Etikett: socialism

Kuba lider av socialism, inte USAs embargo

Carl SvanbergLämna en kommentar

Socialistiska länder som Kuba är ju som bekant fattiga. Men ska man tro socialister – som av någon obegriplig anledning envisas med att prisa dessa u-länder som inspirerande föredömen – beror landets misär på USAs embargo, inte socialismens förödande verkan.

Detta är en stor lögn.

Sanningen är att Kuba kan handla med 99% av världens länder, inklusive USA. Och affärsmän från Argentina, Australien, Brasilien, Kanada, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Israel, Italien, Ryssland, Spanien har (mot bättre vetande?) investerat enorma summor i landet.

USAs embargo är irrelevant. John Tamny brukar påminna om OPECs symboliska embargo mot USA. OPECs export till USA tog bara omvägen via icke-sanktionerade länder. Tamny påminner också om USAs tandlösa blockad mot Tyskland under första världskriget. USAs export till Tyskland tog bara omvägen via Skandinavien. Trots embargot finns det en och annan iPhone på Kuba.

Men det är svårt för Kuba att importera något av den semi-kapitalistiska omvärldens överflöd. Varför? Förenklat därför för att kunna köpa måste man först sälja. Socialismen gör dock landet oförmöget att producera värdefulla exportvaror.

För perspektiv: 2019 exporterade Sveriges 10 miljoner invånare varor för ett värde av 158 miljarder dollar. Kubas 11 miljoner exporterade bara för ett värde av 1,2 miljarder dollar.

Kubas statligt kontrollerade ekonomi producerar så lite av värde att landets import måste finansieras med turism, ex-kubaners välgörenhet (nästan uteslutande från USA), och (tills nyligen) bistånd från Venezuela.

De som vill klandra Kubas misär på USAs embargo glömmer gärna att Sovjetunionen subventionerade Kubas socialistiska ekonomi med 75 miljarder dollar. Sovjets årliga bistånd utgjorde en femtedel av Kubas ekonomi.

Genom att ge socialismen livsuppehållande behandling blev Kuba fattigare. Naturligtvis. Bureau of Inter-American Affairs rapport från slutet av 1990-talet ger en fingervisning om utvecklingen:

many economic and social indicators have declined since the 1959 revolution. Pre-Castro Cuba ranked third in Latin America in per capita food consumption but ranked last out of the 11 countries analyzed in terms of percent of increase since 1957. Overall, Cuban per capita food consumption from 1954-1997 has decreased by 11.47 percent . . . The number of automobiles in Cuba has fallen since the 1950’s — the only country in Latin America for which this is the case. The number of telephone lines in Cuba also has been virtually frozen at 1950’s levels.

Så går det när man förbjuder ”exploaterande” företagare.

I några avseenden har livet kanske blivit bättre sedan 1950-talet, men i många andra har det blivit värre.

Då, på 1950-talet var Kuba ett av Latinamerikas rikaste länder. Nu, ett av världens fattigaste. Havanna håller bokstavligen på att rasa ihop. De låga statliga lönerna (ca 30 dollar i månaden) räcker med nöd och näppe till mat. I de statliga affärerna råder det en brist på det mesta. Många tvingas köa i timmar eller dagar . . . till tomma butiker.

I förbifarten kan jag inte låta bli att notera följande:

Socialister menar att Kuba är ett av socialismens främsta exempel. De dåliga levnadsförhållandena beror bara på USAs vägran att exportera. Socialister har dock också fått för sig att världskapitalismen bara ”suger ut” fattiga länder, varför isolering är lösningen. Således valde många Latinamerikanska socialister att ”skona” sina ekonomier från den ”exploaterande” världshandeln genom att frivilligt anamma samma socialistiska ”självförsörjning” som alltså sägs orsaka nöden på Kuba.

I vilket fall som helst gäller lagen om orsak och verkan även för Kuba. Det enda socialismen förmår att producera i överflöd är förtryck och fattigdom. Med eller utan USAs embargo var Kuba tvunget att sluta upp så här – ett lika oundvikligt som tragiskt öde, givet socialismens irrationella natur.

