Etikett: inflation

Betalar verkligen de rikaste minst skatt i Sverige?

Carl Svanberg1 kommentar

Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, tycker att minsann att de rika betalar på tok för lite i skatt:

Nordeas ordförande Björn Wahlroos har enligt Skatteverket under åren 2014, 2015 och 2016 betalat 109 miljoner kronor i skatt.

Det låter mycket, tycker nog de flesta, men sett till inkomsterna är det bara 16,5 procent. Under de tre åren har han nämligen tjänat sammanlagt 665 miljoner kronor, varav 21 miljoner är inkomster av tjänst och 644 miljoner av kapital.

Jag vet inte hur Per Sundgren kom fram till att de rika betalar ”minst i skatt”. Men även om det vore sant skulle det endast vara goda nyheter för den breda massan. För ju mer kapital, desto rikare blir vi. Ju mer kapital som blir över efter skatterna desto mer kapital kan investeras i verktyg och maskiner som gör arbetarna mer produktiva, nya jobb, högre löner, bättre förmåner, nya och bättre produkter som massproduceras för massorna.

Reallönerna har ökat de senaste 25 åren samtidigt som skatterna har sänkts. Det är ingen slump.

Med detta sagt, kan det ju tilläggas att en del av kapitalinkomsterna är inflation. Och det är sant att i den mån inflation ligger bakom detta är detta dåligt då det innebär att en del blir rikare på andras bekostnad. Men skulden för denna orättvisa omfördelning ligger helt och hållet på den stora välfärdsstatens sedelpressar, inte kapitalismen.

Den vidare lärdomen av detta är att det råder en intresseharmoni mellan kapital och arbete, företagare och anställda, säljare och köpare. Det ligger i ditt rationella egenintresse att respektera den privata äganderätten, och speciellt då affärsmännens äganderätt. Ju säkrare deras äganderätt är, desto större möjligheter och motivation har de för att spara och investera vilket ju kommer dig och mig direkt och indirekt till gagn.

Hyperinflationen blev inställd—så vadå?

Carl Svanberg1 kommentar

Jag tror inte att vi kommer att få se någon hyperinflation i USA. Anledningen är att den amerikanska centralbanken då som nu betalar bankerna för att inte låna ut deras överskottsreserver. Reserverna utgör därför ingen del av den effektiva penningmängden som faktiskt spenderas i ekonomin. Och så länge de nya pengarna inte spenderas har de ingen effekt på priserna.

Så hyperinflationen är tills vidare inställd. Så vadå? Problemet är att det underminerar friheten och kapitalismens sak om man som liberal gör en massa förutsägelser som inte slår in.

Jag brukar påpeka att miljörörelsen har i femtio år gjort en lång rad felaktiga domedagsprofetior. Och likt alla andra domedagssekter som hela tiden skjuter upp jordens slutdatum fortsätter de. De viftar bort femtio år av felaktiga förutsägelser med ad hoc-bortförklaringar.

En ärlig, rationell observatör ser att något inte stämmer med miljörörelsen, att något måste ha gått helt fel då de har haft så konsekvent och extremt fel om nästan allting. Ja, det måste vara något religiöst med miljörörelsen då man fortsätter att hålla hårt på tron oavsett fakta och logik.

Det är av samma anledning viktigt att vi som förespråkar laissez-faire kapitalism inte gör det på ett sätt som får det att framstå som en religiös tro. Ändå är detta intrycket man riskerar att ge om man gör förutsägelser som, av olika skäl, inte slår in. Om förutsägelsen följer av samma premisser som får dig att förespråka kapitalism, då följer det att något måste vara fel med dina premisser.

Här är en analogi: Om du säger att statligt framtvingade minimumlöner allt annat lika leder till arbetslöshet. Det måste leda till arbetslöshet eftersom om man tvingar arbetsköpare att betala, säg, 150 SEK i timmen när arbetssäljaren bara skapar varor till ett värde på, säg, 100 SEK i timmen då förlorar arbetsköparen på affären. Så minimumlöner är skadliga då de förbjuder arbetsköpare och -säljare att handla i enlighet med deras rationella omdöme och egenintresse. Och ju högre minimumlönerna är desto högre blir arbetslösheten.

Men så en dag får man för sig att tredubbla minimumlönerna. Över en natt blir de lägsta lönerna tre gånger högre. Jag säger nu inte att det som kommer här är ett dugg sannolikt, men låt oss bara för fantasins skull säga detta inte resulterade i högre arbetslöshet.

Hur skulle mannen på gatan ta detta? Han skulle nog dra den felaktiga men givet vad han vet (eller rättare sagt tror sig veta) rimliga slutsatsen att statliga tvångsingrepp kanske inte är så skadliga trots allt. Och om radikalkapitalisterna hade fel om minimumlönerna, vad mer har de fel om?

Allt annat lika leder minimumlöner leder till arbetslöshet. Men om allt annat inte är lika då måste det inte leda till arbetslöshet. Om man staten till exempel samtidigt inflaterar sönder penningvärdet tillräckligt mycket då har de reala minimumlönerna faktiskt sänkts, inte höjts.

Detta för oss till den alltmer socialistiska vänstern i USA. De demokratiska socialisterna i USA argumenterar för att staten ska finansiera välfärdsstaten med sedelpressarna. Och deras irrationella fantasier får stöd av crackpot-ekonomer som under namnet ”modern penningteori” påstår att det finns nästan inget som sedelpressarna inte kan fixa. Ja, vid någon punkt kanske vi får stigande priser men då är det bara att höja skatterna för att dra in på den totala efterfrågan i ekonomin.

Att sådant här nonsens alls framstår som plausibelt beror inte bara extrem okunskap och rent subjektivt önsketänkande. Det beror också på att trots den amerikanska centralbanken har ”tryckt så mycket pengar” har vi inte sett de drastiskt stigande priserna som så många varnade för.

De som varnade för “Hyperinflation!” för 10 år sedan hade fel. Peter Schiff med flera hade fel. Och de flesta av dem kan inte förklara varför de hade fel. När folk ser sådana som Peter Schiff ständigt ha fel om hyperinflationen då är det inte irrationellt av mannen på gatan att börja undra om de där crackpot-ekonomerna kanske ändå har rätt. Kanske vi ska låta sedelpressarna finansiera välfärd för alla? Varför inte ge det en chans?

Nationalekonomi är inte komplicerat. Ekonomin är komplicerad. Därför är detta ett område där det är väldigt lätt att ha rätt i teorin men fel i praktiken eftersom det är så många rörliga bitar som alla påverkar varandra. Ibland är det nästan omöjligt att veta vad som händer. Många utfall hänger på att allt annat är lika vilket sällan är fallet i verkligheten. Så om ens förutsägelser inte slår in då måste det inte betyda att man har fel. Men om du ”bara är tidig” i femtio år då är det dags att gå tillbaka till ritbordet. Allt annat är uppenbarligen inte lika. Vad?

