Myten om USAs “dubbelarbetande fattiga”

Det sägs ibland att den hänsynslösa kapitalismen i USA är så omänsklig i sin ”exploatering” att den tvingar de arbetande massorna att ta flera jobb för att få ihop de 70 timmar i veckan de behöver bara för att sätta mat på bordet. Detta är fel.

De som gör sådana här påståenden tror (eller vill tro) att USA är ”kapitalismens högborg”. De (vill) tro detta därför att de vill kunna klandra USAs problem på kapitalismen. ”Vi vill inte ha det som i låt gå-kapitalismens USA!”

I verkligheten är USA är en blandekonomi dvs en marknadsekonomi handikappad av statliga tvångsingrepp. Som alla andra blandekonomier lider USA av skatter och regleringar som på olika sätt kränker individens rätt att producera, handla och att sträva efter lycka.

Skatter motverkar, bara för att ta ett exempel, sparande och investerande dvs kapitalackumulation. Detta gör att färre nya och växande företag startas, att färre nya och bättre varor och tjänster introduceras, att färre nya och bättre jobb skapas.

Detta inlägg handlar inte att ”försvara” USA. Detta inlägg handlar om att jag är trött på folk som häver ur sig felaktigheter och att jag tycker att man ska grunda sina åsikter på fakta, inte anti-kapitalistiska vanföreställningar.

Det finns nog med bekymmer i blandekonomins USA att man inte behöver hitta på att många amerikaner utarmas så mycket av ”storföretagens” ”utsugning” att de ”måste” ta flera jobb för att klara sig.

Om vi tittar på statistik från USAs census bureau kan vi se att i femtedelen av hushållen med lägst inkomster (vilket jag framöver kommer att kalla för de ”fattiga” hushållen) finns det ingen som jobbar.

Bland arbetande amerikaner är ca 95% inte ”fattiga”. Bland heltidsarbetande är endast 3% ”fattiga”. (Det måste dock sägas att de allra flesta som räknas som ”fattiga” i USA sällan lider någon större nöd.)

Med tanke på att ett helt vanligt jobb räcker för att slippa räknas som ”fattig” är det inte så konstigt att nästan inga amerikaner behöver eller vill ha flera jobb för att klara sig.

Det rör sig om 4-5% av anställda. Av dessa har 95% antingen ett deltidsjobb utöver deras heltidsjobb eller också har de två deltidsjobb. De jobbar ungefär lika många timmar som vanliga heltidsjobbare, alltså 40 timmar i veckan.

Det är att fler högutbildade (dvs medel- och höginkomsttagare) som har flera jobb än lågutbildade (dvs låginkomsttagare). Detta talar emot föreställningen att det är ”fattiga” amerikaner som tjänar så lite att de måste ta flera jobb.

Varför har då ett fåtal amerikaner flera jobb? Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet rapporterar:

At the individual level, moonlighting serves both economic and noneconomic purposes, as earlier studies have shown. In May 2004, for instance, most workers who were holding more than one job reported doing so in order to earn extra money (38.1 percent), to meet expenses, or to pay off debt (25.6 percent). Meanwhile, a nonnegligible fraction of multiple jobholders (17.6 percent) reported that their primary motivation was the enjoyment they received from their second job.

Så det visar sig att de flesta extraknäcker för att tjäna mer pengar eller för att de tycker om sitt andra jobb, inte för att undvika ”relativ fattigdom”.

Det finns som sagt missförhållanden i blandekonomins USA. Men att massorna måste ta flera jobb för att försörja sig är lyckligtvis bara en anti-kapitalistisk myt.

Marknadshyror fungerar

För mig är marknadshyror – och dess välsignelser – vardag, inte teori.

2011 flyttade jag till Finland. Innan jag lämnade Sverige hade jag och min då framtida finska fru försökt hitta en hyresrätt i Helsingborg. En hopplös uppgift om man inte har tid att vänta i årslånga bostadsköer. För mig var bostadskö en självklarhet; för min fru, däremot, en styggelse.

I Finland hade min fru aldrig haft några som helst bekymmer med att hitta en hyresbostad. Och när hon kom till Sverige kände hon inte till att landet lider av hyresregleringar, bostadsbrist och köer. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde min fru tro att det skulle vara så svårt att finna en hyresbostad. Så under sin tid i Sverige kände hon sig som en amerikan i Sovjetunionen.

Som förlorare kollade vi in några andrahandslägenheter. Det var ett skralt utbud av tråkiga lägenheter. Men som tur var råkade jag känna någon som kände någon som skulle flytta. Desperata tog vi risken och sade ja – till att flytta in i ett vattenskadat källarutrymme.

Vi bodde där ett par månader sedan fick min fru nog av Sverige.

Så hon började spana på hyresbostäder i den finska huvudstadsregionen. När hon visade mig vad hon hade hittat höll jag på att ramla av stolen. Här såg jag sida efter sida efter sida efter sida av lediga hyresbostäder, många redan samma dag.

Fram tills detta ögonblick hade jag bara läst om marknadshyror. Jag hade aldrig sett dem ute i det vilda. Så när jag såg detta kände jag mig som en sovjet i Amerika.

När min fru kom hem till Finland igen fick hon ett förstahandskontrakt inom ett par dagar – innan hon ens hade ett jobb. Och det var inte som att hon tog första bästa heller. Hon hade redan kollat in flera lovande alternativ. Jag följde efter ett par månader senare. Ända sedan dess har jag också njutit av marknadshyrorna i Finland.

Ett tag senare ville vi flytta igen. Och med det stora utbudet av lediga hyresrätter var det bara att välja och vraka. Så är det med marknadshyror. Ingen bostadsbrist. Inga köer. Inga problem.

Det är mot denna bakgrund som jag förundras när jag stöter på svenskar som ständigt varnar om vilken “katastrof” det skulle bli med marknadshyror. “Se på Finland!”

De som räds det finska systemet har i själva verket ingen aning om hur illa ställt de har det jämfört med oss finländare. Och nästan allt de har hört om hur “hemskt” det är i Finland är fel eller vilseledande.

Bostadsbyggandet
Många påstår att marknadshyror inte ökar bostadsbyggandet. Detta är en halvsanning.

