Nej till ett “lagom” EU

Att, som kristdemokraterna, kampanja för ett “lagom” EU är ingen bra idé. Vad är “lagom”? Ingen vet. Mellan raderna är det tänkt att vi ska vi instinktivt kunna känna oss fram till vad som är “lagom”. Det är inte för mycket av det goda eller för lite av det onda; det är något där “mittemellan”.

Epistemologiskt förutsätter detta “lagom”-tänkande att “Du vet vad det är när du ser det”. Därför vet ingen egentligen vad som menas med “lagom”. Det är också därför de nyss ut med en “lathund” som ska förklara vad som menas med “lagom”.

Men om man tittar på lathunden ser vi att det inte finns någon princip här. Varför just svensk matexport? “Miljöhot”? Handelsavtal? Samarbete om kärnkraft?! Hur skiljer sig just dessa punkter från vad de avfärdar som “inte lagom”? Inget. Det finns till exempel ingen principiell skillnad i att ge EU makten att i miljöns namn detaljreglera våra liv och att ge EU makten att detaljreglera Netflix. Varför är det just detta som är “lagom”? Inget svar. Ingen förklaring. Ingen rationell motivering. I båda fallen överger man principen om individens rättigheter.

I partiets EU-valmanifest står det att EU ska vara “lagom”: “EU ska fokusera på frågor som kräver gemensamma lösningar och hålla sig borta från sådant som sköts bättre på nationell nivå”. Men vad är principen som avgör vad som sköts bättre på EU-nivå eller på nationell nivå?

De skriver också att:

EU behöver vara lagom, inte i sin vilja eller kraft att lösa problem, men i ambitionen kring vilka frå- gor unionen kan och bör ägna sig åt. Kristdemokraterna vill ha ett EU som fortsätter utveckla den inre marknaden, tar ansvar för miljöproblemen, säkrar tryggheten och är en tydligare röst för demokrati, frihet, handel och mänskliga rättigheter—såväl inom som utanför unionen.

Kan du se principen? Inte jag heller.

Vad som gör “lagom” än värre som en standard är att den inbjuder moraliskt oförsvarbara “kompromisser”. Vad är en “lagom” dos av orättvisa? Eller ofrihet? Ingen vet. Och hur i hela friden kan man någonsin ursäkta en “lagom” dos av orättvisa eller ofrihet? Men om “lagom” är standarden, då är det där man hamnar.

Barry Goldwater hade rätt när han sade att “I would remind you that extremism in the defense of liberty is no vice! And let me remind you also that moderation in the pursuit of justice is no virtue!” När det kommer till principer finns det inga kompromisser. Inga gråzoner. Inget “lagom”. Det är antingen eller.

Utan principer—eller mer generellt: abstrakt kunskap—som kan vägleda oss, måste vi förlita oss på känslor och traditioner. Men detta är uppenbarligen inget rationellt sätt att leva—eller organisera ett samhälle. Det må så vara att kristdemokraternas instinkter är bättre än t ex centerpartisternas. Men kristdemokraternas instinkter är ändå ingen rationell grund för politiken.

Min klagan handlar alltså inte om kristdemokraternas sakpolitik (det är ett inlägg för en annan dag), utan mot det epistemologiska förfall som det konkretbundna (icke-begreppsliga) “lagom”-tänkande representerar.

“Lagom” bör inte ligga till grund för politiken. Politiken bör istället—liksom alla andra aspekter av våra liv—uteslutande bestämmas av förnuftet, inte känslor och traditioner. Att vägledas av förnuftet betyder att vi vägleds av abstrakt kunskap, inklusive fundamentala generaliseringar. Vi bör med andra ord vägledas av principer.

$ $ $

På tal om vikten av att vägledas av förnuftet och principer, vill jag tipsa om Leonard Peikoffs briljanta Ford Hall Forum-föredrag “Why Should One Act On Principle?”

Lögnen om “den ekologiska skuldens dag”

Jag vet inte hur det är med dig, men jag hör jämt och ständigt miljöaktivister komma med följande memorerade ramsa:

Idag lever människan över “jordens tillgångar”. Mänskligheten “förbrukar” årligen 1,7 jordklot. Och om alla lever som i den rika kapitalistiska världen då skulle vi årligen “konsumera” upp 4,5 planeter. Så vi måste minska människans “ekologiska fotavtryck”.

Måste vi? Jag tror inte det.

Jag tror inte att de flesta som upprepar denna ramsa själva förstår vad det är de säger. Själv hade jag länge inte en aning om vad allt detta handlar om.