Haiti, den fria ekonomins skyltfönster?

Carl SvanbergLämna en kommentar

När jag debatterar på internet händer det alltid att socialister ska komma med bisarra En ding ding värld-påståenden. Ja, en del saker de häver ur sig är så absurda att man kan ibland tro att de inte vet att internet finns.

För ett tag sedan stötte jag exempelvis på några socialister som av någon outgrundlig anledning använde sig av Haiti som ett slagträd i debatten.

Det tycktes tro att om de bara de skriker “Haiti!” kommer jag börja darra av fasa och skämmas till tystnad. Men den enda inverkan deras tjat om Haiti hade var att jag blev nyfiken och började undra: Varför just Haiti?

Det är ju inte som att kapitalister brukar lyfta fram Haiti som något föredöme på samma sätt som socialister brukar framhålla fattiga skitländer som Kuba och Venezuela när de vill visa oss att “en annan värld är möjlig”. Och varför skulle vi?

Haiti är ett av världens ofriaste länder och ekonomier. På Haiti är den privata äganderätten, som ju är en väsentlig aspekt av kapitalismen, svagast i världen. Som ett av världens mest företagsfientliga länder är det ett av de sämsta länderna att göra affärer i. Föga överraskande plågas landet av omfattande korruption och svågerpolitik. Helt emot kapitalismens principer gynnar staten ett fåtal med privilegier på andras bekostnad. Det är alltså inte undra på att Haiti är den västra hemisfärens allra fattigaste land.

Haiti är alltså ett av världens minst kapitalistiska länder. Ändå är det Haiti som förvånansvärt många socialisterna vill skrämma oss med. Det är som om de på allvar trodde att Haiti är den fria ekonomins skyltfönster. I verkligheten är det ännu ett av étatismens många skräckexempel.

Kapitalismens brott mot mänskligheten?

Carl Svanberg1 kommentar

När man ibland tvingas påminna om att socialismen (eller kommunismen) har direkt och indirekt dödat ca 100 miljoner människor då är de två vanligaste reaktionerna “det var inte riktig socialism” eller “kapitalismens brott mot mänskligheten är värre”.

Den första reaktionen är oärlig men logisk. Om det inte var riktig socialism, då kan man inte klandra socialismen för brotten. Den senare reaktionen är däremot bara ologisk; det är ett exempel på Tu quoque-felslutet. “Jaha, så socialismen har skördat miljontals liv? Kapitalismen har också skördat miljontals liv. Så det så!”

Hur blir socialismens giftighet overklig eller obetydlig bara för att kapitalismen möjligen också är giftig?

Hur som helst. De som vill envisas med det senare helt ologiska resonemanget häver ibland ur sig fantastiska uppgifter på flera hundratals miljoner. En del säger att det rör sig om minst 1 miljard människor som ska ha gått under på grund av kapitalismen.

Vad är beläggen för “kapitalismens brott mot mänskligheten”? Många hänvisar till en flummig hemsida full med allvarliga faktafel och komiska felslut, nämligen Staffan Jacobsons “Konst & politik”. Här försöker han redogöra för hur kapitalismen ska ha dödat ungefär 1 miljard människor bara under 1900-talet.

Om detta är “beviset” för kapitalismens ondska då är det extremt slafsigt och hafsigt. Det är faktiskt mycket svagare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Att folk ändå tror på detta tyder på en oförmåga eller (mer sannolikt) ovilja att tänka logiskt—eller både och.

Så hur försöker man då klandra kapitalismen för att ha dödat “drygt 1 miljard” människor?

Innan jag går in på detta vill jag bara säga att man måste inte göra någon detaljerade genomgång av samtliga påståenden eller exempel. Det behövs inte för att se att Staffan Jacobsons slutsatser är ogiltiga.

Jag har inga problem med att för argumentets skull anta att samtliga siffror stämmer och att samtliga regeringar som han vill skuldbelägga styrdes av liberaler och att systemet i dessa länder kan räknas som kapitalism. Jag tror inte att detta stämmer det minsta lilla men även om det skulle stämma skulle det inte räcka på långa vägar för att bevisa vad Jacobson och andra vill att det ska bevisa.