Med detta sagt, vill jag ändå påpeka att sådana som Peter Schiff har ofta rätt i både teorin och praktiken. I praktiken har han än så länge fel om att USA kommer att drabbas av hyperinflation. Men det finns en hel kontinent där så gott som allt han har varnat för redan har inträffat. Flera gånger om. Jag tänker på Sydamerika.

Många sydamerikanska ekonomier har länge lidit av hög inflation. Och det beror på att till skillnad från den amerikanska centralbanken så trycker de inte pengar som de sedan betalar bankerna för att samla damm i deras kassavalv. Nej, de trycker tonvis med pengar för att finansiera statens höga utgifter. Så de trycker pengar som direkt spenderas och därmed bjuder upp priserna.

Hur priserna rör sig beror på utbud och efterfråga, inte bara utbud. Det finns en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Däremot finns det ingen särskild efterfråga på argentinska pesos eller deras konkursbenägna statspapper. Så latinamerikanska länder måste inte alltid trycka mycket pengar för att det ska spåra ur med valutaras och stigande priser.

Så tittar man noga ser man att den amerikanska centralbanken inte gör samma skada som de sydamerikanska centralbankerna. Därför får man också olika utfall. Det råder inget mysterium här. De nationalekonomiska lagarna gäller fortfarande. Men för att se detta i praktiken och inte bara i teorin måste man, som sagt, vara vaksam på alla röriga detaljerna som ju gör att allt annat inte är lika.

Kommer hyperinflationen?

Carl Svanberg1 kommentar

Världen över försöker centralbankerna inflatera sig ur Coronakrisen. Därför är det nu många som återigen börjar oroa sig för att dollarn kommer att krascha och att hyperinflationen står runt hörnet. Resonemanget är att man helt enkelt inte kan trycka så här mycket pengar utan att det måste driva upp konsumentpriserna. Men det var många som varnade för exakt samma scenario 2009. Men hyperinflationen kom inte då och det finns skäl att tro att den inte kommer denna gång heller.

Som förklaring till att hyperinflationen kom av sig på 2010-talet säger många att inflationen smög sig in i tillgångspriserna, men inte i konsumentpriserna. Det ligger något i detta. Andra säger att konsumentpriserna har hållits nere av globalisering och digitalisering. Det ligger också något i detta. Men i slutändan tror jag att vi gör det mer komplicerat än vad det måste vara.

Hyperinflationen kom av sig eftersom the Fed betalade bankerna för att låta de nya pengarna samla damm hos dem. Då de nya pengarna inte lånades ut kunde ingen spendera dem och därmed inte heller bjuda upp priserna. Saken är den att om the Fed 100 dubblar penningmängden men skickar alla nya dollar till månen då kommer det att ha samma effekt på den totala efterfrågan i ekonomin och den generella prisnivån som när the Fed ser till att de nya pengarna parkeras i deras kassavalv.

Därför kan man faktiskt argumentera för att vad the Fed gjorde med sina kvantitativa lättnader inte ens representerar inflation dvs en riktig ökning av penningmängden. En ökning av pengar som inte kan eller kommer att spenderas fungerar i praktiken inte som pengar. Vad the Fed gjorde, enligt detta resonemang, var att man växlade tillgångar. The Fed köpte tillgångar från bankerna med nya pengar—men pengarna lånas sedan tillbaka till the Fed. Den effektiva penningmängden ökar inte i detta scenario.

Ett populärt mått på den effektiva penningmängden är M2 och M2 visar ingen trendmässig skillnad efter de kvantitativa lättnaderna kom in.

USA M2

Men den här gången är det väl ändå annorlunda? Jag tror faktiskt inte det.

The Fed gör samma sak nu som då. Man trycker pengar men nästan allt stannar hos the Fed. Ja, M2 har ökat mer än vanligt på sistone men nästan hela ökningen beror på att amerikaner hamstrar pengar, inte spenderar. Många är oroliga för framtiden och vill bygga upp en buffert. Med tanke på att över 30 miljoner har blivit av med jobbet är det rationellt att folk vill bunkra upp med pengar på sina sparkonton.

Man får inte heller glömma bort att då som nu råder det en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Så i den mån the Feds sedelpressar möter efterfrågan ser den bara till att dollarn inte stiger ännu mer i värde jämfört med alla andra valutor. Så bara för att den effektiva penningmängden ökar måste det inte resultera i stigande konsumentpriser om det samtidigt finns en efterfråga.

Så vill man veta var den generella prisnivån är på väg, då ska man inte stirra sig blind på olika penningmängdaggregat. Titta istället på den nominella bruttonationalprodukten (NBNP).

NBNP är P x Q eller M x V. Översatt till svenska betyder detta att den totala efterfrågan är detsamma som penningmängden gånger pengarnas omloppshastighet. Så om man vet NBNP då vet man också allt som man behöver veta om de teoretiska värdena för M, V, P och Q. Och för att veta om KPI kommer att börja stiga snabbare måste man inte bara veta M utan också V vilket fungerar som ett grovt mått på efterfrågan på pengar. När M ökar snabbare än V då kommer den nominella efterfrågan på varor och tjänster att öka snabbare än den reala produktionen av varor och tjänster. Allt annat lika, då kommer konsumentpriserna att bjudas upp.

Mellan 1960 och 1980 ser man en trendmässig ökning av NBNP-tillväxten. Därför ser man också en trendmässig ökning av KPI-tillväxten. I början av 1980-talet börjar NBNP-tillväxten att sakta ned. Och därför ser man återigen en på motsvarande sätt långsammare KPI-tillväxt. Men efter finanskrisen 2008 ser vi faktiskt att NBNP-tillväxten saktar in ytterligare jämfört med de föregående 15-20 åren. Därför borde det inte vara något mysterium att KPI-tillväxten har ökat lika långsamt eller något långsammare under 2010-talet som de föregående 20-30 åren.

NGDP och KPI

På grund av Coronakrisen rasar NBNP världen över. Som väntat faller många priser faller (t ex flyg) samtidigt som andra stiger (t ex mat). Netto har KPI-tillväxten bromsat in. Ja, det är möjligt att KPI-tillväxten kan öka igen på kort sikt. Men det beror nog på tillfälliga utbudschocker än på att the Fed trycker pengar.

Så är det är nog inte heller annorlunda denna gång. Därför tror jag inte att vi kommer att få se någon hyperinflation även denna gång.

Den svenska pesetan

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den svenska kronan rasar i värde. Kronan har sannolikt aldrig varit svagare. Och tro inget annat: den fallande kronan gör svenskarna fattigare.