När jag först stötte på påståendet att mänskligheten “förbrukar” motsvarande flera planeter, ignorerade jag det. Det intresserade mig inte mer än flat earth-nonsens eller kreationist-dravel.

“Miljörörelsen” saknar trovärdighet. “Miljörörelsen” har nämligen en historia av att komma med den ena ovetenskapliga domedagsprofetian efter den andra—varav nästan samtliga har visat sig vara antingen extremt överdrivna eller helt overkliga. Det är därför jag tenderar att ta allt som miljörörelsen häver ur sig med gigantiska skopor salt.

Men så en vacker dag blev jag nyfiken. Jag ville veta exakt vad miljörörelsen menar med människans “ekologiska fotavtryck” och exakt på vilken grund de kommer fram till att människans konsumtion “överskrider” “jordens kapacitet”. Så jag bestämde mig för att undersöka detta närmare.

Man skulle kunna tro att de som häver sig denna memorerade ramsa har suttit ned och räknat på hur mycket resurser vi årligen “äter” och sedan räknat på hur mycket jorden kan “ransonera” ut årligen. Och när de sedan lägger ihop allt hamnar de i slutsatsen att vi “tar” mer än vad jorden “ger”. Därför behöver 1,7 jordklot.

Men om detta är vad du tror, då tror du fel.

För att se detta, låt oss bryta ned detta. Först, hur definieras det “ekologiska fotavtrycket”?

MyFootprint.org förklarar att “the ecological footprint” “estimates the amount of land and ocean area required to sustain your consumption patterns and absorb your wastes on an annual basis”.

Det “ekologiska fotavtrycket” ska alltså mäta hur mycket land- och havsyta vi behöver för att kunna skapa vårt välstånd och “absorbera” vårt “skräp”.

Och land- och havsytan används för att konkretisera det ekologiska “fotavtrycket”. Det är för att göra människans “inverkan” enklare att visualisera och därmed dramatisera.

Så när de säger att vi lever över “jordens tillgångar” eller att vi “överskrider jordens kapacitet”, då menar de att vi inte har tillräckligt med land- och havsyta för att tillgodose människans “konsumtion”. Vi “använder” alltså, på något sätt, mer land- och havsyta än vad det finns till.

Om du tycker att detta låter förvirrande, då ska du veta att du inte är ensam.

Hur kan man komma fram till en sådan absurd slutsats? För hur kan man använda mer land- och havsyta än vad som finns?

Jo, det ska jag förklara. Och genom att förklara detta kommer du att se att det åtminstone finns tre stora problem med detta resonemang. (Det finns fler filosofiska problem med detta resonemang, men jag ber om att få återkomma till dem i en annan artikel.)

Låt oss för argumentets skull gå med på att det är rätt och rimligt att titta på land- och havsytan vi behöver för att avgöra människans “ekologiska fotavtryck”. Nu är saken bara den att även om vi antar det, så använder vi inte ens i närheten av att “konsumera” motsvarande 1,7 planeter. Vi är inte ens i närheten av att “överskrida” ett jordklot.

Detta är inget jag har räknat fram. Detta är vad ekologisterna själva medger i deras propagandamaterial.

Enligt Global Footprint Network krävde människans totala välståndsproduktion 1960 ungefär 0,4 av jordens yta. 2014 kräver människans totala välståndsproduktion att vi använder upp ungefär 0,6.

I verkligheten är vi alltså inte ens i närheten av att “överskrida” jordens kapacitet. Tvärtom lever vi långt under vad jordens “budget” klarar av. Vi har inget “underskott” utan ett “överskott”. Vi bygger inte upp någon “ekologisk skuld” vars “räntebetalningar” en dag kommer att göra slut på oss alla.

Så hur kommer de då ändå fram till att människans välståndsproduktion årligen “slukar” 1,7 jordklot? Inte genom att titta på vad vi “konsumerar” i relation till jordens “budget”, utan genom att räkna på hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans “skräp” (“waste”).

Vad menar de med “skräp”? Du skulle kunna tro att de menar är soporna som hamnar på soptippen eller något liknande. Men då tror du fel. Nej, vad de först och främst menar med “skräp” är människans koldioxidutsläpp!

Att likställa människans koldioxidutsläpp med “skräp” som måste “absorberas” är absurt.

Kom ihåg vad du lärde dig i skolan: koldioxid utgör en förutsättning för människans liv på jorden. Koldioxid fertiliserar planeten. Människans koldioxidutsläpp gör jorden grönare. Den gör det därmed också lättare för oss att producera mer mat. Om något är vårt koldioxidutsläpp är ett nettoplus i “budgeten”, inte ett nettominus.

