Familjedyrkan: konservativ mini-kollektivism

Vad står konservatismen för? Med tanke på att kristdemokraterna är ett snabbt växande parti, och att det är ett konservativt parti, kan det vara intressant att ta en titt på kristdemokraternas ideologi.

Jag tänker inte göra en djupdykning. Istället tänker jag titta på en aspekt av deras ideologi, nämligen en idé som de kallar för “personalism”.

Jag tänkte inte ursprungligen skriva något om detta, men av en slump stötte jag på en intressant observation av Liberalernas Eric Aronson på Twitter:

Så jag fundera på vad detta egentligen betyder; varpå jag skrev:

Varpå min absoluta favoritkristdemokrat Evin Badrniya reagerade:

Nu blev jag riktigt nyfiken. Personalism? Vad är det? För att bli lite klokare tog jag Evins råd och läste artikeln. Men det gjorde tyvärr inte saken vare sig klaraste eller tydligare:

Individualism och kollektivism är kända politiska begrepp. De utgör utgångspunkter för bland annat liberalism och socialism. Individualismen betonar den enskildes frihet där varje människa – om man spetsar det hela – är sig själv nog. Var och en blir sin egen lyckas smed och var och en ansvarar för sig själv. [Sant.] Allt som inkräktar på den personliga friheten betraktas som negativt. [Sant.] Det solidariska perspektivet är alltifrån svagt till obefintligt. [Vad avses med “det solidariska perspektivet”? Om man avser påtvingad välgörenhet dvs slaveri, ja, då är individualism, frihet och kapitalism oförenligt med det.]

Personalism är kristdemokratins alternativ till individualism och kollektivism. Här är inte den enskilde sig själv nog [Så individen ses ofullkomlig, hopplös, hjälplös, svag, beroende? Ja, detta är definitivt en distinkt kristen syn på människan och som sådan den är fundamentalt oförenlig med individualism, frihet och kapitalism], men inte heller bara en anonym kugge i ett stort samhälls-maskineri [Betyder detta att individen är en bekant kugge i samhällsmaskineriet? eller hon är en kugge men INTE BARA en kugge?] Varje människa är unik, men behöver gemenskap med andra för att utvecklas [Detta betyder att den enskilde individen “behöver” gruppen för att “utvecklas”]. Hon har ansvar för sig själv – med frihet att göra egna val – men är samtidigt ansvarig, inte bara för sig själv, utan för den helhet hon är en del utav. [Ansvarig? Varför? Hur? Vilken “helhet”? Och på vilket sätt är hon “en del av den”? Pratar vi om frivilliga sammanslutningar? Vad?] Personlig frihet och solidaritet förenas i en ömsesidig symbios där rättigheter och skyldigheter vävs samman på ett naturligt sätt [Så frihet och solidaritet är något som vanligtvis står i motsatsförhållande till varandra men som först nu, tack vare personalismen, kan magiskt förenas med varandra? Hur? Med tanke på kontexten är detta motsägelsefullt och därför falskt. Om de med “rättigheter” menar friheter då är uppenbarligen påtvingade skyldigheter via “solidaritet” logiskt oförenligt med frihet. Om de med “rättigheter” istället menar “ekonomiska rättigheter” dvs “rätten till” olika former av varor och tjänster dvs “rätten” att förslava andra, då är denna “solidaritet” också logiskt oförenlig med frihet.] Här finns utrymme för flexibilitet och en mångfald av alternativ där en enda lösning sällan utgör det givna alternativet. [Detta betyder att det finns ingen princip för om och när eller på vilket sätt den unike individen ska tvingas att “solidariskt” tjäna gruppen. Vad är förresten ett annat ord för idén att individen ska tjäna gruppen? Kollektivism.]

Människan är ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller på ett kränkande sätt använda henne som ett medel. [Jaså? KD förespråkar, precis som alla andra riksdagspartier, så kallad välfärdspolitik; en politik som exploaterar individen som ett medel för andras ändamål.] Denna människosyn beskriver människan som en person, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ. [Sant.] Hon har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tillhörighet eller sexuell läggning. [Skulle nog inte säga att alla individer har samma värde. Mina nära och kära har, till skillnad från värdelösa mördare, våldtäktsmän, etc., ett enormt värde för mig—och alla andra rationella människor.] Människovärdet är knutet till existensen, inte till olika stadier eller situationer i den enskilda människans livscykel, och inte heller till hennes förmågor eller egenskaper. [Nja. Men låt gå för denna gång.]

