Lästips: “A Prescription for America’s Health Care Ills”

Att förstå vad som är fel med USAs sjukvårdssystem är ett måste för svenska liberaler. Så länge svenska liberaler tror att den amerikanska sjukvården är så rysligt dyr för “sådan är kapitalismen” kommer de aldrig att våga försvara sjukvårdskapitalism. De kommer, helt inkonsekvent, att fortsätta försvara Sveriges undermåliga sjukvårdssocialism.

Jag har tidigare rekommenderat flera bra artiklar som förklarar att den amerikanska sjukvården är extremt dyr beror på statliga tvångsingrepp som artificiellt ökar efterfrågan på sjukvård samtidigt som de artificiellt minskar på utbudet av sjukvård. När efterfrågan ökar och utbudet samtidigt minskar då kommer priserna skjuta i höjden.

Nu vill jag rekommendera en till artikel på samma ämne, nämligen “A Prescription for America’s Health Care Ills” av Stella Daily Zawistowski.

För den som har läst på om USAs semi-socialistiska, semi-kontrollerade sjukvårdssystem, kommer artikeln inte med så många nyheter. Jag vill ändå tipsa om denna artikel då den är så kort, koncis och pedagogisk. Det är ingen enkel bedrift att kortfattat förklara vad som är fel med USAs sjukvårdssystem.

Vad som dock är lite mer unikt med Zawistowskis artikel är att den verkligen betonar att allt som är fundamentalt fel med USAs semi-socialistiska sjukvårdssystem är just att staten kränker individens rättigheter. Här är ett utdrag:

Under our current semi-socialized health care system (which both Democrats and Republicans created), the government violates the rights of everyone who provides, purchases, insures, or needs health care. It violates the rights of doctors by forcibly subverting their medical judgment to the whims of government bureaucrats or to the heavily regulated insurance companies; it violates the rights of citizens in general by forcing them to buy insurance with a mandated set of benefits; it violates the rights of insurers by prohibiting them from selling plans of their design to customers of their choice at prices they deem economically appropriate; it violates the rights of pharmaceutical companies by forcing them to conduct trials that, in their professional judgment, are unnecessary; and it violates the rights of suffering and dying patients who wish to take trial medications but are forbidden to by law.

These instances merely indicate the numerous ways in which the government violates the rights of health care participants, but they are enough to draw the conclusion that Americans are substantially unfree to act in accordance with their own judgment—a fact that alone is sufficient reason to condemn our current system as immoral. But, as we shall see, the immoral nature of the current system is also precisely what makes it impractical. The system is in shambles because of these rights violations, a fact that will bear out on examination of the three aspects of health care of most concern to Americans: its cost, its quality, and its accessibility.

För att kunna läsa artikeln måste man prenumerera på The Objective Standard, något jag också kan rekommendera då de skriver många bra artiklar i vilken de argumenterar för ett rationellt, rättvist och fritt samhälle. Som prenumerant får man också tillgång till ett stort arkiv fullt med riktigt bra artiklar som grundligen förklarar Ayn Rands filosofi och använder den för att förstå och utvärdera världen vi lever i.

Varför är insulin så dyrt i USA?

Omni rekommenderade nyligen sina läsare ett reportage i Washington Post som handlar om hur insulin nu kan kosta mer än 10 000 SEK i månaden. Det är alltså så dyrt att några diabetiker inte längre har råd med det. Hur kommer detta sig?

Den konventionella tesen att det går så här när de “giriga” läkemedelsbolagen får sätta sina profiter före mänskliga behov. Och jag är rädd för att de allra flesta som bara läser Omnis sammanfattning och möjligen snabbt skummar igenom Washington Posts artikel kommer att dra slutsatsen att något är fel med den “oreglerade” kapitalismen i USA och att statliga priskontroller och subventioner är lösningen.

Sanningen är den motsatta, nämligen att USAs höga insulinpriser beror på statens inblandning.