För att “omvandla” människans koldioxidutsläpp till en “börda” för jorden måste de på något sätt översätta det det till land- och havsyta. Så de gissar på hur mycket land- och havsyta som krävs för att “absorbera” det. kommer de fram till att vårt “fotavtryck” motsvarar 1,7 planeter. För en illustration, se bilden nedan:

Screenshot 2019-05-10 at 13.22.58.png

De kommer alltså inte fram till detta genom att räkna på hur mycket land- och hav vi faktiskt använder, utan genom att gissa fram hur mycket vi måste använda för att få det resultat som de söker.

När det kommer till vad som är fel med det “ekologiska fotavtrycket” som “mått”, har vi än så länge bara skrapat på ytan. Så låt oss skrapa lite mer och se vad mer vi kan hitta.

Det visar sig att även om vi ignorerar hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans koldioxidutsläpp och endast tittar på hur mycket land- och hav vi sägs “förbruka” för att producera vårt välstånd, tar ekologisterna även här fram en siffra som inte riktigt går att lita på. Även denna siffra är nämligen artificiellt uppblåst.

Förenklat går det till så här: Istället för att räkna på hur mycket landyta som t ex västvärldens bönder faktiskt använder för att producera mat, gissar de på hur mycket landyta som de potentiellt måste använda sig av för att producera lika mycket mat—om vi också antar att de använder land med genomsnittlig produktivitet.

Säg att USAs bönder är fem gånger produktivare än bönder som använder sig av genomsnittlig land. Per landyta producerar de amerikanska bönderna fem ton potatis per yta, medan andra bönder endast kan producera ett ton potatis per motsvarande genomsnittlig landyta.

Detta ska sedan räknas om så att vi ser hur mycket genomsnittlig land de amerikanska bönderna behöver för att producera lika mycket mat. Gör vi det då ser vi att de amerikanska bönderna behöver fem gånger mer landyta än vad de faktiskt använder oss av. (Beräkningen är lite mer komplicerad, men principen som jag försöker illustrera här är densamma.)

Det är denna artificiellt uppblåsta landyta som alltså ligger till grund för påståendet att vi behöver 4-5 jordklot om alla skulle åtnjuta en amerikansk levnadsstandard, inte de landyta som de faktiskt använder sig av.

Så när vi skrapar lite på ytan, kan vi se att det “ekologiska fotavtrycket” är ett politiserat och vilseledande “mått”. Det är propaganda, inte vetenskap.

$ $ $

Apropå myten om “jordens begränsade resurser” och människans “överexploatering”, vill jag avsluta med an briljant konkretisering av George Reismans observation att “the entire earth consists of solidly packed chemical elements”. Illustrationen står Robert Zubrin för:

In what sense can a resource be regarded as finite if you not only never run out, but never experience any shortage? Our ability to turn the matter composing our planet into useful items is increasing daily. Someday it may all be useful. The Earth has a mass of six trillion trillions (6 x 10^24) kilograms. That means that even if the human population expanded a thousandfold, from its current six billion to six trillion, there would still be a trillion kilograms of mass on this planet for each and every one of those six trillion citizens. Earth, moreover, is not the only world. We have already taken our first baby steps into space. . . (ss. 121-122.)

Låt mig med detta citat varmt rekommendera kapitel 3 “Natural Resources and the Environment” i Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman, The Ultimate Resource 2 av Julian Simon och The Merchants of Despair av Robert Zubrin. Det finns fler böcker på ämnet, men dessa ger tillsammans en bra överblick och grund att stå på.

I samma veva vill jag också passa på att tipsa folk om att läsa (eller lyssna på) Ayn Rands essä “The Anti-Industrial Revolution”. Här lägger Ayn Rand fram ett vidare och djupare perspektiv på miljörörelsens filosofiska natur. Och som ett komplement till Rands essä vill jag tipsa om George Reismans essä “The Toxicity of Environmentalism”.

Greta Thunberg har rätt

Häromdagen läste jag av en ren slump en Tweet av Greta Thunberg i vilken hon skrev:

Greta har rätt. Det vore bättre om hon och alla andra så kallade miljöaktivister beskrev deras domedagsprofetior på detta sätt. Då blir det nämligen enklare att upplysa allmänheten om hur fel Greta med flera har.

Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side”.

Så sant så. Irrationella ideologiska rörelser (som t ex miljörörelsen) måste vara oklara och dunkla; implicita och vaga. De skulle nämligen snabbt kollapsa om dess företrädare alltid var klara och tydliga; explicita och precisa.

