Lästips: “A Prescription for America’s Health Care Ills”

Att förstå vad som är fel med USAs sjukvårdssystem är ett måste för svenska liberaler. Så länge svenska liberaler tror att den amerikanska sjukvården är så rysligt dyr för “sådan är kapitalismen” kommer de aldrig att våga försvara sjukvårdskapitalism. De kommer, helt inkonsekvent, att fortsätta försvara Sveriges undermåliga sjukvårdssocialism.

Jag har tidigare rekommenderat flera bra artiklar som förklarar att den amerikanska sjukvården är extremt dyr beror på statliga tvångsingrepp som artificiellt ökar efterfrågan på sjukvård samtidigt som de artificiellt minskar på utbudet av sjukvård. När efterfrågan ökar och utbudet samtidigt minskar då kommer priserna skjuta i höjden.

Nu vill jag rekommendera en till artikel på samma ämne, nämligen “A Prescription for America’s Health Care Ills” av Stella Daily Zawistowski.

För den som har läst på om USAs semi-socialistiska, semi-kontrollerade sjukvårdssystem, kommer artikeln inte med så många nyheter. Jag vill ändå tipsa om denna artikel då den är så kort, koncis och pedagogisk. Det är ingen enkel bedrift att kortfattat förklara vad som är fel med USAs sjukvårdssystem.

Vad som dock är lite mer unikt med Zawistowskis artikel är att den verkligen betonar att allt som är fundamentalt fel med USAs semi-socialistiska sjukvårdssystem är just att staten kränker individens rättigheter. Här är ett utdrag:

Under our current semi-socialized health care system (which both Democrats and Republicans created), the government violates the rights of everyone who provides, purchases, insures, or needs health care. It violates the rights of doctors by forcibly subverting their medical judgment to the whims of government bureaucrats or to the heavily regulated insurance companies; it violates the rights of citizens in general by forcing them to buy insurance with a mandated set of benefits; it violates the rights of insurers by prohibiting them from selling plans of their design to customers of their choice at prices they deem economically appropriate; it violates the rights of pharmaceutical companies by forcing them to conduct trials that, in their professional judgment, are unnecessary; and it violates the rights of suffering and dying patients who wish to take trial medications but are forbidden to by law.

These instances merely indicate the numerous ways in which the government violates the rights of health care participants, but they are enough to draw the conclusion that Americans are substantially unfree to act in accordance with their own judgment—a fact that alone is sufficient reason to condemn our current system as immoral. But, as we shall see, the immoral nature of the current system is also precisely what makes it impractical. The system is in shambles because of these rights violations, a fact that will bear out on examination of the three aspects of health care of most concern to Americans: its cost, its quality, and its accessibility.

För att kunna läsa artikeln måste man prenumerera på The Objective Standard, något jag också kan rekommendera då de skriver många bra artiklar i vilken de argumenterar för ett rationellt, rättvist och fritt samhälle. Som prenumerant får man också tillgång till ett stort arkiv fullt med riktigt bra artiklar som grundligen förklarar Ayn Rands filosofi och använder den för att förstå och utvärdera världen vi lever i.

Därför sopar Alexandria Ocasio-Cortez banan med republikanerna

Det är sällan som jag har tid att lyssna på längre podcasts. “Lyckligtvis” har jag lidit av insomnia de senaste dagarna. Så i hopp om att det skulle hjälpa mig att somna bestämde jag då för att lyssna på Yaron Brooks podcast.

Det var ett misstag.

Avsnittet jag lyssnade på handlade nämligen om Alexandria Ocasio-Cortez. Ocasio-Cortez är nog mest känd för hennes “demokratiska socialism” och ovanligt vänsterinriktade valplattform.

Vad går egentligen hennes politik ut på? Vad gör hon så framgångsrik och populär? Och vad säger hennes popularitet om demokraternas—och USAs—framtid?

Det enskilt mest fascinerande med detta avsnitt är att Brook visar varför republikanerna inte kan besvara Ocasio-Cortezs argumentation.

Republikanernas oförmåga att besvara Ocasio-Cortezs argumentation beror på deras inkonsekventa inställning till välfärds- och omfördelningspolitiken, en inkonsekvens som i sin tur beror på att de delar samma moral, nämligen den (kristna) altruistiska moralen.

Brook har rätt: om du delar den altruistiska moralen, då finns det inget svar på Ocasio-Cortezs argumentation. Då finns det inget som du kan sätta emot—i alla fall inget moraliskt hållbart argument. Det är därför Ocasio-Cortez mosar sina republikanska meningsmotståndare.

