Varför skapar Oxfams ojämlikhetsrapport rubriker?

Häromdagen lyssnade jag på OmniPod, som jag alltid gör på morgonen, och då fick jag höra att Oxfam, en anti-kapitalistisk och pro-socialistisk organisation, av tradition hade släppt en ny årlig rapport om hur den globala ekonomiska ojämlikheten ökar. Omni skriver:

Världens allra rikaste blir allt rikare – samtidigt som klyftorna inom länder ökar… Sedan finanskrisen har antalet miljardärer nästan fördubblats och under 2017 och 2018 tillkom en ny miljardär varannan dag. Världens 26 rikaste personer har i dag en lika stor förmögenhet som hela den fattigaste halvan av världens befolkning, som lever på mindre än 50 kronor om dagen.

Jaha. Där ser man. Så vadå? Vem bryr sig?

Det var då det slog mig plötsligt: Vad ger Oxfams ojämlikhetsrapport ett nyhetsvärde? Varför är jag helt likgiltig inför denna nyhet, medan de allra flesta reagerar med vrede?

Det finns ingen neutral journalistik i den meningen att journalisterna kan rapportera precis allt som händer i världen. Detta är omöjligt. De måste prioritera. De måste därför ha någon standard enligt vilken de avgör vad är värt att rapportera om och vad som inte är värt att rapportera om. Så enligt vilken standard tror de att folk i allmänhet bryr sig om ekonomisk ojämlikhet? Svaret är inte uppenbart.

Om jag säger så här: Det är inte alla som bryr sig om detta. Jag personligen kunde inte bry mig mindre. Och jag vet att många andra jag känner inte heller kunde bry sig mindre. Så detta har inget som helst nyhetsvärde för mig. Men jag tillhör en försvinnande liten minoritet.

För det allra flesta är detta en “fruktansvärd” nyhet. Det är en nyhet som, i deras ögon, lyfter fram en enorm “orättvisa” i världen. Det är en rapport som belyser en, för många, moraliskt obekväm sanning. Så de reagerar med moralisk indignation. (Många reagerar med förnekelse, men mer om detta en annan gång.)

Oxfam vet att deras rapport kommer att skapa rubriker, och det beror inte bara på att de vet hur man ska spinna vilseledande siffror. Det beror på att de förlitar sig på att de allra flesta delar samma syn på ekonomisk ojämlikhet. De förlitar sig på att de allra flesta, inte minst journalisterna, delar uppfattningen att ekonomisk ojämlikhet är ett moraliskt ont—en intrinsikal orättvisa—som måste bekämpas.

Varför tror då så många att ekonomisk ojämlikhet är ett ont? Vilken premiss måste vi anta för att logiskt motivera denna fientliga inställning till ekonomiska skillnader?

Om du någonsin undersöker saken på djupet kommer du (precis som jag) att se att svaret är den konventionella moralen dvs altruismen.

Enligt altruismen handlar “godhet” om att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. Den altruistiska sloganen “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” säger allt: De som har bör offra sig för dem som inte har. Och då det alltid finns någon som har mindre än dig, finns det alltid något som du bör offra för någon annan. Därför är ekonomisk ojämlikhet fel, orättvist, omoraliskt.

Därför spelar det ingen roll varför det råder klyftor. Det spelar alltså ingen roll att de som har, har det eftersom de är, säg, hårt arbetande företagare medan de som inte har, inte har det eftersom de är hårt knarkande lodisar. (Enligt altruismen följer det tvärtom att ju mindre någon förtjänar dina pengar, desto större är din självuppoffring—och ju större din självuppoffring är, desto mer förpliktigad är din självuppoffring.)

Det spelar inte heller någon roll att nästan alla tenderar att få det bättre tack vare kapitalismen. Så länge det finns ekonomiska skillnader utgör det ett bevis för att alldeles för många, inte minst “de rika” har varit alldeles för upptagna med att själviskt förbättra sin egen levnadsstandard. (Enligt altruismen är själviskhet eller egoism omoraliskt. Det är alltså omoraliskt att försöka göra det bästa av sitt liv här på jorden; att sträva efter sitt rationella egenintresse och lycka—utan att offra andra.) Så länge de har mer än andra, då har de inte offrat sig (tillräckligt mycket) för andra. Det är ju fel, enligt altruismen. Och om du inte tänker göra rätt för dig dvs du tänker inte frivilligt offra dig (tillräckligt) för andra, då kräver altruismen att vi helt enkelt tvingar dig till det genom omfördelningspolitik.

Genom sina årliga rapporter tar Oxfam tillfället i akt att påminna oss om vår bristande offervilja och uppmanar oss att göra rätt för oss dvs offra oss för andra. Det är på detta vis som altruismen fungerar som en moralisk hävstång för att skapa rubriker och sätta agendan för samhällsdebatten.

Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Lika möjligheter förutsätter lika utfall

Då och då stöter jag på borgerliga tyckare och politiker som håller jämlikhet som ett ideal. Nej, de vill inte ha lika utfall, bara lika möjligheter. Men detta är en motsägelse. Jämlika ekonomiska möjligheter förutsätter nämligen jämlika ekonomiska utfall.

