Estland—ännu en marknadsliberal framgångssaga

Det är alltid kul att påminna sig om hur bra kapitalism faktiskt fungerar. Ja, även en hämmad kapitalism kan leverera de materiella förutsättningarna för ett gott liv. Det finns oräkneliga exempel här. Ta t ex Estland:

[Free market] reforms paved the way for the incredible rise in living standards that Estonia has experienced since independence. Today, Estonia is considered a high-income country by the World Bank, and it is a member of the EU and the Eurozone. The purchasing power of Estonians has increased 400 percent over the last two decades despite the severe impact the 2008 financial crisis had on the Baltic economies. In addition, life expectancy has moved from 66 years in 1994 to 77 years in 2016.

Här illustreras välståndsutvecklingen via Världsbanken:

Estlands köpkraftsjusterade BNP per capita. 1993-2018

Inspirerande! Ja, världens fattiga étatistiska länder kan definitivt lära sig ett och annat från marknadsliberala framgångssagor som Estland.

Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till folkhälsomyndigheten har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Folkhälsomyndigheten bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Säg att jag för argumentets skull skulle låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.