Libertarianer för stängda gränser

Lew Rockwell, det amerikanska “Mises”-institutets grundare och ordförande, säger att det finns libertarianska skäl för att stänga gränserna och kränka individens rätt till rörlighet.

Rockwell menar nämligen att i dagens blandekonomi—med offentlig infrastruktur, tjänster och bidrag såväl som lagar som inskränker individens associations-, förenings- och avtalsfrihet—så utgör öppna gränser och fri invandring ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde libertarianer motsätta sig öppna gränser och fri invandring.

Om vi däremot levde i ett fritt samhälle, dvs laissez-faire kapitalistiskt samhälle, där allt ägs privat, då får var och en själva bestämma hur många invandrare man vill “släppa in”. På denna punkt citerar Lew Rockwell gillande Murray Rothbard:

A totally privatized country would be as closed as the particular property owners desire. It seems clear, then, that the regime of open borders that exists de facto in the U.S. and Western Europe really amounts to a compulsory opening by the central state, the state in charge of all streets and public land areas, and does not genuinely reflect the wishes of the proprietors. (Min kursivering.)

Men nu lever vi inte i fria marknadsekonomier, utan i blandekonomier. Detta gör det, enligt Rockwell, lite oklart exakt vad som följer enligt libertarianismen:

In the current situation [blandekonomi], on the other hand, immigrants have access to public roads, public transportation, public buildings, and so on. Combine this with the state’s other curtailments of private property rights, and the result is artificial demographic shifts that would not occur in a free market. Property owners are forced to associate and do business with individuals they might otherwise avoid.

Rockwell argumenterar dock för att vi borde se på statens egendom och skatteintäkter som skattebetalarnas egendom och pengar. Gör vi det då ser man också hur öppna gränser och fri invandring, i en blandekonomi, innebär att staten “släpper in” invandrare utan skattebetalarnas dvs ägarnas samtycke.

Enligt detta resonemang är det inte okej att låta arbetsgivare anställa invandrare hur som helst. Inte utan skattebetalarnas tillstånd. I en blandekonomi som Sverige medför nämligen arbetskraftsinvandring “externa effekter”. Rockwell låter Hans-Hermann Hoppe förklara:

Equipped with a work permit, the immigrant is allowed to make free use of every public facility: roads, parks, hospitals, schools, and no landlord, businessman, or private associate is permitted to discriminate against him as regards housing, employment, accommodation, and association. That is, the immigrant comes invited with a substantial fringe benefits package paid for not (or only partially) by the immigrant employer (who allegedly has extended the invitation), but by other domestic proprietors as taxpayers who had no say in the invitation whatsoever. (Min kursivering.)

Enligt Rockwell skulle dagens invandring aldrig accepteras av privata ägare i ett fritt samhälle. Tvärtom skulle de ha stoppat den för länge sedan. Han ger sedan två skäl för att tro att majoriteten av de privata ägarna hade stoppat invandringen; brottslighet och multikulturalism:

Crime isn’t the only reason people may legitimately wish to resist mass immigration. If four million Americans showed up in Singapore, that country’s culture and society would be changed forever. And no, it is not true that libertarianism would in that case require the people of Singapore to shrug their shoulders and say it was nice having our society while it lasted but all good things must come to an end. No one in Singapore would want that outcome, and in a free society, they would actively prevent it. . . . Should we . . . have to pay for the privilege of cultural destructionism, an outcome the vast majority of the state’s taxpaying subjects do not want and would actively prevent if they lived in a free society and were allowed to do so? (Min kursivering.)

Rockwell säger inte det rakt ut, men om jag förstår honom rätt då betyder detta att så länge vi lever i en blandekonomi, då säger libertarianismen att invandringen borde spegla de privata ägarnas preferenser. Vilket betyder skattebetalarnas preferenser. Vilket betyder att gränserna borde stängas och invandringen begränsas eller stoppas.

Om detta är hur man ska förstå Rockwell, då är detta ett minst sagt besynnerligt argument för att kränka individens rätt till fri rörlighet.

Resonemanget är att den subventionerade invandringen utgör ett angrepp på den privata äganderätten. Därför borde den subventionerade aktiviteten begränsas eller stoppas. Om detta är ett okej argument för att begränsa eller stoppa subventionerade aktiviteter, då finns det ingen riktig gräns för hur många statliga tvångsingrepp som inte också kan ursäktas med hänvisning till skattebetalarnas preferenser.

Detta är inte individualism. Detta är skattebetalarnas tyranni.

Detta resonemang används redan i dag för att rättfärdiga fler och fler statliga tvångsingrepp, mer och mer statlig kontroll över individens liv.

