Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

“Pharmacy to the World”

I City Journal redogör John Tierney för hur USAs fantastiska läkemedelsindustri tjänar som “hela världens apotek”:

All kinds of patients die in Europe waiting for drugs already available to Americans. The hub of pharmaceutical innovation has moved from the price-controlled countries of Europe to the United States as companies have shifted laboratories and focus to the market with the best returns. America has been called the “Pharmacy to the World” because it’s where more than half of new drugs are developed and tested in clinical trials.

Därför vore (ytterligare) statliga tvångsingrepp på amerikanska läkemedelsindustrin förödande.

Ändå kräver en del ett hårdare strypgrepp runt USAs läkemedelsindustri. De menar nämligen att amerikanerna betalar “för mycket” för olika läkemedel som höjer  livskvalitén, förlänger eller rentav räddar deras liv(!) Så det höjs röster om att införa priskontroller som i praktiken tvingar skaparna av livräddande och livsförbättrande läkemedel att jobba för struntsummor. Sådana priskontroller kommer endast att hejda eller stoppa utvecklandet av nya och bättre läkemedel precis som hyresregleringarna hejdar eller stoppar byggandet av hyreslägenheter.

Om du tycker att det är irriterande att helt i onödan vänta 10-20 år på en hyresrätt, hur känner du då inför risken att helt i onödan vänta en evighet på utvecklandet av nya läkemedel som kanske kan rädda ditt liv? Eller livet på en av dina nära och kära?

Många lider och dör i onödan redan idag på grund av Europas priskontroller, så hur många fler kommer då att lida och dö i onödan om USA inför egna priskontroller?

Tierneys redogörelse indikerar hur kortsiktigt och självdestruktivt det är att kränka läkemedelsproducenternas rättigheter genom att delvis eller helt förslava dem med statliga kontroller. Därmed indikerar artikeln också varför det ligger i allas rationella egenintresse att respektera individens rättigheter, inklusive läkemedelsproducenternas rättigheter.

Ett litet steg mot åsiktsförbud?

Föreställ dig att Svea hovrätt förbjuder Moderata Ungdomsförbundet eftersom MUF strider mot “god sed”. Som bevis lyfter staten fram att MUF “idealiserar” kapitalismen, motsätter sig “ekonomiska rättigheter” och tolererar ekonomisk ojämlikhet. Om detta hände, då skulle du säkert bli alarmerad och fördöma detta som ett allvarligt övergrepp på föreningsfriheten och, i förlängningen, tanke- och yttrandefriheten.

Detta har dock redan skett. Inte i Sverige, men i Finland. Och föreningen som har förbjudits är inte MUF, utan Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Men då NMR är en rasistisk och nazistisk förening, tycks ingen vilja eller orka ifrågasätta förbudet. Som en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, kan jag dock inte låta bli att protestera.

Ja, NMR är en rakt igenom rasistisk och nazistisk rörelse dvs en rakt igenom kollektivistisk dvs rakt igenom ond rörelse. NMR och dess medlemmar bör dömas och behandlas därefter. Vi som tar rättvisa på allvar bör vägra att ha något med NMR och deras medlemmar att göra. Vi bör alltså bojkotta dem ekonomiskt och frysa ut dem socialt.

Ja, våldsbejakande föreningar som i ord och handling utför, uppmuntrar eller uppmanar till utövandet av våld och tvång bör förbjudas. Såvitt jag vet är NMR en våldsbejakande förening och det utgör ett tillräckligt skäl för att förbjuda föreningen. Men vad som skrämmer är att NMRs åsikter förs fram som ytterligare skäl för att förbjuda föreningen.

Svenska Yle rapporterar att det var Polisstyrelsen som tog initiativet att förbjuda NMR. Och Polisstyrelsen “lyfter fram att NMR publicerar antisemitiskt och rasistiskt innehåll på sin webbsida. Enligt styrelsen är organisationens mål att sprida raslära, vit övermakt och judehat”. Svenska Yle rapporterar också att “Hovrättens beslut [att upplösa NMR] grundar sig bland annat på att föreningen idealiserar fascism, antisemitism, kränker sexuella minoriteters rättigheter och att den inte anser att alla raser är lika värda”. Hovrätten påpekar, enligt Hufvudstadsbladet, att NMR “förminskar” och “ifrågasätter” förintelsen samt att det finns “skriftliga bevis på att raslära har en central roll för NMR”.