För att se varför låt oss vända på steken och fråga oss vad som krävs för att bevisa att socialismen är dödlig, att den direkt och indirekt orsakar massdöd. Vad måste till?

Man måste bevisa—helst med socialisternas egna ord—hur socialismen som ideologi och system förutsätter eller kräver angreppsvåld för att etableras och upprätthållas. Eller också måste man etablera att socialismen som system orsakar fattigdom, inklusive svält. Kort sagt, man måste finna ett orsakssamband. Man måste etablera orsak-verkan mekaniken. Annars har vi bara korrelation, inte kausalitet.

Det räcker inte med att notera att mördarna kallade sig för socialister eller att alla, även socialisterna själva, skulle räkna länderna som de styrde över som socialistiska. För utan sammanhang kan det ju faktiskt bara vara ett tråkigt sammanträffande att socialism leder till massdöd. Dåligt väder. Dåligt ledarskap. Otur.

Men om man kan koppla 100 år av “otur” till ett orsakssamband då går det inte längre att bortförklara resultaten med “dåligt ledarskap” eller “dåligt väder”. Det bevisade orsakssambandet gör massdöden till en logiskt oundviklig konsekvens av socialismen som ideologi och system.

På motsvarande sätt måste socialisterna som vill påstå att kapitalismen är minst lika dödlig som socialismen (och att socialismen som “bara” dödade 100 miljoner är att föredra?) finna ett orsakssamband. Men de försöker inte ens (såvida man inte förväxlar grundlöst dravel med logiskt tänkande). Nej, om man är välvillig kan man säga att de presenterar ett resonemang som bygger på extremt svag korrelation, inte kausalitet.

Vi kan se detta eftersom Jacobson och andra anti-kapitalister gör inga seriösa försök att koppla ihop de påstådda brotten de svamlar om med kapitalismen som ideologi och system. Än mindre försöker de att göra det med liberalernas egna ord. Det finns en anledning till detta.

Ta bara en sådan sak som att kapitalismen som system bygger på principen om individens fri- och rättigheter. Den förutsätter och kräver, för att etableras och upprätthållas ett kategoriskt förbud mot angreppsvåld. Direkt och indirekt. Alla statliga tvångsingrepp i våra liv är brott mot denna liberala princip. Alla angreppskrig likaså. Alla auktoritära ideologier och system (t ex fascism) är oförenliga med liberalismen som ideologi och system och saknar existensberättigande. Det finns ingen brist på liberaler som har artikulerat dessa principer och argumenterat för deras teori och praktik.

Med denna bakgrund kan man utesluta alla som har dött av statligt angreppsvåld, inklusive samtliga angreppskrig. Man kan även utesluta alla som har indirekt dött av fattigdom, inklusive svält, som orsakas av statliga tvångsingrepp i våra liv. Vidare ryker de 100 miljoner som sägs ha dött av påstådda “krig om marknader”. (Dessa krig må ha ägt rum, men det finns inget i kapitalismen som ideologi eller system som förutsätter eller kräver dem.)

Med undantag från socialistiska länder är alla andra ekonomier blandekonomier dvs blandningar av kapitalism och socialism eller fascism; med andra ord frihet och statlig kontroll. När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Men hafsiga och slafsiga icke-tänkare som Jacobson och andra anti-kapitalister låtsas som att blandekonomier inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är socialism för “kapitalism”.

Nästan alla länder är blandekonomier och en del länder har mer kapitalism och mindre socialism/fascism i deras blandning medan andra har mer socialism/fascism och mindre kapitalism i deras blandning. Ju mer kapitalism och mindre socialism desto mer ekonomisk frihet—och tvärtom.

Historiskt och internationellt finns det ett negativt orsakssamband mellan ekonomisk frihet och fattigdom, inklusive hunger och svält. Ju mer frihet, desto mindre hunger och svält—och tvärtom. Ja, de länder med mest kapitalism och minst socialism/fascism lider minst (eller omätbart lite) av hunger och svält medan de länder med minst kapitalism och mest socialism/fascism lider mest av hunger och svält. Bland 1900-talets allra värsta svältkatastrofer ägde nästan samtliga rum under socialismen: Sovjetunionen, Kina, Indien, Kambodja och Nordkorea. (Data om hunger, svält, ekonomisk frihet och om hungern i det för-kapitalistiska väst.)

