Etikett: laissez-faire kapitalism

Kapitalismen gjorde arbetsplatserna säkrare, inte arbetarrörelsens kamp

Carl Svanberg1 kommentar

För ett tag sedan uppmärksammade förträffliga HumanProgress.org om att de amerikanska arbetsplatserna aldrig varit säkrare. 1913 dog 61 av 100 000 arbetare på jobbet. 2014 dog endast 3 per 100 000. Det är en nedgång på 95%. Vad förklarar nedgången? Marian L. Tupy skriver:

Labor union activism, including strikes and protests, has been traditionally credited with making the workplace safer. But, improving working conditions cannot be divorced from the overall improvement in the standard of living. The massive economic expansion in the second half of the 19th century, in particular, tightened the labor market and workers started to gravitate toward more generous employers. It was only after a certain critical mass of workers achieved more tolerable working conditions that more general workplace regulations became imaginable and, more importantly, affordable.

Ja, ekonomiska framsteg gör säkrare arbetsplatser möjliga. Men Tupy antyder att kausaliteten är att när ekonomin växer blir arbetsmarknaden “stram” och den ökade konkurrensen tvingar affärsmän att locka med “generösare” villkor. Men beroende på hur detta tolkas är detta en halvsanning.

Ja, konkurrensen om arbetare gör att arbetsköpare måste locka med högre löner, bättre förmåner, tryggare och trevligare arbetsplatser. Men Tupys oförsiktiga resonemang kan ju tolkas som att det är den högre levnadsstandard som kommer först, varför människor kan konsumera mera, ekonomin växer och att konkurrensen om den begränsade arbetskraften ökar. Tupy gör det verkliga orsakssambandet oklart. Tupys formuleringar kan ge en det felaktiga intrycket att det är konsumtion som driver ekonomin, inte produktion. Därför vill jag här lägga till väsentliga fakta.

Vår levnadsstandard bestäms av våra reallöner (lönen mätt i förhållande till mängden varor och tjänster som kan köpas dvs köpkraften) och våra reallöner bestäms av produktiviteten. Ju högre produktivitet, desto högre reallöner.

Det var affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjde arbetarnas produktivitet och reallöner. I början var produktiviteten så låg att arbetarna behövde jobba 50, 60, 70 timmar i veckan för att försörja sig och sin familj. Men allteftersom reallönerna steg var köpkraften lika hög efter 60 timmar som den brukade vara vid 70 timmar. Och senare var den lika hög efter 50 timmar som vid 60. Och så vidare.

Så många arbetare hade nu råd att gå ned i arbetstid. De hade råd att gå ned i arbetstid och nominell lön (mätt i kronor och öron) eftersom deras reala lön (mätt i varor och tjänster) förblev densamma eller högre. Du behöver knappast tvinga affärsmän att minska sina lönekostnader genom att låta arbetare jobba färre timmar men ändå producera lika mycket eller mer än tidigare. Vinstintresset räcker. Så arbetstimmarna började gå ned i slutet av 1800-talet. Den vanlige amerikanen jobbar år 2020 ca 1300 färre timmar än år 1870!

Denna trend inleddes innan arbetarrörelsen fick något inflytande har fortsatt oavsett ländernas lagstiftning. Det beror på att det inte är lagstiftningen som är avgörande, utan produktiviteten. Det är därför de länder som har sett sin produktivitet stiga mest, de allra rikaste länderna, som också har sett de största arbetstidsförkortningarna. Lågproduktiva, fattiga länder ser sin arbetstid stå stilla eller till och med öka.

Samma vinstintresse som driver affärsmän att locka med färre arbetstimmar får dem också att göra arbetsplatser tryggare och trevligare. Åtgärder som gör arbetsplatserna tryggare och trevligare brukar nämligen ofta betala sig själva. Trygga och trevliga arbetsplatser är ju attraktivare varför man kan locka folk att jobba för en med lägre löner än vad som hade krävts om arbetsplatserna var otrygga och otrevliga. Det är ju därför farliga och smutsiga jobb betalar mer. De allra flesta föredrar att jobba på ett tryggt och trevligt kontor för en lägre nominell lön än, säg, i ett farligt och smutsigt avlopp för en högre nominell lön. Och de allra flesta har sedan länge råd att välja bort en högre nominell lön vår rekordhöga produktivitet har resulterat i rekordhöga reallöner.