De senaste åren har kronan fallit rejält gentemot dollarn och euron. Gentemot dollarn är den svenska kronan en av världens sämsta valutor. Gentemot euron har Nordeas chefsanalytiker Henrik Unell bara ord och inga visor att komma med: “Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum…”. Stabilt.

Hur kommer det sig att kronan rasar? Det beror på att Sveriges statliga centralbank, Riksbanken, ser det som sin uppgift att verka för “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de “ständigt stigande priser”. De vill att konsumentpriserna ska stiga med ungefär 2% per år. De vill alltså att svenskarnas levnadskostnader ska fördubblas på en generation. Att den svenska kronans köpkraft halveras på 30 år.

På ren svenska betyder detta att Riksbanken ser det som sin uppgift att urholka värdet på våra pengar, att råna oss på vår köpkraft, att beröva oss på våra reala inkomster. Det låter helt vansinnigt, men det är sant.

Vad som gör Riksbankens penningpolitik frustrerande är anledningen till att den måste ta i med “hårdhandskarna”, nämligen globaliseringen och digitaliseringen. Tillsammans hjälper dessa reala faktorer till att hålla nere konsumentpriserna. Det är tack vare den välståndsexplosion—som globaliseringen och digitaliseringen motsvarar—som så många varor och tjänster är billigare än vad de annars skulle ha varit. Det är denna utveckling som Riksbanken försöker bekämpa genom sitt vansinniga krig mot den svenska kronan. Absurt men sant.

Trots att många svenskar redan känner av effekterna av Riksbankens ansträngningar att förstöra kronans värde, insisterar centralbankirerna att det inte finns någon koppling mellan en svagare krona och svenskarnas levnadsstandard. Som “bevis” hänvisar de oss till utvecklingen av Sveriges BNP per capita. Men detta är vilseledande.

I den mån BNP per capita mäter vår levnadsstandard, mäter den i detta sammanhang bara “det man ser” men “inte det man inte ser” som den franske ekonomen Frédéric Bastiat skulle ha sagt. Det man inte ser är hur mycket högre vår levnadsstandard skulle ha varit om det inte vore för Riksbankens inflation.

Sedan får man inte glömma bort att det finns en viss fördröjning mellan kronans ras och hur konsumentpriserna justeras. Sådana saker som kontraktens genomsnittliga löptid påverkar hur snabbt de inhemska konsumentpriserna justeras upp för att kompensera för den svagare kronan. Därför finns det en fördröjning mellan BNP per capita-statistiken och verkligheten du redan lever i.

Du kan själv se hur den svagare kronan gör att nästan allt du importerar blir dyrare. Att sätta mat på bordet, att värma huset, att tanka bilen, att resa utomlands och att köpa importerade kapitalvaror (datorer, bilar, smarttelefoner, osv) blir dyrare. För att ha råd med lika mycket som tidigare måste du antingen köpa mindre av andra varor och tjänster eller också måste du jobba och slita fler timmar för att kunna ha råd att köpa lika mycket som tidigare. Vem känner sig rikare av att inte längre ha råd att resa utomlands på semester? Eller av att behöva jobba fler timmar för att ha råd att tanka bilen?

Så du inbillar dig inte att priserna stiger som en direkt följd av den svenska kronans kollaps. Det är ingen illusion att dina pengar inte längre räcker till. Den svagare kronan gör dig fattigare.

Globaliseringen och digitaliseringen dämpar KPI

Carl Svanberg1 kommentar

Världen över jobbar centralbankerna på att uppnå “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de dock inte vad man först skulle kunna tro, nämligen att priserna varken stiger eller faller, utan står ganska stilla. Att de, så att säga, är stabila. Nej, med “stabila priser” menar de istället ständigt stigande priser. Deras mål är att konsumentpriserna (mätt med konsumentprisindex, KPI) ska “stabilt” stiga med ungefär 2% per år. Tack vare “stabila priser” kommer levnadskostnaderna att fördubblas på en generation!

Men på sistone har centralbankerna haft det tufft. Det har varit svårare än vanligt att fördyra vår tillvaro. Och detta är ett bekymmer för centralbankirerna.

Man skulle kunna tro att det är en bra sak att våra priser står stilla eller (om det vill sig riktigt väl) kanske till och med faller lite. Det betyder ju att vår köpkraft ökar. Detta betyder att vi kan ha råd med fler och bättre varor och tjänster, att vi kan köpa oss en högre och högre levnadsstandard.

Inflation är historiskt och logiskt sett definierat som en ökning av penningmängden som är snabbare än guldmängden. I praktiken är det bara staten som har makten att orsaka en sådan ökning genom att direkt eller indirekt trycka mer pengar. Så alternativt kan man definiera inflation som en ökning av penningmängden direkt eller indirekt orsakad av staten. (För detaljer se sidorna 911-ff. i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.)

När staten trycker mer pengar då jagar fler pengar en begränsad mängd varor och tjänster. Så priset på varor och tjänster tenderar att, sakta men säkert, “bjudas upp”. En del priser stiger mer, andra mindre. En del går upp tidigare, andra senare. Våra pengar förlorar sin köpkraft och minskar i värde. Men det är inte bara konsumentpriserna som stiger. Flera breda kategorier av priser stiger: råvaror, producentvaror, fastigheter, aktier, obligationer, konst, ädelmetaller, osv stiga. Och en del av dessa priser stiger ofta snabbare än konsumentpriserna.

Låt mig konkretisera detta med några exempel från USA. Mellan 2000-2012 steg råvarupriserna i genomsnitt med 10% per år. I perioder har producentpriserna stigit med 5-10% per år (2000-2008; 2010-2012; 2017-). Fastighetspriserna har stigit med 5-10% per år (1998-2006; 2012-). Och sedan år 2000 har dollarpriset på guld i genomsnitt ökat med 8,5% per år.

Så hur kommer det sig att centralbankerna “kämpar” med att öka konsumentpriserna?

Den främsta förklaringen är att i den mån affärsmän (kapitalister, entreprenörer och företagsledare) kan producera välstånd snabbare än vad staten kan trycka pengar då tenderar priserna att stiga mindre eller inte alls. Har man tur kan priserna till och med falla. De senaste tjugo åren är det främst två faktorer som dämpar konsumentpriserna: globaliseringen och digitaliseringen.