I “folkhälsans” namn används ständigt den subventionerade sjukvården som skäl för att kontrollera individens liv. Staten ska tala om för oss vad vi borde äta med dess kostråd. Staten reglerar vår alkoholkonsumtion. Staten beskattar redan tobak och alkohol och det kommer ständigt förslag på att beskatta fett och socker. Rökförbudet på krogen och på offentliga platser motiveras dels med att vården är subventionerad. Ibland hör man också krav på att vägra rökare och överviktiga subventionerad vård.

Så fort individens aktiviteter i någon mån, direkt eller indirekt, är subventionerad kan—och har—alltså samma argument användas för att inskränka individens frihet. Vilka friheter kan inte inskränkas i en blandekonomi som Sverige där nästan allt vi gör är direkt eller indirekt, i någon mån, subventionerat?

Så vad vi har här är alltså libertarianer som insinuerar att då statliga tvångsingrepp (statligt subventionerad invandring) leder till problem bör vi ordna detta genom ytterligare statliga tvångsingrepp (begränsa den fria rörligheten). Ändå tycks detta—skattebetalarnas tyranni–vara vad Rockwell et al föreslår som “the proper libertarian position”.

Den enda moraliska och därför enda praktiska lösningen på de problem som statliga tvångsingrepp orsakar är inte fler statliga tvångsingrepp. Två fel gör inte ett rätt.

Om problemet är för lite frihet då är lösningen mer frihet, inte mindre. Lösningen är att vända på riktningen och börja argumentera för att för att öka individens frihet, inte minska den.

Lösningen är alltså att argumentera för nedläggningen av dagens kontrollerade och subventionerade invandring, inte att inskränka den fria rörligheten ytterligare.

Har du läst Free Market Revolution?

Har du läst Free Market Revolution: How Ayn Rand’s Ideas Can End Big Government (2012) av Yaron Brook och Don Watkins? Inte? Bra! Då har du verkligen något att se fram emot.

Detta är en perfekt bok för den som söker efter ett logiskt och moraliskt konsekvent försvar för kapitalismen.

Jag vill idag ge boken lite uppmärksamhet för jag är rädd för att den är bortglömd och—inte minst bland objektivister—en löjligt underskattad bok.

Detta är en sådan bok som den fria marknadens vänner med fördel kan läsa om och om igen. Dels för att hålla idéerna färska i sinnet; dels för att hålla kämparglöden levande!

Tyvärr har jag inte tid att skriva en recension av boken. Så istället tänker jag låta boken få tala för sig själv med tre av mina (hundratals) favoritpassager:

Why, then, is self-sacrifice held in such esteem by most Americans? In significant part because they don’t have a clear concept of “sacrifice” or of “selfish.” They treat any noble or benevolent gesture as a sacrifice, and they equate selfishness with violating people’s rights or never helping anyone for any reason. In other words, the reason we laud self-sacrifice and revile selfishness is not because we’ve heard some great argument in favor of those views but because sacrifice has been whitewashed and selfishness has been turned into a straw man. Once those concepts are clearly defined, any pretense that altruistic self-sacrifice is noble vanishes.

The attack on selfishness is an attack on the pursuit of happiness, and it is over the pursuit of happiness that the battle for America’s future will be waged. We need to fight for economic freedom not on the grounds that it promotes GDP, or the “public interest,” or any other collectivist ideal. We need to fight for it on the grounds that your life belongs to you: Each of us has an inalienable right to act on our own judgment, to produce and trade free from force, for the sole purpose of making our own lives as successful and joyous as they can possibly be. We have to be unequivocal in rejecting the notion that we are a means to the ends of others—or that others are a means to our ends.

This is the Free Market Revolution. It is a revolution in the way we think about capitalism. It involves completely reconceiving what a free market is, how people function and succeed in one, and how to morally evaluate the capitalist way of life. It’s a revolution in the way we think about self-interest, the profit motive, the profit system.

Så gör dig själv en tjänst och köp din fysiska kopia här eller din Kindle kopia här.

Frihet? Vad är det?

Sanningen är att de allra flesta varken vet vad frihet är eller varför det är en bra sak. En majoritet motsätter sig faktiskt frihet och ser det som något dåligt. En del envisas med att kalla sig för liberaler samtidigt som de förespråkar ett politiskt system (étatism) som ger staten makt på bekostnad av individens frihet. (Se t ex Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna.)

Med tanke på detta är det ganska trevligt att Craig Biddle och Carl Barney nyligen skrev ihop en kort och koncis pamflett i vilken de går igenom vad frihet är, varför det är bra, och vilka idéer det vilar på. Så här börjar de sin diskussion:

Liberty is the political condition in which individuals are free to act on their own judgment and to keep and use the product of their own effort. It is the condition in which individuals deal with one another by persuasion and all interactions with other people are consensual. The alternative is people dealing with one another by coercion—by physical force. “Free” means free from physical force or compulsion by other people, groups, and governments.