Att komma med precisa och specifika domedagsprofetior hjälper endast till att undergräva folks förtroende för miljörörelsen. När jag upptäckte att de hade fel om en sak (t ex kampanjen mot DDT), då började jag undra vad mer de hade fel om. Och när jag väl började gräva upptäckte jag att de hade haft fel om praktiskt taget allt de har skrämt upp allmänheten med de senaste 60 åren. Nästan alla deras domedagsprofetior är antingen extrema överdrifter eller också helt ogrundade. (För detaljer rekommenderar jag böcker som t ex The Moral Case for Fossil Fuels av Alex Epstein, Rational Readings on Environmental Concerns av (redaktör) Jay H Lehr, The Merchants of Despair av Robert Zubrin, The End of Doom av Ronald Bailey och The Skeptical Environmentalist av Björn Lomborg.) När man har så konsekvent fel, år efter år, då beror det på att man har en filosofisk “bias” som gör en oförmögen att se verkligheten som den är och att tänka rationellt. Det är därför de sällan stannar upp och börjar ifrågasätta sina premisser. (Jodå. Det finns undantag. T ex Greanpeace-medgrundaren Patrick Moore.)

Ingen ifrågasätter “klimatförändringarnas” verklighet. Ingen. Klimatet har alltid förändrats. Det är bland annat därför som en del ifrågasätter människans påverkan. Men att prata i termer av “klimatförändringar” är att bjuda in fördelaktig vaghet.

Miljörörelsen slutade prata om den globala uppvärmningen av PR-strategiska skäl, inte vetenskapliga. De visste nämligen att om uppvärmningen inte blev tillräckligt stor då skulle det genast bli svårare att påvisa några negativa konsekvenser som de skulle kunna skrämma upp folk med. Men “klimatförändringar”, det är genialt. Det kan aldrig slå fel. Blir det kallare? Varmare? Torrare? Fuktigare? Mer nederbörd? Mindre? Fler stormar? Färre? Oavsett vad som händer kan det tjäna som skrämmande “data” eller “bevis” för nästa insamlingskampanj.

Oavsett vilken roll människans påverkan har (eller inte har), är den viktigaste frågan huruvida uppvärmningen är katastrofal—eller lagom och därför hanterbar. Alla “belägg” för en katastrofal uppvärmning består av spekulationer, inte observationer. Spekulationerna utgörs av klimatmodeller. Klimatmodeller som än så länge har haft en urusel förmåga att spegla verkligheten och att göra korrekta förutsägelser. Utan dessa korrupta klimatmodeller har vi inget annat än en lagom och hanterbar uppvärmning—och som dessutom har tagit en nästan 20 år lång paus.

Ser vi på helheten och det långa perspektivet, då är det uppenbart att människans förbränning av fossila bränslen inte leder till död och lidande utan tvärtom till liv, välstånd och lycka. Anledningen är att allt som gör livet möjligt kräver massor med energi—riklig, billig och pålitlig energi. Och fossila bränslen är än så länge den enda energin som kan leverera detta. Därför är fossila bränslen den moraliskt och praktiskt sett överlägsna formen av energi—i alla fall om människans liv och välbefinnande är din standard. (Det är min standard.)

Ja, Greta Thunberg har rätt. Sluta prata om “klimatförändringarna” eller ens “klimathotet” (som också är vagt). Jag uppmuntrar Greta med flera att bli mer klara och tydliga. Mer explicita och precisa. Då kommer det nämligen att bli mycket enklare för fler människor att se igenom Greta med fleras anti-industriella, anti-teknologiska, anti-kapitalistiska och därför också anti-mänskliga och anti-livsbejakande kampanj mot fossila bränslen.

My first podcast, “One small voice”

Yesterday I launched my podcast “One small voice.” In the premiere episode, I explain why Venezuela is socialist, and not a “mixed economy” like Norway.

If the player above refuses to work, then click here to listen.

Readers of this blog will probably recognize that the podcast is based on my fairly popular article “Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?” In that article, I also provide all the links backing up everything I’m saying in the podcast. That article can also serve as a semi-transcript for my podcast. Unfortunately, the article is in Swedish so you will need to Google translate it if you want to get an idea of what I’m saying.

As an aside, I’d like to say that even if you listened to my podcast, it might still be worth your time and effort to read a roughly translated version as a supplement to my podcast. That is because my article is—in my extremely humble opinion—the definitive article on the subject. (Strictly speaking, there is no such thing as a “definitive article” on any subject, but if there ever were one, this article would qualify.) No other article even comes close when it comes to making the argument that Venezuela is, in fact, socialist. Or to put it another way: If this article won’t convince you, nothing ever will.