Det är vår höga produktivitet som har gjort trygga och trevliga arbetsplatser ekonomiskt gångbara. Utan vår höga produktivitet hade lagar som tvingar fram förbättringar också tvingat fram lägre löner eller arbetslöshet. Det finns många sätt vi kan se detta. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar ned arbetstiden från 40 timmar i veckan till 30 får man lägre löner eller högre arbetslöshet eller både och. Om staten utan hänsyn till produktiviteten tvingar fram kostsamma förbättringar på arbetsplatser måste det också resultera i lägre löner eller arbetslöshet.

Det enda som markant och varaktigt lyfter produktiviteten—och därmed massornas levnadsstandard—är kapital och teknologi. Arbetarrörelsen kan “kämpa” med strejker och lagar. Men verkligheten är att inga strejker och lagar i världen kan trolla fram kapital och teknologi. Tvärtom har arbetarrörelsens strejker och lagar endast bidragit till att hålla nere produktiviteten och därmed också massornas levnadsstandard.

Det är kapitalismens välgörande marknadskrafter—utbud och efterfråga, vinstintresset, konkurrens—som har gjort våra arbetsplatser tryggare och trevligare än någonsin. Och det som har gjort detta ekonomiskt gångbart är affärsmännens investeringar i verktyg och maskiner som höjer massornas produktivitet, inte arbetarrörelsens kamp.

Hur den stora staten orsakade coronakrisen

Carl Svanberg2 kommentarer

Coronakrisen är här och många kommer att påstå att detta bevisar faran med för mycket frihet. Fram för allt för mycket handels- och rörelsefrihet. Enligt en del så påminner detta oss om kapitalismens “baksidor”. Fakta är att coronakrisen bevisar raka motsatsen. Coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

För att förstå varför jag säger detta, låt mig först upplysa nya läsare om mitt filosofiska perspektiv.

Jag är en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen. Objektivismen står för principen om individens rättigheter. Enligt objektivismen är den goda staten liten och begränsad. Den är begränsad till en uppgift, nämligen att skydda individens rättigheter. Objektivismen förespråkar med andra ord nattväktarstaten som ett nödvändigt gott, inte ett nödvändigt ont.

Enligt principen om individens rättigheter finns det ingen rätt att utan vidare röra sig fritt bland andra om det innebär att man utsätter andra människor för en farlig smitta. Av samma anledning som du inte har någon rätt att utsätta andra människor för fara har du inte heller någon rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. För att skydda individens rättigheter bör staten hjälpa till att stoppa spridningen av farliga, smittsamma sjukdomar. (Men betyder detta att staten måste tvinga alla till karantän under förkylningstider? Nej. Lyssna på Onkar Ghates föreläsning “Infectious Disease under the American Form of Government”.)

För att skydda individens rättigheter bör staten, som ett absolut minimum, systematiskt testa, spåra och isolera inresande vid gränsen såväl så många som möjligt inom landet. I den mån staten gör sitt jobb, kan resten fortsätta röra sig fritt. Fortsätta producera, handla och konsumera. Naturligtvis bör människor försöka minimera risken för att smittas genom att frivilligt hålla avstånd, jobba hemifrån, tvätta händerna, använda ansiktsmask och handsprit. Ja, de allra flesta skulle kunna fortsätta att nästan leva som vanligt tills det värsta är över.

De som är sårbara har dock ett eget ansvar och intresse av att hålla sig mer på avstånd och isolera sig själva. Det finns ingen anledning för att friska individer ska tvingas offra sina liv, frihet och ekonomi för “de sköra” genom att hålla sig i hemma mer än vad de själva bedömer rationellt.

För ett föredöme se på Taiwan, Sydkorea och Singapore.

Taiwan är nog det bästa exemplet. Trots en befolkning på 24 miljoner har Taiwan (när detta skrivs) färre än 400 bekräftade och endast 6 dödsfall. Sverige med en befolkning på 10 miljoner har över 15000 bekräftade fall och över 1500 dödsfall. Jag säger inte att Taiwan har gjort allt rätt, men det mesta som de gjort är precis vad den goda nattväktarstaten bör göra för att säkra individens frihet: testa, spåra och isolera. Därmed kan de flesta fortsätta leva sina liv som vanligt. Ekonomin kan hållas öppen.

