Etikett: kollektivism

Lafferkurvan är irrelevant

Carl Svanberg1 kommentar

De senaste åren har Timbros chefsekonom Jacob Lundberg skrivit många upplysande artiklar om skatternas nationalekonomiska effekter. I hans senaste artikel går han igenom saker som borde vara självklara men som förvånansvärt få känner till (och ännu färre vill kännas vid): Lafferkurvan.

Lafferkurvan illustrerar sambandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Om skattesatsen är 0% blir det av uppenbara skäl inga skatteintäkter. Om skattesatsen är 100% blir det av lika uppenbara skäl inga skatteintäkter. Så det finns en “optimal” nivå för skattesatserna.

Lundberg skrev en sak i förbifarten som fick mig att reagera: “På högerkanten låter det ofta som om alla skattesänkningar är gratis för statskassan”.

Lundberg förklarar att det finns inga belägg för att samtliga skatter är på “fel” sida av Lafferkurvan och att många inom “högern” argumenterar slarvigt och inte tycks bryr sig om det finstilta. Denna icke-objektiva inställning är därför avslöjande.

Den tragiska sanningen är att Lafferkurvans popularitet inom “högern” delvis är ett uttryck för önsketänkande dvs subjektivism. Många inom “högern” anammar Lafferkurvan därför de vill att den ska vara sann.

Av moralfilosofiska skäl vill “högern” inte göra några större nedskärningar i välfärdsstaten, än mindre börja avskaffa den. Ändå vill de sänka skatterna så mycket som möjligt. Men ofinansierade skattesänkningar måste finansieras med lån eller inflation eller både och. Lafferkurvan tycks locka med en väg ut ur dilemmat. Dynamiska effekter låter dem både ha och äta kakan.

“Högerns” fascination med att optimisera skatteintäkter antyder att man ser på individen som en statlig mjölkko. Lafferkurvans budskap är att om staten exploaterar individen “för mycket” då förlorar hon lusten att träla. Så det gäller att finna rätt nivå av statlig utsugning.

Fixeringen kring optimala skattenivåer implicerar kollektivism. En individualist skulle aldrig drömma om att individens rätt att behålla sina förtjänster skulle bero på vilken skattesats som maximerar välfärdsstatens inkomster.

En individualist säger att skatterna ska sänkas därför att rikedomarna tillhör individerna som jobbade ihop dem. Individen ska behålla så mycket av sina egna pengar som möjligt därför att de är hennes av rätt, inte av tillstånd.

Lafferkurvan är irrelevant. Det spelar ingen roll om skattesatserna är på “rätt” eller “fel” sida. Skatterna ska sänkas oavsett.

Kristdemokraternas ytliga flörtande med den mörka medeltidens ideal

Carl SvanbergLämna en kommentar

Kristdemokraternas Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren skrev för några dagar sedan en omdiskuterad debattartikel i Dagen. Artikeln är intressant men också ytlig dvs ofilosofisk och ohistorisk. Författarna argumenterar för att vi har kristendomen att tacka för västerlandets frihet och välstånd. Så naturligtvis har de helt fel på så gott som varje punkt.

De börjar med att ge grekerna och romarna en del av äran för västvärldens människovänliga tillvaro. Men idéerna som de ger grekerna och romarna äran för är avslöjande. De säger att grekerna uppfann idén om “det gemensamma goda”. De säger alltså att grekerna ska ha äran för att ha uppfunnit kollektivismen. (När det bara är objektivister som använder frasen “det gemensamma goda” för att syfta på “det som är gott för samtliga individer” finns det ingen grund för någon välvilligare tolkning.)

Kom ihåg att kollektivismen är idén att gruppen är standarden för gott och ont. Det som är bra för gruppen är det goda och det som är dåligt för gruppen är det dåliga. Individen ska, enligt kollektivismen, leva och offra sig för gruppen. Hon ska vara ett medel för gruppens ändamål. Hon har ingen rätt att leva för sin egen skull utan endast som ett offerdjur. Kollektivism, som ju är en form av altruism, är grunden för nästan alla diktaturer, inte minst de senaste tvåhundra åren.

Platon är kollektivismens fader så det är på sätt och vis passande att ge de gamla grekerna äran för denna onda lära. Platons argument för filosofernas diktatur följer samma mönster som kristendomens argument för prästernas diktatur: Sinnevärlden är overklig. Den verkliga världen är en annan dimension, Formvärlden, och vi kan bara lära känna formerna, de abstrakta idéerna, medelst mystisk intuition, inte medelst sinnena och förnuftet. Och det är bara ett fåtal filosofer har lärt sig att komma i kontakt med den verkliga världen, och bekanta sig med Det godas form, vilket gör dem unikt lämpade att härska över oss som kungar. Det är inte svårt att se hur alla teokratier ursäktas med samma argument.

Att författarna skriver som de gör kan bero på enorm okunskap. Men det kan också vara avsiktligen. Den ytliga nivån på deras analys gör det svårt att avgöra. De använder sig av fraser och begrepp utan hänsyn till vare sig definitioner eller deras idéhistoriska bakgrund.

Den andra idén som författarna ger grekerna och romarna äran för är demokratin. Men vad är demokrati? Det är idén om majoritetens oinskränkta makt. Det är alltså en form av kollektivism som säger att majoritetens önskan bestämmer vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, lagligt och olagligt. I en riktig demokrati finns det inga gränser för vad majoriteten kan göra. Demokrati är, som marxisterna korrekt påpekade, en form av diktatur: majoritetens diktatur. Om majoriteten vill döda individen för att hon har kontroversiella åsikter då är det fritt fram för majoriteten att göra så. Om majoriteten vill förslava individen för “det gemensamma goda” är det vad som gäller. När majoriteten slår näven i bordet är det rätt. Demokrati är uppenbarligen oförenlig med principen om individens frihet.