I den mån detta är sant är det bara för att statliga tvångsingrepp förbjuder lönsamt byggande. Många länder plågas av plan- och byggregler som förbjuder, fördyrar och fördröjer bostadsbyggande. Några lider därutöver av höga skatter, statligt privilegierade fackföreningar, begränsad arbetskraftsinvandring och andra statliga otyg som alla bidrar till att ytterligare försvårar bostadsbyggande.

Om man är orolig för att marknadshyrorna inte får igång bostadsbyggandet bör man, som jag, argumentera mot de statliga tvångsingrepp som ju begränsar det. Men de flesta som oärligt menar på att lagen om utbud och efterfråga inte gäller för just bostäder har inga sådana intentioner.

Allt annat lika är det så att ju friare hyrorna och bostadsbolagen desto mer byggs det. Ta Tokyo. Där bygger man så pass många bostäder att huspriserna och hyrorna är ungefär lika höga nu som för tjugo år sedan. Förklaringen är främst att man lättade på plan- och bygglagarna. Så 2018 byggde man som exempel lika många nya lägenheter i Tokyo som i New York, Los Angeles, Boston och Houston tillsammans.

Förresten måste det inte alltid byggas fler hyresbostäder. Det kan räcka långt med att delar av det befintliga beståndet av ägarbostäder börjar hyras ut. Som i Finland.

Bostadsbidrag
Många påstår att man inför marknadshyror då kommer kostnaderna för bostadsbidragen att explodera precis som de gjorde i Finland. Detta är vilseledande.

1995 fanns det 2,2 miljoner finska hushåll varav 210 000 hushåll, eller 9%, fick bostadsbidrag. 2019, före staten saboterade ekonomin med irrationella nedstängningar, fanns det 2,7 miljoner hushåll varav 380 000, eller 14%, fick bostadsbidrag. Nästan hela ökningen beror dock på en regeländring som gjorde att studenter kan från och med 2017 få allmänt bostadsbidrag. Utan regeländringen hade sannolikt siffran varit ungefär 130 000 hushåll mindre. Alltså ungefär 250 000 hushåll eller 9%. Så ökningen beror inte på att hyrorna plötsligt, 2017, hade rusat iväg och tvingat fler att söka bostadsbidrag.

Mellan 1994-2008 minskade hushållen med bostadsbidrag från 210 000 till 140 000. Två vårdnadshavare med bostadsbidrag från 60 000 till 15 000. Ensamstående med bostadsbidrag minskade från 57 000 till 39 000. Varför? Därför att det gick bra för den finska ekonomin. Trenden vände med finanskrisen 2008 som följdes av en lång utdragen lågkonjunktur. Så hur många som får bostadsbidrag beror mer på ekonomin, inte marknadshyrorna.

Allt staten subventionerar brukar bli dyrare. Den riktiga läxan är att när man inför marknadshyror bör man samtidigt ta bort bostadsbidragen. Bostadsbidraget driver nämligen upp hyrorna genom att subventionera efterfrågan. Så om det alls finns en kausalitet här är den att bostadsbidrag gör att fler behöver bostadsbidrag.

Subventionerade bostäder
Många har säkert hört att Finlands marknadshyror måste kombineras med subventionerade bostäder.

Det finns subventionerade bostäder i Finland som ransoneras ut efter behov. Dessa begränsar dock utbudet av hyresbostäder som man kan bjuda på vilket driver upp hyrorna. Vi skulle se samma sak med matpriserna om man plötsligt införde priskontroller på en del av maten. De flesta som blir utan den utransonerade och priskontrollerade maten måste bjuda på det mindre utbudet av den osubventionerad maten. På samma sätt måste de som blir utan de utransonerade hyresbostäderna bjuda på det mindre utbudet av osubventionerade hyresbostäder. Så tvärtemot vad många tror gör de subventionerade bostäderna hyrorna högre, inte lägre. (De högre hyrorna för andrahandskontrakt reflekterar samma problem i Sverige.)

Subventionerade bostäder behövs inte mer än subventionerad mat. Precis som marknaden kan producera billig mat åt massorna kan den producera billigt boende – om vi bara ger den en ärlig chans.

Marknadspriser bestäms inte av säljarnas girighet mer än av köparnas behov. Hyresvärdar som godtyckligt sätter hyror över vad folk kan betala blir utan kunder precis som bagaren som försöker sälja brödlimpor för 1000 kr. För att få kunder måste de anpassa sina priser till betalningsförmågan. Det kommer att finnas bostäder för nästan alla inkomster liksom det finns mat, kläder och smarttelefoner för nästan alla inkomster.

Höga hyror
Det sägs att hyrorna är högre i Finland än i Sverige. Men det är inte som att hyrorna i Finland är ovanligt höga. Det är snarare som att hyrorna i Sverige är ovanligt och onaturligt låga. Hyrorna i Helsingfors är nämligen inte mycket högre jämfört med huvudstäderna i andra rika länder som Danmark.

I vilket fall som helst är “låga hyror” inget egenvärde. Vad är bäst: Kraftigt subventionerad mat tillgänglig först om ett några månader eller år? Eller mat till marknadspriser som du kan köpa när som helst i vilken butik som helst?

Med artificiellt låga hyror kan man “spara pengar”. Priskontrollerna i Sovjetunionen skapade en brist på det mesta precis som priskontrollerna i Sverige skapar en brist på hyresbostäder. Sovjeterna kunde också “spara” då det knappt fanns något att köpa för pengarna.

Slutsats
Det är synd att så många medvetet eller omedvetet försöker skrämma och förvirra om Finland. För trots alla skatter och regleringar som begränsar bostadsbyggandet fungerar den fria hyressättningen ganska bra i Finland. Faktum är marknadshyror är något av det bästa med Finland.