Jag rekommenderar alla som vill få en bättre förståelse för vad frihet är och varför det är bra att läsa pamfletten Liberty: What Is It? Why Is It Good? On What Does It Depend? Och om ni, som jag, tycker att detta är en bra introduktion, se då till att sprida kännedom om pamfletten till så många som möjligt.

Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?

Det råder just nu en debatt om huruvida Venezuela är ännu ett socialistiskt misslyckande. Jag menar det. Lögnaktiga och skamlösa socialister envisas dock med att säga att Venezuela minsann inte var eller är någon “riktig socialism”. Vem har rätt?

För att överhuvudtaget komma någonstans i den här diskussionen måste vi börja med att definiera det, i sammanhanget, enskilt viktigaste ordet: “socialism”. Socialism är ett system där staten äger och kontrollerar ekonomin. Om så, hur är det då med Venezuela?

Socialisterna säger att merparten av Venezuelas ekonomi ägs av privata individer, inte staten. De säger att merparten av alla jobbar för det privata näringslivet, inte staten. De säger också att staten (som % av BNP) är mindre än de flesta västeuropeiska länder, inte minst Sverige. Så det är med viss rätt som socialismens nyttiga idioter skulle kunna hävda att Venezuela rent tekniskt inte är en socialistisk ekonomi. Men bara vid en första anblick.

Under de senaste tjugo åren har Venezuelas förre diktator Hugo Chavez såväl som diktator Nicolas Maduro fört en socialistisk politik. Så flera industrier har socialiserats och statens makt över ekonomin har ökat genom omfattande kontroller och ständiga socialiseringshot. Venezuela är därför nu en av världens minst fria dvs mest statligt kontrollerade ekonomierna.

Vad har hänt? Det som alltid händer under socialism: ekonomisk kaos och kollaps.

Från att ha varit ett av Sydamerikas rikaste länder är det nu ett av de fattigaste. Nära 9 av 10 lever i fattigdom. De kämpar för att ha råd med mat och kläder. Majoriteten har förlorat flera kilo. Det råder massarbetslöshet. Ett av världens oljerikaste länder lider nu av en brist på så gott som allt. Miljontals har drivits till flykt. Många av de som stannar kvar tvingas nu rota bland sopor för att hitta något att äta. Många sjuka dör av brist på vård. Fler spädbarn dör på grund i socialismens Venezuela än i krigets Syrien.

Så även om inte hela ekonomin har fullständigt socialiserats, kan jag inte se hur detta hjälper socialisternas sak. För sanningen är den att ju mer Venezuela har socialiserats, desto värre har allt blivit.

Om detta är vad som händer när man kommer en bra bit på vägen till “riktig socialism”, hur mycket värre skulle det då ha varit om man nådde hela vägen fram?

Vi behöver inte gissa, då historien är full av sådana rena och kompromisslösa exempel på socialism. Vem som helst, som är ärlig, kan på egen hand studera slaveriet, misären, svälten och döden i Sovjetryssland, Nazityskland, Kommunistkina, Kommunistkuba, Nordkorea, Vietnam, Kambodja, etc., etc., etc. (Om du har en mage av stål, då kan jag rekommendera er att läsa Kommunismens svarta bok.) Den som är oärlig kan fortsätta att blunda och förneka; och fortsätta tro på socialismen som den sekulära religion det är.

Socialisternas hela argument för att Venezuela inte är “riktig socialism” handlar dock inte bara om grader i det socialistiska helvetet dvs hur mycket av ekonomin som staten äger och kontrollerar. Nej, det handlar om att man medvetet blundar för distinktionen mellan de jure och de facto. De jure betyder “i kraft av lagen” dvs på pappret. De facto betyder “i kraft av det faktiska förhållandet” dvs i praktiken. Socialisterna säger att då staten inte äger och kontrollerar hela ekonomin de jure är detta inte “riktig socialism”. Men om man inser att staten inte måste äga hela ekonomin på pappret för att i praktiken kunna kontrollera den, inser man snabbt hur detta resonemang rinner ut i sanden.

Så låt oss därför titta på hur det går till i Venezuela i praktiken, inte på pappret.

I Venezuela är det staten som sätter priserna med hjälp av priskontroller, inte marknaden. Priskontrollerna som ofta gör det olönsamt att sälja varor och tjänster, betyder att landets affärsmän har reducerats till slavar. De jobbar nu inte längre för sig själva, utan för staten. De är nu “samhällsintressets” tjänare.

Den som inte lyder statens priskontroller riskerar att få sitt företag socialiserat och att själv hamna i fängelse. Precis som i t ex Sovjetunionen måste staten förlita sig på ekonomins “hemliga poliser” som rapporterar alla som bryter mot priskontrollerna. 2007 rapporterade New York Times:

Following Mr. Chávez’s nationalization threat, supermarket owners were cautious in their public statements. “As long as we are complying with the regulations, I don’t believe there will be any type of reprisal,” said Luis Rodríguez, executive director of the National Supermarket Association.