En fråga: Varför vill författarna prisa de gamla grekerna och romarna för extremt destruktiva idéer som kollektivismen och demokratin men inte logikens fader, Aristoteles, vars filosofiska bidrag lade grunden till den vetenskapliga och industriella revolutionen och som ju tillsammans gav oss de senaste tvåhundra årens välståndsexplosion?

Efter att ha hyllat två idéer som leder till och rättfärdigar totalitära diktaturer skuttar de raskt vidare till att hylla den kristna människosynen och etiken. De ska ha “inspirerat till samhällen som bygger på frihet, lag och rätt – inte den starkes rätt”. Det är nog ingen slump att de försiktigt säger att kristendomen ska ha “inspirerat” till fria samhällen, för det finns absolut inget stöd för idén att kristendomen någonsin har rättfärdigat fria samhällen. De cirka 1000 åren som kristendomen hade total kulturell och politisk makt präglades av diktatur, förtryck, träldom.

Som en religion är kristendomen grundligt oförenlig med frihet. Den kristna människosynen i synnerhet. Enligt den kristna människosynen är människan en rutten, syndig, låg varelse. Hennes sinnen och förnuft ljuger och leder henne till synd. De går inte att lita på. För kunskap måste människan vända sig till den enda som vet: Gud. Individen är oförmögen att leva efter eget huvud. Varför vore det bra och önskvärt att ge en sådan hemsk varelse någon frihet? Utan Gud, vår allvetande och allsmäktige härskare, är individen inget.

Kristendomen förespråkar lydnad, inte frihet. Vi ska lyda Gud. Låta hans vilja ske. Vi är bara skådespelare i Guds pjäs. Guds vilja är standarden för gott och ont. Att lyda Gud är gott, att trotsa Gud är ont. Kristendomen går ut på att vi ska lyda den store diktatorn i skyn. Lyd eller brinn i helvetet. Så kristendomen leder logiskt till precis vad historien vittnar om: auktoritärism.

Det finns fler aspekter av kristendomen som krockar med individens frihet som ett ideal. Alla totalitära diktaturer kan och har, som sagt, rättfärdigats på den kristna etikens essens: altruismen eller osjälviskhetens moral. Individen ska leva och offra sig för andra. Hon är inget självändamål utan ett medel för andras ändamål: Gud eller i dess sekulära motsvarighet Kollektivet. Och ja, socialismen/kommunismen, nazismen/fascismen är inget annat än sekulära religioner. De ersatte Gud med Kollektivet (proletariatet, folket, rasen, nationen, “allmänhetens bästa”, etc.). Som sekulära religioner bygger de på tro dvs känslor, inte förnuftet. (Som materialister förnekar de det viljestyrda förnuftets existens eller förmåga och då är man en implicit mystiker i och med man säger att ens begrepp inte bygger på fakta och logik utan på atomernas rörelser eller någon annan determinerad process.) Så det är inte undra på att de bloddrypande resultaten förskräcker.

Det är skrattretande att se Busch, Skånberg och Landgren skriva att det var övertygelsen “om en kärleksfull, personlig och offervillig Gud som skapat människan till sin avbild, gav förutsättningarna till allmänna deklarationer om människovärde och mänskliga rättigheter”. Om man på allvar vill ge kristendomen äran för att ha skapat dagens mestadels fria “liberala demokratier” måste man åtminstone försöka bortförklara den totala avsaknaden av frihet under kristendomens kulturella och politiska höjdpunkt.

Några tyckare försökte bortförklara den enorma motsägelsen som författarna inte ville konfrontera. De påpekade att kristendomen gav oss idén om individens själ som verklig och viktig. Denna idé är sann och riktig och kristendomen ska ha ett erkännande för detta bidrag. Men vad tyckarna inte kunde förklara är varför denna insikt inte fick den kristna världen att röra sig ens en millimeter mot friheten under de 1000 år då kyrkan åtnjöt närmast total makt.

I verkligheten var det först när kristendomens makt och betydelse började förtvina, och folk inte längre tog religionen på samma allvar, som människans befrielse påbörjades. Det stora steget mot individens frigörelse kom med Upplysningen som avfärdade kristendomens auktoritära världsbild och människosyn. Den vetenskapliga revolutionen bevisade förnuftets enorma kraft och potential och detta ledde till en vördnad för individen som förnuftsvarelse. Det var först i denna icke-religiösa kontext som idén om den enskilde individens själ, eller rättare sagt förnuftiga själsförmögenhet, blev betydelsefull. Upplysningens förkämpar insåg att människor måste vara fria för att kunna tänka och handla förnuftigt. Och eftersom hon, tvärtemot den kristna människosynen, kan leva efter eget huvud är hon också lämpad och förtjänt av denna frihet.

Det är inte bara den kristna människosynen och etiken rättfärdigar auktoritärism, utan den religiösa tron som sådan. Vad gör man med de som tror fel? Som tror på fel Gud? Som förnekar Gud? I och med det inte är en fråga om rationell övertygelse baserad på fakta och logik, måste man tvinga på dem fel- eller icke-troende sin tro. Söker man sprida sin tro eller bygga ett samhälle på sin tro måste man förr eller senare ta till våld. Kätteri möttes med straff, inte argument. Blasfemi möttes med döden, inte fakta. Apostasi var en själslig om inte världslig dödsdom. Inkvisitionen bekämpade feltroende med terror och tortyr. Många brändes på bål. Så de mest religiösa perioderna domineras av ofrihet. Och konflikter. Oräkneliga människor har mördat varandra eftersom de har trott fel.

Vad gäller villfarelsen att den kristna läran ska ha bidragit till att berika massorna till en sådan grad att dagens fattiga är i många avseenden rikare än gårdagens miljardärer vill jag påminna om att kristendomen som religion knappast uppmuntrade någon till att samla förgängliga skatter här på jorden eller älska pengar och det goda livet de kan köpa oss. Kristendomens 1000 år kännetecknades som bekant av extrem fattigdom och stagnation. Och den kristna altruistiska etiken implicerar den fattigdoms-fördelande socialismen, inte den välstånds-genererande kapitalismen.