När en specifik marknad inte tycks fungera som alla andra, då lär nationalekonomi ut att det första man ska titta på om man vill ha en förklaring är om det finns några statliga tvångsingrepp som antingen tvingar individen att gå emot sitt rationella egenintresse eller också skapar perversa möjligheter och incitament.

Och visst finns flera statliga tvångsingrepp som alla bidrar till att artificiellt fördyra insulin och andra läkemedel i USA. Men här och nu tänker jag bara koncentrera mig på tre, nämligen USAs motsvarighet till läkemedelsverket (FDA) reglerar bort billiga “generiska” alternativ; USAs statligt skapade och finansierade sjukvårdsförsäkrings-systemet ger läkemedelsbolagen möjligheten och incitamentet att sätta artificiellt höga priser; och sist men inte minst, statliga priskontroller i omvärlden tvingar upp priserna i USA.

Staten förbjuder billigare insulin
Det är konventionellt dvs intellektuellt bekvämt att klandra de höga insulinpriserna på läkemedelsindustrins patent. Läkemedelsbolagen tar nämligen ständigt fram nya och något bättre versioner av insulin som de också patenterar. Detta gör det möjligt för dem att fortsätta att ta bra betalt. (Nej, patent är inte som en del libertarianer och socialister påstår “statliga monopol”, de är en form av privat egendom dvs ett uttryck för rätten till egendom. Att undergräva eller avskaffa läkemedelsbolagens rätt till egendom är inte bara omoraliskt utan också opraktiskt då det kommer att motverka skapandet av nya och bättre läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv.)

Men om man tänker efter inser man snabbt att det inte går att skylla de höga priserna på patent.

Det finns billiga “generiska” versioner av nästan alla läkemedel. Det beror på att när patenten löper ut, då kan andra producenter göra billiga kopior. Konkurrensen hårdnar och priserna tenderar att falla. Men det finns inga “generiska” insulin. Varför? Det beror bland annat på att biologiska läkemedel som insulin än så länge regleras annorlunda än icke-biologiska som aspirin.

FDA tvingar alla som vill producera billigare “generiska” versioner av biologiska läkemedel som insulin att först spendera flera miljarder på tester. Men då “generiska” versioner inte kan patenteras blir det svårt för många att riskera flera miljarder. Detta slipper man däremot om man producerar icke-biologiska läkemedel som aspirin.

Så medan det finns många billiga “generiska” versioner av många andra läkemedel, finns det än så länge inga billigare “generiska” versioner av insulin. Och det beror alltså på att FDAs regleringar gör det ekonomiskt olönsamt att producera det.

Sjukvårdsförsäkringarna skapar perversa incitament
I USA är läkemedelsbolagens största “kunder” inte enskilda patienter som betalar för sina läkemedel ur egen ficka, utan stora privata eller statliga sjukvårdsförsäkringar. Så när amerikaner köper insulin, då har priset inte satts av vad folk kan betala ur egen ficka. Nej, det har istället förhandlats fram mellan läkemedels- och försäkringsbolagen.

Och eftersom läkemedelsbolagen inte måste övertyga dig, med din begränsade plånbok, att betala tusentals SEK per månad för din insulin, utan med försäkringsbolagen som ju kan sprida kostnaderna på hundratusentals eller miljontals kunder. I värsta fall kan de dessutom marginellt höja sina premier. Så läkemedelsbolagen har stora möjligheter och starka incitament för att inleda sina förhandlingar med försäkringsbolagen genom att inledningsvis sätta ett så högt pris som möjligt. Det är med andra ord precis som när man säljer ett hus: man börjar med att sätta priset en bra bit över vad man slutar med. Så de kanske börjar med, säg, 20 000 SEK innan det till slut förhandlas ned till, säg, 10 000 SEK.