But many were clearly torn, afraid that their stores could be seized if they complained, but at a loss as to how to continue operating. “If I don’t sell at the regulated price they’ll fine me, and if I don’t sell meat I’ll be out of business,” said a butcher shop owner here.

Som affärsman kan du inte vägra att sälja dina varor till förlust, för då kan staten anklaga dig för att “hamstra”. Och då finns det en risk att staten skickar tungt beväpnade råskinn efter dig, socialiserar ditt företag och slänger dig i fängelse.

Staten förslavar inte bara landets affärsmän genom att sätta ett olönsamt pristak på deras varor och tjänster; staten förslavar dem också genom att sätta ett vinsttak.

Det är inte bara affärsmän som kan hamna i fängelse för det ekonomiska “brottet” att “hamstra” varor dvs säljer färre varor än vad staten accepterar. Konsumenter kan också få problem med lagen om de “hamstrar” varor dvs köper fler varor än vad staten accepterar. Det är till och med förbjudet att köa utanför butikerna före och efter stängningstid. Tusentals har arresterats misstänkta för sådana ekonomiska “brott”.

Om du skapar och säljer “fel” varor, då kan du också bli arresterad. 2017 rapporterade Miami Herald:

Facing a bread shortage that is spawning massive lines and souring the national mood, the Venezuelan government is responding this week by detaining bakers and seizing establishments. . . In a statement, the government said the bakers had been selling underweight bread and were using price-regulated flour to illegally make specialty items, like sweet rolls and croissants.


I samma veva rapporterade Reuters:

Venezuela this week arrested four bakers making illegal brownies and other pastries as President Nicolas Maduro’s socialist government threatens to take over bakeries in Caracas as part of a new “bread war”.

Maduro has sent inspectors and soldiers into more than 700 bakeries around the capital this week to enforce a rule that 90 percent of wheat must be destined to loaves rather than more expensive pastries and cakes.

Statliga tvångsingrepp tenderar att leda till ytterligare statliga tvångsingrepp. Efter jordbruket socialiserades och förslavades har matproduktionen rasat då priskontroller tvingar bönder att sälja till förlust. På grund av matbristen som följde bestämde socialisterna i Venezuela för att helt enkelt tvinga människor att jobba inom jordbruket. 2016 larmade Amnesty International:

A new decree establishing that any employee in Venezuela can be effectively made to work in the country’s fields as a way to fight the current food crisis is unlawful and effectively amounts to forced labour, said Amnesty International.

I Venezuela skonas ingen från det socialistiska slaveriet.

Landets sociala förmåner finansieras inte genom höga inkomstskatter, utan genom en hänsynslös utsugning av allt och alla—förutom den lilla socialistiska klicken på toppen. Dels genom att socialisera landets industrier och sedan plundra dem på kapital och dels genom inflation som sedan berövar alla på deras inkomster och besparingar. Eftersom inflation är som en skatt betyder landets hyperinflation att alla årligen tvingas betala så mycket som en miljon procent skatt.

Jag skulle kunna fortsätta ge fler konkreta exempel på socialismens ondska i Venezuela, men jag tror att detta mer än räcker.

Så för att sammanfatta: I Venezuela råder det de facto socialism. Och det är bara löjeväckande och oärligt att ens försöka jämställa socialistiska Venezuela med blandekonomier som Norge.

Nej, Venezuela är ingen centralplanerad ekonomi. Men det är en statligt tyranniserad ekonomi. Det är en kontrollerad ekonomi som styrs av rädsla och terror, inte individens rationalitet och kreativitet.

Staten måste inte på pappret socialisera alla tidningar, radio- och TV-stationer och fängsla alla regimkritiska journalister för att i praktiken tillintetgöra den fria och oberoende median. Nej, det räcker med att staten stänger ned ett några tidningar, radio– och TV-stationer och slänger några journalister i fängelset som straff för deras kritiska rapportering. Rädslan räcker långt för att få journalister att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självcensur”: Nicolas Maduro. En sådan press är endast privat på pappret.

Detsamma är sant om ekonomin. Staten måste inte på pappret socialisera alla företag eller industrier för att i praktiken tillintetgöra det privata och fria näringslivet. Det räcker, som sagt, med att den statuerar med några exempel. Rädslan  räcker långt för att få affärsmän att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självreglering”: Nicolas Maduro. Ett sådant näringsliv är endast privat på pappret.

Ja, om man tvunget vill ägna sig åt hårklyverier då kan man insistera på att Venezuela inte de jure socialism—allt bara för att rädda socialismens omänskliga ansikte. Men vad är det för tröst för dem som slavar, lider och dör under Venezuelas de facto socialism?