Tror du mig inte? Se då själva:

Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern

One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand

I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)

Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.

Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.

Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.

Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?

Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”

Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?

I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)

Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.

Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.

Detta är fel.

Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.

När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.

Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.

Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.

Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?

Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.

Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”

Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.

Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:

  • “Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
    I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här:

Lever den amerikanska drömmen i Danmark?

Du har kanske hört påståendet att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna än i till exempel USA. De som vill göra en stor grej av detta menar att detta “bevisar” att den om man vill förverkliga den amerikanska drömmen då gör man det bäst i länder som Danmark. Samma personer menar att detta “bevisar” att “ojämlikhet” är ett oförsvarligt ont och att de nordiska välfärdsstaterna är en förutsättning för social rörlighet.

Jag har inte tid att ta upp precis upp allt som är fel med detta resonemang; här och nu tänker jag endast skrapa lite på ytan.

En anledning till att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna är för att vi har mindre lönespridning och högre skatter. Eftersom de mest produktiva i länder som Sverige och Finland tjänar (både före och efter skatt) mindre än de mest produktiva i USA, följer det det är förhållandevis enklare för de på botten att klättra till toppen.

Nordens höga sociala rörlighet är alltså delvis en illusion och det är en illusion som har köpts till ett högt pris. Den låga lönespridningen har nämligen delvis åstadkommits genom att skatta och reglera bort “enkla jobb”. Detta fördömer de med begränsat humankapital till ett bidragsfinansierat utanförskap. Och omfördelningspolitiken innebär att man tar, med tvång, pengar från de som har förtjänat dem genom produktivt arbete och ger dem till dem som inte har gjort det. Omfördelningspolitiken är därför inte bara orättvis, den är också en form av slaveri.

Men det finns en faktor till som vi inte får glömma bort och det är att om vi ska göra jämförelser mellan olika länder och olika grupper, då måste vi se upp så att vi inte mäter äpplen med päron. Det är nämligen skillnad på “fattiga” och “fattiga”.

I The Upside of Inequality: How Good Intentions Undermine the Middle Class rapporterar Edward Conrad bland annat att den sociala rörligheten för relativt fattiga vita amerikaner är högre än för relativt fattiga svarta amerikaner.

Beror detta på att rasismen i USA håller svarta tillbaka? Jag tror inte det. Men även om detta åtminstone var en delförklaring så vill jag påpeka att rörligheten för vita amerikaner är lika hög eller högre än för exempelvis danskar. Detta tyder på att de som inte hålls tillbaka på grund av rasism är förutsättningarna för att göra klassresor lika bra eller bättre i USA än i de nordiska länderna. (Ss. 117-ff.)

Men om vi inte kan skylla den lägre sociala rörligheten för svarta amerikaner på rasism, vad kan vi då skylla den på? Conrad visar, med hänvisning till studier, att rörligheten för de som växte upp med gifta föräldrar är betydligt högre än för de som växte upp med ogifta föräldrar. (Äktenskap kan ses som en grov indikator på ansvarstagande och långsiktighet.) Likaså är rörligheten för de som växte upp bland föräldrar som hoppa av gymnasieskolan betydligt lägre. (Att hoppa av gymnasieskolan är, allt annat lika, knappast ett tecken på att man tar sina studier—eller framtid—på allvar.) Allt detta tyder på att det är kulturella faktorer som ligger bakom USAs lägre sociala rörlighet.

Alla relativt fattiga har inte samma inställning; en del har en mer rationell inställning till livet. Det tar sig i uttryck att man tar skolan på allvar, att man tänker mer långsiktigt och handlar mer ansvarsfullt. De väntar till exempel med att skaffa barn tills man har avslutat sina studier, kan försörja sig själv och har ett seriöst förhållande. Med en sådan inställning till livet har man naturligtvis bättre förutsättningar att göra det mesta av alla möjligheter—och på den vägen klättra upp.

Vill man veta hur lätt eller svårt det är att göra klassresor då bör man måste man jämföra äpplen med äpplen. Gör man det då upptäcker vi att den sociala rörligheten är, av allt att döma, precis lika hög eller högre i USA än i de nordiska länderna. Mycket tyder alltså på att den amerikanska drömmen trots allt fortfarande lever och frodas i USA. Men precis som alla andra drömmar måste man jobba på att förverkliga den. Man måste jobba på att förtjäna den.