Men nu blir det som det blir när det är som det är. Och nu är det så nästan alla regeringar handlar i enlighet med den stora statens ideologi. Resultatet är den mänskliga och ekonomiska förödelsen vi ser omkring oss.

Allt började i Kina, där smittan fick en chans att sprida sig inom landet eftersom den kommunistiska diktaturen mörkade. Om kommunisterna i Kina brydde sig om individens liv och rättigheter, då hade de försökt stoppa smittan för länge sedan. Men det gjorde de inte. Så smittan spreds inom Kina och senare till resten av världen.

Vad gjorde resten av världen? Tragiskt nog gjorde de flesta västerländska regeringar det mesta fel.

Länge ignorerade ganska faran. Man beskrev smittan som om det vore en orkan och att allt man kunde göra är att hoppas på att den byter riktning. Man gjorde länge inget för att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera resenärer från Kina, Iran och Italien. När man väl började kontrollera gränserna var det redan för sent. Genom att försumma sin uppgift tappade staten kontrollen över smittan som nu började sprida sig.

I rädsla för att coronaepidemin kan överbelasta den socialistiska sjukvården känner våra nu panikslagna politiker att staten måste ransonera individens frihet för att rädda den statligt ransonerade sjukvården.

Detta gäller också USA som ofta lögnaktigt beskrivs som den fria, oreglerade kapitalismens hemland. I USA är sjukvården sedan länge kontrollerad av staten. Som exempel ger så kallade Certificate of Need (CON)-lagar staten makten att kontrollera utbudet av sjukvård. Därför råder det sedan länge en statligt framkallad brist på sjukvård i USA. I de delstaterna med de värsta CON-regleringarna råder det också störst brist på sjukvård. Detta har inte bara bidragit till att göra sjukvården extremt dyr helt i onödan men gör det nu också svårt att snabbt skala upp utbudet. Därför inför de i många länder tvångsisolering. Friheten ströps och ekonomin har tvingats stänga.

I blandekonomins USA finns det ingen brist på hur den stora statens regleringar direkt har skördat tusentals människoliv. Som exempel har statliga regleringar har stoppat produktionen och senare uppskalningen av tester. Därför har USA inte kunnat testa, spåra och isolera på den skala som behövs. USA Today rapporterar:

From its biggest cities to its smallest towns, America’s chance to contain the coronavirus crisis came and went in the seven weeks since U.S. health officials botched the testing rollout and then misled scientists in state laboratories about this critical early failure. Federal regulators failed to recognize the spiraling disaster and were slow to relax the rules that prevented labs and major hospitals from advancing a backup.

Scientists around the country found themselves shackled as the disease spread.

… Then, public and private lab directors felt rebuffed by the FDA when they first offered to help troubleshoot the problem by developing their own tests. The agency, through its emergency authority, had placed restrictions on labs that can apply in emergencies but not in normal circumstances.

Den stora statens tvångsisolering ledde till en tvångsnedstängning av ekonomin. Därför har ekonomin nu slagits sönder. Vi står inför den värsta krisen sedan Den stora depressionen. Miljontals människor har förlorat sina jobb och har därmed också berövats på en meningsfull vardag. Många har fått se sina företag gå under och lika många har förlorat precis allt. Och detta är bara början. Vi talar om en ofattbar stor förstörelse av ekonomin. Många kommer drivas till konkurs, missbruk och självmord. Ju längre ekonomin står stilla, desto värre kommer det att bli för fler och fler.

Ja, det skulle inte förvåna mig om den stora statens tvångsnedstänging av ekonomin kommer att förstöra fler liv än coronaviruset.

Så för att sammanfatta. Först försummade våra étatistiska politiker deras plikt att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera. Därför förlorade staten kontrollen över smittan och som en direkt följd av detta har tusentals människor dött helt i onödan. Sen reagerade våra étatistiska politiker på sina étatistiska instinkter genom att tvångsisolera befolkningen och tvångsnedstänger ekonomin. Därför kommer miljontals människor nu som en direkt följd av detta att ruineras.

