Det sägs ibland att den hänsynslösa kapitalismen i USA är så omänsklig i sin ”exploatering” att den tvingar de arbetande massorna att ta flera jobb för att få ihop de 70 timmar i veckan de behöver bara för att sätta mat på bordet. Detta är fel.
De som gör sådana här påståenden tror (eller vill tro) att USA är ”kapitalismens högborg”. De (vill) tro detta därför att de vill kunna klandra USAs problem på kapitalismen. ”Vi vill inte ha det som i låt gå-kapitalismens USA!”
I verkligheten är USA är en blandekonomi dvs en marknadsekonomi handikappad av statliga tvångsingrepp. Som alla andra blandekonomier lider USA av skatter och regleringar som på olika sätt kränker individens rätt att producera, handla och att sträva efter lycka.
Skatter motverkar, bara för att ta ett exempel, sparande och investerande dvs kapitalackumulation. Detta gör att färre nya och växande företag startas, att färre nya och bättre varor och tjänster introduceras, att färre nya och bättre jobb skapas.
Detta inlägg handlar inte att ”försvara” USA. Detta inlägg handlar om att jag är trött på folk som häver ur sig felaktigheter och att jag tycker att man ska grunda sina åsikter på fakta, inte anti-kapitalistiska vanföreställningar.
Det finns nog med bekymmer i blandekonomins USA att man inte behöver hitta på att många amerikaner utarmas så mycket av ”storföretagens” ”utsugning” att de ”måste” ta flera jobb för att klara sig.
Om vi tittar på statistik från USAs census bureau kan vi se att i femtedelen av hushållen med lägst inkomster (vilket jag framöver kommer att kalla för de ”fattiga” hushållen) finns det ingen som jobbar.
Bland arbetande amerikaner är ca 95% inte ”fattiga”. Bland heltidsarbetande är endast 3% ”fattiga”. (Det måste dock sägas att de allra flesta som räknas som ”fattiga” i USA sällan lider någon större nöd.)
Med tanke på att ett helt vanligt jobb räcker för att slippa räknas som ”fattig” är det inte så konstigt att nästan inga amerikaner behöver eller vill ha flera jobb för att klara sig.
Det rör sig om 4-5% av anställda. Av dessa har 95% antingen ett deltidsjobb utöver deras heltidsjobb eller också har de två deltidsjobb. De jobbar ungefär lika många timmar som vanliga heltidsjobbare, alltså 40 timmar i veckan.
Det är att fler högutbildade (dvs medel- och höginkomsttagare) som har flera jobb än lågutbildade (dvs låginkomsttagare). Detta talar emot föreställningen att det är ”fattiga” amerikaner som tjänar så lite att de måste ta flera jobb.
Varför har då ett fåtal amerikaner flera jobb? Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet rapporterar:
At the individual level, moonlighting serves both economic and noneconomic purposes, as earlier studies have shown. In May 2004, for instance, most workers who were holding more than one job reported doing so in order to earn extra money (38.1 percent), to meet expenses, or to pay off debt (25.6 percent). Meanwhile, a nonnegligible fraction of multiple jobholders (17.6 percent) reported that their primary motivation was the enjoyment they received from their second job.
Så det visar sig att de flesta extraknäcker för att tjäna mer pengar eller för att de tycker om sitt andra jobb, inte för att undvika ”relativ fattigdom”.
Det finns som sagt missförhållanden i blandekonomins USA. Men att massorna måste ta flera jobb för att försörja sig är lyckligtvis bara en anti-kapitalistisk myt.
A recent study by Just Facts, an excellent source of factual information, shows that after accounting for income, charity and noncash welfare benefits such as subsidized health care, housing, food stamps and other assistance programs, “the poorest 20% of Americans consume more goods and services than the national averages for all people in the world’s most affluent countries.” This includes the majority of countries that are members of Organization for Economic Co-operation and Development, including its European members. The Just Facts study concludes that if the U.S. “poor” were a nation, then it would be one of the world’s richest.
Hur kom man fram till detta? Läs Just Facts studie här.
Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.
In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.
As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.
En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):
We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.
Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.
Ekonomen Tyler Cowen menar att ekonomin har ”stagnerat” sedan 1970-talet. Ja, vår levnadsstandard är bättre idag än 1970. Vi är rikare. Men vi kunde ha varit betydligt rikare om framstegstakten vore lika snabb som under de föregående 100 åren.
Att inom loppet av 100 år gå från att ha nästan ingenting till ha rinnande vatten, elektricitet, luftkonditionering, tåg, färja, bil, flyg, telefon, radio, tv, läkemedel, datorer—och många andra fantastiska varor och tjänster som tillsammans utgör vår höga levnadsstandard—motsvarar framsteg av en helt annan natur och magnitud än de mestadels små och stegvisa förbättringar som vi har sett sedan 1970-talet.
Om du tittar på en film från 1970 känner du igen dig. Mycket är detsamma. Men de som levde 1970 skulle knappast känna igen sig om de kunde se en film från 1870. Och de som levde 1870 skulle nog inte heller känna igen sig om de kunde se en film från 1800. Så ur ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att framstegstakten har saktat in avsevärt sedan 1970-talet.
Vad beror då detta på?
Ekonomen George Reisman påpekar att med tanke på hur mycket USAs ekonomi dras ned av statliga tvångsingrepp, borde inte denna stagnation (eller nergång) förvåna oss det allra minsta. Skatter, omfördelningspolitik, välfärdspolitik, regleringar, inflation, etc., är skadliga. De underminerar ekonomiska framsteg.
Reisman påpekar också att om man vill argumentera för motsatsen—att ekonomin inte stagnerar (eller värre)—då måste man också vara beredd att förklara varför alla dessa destruktiva tvångsingrepp inte skulle kunna göra tillräcklig med skada för att orsaka stagnation.
Jag säger inte att detta är en omöjlig uppgift. Jag säger bara att det är en svår och (förmodligen) onödig uppgift. Då statliga tvångsingrepp skadar ekonomin finns det ingen anledning att tvunget bevisa att stagnationen måste vara inbillning. Om denna relativa stagnation är verklig då bör man lägga skulden där den mest sannolikt hör hemma: hos (välfärds)étatisterna.
Att förstå vad som är fel med USAs sjukvårdssystem är ett måste för svenska liberaler. Så länge svenska liberaler tror att den amerikanska sjukvården är så rysligt dyr för “sådan är kapitalismen” kommer de aldrig att våga försvara sjukvårdskapitalism. De kommer, helt inkonsekvent, att fortsätta försvara Sveriges undermåliga sjukvårdssocialism.
Jag har tidigare rekommenderat flera bra artiklar som förklarar att den amerikanska sjukvården är extremt dyr beror på statliga tvångsingrepp som artificiellt ökar efterfrågan på sjukvård samtidigt som de artificiellt minskar på utbudet av sjukvård. När efterfrågan ökar och utbudet samtidigt minskar då kommer priserna skjuta i höjden.
För den som har läst på om USAs semi-socialistiska, semi-kontrollerade sjukvårdssystem, kommer artikeln inte med så många nyheter. Jag vill ändå tipsa om denna artikel då den är så kort, koncis och pedagogisk. Det är ingen enkel bedrift att kortfattat förklara vad som är fel med USAs sjukvårdssystem.
Vad som dock är lite mer unikt med Zawistowskis artikel är att den verkligen betonar att allt som är fundamentalt fel med USAs semi-socialistiska sjukvårdssystem är just att staten kränker individens rättigheter. Här är ett utdrag:
Under our current semi-socialized health care system (which both Democrats and Republicans created), the government violates the rights of everyone who provides, purchases, insures, or needs health care. It violates the rights of doctors by forcibly subverting their medical judgment to the whims of government bureaucrats or to the heavily regulated insurance companies; it violates the rights of citizens in general by forcing them to buy insurance with a mandated set of benefits; it violates the rights of insurers by prohibiting them from selling plans of their design to customers of their choice at prices they deem economically appropriate; it violates the rights of pharmaceutical companies by forcing them to conduct trials that, in their professional judgment, are unnecessary; and it violates the rights of suffering and dying patients who wish to take trial medications but are forbidden to by law.