Marknadshyror – fortfarande moraliska

2008 skrev jag en artikel, “Marknadshyror – den moraliska lösningen”, i vilken jag på ett ganska abstrakt plan resonerade mig fram till att marknadshyror är praktiska eftersom de är moraliska. Med tanke på att ämnet är aktuellt tänkte jag uppmärksamma artikeln igen:

Idag råder det en omfattande bostadsbrist. Det är svårt att få tag på en lägenhet; många människor tvingas på sina håll att vänta i månader, år eller decennier på en lägenhet. Det finns en stor och växande svart marknad där människor blir tvungna att betala onaturligt höga hyror. Många känner på grund av situationen att de inte har någon möjlighet att flytta, så de stannar hellre kvar hur mycket de än vantrivs. De vet nämligen att det kan vara väldigt svårt att hitta en annan lägenhet. Situationen på bostadsmarknaden är också orsaken till att alltfler ungdomar blir tvungna att bo kvar hemma allt längre.

Vad är orsaken till bostadsbristen? Sett utifrån ett strikt ekonomiskt perspektiv är det en fråga om utbud och efterfråga. Hyresregleringarna gör att hyrorna sätts för lågt för att det ska löna sig att bygga nya bostäder. Samtidigt ser de låga hyrorna till att skapa en större efterfråga på de få lägenheter som finns. Det är därför människor kan tvingas vänta i flera år på att komma över en lägenhet. Så det enda alternativet för många är just att bo kvar hemma hos sina föräldrar, eller att stanna kvar i en lägenhet där man inte riktigt trivs, eller att söka sig till den svarta marknaden med alla problem det innebär.

Fundamentalt är detta inte bara ett ekonomiskt problem utan ett moraliskt sådant. Det vi ser på bostadsmarknaden är resultatet av strävan efter det oförtjänta. Detta är i sin essens vad den så kallade sociala bostadspolitiken går ut på.

Idén är att eftersom människor har ett behov av bostäder har de också rätt till en bostad. Människor ska inte behöva arbeta och göra sig förtjänt av de ekonomiska medel som krävs för att kunna efterfråga en bostad. Behov ska styra istället för plånboken.

Den moraliska boven bakom den sociala bostadspolitiken är premissen att människans liv inte är ett självändamål och att varje människa därför inte har rätt att existera för sin egen skull – utan blott som ett medel för andras ändamål. Den moraliska bovens namn är med andra ord altruismen.

Läs resten här.

Lafferkurvan är irrelevant

De senaste åren har Timbros chefsekonom Jacob Lundberg skrivit många upplysande artiklar om skatternas nationalekonomiska effekter. I hans senaste artikel går han igenom saker som borde vara självklara men som förvånansvärt få känner till (och ännu färre vill kännas vid): Lafferkurvan.

Lafferkurvan illustrerar sambandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Om skattesatsen är 0% blir det av uppenbara skäl inga skatteintäkter. Om skattesatsen är 100% blir det av lika uppenbara skäl inga skatteintäkter. Så det finns en “optimal” nivå för skattesatserna.

Lundberg skrev en sak i förbifarten som fick mig att reagera: “På högerkanten låter det ofta som om alla skattesänkningar är gratis för statskassan”.

Lundberg förklarar att det finns inga belägg för att samtliga skatter är på “fel” sida av Lafferkurvan och att många inom “högern” argumenterar slarvigt och inte tycks bryr sig om det finstilta. Denna icke-objektiva inställning är därför avslöjande.

Den tragiska sanningen är att Lafferkurvans popularitet inom “högern” delvis är ett uttryck för önsketänkande dvs subjektivism. Många inom “högern” anammar Lafferkurvan därför de vill att den ska vara sann.

Av moralfilosofiska skäl vill “högern” inte göra några större nedskärningar i välfärdsstaten, än mindre börja avskaffa den. Ändå vill de sänka skatterna så mycket som möjligt. Men ofinansierade skattesänkningar måste finansieras med lån eller inflation eller både och. Lafferkurvan tycks locka med en väg ut ur dilemmat. Dynamiska effekter låter dem både ha och äta kakan.

“Högerns” fascination med att optimisera skatteintäkter antyder att man ser på individen som en statlig mjölkko. Lafferkurvans budskap är att om staten exploaterar individen “för mycket” då förlorar hon lusten att träla. Så det gäller att finna rätt nivå av statlig utsugning.

Fixeringen kring optimala skattenivåer implicerar kollektivism. En individualist skulle aldrig drömma om att individens rätt att behålla sina förtjänster skulle bero på vilken skattesats som maximerar välfärdsstatens inkomster.

En individualist säger att skatterna ska sänkas därför att rikedomarna tillhör individerna som jobbade ihop dem. Individen ska behålla så mycket av sina egna pengar som möjligt därför att de är hennes av rätt, inte av tillstånd.

Lafferkurvan är irrelevant. Det spelar ingen roll om skattesatserna är på “rätt” eller “fel” sida. Skatterna ska sänkas oavsett.

“Vänstern” och “högern”

Jag har länge argumenterat för att “vänster”/“höger” syftar till det fundamentala ideologiska alternativet mellan diktatur eller frihet eller étatism och kapitalism:

“Tittar vi oss omkring på olika politiska rörelser, ideologier och system, kommer vi att se att vad som är gemensamt för de flesta är att de förespråkar kollektivism, idén att kollektivet är den minsta enheten med verklighet och värde. Kollektivet är måttstocken för gott och ont. Det goda är det som främjar kollektivet och tvärtom. Naturligtvis ska den goda staten tjäna kollektivet. Individen bör därför leva och offra sig för kollektivet och ska därför kontrolleras för kollektivets bästa. Helt eller delvis. Individens kropp eller själ eller både och. Kollektivismen fordrar alltså statlig makt på bekostnad av individens frihet dvs étatism. Exempel på étatism är olika former av diktaturer som har präglat historien: absoluta monarkierna, oligarkier, teokratier, tyrannier.

“I västerlandet kom étatismen att fullständigt dominera fram tills åtminstone John Lockes dagar. Med Lockes samhällsfilosofi fick vi helt ny syn på statens roll: att tjäna individen. Enligt Lockes samhällsfilosofi är individens liv och lycka viktig och värdefull. Därför har hon rätt att sträva efter sitt eget liv och välbefinnande. Locke förespråkade alltså individualism, idén att individen är den minsta enheten med verklighet och värde. Så med Locke fick vi för första gången två diametralt motsatta ideologiska perspektiv på staten.