Och det är därför som jag säger att coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

”Vem ska bygga vägarna?”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Förespråkare av laissez-faire kapitalism, får ofta den ganska löjliga frågan, ”Men vem ska bygga vägarna?” Här är ett helt okej svar:

The whole British Empire, and especially England, which, sixty years ago, had as bad roads as Germany or France then had, is now covered by a network of the finest roadways; and these, too, like almost everything else in England, are the work of private enterprise, the State having done very little in this direction.

Before 1755 England possessed almost no canals. … [But now in 1845:] In England alone, there are 2,200 miles of canals and 1,800 miles of navigable river. In Scotland, the Caledonian Canal was cut directly across the country, and in Ireland several canals were built. These improvements, too, like the railroads and roadways, are nearly all the work of private individuals and companies.

Vem kom med detta ”svar”? Friedrich Engels. (Hat tip: Stephen Hicks.)

Vilken skillnad en smula mer frihet kan göra

Carl SvanbergLämna en kommentar

I USA råder det sedan länge en debatt om medelklassens tillstånd. Många hävdar att den amerikanska medelklassen krymper. Eftersom medelklassen började krympa (snabbare) under Reagan-åren så “bevisar” detta, enligt den étatistiska vänstern, att den liberala högerns “avregleringar” och “stora skattesänkningar för de rika” endast har berikat “den 1 procenten” på “de 99 procentens” bekostnad.

Det finns mycket som är helt fel med denna historiebeskrivning som jag inte kan eller vill gå in på här och nu. (För den som ändå vill veta, låt mig då i förbifarten påpeka att “de 99 procentens” höga levnadsstandard beror på “den 1 procentens” förmåga och vilja att skapa jobb och välstånd för massorna. För detaljer, läs ekonomen George Reismans redogörelse.)

Här och nu tänker jag istället ställa en enklare fråga: “Om den amerikanska medelklassen krymper, var har den då tagit vägen?” Det finns tre alternativ. Antingen har låginkomsthushållen antingen har blivit fler eller så har höginkomsthushållen blivit fler eller både och.

I flera år har ekonomen Mark J Perry samlat och presenterat omfattande statistik som entydigt visar att vad som har hänt med medelinkomsthushållen (eller “medelklassen”) sedan slutet av 1960-talet. Perry skriver:

Yes, the “middle-class is disappearing” as we hear all the time, but it’s because middle-income households in the US are gradually moving up to higher income groups, and not down into lower-income groups. In 1967, only 9% of US households (only 1 in 11) earned $100,000 or more (in 2017 dollars). In 2017, more than 1 in 4 US households (29.2%) were in that high-income category, a new record high. In other words, over the last half-century, the share of US households earning incomes of $100,000 or more (in 2017 dollars) has more than tripled! At the same time, the share of middle-income households earning $35,000 to $100,000 (in 2017 dollars) has decreased over time, from more than half of US households in 1967 (53.8%) to less than half (only 41.3%) in 2017. Likewise, the share of low-income households earning $35,000 or less (in 2017 dollars) has decreased from more than one-third of households in 1967 (37.2%) to below one-third of US households last year (29.5%), a near-record low.

Ja, medelklassen började kanske krympa (snabbare) under perioden efter 1980, men så vadå? Grupperna låg- och medelinkomsttagare krymper eftersom fler och fler istället ansluter sig till den växande gruppen höginkomsttagare!

I den mån perioden efter 1980 var en tid då USAs frihet ökade, om än bara marginellt, då visar statistiken på att det gjorde de flesta amerikanska hushåll rikare. En smula mer frihet kan visst göra en stor skillnad—till det bättre. Med något mer frihet kan kanske häften av de amerikanska hushållen snart att tillhöra “den övre medelklassen”?

Jag undrar hur ofattbart mycket rikare vi alla (inte bara amerikaner) skulle kunna bli om vi en dag helt kunde frigöra oss från blandekonomins (välfärdsstatens) kedjor och bördor. En inspirerande tanke.

Ayn Rand om separationen mellan stat och kyrka

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ayn Rand är kanske mest känd för hennes samhällsfilosofi. Om man vet något om Ayn Rand, då vet man säkert att hon förespråkade laissez-faire kapitalism. Varför? En del av svaret går att finna i detta citat:

When I say “capitalism,” I mean a full, pure, uncontrolled, unregulated laissez-faire capitalism—with a separation of state and economics, in the same way and for the same reasons as the separation of state and church.