These instances merely indicate the numerous ways in which the government violates the rights of health care participants, but they are enough to draw the conclusion that Americans are substantially unfree to act in accordance with their own judgment—a fact that alone is sufficient reason to condemn our current system as immoral. But, as we shall see, the immoral nature of the current system is also precisely what makes it impractical. The system is in shambles because of these rights violations, a fact that will bear out on examination of the three aspects of health care of most concern to Americans: its cost, its quality, and its accessibility.
För att kunna läsa artikeln måste man prenumerera på The Objective Standard, något jag också kan rekommendera då de skriver många bra artiklar i vilken de argumenterar för ett rationellt, rättvist och fritt samhälle. Som prenumerant får man också tillgång till ett stort arkiv fullt med riktigt bra artiklar som grundligen förklarar Ayn Rands filosofi och använder den för att förstå och utvärdera världen vi lever i.
Det är sällan som jag har tid att lyssna på längre podcasts. “Lyckligtvis” har jag lidit av insomnia de senaste dagarna. Så i hopp om att det skulle hjälpa mig att somna bestämde jag då för att lyssna på Yaron Brooks podcast.
Det var ett misstag.
Avsnittet jag lyssnade på handlade nämligen om Alexandria Ocasio-Cortez. Ocasio-Cortez är nog mest känd för hennes “demokratiska socialism” och ovanligt vänsterinriktade valplattform.
Vad går egentligen hennes politik ut på? Vad gör hon så framgångsrik och populär? Och vad säger hennes popularitet om demokraternas—och USAs—framtid?
Det enskilt mest fascinerande med detta avsnitt är att Brook visar varför republikanerna inte kan besvara Ocasio-Cortezs argumentation.
Republikanernas oförmåga att besvara Ocasio-Cortezs argumentation beror på deras inkonsekventa inställning till välfärds- och omfördelningspolitiken, en inkonsekvens som i sin tur beror på att de delar samma moral, nämligen den (kristna) altruistiska moralen.
Brook har rätt: om du delar den altruistiska moralen, då finns det inget svar på Ocasio-Cortezs argumentation. Då finns det inget som du kan sätta emot—i alla fall inget moraliskt hållbart argument. Det är därför Ocasio-Cortez mosar sina republikanska meningsmotståndare.
One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand
I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)
Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.
Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.
Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.
Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?
Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”
Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?
I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)
Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.
Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.
Detta är fel.
Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.
När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.
Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.
Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.
Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?
Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.
Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”
Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.
Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:
“Medicine: The Death of a Profession” av Leonard Peikoff
I denna artikel förklarar filosofen Leonard Peikoff hur staten på olika sätt förstör sjukvården i USA. Finns också som tal här:
“Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här:
“The Real Right to Medical Care Versus Socialized Medicine” av George Reisman
I denna essä förklarar nationalekonomen George Reisman att sjukvården i USA är extremt dyr då staten på olika sätt minskar utbudet och ökar efterfrågan. Därför menar Reisman också att staten kränker individens rätt att köpa sjukvård.
“Moral Health Care vs. ’Universal Health Care’” av Lin Zinser och Paul Hsieh
I denna essä argumenterar författarna för att USAs sjukvårdsförsäkrings-system är en katastrof skapad av staten, att socialisering kommer att förstöra sjukvården, samt att den enda moraliska vägen fram är en fri sjukvårdsmarknad.
“The History of Health Care Costs and Health Insurance” av Linda Gorman
I denna rapport går Linda Gorman igenom decennier av skadliga statliga tvångsingrepp som på olika sätt bidrar till att göra vården artificiellt dyr.
“Health Care in a Free Society Rebutting the Myths of National Health Insurance” av John C Goodman
I denna rapport bemöter John C Goodman diverse myter om den socialistiska sjukvårdens påstådda förträfflighet. Goodman visar att bristen på sjukvård och ransoneringen som följer är på inget sätt unikt för Sverige; detta är ett problem som i varierande utsträckning präglar alla socialistiska sjukvårds-system. Gräset är inte grönare.