In any event, I decided to make a podcast because I noticed—to my great joy and pride—that I have a surprising number of international readers. For months the world’s most ambitious readers have been using Google Translate to read (or guess) what I’m saying. That made me realize that there is some international demand for my content (which makes perfect sense considering the generally high quality of my articles). But instead of writing the same articles twice, I will for now use the podcast to “reproduce” some of my articles into English.

I expect people to comment on the production value (or the lack thereof) of the podcast. Let me say in advance that I’m fully aware of some of these issues (e.g., the microphone). But I have to start somewhere.

In passing, I’d like to point out that I made everything in one day. This was also the first time I used GarageBand. Considering that I’ve never done anything like this before, I’m actually quite happy and proud over the outcome. When it comes to hands-on tasks such as producing a podcast, I believe in trial and error and learning by doing. So expect some changes in the format and that the general quality will hopefully improve.

To make the world a better place we need to spread rational ideas and arguments. Nobody can do everything, but everyone can do something. I know that I’m doing my part. So if you like the podcast, then I encourage you, in the name of your own rational self-interest, to act on what you know is true and good. Act with integrity. Practice what you preach—and share the link on social media. (If you don’t like the podcast, then by all means act as if it doesn’t exist. I don’t want people to share the link for altruistic reasons. I don’t want the unearned.)

The podcast is currently available on Anchor, Pocket Casts and Stitcher. I expect more platforms to be added to the list.

Den svenska pesetan

Den svenska kronan rasar i värde. Kronan har sannolikt aldrig varit svagare. Och tro inget annat: den fallande kronan gör svenskarna fattigare.

De senaste åren har kronan fallit rejält gentemot dollarn och euron. Gentemot dollarn är den svenska kronan en av världens sämsta valutor. Gentemot euron har Nordeas chefsanalytiker Henrik Unell bara ord och inga visor att komma med: “Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum…”. Stabilt.

Hur kommer det sig att kronan rasar? Det beror på att Sveriges statliga centralbank, Riksbanken, ser det som sin uppgift att verka för “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de “ständigt stigande priser”. De vill att konsumentpriserna ska stiga med ungefär 2% per år. De vill alltså att svenskarnas levnadskostnader ska fördubblas på en generation. Att den svenska kronans köpkraft halveras på 30 år.

På ren svenska betyder detta att Riksbanken ser det som sin uppgift att urholka värdet på våra pengar, att råna oss på vår köpkraft, att beröva oss på våra reala inkomster. Det låter helt vansinnigt, men det är sant.

Vad som gör Riksbankens penningpolitik frustrerande är anledningen till att den måste ta i med “hårdhandskarna”, nämligen globaliseringen och digitaliseringen. Tillsammans hjälper dessa reala faktorer till att hålla nere konsumentpriserna. Det är tack vare den välståndsexplosion—som globaliseringen och digitaliseringen motsvarar—som så många varor och tjänster är billigare än vad de annars skulle ha varit. Det är denna utveckling som Riksbanken försöker bekämpa genom sitt vansinniga krig mot den svenska kronan. Absurt men sant.

Trots att många svenskar redan känner av effekterna av Riksbankens ansträngningar att förstöra kronans värde, insisterar centralbankirerna att det inte finns någon koppling mellan en svagare krona och svenskarnas levnadsstandard. Som “bevis” hänvisar de oss till utvecklingen av Sveriges BNP per capita. Men detta är vilseledande.

I den mån BNP per capita mäter vår levnadsstandard, mäter den i detta sammanhang bara “det man ser” men “inte det man inte ser” som den franske ekonomen Frédéric Bastiat skulle ha sagt. Det man inte ser är hur mycket högre vår levnadsstandard skulle ha varit om det inte vore för Riksbankens inflation.

Sedan får man inte glömma bort att det finns en viss fördröjning mellan kronans ras och hur konsumentpriserna justeras. Sådana saker som kontraktens genomsnittliga löptid påverkar hur snabbt de inhemska konsumentpriserna justeras upp för att kompensera för den svagare kronan. Därför finns det en fördröjning mellan BNP per capita-statistiken och verkligheten du redan lever i.

Du kan själv se hur den svagare kronan gör att nästan allt du importerar blir dyrare. Att sätta mat på bordet, att värma huset, att tanka bilen, att resa utomlands och att köpa importerade kapitalvaror (datorer, bilar, smarttelefoner, osv) blir dyrare. För att ha råd med lika mycket som tidigare måste du antingen köpa mindre av andra varor och tjänster eller också måste du jobba och slita fler timmar för att kunna ha råd att köpa lika mycket som tidigare. Vem känner sig rikare av att inte längre ha råd att resa utomlands på semester? Eller av att behöva jobba fler timmar för att ha råd att tanka bilen?