Den extremt starka korrelationens pekar på att “svältens offer” är socialismens offer, inte kapitalismens.

En noggrannare analys visar alltså att kapitalismen har direkt och indirekt dödat exakt 0 människor under 1900-talet. Det är tvärtom tack vare de kapitalistiska delarna av våra blandekonomier som flera miljarder människor inte bara lever utan lever bättre än någonsin. Ja, i den mån människor har åtnjutit kapitalism har den absoluta fattigdomen utraderats tillsammans med hungern och svälten och att massornas levnadsstandarden för massorna i de mest kapitalistiska och minst socialistiska blandekonomierna är rekordhög. Ja dagens medelklass är faktiskt rikare än gårdagens miljardärer. Den store Ludwig von Mises sade det kanske bäst: “The mere fact that you are living today is proof that capitalism has succeeded, whether or not you consider your own life very valuable.”

Så mycket för kapitalismens brott mot mänskligheten.

Sluta skönmåla socialismen med Sverige

Carl SvanbergLämna en kommentar

I flera år har jag argumenterat för att det är en extremt dålig idé att måla upp de nordiska länderna som socialistiska. Och anledningen att det faktiskt får socialismen att framstå som något önskvärt, istället för vad den egentligen är: inhuman, brutal, dödlig:

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Jag menar därför också att vi borde sluta kalla dagens socialdemokrater för socialister. Ja, de vill ha socialistiska inslag i vår ekonomi, men de vill inte ha socialismen. Socialdemokraterna är nämligen för fega och moraliska för att göra vad som krävs för att införa socialismen: ett väpnat rån på en omfattande skala.

Därför blir jag alltid besviken när jag ser folk dela sådana här saker på sociala medier:

Sådana här opinionsundersökning bevisar endast att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade.

Borgerliga debattörer underminerar kapitalismen och skönmålar socialismen varje gång de slarvigt beskriver Sverige som “socialistiskt”. För om Sverige är socialistiskt då går den visst att förena med skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte amerikanerna ge den en chans?

Denna opinionsundersökning bevisar, om något, bara att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade. Och varje gång borgerliga debattörer slarvigt beskriver Sverige som socialistiska skönmålar de socialismen. För om Sverige är socialism då går den visst att förena med en skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte USA ge socialismen en chans?

Ayn Rand skrev att: “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side” (“The Anatomy of Compromise,” Capitalism: The Unknown Ideal, s. 145). Detsamma är sant om hur man väljer att begreppsliggöra världen. Klart definierade begrepp tjänar den rationella sidan.

Begreppslig hafs är alltså en förutsättning för att sälja Sverige och de andra nordiska länderna som socialistiska föredömen. Begreppslig precision är som kryptonit för oärliga socialdemokrater och socialister.

Sverige är inte och har aldrig varit socialistiskt. Sverige är en “blandekonomi”: en instabil blandning av étatistiska och kapitalistiska inslag; slaveri och frihet.

Slafsiga och hafsiga socialdemokrater och socialister vill gärna låtsas som att “blandekonomier” inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är ren totalitär socialism för “kapitalism”. Men lika slarviga borgerliga debattörer hjälper inte till genom att kalla allt som inte är ren låt gå-kapitalism för “socialism”.

När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Jag menar att om man på mikro- och makroplanet gör en noggrann, objektiv granskning av vad friheten orsakar och vad den statliga kontrollen orsakar då kommer man att se att ju mer kapitalism och frihet vi har, desto högre välstånd—och tvärtom.

Ja, de kapitalistiska inslagen—den fria företagsamheten—har lyckligtvis dominerat Sveriges ekonomi sedan 1800-talet. Därför blev Sverige ett av världens rikaste länder—före den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och vore det inte för välfärdsstaten skulle Sverige inte bara vara ett rättvisare och friare samhälle utan också ett betydligt rikare.