Buschs, Skånbergs och Landgrens artikel tar upp ett problem som måste bekämpas, nämligen postmodernismen dvs den kantianska subjektivismen. Men alternativet till kantiansk subjektivism är inte “de kristna traditionerna” och deras skadliga “praktik” utan en andra renässans för förnuftet och därmed den enskilde människan. Ändå är det “kristen människosyn och etik”, som ju gav oss den 1000 år långa mörka auktoritära medeltiden, som författarna lovsjunger.

Etnonyliberaler för diktatur

Carl Svanberg4 kommentarer

En sak som jag alltid slås av är filosofins kraft. Häromdagen såg jag ett rysligt exempel på detta: nyliberala etnonationalister. Det som gör detta exempel uppseendeväckande är att Ayn Rand beskrev, med skrämmande precision, dess underliggande logik för ungefär femtio år sedan.

Jag blev först bekant med etnonyliberalismen med den här videon:

Berättaren menar att nyliberaler har på sistone börjat dras till stam- och rastänkande och stängda gränser. Varför? Därför att som de flesta är nyliberaler konventionella av sig. Som de flesta förnekar de det viljestyrda förnuftet. De tror istället på determinismens illusion.

Enligt determinismen är din personlighet, din själ, dina tankar, dina idéer och värderingar, inte din skapelse utan en determinerad produkt. Som determinister tror dessa nyliberaler att din identitet orsakas av faktorer bortom din kontroll. Närmare bestämt tror de att dina gener bestämmer. På samma sätt som din hårfärg ej bestäms av ditt viljestyrda förnuft bestäms ej dina idéer av ditt viljestyrda förnuft.

Det är lätt att se nästa steg: olika “etniciteter” har olika övertygelser. Din etniska tillhörighet avgör om du vill ha frihet eller slaveri, kapitalism eller étatism. Således söker etnonyliberaler bevara västvärlden etniskt homogent genom att stänga landets gränser för “fel” etniciteter.

Notera att etnonyliberaler inte söker stänga gränserna för att skydda oss från brottslingar. Nej, de söker stänga gränserna för att skydda oss från etniciteter. Så det rör sig inte om statligt försvarsvåld utan om statligt angreppsvåld.

Att etnonyliberaler känner att vi måste ta till angreppsvåld följer logiskt givet deras determinism. Ty determinismen förnekar förnuftets kraft och relevans i människans liv. Förkastar man förnuftet förkastar man förr eller senare friheten.

Om din etnicitet orsakar åsikter är det förgäves att vädja till förnuftet. Man kan inte övertyga andra med fakta och logik. Så det är ingen vits att behandla människor som tänkande förnuftsvarelser kapabla att lyssna på och ta till sig argument. Är förnuftet irrelevant måste man handskas med människor som vi gör med djur: medelst tvång.

Vi argumenterar inte med vargen. Vi försöker inte assimilera vargen. Vi bygger stängsel.

Determinism leder logiskt ytterst till diktatur. Redan 1972 påpekade Ayn Rand detta samband: “Dictatorship and determinism are reciprocally reinforcing corollaries: if one seeks to enslave men, one has to destroy their reliance on the validity of their own judgments and choices—if one believes that reason and volition are impotent, one has to accept the rule of force.” (“Representation Without Authorization”, The Voice of Reason, s 234).

Determinism göder den värsta, lägsta, formen av kollektivism: tribalism och rasism. Det genererar en vi och dem-mentalitet. Redan 1977 påpekade Ayn Rand detta samband: “If a man believes that his own character is determined at birth in some unknown, ineffable way, and that the characters of all strangers are determined in the same way-then no communication, no understanding, no persuasion is possible among them, only mutual fear, suspicion, and hatred” (“Global Balkanization”, The Voice of Reason, s 127).

För att ha en chans i det alltmer stam-uppdelade samhället känner folk sig tvungna att gadda ihop sig med sin etniska grupp. När etniska grupper ser på varandra som hot börjar särintressen att påverka politiken. Om en blandekonomi inte redan fanns kommer ras- och stamkollektivismen att ge upphov till en. I en blandekonomi där den enes bröd är den andres död ställs grupp mot grupp. Som ett logiskt uttryck för detta lär rasmedvetna nyliberaler så småningom att känna att vi med tvång måste “bevara Sverige svenskt”.

De rasmedvetna nyliberalerna känner att “demografi är ödet”. Således blir befolkningens etniska sammansättning till slut bli viktigare än individen. Sakteligen, och först subtilt, får individen en underordnad roll mot den etniska gruppen. Det är bara en tidsfråga innan den etniska gruppen blir måttstocken för gott och ont. Detta föranleder förstås en gradvis ny medvetenhet om att staten ska tjäna den etniska stammen dvs rasen, inte individen. Individen måste kontrolleras för gruppens bästa.

Många nyliberala etnonationalister lär bestämt förneka deras idéers logiska slutstation: étatism. Men idéer har en inneboende “tröghet”. Såvida man inte betvivlar dem fortsätter de att “röra” sig mot deras logiska slutsats. Kom ihåg att som determinister ser de på människor som djur som måste styras med angreppsvåld och tvång. Kom ihåg att som raskollektivister ser de etniska gruppskillnader som avgörande. Så med tiden lär de, för stammens bästa, se ett växande behov av statliga tvångsingrepp i individens liv. I dag stänga gränser. I övermorgon diktatur.

“Marknadsliberal klimatpolitik”: att straffbeskatta oskyldiga individer

Carl SvanbergLämna en kommentar

Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.

Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.

Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.

Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.

Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?

Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.

Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)

Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.