Det finns alldeles säkert överväldigande bevis för att NMR ger uttryck för en massa onda och irrationella åsikter, men i ett fritt samhälle utgör ej onda och irrationella åsikter ett skäl för att kränka individens föreningsfrihet.

Svenska Yle skriver: “Föreningen hävdade att den inte förespråkar vitas övermakt, rangordnar raser eller uppviglar till rasistiska brott. Organisationen bekänner sig ändå som nationalsocialistisk och meddelar att man som slutligt mål har en nordisk stat som bygger på etnicitet.” NMR försöker alltså försvara sin föreningsfrihet genom att förneka sina egna åsikter och omdefiniera sina ideologiska övertygelser!

Man har delvis motiverat förbudet av NMR Finland med hänvisning till att föreningens aktiviteter och åsikter bryter mot “god sed”. Hur definieras “god sed”? Såvitt jag kan se definierar inte Finlands föreningslag “god sed”. I praktiken är det är alltså en tolkningsfråga. Vilket betyder att det är statens godtycke som bestämmer vilka åsikter som eventuellt bryter mot föreningsfriheten.

Som sagt, NMRs våldsbejakande natur är skäl nog för förbud. Att då ändå betona deras åsikter som ytterligare skäl för förbud är oroväckande. Det etablerar nämligen principen att staten kan och bör förbjuda föreningar eller tankesmedjor eller partier vars åsikter bryter mot en icke-definierad och därför av nödvändighet icke-objektiv dvs godtyckligt tolkad “god sed”. Idag är kanske den liberala tankesmedjan Liberas åsikter säkra. Men vem vet hur det blir med den saken imorgon?

Det är dags att se över den finska föreningslagen. Innan det är för sent.

#ståuppföraborträtten med Ayn Rand

Med tanke på att den 28 september är aborträttens dag tänkte jag uppmärksamma ärkeindividualisten Ayn Rands unika perspektiv på saken.

I “Of Living Death” skrev Rand:

Abortion is a moral right — which should be left to the sole discretion of the woman involved; morally, nothing other than her wish in the matter is to be considered. Who can conceivably have the right to dictate to her what disposition she is to make of the functions of her own body?

I “The Age of Mediocrity” skrev hon bland annat:

The question of abortion involves much more than the termination of a pregnancy: it is a question of the entire life of the parents. As I have said before, parenthood is an enormous responsibility; it is an impossible responsibility for young people who are ambitious and struggling, but poor; particularly if they are intelligent and conscientious enough not to abandon their child on a doorstep nor to surrender it to adoption. For such young people, pregnancy is a death sentence: parenthood would force them to give up their future, and condemn them to a life of hopeless drudgery, of slavery to a child’s physical and financial needs. The situation of an unwed mother, abandoned by her lover, is even worse.

I cannot quite imagine the state of mind of a person who would wish to condemn a fellow human being to such a horror. I cannot project the degree of hatred required to make those women run around in crusades against abortion. Hatred is what they certainly project, not love for the embryos, which is a piece of nonsense no one could experience, but hatred, a virulent hatred for an unnamed object. Judging by the degree of those women’s intensity, I would say that it is an issue of self-esteem and that their fear is metaphysical. Their hatred is directed against human beings as such, against the mind, against reason, against ambition, against success, against love, against any value that brings happiness to human life. In compliance with the dishonesty that dominates today’s intellectual field, they call themselves “pro-life.”

By what right does anyone claim the power to dispose of the lives of others and to dictate their personal choices?

I “Abortion Rights are Pro-Life” sammanfattar Ayn Rand’s intellektuella arvtagare Leonard Peikoff hennes filosofiska argument för aborträtten:

We must not confuse potentiality with actuality. An embryo is a potential human being. It can, granted the woman’s choice, develop into an infant. But what it actually is during the first trimester is a mass of relatively undifferentiated cells that exist as a part of a woman’s body. If we consider what it is rather than what it might become, we must acknowledge that the embryo under three months is something far more primitive than a frog or a fish. To compare it to an infant is ludicrous.

If we are to accept the equation of the potential with the actual and call the embryo an ”unborn child,” we could, with equal logic, call any adult an ”undead corpse” and bury him alive or vivisect him for the instruction of medical students.

That tiny growth, that mass of protoplasm, exists as a part of a woman’s body. It is not an independently existing, biologically formed organism, let alone a person. That which lives within the body of another can claim no right against its host. Rights belong only to individuals, not to collectives or to parts of an individual. (”Independent” does not mean self-supporting — a child who depends on its parents for food, shelter, and clothing, has rights because it is an actual, separate human being.)