Varje människa är således en unik person och som sådan född in i ett sammanhang av andra personer med ett ömsesidigt beroende. [Vad avses med “ömsesidigt beroende”? Detta är ett uråldrigt argument för kollektivism och étatism: Individen är inget utan gruppen. Individen behöver därför gruppen för att klara sig. Därför ska också individen inse sin plats i ett större sammanhang och underordna sig gruppen. Som “exempel” på detta tar man ibland det faktum att vi lever i och drar enorma fördelar av att verka i en arbetsdelningsekonomi. Men att vi lever i en kapitalistisk arbetsdelningsekonomi gör inte oss inte fundamentalt “beroende” av andra dvs inte i någon metafysisk mening. Vår förmåga att utbyta värden med andra beror nämligen fundamentalt på vår egen förmåga att tänka och skapa värden. Så i en arbetsdelningsekonomi är vi i fundamentalt sett lika beroende av vår egna individuella förmåga att tänka och skapa dvs lika självständiga, som om vi vore på en öde ö.] Människan har såväl kroppsliga och själsliga som andliga behov. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i denna helhetssyn på människan. Detta kallas för personalism. [Så personalism handlar om att erkänna att vi har kroppsliga såväl som andliga behov? Kan debatteras. Oavsett vilket är detta icke-objektivt dvs oklart skrivet. För i detta sammanhang framstår materialism och idealism som alternativ till personalism, inte individualism och kollektivism. Men låt oss ignorera detta för denna gång.]

Utifrån en personalistisk människosyn vill kristdemokratin värna alla människors liv, frihet och värdighet. Likaså solidarisera sig med de utsatta och förtryckta och på ett ansvarigt sätt värna och förvalta djur, växter och jordens resurser. [Motsägelser. Men låt gå för denna gång.]

Denna människosyn och värdegrund, tror vi, utgör en utomordentlig bas i resonemang om allt från vård till infrastruktur och det bästa fundamentet för en fungerande demokrati.

Hans Brynielsson (KD)
Bertil Hörnqvist (KD)

(Publicerades ursprungligen i Sundsvalls Tidning, 8 Juli 2010)

Måste alltså erkänna att jag inte kände mig så värst mycket klokare efter att ha läst denna “ytterst informativa text”. Så jag försökte hitta andra artiklar på ämnet. Det mesta jag hittade verkade dock inte direkt relevant för det som sades ovan, så till slut vände jag mig till Kristdemokraternas egna hemsida där jag stötte på följande förklaring:

Alla kan klara sig på egen hand? – Om personalistisk människosyn
Det finns olika sätt att se på människan. Liberala partier betonar att individen är viktigare än gruppen. Andra partier framhåller gruppen som viktigast. Kristdemokraternas tanke om människan kallas för personalism och är ett alternativ till individualism och kollektivism. För oss är en person varken sig själv nog eller bara en kugge i samhällsmaskineriet. Varje människa är unik, men vi behöver också gemenskap med andra för att utvecklas.

Så vad betyder då detta? Det är inte helt klart så jag tvingas att gissa. Till skillnad från individualismen ser personalismen individen som fundamentalt svag, otillräcklig, hjälplös, oförmögen att klara sig själv, beroende av andra, och så vidare. Så hon, och alla andra lika otillräckliga individer, behöver en “gemenskap” dvs en grupp för att klara sig. Därför följer det (om vi tar hänsyn till vad Brynielsson och Bertil Hörnqvist skrev ovan)  att vi har “skyldigheter” att solidariskt tjäna gruppen. Men detta är minsann inte kollektivism. Inte alls. Personalismen ser nämligen den patetiske individen—som är metafysiskt, moraliskt och politiskt dömd att leva av och för gruppen—som mer än “bara en kugge”; hon är ju dessutom “unik”.