Nazisterna är de facto socialister

Carl SvanbergLämna en kommentar

En av mina hobbies är att debattera på Facebook. Ibland händer det att någon vill smutskasta individualismen och kapitalismens ädla sak genom att associera dessa idéer med nazismen. Vilket ju är ett lika ruttet som oärligt drag då nazisterna var kollektivister och nationalsocialister. Ja, jag tvingas ofta upplysa gruppens medlemmar om att nationalsocialisterna var fascister, inte kapitalister. Det är inte särskilt svårt då bevismaterialet är överväldigande.

Hur som helst, för några dagar sedan skrev en marxist ett inlägg som han var mycket nöjd över. Han hade nämligen upptäckt att ordet ”privatisera” ursprungligen myntades av nazisterna. Så för honom var detta ett ”gotcha”-moment. För honom bevisade det någonting av stor betydelse. Exakt vad är inte klart, men ändå.

För att backa upp sitt fynd (som jag inte har några problem med) hänvisade han bland annat till ett papper av Germà Bel, ”Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany”. Att hänvisa till Bels papper visade sig dock vara ett ganska märkligt drag då pappret bekräftar allt som jag brukar säga i dessa trådar och motbevisar vad dessa marxister brukar blunda inför, nämligen att nationalsocialisterna var raka motsatsen till kapitalister.

Bels papper är en guldgruva för jag och andra som har argumenterat för att nazisterna var fascister, inte kapitalister. Och när jag säger ”fascism” då menar jag ett system där staten kontrollerar ekonomin, men inte äger den. De jure privat ägande, de facto statlig kontroll.

Detta är vad affärsmän och andra har vittnat om i Günter Reimanns bok The Vampire Economy. Detta är vad ekonomer som Ludwig von Mises och George Reisman har förklarat. Detta är vad ekonomihistorikern Birgit Karlsson har redogjort.

Germà Bel poängterar att nazisternas privatiseringar skedde i ett anti-liberalt och anti-kapitalistiskt sammanhang:

The fiscal importance of privatization proceeds to 1934-37 Germany can hardly be denied, particularly in comparison to modern privatizations like those applied recently in the European Union countries. However, it is worth noting that the general orientation of the Nazi economic policy was the exact opposite of that of the EU countries in the late 1990s: Whereas the modern privatization in the EU has been parallel to liberalization policies, in Nazi Germany privatization was applied within a framework of increasing control of the state over the whole economy through regulation and political interference. On one hand, the intense growth of governmental regulations on markets, which heavily restricted economic freedom, suggests that the rights inherent to private property were destroyed. As a result, privatization would be of no practical consequences since the state assumed full control of the economic system (e.g. Stolper, 1940, p. 207). (13)

Pappret är fullt med sådana observationer.

Bel förklarar att privatiseringarna motiverades av strategiska och statsfinansiella överväganden, inte ideologiska. Han poängterar att privatiseringar inte fanns med i nazisternas program eller valmanifest. Tvärtom fanns där förslag på att socialisera delar av ekonomin.

Bel skriver att Hitler avfärdade liberalismen och att han var en fiende till den fria marknadsekonomin. Han ville se en ”kompromiss” av kapitalism och socialism där företagarna får ganska fria händer att sköta sina företag så länge de underordnar sig statens totalitära kontroll över ekonomin (16).

Hitler citeras säga att folk väl kan få behålla vad de har jobbat ihop, på ett kollektivistiskt villkor: att samhällets bästa kommer före individens bästa. Således säger Hitler att staten ska kontrollera ekonomin och att ”ägarna” ska se sig själva som statens tjänare. Därför ska staten också kontrollera ”ägarna”. Vidare citeras Hitler säga: “Why bother with such half-measures [som att officiellt socialisera ekonomin] when I have far more important matters in hand, such as the people themselves?. . .Why need we trouble to socialize banks and factories? We socialize human beings.” (16-17)

Ja, kan man socialisera människorna, då är det av ingen praktisk betydelse att man låter folk få behålla sina titlar och ägor. På pappret ägs ekonomin privat; i verkligheten ägs den av staten. Nationalsocialisterna var fascister dvs de facto socialister.

Nils-Eric Sandberg har rätt i att nazismen och fascismen är vänsterextrema

Carl SvanbergLämna en kommentar

Nils-Eric Sandberg gjorde häromdagen stor insats när han upplyste allmänheten om att nazismen och fascismen inte är och aldrig har varit ”högerextrema” ideologiska rörelser. Tvärtom är de och har alltid varit vänsterextrema:

Men en titt i idéhistorien visar att fascismen grundades av den franske filosofen George Sorel. Han publicerade 1906 en bok som hette ”Reflexions sur violence”, på svenska ”Reflexioner om våldet”. Där utvecklade han sin bisarra tanke om våldet som politisk metod. Men den idén hade han fått från marxismens klasskampsteori. Sorel var från början marxist. Så fascismen har marxistiska grunder.

Och:

Hitler var ingen högerman, han var en vänsterman. Nazism är en förkortning av ”nationalsocialism”. Hitlers parti hette NSDAP. Det vill säga ”Nazionalsocialistische Deutsche Arbeitar Partei”. Hitler var ingen högerman, i den meningen att han inte ville avskaffa privat äganderätt. Men han var vänsterman i den meningen att han ställde all privat verksamhet, alla privata företag, under statens kontroll. Han tillämpade i en extrem grad socialismens grundidé att flytta allt makt från medborgarna till staten. Varje medborgare var i princip statens egendom.

Han ger också flera källor för sina påståenden.

Varför är det viktigt att upplysa allmänheten om detta? Ayn Rand förklarar:

For many decades, the leftists have been propagating the false dichotomy that the choice confronting the world is only: communism or fascism—a dictatorship of the left or of an alleged right—with the possibility of a free society, of capitalism, dismissed and obliterated, as if it had never existed.