Varför är insulin så dyrt i USA?

Omni rekommenderade nyligen sina läsare ett reportage i Washington Post som handlar om hur insulin nu kan kosta mer än 10 000 SEK i månaden. Det är alltså så dyrt att några diabetiker inte längre har råd med det. Hur kommer detta sig?

Den konventionella tesen att det går så här när de “giriga” läkemedelsbolagen får sätta sina profiter före mänskliga behov. Och jag är rädd för att de allra flesta som bara läser Omnis sammanfattning och möjligen snabbt skummar igenom Washington Posts artikel kommer att dra slutsatsen att något är fel med den “oreglerade” kapitalismen i USA och att statliga priskontroller och subventioner är lösningen.

Sanningen är den motsatta, nämligen att USAs höga insulinpriser beror på statens inblandning.

När en specifik marknad inte tycks fungera som alla andra, då lär nationalekonomi ut att det första man ska titta på om man vill ha en förklaring är om det finns några statliga tvångsingrepp som antingen tvingar individen att gå emot sitt rationella egenintresse eller också skapar perversa möjligheter och incitament.

Och visst finns flera statliga tvångsingrepp som alla bidrar till att artificiellt fördyra insulin och andra läkemedel i USA. Men här och nu tänker jag bara koncentrera mig på tre, nämligen USAs motsvarighet till läkemedelsverket (FDA) reglerar bort billiga “generiska” alternativ; USAs statligt skapade och finansierade sjukvårdsförsäkrings-systemet ger läkemedelsbolagen möjligheten och incitamentet att sätta artificiellt höga priser; och sist men inte minst, statliga priskontroller i omvärlden tvingar upp priserna i USA.

Staten förbjuder billigare insulin
Det är konventionellt dvs intellektuellt bekvämt att klandra de höga insulinpriserna på läkemedelsindustrins patent. Läkemedelsbolagen tar nämligen ständigt fram nya och något bättre versioner av insulin som de också patenterar. Detta gör det möjligt för dem att fortsätta att ta bra betalt. (Nej, patent är inte som en del libertarianer och socialister påstår “statliga monopol”, de är en form av privat egendom dvs ett uttryck för rätten till egendom. Att undergräva eller avskaffa läkemedelsbolagens rätt till egendom är inte bara omoraliskt utan också opraktiskt då det kommer att motverka skapandet av nya och bättre läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv.)

Men om man tänker efter inser man snabbt att det inte går att skylla de höga priserna på patent.

Det finns billiga “generiska” versioner av nästan alla läkemedel. Det beror på att när patenten löper ut, då kan andra producenter göra billiga kopior. Konkurrensen hårdnar och priserna tenderar att falla. Men det finns inga “generiska” insulin. Varför? Det beror bland annat på att biologiska läkemedel som insulin än så länge regleras annorlunda än icke-biologiska som aspirin.

FDA tvingar alla som vill producera billigare “generiska” versioner av biologiska läkemedel som insulin att först spendera flera miljarder på tester. Men då “generiska” versioner inte kan patenteras blir det svårt för många att riskera flera miljarder. Detta slipper man däremot om man producerar icke-biologiska läkemedel som aspirin.

Så medan det finns många billiga “generiska” versioner av många andra läkemedel, finns det än så länge inga billigare “generiska” versioner av insulin. Och det beror alltså på att FDAs regleringar gör det ekonomiskt olönsamt att producera det.

Sjukvårdsförsäkringarna skapar perversa incitament
I USA är läkemedelsbolagens största “kunder” inte enskilda patienter som betalar för sina läkemedel ur egen ficka, utan stora privata eller statliga sjukvårdsförsäkringar. Så när amerikaner köper insulin, då har priset inte satts av vad folk kan betala ur egen ficka. Nej, det har istället förhandlats fram mellan läkemedels- och försäkringsbolagen.

Och eftersom läkemedelsbolagen inte måste övertyga dig, med din begränsade plånbok, att betala tusentals SEK per månad för din insulin, utan med försäkringsbolagen som ju kan sprida kostnaderna på hundratusentals eller miljontals kunder. I värsta fall kan de dessutom marginellt höja sina premier. Så läkemedelsbolagen har stora möjligheter och starka incitament för att inleda sina förhandlingar med försäkringsbolagen genom att inledningsvis sätta ett så högt pris som möjligt. Det är med andra ord precis som när man säljer ett hus: man börjar med att sätta priset en bra bit över vad man slutar med. Så de kanske börjar med, säg, 20 000 SEK innan det till slut förhandlas ned till, säg, 10 000 SEK.

Den försäkrade patienten “isoleras” vanligtvis från denna förhandling och har därför få eller inga incitament för att finna billigare alternativ. Om patienten överhuvudtaget betalar något då är det bara mellanskillnaden på vad läkemedelsbolaget tar och vad försäkringen täcker, säg, 3000 SEK.