”Rights,” in Ayn Rand’s words, ”do not pertain to a potential, only to an actual being. A child cannot acquire any rights until it is born.”

It is only on this base that we can support the woman’s political right to do what she chooses in this issue. No other person — not even her husband — has the right to dictate what she may do with her own body. That is a fundamental principle of freedom.

På tal om falska filosofiska argument emot aborträtten, vill jag tipsa aborträttens vänner att lyssna på Peikoffs Ford Hall Forum-föredrag “A Picture is Not an Argument”:

#ståuppföraborträtten

Photo by Patricia Lazaro from Pexels

Äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”?

I debatten mellan Catarina Kärkkäinen, ordförande Fria Moderata Studentförbundet, och Magnus Nilsson, ESO-rapportförfattaren bakom förslaget att tvinga skogsbönder att finansiera statens konfiskering av deras skog, stötte jag på ett för mig helt nytt ord: “snörliv”.

Det visar sig att det syftar till en gammaldags korsett. Och en korsett brukar ju folk ha på sig för att strama åt lite runt höften för att se lite slankare ut. Men en korsett kan kännas lite obehaglig och begränsande. Nästan opraktisk.

Det är också så den “praktiske” pragmatikern Magnus Nilsson ser på äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”. En obekväm och “opraktisk” ideologisk dvs principiell begränsning på hans önskningar.

Man bara kan se på äganderätten som ett “ideologiskt snörliv” om man inte har en susning om vad den är.

För att människor ska kunna leva och blomstra måste vi ha rätten dvs friheten att producera och konsumera materiella värden: allt ifrån mat, kläder och boende till bilar, datorer och sjukvård dvs välstånd. Äganderätten är friheten till att göra just det dvs producera, köpa, behålla, använda och bestämma över materiella värden.

Vad är “opraktiskt” med detta?

Äganderätten är alltså en förutsättning för att kunna praktisera några rättigheter alls, inklusive den mest grundläggande, rätten till liv. Ayn Rand förklarar:

The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life.

Vad är “opraktiskt” med att vilja leva och blomstra? Sådana som Magnus Nilsson borde nog ta sig en titt på de länder som har frigjort sig från den “hämmande” äganderätten. Titta t ex på länder som Nordkorea, Zimbabwe och Venezuela. Misären, och svälten, i sådana länder talar för sig själv.

Äganderätten är också en förutsättning för att kunna utöva din tanke-, yttrande-, religions-, förenings- eller mötesfrihet. För att kunna praktisera din yttrandefrihet måste du ha friheten att skapa, köpa, behålla och använda sådant som papper och penna eller, i dessa dagar, en Internet-baserad plattform.

Äganderätten, ett “snörliv”?

Sanningen är att om vi vill liva och blomstra här på jorden, då vore inget mer praktiskt än att erkänna och respektera äganderätten. Ju mer vi respekterar den, desto bättre—och vice versa.

Att en självidentifierad pragmatiker ändå ser på denna grundläggande och livsbejakande rättighet som en obekväm begränsning illustrerar endast att det finns få saker som är mer opraktiskt än pragmatismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Photo by Khairul Onggon from Pexels

Fri invandring och islamisering

Idag är det många som ifrågasätter invandringsfriheten. En anledning är rädslan för att det kommer hit för många muslimer med islamistiska dvs totalitära tendenser. Fruktan är att område efter område kommer att tas över av informella mini-teokratier och att jihadister kommer fortsätta terrorisera oss till underkastelse. Oron är att om denna utveckling fortsätter då omvandlas Sverige från en liberal demokrati till en totalitär islamisk teokrati. Hotet är inte överhängande, men det är verkligt. Ingen individualist kan ställa sig likgiltig inför en sådan islamisering.

Lyckligtvis finns det ingen anledning för individualister att oroa sig över en sådan utveckling. Ty individualismen utgör det moraliska och därför praktiska svaret. Enligt individualismen är statens enda moraliska syfte att skydda individens rättigheter. Det är så staten säkrar individens frihet. Låt oss med denna utgångspunkt nu fråga oss: Vad bör staten göra för att göra stoppa islamiseringen av Sverige?

Staten kan och bör, till att börja med, göra allt för att stoppa invandringen av objektivt hotfulla individer dvs individer som utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter. Staten bör t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av en dödlig smitta genomgår en hälsokontroll. Principen är densamma för objektivt hotfulla muslimer dvs jihadister och våldsbejakande islamister. Således bör staten t ex kräva att alla som kommer ifrån ett område plågat av våldsbejakande islamism och jihadism också genomgår en bakgrundskontroll. (Det räcker inte med att bara ha totalitära dagdrömmar för att räknas som ett hot. För att avgöra om någon är ett objektivt hot måste man titta på fakta som individens handlingar. Därför jag betonar “våldsbejakande”. Med “våldsbejakande” menar jag att man i ord och handling utövar, uppmuntrar eller uppmanar till tvång och våld.)

En del menar att vi bör införa ett ideologiskt test för muslimer. Muslimer ska svara på frågor om vad de tycker och tänker om det ena och det andra. Svarar de “fel”, då åker de hem igen. Förutom att alla ideologiska tester är meningslösa (då inget hindrar hotfulla individer från att bara ljuga för gränsvakterna), är de också oförenliga med individens frihet. Staten ska inte vara sanningens eller moralens skiljedomare. I ett fritt samhälle måste staten vara idé- och värdeneutral. Om man godkänner principen att staten ska reglera vårt tyckande och tänkande då innebär det slutet för vår intellektuella frihet dvs tanke-, samvets-, yttrande- och religionsfriheten. Ty man kan ej inskränka vår intellektuella frihet utan att också inskränka vår ekonomiska frihet. Att göra slut på den intellektuella frihet är därför att göra slut på all friheten—friheten som sådan. Så att försöka bekämpa islamiseringen av Sverige genom att reglera bort vår frihet är som att försöka bota en huvudvärk genom att skjuta sig själv i huvudet.

Nej, objektivt hotfulla muslimer ska identifieras genom deras handlingar, inte åsikter. Staten ska inte bekämpa idéer och värderingar, alldeles oavsett hur falska och onda de än är. Kan staten etablera att man t ex har samröre med någon våldsbejakande islamist- eller jihadistgrupp; har stöttat våldsbejakande islamism eller jihadism; har (försökt) tvinga på andra sin religion; har uppmanat eller hetsat andra till att utöva religiöst-motiverat tvång eller våld; då visar man genom sina handlingar att man utgör ett objektivt hot mot individens rättigheter och då har man ingen rätt att komma till Sverige.

Det finns särskilda omständigheter då det är befogat att tillfälligt stänga gränsen. En sådan är om nattväktarstaten riskerar att bli överbelastad. Det finns fler sådana särskilda omständigheter. Anta t ex att en region har drabbats av en dödlig och smittsam sjukdom som dessutom är (för tillfället) praktiskt omöjlig att upptäcka förrän det redan är för sent. Då måste gränsen stängas gentemot den regionen. Samma princip gäller om det finns trovärdig underrättelse att jihadister försöker ta sig hit samtidigt som (för tillfället) är praktiskt omöjligt att upptäcka dem förrän det redan är för sent. Då måste också gränsen stängas och bör hållas stängd tills hotet antingen är avvärjt eller också man har kommit på hur man ska kunna identifiera och fånga in jihadisterna vid gränsen.

Men detta är långt ifrån allt som staten kan och bör göra för att stoppa våldsbejakande islamister och jihadister från att islamisera Sverige. Här kommer ett litet smakprov av möjliga och faktiska åtgärder:

  • Förbjud alla former av samröre med våldsbejakande islamist- och jihadistgrupper. Självfallet ska jihadister inte få komma tillbaka till Sverige, inte lockas tillbaka och belönas för sin terrorism med skattefinansierade bidrag, jobb, boende, körkort, osv. Självklart ska de fängslas och/eller deporteras
  • Förbjud religionstvång. I vissa områden finns det islamiska moralpoliser som hotar och förtrycker dem som inte lyder sharia. Det förekommer även slöjtvång, kvinnlig omskärelse och tvångsäktenskap med barn. En del tvingas också att lyssna på islamiska böneutrop. Alla dessa företeelser är olika försök att skapa informella mini-teokratier där islamister kan tvinga på andra deras religion. Men det finns ingen rätt att tvinga på andra din religion.
  • Stryp all finansiering av religiösa friskolor. Islamiska fundamentalister kan om det vill sig illa driva skattefinansierade religiösa friskolor och på så vis indoktrinera barn i sina totalitära religiösa läror. I ett fritt samhälle är staten, som sagt, idé- och värdeneutral, varför den inte bör skattefinansiera någon undervisning alls. Men som ett första steg mot att skilja skolan från staten kan vi börja med att strypa all finansiering av religiösa friskolor.
  • Stryp all finansiering av våldsbejakande islamism. Det finns ingen rätt att utöva eller uppmana andra till att utöva religionstvång, eller att hetsa andra till tvång och våld. Således finns det ingen rätt att “praktisera” våldsbejakande islamism. Det finns inte heller någon rätt att finansiera kriminella aktiviteter dvs våldsbejakande islamism. Oavsett dina intentioner, finns det ingen rätt att finansieras av så kallade “välgörenhetsorganisationer” som också används för att sponsra våldsbejakande islamism. Kan staten finna en sådan koppling bör all finansiering från sådana organisationer strypas. Det finns av samma anledning ingen rätt att finansieras av terror-sponsrande islamiska teokratier som Saudiarabien. Diktaturer som Saudiarabien har ingen rätt att existera, än mindre finansiera byggandet av moskéer för deras våldsbejakande islamism. Det finns fler skäl, men dessa är mer än tillräckliga för att staten ska göra allt vad den kan för att strypa all finansiering av våldsbejakande islamism.

Om allt detta inte redan är förbjudet, då bör det genast förbjudas—och det bör alltså förbjudas på individualistiska grunder. För vad det handlar om är att bannlysa initierandet av fysiskt våld och tvång mot individen. Det är så vi säkrar individens rättigheter och förverkligar hennes frihet. Det är så vi bygger och bevarar ett fritt samhälle. (Och än så länge har vi bara skrapat på ytan. Det finns så mycket mer som staten kan och bör göra för att stoppa islamiseringen av Sverige.)

Avslutningsvis vill jag bara påpeka att problemet med islamiseringen är att den berövar oss vår frihet. Därför kan svaret omöjligen vara att staten berövar oss vår frihet ytterligare. Det är fel väg att gå. Problemet är, som sagt, att vi lider av för lite frihet i vissa informella sharia-zoner (t ex yttrande- och religionsfrihet), inte “för mycket” frihet (t ex invandringsfrihet). Vi åtgärdar inte denna plågsamma brist på friheter genom att reglera bort de friheter som återstår. Vi stoppar inte islamiseringshotet genom att godtyckligt inskränka invandringsfriheten för oskyldiga och ofarliga muslimer. Nej, den moraliska och praktiska lösningen är att staten gör sitt jobb: vinner tillbaka och säkrar individens frihet genom att helt enkelt sätta stopp för de våldsbejakande islamisternas framfart.

Huruvida Sveriges folkvalda är villiga att göra vad som krävs för att skydda individens rättigheter, är en annan sak. Men det förändrar inte att det finns moraliska och praktiska alternativ till stängda gränser.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.

Ny bok: A New Textbook of Americanism

1946 påbörjade Ayn Rand en artikelserie som publicerades under titeln “Textbook of Americanism” (bland annat tillgänglig i The Ayn Rand Column).

I denna artikelserien besvarade Ayn Rand en lång rad samhällsfilosofiska frågor som “Vad är ett socialt system?”, “Vad är Amerikas grundläggande princip?” och “Vad är en rättighet?”

Totalt gick Rand igenom 12 sådana frågor, men hon tänkte ursprungligen besvara betydligt fler än så.

Men nu, 72 år senare, kommer en uppdaterad version A New Textbook of Americanism: The Politics of Ayn Rand.

I denna uppdaterade upplaga får vi Rands “Textbook of Americanism” såväl som hel drös av essäer av Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri och många, många fler.

Då jag råkar veta att A New Textbook of Americanism: The Politics of Ayn Rand är ett projekt som Jonathan Hoenig har jobbat länge på att förverkliga. Så det är kul att se att boken äntligen är här.

Nu när kollektivister till höger och vänster återigen är på frammarsch över hela västvärlden, råder det ingen tvekan om att A New Textbook of Americanism behövs. Världen behöver upplysas om individualismen som ett moraliskt och politiskt ideal.

Läs mer på TextbookofAmericanism.com.

PS. Tyvärr är det för tillfället inte möjligt att beställa boken till Finland. Så jag skulle inte bli förvånad om det inte heller är möjligt att beställa den till resten av norden. Men jag har hört att en Kindle-upplaga är på väg.