Jag måste medge att jag har svårt att se vad som gör personalism till ett “alternativ” till kollektivism.

Vilken grupp eller gemenskap som är viktigare än individen och som därför kommer före henne? Kristdemokraterna förklarar:

Alla hör vi hemma någonstans – Om familjen som den viktigaste gemenskapen
Den viktigaste gemenskapen är familjen. I den kan man få möta kärlek, omtanke och förståelse, men också ställas inför krav och ta ansvar. Familjen är unik, och det är svårt att ersätta den med någon annan form av gemenskap.

Hur är detta något annat än “gammal hederlig”, konservativ familjedyrkan? Och hur är något annat än en form av mini-kollektivism?

AynRandCon 2019—en kort rapport

Den 15 februari åkte jag till AynRandCon i Prag. AynRandCon var en succé med fler än 450 deltagare från mer än 40 länder. Det var otroligt roligt att delta och delvis sponsra denna konferens som förenade så många ungdomar. Inte minst med tanke på att många kom ifrån det tribalistiska och därför länge krigshärjade Balkan.

Det som gör detta än mer fascinerande, för att inte säga inspirerande, är att det som förenade oss var inte någon primitiv, konkretbunden tribalism utan dess motsats: rationella, abstrakta övertygelser. Det var som om AynRandCon, för en kort stund, hade skapat en mini-smältdegel mitt i Europa—denna annars så tribalistiska kontinent.

Konferensens tema var “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Det vill säga, hur kan vi leva som individualister i en tid då så många filosofiska krafter försöker knuffa in oss i ett kollektivistiskt tänkande och tribalistiskt beteende.

ARIs interna filosof Onkar Ghate inledde konferensen med en föreläsning om hur man ska förstå tribalismen, inklusive en del av dess mindre uppenbara uttryck. Han pratade också om hur tribalismen står i stark kontrast till dess motsats: individualismen. Han pratade också om dess filosofiska orsaker, som Ayn Rand först identifierade redan 1977 i sitt Ford Hall Forum-tal “Global Balkanization”, nämligen (den kantianska) irrationalismen och kollektivismen.

Andra höjdpunkter var Greg Salmieris föreläsning om hur ett individualistiskt samhälle ser ut, och Ben Bayers föreläsning om kopplingen mellan å ena sidan fri vilja och individualism och å andra sidan determinism och kollektivism. Yaron Brooks tal om hur USA har blivit mer tribalistisk de senaste decennierna var också ganska bra:

Flemming Rose, den danske yttandefrihetskämpen, och Douglas Murray, mest känd för sin bok The Strange Death of Europe, dök förresten också upp på ett par paneler. Jag tyckte inte att panelerna var lika intressanta som föreläsningarna, men då jag inte hade memorerat konferensens program var det ändå en rolig överraskning att få se dessa omtalade herrar.

Vid VIP-middagen fick vi också, för första gången, se ARIs nya app: Ayn Rand University. Detta är en av de bästa grejerna ARI någonsin har gjort. Nu kan man äntligen lyssna på oräkneliga timmar av material av Ayn Rand, Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri, Tara Smith, med flera, på sin smarttelefon. Och allt är självklart helt gratis. Det har aldrig varit enklare att verkligen studera objektivismen på djupet. Appen finns tillgänglig för iOS och Android.

ARI planerar redan inför nästa AynRandCon och såvida ingen naturkatastrof eller liknande hejdar mig, kan ni kallt räkna med att jag kommer att vara där igen. Vem vet? Kanske vi ses då.

$ $ $

Vill du veta mer om tribalism, individualism och Ayn Rands syn på saken? Här kommer då en kort guide för självstudier.

Börja med att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föreläsning “Global Balkanization”:

Lyssna sedan på Ben Bayer och Aaron Smiths diskussion om samma föredrag:

Sedan kan jag också rekommendera er att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föredrag “A Nation’s Unity”:

Och sedan komplettera detta med Onkar Ghate och Ben Bayers diskussion här:

Ayn Rand Student Conference Europe 2019

Den 15-17 februari arrangeras Ayn Rand Student Conference (ARCON) Europe 2019 i Prag, Tjeckien. Temat för konferensen är “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Om du är ett fan av Ayn Rands verk och idéer, då är detta ett utmärkt tillfälle för att ta del av fina talare såväl som träffa många likasinnade från hela Europa och ja, sannolikt hela världen.