Ju mer patienterna “isoleras” från förhandlingarna, desto större möjligheter och starkare incitament har också läkemedelsbolagens för att inleda sina förhandlingar med ett så högt pris som möjligt, då de vet att patienternas betalningsförmåga att inte är så viktigt. (Men om man är en av de få som inte är (fullt) försäkrade, då märker man förstås problemet när man plötsligt står där och själv måste betala hela summan på 10 000 SEK. Samma problem kan också uppstå om man har en försäkring med hög självrisk för läkemedelskostnader.)

Att diabetiker behöver insulin för att överleva förklarar inte läkemedelsbolagens höga priser. Alla behöver mat för att överleva men ingen bagare skulle någonsin få för sig att sälja bröd för tusentals kronor. Bagarna vet att de måste sätta priser som folk kan betala ur egen ficka. Detsamma är sant om läkemedel. Insulin skulle varit betydligt billigare om läkemedelsbolagen satte sina priser efter vad folk kan betala, inte efter vad försäkringsbolagen kan betala.

Därför är det här viktigt att komma ihåg att USAs sjukvårdsförsäkringssystem är, från början till slut, en statlig monstrositet. (För detaljer, se lästipsen här.) Så i den mån detta system ger läkemedelsbolagens en möjlighet och ett incitament att ta ut betydligt högre priser för sina läkemedel än vad de någonsin skulle kunna göra om de sålde sina läkemedel direkt till kunder som betalade ur egen ficka, följer det att skulden för denna situation först och främst ligger på statens inblandning, inte den icke-existerande fria marknaden.

Omvärldens priskontroller
Ännu en statlig faktor som artificiellt driver upp läkemedelspriserna i USA, inklusive priset på insulin, är omvärldens priskontroller.

För att amerikanska läkemedelsbolag ska få sälja sina läkemedel t ex här i Europa måste de först förhandla fram sina priser med staten. Eftersom staten bestämmer om de överhuvudtaget ska få sälja sina läkemedel kan den ofta tvinga dem att kraftigt sänka sina priser. I Europa gör vi detta för att kunna hålla nere på statens läkemedelssubventioner.

För att kompensera vad de förlorar på att sälja till omvärlden passar de amerikanska läkemedelsbolagen på att höja priserna i USA där prissättningen än så länge är friare. På detta sätt tvingas amerikaner att subventionera omvärldens snåla och parasiterande välfärdsstater. Som en följd blir en del läkemedel ibland så dyra att några amerikaner inte längre har råd med dem och därför kanske dör som följd.

Ingen förtjänar att behandlas som slavar som tvingas jobba gratis åt andra—allra minst de som skapar de läkemedel som förbättrar, förlänger eller räddar våra liv. Nej, som alla andra har de rätt att leva för sin egen skull, som ett självändamål—inte som ett medel för andras ändamål. Därför bör läkemedelsproducenter försöka tjäna så mycket pengar som de bara kan. De amerikanska läkemedelsbolagen gör därför helt rätt i att ta igen på karusellerna vad de, så att säga, förlorar på gungorna.

$ $ $

Så vem eller vad kan vi klandra för USAs artificiellt höga insulinpriser? Möjligen statens skadliga tvångsingrepp på den ofria marknaden, inte de “giriga” läkemedelsbolagen på den icke-existerande fria marknaden.

Varför skapar Oxfams ojämlikhetsrapport rubriker?

Häromdagen lyssnade jag på OmniPod, som jag alltid gör på morgonen, och då fick jag höra att Oxfam, en anti-kapitalistisk och pro-socialistisk organisation, av tradition hade släppt en ny årlig rapport om hur den globala ekonomiska ojämlikheten ökar. Omni skriver:

Världens allra rikaste blir allt rikare – samtidigt som klyftorna inom länder ökar… Sedan finanskrisen har antalet miljardärer nästan fördubblats och under 2017 och 2018 tillkom en ny miljardär varannan dag. Världens 26 rikaste personer har i dag en lika stor förmögenhet som hela den fattigaste halvan av världens befolkning, som lever på mindre än 50 kronor om dagen.

Jaha. Där ser man. Så vadå? Vem bryr sig?

Det var då det slog mig plötsligt: Vad ger Oxfams ojämlikhetsrapport ett nyhetsvärde? Varför är jag helt likgiltig inför denna nyhet, medan de allra flesta reagerar med vrede?

Det finns ingen neutral journalistik i den meningen att journalisterna kan rapportera precis allt som händer i världen. Detta är omöjligt. De måste prioritera. De måste därför ha någon standard enligt vilken de avgör vad är värt att rapportera om och vad som inte är värt att rapportera om. Så enligt vilken standard tror de att folk i allmänhet bryr sig om ekonomisk ojämlikhet? Svaret är inte uppenbart.