“Innan jag fortsätter vill jag bara poängtera att de ideologiska alternativen vi konfronterar är inducerade. De bygger på observationer av de ideologier och system som människor har funderat på eller erfarit sedan “Andra avhandlingen om styrelseskicket” publicerades 1689. Ska vi klassificera ideologier och system på en skala mellan två motpoler, då finns det, i verkligheten, bara ett alternativ: étatism vs. kapitalism eller frihet vs. diktatur.

“Vad vi får här är en skala som visar de två verkliga alternativen: étatism och laissez-faire kapitalism. I mitten placerar jag ideologier som förespråkar system som blandar étatism och kapitalism. Det vill säga system som delvis förslavar individen och delvis lämnar henne fri. Det vill säga blandekonomier.”

Debattören Henrik Unné menar dock att “vänster”/”höger”-skalan är ogiltig. Hans argument är, som jag förstår det, att “vänster” och “höger” från början syftade på hur två stora grupperingar var placerade i Franrikes nationalförsamling under franska revolutionen. De som råkade sitta till “vänster” stödde revolutionen och de till “höger” stödde monarkin. Men förutom detta fanns det inget väsenskilt mellan dem då båda var étatister. Den icke-väsentliga skillnaden var att de till “vänster” var egalitära étatister medan de till “höger” var anti-egalitära étatister.

Filosofen Greg Salmieri har överfört samma resonemang till nutida USA (och i förlängningen västvärlden). Enligt honom refererar “vänster” och “höger” till sociala grupper. Som grupper identifierar de sig själva i relation till sina meningsmotståndare. De som placerar sig till “vänster” gör det då de i ett eller flera avseenden skiljer sig åt från deras definierande motpol till “höger”.

Emellertid noterar Salmieri att grupperingarnas åsikter är över hela kartan och att det sällan finns ett tydligt mönster i deras positioner. Så om “vänster” och “höger” syftar på dessa grupper och vad de tycker och tänker, då framhäver detta hur “vänster” och “höger” inte syftar till ideologier utan till politiska stammar. (Salmieri medger att de som kallar sig “vänster” och “höger” hade kanske åsikter som bättre föll samman med en ideologisk vänster/höger-skala av det slag som jag har argumenterat för. Men i och med gruppernas synpunkter, av olika skäl, ändras hela tiden behöver det som var sant om “vänster” och “höger”, säg 1950, inte vara sant om det idag.)

Så vadå? Vad spelar det för roll hur man definierar “vänster”/”höger”-skalan? Filosofen Ayn Rand svarade på denna fråga vid flera tillfällen. Hon observerade att många, framför allt inom “vänstern”, länge har hävdat att alternativet vi står inför är kommunism eller fascism dvs en vänster- eller en högerdiktatur. Varför har de envisats med detta? Rand förklarar:

It is obvious what the fraudulent issue of fascism versus communism accomplishes: it sets up, as opposites, two variants of the same political system; it eliminates the possibility of considering capitalism; it switches the choice of “Freedom or dictatorship?” into “Which kind of dictatorship?”—thus establishing dictatorship as an inevitable fact and offering only a choice of rulers. The choice—according to the proponents of that fraud—is: a dictatorship of the rich (fascism) or a dictatorship of the poor (communism).

(“The Fascist New Frontier”, The Ayn Rand Column, s 89.)

Målet är alltså att utradera frihet eller kapitalism som ett tänkbart alternativ till diktatur eller étatism. De icke-extrema étatister som inte vill ha diktatur måste nöja sig med den blandekonomiska mitten. Jag vill inte att étatisterna kommer undan med deras försök att definiera bort kapitalismen som ett möjligt och genuint alternativ. Det är därför som jag vill slå ett slag för min ideologiska “vänster”/”höger”-skala.

Men samtidigt ligger det något i vad Henrik Unné och Greg Salmieri säger. Det går som exempel alldeles utmärkt att prata om den “religiösa” högern eller den “kollektivistiska” högern. Det går på så sätt att det är lätt att se vilka individer eller grupper man hänvisar till. Och det är lätt att se att vad som räknas som “högern” i Finland 2021 osannolikt skulle räknas till “högern” i Sverige 2021. Den svenska “högern” 2021 skulle, i sin tur, knappast räknas till “högern” i USA 1980 eller Frankrike 1789. Uppenbarligen har “vänstern” och “högern” olika innebörd från tid och plats. (Att det är svårare att se skillnader mellan “vänstern” över tid och plats är förresten ganska talande.)

Så vi har här två perspektiv på “vänster”/”höger”. Hur ska man få ihop det faktum att det finns ett fundamentalt ideologiskt alternativ inom politiken – frihet och diktatur eller kapitalism och étatism – samtidigt som etiketter som den “kollektivistiska” högern inte är meningslös?

Lösningen, som ligger rakt framför näsan, är insikten att vi pratar om olika saker. Men båda perspektiven är giltiga eftersom de pekar på saker i verkligheten – två politiska landskap, en ideologi och en “sociologisk”. Genom att klargöra vad vi pratar om kan vi undvika att prata förbi varandra. En möjlighet är att skilja på “vänster” och “höger” och “vänstern” och “högern”. “Vänster” och “höger” indikerar en plats eller riktning på en ideologisk skala medan “vänstern” och “högern” är etiketter för sociala grupper.

Spontana tankar om “gross output”

De flesta förstår sig inte på grundläggande nationalekonomi. Ett tydligt tecken på att man inte förstår hur ekonomin fungerar är att man har fått för sig att ekonomin drivs av konsumtion. Vid en första anblick låter det plausibelt. Ta bara det att BNP till 50-70% består av “privat konsumtion”. Alla vet att företag behöver kunder för att överleva. Ändå är det helt fel att tro att konsumtion är ekonomins motor.

Endast det vi blir varse om genom direkt observation, varseblivning, är självklart. Alla andra abstrakta resonemang och slutsatser måste vi härleda och logiskt berättiga. Och om de är sanna måste vi kunna härleda dem hela vägen tillbaka till varseblivning. Och gör vi det då kommer vi att se att ekonomin drivs av produktion, inte konsumtion.