Notera vad Ayn Rand säger: staten bör skiljas från ekonomin på samma sätt och av samma anledning som den en gång skildes från kyrkan.

“Samma anledning”? Vilken anledning är det? Och vad har egentligen seperationen mellan stat och kyrka med ekonomin att göra?

För att verkligen förstå djupet och vidden av allt detta, måste man först förstå principen bakom yttrandefriheten samt Upplysningstänkarnas argument för att skilja stat och kyrka. För detta ändamål rekommenderar jag alla rationella individualister att lyssna på detta samtal mellan Elan Journo och Onkar Ghate.

Har du läst Free Market Revolution?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Har du läst Free Market Revolution: How Ayn Rand’s Ideas Can End Big Government (2012) av Yaron Brook och Don Watkins? Inte? Bra! Då har du verkligen något att se fram emot.

Detta är en perfekt bok för den som söker efter ett logiskt och moraliskt konsekvent försvar för kapitalismen.

Jag vill idag ge boken lite uppmärksamhet för jag är rädd för att den är bortglömd och—inte minst bland objektivister—en löjligt underskattad bok.

Detta är en sådan bok som den fria marknadens vänner med fördel kan läsa om och om igen. Dels för att hålla idéerna färska i sinnet; dels för att hålla kämparglöden levande!

Tyvärr har jag inte tid att skriva en recension av boken. Så istället tänker jag låta boken få tala för sig själv med tre av mina (hundratals) favoritpassager:

Why, then, is self-sacrifice held in such esteem by most Americans? In significant part because they don’t have a clear concept of “sacrifice” or of “selfish.” They treat any noble or benevolent gesture as a sacrifice, and they equate selfishness with violating people’s rights or never helping anyone for any reason. In other words, the reason we laud self-sacrifice and revile selfishness is not because we’ve heard some great argument in favor of those views but because sacrifice has been whitewashed and selfishness has been turned into a straw man. Once those concepts are clearly defined, any pretense that altruistic self-sacrifice is noble vanishes.

The attack on selfishness is an attack on the pursuit of happiness, and it is over the pursuit of happiness that the battle for America’s future will be waged. We need to fight for economic freedom not on the grounds that it promotes GDP, or the “public interest,” or any other collectivist ideal. We need to fight for it on the grounds that your life belongs to you: Each of us has an inalienable right to act on our own judgment, to produce and trade free from force, for the sole purpose of making our own lives as successful and joyous as they can possibly be. We have to be unequivocal in rejecting the notion that we are a means to the ends of others—or that others are a means to our ends.

This is the Free Market Revolution. It is a revolution in the way we think about capitalism. It involves completely reconceiving what a free market is, how people function and succeed in one, and how to morally evaluate the capitalist way of life. It’s a revolution in the way we think about self-interest, the profit motive, the profit system.

Så gör dig själv en tjänst och köp din fysiska kopia här eller din Kindle kopia här.

Lika möjligheter förutsätter lika utfall

Carl Svanberg3 kommentarer

Då och då stöter jag på borgerliga tyckare och politiker som håller jämlikhet som ett ideal. Nej, de vill inte ha lika utfall, bara lika möjligheter. Men detta är en motsägelse. Jämlika ekonomiska möjligheter förutsätter nämligen jämlika ekonomiska utfall.

Detta är ganska lätt att förstå, om man bara tänker efter.

Om jag tjänar, säg, 1,000,000 SEK per månad och min granne tjänar, säg, 30,000 SEK per månad, då kommer jag självklart att ha råd med fler och bättre möjligheter i livet än min granne.

Jag kan köpa ett större och finare hus, i ett finare område. Jag kan betala för en bättre utbildning och sjukvård. Jag kan resa på semester i ett eget privat flygplan. Jag kan ta mig till kontoret med egen helikopter. Jag kan utan problem spara och investera fram ett stort startkapital åt mina barn. Jag kan köpa dem förbi bostadsköerna. Etc., etc., etc.

Mer pengar betyder fler, större och bättre möjligheter för mig och mina barn. Det är därför som mer pengar (allt annat lika) är bra och önskvärt—just precis eftersom det gör det möjligt för oss att leva gott!