Så du inbillar dig inte att priserna stiger som en direkt följd av den svenska kronans kollaps. Det är ingen illusion att dina pengar inte längre räcker till. Den svagare kronan gör dig fattigare.

Globaliseringen och digitaliseringen dämpar KPI

Världen över jobbar centralbankerna på att uppnå “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de dock inte vad man först skulle kunna tro, nämligen att priserna varken stiger eller faller, utan står ganska stilla. Att de, så att säga, är stabila. Nej, med “stabila priser” menar de istället ständigt stigande priser. Deras mål är att konsumentpriserna (mätt med konsumentprisindex, KPI) ska “stabilt” stiga med ungefär 2% per år. Tack vare “stabila priser” kommer levnadskostnaderna att fördubblas på en generation!

Men på sistone har centralbankerna haft det tufft. Det har varit svårare än vanligt att fördyra vår tillvaro. Och detta är ett bekymmer för centralbankirerna.

Man skulle kunna tro att det är en bra sak att våra priser står stilla eller (om det vill sig riktigt väl) kanske till och med faller lite. Det betyder ju att vår köpkraft ökar. Detta betyder att vi kan ha råd med fler och bättre varor och tjänster, att vi kan köpa oss en högre och högre levnadsstandard.

Inflation är historiskt och logiskt sett definierat som en ökning av penningmängden som är snabbare än guldmängden. I praktiken är det bara staten som har makten att orsaka en sådan ökning genom att direkt eller indirekt trycka mer pengar. Så alternativt kan man definiera inflation som en ökning av penningmängden direkt eller indirekt orsakad av staten. (För detaljer se sidorna 911-ff. i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.)

När staten trycker mer pengar då jagar fler pengar en begränsad mängd varor och tjänster. Så priset på varor och tjänster tenderar att, sakta men säkert, “bjudas upp”. En del priser stiger mer, andra mindre. En del går upp tidigare, andra senare. Våra pengar förlorar sin köpkraft och minskar i värde. Men det är inte bara konsumentpriserna som stiger. Flera breda kategorier av priser stiger: råvaror, producentvaror, fastigheter, aktier, obligationer, konst, ädelmetaller, osv stiga. Och en del av dessa priser stiger ofta snabbare än konsumentpriserna.

Låt mig konkretisera detta med några exempel från USA. Mellan 2000-2012 steg råvarupriserna i genomsnitt med 10% per år. I perioder har producentpriserna stigit med 5-10% per år (2000-2008; 2010-2012; 2017-). Fastighetspriserna har stigit med 5-10% per år (1998-2006; 2012-). Och sedan år 2000 har dollarpriset på guld i genomsnitt ökat med 8,5% per år.

Så hur kommer det sig att centralbankerna “kämpar” med att öka konsumentpriserna?

Den främsta förklaringen är att i den mån affärsmän (kapitalister, entreprenörer och företagsledare) kan producera välstånd snabbare än vad staten kan trycka pengar då tenderar priserna att stiga mindre eller inte alls. Har man tur kan priserna till och med falla. De senaste tjugo åren är det främst två faktorer som dämpar konsumentpriserna: globaliseringen och digitaliseringen.

Globaliseringen syftar till internationaliseringen av arbetsdelningen och handeln. Tack vare globaliseringen har lågkostnadsländer i Sydostasien öppnats upp för världen. De har börjat massproducera ett fantastiskt överflöd av billiga produkter. Sydostasien har blivit hela världens verkstad—och detta beror, i sin tur, dels på att de inte är lika tyngda av höga välfärdsutgifter, höga skatter, höga löner framtvingade av staten såväl som kostsamma regleringar. I Nordamerika har handeln mellan Kanada, USA och Mexiko öppnats upp. Och i Europa har EUs tullfria interna marknad expanderat. Globaliseringen har gett oss billigare bilar, möbler, kyl- och frys, disk- och tvättmaskiner, dammsugare och mikrovågsugnar, TV-apparater och TV-spel, datorer och smarttelefoner, kläder och smink, osv.