Jag känner många som länge har funderat på att besöka Objectivist Summer Conference (OCON) i USA, men de har inte haft råd på grund av alla höga skatter som de tvingas betala. Men nu finns det knappast några ursäkter längre: att resa till vackra Prag för ARCON Europe 2019 är ganska billigt och med flyget är det dessutom snabbt och smidigt.

Här kommer en beskrivning:

Increasingly, our culture pushes us to view ourselves as passive members of one group or another. What matter, we’re told, are not the choices we make or the actions we take as individuals, but our ethnicity, our gender, our inherited “privilege” or lack thereof.

In politics, people care less and less about ideas and principles, and more and more about exhibiting uncritical loyalty to the party and defending “our side” while attacking “the other.”

Philosophers and psychologists tell us that free will is a myth and that we should look to biology, neuroscience, and evolutionary psychology for the deterministic causes of our behavior.

In her novel The Fountainhead (and in her other writings), Ayn Rand challenges the doctrines of collectivism and introduces a radically new conception of individualism. She rejects the tribal mindset at its deepest roots and offers a vision of human existence in which we are not interchangeable members of some collective, but sovereign, independent individuals, whose true interests align.

Join the Ayn Rand Institute at our first ever European conference AynRandCon Europe, February 15 to 17 in Prague, the Czech Republic. At AynRandCon Europe, we will celebrate the 75th anniversary of the publication of Ayn Rand’s novel The Fountainhead and its timeless, crucial theme of “individualism versus collectivism, not in politics, but in man’s soul.”

För detaljer läs mer här.

Låt er inte luras av konferensens namn: alla är välkomna, unga som gamla. Men om du råkar vara en student då får du generösa rabatter samt en möjlighet att söka till stipendier som hjälper dig att täcka resekostnader.

Självklart kommer jag att vara där—och jag ser fram emot att träffa er!

Så vad väntar ni på? Gör er själva en självisk tjänst och registrera er för ARCON Europe redan idag!

Klankandidaten Leila Ali Elmi

Rebecca Uvell har, som vanligt, grävt lite och upptäckt att den okände miljöpartisten Leila Ali Elmi har lyckats kryssa sig in till Riksdagen. Hon tycks ha kommit in genom att vädja till primitiv kollektivism: tribalism.

Hon ska ha fått somalier att rösta på henne för att hon är somalier; inte för hennes politiska övertygelser, utan för att hon ska kunna tjäna som en företrädare för den somaliska klanen.

Vad jag oroar mig på är inte att just Miljöpartisten Leila Ali Elmi kom in som en somalisk klankandidat, utan att om klankandidaturer som henne någonsin blir en accepterad företeelse då riskerar Sverige att förvandlas till ett klansamhälle—och det vore riktigt illa. Titta bara på stamkrigen på Balkan.

Så det är bra att sådan här tribalism uppmärksammas i tid—och fördöms!

Sveriges “riggade” invandringsdebatt

Idag “vet” alla att fri invandring inte fungerar. Alla “vet” att invandringen måste “stramas åt”. Om detta är nästan alla från höger till vänster överens. Men om detta har “alla” fel. Tro det eller ej, men jag vidhåller att fri invandring är idealet.

Hur kan jag säga en sådan sak? På allvar?

Jag förstår din reaktion. För visst är det så att Sveriges invandringspolitik har fört med sig en lång lista av “invandrade” problem, problem som är så många och omfattande att det är nästan omöjligt att blunda för: islamisering, terrorism, moralpoliser, könssegregering, påtvingade barnäktenskap, slöjtvång, hedersmord, sexuella trakasserier och (grupp)våldtäkter, brottslighet och otrygghet, klanbråk och gängkrig, rasism och antisemitism, “utsatta områden” och “no go”-zoner, bilbränder, granatexplosioner, skjutningar, upplopp, välfärdskostnader som ruinerar skattebetalarna. . . Jag kan fortsätta.