Globaliseringen syftar till internationaliseringen av arbetsdelningen och handeln. Tack vare globaliseringen har lågkostnadsländer i Sydostasien öppnats upp för världen. De har börjat massproducera ett fantastiskt överflöd av billiga produkter. Sydostasien har blivit hela världens verkstad—och detta beror, i sin tur, dels på att de inte är lika tyngda av höga välfärdsutgifter, höga skatter, höga löner framtvingade av staten såväl som kostsamma regleringar. I Nordamerika har handeln mellan Kanada, USA och Mexiko öppnats upp. Och i Europa har EUs tullfria interna marknad expanderat. Globaliseringen har gett oss billigare bilar, möbler, kyl- och frys, disk- och tvättmaskiner, dammsugare och mikrovågsugnar, TV-apparater och TV-spel, datorer och smarttelefoner, kläder och smink, osv.

Med digitaliseringen syftar jag på kombinationen av datorer och bredband. Denna kombination har skapat en hel kategori av extremt billiga digitala varor och tjänster som Spotify, Skype och Netflix. Istället för att lägga flera hundratals euros på att köpa flera album och singlar varje månad, kan jag betala så lite som €10 per månad och få tillgång till all världens musik genom Spotify. Om jag skulle betala för allt detta då hade det lätt kostat mig åtskilliga hundratals eller tusentals euros varje månad.

Så utan globaliseringen och digitaliseringen—som tillsammans utgör en explosionsartad ökning av välstånd—skulle konsumentpriserna sannolikt stigit betydligt mer än 2% per år.

Det finns några indirekta belägg för detta. Ekonomerna vid American Institute for Economic Research (AIER) har skapat ett prisindex som exkluderar billiga, massproducerade sällanköpsvaror importerade från lågprisländer såväl som extremt billiga digitaliserade varor och tjänster. Kvar blir en korg med dagligvaror och -tjänster som mat, kafé, restaurang, energi, bränsle, kabel-TV, toalettpapper, tandkräm, hushållstjänster, läkemedel, bio, nyhetstidningar, osv. AIER-ekonomerna kallar deras prisindex för Everyday Price Index (EPI) eller “vardagsprisindex”. Det visar sig att under perioder då KPI “bara” har steg med 2-6%, steg EPI istället med 5-15%!

Så det är sannolikt tack vare världskapitalismen och den digitala teknikens framsteg—och den välståndsexplosion som dessa två reala faktorer utgör—som konsumentpriserna “bara” stiger med 2% per år. Kan du föreställa dig hur mycket högre din köpkraft, och därmed hur mycket rikare du skulle vara, om bara centralbankerna gav upp ambitionen att till varje pris urholka pengarnas värde?

Mäter KPI inflation?

Carl Svanberg1 kommentar

För ett tag sedan skrev jag om varför man inte ska lita på ShadowStats. Men det följer inte att man ska blint lita på KPI som ett bra eller pålitligt mått på inflation.

Jag vet inte och kan inte här och nu avgöra hur mycket KPI över- eller underskattar inflationen, men jag vet att det är inte är något bra mått på inflation av den enkla anledning att det mäter eller uppskattar prisförändringar som inte har ett dyft med inflation att göra.

När pengarna förlorar i värde på grund av inflation (dvs en obefogad ökning av penningmängden dvs penningmängden ökar snabbare än guldmängden dvs staten direkt eller indirekt ökat penningmängden), då tenderar det att driva upp priser. Och vice versa.

Med detta i åtanke, låt oss nu titta på varför KPI misslyckas med att mäta inflation och deflation.

Kvalitet. Har priserna gått upp om kvaliteten också har förbättrats? Eller har priserna i själva verket gått ned? Jag har i princip inget emot att man tar hänsyn till kvaliteten när man försöker avgöra om priserna går upp eller ned. Mitt problem är bara att oavsett hur man justerar upp och ned priserna med hänsyn till kvalitet så mäter man inte inflation eller deflation, dvs penningvärdet. Men om man skriver upp och ned priser med anledning av kvalitetsförändringar blir det förstås lite svårare att avgöra hur mycket av KPI som beror på detta och hur mycket som faktiskt beror på inflation eller deflation.

Substitut. Är det rimligt att säga att konsumentpriserna går ned om folk reagerar på högre priser genom att köpa mer av ett billigare substitut? Det kan debatteras. Oavsett vilken slutsats vi landar i, kan det ge ett felaktigt intryck (t ex underskatta inflationen) om och när stigande priser på, säg, mat och energi faktiskt reflekterar inflation.

Tröghet. På grund av sådant som kontraktens löptid kan det ta flera år eller decennier innan de flesta har fått en chans att justera upp sina priser, hyror, löner, räntor, osv. Detta gör att KPI kan ge ett vilseledande intryck på hur mycket pengarna har förlorat i värde.

Viktningen. Beroende på hur viktningen av varor ser ut kan KPI se ganska olika ut. Viktningen varierar från individ till individ såväl som tid och plats. Den såg ut på ett sätt för femtio år sedan och den ser ut på olika sätt i olika länder. Ju mer råvaror som t ex mat och energi, desto mer tenderar inflationen slå igenom i KPI-statistiken. Ju mer varor från tillverkningsindustrin som t ex kläder och elektronik, desto mindre tenderar inflationen att slå igenom i KPI-statistiken. (Detta beror dels på kontraktens löptid.) Det viktiga med detta är att KPI kan ge ett vilseledande intryck då viktningen ändras från tid och plats vilket gör att jämförelser över tid och plats blir vilseledande. Dagens korg av varor och tjänster är, så att säga, inte din mammas eller farfars korg.

Sist och viktigast av allt:

Icke-monetära effekter. Vad vi än har i korgen och vilka förändringar vi än gör beträffande kvalitet och substitut, så fångar KPI oundvikligen upp prisförändringar som inte något med varken inflation eller deflation att göra. KPI fångar nämligen upp en massa icke-monetära prisförändringar, dvs effekter som inte har något med pengarnas värde att göra. Några exempel:

KPI fångar upp att kläder och elektronik har gått ned i pris billigare dels för att tillverkningskostnaderna per enhet har gått ned. Detta beror, i sin tur, dels på att man har börjat tillverka mer och mer av detta i lågproduktiva (låglöneländer) i Asien (framför allt Kina).

KPI fångar upp effekten av att världshandeln har blivit friare då tullar och andra handelshinder har gått ned eller rivits ned. Detta har gjort många varor billigare.

KPI fångar upp att priset på vissa saker har gått upp på grund av statliga ingrepp som skatter, regleringar och subventioner.

KPI fångar upp att priser har gått upp på grund av dåliga skördar och/eller ökad efterfråga på råvaror från Kina. KPI registrerar att priset på olja går upp när OPEC minskar oljeproduktionen; KPI registrerar också att priset på olja går ned tack vare fracking revolutionen i USA.

I USA fångar KPI upp priset för sjukvård och högre utbildning har ökat explosionsartat de senaste decennierna. Detta beror mestadels på statliga interventioner som artificiellt ökar efterfrågan och minskar utbudet.