Den försäkrade patienten “isoleras” vanligtvis från denna förhandling och har därför få eller inga incitament för att finna billigare alternativ. Om patienten överhuvudtaget betalar något då är det bara mellanskillnaden på vad läkemedelsbolaget tar och vad försäkringen täcker, säg, 3000 SEK.

Ju mer patienterna “isoleras” från förhandlingarna, desto större möjligheter och starkare incitament har också läkemedelsbolagens för att inleda sina förhandlingar med ett så högt pris som möjligt, då de vet att patienternas betalningsförmåga att inte är så viktigt. (Men om man är en av de få som inte är (fullt) försäkrade, då märker man förstås problemet när man plötsligt står där och själv måste betala hela summan på 10 000 SEK. Samma problem kan också uppstå om man har en försäkring med hög självrisk för läkemedelskostnader.)

Att diabetiker behöver insulin för att överleva förklarar inte läkemedelsbolagens höga priser. Alla behöver mat för att överleva men ingen bagare skulle någonsin få för sig att sälja bröd för tusentals kronor. Bagarna vet att de måste sätta priser som folk kan betala ur egen ficka. Detsamma är sant om läkemedel. Insulin skulle varit betydligt billigare om läkemedelsbolagen satte sina priser efter vad folk kan betala, inte efter vad försäkringsbolagen kan betala.

Därför är det här viktigt att komma ihåg att USAs sjukvårdsförsäkringssystem är, från början till slut, en statlig monstrositet. (För detaljer, se lästipsen här.) Så i den mån detta system ger läkemedelsbolagens en möjlighet och ett incitament att ta ut betydligt högre priser för sina läkemedel än vad de någonsin skulle kunna göra om de sålde sina läkemedel direkt till kunder som betalade ur egen ficka, följer det att skulden för denna situation först och främst ligger på statens inblandning, inte den icke-existerande fria marknaden.

Omvärldens priskontroller
Ännu en statlig faktor som artificiellt driver upp läkemedelspriserna i USA, inklusive priset på insulin, är omvärldens priskontroller.

För att amerikanska läkemedelsbolag ska få sälja sina läkemedel t ex här i Europa måste de först förhandla fram sina priser med staten. Eftersom staten bestämmer om de överhuvudtaget ska få sälja sina läkemedel kan den ofta tvinga dem att kraftigt sänka sina priser. I Europa gör vi detta för att kunna hålla nere på statens läkemedelssubventioner.

För att kompensera vad de förlorar på att sälja till omvärlden passar de amerikanska läkemedelsbolagen på att höja priserna i USA där prissättningen än så länge är friare. På detta sätt tvingas amerikaner att subventionera omvärldens snåla och parasiterande välfärdsstater. Som en följd blir en del läkemedel ibland så dyra att några amerikaner inte längre har råd med dem och därför kanske dör som följd.

Ingen förtjänar att behandlas som slavar som tvingas jobba gratis åt andra—allra minst de som skapar de läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv. Nej, som alla andra har de rätt att leva för sin egen skull, som ett självändamål—inte som ett medel för andras ändamål. Därför bör läkemedelsproducenter försöka tjäna så mycket pengar som de bara kan. De amerikanska läkemedelsbolagen gör därför helt rätt i att ta igen på karusellerna vad de, så att säga, förlorar på gungorna.

$ $ $

Så vem eller vad kan vi klandra för USAs artificiellt höga insulinpriser? Möjligen statens skadliga tvångsingrepp på den ofria marknaden, inte de “giriga” läkemedelsbolagen på den icke-existerande fria marknaden.

Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern

One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand

I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)

Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.

Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.

Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.

Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?

Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”

Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?

I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)

Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.

Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.

Detta är fel.

Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.

När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.

Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.

Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.

Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?

Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.

Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”

Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.

Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:

  • “Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
    I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här:

Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdsocialismen

Borgerliga politiker, debattörer och sympatisörer säger sig stå för marknadsekonomi, vinstintresse, valfrihet, konkurrens och individens frihet—eller med ett ord som de sällan vågar ta ur mun: kapitalism.