Vi kan se att vi först måste producera innan vi kan konsumera. Vi måste jaga, fiska och samla innan det finns något vi kan äta. Vi måste så innan vi kan skörda. Vi måste sälja innan vi kan köpa. Affärens kunder måste först tjäna pengar, vanligtvis via deras arbete, innan de kan spendera dem.

Om vi tittar på verkligheten kommer vi inte bara att se sanningen i produktionens primat utan även kapitalets betydelse. Kapital är sparat välstånd som används för att producera mera välstånd. All produktion utöver vad du kan åstadkomma med dina bara händer – en verklig hand ur mun-existens – finansieras av kapital. Jägaren måste ha kött (kapital) att leva på medan han bygger nya vapen (kapital) för att förbättra sin jakt. Ju mer avancerad en ekonomi är, desto mer kapital behövs.

Jag brukar ge exemplet på en Hollywood-film: långt innan filmen går upp på vita duken måste man ofta investera en bra bit över en miljard kronor. Pengarna behövs för att köpa och hyra inspelningsutrustning och lokaler samt ersättning åt en hel armé av människor: regissören, kameramän, ljudtekniker, skådespelare, statister, sminköser, CGI-konstnärer, etc. Och alla får betalt innan filmen är färdig. Det är därför som ingen behöver vänta på att biljettförsäljningen ska komma igång för att de ska få betalt. Kapitalet finansierar filmen, inte biljettförsäljningen. Principen är densamma för all produktion. Alla företag och alla jobb finansieras av kapital.

Känner man inte till att kapitalfinansierad produktion driver ekonomin, inte konsumtion, då blir det svårt att se vad som är vilseledande med BNP. Det är svårt att se hur “vanligt folk” drabbas av skattehöjningar för “de rika”. De flesta tror att sådana skattehöjningar bara minskar “de rikas” onödig “privata skrytkonsumtion”. I själva verket sparas och investeras direkt eller indirekt en stor del av “de rikas” förtjänster. På detta vis finansierar direkt eller indirekt “de rikas” kapital merparten av all produktion och alla jobb. Skattehöjningar för “de rika” är därför inte i någons rationella egenintresse.

Men även om någon, i något avseende, ser detta kan de ändå låta sig luras av abstrakta aggregat som bruttonationalprodukten, BNP. Men vad få känner till är att BNP bara fångar upp bråkdel av ekonomin. Merparten av ekonomins försäljningsintäkter uppstår via företag till företag (B2B), inte företag till konsument (B2C). Lite förenklat fångar BNP upp B2C, inte B2B. Så BNP inkluderar försäljningsintäkterna av Hollywoods biljettförsäljning, men inte försäljningsintäkterna som uppstår vid Hollywood-filmernas produktion. På motsvarande sätt exkluderar BNP merparten av all produktion i ekonomin.

Det finns några ekonomer som har räknat ihop summan för samtliga försäljningsintäkter i ekonomin, inte bara försäljningsintäkterna för de slutliga konsumentvaror och -tjänsterna. En av dem är Mark Skousen. Han kallar summan av alla försäljningsintäkter för “gross output” (“GO”) eller bruttoproduktionen (BP). Det visar sig att BP är ungefär dubbelt så stor som BNP!

Så istället för att “privat konsumtion” skulle motsvara 50-70% av BNP motsvarar den endast 25-35% av BP. BP visar att “privat konsumtion” bara utgör en liten del av ekonomin. Fast även detta sätt att uttrycka sig kan ge sken av att “privat konsumtion” får så mycket som 35% av ekonomins “hjul att snurra”. Återigen, vi måste producera innan vi kan konsumera. Vår “privat konsumtion” betalas huvudsakligen med löner och löner måste jobbas ihop. Vidare finansieras våra löner, som allt annat, av kapital. Produktion är orsak, konsumtion är verkan. Alltid.

“Etniska svenskar” är inte att lita på

Det sägs ibland att vi måste begränsa invandringen för att bevara vår västerländska frihet. För om för vi “släpper in” för många invandrare som inte förstår eller uppskattar vår frihet kommer de en dag att rösta bort den. Men stämmer detta?

Invandrare röstar, sedan länge, på samma partier som infödingarna. Det sägs att de flesta röstar på Socialdemokraterna. Dra vilka slutsatser du vill av det men det är inget tecken på att de är värre än infödda S-väljare. Den genomsnittlige invandraren utgör med andra ord ungefär samma hot mot min frihet som den vanlige “etniske svensken”.

De flesta riksdagspartier, som domineras av “etniska svenskar”, gör ett dåligt jobb på att skydda individens frihet. Även “högern”, som sägs stå för kapitalism och frihet, gör ett ganska uselt jobb.

Moderaterna klagar på att Sveriges pandemipolitik är otillräckligt restriktiv. De har ondgjort sig över att att svenskarna har haft alldeles för mycket frihet jämfört med föredömen som den kinesiska diktaturen. Moderaterna anser att statens roll inte är att skydda individens rättigheter utan att “vetenskapligt” bekämpa ett virus med förbud, arbetslöshet och fattigdom. Moderaterna röstade ja till den nya “tillfälliga” pandemilagen.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga smittor. Så i en pandemi kan staten sätta individer i karantän om det finns specifika bevis för att tro att de är smittade eller har varit utsatta för smittan. Men pandemilagen ger staten makten att begränsa individens rörelse-, mötes- och föreningsfrihet utan specifika bevis för att individen är smittsam och kan utsätta andra för fara. Pandemilagen är alltså en preventiv lag som orättvist kollektivt bestraffar alla genom att behandla oss som “skyldiga” dvs smittsamma tills motsatsen är bevisad. Så pandemilagen ett oförsvarbart övergrepp på individens frihet. En femtedel av väljarna, de flesta sannolikt “etniska svenskar”, röstade på Moderaterna.

Som en ideologisk grupp utgör islamister, från Mellanöstern, ett hot mot friheten. Men låt oss ha perspektiv. De är bara en av flera ominösa ideologiska grupper i blandekonomins Sverige. Än så länge har de, jämfört med till exempel de människohatande miljöisterna, inget inflytande över politiken. Och om de någonsin får inflytande vem kommer bereda vägen för förslag om islamiska lagar? “Etniska svenskar” som varken förstår eller uppskattar västerländska värden och ideal såsom åsiktsfriheten.

