Yoram Hazoni vs. Upplysningen

Prager U publicerade nyligen en fruktansvärt korrupt och intellektuellt oärlig video, i vilken den konservative nationalisten Yoram Hazoni explicit vänder sig mot Upplysningens ideal—förnuft, lycka och frihet. I denna diskussion går Onkar Ghate, Greg Salmieri och Yaron Brook grundligt igenom alla fantastiska förvrängningar och lögner som Hazoni gör sig skyldig till i sin iver att […]

Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.

Helgens långläsning: "Den giftiga miljörörelsen"

Häromdagen berättade jag att George Reismans föreläsning ”The Toxicity of Environmentalism” nu är tillgänglig på YouTube. Idag kom jag ihåg att Per-Olof Samuelsson också har gjort en bra svensk översättning av densamma, ”Den giftiga miljörörelsen”. Ett utdrag:

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Om detta må ni berätta.

Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Häromdagen skrev jag att välfärdsétatismen sannolikt är orsaken till USAs ekonomiska stagnation (eller eventuella förfall). Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.

USAs ekonomiska stagnation

Visste du att de amerikanska reallönerna (dvs lönerna justerade för konsumentprisindex) är på samma nivå som 1974? Visste du att de bara är 19% högre än 1964? Visste du att realinkomsterna för det amerikanska medianhushållet är bara något högre än vad de var för tjugo år sedan?

Medan några tycker att detta låter rimligt tycker andra att detta låter fantastiskt. Intressant nog verkar det som att hur folk reagerar på denna uppgift beror åtminstone delvis på huruvida man identifierar sig själv politiskt till höger eller vänster. Hur kommer detta sig?

Detta har att göra med att denna ekonomiska stagnation (eller nedgång) som började på 1970-talet kom samtidigt som de liberala högervindarna blåste bort fackens makt, sänkte skatter, avreglerade marknader och sänkte välfärdsförmånerna. Tänk Ronald Reagan och Margaret Tatcher. Vänstern vill tro på den ekonomiska stagnationen eftersom de så gärna vill klandra de små stapplande stegen mot ekonomisk frihet som togs i slutet av 1970-talet och i början av 1980-talen för världens onda medan högern inte vill tro på den eftersom de så gärna vill försvara samma små stapplande steg mot ekonomisk frihet.

Högern hade här “hjärtat på rätt ställe” men de gjorde nog sig själva—och den ekonomiska frihetens sak—en björntjänst i deras iver att visa hur Carters avregleringar och Reagans skattelättnader “måste” ha mer än kompenserat för alla skadliga statliga tvångsingrepp som ju då som nu tynger USAs ekonomi.

En som kanske bäst har på det mest övertygande sätt dokumenterat USAs ekonomiska stagnation sedan 1970-talet är ekonomen Tyler Cowen. Cowen skrev en hel bok på ämnet, The Great Stagnation. (Nej, jag håller inte med om allt Cowen säger i denna bok eller i sin TED-föreläsning.)

Cowen säger att även om livet är bättre idag än 1970 är de framsteg som har skett inte alls lika stora som de framsteg som skedde sedan, säg, 1870-talet. Att gå från ingenting till att inom loppet av 100 år ha rinnande vatten, elektricitet, luftkonditionering, tåg, färja, bil, flyg, telefon, radio, tv, läkemedel, datorer—och många andra fantastiska varor och tjänster som tillsammans utgör vår höga levnadsstandard—utgör framsteg av en helt annan natur och magnitud än de mestadels små och stegvisa förbättringar som vi har sett sedan 1970-talet.

Om du tittar på en film från 1970 känner du igen dig. Mycket är detsamma. Men de som levde 1970 skulle nog inte känna igen sig om de kunde se en film från 1870. De som levde 1870 skulle i sin tur nog inte känna igen sig om de kunde se en film från 1800. Så ur ett historiskt perspektiv råder det ingen tvekan om att den ekonomiska framstegstakten har saktat in avsevärt sedan 1970-talet.

Ekonomen George Reisman påpekar att med tanke på hur mycket USAs ekonomi dras ned av statliga tvångsingrepp, borde inte denna stagnation (eller nergång) förvåna oss det allra minsta. Skatter, omfördelningspolitik, välfärdspolitik, regleringar, inflation, etc., är skadliga. De underminerar ekonomiska framsteg. Reisman påpekar också att om man vill argumentera för motsatsen—att ekonomin inte stagnerar (eller värre)—då måste man också vara beredd att förklara varför alla dessa destruktiva tvångsingrepp inte skulle kunna göra tillräcklig med skada för att orsaka stagnation eller förfall.

Jag säger inte att detta är en omöjlig uppgift. Jag säger bara att det är en svår och (förmodligen) onödig uppgift. Då det inte borde förvåna någon som förstår sig på nationalekonomi att statliga tvångsingrepp skadar ekonomin finns det ingen anledning att till varje pris försöka bevisa att stagnationen måste vara inbillning. Om stagnationen är verklig (och sett ur ett historiskt perspektiv så är den det), då är det ju betydligt lättare att bara lägga skulden där den mest sannolikt hör hemma: hos (välfärds)étatisterna.

Avskaffa arvsskatten

I Finland pågår det nu en debatt om arvsskatten. Debatten väcktes i och med ”liberala” tankesmedjan Libera kom med förslaget att ersätta dagens arvsskatt med en skatt på överlåtelsevinster.

Att endast beskatta överlåtelser är kanske något mindre destruktivt och omoraliskt, men det bästa vore ändå att bara avskaffa arvsskatten helt och hållet.

Om Sveriges socialdemokrater kunde inse vikten av att göra sig av med denna skadliga skatt, varför vågar då inte ens ”liberaler” gå lika långt? Det är patetiskt.

För äkta liberaler som desperat söker bättre argument för att göra slut på arvsskatten kan jag varmt rekommendera ekonomen George Reismans artikel ”A Wage Earner’s Case for Repealing the Inheritance Tax”:

I am a university professor, who earns a monthly salary, and one that is certainly not overwhelming in size. It’s very unlikely that I will ever leave an estate that is too large to qualify for the estate-tax exemption. Still less likely is it that I will ever inherit such an estate. Nevertheless, I am in favor of the repeal of the estate tax on all of the much larger estates that people other than myself will leave and that people other than myself will inherit. This is because I understand how I and all other wage and salary earners benefit from capital owned by other people, capital that will be substantially increased in its amount and thus in the benefits it can give if the inheritance tax is repealed.

Like all other wage and salary earners, I buy products and I sell labor. The supply of the products I buy and the demand for the labor I sell depend on the amount of capital that is invested in the society in which I live. The larger is the amount of that capital, the greater is the amount of means of production used to produce the products I buy and thus the better and more abundant is their supply and the lower-priced and more affordable they are. At the same time, the greater is the demand for the labor I sell and thus the higher are the wages or salary I earn.

Yes, I want to live in a society in which I am surrounded by the greatest possible number of very wealthy individuals who invest  their wealth in producing the products I buy and in employing the labor I sell. . .

“The Toxicity of Environmentalism”

George Reismans föreläsning om miljörörelsens giftiga natur, “The Toxicity of Environmentalism”, är nu tillgänglig på YouTube:

Essän med samma namn finns sedan länge på Reismans hemsida. Ett utdrag:

Recently a popular imported mineral water was removed from the market because tests showed that samples of it contained thirty-five parts per billion of benzene. Although this was an amount so small that only fifteen years ago it would have been impossible even to detect, it was assumed that considerations of public health required withdrawal of the product.

Such a case, of course, is not unusual nowadays. The presence of parts per billion of a toxic substance is routinely extrapolated into being regarded as a cause of human deaths. And whenever the number of projected deaths exceeds one in a million (or less), environmentalists demand that the government remove the offending pesticide, preservative, or other alleged bearer of toxic pollution from the market. They do so, even though a level of risk of one in a million is one-third as great as that of an airplane falling from the sky on one’s home.

While it is not necessary to question the good intentions and sincerity of the overwhelming majority of the members of the environmental or ecology movement, it is vital that the public realize that in this seemingly lofty and noble movement itself can be found more than a little evidence of the most profound toxicity. . .