Detta är verkliga, allvarliga och växande problem. Ändå var det många som in i det längsta förnekade att problemen ens fanns. Och när det visade sig vara omöjligt då gjorde de sitt bästa på att förminska problemen.

Och istället för att sakligt diskutera problemens natur och vidd så har alldeles för många förespråkare av fri invandring ägnat sig åt att brunsmeta alla som vägrar att blunda. Genom sina högljudda och ofta hysteriska protester har de insinuerat att “Bara rasister ondgör sig över gruppvåldtäkter!” “Bara främlingsfientliga oroar sig över skjutningar och granatexplosioner!” “Bara Sverigedemokrater ojar sig över hedersmord!” (Och sedan undrar ofta samma människor varför så många i ren desperation vände sig till det enda partiet som inte stoppar huvudet i sanden.)

Den fria invandringens förespråkare har alltså ofta varit sina egna värsta fiender. Deras tendens att förminska eller förneka de “invandrade” problemen har tyvärr gjort invandringsdebatten helt skruvad.

Nu tror många att vi bara har ett alternativ: Antingen inser vi fakta och överger den fria invandringen som ett naivt ideal eller också fortsätter vi att ignorera fakta och håller fast vid den fria invandringen som en dogm.

Med andra ord, så tror många att man måste vara en “faktaresistent” fanatiker för att hålla fast vid tron på den fria invandringen—då alla sansade “realister” inser att den måste regleras bort.

Varför har de då känt ett sådant behov av att förneka verklighetens obekväma fakta? En faktor är att de är rädda för att bli för att bli anklagade för rasism. De är alltså rädda för att få smaka på sin egen medicin.

Men en annan bidragande faktor är att invandringsdebatten har formats av utilitaristiska argument.

Utilitarismen är väsentligen en moralfilosofi enligt vilken det goda är det som leder till den största möjliga “nyttan” för det största möjliga antalet. En handling är således god (eller ond) beroende på om man kan räkna fram en “nyttokalkyl” som visar på en “nettovinst” (eller “nettoförlust”).

Så om “nyttokalkylerna” visar att Sverige gör en “samhällsvinst” på att på att begränsa (eller stoppa) invandringen, då följer det att vi bör begränsa (eller stoppa) invandringen.

Hur denna “nettokalkyl” påverkar den enskilde individen, som vill flytta till Sverige, har enligt detta synsätt ingen betydelse. Samhällets, Sveriges, folkets eller nationens bästa går, enligt detta utilitaristiska synsätt, före individens bästa. Utilitarism är kollektivism.

Vi kan se detta kollektivistiska synsätt i att en stor del av debatten berör statistik om invandringens nettovinster och -förluster. Företrädarna för “stängda gränser” menar att invandringen är en “nettoförlust” för Sverige medan företrädarna för “öppna gränser” menar att invandringen är en “nettovinst” för Sverige.

Men för att detta utilitaristiska argument för “öppna gränser” ska hålla är det helt avgörande att alla plus mer än tar ut alla minus.

Men vad händer då om det blir svårt att bevisa en sådan “samhällsvinst”? Vad om för varje plus som Centerpartiet lägger till, kan Sverigedemokraterna dra bort minst lika många minus? Ingen vän till fri invandring vill gärna sluta upp med att säga: “Å ena sidan har vi fått islamisk terrorism och gruppvåldtäkter. Men å andra sidan har vi också har fått pizza och Zlatan!”

En sådan obscen “nyttokalkyl” är onekligen svår att sälja in. Det är då betydligt enklare att förminska eller förneka invandringens “minus”-poster och samtidigt passa på att ständigt anklaga sina meningsmotståndare för att vara “främlingsfientliga”, “rasister” och/eller Sverigedemokrater.

Det är på detta vis som den svenska invandringsdebatten är hopplöst “riggad” av kollektivismen. Och det är därför som debatten ser ut som den gör och vi är där vi är.

Men det måste inte vara så här.

Lösningen är inte att komma på en bättre beräkning på invandringens “samhällsvinster”. Nej, lösningen är att helt överge idén om att sådana här kollektivistiska kalkyler och överväganden ska få avgöra frågan. Lösningen är att överge kollektivismen och istället omfamna individualismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.