Och:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

That fraud collapsed in the 1940’s, in the aftermath of World War II. It is too obvious, too easily demonstrable that fascism and communism are not two opposites, but two rival gangs fighting over the same territory—that both are variants of statism, based on the collectivist principle that man is the rightless slave of the state—that both are socialistic, in theory, in practice, and in the explicit statements of their leaders—that under both systems, the poor are enslaved and the rich are expropriated in favor of a ruling clique—that fascism is not the product of the political “right,” but of the “left”—that the basic issue is not “rich versus poor,” but man versus the state, or: individual rights versus totalitarian government—which means: capitalism versus socialism.

Det handlar inte om att få vänstern att se så dålig ut som det bara går. Det handlar om att inte låta vänstern definiera bort kapitalismen som ett verkligt alternativ till etatismen.

Elan Journo om “The Virtue of Nationalism”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Om du följer samhällsdebatten, då har du säkert hört talas om Yoram Hazonys nya bok The Virtue of Nationalism. Jag har inte läst den och har just nu ingen tid (eller lust) att läsa den. Lyckligtvis har ARIs Elan Journo läst boken och enligt honom är Hazonys nationalism (tvärtemot vad författaren säger) fundamentalt oförenligt med principen om individens frihet. Om Journo har rätt, då är det svårt att se vad som är så himla bra med nationalismen. Ett utdrag:

Hazony offers his narrow, unambitious conception of nationalism as the basis for a peaceful, stable political world order, but in fact it unavoidably sets the stage for conflict. His argument depends on an underlying philosophic view that pushes aside the crucial faculty — reason — that makes peaceful coexistence possible.

One inheritance from the Age of Enlightenment is the recognition in political thought of the individual as a rational being. It is reason that enables people to reach objective truth, grounded in observable fact, which everyone can come to recognize. That’s what enables us to communicate ideas and resolve disagreements through persuasion, rather than physical force. The principle of individual rights — itself a universal truth — is a recognition that each of us is a rational being and must be left free to set our own path in life according to our own best judgment. Politically, this principle endorses only persuasion as the means of resolving disputes and it bars the initiation of force from human life.

But Hazony repudiates this Enlightenment view of individuals as sovereign and capable of using reason to attain truths about the world. Instead, he writes, “no human being, and no group of human beings, possesses the necessary powers of reason and the necessary knowledge to dictate the political constitution that is appropriate for all mankind.” For him, it’s a mistake to think of the principle of individual rights as a universal political truth. It is rather a “cultural inheritance of certain tribes and nations.”

Ni kan nog se vart detta är på väg, men jag rekommenderar er ändå att läsa hela artikeln här.

Personalismen—en kanalisering av Ellsworth Tooheys själ

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag skrev nyligen en artikel i vilken jag förklarar varför Kristdemokraternas ideologi, personalismen, mynnar ut i familjedyrkan, en form av mini-kollektivism. Och jag visste att jag sannolikt skulle få en del reaktioner på det jag skrev. Så därför tänkte jag nu ge er ytterligare belägg för att personalismen är precis så hårresande som jag säger. Om möjligt är den faktiskt ännu värre.

När jag gjorde lite research för den artikeln stötte jag på saker som fick klockorna att stanna. Jag såg på Kristdemokraternas Facebook-sida detta:

Vi fokuserar inte på individ eller kollektiv, utan allt där emellan.

I veckan publicerade tidningen DN en text av den amerikanske författaren och journalisten David Brooks om personalism som ett alternativ till den kollektivism och individualism som lett fel.

Personalismen är en grundfilosofi i kristdemokratin. Och när du läser texter som denna, eller går i tankebanor om att liberalismens individualism och socialismens kollektivism lett fel, då ska du veta att det bara är KD i svensk politik som står för ett alternativ.

Personalismen framhäver till skillnad från individualismen och kollektivismen de gemenskaper eller grupper som personen är en del av som den främsta källan till den personliga utvecklingen. I kristdemokraters strävan efter ett gott samhälle bortser vi inte från individ och kollektiv, men fokuserar mer på de gemenskaper som finns däremellan; en livskamrat, familj, arbetskamrater, vänner, grannar, kyrkor, företag, föreningar och välgörenhetsorganisationer.

Till skillnad från liberaler och socialister tror vi kristdemokrater inte på någon utopi om hur samhället ska bli. Det finns inget facit att sikta mot. Vi agerar istället utifrån goda värderingar. Det finns inga perfekta människor och inga perfekta samhällen.

VI ÄR SAMHÄLLSBYGGARE

Kristdemokraterna är ett idéparti. Gillar du våra idéer? Bli en av oss.

Så vad var det för artikel som Kristdemokraterna höjde till skyarna? Vad är det för budskap som de vill att vi tar till oss? DN publicerade en översättning av David Brooks kolumn i New York Times den 28 juni, 2018. Denna artikel börjar med att Brooks säger att människor är komplicerade varelser som inte kan placeras i fack.

Vår kultur tenderar att reducera oss på olika sätt. Vår förståelse för oss själva och andra blir ytlig. Lösningen heter “personalism”. För er som är bekanta med Ayn Rands The Fountainhead vill jag att ni läser detta och funderar på om David Brooks, och hans resonemang, för tankarna till en viss karaktär:

Personalism is a philosophic tendency built on the infinite uniqueness and depth of each person. Over the years people like Walt Whitman, Martin Luther King, William James, Peter Maurin and Wojtyla (who went on to become Pope John Paul II) have called themselves personalists, but the movement is still something of a philosophic nub. It’s not exactly famous.

Personalism starts by drawing a line between humans and other animals. Your dog is great, but there is a depth, complexity and superabundance to each human personality that gives each person unique, infinite dignity.

Visst. Människor, och deras personlighet, är djupare och mer komplicerade än djur och detta bidrar till att göra varje person unik. Hur vi går härifrån till “oändlig värdighet” är inte klart, men låt gå för detta för denna gång.