Dessa icke-monetära faktorer driver naturligtvis upp och ned priserna i KPI-korgen. Men—och detta är ett viktigt men—dessa prisförändringar är ej orsakade av monetära faktorer. De är alltså inte orsakade av att pengarnas värde har gått upp eller ned.

Därför säger jag att man ska vara skeptisk till KPI som ett mått på inflation. Jag säger inte att vi ska kategoriskt avfärda KPI, men man ska vara medveten om dess brister.

Kvantitetsteorin vs. Kvalitetsteorin (del 2)

Carl SvanbergLämna en kommentar

Förra veckan introducerade jag ett alternativ till kvantitetsteori, enligt vilken inflation beror på att staten trycker (för mycket) pengar. Alternativet kallar jag för kvalitetsteorin.

Att trycka för mycket pengar är ofta en nödvändig förutsättning för inflation, men det är inte en tillräcklig förutsättning. Kvalitetsteorin säger att det som avgör huruvida vi lider av inflation eller inte är först och främst pengarnas kvalitet eller värde, inte deras kvantitet.

De påpekar till exempel att dollarn behöll sitt värde under 1800-talet trots att penningmängden exploderade. De påpekar att det är svårt att förklara 1970-talets inflation med hänvisning till penningmängden. Låt mig citera Nathan Lewis:

In February of 1980, the dollar reached its nadir of 1/850th of an ounce of gold. The monetary base was $132,785m, an increase of 108% from 1970. During the 1960s, the monetary base increased by 56%. The increase in the 1970s was certainly greater than the 1960s, but the decline in the dollar’s value by a factor of about 18 times (1/35th oz to about 1/650th oz average for 1980) is in no way proportional to the somewhat modest increase in “money printing” during that decade.

What happened in the 1970s? Why could the monetary base increase by 653x in the 1775-1932 period with no loss of value, but the modest 52% increase of base money during the 1970s (as compared to the 1960s) be tied to a currency collapse?

Detta förefaller bara förbluffande om man tror att penningmängden är den avgörande faktorn för inflation. Men sanningen är att kvalitet är viktigt.

Enligt kvalitetsteorins företrädare berodde 1970-talets inte så mycket på att man tryckte för mycket pengar, som på att man gick av guldet. Detta motsvarade och ledde till att dollarn devalverades kontinuerligt. Dvs att dollarns värde blev “flytande” och tilläts sjunka som en sten. När värdet på dollarn föll då reagerade folk genom att dumpa den (och de gjorde detta snabbare än vad penningmängden ökade), för vem vill sitta där med pengar som förlorar i värde? Bättre då att fly från dollarn och köpa guld och andra tillgångar som land, fastigheter, konst, osv. Det var därför som guldpriset sköt i höjden under 1970-talet.

Vad dessa perioder indikerar är att efterfrågan på pengar är ofta avgörande, inte kvantiteten. Och det som mer än någon annan faktor bestämmer efterfrågan på pengar är deras kvalitet eller värde.

Tänk på saken: Vad bestämmer priset eller värdet av en iPhone? Är det iPhone-kvantiteten? Eller är det iPhone-kvaliteten? Det värde jag sätter på och därmed det pris jag är villig att betala för en iPhone har (nästan) inget att göra med hur många miljoner Apple har sålt eller kommer att sälja. Men den dagen Apple börjar nagga på kvalitén då kommer jag och miljontals andra kunder att, så att säga, “skriva ned värdet” på deras produkter. Priset jag är villig att betala kommer att gå ned. Likaså efterfrågan. Det är samma sak med pengar. Kvalitetspengar är alltid eftertraktade nästan alldeles oavsett penningmängden.

Enligt kvalitetsteorin är priset på guld den bästa indikatorn på huruvida pengarna går ned (eller upp) i värde. Det beror på att varken utbud eller efterfråga har någon markant inverkan på guldpriset. Så om priset på guld stiger då är det nästan uteslutande fråga om inflation. Och när priset på guld stiger, då implicerar det att priser kommer, allt annat lika, att justeras upp. Men varför skulle priser börja stiga som reaktion på att guldpriset har gått upp?

Observera vad som händer när staten devalverar våra pengar. Mekanismen är väsentligen densamma. När staten devalverar våra pengar, då skriver staten ned värdet på våra pengar. Så vad händer?

Till att börja med blir ju allt som importeras genast dyrare. Reser man utomlands märker man också hur allt har blivit dyrare. Egentligen har det inte blivit dyrare, det är bara det att dina svenska kronor har förlorat i värde, varför du måste betala fler kronor och öron för samma varor och tjänster.

I den mån den inhemska industrin måste importera kapitalvaror kommer de att se sina kostnader gå upp, varför de måste eventuellt höja sina priser. Om priset på kaffe stiger då måste Espresso House och alla andra caféer eventuellt höja sina priser.

Alla som värmer sina hus med importerat kol, gas eller olja kommer att se sina räkningar gå upp. I den mån den inhemska industrin också förlitar sig på importerat kol, naturgas och olja kommer de att drabbas på samma sätt. All trafik och transport—bil, lastbil, buss, flyg, fartyg, osv—kommer att drabbas av högre bränslepriser.

Men detta är bara början. Lagen om ett pris implicerar att i den mån utländska produkter blir dyrare kan inhemska producenter också att kunna höja sina priser i ungefär samma utsträckning som valutan har devalverats. Så om priset på utländska tomater går upp med 10% då kan och lär priset på inhemska tomater också gå upp med ungefär 10%.

När folk ser hur priset på mat och energi går upp, och senare allt annat, då kommer de att försöka höja sina löner. Detta driver upp företagens kostnader ytterligare, vilket i varierande utsträckning leder till att priser måste höjas.

En negativ spiral uppstår allt eftersom fler och fler priser höjs, år efter år, när allt fler och fler efter bästa förmåga försöker justera upp sina priser för att återupprätta sin köpkraft. Schematiskt är det på den här vägen som en devalvering av våra pengar inte bara driver upp priset på utländska varor och tjänster utan också den generella prisnivån.

I princip samma sak händer alltså när vi är på guldet. Skillnaden är att istället för att förhålla oss till växelkursen mellan olika valutor, förhåller vi oss alltså till den ultimata växelkursen, nämligen den mellan alla valutor och guld.

Men nu har vi inte varit på guldet sedan 1971, så de allra flesta av oss har inte för vana att följa guldpriset och ta hänsyn till det när det kommer till, säg, förhandla till sig en högre lön. Så ni har min fulla sympati om ni tycker att allt detta (fortfarande) låter lite märkligt. Så jag tänker nu illustrera exakt samma princip, samma grundläggande mekanism, fast nu med ett exempel som jag tror att de flesta av er har lättare att relatera till.

