other animals. Your dog is great, but there is a depth, complexity and superabundance to each human personality that gives each person unique, infinite dignity.

Visst. Människor, och deras personlighet, är djupare och mer komplicerade än djur och detta bidrar till att göra varje person unik. Hur vi går härifrån till “oändlig värdighet” är inte klart, men låt gå för detta för denna gång.

Despite what the achievement culture teaches, that dignity does not depend on what you do, how successful you are or whether your school calls you gifted. Infinite worth is inherent in being human. Every human encounter is a meeting of equals. Doing community service isn’t about saving the poor; it’s a meeting of absolute equals as both seek to change and grow.

Detta är religion, inte förnuft. Detta är tro, inte fakta och logik. Det finns ingen grund för detta och kan och bör därför avfärdas utan vidare, som om ingenting har sagts. Alla är inte likar. Alla är inte lika mycket värda. Alla har inte samma värde eller värdighet.

Men varför säger han ändå detta? Varför tror han religiöst på detta? Vad tjänar det för syfte? Tja, syftet är att rättfärdiga det som kommer och som vanligt finns det inga världsliga skäl, inga rationella eller logiska för att tro på detta. Så vi måste börja med att grunda allt på trosartiklar.

The first responsibility of personalism is to see each other person in his or her full depth. This is astonishingly hard to do. As we go through our busy days it’s normal to want to establish I-It relationships — with the security guard in your building or the office worker down the hall. Life is busy, and sometimes we just need to reduce people to their superficial function.

But personalism asks, as much as possible, for I-Thou encounters: that you just don’t regard people as a data point, but as emerging out of the full narrative, and that you try, when you can, to get to know their stories, or at least to realize that everybody is in a struggle you know nothing about.

Det är oklart varför vi ska göra detta eller vad poängen är. Men givet sammanhanget tror jag att poängen är att vi ska “inse” att alla andras liv och besvär är lika intressanta och viktiga som våra egna. Vi ska inte tro att våra egna liv och besvär är viktigare för oss än totala främlingars. Allt handlar inte bara om dig själv; andra människor har också problem som är lika verkliga och viktiga för dem som dina är för dig. Städerskan är inte bara en städerska, en främling i mängden. Hon är en människa med problem och känslor. Precis som du. Så sluta tro att allt kretsar kring dig och dina bekymmer. Sluta tro att du är så mycket viktigare än främlingar. De är också människor. Personer, inte bara “städerskor” eller “brevbärare” vad det nu må vara. Bara genom att reducera andra till en egenskap kan vi göra oss blinda inför den andre som en person, som en människa med allt det innebär.

Detta är det ena budskapet här. Det andra budskapet är att vi ska sluta se på kärlek och vänskap som något man måste förtjäna. Alla är lika mycket värda. Vi är alla likar. Ingen är viktigare eller värdefullare än någon annan. Så alla förtjänar samma vänskap, kärlek och omsorg bara genom att finnas till. Det är alltså den kristna, ovillkorliga (altruistiska dvs självuppoffrande) “kärleken” som de vill bereda vägen för här:

The second responsibility of personalism is self-gifting.

Detta är inget annat än en eufemism för självuppoffring.

Twentieth-century psychologists like Carl Rogers treated people as self-actualizing beings — get in touch with yourself. Descartes tried to separate individual reason from the bonding emotions. Nikolai Berdyaev said that tends to turn people into self-enclosed monads, with no doors or windows.

Så han börjar med att ställa upp en massa falska alternativ: Det är antingen personalism eller “självförverkligande”, individens förnuft som skilt från de förenande känslorna och individer som avskärmade “monader”.

Självförverkligande är fel; förnuftet är överskattat; individen ska ses som en del av en helhet, ett fragment i ett större sammanhang, en “gemenskap”. Ett metafysiskt och moraliskt överordnat kollektiv.

Personalists believe that people are “open wholes.” They find their perfection in communion with other whole persons. The crucial questions in life are not “what” questions — what do I do? They are “who” questions — who do I follow, who do I serve, who do I love?

Detta betyder att personalister ser på individen som sektmedlemmar som väntar på att bli fulländade genom andra. Och därför handlar inte livet om att ha rätt relation till verkligheten och vad man ska göra med sitt liv, utan vem man ska följa, tjäna och älska. Personalismens filosofi blottar kollektivistens själ. Den artikulerar Ellsworth Tooheys filosofi.

The reason for life, Jacques Maritain wrote, is “self-mastery for the purpose of self-giving.” It’s to give yourself as a gift to people and causes you love and to receive such gifts for others. It is through this love that each person brings unity to his or her fragmented personality. Through this love, people touch the full personhood in others and purify the full personhood in themselves.

Att leva för andra, tjäna andra, ge sig dvs offra sig för andra, är meningen med livet (“the reason for life”):

The third responsibility of personalism is availability: to be open for this kind of giving and friendship. This is a tough one, too; life is busy, and being available for people takes time and intentionality.

Att du har fullt upp med ditt liv—dina värden, intressen och syften—är minsann ingen ursäkt. Det ändrar inte på att du har en plikt att vara “öppen” för att ge dig själv åt andra. Att offra dig för andra.

Brooks fortsätter bland annat med att ställa upp en oärlig konflikt mellan “auktoritär kollektivism” och en halmgubbe-version av individualismen som han kallar för “radikal individualism”. Det finns inga företrädare för denna “radikala individualism” som, enligt Brooks karakterisering “uses the group to serve the interests of the self”. Så jag har bara två saker att säga: 1. När en filosofi endast kan göra sig själv mer attraktiv genom att förvränga alternativen (i det här fallet individualismens), vad säger det då om filosofin och företrädare? 2. Det är ingen slump att han skriver just “auktoritär kollektivism”. Fundera på varför.

Det finns inte någon vits med att fortsätta granska denna kanalisering av Ellsworth Tooheys själ. Det finns inte heller någon vits med att låtsas som att personalismen är ett riktigt, än mindre rationellt, alternativ till kollektivismen eller individualismen.