Despite what the achievement culture teaches, that dignity does not depend on what you do, how successful you are or whether your school calls you gifted. Infinite worth is inherent in being human. Every human encounter is a meeting of equals. Doing community service isn’t about saving the poor; it’s a meeting of absolute equals as both seek to change and grow.

Detta är religion, inte förnuft. Detta är tro, inte fakta och logik. Det finns ingen grund för detta och kan och bör därför avfärdas utan vidare, som om ingenting har sagts. Alla är inte likar. Alla är inte lika mycket värda. Alla har inte samma värde eller värdighet.

Men varför säger han ändå detta? Varför tror han religiöst på detta? Vad tjänar det för syfte? Tja, syftet är att rättfärdiga det som kommer och som vanligt finns det inga världsliga skäl, inga rationella eller logiska för att tro på detta. Så vi måste börja med att grunda allt på trosartiklar.

The first responsibility of personalism is to see each other person in his or her full depth. This is astonishingly hard to do. As we go through our busy days it’s normal to want to establish I-It relationships — with the security guard in your building or the office worker down the hall. Life is busy, and sometimes we just need to reduce people to their superficial function.

But personalism asks, as much as possible, for I-Thou encounters: that you just don’t regard people as a data point, but as emerging out of the full narrative, and that you try, when you can, to get to know their stories, or at least to realize that everybody is in a struggle you know nothing about.

Det är oklart varför vi ska göra detta eller vad poängen är. Men givet sammanhanget tror jag att poängen är att vi ska “inse” att alla andras liv och besvär är lika intressanta och viktiga som våra egna. Vi ska inte tro att våra egna liv och besvär är viktigare för oss än totala främlingars. Allt handlar inte bara om dig själv; andra människor har också problem som är lika verkliga och viktiga för dem som dina är för dig. Städerskan är inte bara en städerska, en främling i mängden. Hon är en människa med problem och känslor. Precis som du. Så sluta tro att allt kretsar kring dig och dina bekymmer. Sluta tro att du är så mycket viktigare än främlingar. De är också människor. Personer, inte bara “städerskor” eller “brevbärare” vad det nu må vara. Bara genom att reducera andra till en egenskap kan vi göra oss blinda inför den andre som en person, som en människa med allt det innebär.

Detta är det ena budskapet här. Det andra budskapet är att vi ska sluta se på kärlek och vänskap som något man måste förtjäna. Alla är lika mycket värda. Vi är alla likar. Ingen är viktigare eller värdefullare än någon annan. Så alla förtjänar samma vänskap, kärlek och omsorg bara genom att finnas till. Det är alltså den kristna, ovillkorliga (altruistiska dvs självuppoffrande) “kärleken” som de vill bereda vägen för här:

The second responsibility of personalism is self-gifting.

Detta är inget annat än en eufemism för självuppoffring.

Twentieth-century psychologists like Carl Rogers treated people as self-actualizing beings — get in touch with yourself. Descartes tried to separate individual reason from the bonding emotions. Nikolai Berdyaev said that tends to turn people into self-enclosed monads, with no doors or windows.

Så han börjar med att ställa upp en massa falska alternativ: Det är antingen personalism eller “självförverkligande”, individens förnuft som skilt från de förenande känslorna och individer som avskärmade “monader”.

Självförverkligande är fel; förnuftet är överskattat; individen ska ses som en del av en helhet, ett fragment i ett större sammanhang, en “gemenskap”. Ett metafysiskt och moraliskt överordnat kollektiv.

Personalists believe that people are “open wholes.” They find their perfection in communion with other whole persons. The crucial questions in life are not “what” questions — what do I do? They are “who” questions — who do I follow, who do I serve, who do I love?

Detta betyder att personalister ser på individen som sektmedlemmar som väntar på att bli fulländade genom andra. Och därför handlar inte livet om att ha rätt relation till verkligheten och vad man ska göra med sitt liv, utan vem man ska följa, tjäna och älska. Personalismens filosofi blottar kollektivistens själ. Den artikulerar Ellsworth Tooheys filosofi.

The reason for life, Jacques Maritain wrote, is “self-mastery for the purpose of self-giving.” It’s to give yourself as a gift to people and causes you love and to receive such gifts for others. It is through this love that each person brings unity to his or her fragmented personality. Through this love, people touch the full personhood in others and purify the full personhood in themselves.

Att leva för andra, tjäna andra, ge sig dvs offra sig för andra, är meningen med livet (“the reason for life”):

The third responsibility of personalism is availability: to be open for this kind of giving and friendship. This is a tough one, too; life is busy, and being available for people takes time and intentionality.

Att du har fullt upp med ditt liv—dina värden, intressen och syften—är minsann ingen ursäkt. Det ändrar inte på att du har en plikt att vara “öppen” för att ge dig själv åt andra. Att offra dig för andra.

Brooks fortsätter bland annat med att ställa upp en oärlig konflikt mellan “auktoritär kollektivism” och en halmgubbe-version av individualismen som han kallar för “radikal individualism”. Det finns inga företrädare för denna “radikala individualism” som, enligt Brooks karakterisering “uses the group to serve the interests of the self”. Så jag har bara två saker att säga: 1. När en filosofi endast kan göra sig själv mer attraktiv genom att förvränga alternativen (i det här fallet individualismens), vad säger det då om filosofin och företrädare? 2. Det är ingen slump att han skriver just “auktoritär kollektivism”. Fundera på varför.

Det finns inte någon vits med att fortsätta granska denna kanalisering av Ellsworth Tooheys själ. Det finns inte heller någon vits med att låtsas som att personalismen är ett riktigt, än mindre rationellt, alternativ till kollektivismen eller individualismen.

Familjedyrkan: konservativ mini-kollektivism

Carl Svanberg1 kommentar

Vad står konservatismen för? Med tanke på att kristdemokraterna är ett snabbt växande parti, och att det är ett konservativt parti, kan det vara intressant att ta en titt på kristdemokraternas ideologi.