Detta är ganska lätt att förstå, om man bara tänker efter.

Om jag tjänar, säg, 1,000,000 SEK per månad och min granne tjänar, säg, 30,000 SEK per månad, då kommer jag självklart att ha råd med fler och bättre möjligheter i livet än min granne.

Jag kan köpa ett större och finare hus, i ett finare område. Jag kan betala för en bättre utbildning och sjukvård. Jag kan resa på semester i ett eget privat flygplan. Jag kan ta mig till kontoret med egen helikopter. Jag kan utan problem spara och investera fram ett stort startkapital åt mina barn. Jag kan köpa dem förbi bostadsköerna. Etc., etc., etc.

Mer pengar betyder fler, större och bättre möjligheter för mig och mina barn. Det är därför som mer pengar (allt annat lika) är bra och önskvärt—just precis eftersom det gör det möjligt för oss att leva gott!

Vad som däremot varken är bra eller önskvärt är att altruistiskt tvingas offra sina förtjänta pengar för att jämna ut ekonomiska utfall. Ändå är detta en förutsättning för att kunna åstadkomma “lika möjligheter”.

För om utfallen tillåts vara olika då kommer ju också möjligheterna att oundvikligen vara olika. Därför kan man inte skilja utfall från möjligheter eller vice versa. De hänger ihop. Om man motsätter sig ojämlika möjligheter, då motsätter man sig också ojämlika utfall, och tvärtom; om man förespråkar lika möjligheter då förespråkar man logiskt sett lika utfall.

För att förstå detta enkla samband måste man inte vara egalitärist eller exceptionellt intelligent. Man måste bara vara ärlig och villig att tänka logiskt.

Kom ihåg att människor är olika. Vi kan och vill olika saker, och vi är därför ofta olika bra på olika saker. Så om vi lämnas fria att förverkliga oss själva då kommer ekonomisk ojämlikhet oundvikligen att följa då olika individer tjänar olika mycket pengar.

Under kapitalism kan individer endast tjäna pengar genom att skapa värdefulla varor och tjänster som andra är villiga att frivilligt betala för då de är övertygade om att det kommer att förbättra deras liv och välbefinnande.

Under kapitalism beror enorma förmögenheter därför på att individer har skapat enorma värden för andra människors liv och välbefinnande—ofta för miljontals eller miljardtals människor. Tänk på Henry Ford, Ingvar Kamprad, Bill Gates, Steve Jobs och Jeff Bezos, bara för att nämna några ur högen.

Detta är naturligtvis rättvist. Så kapitalismen är alltså inte bara frihetens system, det är också rättvisans!

Alternativet är att staten straffar de mer produktiva för deras förmåga att skapa värden och belönar de mindre produktiva för deras oförmåga eller ovilja att skapa värden genom att ge vissa individer fördelar (t ex bidrag och subventioner) och vissa andra individer nackdelar (t ex skatter och regleringar). Vad är rättvist med det? Inget. Ändå är detta vad alla försök att “jämna ut” den ekonomiska ojämlikheten medför.

Ekonomisk jämlikhet är orättvist. Därför bör borgerliga tyckare och politiker genast sluta upp med att försöka blidka egalitäristerna och istället omfamna kapitalismen och den ekonomiska rättvisan som sina ideal!

$ $ $

Lästips: Equal Is Unfair: America’s Misguided Fight Against Income Inequality av Don Watkins och Yaron Brook.

“Den rikaste procenten kammade in…?”

Detta är en gammal nyhet, men poängen är väl värd att upprepas:

Svenska Yle skriver: ”Oxfam [för övrigt en filosofiskt sett korrupt organisation] som följer med inkomstutvecklingen världen över slår fast att den rikaste procenten av människor i världen kammade in 82 procent av välståndet som skapades i fjol.”

Det som antyds här att välståndet i världen bara skapas så där i största allmänhet; som om välståndet växer på träd. Och sedan kommer bara folk, nämligen ”den rikaste procenten” och ”kammar in” den eller den andelen av den årliga ”välståndsskörden”.

Detta är raka motsatsen till sanningen, nämligen att allt välstånd skapas och att den som skapar det också förtjänar det. Producenterna är de enda som har rätt till välståndet. Och varje försök att skilja välståndets förmånstagare från välståndets skapare är orättvist.

Föreställ er vad som skulle ha hänt om Svenska Yle skrev så här istället: ”Oxfam som följer med inkomstutvecklingen världen över slår fast att den rikaste procenten av människor i världen PRODUCERADE 82 procent av välståndet som skapades i fjol.” Då hade det blivit mycket svårare att ondgöra sig över ”nyheten”. För vad är orättvist med att de som producerar välståndet också förtjänar det?

Svenska Yles formulering är vilseledande—och det är inte ett ”ärligt misstag”. När folk använder sig av ord och formuleringar som du inte ens i dina vildaste fantasier skulle få för dig att använda dig av, då är det en stark indikation att författaren ger uttryck för djupa, filosofiska premisser och som alltså är helt främmande för dig—givet ditt filosofiska ramverk.