Om jag säger så här: Det är inte alla som bryr sig om detta. Jag personligen kunde inte bry mig mindre. Och jag vet att många andra jag känner inte heller kunde bry sig mindre. Så detta har inget som helst nyhetsvärde för mig. Men jag tillhör en försvinnande liten minoritet.

För det allra flesta är detta en “fruktansvärd” nyhet. Det är en nyhet som, i deras ögon, lyfter fram en enorm “orättvisa” i världen. Det är en rapport som belyser en, för många, moraliskt obekväm sanning. Så de reagerar med moralisk indignation. (Många reagerar med förnekelse, men mer om detta en annan gång.)

Oxfam vet att deras rapport kommer att skapa rubriker, och det beror inte bara på att de vet hur man ska spinna vilseledande siffror. Det beror på att de förlitar sig på att de allra flesta delar samma syn på ekonomisk ojämlikhet. De förlitar sig på att de allra flesta, inte minst journalisterna, delar uppfattningen att ekonomisk ojämlikhet är ett moraliskt ont—en intrinsikal orättvisa—som måste bekämpas.

Varför tror då så många att ekonomisk ojämlikhet är ett ont? Vilken premiss måste vi anta för att logiskt motivera denna fientliga inställning till ekonomiska skillnader?

Om du någonsin undersöker saken på djupet kommer du (precis som jag) att se att svaret är den konventionella moralen dvs altruismen.

Enligt altruismen handlar “godhet” om att osjälviskt leva för andra; tjäna andra; offra sig för andra. Den altruistiska sloganen “Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” säger allt: De som har bör offra sig för dem som inte har. Och då det alltid finns någon som har mindre än dig, finns det alltid något som du bör offra för någon annan. Därför är ekonomisk ojämlikhet fel, orättvist, omoraliskt.

Därför spelar det ingen roll varför det råder klyftor. Det spelar alltså ingen roll att de som har, har det eftersom de är, säg, hårt arbetande företagare medan de som inte har, inte har det eftersom de är hårt knarkande lodisar. (Enligt altruismen följer det tvärtom att ju mindre någon förtjänar dina pengar, desto större är din självuppoffring—och ju större din självuppoffring är, desto mer förpliktigad är din självuppoffring.)

Det spelar inte heller någon roll att nästan alla tenderar att få det bättre tack vare kapitalismen. Så länge det finns ekonomiska skillnader utgör det ett bevis för att alldeles för många, inte minst “de rika” har varit alldeles för upptagna med att själviskt förbättra sin egen levnadsstandard. (Enligt altruismen är själviskhet eller egoism omoraliskt. Det är alltså omoraliskt att försöka göra det bästa av sitt liv här på jorden; att sträva efter sitt rationella egenintresse och lycka—utan att offra andra.) Så länge de har mer än andra, då har de inte offrat sig (tillräckligt mycket) för andra. Det är ju fel, enligt altruismen. Och om du inte tänker göra rätt för dig dvs du tänker inte frivilligt offra dig (tillräckligt) för andra, då kräver altruismen att vi helt enkelt tvingar dig till det genom omfördelningspolitik.

Genom sina årliga rapporter tar Oxfam tillfället i akt att påminna oss om vår bristande offervilja och uppmanar oss att göra rätt för oss dvs offra oss för andra. Det är på detta vis som altruismen fungerar som en moralisk hävstång för att skapa rubriker och sätta agendan för samhällsdebatten.

#Januariöverenskommelsen vs. individens frihet

Jag har nu läst utkastet till den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Och som en extrem dvs konsekvent individualist är jag knappast nöjd.

Jag tänker inte säga vad jag tycker om att Centerpartiet och Liberalerna (som utger sig för att vara liberala) tänker tjäna som stödpartier åt en S+MP-regering. Jag tänker inte ödsla tid åt att gissa om vad V och S har kommit överens om. Jag kommer inte heller att spekulera kring värdet av en massa utlovade utredningar.

Istället tänker jag bedöma januariöverenskommelsen (JÖK) utifrån ett, i den svenska samhällsdebatten, totalt främmande perspektiv, nämligen principen om individens rättigheter dvs individens frihet.

Så frågan är: Kommer JÖK att öka individens frihet? Eller inte?

JÖK har några bra dvs liberala idéer. Till exempel att avskaffa värnskatten, rucka på arbetsrätten och luckra på hyresregleringen. Men det finns också en massa riktigt dåliga dvs anti-liberala idéer. Och frågan är vad, om något, som väger över.

De allra värsta punkterna—med individens frihet som måttstock—består av så kallad miljöpolitik. Så gott som allt som går kallas för “miljöpolitik” kränker individens rättigheter och är därför anti-liberalt.