Vad är det företagare, fackföreningar, långivare, hyresvärdar, stater, osv, ofta tittar på för att få en hum om huruvida de ska höja sina priser, förhandla fram högre löner, höja sina räntor, höja hyrorna, höja “välfärds”förmåner, osv? De brukar titta på utvecklingen av KPI, konsumentprisindex.

Ända sedan guldmyntfoten övergavs 1971 har KPI fungerat som ett slags “ankare”. KPI är visserligen en bristfällig och dessutom ständigt sjunkande “ankare”, men ändå. Poängen är att om du alls är bekant med detta fenomen, då kan du också förstå hur försämringen av pengarnas värde allena kan driva upp den generella prisnivån.

Inflation och köpkraft

Carl SvanbergLämna en kommentar

Inflation implicerar allt annat lika en högre prisnivå. Men en högre prisnivå implicerar allt annat lika inte inflation. Det är alltså möjligt för den generella prisnivån kan vara hög och stiga årligen utan att vi för den sakens skull lider av inflation, dvs penningvärdesförsämring. Våra dollar, euros eller kronor kan alltså vara precis lika värdefulla som tidigare och ändå verkar det som att de inte räcker lika långt som tidigare. Hur är detta möjligt? Och om det är möjligt, på vilket sätt kan man verkligen säga att kronans värde är “stabil”? Är den verkligen “stabil” om det ter som att den årligen förlorar i köpkraft? Detta låter ju minst sagt besynnerligt.

Låt oss se hur detta kan komma sig. Föreställ dig en liten by i Småland: Frödinge. Plötsligt finner man olja där. Oljebolagen rusar in och börjar pumpa upp olja. De skapar och erbjuder många välbetalda jobb. Oljebolagets underleverantörer gör detsamma. Stadens invånare har nu många bra möjligheter att skaffa sig ett välbetalt jobb genom att direkt eller indirekt jobba för oljeindustrin.

Så för att det ska vara attraktivt för folk att fortsätta att jobba som byggnadsarbetare, baristas, hårfrisörer, taxiförare, brevbärare, butiksbiträden, servitörer, personliga tränare, hundvakter, osv., måste lönerna gå upp. I många fall kommer de högre lönerna att i varierande utsträckning leda till högre priser. Hyror kommer också att börja gå upp, inte minst då det är många som vill ta del av möjligheterna i Frödinge. Oljeindustrins arbetare kan tack vare deras höga löner också handla en massa varor och tjänster. Och de kan också betala bra för det. Detta bidrar också till att driva upp priset på olika varor och tjänster i Frödinge. Det är bara en tidsfråga innan den där baristan på Espresso House tjänar 30,000 SEK i månaden och att den där cafélatten börjar närma sig 50 SEK.

Det är oljeboomen i Frödinge som driver upp löner och priser. Det kommer, så att säga, att bli “dyrare” att bo där. Turister kommer att känna sig fattigare när de måste betala 40 SEK för en liten skiva ostkaka. Så länge oljeindustrin tjänar massor med pengar, kommer de höga lönerna och priserna att förbli högre än i resten av landet och kan dessutom fortsätta att stiga år efter år.

Vad som är sant för en liten by i Småland är i teorin sant för ett land. Det jag har beskrivit ovan har vid upprepade tillfällen skett världen runt. Man kan till exempel se samma fenomen i New York City och London tack vare deras otroligt produktiva finansdistrikt; San Fransisco och Seattle tack vare deras otroligt produktiva IT-industrier; Bakkin, Midland och Odessa tack vare deras otroligt produktiva oljeindustrier. Man kunde observera samma fenomen i guldrushens Kalifornien och, för att ta ett modernt exempel, råvaruboomens Alberta.

Sådana här välståndsexplosioner driver inte bara upp löner och priser för vissa städer och regioner, utan för hela länder. Och det viktiga är att detta inte är nödvändigtvis eller ens huvudsakligen orsakat av inflation. Därmed inte sagt att andra saker inte kan bidra till att göra livet (ännu) dyrare, nämligen statliga tvångsingrepp i ekonomin som skatter, regleringar och, förstås, inflation.

En krona är en krona och att kronans värde inte förändras bara för att man rör sig geografiskt från en del av Sverige till en annan. Ja, levnadskostnaderna kan variera, men våra pengar är inte desto mindre precis lika mycket värda i Stockholm som i Ljungby. Den svenska kronan är som ett värdepapper. Värdepapprets värde förändras inte bara för att du ena veckan besöker Flint och andra veckan besöker Paris.

Vi svenskar är mest bekanta med detta fenomen när vi kommer till Norge och helt plötsligt känner oss fattiga då allt är så dyrt. Men sanningen är att en stor del av denna skillnad gällande levnadskostnaderna beror på att Norge helt enkelt är rikare—och det är rikare eftersom mer produktivt. Den främsta källan till deras högre produktivitet, och rikedomar, kommer av deras enormt produktiva oljeindustri. Olja kallas för “det svarta guldet” av en anledning. De norska priserna och lönerna beror alltså inte huvudsakligen på inflation, utan beror på att norrmännen är otroligt produktiva och därför rikare.

Det är väl etablerat att rikare länder tenderar att vara “dyrare” än fattigare länder—precis av samma anledning som otroligt rika städer och områden tenderar att vara “dyrare” än fattigare städer och områden. Det är därför som svenskarna känner sig fattiga i Norge och måste åka till fattigare länder som Thailand eller Spanien för att känna sig rika medan norrmännen känner sig rika nästan var de än är, inklusive Sverige. (Detta fenomen är känt som Penn-effekten.) Ju mer och större värden som produceras, desto mer och större förtjänster kan man göra. Förklaringen till detta är, återigen, inte inflation utan har först och främst att göra med att när löner för tjänstejobben går upp som en reaktion på att produktiviteten i varuindustrierna går upp, då tas det i varierande utsträckning igen med högre priser. (Detta fenomen förklaras dels av Baumol-effekten och dels av Balassa-Samuelson-effekten.)

En implikation av detta är att man måste vara försiktig så att man inte läser in för mycket i våra (stigande) levnadskostnader. Då det finns ett samband mellan pengarnas värde och prisnivån är detta inte orimligt att titta på sådant som konsumentprisindex för att få en hum om pengarnas värde. Men man kan inte alltid utgå ifrån att om priser i allmänhet stiger så måste det bero på inflation. Det kan också bero på—och beror ganska ofta på—att landet helt enkelt har blivit produktivare och därför rikare.

Det kan verka paradoxalt, men högre priser indikerar ofta högre köpkraft. Ser man på hur många minuter, timmar, dagar, veckor, månader eller år vi måste jobba för att ha råd med olika varor och tjänster, då ser vi rika länder har trots deras generellt högre priser också njuter av väsentligen högre köpkraft jämfört med fattiga länder trots deras generellt lägre priser. Detta är tack vare vår markant högre produktivitet som möjliggör våra avsevärt högre löner.