Jag tänker inte göra en djupdykning. Istället tänker jag titta på en aspekt av deras ideologi, nämligen en idé som de kallar för “personalism”.

Jag tänkte inte ursprungligen skriva något om detta, men av en slump stötte jag på en intressant observation av Liberalernas Eric Aronson på Twitter:

Så jag fundera på vad detta egentligen betyder; varpå jag skrev:

Varpå min absoluta favoritkristdemokrat Evin Badrniya reagerade:

Nu blev jag riktigt nyfiken. Personalism? Vad är det? För att bli lite klokare tog jag Evins råd och läste artikeln. Men det gjorde tyvärr inte saken vare sig klaraste eller tydligare:

Individualism och kollektivism är kända politiska begrepp. De utgör utgångspunkter för bland annat liberalism och socialism. Individualismen betonar den enskildes frihet där varje människa – om man spetsar det hela – är sig själv nog. Var och en blir sin egen lyckas smed och var och en ansvarar för sig själv. [Sant.] Allt som inkräktar på den personliga friheten betraktas som negativt. [Sant.] Det solidariska perspektivet är alltifrån svagt till obefintligt. [Vad avses med “det solidariska perspektivet”? Om man avser påtvingad välgörenhet dvs slaveri, ja, då är individualism, frihet och kapitalism oförenligt med det.]

Personalism är kristdemokratins alternativ till individualism och kollektivism. Här är inte den enskilde sig själv nog [Så individen ses ofullkomlig, hopplös, hjälplös, svag, beroende? Ja, detta är definitivt en distinkt kristen syn på människan och som sådan den är fundamentalt oförenlig med individualism, frihet och kapitalism], men inte heller bara en anonym kugge i ett stort samhälls-maskineri [Betyder detta att individen är en bekant kugge i samhällsmaskineriet? eller hon är en kugge men INTE BARA en kugge?] Varje människa är unik, men behöver gemenskap med andra för att utvecklas [Detta betyder att den enskilde individen “behöver” gruppen för att “utvecklas”]. Hon har ansvar för sig själv – med frihet att göra egna val – men är samtidigt ansvarig, inte bara för sig själv, utan för den helhet hon är en del utav. [Ansvarig? Varför? Hur? Vilken “helhet”? Och på vilket sätt är hon “en del av den”? Pratar vi om frivilliga sammanslutningar? Vad?] Personlig frihet och solidaritet förenas i en ömsesidig symbios där rättigheter och skyldigheter vävs samman på ett naturligt sätt [Så frihet och solidaritet är något som vanligtvis står i motsatsförhållande till varandra men som först nu, tack vare personalismen, kan magiskt förenas med varandra? Hur? Med tanke på kontexten är detta motsägelsefullt och därför falskt. Om de med “rättigheter” menar friheter då är uppenbarligen påtvingade skyldigheter via “solidaritet” logiskt oförenligt med frihet. Om de med “rättigheter” istället menar “ekonomiska rättigheter” dvs “rätten till” olika former av varor och tjänster dvs “rätten” att förslava andra, då är denna “solidaritet” också logiskt oförenlig med frihet.] Här finns utrymme för flexibilitet och en mångfald av alternativ där en enda lösning sällan utgör det givna alternativet. [Detta betyder att det finns ingen princip för om och när eller på vilket sätt den unike individen ska tvingas att “solidariskt” tjäna gruppen. Vad är förresten ett annat ord för idén att individen ska tjäna gruppen? Kollektivism.]

Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som ett medel. [Jaså? KD förespråkar, precis som alla andra riksdagspartier, så kallad välfärdspolitik; en politik som exploaterar individen som ett medel för andras ändamål.] Denna människosyn beskriver människan som en person, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ. [Sant.] Hon har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell läggning. [Skulle nog inte säga att alla individer har samma värde. Mina nära och kära har, till skillnad från värdelösa mördare, våldtäktsmän, etc., ett enormt värde för mig—och alla andra rationella människor.] Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel, och inte heller till hennes förmågor eller egenskaper. [Nja. Men låt gå för denna gång.]

Varje människa är således en unik person och som sådan född in i ett sammanhang av andra personer med ett ömsesidigt beroende. [Vad avses med “ömsesidigt beroende”? Detta är ett uråldrigt argument för kollektivism och étatism: Individen är inget utan gruppen. Individen behöver därför gruppen för att klara sig. Därför ska också individen inse sin plats i ett större sammanhang och underordna sig gruppen. Som “exempel” på detta tar man ibland det faktum att vi lever i och drar enorma fördelar av att verka i en arbetsdelningsekonomi. Men att vi lever i en kapitalistisk arbetsdelningsekonomi gör inte oss inte fundamentalt “beroende” av andra dvs inte i någon metafysisk mening. Vår förmåga att utbyta värden med andra beror nämligen fundamentalt på vår egen förmåga att tänka och skapa värden. Så i en arbetsdelningsekonomi är vi i fundamentalt sett lika beroende av vår egna individuella förmåga att tänka och skapa dvs lika självständiga, som om vi vore på en öde ö.] Människan har såväl kroppsliga och själsliga som andliga behov. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna helhetssyn på människan. Detta kallas för personalism. [Så personalism handlar om att erkänna att vi har kroppsliga såväl som andliga behov? Kan debatteras. Oavsett vilket är detta icke-objektivt dvs oklart skrivet. För i detta sammanhang framstår materialism och idealism som alternativ till personalism, inte individualism och kollektivism. Men låt oss ignorera detta för denna gång.]

Utifrån en personalistisk människosyn vill kristdemokratin värna alla människors liv, frihet och värdighet. Likaså solidarisera sig med de utsatta och förtryckta och på ett ansvarigt sätt värna och förvalta djur, växter och jordens resurser. [Motsägelser. Men låt gå för denna gång.]