Med digitaliseringen syftar jag på kombinationen av datorer och bredband. Denna kombination har skapat en hel kategori av extremt billiga digitala varor och tjänster som Spotify, Skype och Netflix. Istället för att lägga flera hundratals euros på att köpa flera album och singlar varje månad, kan jag betala så lite som €10 per månad och få tillgång till all världens musik genom Spotify. Om jag skulle betala för allt detta då hade det lätt kostat mig åtskilliga hundratals eller tusentals euros varje månad.

Så utan globaliseringen och digitaliseringen—som tillsammans utgör en explosionsartad ökning av välstånd—skulle konsumentpriserna sannolikt stigit betydligt mer än 2% per år.

Det finns några indirekta belägg för detta. Ekonomerna vid American Institute for Economic Research (AIER) har skapat ett prisindex som exkluderar billiga, massproducerade sällanköpsvaror importerade från lågprisländer såväl som extremt billiga digitaliserade varor och tjänster. Kvar blir en korg med dagligvaror och -tjänster som mat, kafé, restaurang, energi, bränsle, kabel-TV, toalettpapper, tandkräm, hushållstjänster, läkemedel, bio, nyhetstidningar, osv. AIER-ekonomerna kallar deras prisindex för Everyday Price Index (EPI) eller “vardagsprisindex”. Det visar sig att under perioder då KPI “bara” har steg med 2-6%, steg EPI istället med 5-15%!

Så det är sannolikt tack vare världskapitalismen och den digitala teknikens framsteg—och den välståndsexplosion som dessa två reala faktorer utgör—som konsumentpriserna “bara” stiger med 2% per år. Kan du föreställa dig hur mycket högre din köpkraft, och därmed hur mycket rikare du skulle vara, om bara centralbankerna gav upp ambitionen att till varje pris urholka pengarnas värde?

Tacka kapitalet för höga löner och generösa förmåner, inte “rörelsen”

Det är idag många som tror att just svenska arbetare har det så otroligt bra tack vare arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor”. Detta är en myt som bygger på en kombination av marxistiska premisser som förvirrar och förblindar människor samt generell nationalekonomisk okunskap. Denna myt sprids i de statliga skolorna där barnen knappt lär sig någon historia eller sund nationalekonomi. Däremot lär de sig en massa marxistisk propaganda på SO-lektionerna.

Sanningen är att svenska arbetarnas höga löner och förmåner är helt och hållet en produkt av deras höga produktivitet. Det enda sättet man kan höja lönerna och/eller erbjuda fler och mer generösa förmåner såsom fem veckors semester, betald föräldraledighet, osv., utan att detta resulterar i lägre löner eller högre arbetslöshet, är för att produktiviteten ökar tillräckligt mycket. Och vad är den enskilt främsta orsaken till högre produktivitet? Kapitalackumulering. Det är därför man kan se detta samband mellan arbetarnas höga löner och generösa förmåner, och i förlängningen massornas levnadsstandard, och kapital investerat per arbetare, över hela världen och genom hela historien.

Det är affärsmännens sparande och investeringar som leder till kapitalackumulation, högre produktivitet och högre reallöner. Inte konsumtion—vare sig massornas eller affärsmännens. Affärsmän ackumulerar kapital, välstånd som används för att skapa mer välstånd, genom att spara och investera sina inkomster produktivt. Kapital investeras i produktiva, lönsamma företag som skapar jobb och producerar värdefulla varor och tjänster. Vinsterna som sparas får kapitalet att växa. Det växande kapitalet investeras i verktyg och maskiner som ökar arbetarnas produktivitet (genom att t ex möjliggöra massproduktion för massorna); utvecklandet och omfamnandet av ny teknologi som ytterligare höjer arbetarnas produktivitet (t ex nya och bättre robotar); nya industrier där arbetarna kan skapa större värden per timme än i de gamla industrierna (t ex bil-industrin istället för häst och vagn-industrin). Kapital investeras också producerandet av kapitalvaror (t ex ovannämnda robotar) vilket direkt bidrar till kapitalackumulationen och därmed högre produktivitet och reallöner.

Kapitalackumulering höjer också arbetarnas löner eftersom det utgör efterfrågan på arbete. Jobb och löner skapas och betalas med nämligen affärsmännens kapital, och inte som de flesta tror med försäljningsintäkter.

Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin.

Ju mer kapital, desto större är efterfrågan på arbete. Ju större efterfrågan är—och därmed också konkurrensen om arbetskraft—desto mer kommer affärsmännen att bjuda upp löner och förmåner. Det är därför som det alltid ligger i arbetarnas—den stora massans—rationella egenintresse att värna om den privata äganderätten, inte minst för de allra mest produktiva och förmögna affärsmän. Ju mindre deras förmögenheter utsätts för skatter och inflation, desto mer kapital finns det för att efterfråga just arbete. Det vill säga, för att skapa jobb, konkurrera om arbetskraften, höja löner och strössla på med förmåner.