För att sammanfatta: Ja, inflation implicerar stigande priser men stigande priser implicerar inte inflation. Så det gäller att man är försiktig när man resonerar om pengarnas värde utifrån våra höga (och stigande) levnadskostnader. Att priserna är högre i Sverige än i Zimbabwe betyder inte att svenskar lider av mer inflation jämfört med zimbabwier.

Kvantitetsteorin vs. kvalitetsteorin (del 1)

Carl Svanberg2 kommentarer

För några dagar sedan stötte jag på en ny artikel av guldentusiasten Nathan Lewis, “Five Gold Standard Notions That Just Aren’t True”, i vilken han försöker bemöta fem vanliga föreställningar om guldmyntfoten. En sådan föreställning är, enligt Lewis, att guldmyntfoten begränsar penningmängden till guldmängdens ökning. Men under de första 125 åren med guldmyntfot så ökade USAs penningmängd med en faktor på 163 samtidigt som den totala guldmängden endast ökade med en faktor på 3.4!

De som framför allt har studerat ekonomer av den österrikiska skolan lär bli något förvånade över detta påstående. Speciellt då de flesta österrikare som också förespråkar en tillbakagång till guldet menar att ett av guldmyntfotens främsta fördelar är just att det kraftigt begränsar penningmängdens ökning. George Reisman för till exempel fram det argumentet. Det är mycket riktigt som så att i den mån vi har några uppgifter alls så tyder det mesta på att priserna var stabila under guldmyntfoten. Den generella prisnivån stod mer eller mindre och stampade under 1800-talet.

Vad är det Nathan Lewis egentligen säger?

Innan vi går in på detta vill jag först säga ett par ord om Nathan Lewis och hans likar. Tillsammans med Jude Wanniski, Robert Bartley, Arthur Laffer, Larry Kudlow, Stephen Moore, Steve Forbes och John Tamny, tillhör Nathan Lewis en skara av så kallade utbudsekonomer. Utbudsekonomer är egentligen inget annat än moderna klassiska ekonomer. En del av dem föredrar att kalla sig för saysianer, dvs följare av den franske ekonomen Jean-Baptiste Say, som alltså betonar att det är produktionen (utbudet) som är ekonomins motor, inte konsumtionen (“efterfrågan”). Jag har studerat utbudsekonomernas texter och verk sedan 2013 och jag måste säga att de ofta har ett ganska fascinerande perspektiv på många nationalekonomiska frågor. En sådan är: Vad är inflation?

Ekonomer inom den österrikiska traditionen som Ludwig von Mises, George Reisman och Brian P Simpson definierar inflation som en ökning av penningmängden. Österrikare är alltså anhängare av kvantitetsteorin, enligt vilken den generella prisnivån bestäms av penningmängden. Ibland gör de av olika skäl vissa kvalifikationer. Mises definierar inflation som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av efterfrågan på pengar. Reisman och Simpson definierar det som en ökning av penningmängden som är större än ökningen av guldmängden. (Vilket i praktiken är detsamma som en ökning av penningmängden som är orsakad av staten.) En vanlig följd av att inflation är att pengarna förlorar sitt värde, varför den generella prisnivån eller levnadskostnaderna brukar stiga som följd.

Det är alltid inte helt klart hur utbudsekonomer ser på kvantitetsteorin. Ibland uttrycker de sig som om de vore anhängare av teorin. Ibland skriver Lewis som om att inflation följer om man trycker för mycket pengar. Lewis och Wanniski skriver t ex att ett tecken på inflation är att guldpriset går upp. När guldpriset går upp då tyder det, enligt honom, på att staten trycker upp för mycket pengar i relation till efterfrågan på pengar. Ibland uttrycker de sig som om penningmängden är ganska oviktig jämfört med efterfrågan på pengar. Låt mig citera Lewis på denna punkt:

The fact of the matter is, however, that if we restrict the notion of the “quantity of money” to real money, i.e. base money, instead of forms of credit such as bank deposits, it’s rather hard to come to any conclusions. Not too long ago, the monetary base in Russia was growing at 60%+ per year, but the currency was rising. Today, the rate of monetary base expansion in the U.S. is below 5%, but the dollar’s value is dropping.

Oavsett hur oklara och inkonsekventa de är, försöker de säga att det inte är först och främst pengarnas kvantitet som bestämmer pengarnas värde (och därmed prisnivån) utan deras kvalitet. Enligt utbudsekonomer som Wanniski et al bör alltså inflation inte definieras i kvantitativa termer utan i kvalitativa. Inflation ska alltså förstås som en penningvärdesförsämring. Lewis et al menar vidare att det bästa sättet att avgöra om det råder någon inflation, dvs försämring av penningvärdet, är inte genom att titta på den generella prisnivån utan genom att titta på priset på guld.

Deras argument är att dollarpriset på guld är stabilt. Efterfrågan på guld är stabil just eftersom det har så få industriella användningsområden. Och i relation till den enorma massa som redan har grävts upp, ökar utbudet procentuellt sett ytterst lite varje år. Så utbud och efterfråga har, enligt detta argument, en försumbar inverkan på dollarpriset på guld. Och då guld är guld vi vet också att kvalitén är densamma över tid. Så om priset på guld inte desto mindre går upp då beror det inte på att utbudet har minskat eller efterfrågan har ökat eller på att kvalitén har förbättrats; den beror nästan uteslutande på att pengarna har förlorat i värde.

På 1800-talet var dollarn definierad som en viss guldmängd, så att det gick 20,67 dollar per uns. Eftersom detta förhållande var detsamma från slutet av 1700-talet början av 1900-talet menar Lewis et al att det inte rådde någon inflation under hela denna period. Dollarns värde var stabilt då “guldhalten” var stabil. Det är också därför som prisnivån (i den mån vi kan uppskatta den) var stabil. Så trots att penningmängden ökade med en uppskattad faktor på 85 (se tabell 2 här) hade det ingen som helst inverkan på pengarnas värde eller, som en följd, prisnivån.

Under 1900-talet har prisnivån stigit över hela världen, inte minst i USA. Enligt Lewis et al är inte förklaringen att man har tryckt för mycket pengar. Nej, förklaringen är att man 1933 devalverade dollarn med ca 60%; “växelkursen” mellan dollarn och guldet gick från 20,67 dollar per uns till 35. Detta gjorde att amerikanerna i deras iver att återställa sin köpkraft blev tvungna att höja sina priser. För att återställa sin köpkraft måste priserna, i genomsnitt, gå upp med 75%. Så när priserna steg efter 1933 var det på grund av devalveringen och inte som en följd av att man hade tryckt för mycket pengar.