I går kom justitieminister Morgan Johansson med ett nytt hot: regeringen vill förbjuda Förintelseförnekelse. En sådan lag innebär ett avskaffande av tanke- och yttrandefriheten. Om staten kan förbjuda (den irrationella) åsikten att Förintelsen inte ägde rum kan den i princip förbjuda vilka åsikter som helst. Detta är ett totalitärt förslag som hör hemma i diktaturer, inte i nåtsånär fria länder.

Det är en skandal att Sverige har sjunkit så lågt att ett totalitärt förslag som detta kan läggas fram utan att det blir krigsrubriker. I ett mer rationellt och civiliserat samhälle skulle ingen politiker ens våga tänka tanken på ett sådant förfärligt lagförslag. Om någon ändå råkade offentligt leka med tanken hade det blivit ett sådant drev att de hade tvingats avgå. Och de skulle resten av livet leva med skammen.

Jag låter det vara osagt om den vanlige invandraren hyser farliga politiska övertygelser. Men hur det än ligger till med den saken lurar man sig själv om man för ett ögonblick inbillar sig att den vanlige “etniske svensken” hyser ofarliga politiska övertygelser. Den överväldigande majoriteten “etniska svenskar” stöder och röstar ofta på en politik som ökar statens makt på bekostnad av individens frihet.

Nationalekonomins “lackmustest”

I Economics in One Lesson skriver Henry Hazlitt: “In this lies almost the whole difference between good economics and bad. The bad economist sees only what immediately strikes the eye; the good economist also looks beyond. The bad economist sees only the direct consequences of a proposed course; the good economist looks also at the longer and indirect consequences. The bad economist sees only what the effect of a given policy has been or will be on one particular group; the good economist inquires also what the effect of the policy will be on all groups” (s 16).

Huruvida man tar hänsyn till det sedda och det osedda; så sammanfattar Henry Hazlitt skillnaden mellan en bra och dålig nationalekonom. I resten av sin klassiska bok går han metodiskt igenom hur fel det blir när man missar “det man inte ser”. Det mest pedagogiska exemplet är Frédéric Bastiats egna och mest kända: det trasiga fönstret. Men jag har dock kommit fram till att det mest talande exemplet—som mer än något annat indikerar en genuin och riktig förståelse för hur ekonomin fungerar—är hur man ser på kapitalets roll i ekonomin.

Kapital är sparat välstånd som används för att skapa mer välstånd. Ta fiskaren som lägger undan några fiskar att leva på medan han gör ett fiskenät. För honom är fiskarna som han sparar kapital. Och i det här fallet använder han dem för att göra mer kapital, fiskenätet. Fiskenätet gör det möjligt att fånga fler fiskar. Nu kan man spara ännu fler fiskar som man kan leva på medan man bygger en fiskebåt som gör det möjligt att fånga ännu fler fiskar vilket i sin tur gör det möjligt att spara och investera ännu mer. Och så vidare. Att spara och investera är kapitalackumulation. (För detaljer se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, ss 622-ff.)

Notera att orsakssambandet mellan kapitalackumulation, produktivitet och därmed massornas köpkraft är något vi kan observera. Vi kan se vilken skillnad fiskenätet, och senare fiskebåten, gör för fisket. Och vi vet av erfarenhet att stora fiskefångster brukar göra fisken billigare. Billigare fisk betyder högre köpkraft: antingen har vi råd att köpa fler fiskar eller också har vi råd att köpa mer av allt annat av pengarna som blir över efter vi har köpt fisk. Principen är densamma för alla varor och tjänster.

Exemplet ovan visar hur kapitalackumulation leder till högre produktivitet; att vi kan producera mer materiella värden per arbetare. Exemplet ovan visar också att högre produktivitet leder till högre köpkraft. Högre köpkraft utraderade den extrema fattigdomen i västvärlden och skapade den breda medelklassen. Högre köpkraft gjorde också att massorna hade råd att jobba mindre på tryggare och trevligare arbetsplatser och att skicka sina barn till skolan istället för fabriken. (Jag har förenklat diskussionen genom att utelämna betydelsen av teknologiska framsteg. Att ta med teknologiska framsteg skulle emellertid inte förändra någonting då kapitalackumulation och teknologi hänger ihop. För detaljer se Reismans diskussion på sidorna 629-ff.)

Produktion, inte konsumtion, är ekonomins motor och kapital finansierar all produktion; alla företag och jobb. Jag citerar mig själv: “Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin”.

Skådespelarna betalas innan filmen går upp på biograferna; utvecklarna betalas innan deras app lanseras; författare betalas innan boken är skriven; fabriksarbetarna får betalt innan bilarna säljs. Etc. Amazon, liksom många nystartade företag förlorade pengar i flera år. Men tack vare ständiga tillskott av nytt kapital, från långsiktiga kapitalister, kunde Jeff Bezos finansiera och expandera verksamheten.

Sist men inte minst, låt oss begrunda arbetsdelningen och dess förutsättningar. Arbetsdelningens värde för mänskligt blomstrande kan omöjligen överskattas. Det är till stor del tack vare arbetsdelning—att alla jobbar med det de gör bäst—som vi har så mycket vetenskap, teknologi och välstånd. Utan arbetsdelning skulle de flesta av oss ägna dagarna åt att fixa mat, boende och kläder. Utan arbetsdelning skulle vi vara utan el, vatten, bilar, telefon, radio, tv, datorer, internet, smarttelefoner, läkekonst, etc.

Så länge alla är fullt upptagna med att kämpa för det dagliga brödet går det inte för sig att ta en paus för att ägna sig åt annat som att uppfinna hjulet eller upptäcka naturlagar eller skriva romaner. Så länge vi lever ur hand i mun har vi inte råd med arbetsdelning. Sparande köper oss tiden (och pengarna) vi behöver för att skapa (eller köpa) verktyg som gör oss produktivare. Ett produktivare fiske gör som exempel att folk har tid att göra annat om dagarna än att fiska. De kan börja se efter dittills försummade behov och begär. Vad de än företar sig är det sparandet dvs kapitalet som finansierar den framväxande arbetsdelningen (Reisman, Capitalism, ss 139-141).