Denna människosyn och värdegrund, tror vi, utgör en utomordentlig bas i resonemang om allt från vård till infrastruktur och det bästa fundamentet för en fungerande demokrati.

Hans Brynielsson (KD)
Bertil Hörnqvist (KD)

(Publicerades ursprungligen i Sundsvalls Tidning, 8 Juli 2010)

Måste alltså erkänna att jag inte kände mig så värst mycket klokare efter att ha läst denna “ytterst informativa text”. Så jag försökte hitta andra artiklar på ämnet. Det mesta jag hittade verkade dock inte direkt relevant för det som sades ovan, så till slut vände jag mig till Kristdemokraternas egna hemsida där jag stötte på följande förklaring:

Alla kan klara sig på egen hand? – Om personalistisk människosyn
Det finns olika sätt att se på människan. Liberala partier betonar att individen är viktigare än gruppen. Andra partier framhåller gruppen som viktigast. Kristdemokraternas tanke om människan kallas för personalism och är ett alternativ till individualism och kollektivism. För oss är en person varken sig själv nog eller bara en kugge i samhällsmaskineriet. Varje människa är unik, men vi behöver också gemenskap med andra för att utvecklas.

Så vad betyder då detta? Det är inte helt klart så jag tvingas att gissa. Till skillnad från individualismen ser personalismen individen som fundamentalt svag, otillräcklig, hjälplös, oförmögen att klara sig själv, beroende av andra, och så vidare. Så hon, och alla andra lika otillräckliga individer, behöver en “gemenskap” dvs en grupp för att klara sig. Därför följer det (om vi tar hänsyn till vad Brynielsson och Bertil Hörnqvist skrev ovan)  att vi har “skyldigheter” att solidariskt tjäna gruppen. Men detta är minsann inte kollektivism. Inte alls. Personalismen ser nämligen den patetiske individen—som är metafysiskt, moraliskt och politiskt dömd att leva av och för gruppen—som mer än “bara en kugge”; hon är ju dessutom “unik”.

Jag måste medge att jag har svårt att se vad som gör personalism till ett “alternativ” till kollektivism.

Vilken grupp eller gemenskap som är viktigare än individen och som därför kommer före henne? Kristdemokraterna förklarar:

Alla hör vi hemma någonstans – Om familjen som den viktigaste gemenskapen
Den viktigaste gemenskapen är familjen. I den kan man få möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. Familjen är unik, och det är svårt att ersätta den med någon annan form av gemenskap.

Hur är detta något annat än “gammal hederlig”, konservativ familjedyrkan? Och hur är något annat än en form av mini-kollektivism?

AynRandCon 2019—en kort rapport

Carl SvanbergLämna en kommentar

Den 15 februari åkte jag till AynRandCon i Prag. AynRandCon var en succé med fler än 450 deltagare från mer än 40 länder. Det var otroligt roligt att delta och delvis sponsra denna konferens som förenade så många ungdomar. Inte minst med tanke på att många kom ifrån det tribalistiska och därför länge krigshärjade Balkan.

Det som gör detta än mer fascinerande, för att inte säga inspirerande, är att det som förenade oss var inte någon primitiv, konkretbunden tribalism utan dess motsats: rationella, abstrakta övertygelser. Det var som om AynRandCon, för en kort stund, hade skapat en mini-smältdegel mitt i Europa—denna annars så tribalistiska kontinent.

Konferensens tema var “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Det vill säga, hur kan vi leva som individualister i en tid då så många filosofiska krafter försöker knuffa in oss i ett kollektivistiskt tänkande och tribalistiskt beteende.

ARIs interna filosof Onkar Ghate inledde konferensen med en föreläsning om hur man ska förstå tribalismen, inklusive en del av dess mindre uppenbara uttryck. Han pratade också om hur tribalismen står i stark kontrast till dess motsats: individualismen. Han pratade också om dess filosofiska orsaker, som Ayn Rand först identifierade redan 1977 i sitt Ford Hall Forum-tal “Global Balkanization”, nämligen (den kantianska) irrationalismen och kollektivismen.

Andra höjdpunkter var Greg Salmieris föreläsning om hur ett individualistiskt samhälle ser ut, och Ben Bayers föreläsning om kopplingen mellan å ena sidan fri vilja och individualism och å andra sidan determinism och kollektivism. Yaron Brooks tal om hur USA har blivit mer tribalistisk de senaste decennierna var också ganska bra:

Flemming Rose, den danske yttandefrihetskämpen, och Douglas Murray, mest känd för sin bok The Strange Death of Europe, dök förresten också upp på ett par paneler. Jag tyckte inte att panelerna var lika intressanta som föreläsningarna, men då jag inte hade memorerat konferensens program var det ändå en rolig överraskning att få se dessa omtalade herrar.

Vid VIP-middagen fick vi också, för första gången, se ARIs nya app: Ayn Rand University. Detta är en av de bästa grejerna ARI någonsin har gjort. Nu kan man äntligen lyssna på oräkneliga timmar av material av Ayn Rand, Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri, Tara Smith, med flera, på sin smarttelefon. Och allt är självklart helt gratis. Det har aldrig varit enklare att verkligen studera objektivismen på djupet. Appen finns tillgänglig för iOS och Android.

ARI planerar redan inför nästa AynRandCon och såvida ingen naturkatastrof eller liknande hejdar mig, kan ni kallt räkna med att jag kommer att vara där igen. Vem vet? Kanske vi ses då.

$ $ $

Vill du veta mer om tribalism, individualism och Ayn Rands syn på saken? Här kommer då en kort guide för självstudier.

Börja med att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föreläsning “Global Balkanization”:

Lyssna sedan på Ben Bayer och Aaron Smiths diskussion om samma föredrag:

Sedan kan jag också rekommendera er att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föredrag “A Nation’s Unity”:

Och sedan komplettera detta med Onkar Ghate och Ben Bayers diskussion här: