Elbristen i Texas var centralplanerad

Ni har säkert hört om den förödande elbristen i Texas. Elavbrotten drabbade miljontals och slutade med att några stackare frös ihjäl. Som om det inte vore illa nog blev elen också extremt dyr när den väl kom tillbaka. Många har därför fått elräkningar på hundratusentals kronor.

Så vad hände egentligen i Texas?

TT klandrar ett “marknadsdriven system” för elbristen och de rysligt höga elräkningarna. Och TT understryker att Texas lider av en elmarknad som “även med amerikanska mått” är “unikt avreglerad”. TT hänvisar här till den icke-objektiva New York Times som hävdar att “jakten på låga priser har företag snarare sparat in på vädersäkring och underhåll”.

Så om man läser nyheterna kan man få för sig att den ovanligt “avreglerade” marknaden kan inte leverera pålitlig el till rimliga priser. Men detta stämmer inte. Avsiktligen eller inte, har journalisterna återigen gjort allmänheten en otjänst med deras vilseledande (eller inkompetenta) rapportering.

Varför drabbades Texas av denna plågsamma elbrist? I korthet var det Miljöpartiets energipolitik som ställde till det i Texas. Samtidigt som efterfrågan på el har ökat har staten främjat utbyggnaden av opålitliga sol- och vindkraftverk på bekostnad av utbygganden och underhållet av pålitliga kol-, gas-, olje- och kärnkraftverk. Så Texas effektreserv har blivit mindre och mindre.

Electric Reliability Council of Texas eller ERCOT är en de facto statligt monopol som har ansvar för Texas elförsörjning och elnät. ERCOT sköter elförsörjningen genom att köpa el från producenter. Det är ytterst ERCOT som sätter elpriserna, inte marknaden. Det är inte utan anledning som ekonomen Ed Hirs kallar ERCOT för “an old-style Soviet Union purchasing bureau”.

ERCOTs politiska målsättning är att hålla nere elpriset. Så när de lägger ett bud på elen gör de det med hjälp av beräkningsmodeller som inte tar hänsyn till vare sig efterfrågan eller de långsiktiga totalkostnaderna för att bygga och underhålla pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk. ERCOTs beräkningsmodeller främjar sol- och vindkraftsbolagen, inte minst då de tenderar att generera oplanerade elöverskott som tillfälligt driver ned elpriserna. Som ett resultat av ERCOTs sovjetiska inköpspolitik är det mindre lönsamt att bygga och underhålla pålitliga kraftverk. Det är mer lönsamt att stänga ned och snåla på underhåll.

Eftersom sol- och vindkraftverken är opålitliga är de parasiter på elnätet. De måste hela tiden backas upp av pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk vilket fördyrar elproduktionen. Men om pålitliga kraftverk riskerar att höja elpriserna då motiveras ERCOT att välja bort sådana energikällor. Och kraftbolagen motiveras därför, i sin tur, att minska sina kostnader genom att lägga ned sina kol-, gas-, och oljekraftverk. Men ju fler sådana kraftverk som läggs ned, desto större risk för elbrist.

En annan sak som bidrog till elbristen är “gröna” skattelättnader för vindkraftsbolagen. Detta gjorde att de har kunnat sälja till underpris. Kol-, gas-, och oljekraftsbolagen har sett sina marginaler krympa varför de har tvingats till att lägga ned eller spara på vädersäkring.

Med statlig manipulation av elpriset och “grön” skattepolitik gynnade man opålitliga energikällor som vind på bekostnad av pålitliga energikällor som kol-, gas-, olje- och kärnkraft. Därmed gjorde man sig beroende av den opålitliga sol- och vindkraften—som inte var där när man behövde elen som allra mest. Tyvärr fanns det inte heller tillräckligt av den pålitliga kolen, gasen och oljan. Så på sätt och vis orsakades den dödliga svindyra elbristen i Texas av Miljöpartiets energipolitik.

Avdrag är inte bidrag

Det finns de som envisas med att låtsas att avdrag är bidrag. Nu senast är det några flummiga socialister från Grön Ungdom som har fått för sig att det är “borgerligt att kalla sina bidrag för avdrag”:

För den som finner de gröna socialisternas resonemang minsta lilla plausibelt följer en förklaring om skillnaden mellan avdrag och bidrag:

När staten ger dig pengar då får du ett bidrag. När du betalar mindre pengar till staten då gör du ett avdrag på skatten. Så bidrag och avdrag är olika ord som syftar till olika saker (se vilken ordbok och synonymbok som helst).

Det finns mycket som är ologiskt med att försöka likställa bidrag med avdrag.

För det första vilar det på den totalitära premissen att alla inkomster egentligen tillhör staten (eller något annat kollektiv) och att varje gång vi får en skattelättnad är det som att staten ger oss “bidrag”. För det andra vilar det på den absurda premissen avdrag och skattesänkningar “kostar” staten pengar.

I verkligheten tillhör inkomsterna individerna som jobbade ihop dem, inte staten. I verkligheten är det staten och skatterna som är en kostnad för individen. Att sänka statens utgifter och skatter är därför att minska på kostnaderna för den som tvingas på dem: individen.

Men det finns mer som är ologiskt med detta bakvända resonemang.

Ett enkelt sätt att se om ett resonemang är falskt är att se vad som följer om vi antar att det är sant. Om det som följer är absurt då är resonemanget ologiskt dvs oförenligt med verkligheten. Detta kallas för reductio ad absurdum.

Så låt oss för ett ögonblick anta att skattesänkningar är detsamma som ett “bidrag” som “kostar” staten pengar. Då följer det att skattehöjningar “minskar” statens “kostnader”. Höjer vi skatterna med, säg, 250 miljarder då “minskar” statens “kostnader” med 250 miljarder. Detta är ju absurt!

Det är som att de som envist vill utradera dag och natt-skillnaden mellan avdrag och bidrag kämpar om att vinna ett världsmästerskap i vem som kan begå flest logiska felslut.

Är välfärden värt sitt pris? Nej!

Häromdagen skrev Aleksandra Boscanin: “Att konstatera att den svenska välfärden är dyr är en sak, men frågan som bör ställas är huruvida den är värd sitt pris”.

Ja, välfärdsstatens försvarare påminner oss ofta och gärna om vad vi “får” för skattepengarna. Och de vill gärna få det till att vi vinner på den offentliga välfärden. Men i verkligheten berövar den oss på en överlägsen privat välfärd.

Det är ett säkert antagande att i frånvaron av de fria marknadskrafterna (vinstintresset plus konkurrens) ger den offentliga välfärden oss, i bästa fall, medelmåttiga alternativ till den privata.

Här är en analogi: De bästa välfärdsstaterna bjuder på en mobiltelefon. Säg en Nokia 6070. De flesta välfärdsstater bjuder dock bara på en Motorola DynaTAC.

Och utan sammanhang skulle de allra flesta säkert tycka att detta är en bra affär. En mobiltelefon är bra att ha och visst är det bättre att ha en gammal mobiltelefon än att helt vara utan.

Många skulle säkert göra en stor sak av detta: “Är inte välfärdsstaten det bästa som har hänt mänskligheten sedan rostat bröd?” Och några skulle fylla i med: “Utan välfärdsstaten skulle bara de rika ha mobiltelefoner!”

Jag menar att det som gör detta vanliga tänkande så plausibelt är att de flesta har, så att säga, svårt för att se “det vi inte ser”. Det vi ser är den offentliga välfärden som vi tvingas betala för med höga skatter. Det vi inte ser är den privata välfärden som vi inte har råd med efter skatten.

Om vi bara kunde se det vi inte ser, då menar jag att vi skulle “se” att välfärdsstaten som bjuder på mobiltelefoner faktiskt berövar oss på överlägsna smarttelefoner. Och då skulle vi också kunna “se” att den privata välfärden vore överlägsen den offentliga om vi bara vore fria att köpa smarttelefonernas motsvarighet inom sjukvården, skolan och omsorgen.

Så frågan är inte hur mycket vi vinner på den offentliga välfärden utan hur mycket vi förlorar på den.

Fler reaktioner på regeringens hot mot åsikts- och föreningsfriheten

Den 1 mars skrev jag om regeringens Kommitté om förbud mot rasistiska organisationer och dess totalitära förslag om att göra det straffbart att “delta” i “den organiserade rasismen”. Jag skrev “att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud”. Och: “Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.”

Under dagen såg jag inga reaktioner men dagen efter, den 2 mars, kom det in ett par inlägg. Göteborgs-Postens Karin Pihl ska ha beröm för att vara en av ytterst få som uppmärksammar riksdagsmajoritetens stöd för att börja förbjuda åsikter:

Ett förbud mot rasistiska organisationer, oavsett om det handlar om att sätta stopp för människor att delta på möten eller om det rör sig om att lösa upp sammanslutningar, är dock ingen bra idé … Att ta krafttag mot våldsbejakande extremism är bra. Problemet är att regeringens ambition inte riktar in sig på organisationers våldskapacitet utan på de åsikter som organisationerna anser berättigar våldshandlingarna.

Pihl kommer med andra svagare argument mot förslaget men jag tänker inte hänga upp mig på dem. Inte just nu. Med tanke på hur allvarligt hotet mot åsikts- och föreningsfriheten är, är det bara konstigt att detta inte ha genererat fler rubriker.

En annan som synliggör riksdagsmajoritetens stöd för att inskränka individens åsikts- och föreningsfrihet är Smålandspostens Fredrik Haage. Även om merparten av hans argumentation kretsar kring hur svårt det är att definiera rasism (som om det vore lämpligt att förbjuda rasistiska organisationer om alla var överens om vad som är rasism), avslutar han starkt med det allra viktigaste:

Sedan är det faktiskt också så att ett fritt land måste kunna tåla att rasistiska åsikter luftas. Ett samhälle som förbjuder alla uppfattningar som inte doftar liljekonvalj är inte fritt, och kommer på sikt åka på en dyrköpt läxa.

Att Moderaterna och Kristdemokraterna vill sätta sina signum på detta är beklämmande. De borde vara yttrandefrihetens starkaste försvarare. De behöver ta ett steg tillbaka och tänka efter. Och ändra sig.

Avslutningsvis vill jag också nämna att Dagens Nyheter hade en bra ledare om saken; ingressen säger allt: “Att förbjuda medlemskap i rasistiska organisationer är ett sluttande plan. Det är brottsliga handlingar som ska förbjudas, inte tankar.”

Kapitalismens brott mot mänskligheten?

När man ibland tvingas påminna om att socialismen (eller kommunismen) har direkt och indirekt dödat ca 100 miljoner människor då är de två vanligaste reaktionerna “det var inte riktig socialism” eller “kapitalismens brott mot mänskligheten är värre”.

Den första reaktionen är oärlig men logisk. Om det inte var riktig socialism, då kan man inte klandra socialismen för brotten. Den senare reaktionen är däremot bara ologisk; det är ett exempel på Tu quoque-felslutet. “Jaha, så socialismen har skördat miljontals liv? Kapitalismen har också skördat miljontals liv. Så det så!”

Hur blir socialismens giftighet overklig eller obetydlig bara för att kapitalismen möjligen också är giftig?

Hur som helst. De som vill envisas med det senare helt ologiska resonemanget häver ibland ur sig fantastiska uppgifter på flera hundratals miljoner. En del säger att det rör sig om minst 1 miljard människor som ska ha gått under på grund av kapitalismen.

Vad är beläggen för “kapitalismens brott mot mänskligheten”? Många hänvisar till en flummig hemsida full med allvarliga faktafel och komiska felslut, nämligen Staffan Jacobsons “Konst & politik”. Här försöker han redogöra för hur kapitalismen ska ha dödat ungefär 1 miljard människor bara under 1900-talet.

Om detta är “beviset” för kapitalismens ondska då är det extremt slafsigt och hafsigt. Det är faktiskt mycket svagare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Att folk ändå tror på detta tyder på en oförmåga eller (mer sannolikt) ovilja att tänka logiskt—eller både och.

Så hur försöker man då klandra kapitalismen för att ha dödat “drygt 1 miljard” människor?

Innan jag går in på detta vill jag bara säga att man måste inte göra någon detaljerade genomgång av samtliga påståenden eller exempel. Det behövs inte för att se att Staffan Jacobsons slutsatser är ogiltiga.

Jag har inga problem med att för argumentets skull anta att samtliga siffror stämmer och att samtliga regeringar som han vill skuldbelägga styrdes av liberaler och att systemet i dessa länder kan räknas som kapitalism. Jag tror inte att detta stämmer det minsta lilla men även om det skulle stämma skulle det inte räcka på långa vägar för att bevisa vad Jacobson och andra vill att det ska bevisa.

För att se varför låt oss vända på steken och fråga oss vad som krävs för att bevisa att socialismen är dödlig, att den direkt och indirekt orsakar massdöd. Vad måste till?

Man måste bevisa—helst med socialisternas egna ord—hur socialismen som ideologi och system förutsätter eller kräver angreppsvåld för att etableras och upprätthållas. Eller också måste man etablera att socialismen som system orsakar fattigdom, inklusive svält. Kort sagt, man måste finna ett orsakssamband. Man måste etablera orsak-verkan mekaniken. Annars har vi bara korrelation, inte kausalitet.

Det räcker inte med att notera att mördarna kallade sig för socialister eller att alla, även socialisterna själva, skulle räkna länderna som de styrde över som socialistiska. För utan sammanhang kan det ju faktiskt bara vara ett tråkigt sammanträffande att socialism leder till massdöd. Dåligt väder. Dåligt ledarskap. Otur.

Men om man kan koppla 100 år av “otur” till ett orsakssamband då går det inte längre att bortförklara resultaten med “dåligt ledarskap” eller “dåligt väder”. Det bevisade orsakssambandet gör massdöden till en logiskt oundviklig konsekvens av socialismen som ideologi och system.

På motsvarande sätt måste socialisterna som vill påstå att kapitalismen är minst lika dödlig som socialismen (och att socialismen som “bara” dödade 100 miljoner är att föredra?) finna ett orsakssamband. Men de försöker inte ens (såvida man inte förväxlar grundlöst dravel med logiskt tänkande). Nej, om man är välvillig kan man säga att de presenterar ett resonemang som bygger på extremt svag korrelation, inte kausalitet.

Vi kan se detta eftersom Jacobson och andra anti-kapitalister gör inga seriösa försök att koppla ihop de påstådda brotten de svamlar om med kapitalismen som ideologi och system. Än mindre försöker de att göra det med liberalernas egna ord. Det finns en anledning till detta.

Ta bara en sådan sak som att kapitalismen (liberalismen) som ideologi och system bygger på principen om individens fri- och rättigheter. Den förutsätter och kräver, för att etableras och upprätthållas ett kategoriskt förbud mot angreppsvåld. Direkt och indirekt. Alla statliga tvångsingrepp i våra liv är brott mot denna liberala princip. Alla angreppskrig likaså. Alla auktoritära ideologier och system (t ex fascism) är oförenliga med liberalismen som ideologi och system och saknar existensberättigande. Det finns ingen brist på liberaler som har artikulerat dessa principer och argumenterat för deras teori och praktik.

Med denna bakgrund kan man utesluta alla som har dött av statligt angreppsvåld, inklusive samtliga angreppskrig. Man kan även utesluta alla som har indirekt dött av fattigdom, inklusive svält, som orsakas av statliga tvångsingrepp i våra liv. Vidare ryker de 100 miljoner som sägs ha dött av påstådda “krig om marknader”. (Dessa krig må ha ägt rum, men det finns inget i kapitalismen som ideologi eller system som förutsätter eller kräver dem.)

Med undantag från socialistiska länder är alla andra ekonomier blandekonomier dvs blandningar av kapitalism och socialism eller fascism; med andra ord frihet och statlig kontroll. När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Men hafsiga och slafsiga icke-tänkare som Jacobson och andra anti-kapitalister låtsas som att blandekonomier inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är socialism för “kapitalism”.

Nästan alla länder är blandekonomier och en del länder har mer kapitalism och mindre socialism/fascism i deras blandning medan andra har mer socialism/fascism och mindre kapitalism i deras blandning. Ju mer kapitalism och mindre socialism desto mer ekonomisk frihet—och tvärtom.

Historiskt och internationellt finns det ett negativt orsakssamband mellan ekonomisk frihet och fattigdom, inklusive hunger och svält. Ju mer frihet, desto mindre hunger och svält—och tvärtom. Ja, de länder med mest kapitalism och minst socialism/fascism lider minst (eller omätbart lite) av hunger och svält medan de länder med minst kapitalism och mest socialism/fascism lider mest av hunger och svält. Bland 1900-talets allra värsta svältkatastrofer ägde nästan samtliga rum under socialismen: Sovjetunionen, Kina, Indien, Kambodja och Nordkorea. (Data om hunger, svält, ekonomisk frihet och om hungern i det för-kapitalistiska väst.)

Den extremt starka korrelationens pekar på att “svältens offer” är socialismens offer, inte kapitalismens.

En noggrannare analys visar alltså att kapitalismen har direkt och indirekt dödat exakt 0 människor under 1900-talet. Det är tvärtom tack vare de kapitalistiska delarna av våra blandekonomier som flera miljarder människor inte bara lever utan lever bättre än någonsin. Ja, i den mån människor har åtnjutit kapitalism har den absoluta fattigdomen utraderats tillsammans med hungern och svälten och att massornas levnadsstandarden för massorna i de mest kapitalistiska och minst socialistiska blandekonomierna är rekordhög. Ja dagens medelklass är faktiskt rikare än gårdagens miljardärer. Den store Ludwig von Mises sade det kanske bäst: “The mere fact that you are living today is proof that capitalism has succeeded, whether or not you consider your own life very valuable.”

Så mycket för kapitalismens brott mot mänskligheten.

Sluta skönmåla socialismen med Sverige

I flera år har jag argumenterat för att det är en extremt dålig idé att måla upp de nordiska länderna som socialistiska. Och anledningen att det faktiskt får socialismen att framstå som något önskvärt, istället för vad den egentligen är: inhuman, brutal, dödlig:

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Jag menar därför också att vi borde sluta kalla dagens socialdemokrater för socialister. Ja, de vill ha socialistiska inslag i vår ekonomi, men de vill inte ha socialismen. Socialdemokraterna är nämligen för fega och moraliska för att göra vad som krävs för att införa socialismen: ett väpnat rån på en omfattande skala.

Därför blir jag alltid besviken när jag ser folk dela sådana här saker på sociala medier:

Sådana här opinionsundersökning bevisar endast att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade.

Borgerliga debattörer underminerar kapitalismen och skönmålar socialismen varje gång de slarvigt beskriver Sverige som “socialistiskt”. För om Sverige är socialistiskt då går den visst att förena med skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte amerikanerna ge den en chans?

Denna opinionsundersökning bevisar, om något, bara att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade. Och varje gång borgerliga debattörer slarvigt beskriver Sverige som socialistiska skönmålar de socialismen. För om Sverige är socialism då går den visst att förena med en skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte USA ge socialismen en chans?

Ayn Rand skrev att: “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side” (“The Anatomy of Compromise,” Capitalism: The Unknown Ideal, s. 145). Detsamma är sant om hur man väljer att begreppsliggöra världen. Klart definierade begrepp tjänar den rationella sidan.

Begreppslig hafs är alltså en förutsättning för att sälja Sverige och de andra nordiska länderna som socialistiska föredömen. Begreppslig precision är som kryptonit för oärliga socialdemokrater och socialister.

Sverige är inte och har aldrig varit socialistiskt. Sverige är en “blandekonomi”: en instabil blandning av étatistiska och kapitalistiska inslag; slaveri och frihet.

Slafsiga och hafsiga socialdemokrater och socialister vill gärna låtsas som att “blandekonomier” inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är ren totalitär socialism för “kapitalism”. Men lika slarviga borgerliga debattörer hjälper inte till genom att kalla allt som inte är ren låt gå-kapitalism för “socialism”.

När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Jag menar att om man på mikro- och makroplanet gör en noggrann, objektiv granskning av vad friheten orsakar och vad den statliga kontrollen orsakar då kommer man att se att ju mer kapitalism och frihet vi har, desto högre välstånd—och tvärtom.

Ja, de kapitalistiska inslagen—den fria företagsamheten—har lyckligtvis dominerat Sveriges ekonomi sedan 1800-talet. Därför blev Sverige ett av världens rikaste länder—före den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och vore det inte för välfärdsstaten skulle Sverige inte bara vara ett rättvisare och friare samhälle utan också ett betydligt rikare.

Ska Sverige ta ett steg mot åsiktsförbud?

TT/Omni rapporterar om en synnerligen hårresande utveckling: “I juli 2019 tillsatte regeringen Kommittén om förbud mot rasistiska organisationer. Uppdraget var att överväga om det bör införas ett särskilt straffansvar för deltagande i en rasistisk organisation och hur ett sådant förbud skulle utformas. Kommittén skulle också överväga om det bör införas ett förbud mot rasistiska organisationer.”

Jag tvivlar inte för ett ögonblick på att det finns hotfulla individer inom den så kallade vitmaktmiljön. Och man kan och bör säkert vidta åtgärder för att stoppa hotet från “den organiserade rasismen” precis som man kan och bör vidta olika åtgärder för att stoppa hotet från, säg, den organiserade islamismen.

Staten bör förbjuda våldsbejakande organisationer med hänvisning till deras planerade och utförda våldsdåd. Sådana organisationer är ju de facto kriminella gäng och har absolut ingen rätt att existera. Det finns ju ingen rätt att utöva angreppsvåld. Men att förbjuda organisationer på grund av deras rasistiska åsikter, vilket ju är vad detta handlar om, är att ta ett steg mot åsiktsförbud.

Det är inte kul att behöva stå upp för rasister. Men rasister är faktiskt också människor. De har samma rättigheter som alla andra—inklusive rätten att tycka och tänka vad de vill. De har rätten att förena och organisera sig. Och när staten förbjuder organisationer med hänvisning till deras åsikter då accepterar man principen att staten kan och bör lagstifta om vad man får tycka och tänka. Det är en ytterst farlig utveckling.

Det enda som möjligen är mer förskräckligt än förslagen från Kommittén är att det redan finns en Riksdagsmajoritet som vill göra det straffbart att “delta” i en rasistisk organisation (vad det nu betyder).

Man vill ju spontant gärna tro att ett liberalkonservativa parti som Moderaterna visste bättre. Men de vet inte bättre än att sluta sig till majoriteten som vill snabba upp Sveriges marsch mot diktatur. Tydligen bryr sig Vänsterpartiet mer om individens åsikts- och föreningsfriheten än Moderaterna.

Är profiter moraliska?

Nå? Innan jag svarar på frågan, vill jag bara först förklara min frånvaro. Varför har det varit så rysligt tyst här? Det korta svaret är att jag, som vanligt, har varit extremt upptagen.

Jag har ägnat tid åt att medförfatta två essäer till en doktorsavhandling i affärsetik. Och nu har vårt hårda arbete äntligen har börjat löna sig. För några dagar sedan publicerades nämligen vår essä, “Is there Such a Thing as a Good Profit? Taking Conventional Ethics Seriously”, i ansedda Philosophia: Philosophical Quarterly of Israel. Ett utdrag:

This paper will show that if we take conventional ethics seriously, then there is no moral justification for business profits. To show this, we explore three conventional ethical theories, namely Christian ethics, Kantian ethics and Utilitarian ethics. Since they essentially reject self-interest, they also reject the essence of business: the profit motive. To illustrate the relationship, we will concretize how the anti-egoist perspective expresses itself in business and business ethics. In business, we look at what many businesses regard as proof of their virtue. In business ethics, we look at what many business ethicists say about the relationship between morality and self-interest and, thus, the profit motive. Ultimately, we will argue that conventional ethics can, at most, only justify the means of business (i.e., aspects of running a business), but not the end of business (i.e., profits).

Och: ”This paper will show that conventional ethics is fundamentally incompatible with self-interested business profits. Accordingly, we submit that many feel that business profits are either, at best, amoral or, at worst, immoral.”

Essän handlar alltså om att om vi tar den konventionella altruistiska moralen på allvar, då följer det att profiter och vinstintresset saknar ett moraliskt rättfärdigande.

Missförstå mig inte. Som en förespråkare av egoism anser jag självfallet att profiter är moraliska. I essän föreslår vi därför också att en möjlig väg ut ur denna situation är överväga en egoistisk affärsetik.

Livet kräver vinster, inte förluster. Livet beror alltså på samma själviskhet som vinstintresset motsvarar. Att vara emot vinstintresset är därför ytterst att vara emot livet själv.

Sedan tåls det att upprepas att affärsmän arbetar för sina förtjänster precis som alla andra. De är profitarbetare, inte lönearbetare. Affärsmän förtjänar sina profiter genom att starta, organisera och effektivisera arbetsdelningen i ekonomin. De gör detta genom att starta och driva företag. Företag som tjänar pengar genom att sälja varor och tjänster för massorna köper eftersom det berikar dem.

Affärsmännens arbete är dock väsentligen intellektuellt, inte fysiskt. De är, så att säga, hjärnorna bakom hela operationen. Då affärsmännen startar och driver företag är de också de fundamentala producenterna. De är nämligen de som sätter allt i rörelse.

Låt mig avsluta med en tankeväckande analogi: Arbetare är för affärsmännen vad verktygen är för arbetarna. De hjälper affärsmännen i deras arbete precis som verktygen hjälper arbetarna i deras arbete. Det vore irrationellt att förneka att arbetarna förtjänar sina löner bara för att de tar hjälp av verktyg. Det vore lika irrationellt att förneka att affärsmännen förtjänar sina vinster bara för att de tar hjälp av arbetare.

”Nedsippringsteorin”

Wikipedia beskriver den så kallade nedsippringsteorin som ”antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet”. är för det mesta en ganska dålig källa men den ger oss ändå en hum om vad de flesta tror och ”vet”.

Hur ska skattesänkningar för ”de rika” gynna alla, inte bara de rika? Kritiker inbillar sig att de som förespråkar skattesänkningar för ”de rika” tror att resten vinner på det då ju mer mat de rika äter, desto mer smulor kan resten av oss leva på. Om detta vore argumentet för skattesänkningar för ”de rika”, då skulle kritikerna har rätt. Men detta är en kausalitet som ingen någonsin har argumenterat för. Så kritikerna attackerar bara deras egna halmgubbe.

Så låt mig formulera om frågan för att få in den verkliga kausaliteten: Finns det belägg för att skattesänkningar på sparande och investeringar av kapital förbättrar massornas levnadsstandard? Absolut. Hur mycket som helst. Och vem som helst kan när som helst bekräfta det.

Kapital är välstånd som används för att skapa mer välstånd. Kapitalets roll i ekonomin är att finansiera all produktiv affärsverksamhet. Är man bekant med denna grundläggande nationalekonomiska insikt, då kan man snabbt och lätt bekräfta vikten av att spara och investera kapital.

Kapital finansierar alla privata jobb och löner. Så vem som helst som jobbar för ett företag kan med sina egna ögon se hur deras egna och alla andras levnadsstandard hänger på kapitalackumulering.

Din produktivitet, och därmed lön, beror huvudsakligen på hur mycket kapital som investeras per arbetare. Ju mer kapital arbetare har att jobba med (maskiner, verktyg och redskap) som gör att vi kan producera mer per timme, desto större utbud. Ju större utbud i förhållande till efterfråga, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto högre köpkraft.

Högre produktivitet innebär att vi måste jobba mindre för att ha råd att köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. Mätt i arbetstid har kostnaden för de allra flesta varor och tjänster aldrig varit lägre. För 100 år sedan jobbade och slet det typiska hushållet 75% av tiden för mat, kläder och boende. Idag spenderar det mindre än 30% på detsamma vilket gör att vi har mer över för annat.

Samtidigt har kostnaden för ”annat” har också gått ned. Fem representativa exempel: Mellan 1919 och 1997 minskade kostnaden för en vanlig matkorg med 80%; mellan 1908 och 1997 minskade kostnaden för en bil med 80%; mellan 1900-1997 minskade kostnaden för 100 kilowatt-timmar med 99%; mellan 1930 och 1997 minskade kostnaden för ett flyg från New York till Los Angeles minskade med 96%; mellan 1954 och 1997 minskade kostnaden för en TV med 96%; och så vidare. Och då måste vi komma ihåg att kvaliteten på nästan allt är högre idag än för 100 år sedan. Ofta betydligt högre. (Det finns några undantag men de beror mest på statliga tvångsingrepp som skadliga skatter, subventioner och regleringar som gör en del varor och tjänster—t ex sjukvård—onaturligt och obefogat dyra.)

Högre produktivitet, och därmed köpkraft, gör att vi har råd att gå ned i arbetstid. Det är därför arbetsveckorna har minskat de senaste 150 åren från ca 70 timmar i veckan ned till ca 40. Denna trend påbörjades innan fackföreningarna hade något inflytande och innan staten började reglera arbetstimmarna. Arbetstimmarna började gå ned eftersom det ligger i affärsmännens vinstintresse att attrahera arbetare med bättre löner och villkor (för detaljer om kausaliteten här se sida 644 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics).

Ja, ur ett historiskt perspektiv kan kapitalackumuleringens betydelse för massornas levnadsstandard kan knappast överskattas. Redan på 1800-talet—långt innan välfärdsstaten—utraderades den absoluta fattigdomen i det kapitalistiska väst.

Sådan är kapitalets välgörande roll för massornas levnadsstandard.

Det finns massor med bevis för det som felaktigt beskrivs som ”nedsippringsteorin”. Ändå har jag bara skrapat på ytan här då det finns massor med ytterligare observationer som bekräftar orsak-verkan. Ta bara en sådan sak som att högre bolagsskatter leder till lägre löner och vice versa.

Förstår man värdet av att spara och investera kapital, då förstår man också varför det är vilseledande att kalla argumentet för att sänka skatterna för ”de rika” för ”nedsippringsteorin”. Namnet antyder felaktigt att massorna endast tar del av några enstaka droppar. I verkligheten översvämmas massorna av ett aldrig tidigare skådat överflöd—ett överflöd orsakat av ett skyfall av kapital, inte ett duggregn.

Nazisterna är de facto socialister

En av mina hobbies är att debattera på Facebook. Ibland händer det att någon vill smutskasta individualismen och kapitalismens ädla sak genom att associera dessa idéer med nazismen. Vilket ju är ett lika ruttet som oärligt drag då nazisterna var kollektivister och nationalsocialister. Ja, jag tvingas ofta upplysa gruppens medlemmar om att nationalsocialisterna var fascister, inte kapitalister. Det är inte särskilt svårt då bevismaterialet är överväldigande.

Hur som helst, för några dagar sedan skrev en marxist ett inlägg som han var mycket nöjd över. Han hade nämligen upptäckt att ordet ”privatisera” ursprungligen myntades av nazisterna. Så för honom var detta ett ”gotcha”-moment. För honom bevisade det någonting av stor betydelse. Exakt vad är inte klart, men ändå.

För att backa upp sitt fynd (som jag inte har några problem med) hänvisade han bland annat till ett papper av Germà Bel, ”Against the mainstream: Nazi privatization in 1930s Germany”. Att hänvisa till Bels papper visade sig dock vara ett ganska märkligt drag då pappret bekräftar allt som jag brukar säga i dessa trådar och motbevisar vad dessa marxister brukar blunda inför, nämligen att nationalsocialisterna var raka motsatsen till kapitalister.

Bels papper är en guldgruva för jag och andra som har argumenterat för att nazisterna var fascister, inte kapitalister. Och när jag säger ”fascism” då menar jag ett system där staten kontrollerar ekonomin, men inte äger den. De jure privat ägande, de facto statlig kontroll.

Detta är vad affärsmän och andra har vittnat om i Günter Reimanns bok The Vampire Economy. Detta är vad ekonomer som Ludwig von Mises och George Reisman har förklarat. Detta är vad ekonomihistorikern Birgit Karlsson har redogjort.

Germà Bel poängterar att nazisternas privatiseringar skedde i ett anti-liberalt och anti-kapitalistiskt sammanhang:

The fiscal importance of privatization proceeds to 1934-37 Germany can hardly be denied, particularly in comparison to modern privatizations like those applied recently in the European Union countries. However, it is worth noting that the general orientation of the Nazi economic policy was the exact opposite of that of the EU countries in the late 1990s: Whereas the modern privatization in the EU has been parallel to liberalization policies, in Nazi Germany privatization was applied within a framework of increasing control of the state over the whole economy through regulation and political interference. On one hand, the intense growth of governmental regulations on markets, which heavily restricted economic freedom, suggests that the rights inherent to private property were destroyed. As a result, privatization would be of no practical consequences since the state assumed full control of the economic system (e.g. Stolper, 1940, p. 207). (13)

Pappret är fullt med sådana observationer.

Bel förklarar att privatiseringarna motiverades av strategiska och statsfinansiella överväganden, inte ideologiska. Han poängterar att privatiseringar inte fanns med i nazisternas program eller valmanifest. Tvärtom fanns där förslag på att socialisera delar av ekonomin.

Bel skriver att Hitler avfärdade liberalismen och att han var en fiende till den fria marknadsekonomin. Han ville se en ”kompromiss” av kapitalism och socialism där företagarna får ganska fria händer att sköta sina företag så länge de underordnar sig statens totalitära kontroll över ekonomin (16).

Hitler citeras säga att folk väl kan få behålla vad de har jobbat ihop, på ett kollektivistiskt villkor: att samhällets bästa kommer före individens bästa. Således säger Hitler att staten ska kontrollera ekonomin och att ”ägarna” ska se sig själva som statens tjänare. Därför ska staten också kontrollera ”ägarna”. Vidare citeras Hitler säga: “Why bother with such half-measures [som att officiellt socialisera ekonomin] when I have far more important matters in hand, such as the people themselves?. . .Why need we trouble to socialize banks and factories? We socialize human beings.” (16-17)

Ja, kan man socialisera människorna, då är det av ingen praktisk betydelse att man låter folk få behålla sina titlar och ägor. På pappret ägs ekonomin privat; i verkligheten ägs den av staten. Nationalsocialisterna var fascister dvs de facto socialister.