Du har kanske hört påståendet att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna än i till exempel USA. De som vill göra en stor grej av detta menar att detta “bevisar” att den om man vill förverkliga den amerikanska drömmen då gör man det bäst i länder som Danmark. Samma personer menar att detta “bevisar” att “ojämlikhet” är ett oförsvarligt ont och att de nordiska välfärdsstaterna är en förutsättning för social rörlighet.
Jag har inte tid att ta upp precis upp allt som är fel med detta resonemang; här och nu tänker jag endast skrapa lite på ytan.
En anledning till att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna är för att vi har mindre lönespridning och högre skatter. Eftersom de mest produktiva i länder som Sverige och Finland tjänar (både före och efter skatt) mindre än de mest produktiva i USA, följer det det är förhållandevis enklare för de på botten att klättra till toppen.
Nordens höga sociala rörlighet är alltså delvis en illusion och det är en illusion som har köpts till ett högt pris. Den låga lönespridningen har nämligen delvis åstadkommits genom att skatta och reglera bort “enkla jobb”. Detta fördömer de med begränsat humankapital till ett bidragsfinansierat utanförskap. Och omfördelningspolitiken innebär att man tar, med tvång, pengar från de som har förtjänat dem genom produktivt arbete och ger dem till dem som inte har gjort det. Omfördelningspolitiken är därför inte bara orättvis, den är också en form av slaveri.
Men det finns en faktor till som vi inte får glömma bort och det är att om vi ska göra jämförelser mellan olika länder och olika grupper, då måste vi se upp så att vi inte mäter äpplen med päron. Det är nämligen skillnad på “fattiga” och “fattiga”.
Beror detta på att rasismen i USA håller svarta tillbaka? Jag tror inte det. Men även om detta åtminstone var en delförklaring så vill jag påpeka att rörligheten för vita amerikaner är lika hög eller högre än för exempelvis danskar. Detta tyder på att de som inte hålls tillbaka på grund av rasism är förutsättningarna för att göra klassresor lika bra eller bättre i USA än i de nordiska länderna. (Ss. 117-ff.)
Men om vi inte kan skylla den lägre sociala rörligheten för svarta amerikaner på rasism, vad kan vi då skylla den på? Conrad visar, med hänvisning till studier, att rörligheten för de som växte upp med gifta föräldrar är betydligt högre än för de som växte upp med ogifta föräldrar. (Äktenskap kan ses som en grov indikator på ansvarstagande och långsiktighet.) Likaså är rörligheten för de som växte upp bland föräldrar som hoppa av gymnasieskolan betydligt lägre. (Att hoppa av gymnasieskolan är, allt annat lika, knappast ett tecken på att man tar sina studier—eller framtid—på allvar.) Allt detta tyder på att det är kulturella faktorer som ligger bakom USAs lägre sociala rörlighet.
Alla relativt fattiga har inte samma inställning; en del har en mer rationell inställning till livet. Det tar sig i uttryck att man tar skolan på allvar, att man tänker mer långsiktigt och handlar mer ansvarsfullt. De väntar till exempel med att skaffa barn tills man har avslutat sina studier, kan försörja sig själv och har ett seriöst förhållande. Med en sådan inställning till livet har man naturligtvis bättre förutsättningar att göra det mesta av alla möjligheter—och på den vägen klättra upp.
Vill man veta hur lätt eller svårt det är att göra klassresor då bör man måste man jämföra äpplen med äpplen. Gör man det då upptäcker vi att den sociala rörligheten är, av allt att döma, precis lika hög eller högre i USA än i de nordiska länderna. Mycket tyder alltså på att den amerikanska drömmen trots allt fortfarande lever och frodas i USA. Men precis som alla andra drömmar måste man jobba på att förverkliga den. Man måste jobba på att förtjäna den.
Förnuftets kalla och oresonliga röst 