Bristen på själviskhet som roten till det onda

I sin introduktion till The Virtue of Selfishness skriver Ayn Rand att

There is a fundamental moral difference between a man who sees his self-interest in production and a man who sees it in robbery. The evil of a robber does not lie in the fact that he pursues his own interests, but in what he regards as to his own interest; not in the fact that he pursues his values, but in what he chose to value; not in the fact that he wants to live, but in the fact that he wants to live on a subhuman level. . .

Medan nästan alla skulle säga att rånarens ondska följer av att han är självisk, menar Ayn Rand istället att rånarens ondska följer av att han har fel om vad som bäst tjänar hans egenintresse.

Medan många kanske kan gå med på att “måttlig” själviskhet är okej (“man måste ju leva lite”), varför rånarens ondska följer att han är “omåttligt” självisk, menar jag istället att hans ondska följer av att han är otillräckligt självisk.

Låt mig förklara: Någon säger sig vilja bygga ett hus. Det är vad han vill. Men han vill inte ta sig inte tiden att göra en ordentlig ritning. Från början till slut snålar, slarvar och genar han sig fram. Som väntat rasar huset. Skulle vi nu säga att orsaken till att huset rasade var för att vår glade amatör ville bygga ett hus? Nej. Skulle vi säga att orsaken till att det rasade var för att vår snåle, slarvige och genande byggare var ”omåttligt” intresserad av att bygga sitt hus? Nej. Huset kollapsade som en följd av hans bristande byggintresse.

Detsamma är sant med alla onda “egoister” som Al Capone, Saddam Hussein och Bernie Madoff. Det som gör dem till onda skitstövlar är inte att de ville tjäna sitt egenintresse. Nej, det som gör dem till onda skitstövlar är att de har helt fel om vad som bäst tjänar deras intressen (att offra andra genom att t ex ljuga, stjäla och mörda). Och de har bland annat helt fel om detta som en direkt följd av deras bristande egenintresse.

De säger sig vilja ha det goda livet—men i handling visar de att de inte vill göra vad som krävs för att åstadkomma det; nämligen att leva i harmoni med verkligheten genom att utöva dygder som rationalitet, produktivitet, rättvisa och ärlighet.

Precis som byggaren vägrar göra en ordentlig ritning, kan de inte bemöda sig med att identifiera de värden och principer som objektivt sett främjar deras liv. Precis som byggaren snålar, slarvar och genar de sig fram, istället för att göra vad som faktiskt krävs för att långsiktigt tjäna deras liv och välbefinnande.

Handling väger tyngre än ord. Om någon bara säger att de vill ha det goda livet men sedan aldrig lyfter ett finger för att åstadkomma det, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det goda livet. Om någon på motsvarande sätt säger att de vill ha det goda livet men sedan endast förmår sig att snåla, slarva och gena sig fram, då tyder dennes handlingar på att man inte värdesätter det.

Att halvhjärtat bygga ett hus tyder på bristande byggintresse. Att halvhjärtat bygga ett liv tyder likaså på bristande egenintresse.

Att älska något kräver att man älskar att jobba för det. Man lurar bara sig själv om man försöker intala sig själv om något annat. Det goda livet växer inte på träd. Som manna regnar inte ned från himlen. De som försöker snåla, slarva och gena sig fram—genom att offra andra för sig själva—visar att de inte värderar ett liv rikt på mening och pengar, kärlek och vänskap tillräckligt mycket för att också vilja betala för det. Precis som byggarens bristande byggintresse gjorde att han slutade upp med ruiner, kommer skitstövlarnas bristande egenintresse göra att de slutar upp som förlorare.

$ $ $

Tips: Lyssna på Tara Smiths kurs “Self-Interest” och “Being Selfish, Being Happy” på ARI Campus.

Peter Schwartz om omfördelningspolitik

Jag läser just nu om Peter Schwartz In Defense of Selfishness: Why the code of Self-Sacrifice Is Unjust and Destructive. På sidan 193 stötte jag alldeles nyss på denna briljanta konkretisering av omfördelningspolitikens självdestruktiva natur:

When wealth is redistributed everyone’s standard of living is ultimately lowered. Redistribution amounts to a one-time consumption of productive capital—the equivalent of confiscating a thriving factory, dismantling it and selling the bricks to pay for unemployment benefits. Once the factory stops functioning, and the bricks have run out, what then will sustain the “have-nots”?

Om ni inte redan har köpt och läst In Defense of Selfishness, så vill jag passa på att rekommendera den. Den är fantastiskt bra. Extremt underskattad.