Men när det kommer till Sveriges sjukvård förvandlas de flesta borgerliga till socialismens PR-män.

Du har säkert hört borgerliga företrädare säga att Sveriges socialistiska sjukvård är i världsklass. Problemet är bara en liten petitess: tillgången; bristen på sjukvård; de långa, plågsamma och dödliga köerna.

De borgerliga försöker alltså få alla till att tro att bristen på sjukvården—framför allt i form av långa köer—är en sak och att själva sjukvården något helt annat.

Det kan vid en första anblick låta oskyldigt och plausibelt att göra denna distinktion, men om vi tänker efter är det varken eller.

Men genom att om och om igen dra uppmärksamhet till denna distinktion, vill många borgerliga politiker och debattörer alltså få oss att tro att socialism, som inte fungerar i något annat avseende, helt plötsligt fungerar alldeles utmärkt när det kommer till sjukvård.

Ingen skulle få för sig att göra samma argument inom någon annan näring, så varför ska vi helt plötsligt acceptera denna distinktion när det kommer till att utvärdera den svenska sjukvårdens kvalitet?

Skulle du acceptera om din Internetleverantör sade, “Vårt bredband är i världsklass! Visst, problemet är bara tillgången, de långa laddningstiderna, att vissa tjänster aldrig laddas in… Men förutom detta är vi världsledande!”.

Eller tänk om din lokala ICA-butik resonerade: “Våra matbutiker är i världsklass! Visst, problemet är tillgången till matvaror, de långa brödköerna, att vissa matvaror aldrig erbjuds… Men annars erbjuder vi alltid varor i världsklass!”

Eller vad sägs om ett leveransbolag, som vi kan kalla för, tja, NordPost: “Vi är ett fantastiskt leveransbolag! Visst, det är inte alltid att vi kommer fram i tid, eller på rätt ställe, eller med rätt grejer, eller att vi kommer fram alls. Men häng inte upp dig på dessa oväsentliga detaljer”.

Ett sista exempel: Vad är egentligen värdet av ett hus som du måste betala för idag men som du inte kan flytta in i förrän om 20-30 år? Hur mycket skulle du vara villig att betala för ett sådant hus i “världsklass”?

De borgerligas argumentation är en skönmålning av den svenska sjukvårdssocialismen. Det hela påminner om Monty Pythons ostbutik-sketch: “It’s not much of a cheese shop, is it?”

Tillgängligheten av en vara eller tjänst är en viktig aspekt av varans eller tjänstens kvalitet. Det går inte att helt skilja dem åt. Och detsamma är sant när det kommer till att utvärdera Sveriges socialistiska sjukvård. (När man tänker efter, låter de borgerligas skönmålande resonemang som alla andra ömkliga försök att ursäkta och försvara socialismen: “Det är bra idé i teorin, men inte i praktiken”. Men vad är egentligen bra med en idé som inte fungerar i praktiken? Och vad är egentligen bra med vård som inte finns tillgänglig? Sanningen är att socialismen inte fungerar i praktiken—och inte kan fungera—därför att det är en ond idé i teorin.)

Tar vi hänsyn till hur ofta vården av olika skäl inte är tillgänglig—på grund av den ransonering som socialistisk sjukvård alltid för med sig—då blir det enklare att argumentera för att Sveriges socialistiska sjukvård knappast är i världsklass. Än viktigare är att det blir enklare att argumentera för att Sveriges sjukvård är sämre än vad den skulle kunna ha varit om vi istället hade haft en kapitalistisk sjukvård. Men detta gör inte högern; de låter istället vänstern vinna på “walkover”.

Med sådana här borgerliga vänner, behöver kapitalismen inga fiender.

Varför gör då så många borgerliga så här? Varför ägnar de sig åt att skönmåla sjukvårdssocialismen? Mer om detta vid ett senare tillfälle.