Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

“Pharmacy to the World”

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.

Ett litet steg mot åsiktsförbud?

Föreställ dig att Svea hovrätt förbjuder Moderata Ungdomsförbundet eftersom MUF strider mot “god sed”. Som bevis lyfter staten fram att MUF “idealiserar” kapitalismen, motsätter sig “ekonomiska rättigheter” och tolererar ekonomisk ojämlikhet. Om detta hände, då skulle du säkert bli alarmerad och fördöma detta som ett allvarligt övergrepp på föreningsfriheten och, i förlängningen, tanke- och yttrandefriheten.

Detta har dock redan skett. Inte i Sverige, men i Finland. Och föreningen som har förbjudits är inte MUF, utan Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Men då NMR är en rasistisk och nazistisk förening, tycks ingen vilja eller orka ifrågasätta förbudet. Som en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, kan jag dock inte låta bli att protestera.

Ja, NMR är en rakt igenom rasistisk och nazistisk rörelse dvs en rakt igenom kollektivistisk dvs rakt igenom ond rörelse. NMR och dess medlemmar bör dömas och behandlas därefter. Vi som tar rättvisa på allvar bör vägra att ha något med NMR och deras medlemmar att göra. Vi bör alltså bojkotta dem ekonomiskt och frysa ut dem socialt.

Ja, våldsbejakande föreningar som i ord och handling utför, uppmuntrar eller uppmanar till utövandet av våld och tvång bör förbjudas. Såvitt jag vet är NMR en våldsbejakande förening och det utgör ett tillräckligt skäl för att förbjuda föreningen. Men vad som skrämmer är att NMRs åsikter förs fram som ytterligare skäl för att förbjuda föreningen.

Svenska Yle rapporterar att det var Polisstyrelsen som tog initiativet att förbjuda NMR. Och Polisstyrelsen “lyfter fram att NMR publicerar antisemitiskt och rasistiskt innehåll på sin webbsida. Enligt styrelsen är organisationens mål att sprida raslära, vit övermakt och judehat”. Svenska Yle rapporterar också att “Hovrättens beslut [att upplösa NMR] grundar sig bland annat på att föreningen idealiserar fascism, antisemitism, kränker sexuella minoriteters rättigheter och att den inte anser att alla raser är lika värda”. Hovrätten påpekar, enligt Hufvudstadsbladet, att NMR “förminskar” och “ifrågasätter” förintelsen samt att det finns “skriftliga bevis på att raslära har en central roll för NMR”.

Det finns alldeles säkert överväldigande bevis för att NMR ger uttryck för en massa onda och irrationella åsikter, men i ett fritt samhälle utgör ej onda och irrationella åsikter ett skäl för att kränka individens föreningsfrihet.

Svenska Yle skriver: “Föreningen hävdade att den inte förespråkar vitas övermakt, rangordnar raser eller uppviglar till rasistiska brott. Organisationen bekänner sig ändå som nationalsocialistisk och meddelar att man som slutligt mål har en nordisk stat som bygger på etnicitet.” NMR försöker alltså försvara sin föreningsfrihet genom att förneka sina egna åsikter och omdefiniera sina ideologiska övertygelser!

Man har delvis motiverat förbudet av NMR Finland med hänvisning till att föreningens aktiviteter och åsikter bryter mot “god sed”. Hur definieras “god sed”? Såvitt jag kan se definierar inte Finlands föreningslag “god sed”. I praktiken är det är alltså en tolkningsfråga. Vilket betyder att det är statens godtycke som bestämmer vilka åsikter som eventuellt bryter mot föreningsfriheten.

Som sagt, NMRs våldsbejakande natur är skäl nog för förbud. Att då ändå betona deras åsikter som ytterligare skäl för förbud är oroväckande. Det etablerar nämligen principen att staten kan och bör förbjuda föreningar eller tankesmedjor eller partier vars åsikter bryter mot en icke-definierad och därför av nödvändighet icke-objektiv dvs godtyckligt tolkad “god sed”. Idag är kanske den liberala tankesmedjan Liberas åsikter säkra. Men vem vet hur det blir med den saken imorgon?

Det är dags att se över den finska föreningslagen. Innan det är för sent.

#ståuppföraborträtten med Ayn Rand

Med tanke på att den 28 september är aborträttens dag tänkte jag uppmärksamma ärkeindividualisten Ayn Rands unika perspektiv på saken.

I “Of Living Death” skrev Rand:

Abortion is a moral right — which should be left to the sole discretion of the woman involved; morally, nothing other than her wish in the matter is to be considered. Who can conceivably have the right to dictate to her what disposition she is to make of the functions of her own body?

I “The Age of Mediocrity” skrev hon bland annat:

The question of abortion involves much more than the termination of a pregnancy: it is a question of the entire life of the parents. As I have said before, parenthood is an enormous responsibility; it is an impossible responsibility for young people who are ambitious and struggling, but poor; particularly if they are intelligent and conscientious enough not to abandon their child on a doorstep nor to surrender it to adoption. For such young people, pregnancy is a death sentence: parenthood would force them to give up their future, and condemn them to a life of hopeless drudgery, of slavery to a child’s physical and financial needs. The situation of an unwed mother, abandoned by her lover, is even worse.