Affärsmännens konkurrens om arbetskraften gör att de måste erbjuda sina nuvarande eller framtida arbetare attraktiva villkor: bra löner och fina förmåner. Det är vinstintresset som motiverar dem till att erbjuda attraktiva villkor, inte arbetarnas “behov”. För om de inte erbjuder tillräckligt bra villkor kan de gå miste om sina nuvarande eller framtida arbetare. De kan ju förlora dem till konkurrenterna. Och det är inte bra för vinsten. Titta på hur fotbollslagen i Europa slänger miljontals kronor efter talanger. Om de inte erbjuder tillräckligt bra löner och villkor, kan fotbollsspelarna byta lag. Principen är densamma för hela ekonomin.

Detta för mig nu till en intressant datapunkt som jag nyligen stötte på. Vet du hur många amerikanska kvinnor som får betald föräldraledighet av sin arbetsgivare? De allra flesta tror säkert att det är noll eller nära noll. I verkligheten rör sig om mellan 40-60%. Och andelen har tre- eller fyrdubblats de senaste femtio åren.

Detta beror inte på att den amerikanska arbetarrörelsens “kamp” för “bättre villkor” äntligen har börjat få avkastning. Det beror inte heller på att USAs socialdemokrater har tvingat fram denna utveckling. Nej, det är vinstintresset—ren och skär girighet—som motiverar affärsmännen att erbjuda bättre löner och villkor.

Det är samma vinstintresse som motiverar affärsmän att erbjuda kortare arbetsdagar och betald semester. Det är också samma vinstintresse som har motiverat affärsmän att erbjuda sjukvårdsförsäkringar, subventionerad universitetsutbildning, subventionerad dagis (ibland på arbetsplatsen), subventionerad tjänstepension, osv., osv., osv.

Ju intensivare konkurrensen om arbetskraft blir, desto kreativare måste affärsmännen bli för att locka arbetare. De måste komma på mer okonventionella förmåner som t ex betald ledighet på fredagar och anställningsbonusar på tiotusentals till hundratusentals kronor.

För kvinnor är det attraktivt om arbetsgivaren lockar med betald föräldraledighet. Därför är detta också något som fler och fler affärsmän erbjuder. Och det är, som sagt,  kapitalackumulation och, som en följd, högre produktivitet som gör detta ekonomiskt möjligt. Utan kapitalackumulering hade generösare förmåner kommit till priset av relativt eller absolut lägre (real)löner och/eller högre arbetslöshet.

Statligt påtvingade förmåner som t ex fem veckors betald semester är alltså inte något som arbetarna har fått som en gåva av staten eller av Socialdemokraterna eller av arbetarrörelsen. Det är i grunden en produkt av affärsmännens kapitalackumulering. För affärsmännens del gör det ingen större skillnad hur mycket av kompensationen som utgörs av lön eller förmåner, kostnaden är ju densamma i vilket fall som helst. Men om de inte själva får välja om de vill ge arbetarna mer i lön istället för betald ledighet, kommer påtvingade förmåner endast att “betalas” av arbetaren själv då hon får en lägre lön än vad hon annars skulle ha fått och/eller att hennes framtida löneförhöjningar blir lägre än vad de annars skulle ha kunnat bli.

Så när Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om hur de har tvingat fram betald ledighet (t ex fem semesterveckor), då skryter de bara om att de har tvingat på arbetare lägre löner än vad de annars skulle ha fått. De skryter om att de har tagit bort möjligheten att förhandla fram en annan bättre kompensationsmix. Om affärsmännen inte tillåts sänka lönerna (relativt och/eller absolut), då kan de bli tvungna att ta igen för de högre arbetskraftskostnaderna genom att göra sig av med arbetare och/eller höja sina priser. I den mån så sker, då följer det att Socialdemokraterna och arbetarrörelsen skryter om att de har tvingat fram bättre villkor för vissa genom att tvinga fram sämre villkor i form av arbetslöshet och/eller lägre reallöner för andra.

Så för att sammanfatta: Svenskarnas höga löner och generösa förmåner beror inte på arbetarrörelsens kamp, utan på affärsmännens kapitalackumulering och vinstintresse. Svenskarna bör därför vara tacksamma för affärsmännens förmåga och vilja att bedriva lönsamma företag, spara och investera, inte arbetarrörelsens i bästa fall irrelevanta och i värsta fall destruktiva “kamp” för “bättre villkor”.