Bristen på själviskhet som roten till det onda

I sin introduktion till The Virtue of Selfishness skriver Ayn Rand att

There is a fundamental moral difference between a man who sees his self-interest in production and a man who sees it in robbery. The evil of a robber does not lie in the fact that he pursues his own interests, but in what he regards as to his own interest; not in the fact that he pursues his values, but in what he chose to value; not in the fact that he wants to live, but in the fact that he wants to live on a subhuman level. . .

Medan nästan alla skulle säga att rånarens ondska följer av att han är självisk, menar Ayn Rand istället att rånarens ondska följer av att han har fel om vad som bäst tjänar hans egenintresse.

Medan många kanske kan gå med på att “måttlig” själviskhet är okej (“man måste ju leva lite”), varför rånarens ondska följer att han är “omåttligt” självisk, menar jag istället att hans ondska följer av att han är otillräckligt självisk.

Låt mig förklara: Någon säger sig vilja bygga ett hus. Det är vad han vill. Men han vill inte ta sig inte tiden att göra en ordentlig ritning. Från början till slut snålar, slarvar och genar han sig fram. Som väntat rasar huset. Skulle vi nu säga att orsaken till att huset rasade var för att vår glade amatör ville bygga ett hus? Nej. Skulle vi säga att orsaken till att det rasade var för att vår snåle, slarvige och genande byggare var ”omåttligt” intresserad av att bygga sitt hus? Nej. Huset kollapsade som en följd av hans bristande byggintresse.

Detsamma är sant med alla onda “egoister” som Al Capone, Saddam Hussein och Bernie Madoff. Det som gör dem till onda skitstövlar är inte att de ville tjäna sitt egenintresse. Nej, det som gör dem till onda skitstövlar är att de har helt fel om vad som bäst tjänar deras intressen (att offra andra genom att t ex ljuga, stjäla och mörda). Och de har bland annat helt fel om detta som en direkt följd av deras bristande egenintresse.

De säger sig vilja ha det goda livet—men i handling visar de att de inte vill göra vad som krävs för att åstadkomma det; nämligen att leva i harmoni med verkligheten genom att utöva dygder som rationalitet, produktivitet, rättvisa och ärlighet.

Precis som byggaren vägrar göra en ordentlig ritning, kan de inte bemöda sig med att identifiera de värden och principer som objektivt sett främjar deras liv. Precis som byggaren snålar, slarvar och genar de sig fram, istället för att göra vad som faktiskt krävs för att långsiktigt tjäna deras liv och välbefinnande.

Handling väger tyngre än ord. Om någon bara säger att de vill ha det goda livet men sedan aldrig lyfter ett finger för att åstadkomma det, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det goda livet. Om någon på motsvarande sätt säger att de vill ha det goda livet men sedan endast förmår sig att snåla, slarva och gena sig fram, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det.

Att halvhjärtat bygga ett hus tyder på bristande byggintresse. Att halvhjärtat bygga ett liv tyder likaså på bristande egenintresse.

Att älska något kräver att man älskar att jobba för det. Man lurar bara sig själv om man försöker intala sig själv om något annat. Det goda livet växer inte på träd. Som manna regnar inte ned från himlen. De som försöker snåla, slarva och gena sig fram—genom att offra andra för sig själva—visar att de inte värderar ett liv rikt på mening och pengar, kärlek och vänskap tillräckligt mycket för att också vilja betala för det. Precis som byggarens bristande byggintresse gjorde att han slutade upp med ruiner, kommer skitstövlarnas bristande egenintresse göra att de slutar upp som förlorare.

$ $ $

Tips: Lyssna på Tara Smiths kurs “Self-Interest” och “Being Selfish, Being Happy” på ARI Campus.

“Pharmacy to the World”

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.