I förbigående sagt kan jag inte låta bli att poängtera att Ayn Rand ofta betonade just sparandets dvs kapitalets betydelse för vårt välstånd: “The concept of ‘stock seed’ unites the three essentials [time-savings-production] and applies not merely to agriculture, but much, much more widely: to all forms of productive work. Anything above the level of a savage’s precarious, hand-to-mouth existence requires savings. Savings buy time” (“Egalitarianism and Inflation”, Philosophy: Who Needs It, s 126).

Förstår man kapitalets betydelse förstår man ekonomin. Man förstår källan till alla stora och varaktiga ekonomiska framsteg. Man förstår ekonomisk historia; varför vissa länder blev rika och andra ännu är fattiga. Man förstår med andra ord kapitalismens välgörande natur. Därför ser jag förståelsen för kapitalet som nationalekonomins “lackmustest”.

Välfärdspolitikens mjölkkor

De flesta vet att det utan den privata sektorn skulle det inte funnits någon skattefinansierad offentlig sektor. Men de flesta förstår faktiskt inte varför.

Det första man måste inse är att staten producerar inget. Den offentliga sektorns infrastruktur—alla byggnader, vägar, el- och vattennät, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Den offentliga sektorns verktyg och maskiner—alla arbetskläder, möbler, datorer, mat, etc.—skapas och underhålls av privata företag. Och den enda anledningen till att folk vill jobba för den offentliga sektorn är för att deras skattefinansierade löner gör att de kan köpa allt de vill ha och behöver av privata företag.

De offentliganställdas skattefinansierade löner vore värdelösa om det inte vore för välståndet som den närande privata sektorn skapar. Av samma anledning vore välfärdens skattefinansiering hopplös. Ty skatterna kan bara “finansiera” dvs betala för det som det privata näringslivet skapar och säljer. Det finns ju inget annat att betala för.

Statliga utgifter utgör direkt och indirekt (via de offentlig anställdas löner) anspråk på varor och tjänster från det privata näringslivet. För det finns, som sagt, inget annat den offentliga sektorn kan lägga skattepengarna på. Och staten skapar och säljer, som sagt, inget. Staten kan bara “betala” sina utgifter genom att skicka skattenotan till de privata näringsidkarna. (Därför kan man argumentera för att statliga utgifter i själva verket är privata utgifter under statlig kontroll.)

Utan affärsmännen, välfärdsstatens mjölkkor, är och vore välfärdspolitiken bokstavligen omöjlig.

Kristdemokraternas ytliga flörtande med den mörka medeltidens ideal

Kristdemokraternas Ebba Busch, Tuve Skånberg och Per Landgren skrev för några dagar sedan en omdiskuterad debattartikel i Dagen. Artikeln är intressant men också ytlig dvs ofilosofisk och ohistorisk. Författarna argumenterar för att vi har kristendomen att tacka för västerlandets frihet och välstånd. Så naturligtvis har de helt fel på så gott som varje punkt.

De börjar med att ge grekerna och romarna en del av äran för västvärldens människovänliga tillvaro. Men idéerna som de ger grekerna och romarna äran för är avslöjande. De säger att grekerna uppfann idén om “det gemensamma goda”. De säger alltså att grekerna ska ha äran för att ha uppfunnit kollektivismen. (När det bara är objektivister som använder frasen “det gemensamma goda” för att syfta på “det som är gott för samtliga individer” finns det ingen grund för någon välvilligare tolkning.)

Kom ihåg att kollektivismen är idén att gruppen är standarden för gott och ont. Det som är bra för gruppen är det goda och det som är dåligt för gruppen är det dåliga. Individen ska, enligt kollektivismen, leva och offra sig för gruppen. Hon ska vara ett medel för gruppens ändamål. Hon har ingen rätt att leva för sin egen skull utan endast som ett offerdjur. Kollektivism, som ju är en form av altruism, är grunden för nästan alla diktaturer, inte minst de senaste tvåhundra åren.

Platon är kollektivismens fader så det är på sätt och vis passande att ge de gamla grekerna äran för denna onda lära. Platons argument för filosofernas diktatur följer samma mönster som kristendomens argument för prästernas diktatur: Sinnevärlden är overklig. Den verkliga världen är en annan dimension, Formvärlden, och vi kan bara lära känna formerna, de abstrakta idéerna, medelst mystisk intuition, inte medelst sinnena och förnuftet. Och det är bara ett fåtal filosofer har lärt sig att komma i kontakt med den verkliga världen, och bekanta sig med Det godas form, vilket gör dem unikt lämpade att härska över oss som kungar. Det är inte svårt att se hur alla teokratier ursäktas med samma argument.

Att författarna skriver som de gör kan bero på enorm okunskap. Men det kan också vara avsiktligen. Den ytliga nivån på deras analys gör det svårt att avgöra. De använder sig av fraser och begrepp utan hänsyn till vare sig definitioner eller deras idéhistoriska bakgrund.

Den andra idén som författarna ger grekerna och romarna äran för är demokratin. Men vad är demokrati? Det är idén om majoritetens oinskränkta makt. Det är alltså en form av kollektivism som säger att majoritetens önskan bestämmer vad som är bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, lagligt och olagligt. I en riktig demokrati finns det inga gränser för vad majoriteten kan göra. Demokrati är, som marxisterna korrekt påpekade, en form av diktatur: majoritetens diktatur. Om majoriteten vill döda individen för att hon har kontroversiella åsikter då är det fritt fram för majoriteten att göra så. Om majoriteten vill förslava individen för “det gemensamma goda” är det vad som gäller. När majoriteten slår näven i bordet är det rätt. Demokrati är uppenbarligen oförenlig med principen om individens frihet.

En fråga: Varför vill författarna prisa de gamla grekerna och romarna för extremt destruktiva idéer som kollektivismen och demokratin men inte logikens fader, Aristoteles, vars filosofiska bidrag lade grunden till den vetenskapliga och industriella revolutionen och som ju tillsammans gav oss de senaste tvåhundra årens välståndsexplosion?