Under 1970-talet led USA av ovanligt hög inflation, dvs penningvärdesförsämring, men det var återigen inte för att man hade tryckt för mycket pengar. Lewis et al säger att penningmängden ökade ungefär lika mycket under 1980-talet trots att inflationen övergick till disinflation. Så om penningmängden alltid är det väsentliga då blir det onekligen svårt att förstå vad som egentligen hände under 1970- och 1980-talet.

1970-talets inflation berodde istället på att USA 1971 kapade den sista länken till guldet: Bretton Woods systemet. Genom att frikoppla dollarn från guldet fick dollarns kvalité sig en rejäl törn. Som en naturlig följd föll efterfrågan—och värdet—på dollarn. Det var därför som priserna började stiga under 1970-talet; det var därför som dollarpriset på guld gick från 35 dollar per uns 1971 till 850 dollar per uns 1980!

Det är på grund av sådana här observationer som Lewis et al drar slutsatsen att kvantitetsteorin är falsk. Det som bestämmer penningvärdet är inte kvantiteten utan kvaliteten. Det är därför jag kallar denna teori för kvalitetsteorin. Så länge våra kronor, euros eller dollar är bundna till guldet och man med trovärdighet upprätthåller “växelkursen” mellan våra kronor, euros eller dollar och guldet, så kom folk att behandla sina kronor, euros eller dollar som om de vore guld. Så länge våra pengar har, i detta avseende, en viss kvalitet, slipper vi inflation.

Photo by Jeff Weese from Pexels

ShadowStats är fejk

Carl Svanberg1 kommentar

En del av mina läsare har säkert hört talas om ShadowStats. Men om du inte har det så kommer här en kort introduktion: ShadowStats är en hemsida som drivs av ekonomen John Williams. Sidans syfte är att “avslöja” den amerikanska ekonomins “verkliga” tillstånd. Enligt Williams har den amerikanska staten manipulerat bort problem som den höga inflationen, massarbetslösheten och den recession som USA har genomlidit de senaste 18 åren. Om du tycker att detta låter skumt så beror det på att det är det.

ShadowStats är mest känd för deras inflationsstatistik. Det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet (BLS), som räknar ut konsumentprisindex (ett index som försöker mäta den generella prisnivån), har enligt Williams manipulerat sönder detta index till en sådan grad att det inte längre mäter hur mycket priserna faktiskt stiger. Williams menar att om vi skulle räkna ut KPI på samma sätt som man gjorde på 1970-talet då skulle priserna stiga med ca 10% per och inte med ca 2% per år som den officiella statistiken tyder på. Genom att ta hänsyn till sådana saker som effekten av billigare substitut och kvalitetsförbättringar har alltså BLS “trollat bort” inflationen.

Vad är då problemet med ShadowStats “alternativa” statistik?

Det visar sig att Williams inte har räknat om KPI för 1980-talet och framåt. Nej, allt han har gjort är att han har noterat hur KPI beräkningarna har ändrats genom åren och sedan har han bara staplat dem på varandra. Sedan har han bara adderat denna siffra för KPI sedan början av 1980-talet och framåt. Det är därför som Williams grafer ser ut som om han bara har staplat sin konstant på officiella data—för det är precis vad han gjort.

1999 BLS släppte en rapport i vilken de inte bara redogör för hur de nya beräkningsmetoderna fungerar. De ger oss också en uppskattning på hur de nya beräkningsmetoderna har påverkat konsumentprisindex. Enligt deras uppskattningar har dessa metodförändringar, i genomsnitt, endast skrivit ned konsumentprisstegringarna med 0,45% per år. Vissa år mer, andra år mindre. Ett exempel: Enligt den gamla beräkningsmetoden steg konsumentpriserna 1979 med 13,8%. Enligt den nya beräkningsmetoden steg de med 10,7%. Med andra ord skulle dagens beräkningsmetoder inte kunna “trolla bort” 1970-talets höga inflation. Vare sig dessa metodförändringar är befogade eller inte så har de inte haft den effekt som Williams et al. påstår.

Man måste dock inte läsa BLSs rapport för att veta att något inte stämmer med ShadowStats “alternativa statistik”. Man behöver bara fundera ett par minuter på vad som följer om dessa fantastiska siffror faktiskt stämde. Om priserna har stigit med minst 5% per år sedan mitten av 1980-talet medan USAs nominella BNP i genomsnitt har stigit med 5% då följer logiskt det att USAs reala BNP har i bästa fall stått stilla sedan dess. Detta är rent nonsens. Det enda som är ännu mer nonsens är Williams påstående att USAs ekonomi har genomlidit en recession sedan 2000!

Mitt syfte är inte i första hand förklara varför man inte ska förlita sig på John Williams ShadowStats. Nej, jag tar upp detta därför att vi inte har råd att låta oss (som förespråkare av kapitalism) eller kapitalismen associeras med sådan här smörja. Ändå har många (påstådda) försvarare av kapitalismen och fria marknader—t ex Steve Forbes, Elizabeth Ames, Amity Shlaes och Niall Ferguson—använt sig av ShadowStats “alternativa” statistik i försök att bevisa att inflationen är och har varit betydligt värre än vad den officiella statistiken antyder.

Precis som det är katastrofalt att förknippa kapitalismen med religion (vilket många religiösa konservativa försöker göra) så är det katastrofalt att förknippa kapitalismen med “crackpot” teorier a la ShadowStats. I den mån kapitalismens förespråkare använder sig av konspiratoriskt nonsens som en del av deras argumentation kommer det att göra kritiskt tänkande individer skeptiska om allt annat vi har att säga—och det med rätta. Förresten: Om riktig data och statistik inte duger för våra resonemang då finns det inte heller något skäl för en rationell publik att ta oss på allvar och verkligen lyssna på vad vi har att säga.

Vidare: Om man på fullaste allvar påstår att USAs ekonomi har stagnerat eller krympt sedan mitten av 1980-talet, dvs i över trettio år, då får man ju onekligen kapitalismen att framstå i dålig dager. För vad är så förträffligt med ett ekonomiskt system som ger oss decennier av stagnerande eller sjunkande levnadsstandard? Varför svartmåla kapitalismen med felaktiga data?

Då majoriteten är både oinformerad såväl som felinformerad om kapitalismens natur, historia och värde, har vi inte råd att använda oss av data och statistik som endast kan undergräva vår trovärdighet (och kapitalismens redan dåliga rykte).

För kapitalismens skull är det viktigt att vi alla föregår med ett gott epistemologiskt exempel. Vi kan och bör ständigt höja ribban på vår argumentation. Vi måste tänka som vi lär. Börja med att förkasta ShadowStat och deras “alternativa” statistik.