Vad som däremot varken är bra eller önskvärt är att altruistiskt tvingas offra sina förtjänta pengar för att jämna ut ekonomiska utfall. Ändå är detta en förutsättning för att kunna åstadkomma “lika möjligheter”.

För om utfallen tillåts vara olika då kommer ju också möjligheterna att oundvikligen vara olika. Därför kan man inte skilja utfall från möjligheter eller vice versa. De hänger ihop. Om man motsätter sig ojämlika möjligheter, då motsätter man sig också ojämlika utfall, och tvärtom; om man förespråkar lika möjligheter då förespråkar man logiskt sett lika utfall.

För att förstå detta enkla samband måste man inte vara egalitärist eller exceptionellt intelligent. Man måste bara vara ärlig och villig att tänka logiskt.

Kom ihåg att människor är olika. Vi kan och vill olika saker, och vi är därför ofta olika bra på olika saker. Så om vi lämnas fria att förverkliga oss själva då kommer ekonomisk ojämlikhet oundvikligen att följa då olika individer tjänar olika mycket pengar.

Under kapitalism kan individer endast tjäna pengar genom att skapa värdefulla varor och tjänster som andra är villiga att frivilligt betala för då de är övertygade om att det kommer att förbättra deras liv och välbefinnande.

Under kapitalism beror enorma förmögenheter därför på att individer har skapat enorma värden för andra människors liv och välbefinnande—ofta för miljontals eller miljardtals människor. Tänk på Henry Ford, Ingvar Kamprad, Bill Gates, Steve Jobs och Jeff Bezos, bara för att nämna några ur högen.

Detta är naturligtvis rättvist. Så kapitalismen är alltså inte bara frihetens system, det är också rättvisans!

Alternativet är att staten straffar de mer produktiva för deras förmåga att skapa värden och belönar de mindre produktiva för deras oförmåga eller ovilja att skapa värden genom att ge vissa individer fördelar (t ex bidrag och subventioner) och vissa andra individer nackdelar (t ex skatter och regleringar). Vad är rättvist med det? Inget. Ändå är detta vad alla försök att “jämna ut” den ekonomiska ojämlikheten medför.

Ekonomisk jämlikhet är orättvist. Därför bör borgerliga tyckare och politiker genast sluta upp med att försöka blidka egalitäristerna och istället omfamna kapitalismen och den ekonomiska rättvisan som sina ideal!

$ $ $

Lästips: Equal Is Unfair: America’s Misguided Fight Against Income Inequality av Don Watkins och Yaron Brook.

Avregleringens kraft: erfarenheterna av den amerikanska flygnäringen

Carl SvanbergLämna en kommentar

I den intellektuella striden för laissez-faire kapitalism är det alltid bra att kunna poängtera att i den mån individen befrias från statliga tvångsingrepp som stoppar henne från att tänka kreativt samt att handla i enlighet med sitt rationella omdöme, blir det också möjligt att upptäcka det sanna och förverkliga det goda.

Mer konkret blir det möjligt för vinstdrivna affärsmän att koncentrera sin intelligens på att upptäcka och förverkliga nya och bättre varor och tjänster som förbättrar massornas liv och välbefinnande, till överkomliga priser.

Med anledning av att det är fyrtio år sedan den amerikanska flygnäringen delvis avreglerades är det också passligt att upplysa om hur mycket amerikanernas liv blev bättre som följd. CEIs Marc Scribner rapporterar:

Forty years ago today on October 24, 1978, President Jimmy Carter signed the Airline Deregulation Act into law. This bipartisan legislation led to the elimination of price controls and route-setting by the now-abolished Civil Aeronautics Board. Since then, U.S. airline passenger volumes have increased by 210 percent—from about 250 million in 1978 to 850 million in 2017—while average inflation-adjusted airfares have fallen by more than 40 percent. Formerly a luxury for the wealthy, air travel has become democratized so that nearly 90 percent Americans have flown in their lifetimes and nearly 50 percent last year.

Tack vare denna delvisa avreglering gick alltså flyget från en lyx för de få till en självklarhet för massorna. Med ännu mer frihet lär ännu fler av dagens lyx bli en självklarhet för morgondagens massor. Och notera att om detta är vad en delvis avreglering kunde åstadkomma, hur mycket bättre skulle då morgondagens flygresor inte kunna bli med en fullständig avreglering?