Efter att ha hyllat två idéer som leder till och rättfärdigar totalitära diktaturer skuttar de raskt vidare till att hylla den kristna människosynen och etiken. De ska ha “inspirerat till samhällen som bygger på frihet, lag och rätt – inte den starkes rätt”. Det är nog ingen slump att de försiktigt säger att kristendomen ska ha “inspirerat” till fria samhällen, för det finns absolut inget stöd för idén att kristendomen någonsin har rättfärdigat fria samhällen. De cirka 1000 åren som kristendomen hade total kulturell och politisk makt präglades av diktatur, förtryck, träldom.

Som en religion är kristendomen grundligt oförenlig med frihet. Den kristna människosynen i synnerhet. Enligt den kristna människosynen är människan en rutten, syndig, låg varelse. Hennes sinnen och förnuft ljuger och leder henne till synd. De går inte att lita på. För kunskap måste människan vända sig till den enda som vet: Gud. Individen är oförmögen att leva efter eget huvud. Varför vore det bra och önskvärt att ge en sådan hemsk varelse någon frihet? Utan Gud, vår allvetande och allsmäktige härskare, är individen inget.

Kristendomen förespråkar lydnad, inte frihet. Vi ska lyda Gud. Låta hans vilja ske. Vi är bara skådespelare i Guds pjäs. Guds vilja är standarden för gott och ont. Att lyda Gud är gott, att trotsa Gud är ont. Kristendomen går ut på att vi ska lyda den store diktatorn i skyn. Lyd eller brinn i helvetet. Så kristendomen leder logiskt till precis vad historien vittnar om: auktoritärism.

Det finns fler aspekter av kristendomen som krockar med individens frihet som ett ideal. Alla totalitära diktaturer kan och har, som sagt, rättfärdigats på den kristna etikens essens: altruismen eller osjälviskhetens moral. Individen ska leva och offra sig för andra. Hon är inget självändamål utan ett medel för andras ändamål: Gud eller i dess sekulära motsvarighet Kollektivet. Och ja, socialismen/kommunismen, nazismen/fascismen är inget annat än sekulära religioner. De ersatte Gud med Kollektivet (proletariatet, folket, rasen, nationen, “allmänhetens bästa”, etc.). Som sekulära religioner bygger de på tro dvs känslor, inte förnuftet. (Som materialister förnekar de det viljestyrda förnuftets existens eller förmåga och då är man en implicit mystiker i och med man säger att ens begrepp inte bygger på fakta och logik utan på atomernas rörelser eller någon annan determinerad process.) Så det är inte undra på att de bloddrypande resultaten förskräcker.

Det är skrattretande att se Busch, Skånberg och Landgren skriva att det var övertygelsen “om en kärleksfull, personlig och offervillig Gud som skapat människan till sin avbild, gav förutsättningarna till allmänna deklarationer om människovärde och mänskliga rättigheter”. Om man på allvar vill ge kristendomen äran för att ha skapat dagens mestadels fria “liberala demokratier” måste man åtminstone försöka bortförklara den totala avsaknaden av frihet under kristendomens kulturella och politiska höjdpunkt.

Några tyckare försökte bortförklara den enorma motsägelsen som författarna inte ville konfrontera. De påpekade att kristendomen gav oss idén om individens själ som verklig och viktig. Denna idé är sann och riktig och kristendomen ska ha ett erkännande för detta bidrag. Men vad tyckarna inte kunde förklara är varför denna insikt inte fick den kristna världen att röra sig ens en millimeter mot friheten under de 1000 år då kyrkan åtnjöt närmast total makt.

I verkligheten var det först när kristendomens makt och betydelse började förtvina, och folk inte längre tog religionen på samma allvar, som människans befrielse påbörjades. Det stora steget mot individens frigörelse kom med Upplysningen som avfärdade kristendomens auktoritära världsbild och människosyn. Den vetenskapliga revolutionen bevisade förnuftets enorma kraft och potential och detta ledde till en vördnad för individen som förnuftsvarelse. Det var först i denna icke-religiösa kontext som idén om den enskilde individens själ, eller rättare sagt förnuftiga själsförmögenhet, blev betydelsefull. Upplysningens förkämpar insåg att människor måste vara fria för att kunna tänka och handla förnuftigt. Och eftersom hon, tvärtemot den kristna människosynen, kan leva efter eget huvud är hon också lämpad och förtjänt av denna frihet.

Det är inte bara den kristna människosynen och etiken rättfärdigar auktoritärism, utan den religiösa tron som sådan. Vad gör man med de som tror fel? Som tror på fel Gud? Som förnekar Gud? I och med det inte är en fråga om rationell övertygelse baserad på fakta och logik, måste man tvinga på dem fel- eller icke-troende sin tro. Söker man sprida sin tro eller bygga ett samhälle på sin tro måste man förr eller senare ta till våld. Kätteri möttes med straff, inte argument. Blasfemi möttes med döden, inte fakta. Apostasi var en själslig om inte världslig dödsdom. Inkvisitionen bekämpade feltroende med terror och tortyr. Många brändes på bål. Så de mest religiösa perioderna domineras av ofrihet. Och konflikter. Oräkneliga människor har mördat varandra eftersom de har trott fel.

Vad gäller villfarelsen att den kristna läran ska ha bidragit till att berika massorna till en sådan grad att dagens fattiga är i många avseenden rikare än gårdagens miljardärer vill jag påminna om att kristendomen som religion knappast uppmuntrade någon till att samla förgängliga skatter här på jorden eller älska pengar och det goda livet de kan köpa oss. Kristendomens 1000 år kännetecknades som bekant av extrem fattigdom och stagnation. Och den kristna altruistiska etiken implicerar den fattigdoms-fördelande socialismen, inte den välstånds-genererande kapitalismen.

Buschs, Skånbergs och Landgrens artikel tar upp ett problem som måste bekämpas, nämligen postmodernismen dvs den kantianska subjektivismen. Men alternativet till kantiansk subjektivism är inte “de kristna traditionerna” och deras skadliga “praktik” utan en andra renässans för förnuftet och därmed den enskilde människan. Ändå är det “kristen människosyn och etik”, som ju gav oss den 1000 år långa mörka auktoritära medeltiden, som författarna lovsjunger.