I cannot quite imagine the state of mind of a person who would wish to condemn a fellow human being to such a horror. I cannot project the degree of hatred required to make those women run around in crusades against abortion. Hatred is what they certainly project, not love for the embryos, which is a piece of nonsense no one could experience, but hatred, a virulent hatred for an unnamed object. Judging by the degree of those women’s intensity, I would say that it is an issue of self-esteem and that their fear is metaphysical. Their hatred is directed against human beings as such, against the mind, against reason, against ambition, against success, against love, against any value that brings happiness to human life. In compliance with the dishonesty that dominates today’s intellectual field, they call themselves “pro-life.”

By what right does anyone claim the power to dispose of the lives of others and to dictate their personal choices?

I “Abortion Rights are Pro-Life” sammanfattar Ayn Rand’s intellektuella arvtagare Leonard Peikoff hennes filosofiska argument för aborträtten:

We must not confuse potentiality with actuality. An embryo is a potential human being. It can, granted the woman’s choice, develop into an infant. But what it actually is during the first trimester is a mass of relatively undifferentiated cells that exist as a part of a woman’s body. If we consider what it is rather than what it might become, we must acknowledge that the embryo under three months is something far more primitive than a frog or a fish. To compare it to an infant is ludicrous.

If we are to accept the equation of the potential with the actual and call the embryo an ”unborn child,” we could, with equal logic, call any adult an ”undead corpse” and bury him alive or vivisect him for the instruction of medical students.

That tiny growth, that mass of protoplasm, exists as a part of a woman’s body. It is not an independently existing, biologically formed organism, let alone a person. That which lives within the body of another can claim no right against its host. Rights belong only to individuals, not to collectives or to parts of an individual. (”Independent” does not mean self-supporting — a child who depends on its parents for food, shelter, and clothing, has rights because it is an actual, separate human being.)

”Rights,” in Ayn Rand’s words, ”do not pertain to a potential, only to an actual being. A child cannot acquire any rights until it is born.”

It is only on this base that we can support the woman’s political right to do what she chooses in this issue. No other person — not even her husband — has the right to dictate what she may do with her own body. That is a fundamental principle of freedom.

På tal om falska filosofiska argument emot aborträtten, vill jag tipsa aborträttens vänner att lyssna på Peikoffs Ford Hall Forum-föredrag “A Picture is Not an Argument”:

#ståuppföraborträtten

Photo by Patricia Lazaro from Pexels

Äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”?

I debatten mellan Catarina Kärkkäinen, ordförande Fria Moderata Studentförbundet, och Magnus Nilsson, ESO-rapportförfattaren bakom förslaget att tvinga skogsbönder att finansiera statens konfiskering av deras skog, stötte jag på ett för mig helt nytt ord: “snörliv”.

Det visar sig att det syftar till en gammaldags korsett. Och en korsett brukar ju folk ha på sig för att strama åt lite runt höften för att se lite slankare ut. Men en korsett kan kännas lite obehaglig och begränsande. Nästan opraktisk.

Det är också så den “praktiske” pragmatikern Magnus Nilsson ser på äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”. En obekväm och “opraktisk” ideologisk dvs principiell begränsning på hans önskningar.

Man bara kan se på äganderätten som ett “ideologiskt snörliv” om man inte har en susning om vad den är.

För att människor ska kunna leva och blomstra måste vi ha rätten dvs friheten att producera och konsumera materiella värden: allt ifrån mat, kläder och boende till bilar, datorer och sjukvård dvs välstånd. Äganderätten är friheten till att göra just det dvs producera, köpa, behålla, använda och bestämma över materiella värden.

Vad är “opraktiskt” med detta?

Äganderätten är alltså en förutsättning för att kunna praktisera några rättigheter alls, inklusive den mest grundläggande, rätten till liv. Ayn Rand förklarar:

The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life.

Vad är “opraktiskt” med att vilja leva och blomstra? Sådana som Magnus Nilsson borde nog ta sig en titt på de länder som har frigjort sig från den “hämmande” äganderätten. Titta t ex på länder som Nordkorea, Zimbabwe och Venezuela. Misären, och svälten, i sådana länder talar för sig själv.

Äganderätten är också en förutsättning för att kunna utöva din tanke-, yttrande-, religions-, förenings- eller mötesfrihet. För att kunna praktisera din yttrandefrihet måste du ha friheten att skapa, köpa, behålla och använda sådant som papper och penna eller, i dessa dagar, en Internet-baserad plattform.

Äganderätten, ett “snörliv”?

Sanningen är att om vi vill liva och blomstra här på jorden, då vore inget mer praktiskt än att erkänna och respektera äganderätten. Ju mer vi respekterar den, desto bättre—och vice versa.

Att en självidentifierad pragmatiker ändå ser på denna grundläggande och livsbejakande rättighet som en obekväm begränsning illustrerar endast att det finns få saker som är mer opraktiskt än pragmatismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.