Nej, det finns ingen rätt att skada andras egendom eller hälsa med till exempel skadliga utsläpp. Enligt individualismen är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Så det finns ett argument för lagar som t ex begränsar eller förbjuder skadliga utsläpp. Men detta är inte vad “miljöpolitik” går ut på.

För att se varför måste man först förstå att “miljöpolitiken” vilar på miljörörelsens föreställning att naturen är “helig”. “Naturen” (“miljön”, “planeten”, “den biologiska mångfalden”, etc.) har nämligen, enligt miljörörelsens chefsideologer, ett egenvärde dvs ett värde av, i och för sig själv—alltså helt oberoende av ett värderande subjekt som du och jag.

Enligt miljörörelsen är måttstocken för gott och ont “det som skyddar naturen från människan, inte naturen för människan”. Det onda är “människans påverkan på naturen“, varför det goda är “det som minimerar människans påverkan på naturen”.

Miljörörelsens måttstock har inte bara livsfientliga implikationer; den har dessutom frihetsfientliga. Varför? Därför att människor måste exploatera naturen för att kunna leva och blomstra. Det finns alltså inget människor kan eller måste göra för att överleva utan att “påverka” naturen. Staten bör därför ta till tvång och våld för att minska människans påverkan dvs för att stoppa enskilda människor från att göra vad de måste för att leva och blomstra. Då allt vi gör påverkar naturen, kan och bör allt vi gör också kontrolleras av staten. Miljörörelsen är således en totalitär rörelse.

C, L, S och MP vill—i enlighet med miljörörelsens livs- och frihetsfientliga perspektiv—införa, bevara eller förvärra en lång rad skadliga, statliga tvångsingrepp för att åstadkomma en så kallad klimatomställning. Det (verklighetsfrånvända) målet är att göra Sverige till “världens första fossilfria välfärdsland”.

Det handlar om att diktera och styra över individens liv genom att införa och höja “miljöskatter”, statliga subventioner för “förnybar energi”, statliga subventioner för att skydda “värdefull natur”, subventionera “den biologiska mångfalden”, etc., etc., etc. Det handlar alltså om att tvinga individen att offra sitt liv, välbefinnande och sin frihet för “klimatets” skull.

Även om du verkligen tror att “klimatförändringarna” utgör ett hot mot individers rättigheter, varför staten kanske borde och kunde göra något åt saken, är “miljöpolitik” ändå oförenlig med individens frihet (och rättvisan) och därför moraliskt och politiskt oförsvarbar. Ta till exempel ett anti-liberalt förslag som C och L nu ställer sig bakom: flygskatten.

Att med miljöskatter och andra statliga kontroller begränsa individens frihet att flyga med anledning av “klimatförändringar” som ska orsakas av mänsklighetens samlade utsläpp av så kallade växthusgaser, är att straffa individen för något som hon omöjligen kan vara skyldig till. Det beror på att den enskilde individens bidrag till “klimatet” är försumbart.

Detta är något som alla är överens om. Ja, till och med de mest dogmatiska klimatalarmisterna. Det är därför de hysteriskt skriker om att vi måste tvinga ned mänsklighetens samlade förbränning av fossila bränslen med minst 80% för att överhuvudtaget ha en chans att “rädda klimatet”. Om så, då följer det logiskt att den enskilde individens koldioxidutsläpp varken gör till eller från.

Eller för att uttrycka samma poäng på ett annat sätt: Om hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp inte gör någon skillnad för “klimatet”, då följer det att ingen enskild individs koldioxidutsläpp gör någon skillnad eftersom inga individer som släpper ut lika mycket koldioxid som hela Sverige.

Så om den enskildes koldioxidutsläpp är försumbart (vilket den är), då finns det inget liberalt argument för sådana anti-liberala åtgärder som t ex flygskatten. (Vad som inte är obetydligt är hur mycket bättre människors liv är tack vare flyget. Sanningen är att flyget förbättrar människans miljö.)

Det går inte att försvara anti-liberal miljöpolitik på individualistiska grunder. Det går bara att försvara den på kollektivistiska. Notera att de gröna vill straffa, tygla och offra individens frihet för… För vad? Inte för dina påstådda synder, utan för mänsklighetens samlade synder. Men att straffa, tygla och offra individen frihet att t ex resa med flyg för en påstådd “klimatpåverkan” som hon inte ens i teorin kan vara skyldig till bara för att hon är en del av mänskligheten, är att resonera som en kollektivist, inte individualist.

Så för att sammanfatta. JÖK är fullproppad med anti-liberal miljöpolitik. Därför är jag rädd för att JÖK leder till att individens frihet minskar, inte ökar. Jag är också rädd för att de liberaler som är positiva till JÖK inte ser den gröna, totalitära skog som växer mitt framför ögonen på dem.