Berlinmurens ondska är socialismens

Carl SvanbergLämna en kommentar

I samband med årsdagen av Berlinmurens fall, skrev ARIs Elan Journo en fantastiskt bra artikel som förklarar varför Berlinmurens ondska också är socialismens:

Some came with sledgehammers, some just with their bare hands. On the night of Nov. 9, 1989, jubilant crowds began tearing down the Berlin Wall, an infamous barrier dividing families, a city, a nation. Even as we celebrate that iconic moment, the moral meaning of the Berlin Wall is little understood.

The Berlin Wall was built and murderously enforced in the name of a profoundly destructive political idea, which, alarmingly, many today are embracing.

Flashback to the years after World War II and recall that Germany was divided into two states. West Germany developed into a free society. East Germany faithfully implemented socialism. Divided between them was the city of Berlin.

Between 1949 and 1961, an estimated 2.6 million people fled East Germany. Why?

Om du inte redan har gjort det, se då till att läsa hela här.

Socialism + ekologism = sant

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag vill jag uppmärksamma en observation av George Reisman:

Environmentalism and socialism are a match made in hell. Socialism (government ownership/control of the means of production) to prevent global warming will certainly achieve its inevitable result of a massive decline in living standards.

But thanks to environmentalism, that will be considered success! Environmentalism sets a standard of “success” that socialism can meet. Poverty is the goal of environmentalism. Socialism is certainly the means of achieving that goal.

Ja, detta förklarar varför de röda och de gröna kommer så bra överens.

My first podcast, The Cultural Megaphone

Carl Svanberg1 kommentar

Yesterday I launched my podcast One small voice The Cultural Megaphone In the premiere episode, I explain why Venezuela is socialist, and not a “mixed economy” like Norway.

If the player above refuses to work, then click here to listen.

Readers of this blog will probably recognize that the podcast is based on my fairly popular article “Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?” In that article, I also provide all the links backing up everything I’m saying in the podcast. That article can also serve as a semi-transcript for my podcast. Unfortunately, the article is in Swedish so you will need to Google translate it if you want to get an idea of what I’m saying.

As an aside, I’d like to say that even if you listened to my podcast, it might still be worth your time and effort to read a roughly translated version as a supplement to my podcast. That is because my article is—in my extremely humble opinion—the definitive article on the subject. (Strictly speaking, there is no such thing as a “definitive article” on any subject, but if there ever were one, this article would qualify.) No other article even comes close when it comes to making the argument that Venezuela is, in fact, socialist. Or to put it another way: If this article won’t convince you, nothing ever will.

In any event, I decided to make a podcast because I noticed—to my great joy and pride—that I have a surprising number of international readers. For months the world’s most ambitious readers have been using Google Translate to read (or guess) what I’m saying. That made me realize that there is some international demand for my content (which makes perfect sense considering the generally high quality of my articles). But instead of writing the same articles twice, I will for now use the podcast to “reproduce” some of my articles into English.

I expect people to comment on the production value (or the lack thereof) of the podcast. Let me say in advance that I’m fully aware of some of these issues (e.g., the microphone). But I have to start somewhere.

In passing, I’d like to point out that I made everything in one day. This was also the first time I used GarageBand. Considering that I’ve never done anything like this before, I’m actually quite happy and proud over the outcome. When it comes to hands-on tasks such as producing a podcast, I believe in trial and error and learning by doing. So expect some changes in the format and that the general quality will hopefully improve.

To make the world a better place we need to spread rational ideas and arguments. Nobody can do everything, but everyone can do something. I know that I’m doing my part. So if you like the podcast, then I encourage you, in the name of your own rational self-interest, to act on what you know is true and good. Act with integrity. Practice what you preach—and share the link on social media. (If you don’t like the podcast, then by all means act as if it doesn’t exist. I don’t want people to share the link for altruistic reasons. I don’t want the unearned.)

The podcast is currently available on Anchor, Pocket Casts and Stitcher. I expect more platforms to be added to the list.

UPDATE: I have decided to change the name of my podcast from One Small Voice to The Cultural Megaphone.