#Januariöverenskommelsen vs. individens frihet

Jag har nu läst utkastet till den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Och som en extrem dvs konsekvent individualist är jag knappast nöjd.

Jag tänker inte säga vad jag tycker om att Centerpartiet och Liberalerna (som utger sig för att vara liberala) tänker tjäna som stödpartier åt en S+MP-regering. Jag tänker inte ödsla tid åt att gissa om vad V och S har kommit överens om. Jag kommer inte heller att spekulera kring värdet av en massa utlovade utredningar.

Istället tänker jag bedöma januariöverenskommelsen (JÖK) utifrån ett, i den svenska samhällsdebatten, totalt främmande perspektiv, nämligen principen om individens rättigheter dvs individens frihet.

Så frågan är: Kommer JÖK att öka individens frihet? Eller inte?

JÖK har några bra dvs liberala idéer. Till exempel att avskaffa värnskatten, rucka på arbetsrätten och luckra på hyresregleringen. Men det finns också en massa riktigt dåliga dvs anti-liberala idéer. Och frågan är vad, om något, som väger över.

De allra värsta punkterna—med individens frihet som måttstock—består av så kallad miljöpolitik. Så gott som allt som går kallas för “miljöpolitik” kränker individens rättigheter och är därför anti-liberalt.

Nej, det finns ingen rätt att skada andras egendom eller hälsa med till exempel skadliga utsläpp. Enligt individualismen är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Så det finns ett argument för lagar som t ex begränsar eller förbjuder skadliga utsläpp. Men detta är inte vad “miljöpolitik” går ut på.

För att se varför måste man först förstå att “miljöpolitiken” vilar på miljörörelsens föreställning att naturen är “helig”. “Naturen” (“miljön”, “planeten”, “den biologiska mångfalden”, etc.) har nämligen, enligt miljörörelsens chefsideologer, ett egenvärde dvs ett värde av, i och för sig själv—alltså helt oberoende av ett värderande subjekt som du och jag.

Enligt miljörörelsen är måttstocken för gott och ont “det som skyddar naturen från människan, inte naturen för människan”. Det onda är “människans påverkan på naturen“, varför det goda är “det som minimerar människans påverkan på naturen”.

Miljörörelsens måttstock har inte bara livsfientliga implikationer; den har dessutom frihetsfientliga. Varför? Därför att människor måste exploatera naturen för att kunna leva och blomstra. Det finns alltså inget människor kan eller måste göra för att överleva utan att “påverka” naturen. Staten bör därför ta till tvång och våld för att minska människans påverkan dvs för att stoppa enskilda människor från att göra vad de måste för att leva och blomstra. Då allt vi gör påverkar naturen, kan och bör allt vi gör också kontrolleras av staten. Miljörörelsen är således en totalitär rörelse.

C, L, S och MP vill—i enlighet med miljörörelsens livs- och frihetsfientliga perspektiv—införa, bevara eller förvärra en lång rad skadliga, statliga tvångsingrepp för att åstadkomma en så kallad klimatomställning. Det (verklighetsfrånvända) målet är att göra Sverige till “världens första fossilfria välfärdsland”.

Det handlar om att diktera och styra över individens liv genom att införa och höja “miljöskatter”, statliga subventioner för “förnybar energi”, statliga subventioner för att skydda “värdefull natur”, subventionera “den biologiska mångfalden”, etc., etc., etc. Det handlar alltså om att tvinga individen att offra sitt liv, välbefinnande och sin frihet för “klimatets” skull.

Även om du verkligen tror att “klimatförändringarna” utgör ett hot mot individers rättigheter, varför staten kanske borde och kunde göra något åt saken, är “miljöpolitik” ändå oförenlig med individens frihet (och rättvisan) och därför moraliskt och politiskt oförsvarbar. Ta till exempel ett anti-liberalt förslag som C och L nu ställer sig bakom: flygskatten.

Att med miljöskatter och andra statliga kontroller begränsa individens frihet att flyga med anledning av “klimatförändringar” som ska orsakas av mänsklighetens samlade utsläpp av så kallade växthusgaser, är att straffa individen för något som hon omöjligen kan vara skyldig till. Det beror på att den enskilde individens bidrag till “klimatet” är försumbart.

Detta är något som alla är överens om. Ja, till och med de mest dogmatiska klimatalarmisterna. Det är därför de hysteriskt skriker om att vi måste tvinga ned mänsklighetens samlade förbränning av fossila bränslen med minst 80% för att överhuvudtaget ha en chans att “rädda klimatet”. Om så, då följer det logiskt att den enskilde individens koldioxidutsläpp varken gör till eller från.

Eller för att uttrycka samma poäng på ett annat sätt: Om hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp inte gör någon skillnad för “klimatet”, då följer det att ingen enskild individs koldioxidutsläpp gör någon skillnad eftersom inga individer som släpper ut lika mycket koldioxid som hela Sverige.

Så om den enskildes koldioxidutsläpp är försumbart (vilket den är), då finns det inget liberalt argument för sådana anti-liberala åtgärder som t ex flygskatten. (Vad som inte är obetydligt är hur mycket bättre människors liv är tack vare flyget. Sanningen är att flyget förbättrar människans miljö.)

Det går inte att försvara anti-liberal miljöpolitik på individualistiska grunder. Det går bara att försvara den på kollektivistiska. Notera att de gröna vill straffa, tygla och offra individens frihet för… För vad? Inte för dina påstådda synder, utan för mänsklighetens samlade synder. Men att straffa, tygla och offra individen frihet att t ex resa med flyg för en påstådd “klimatpåverkan” som hon inte ens i teorin kan vara skyldig till bara för att hon är en del av mänskligheten, är att resonera som en kollektivist, inte individualist.

Så för att sammanfatta. JÖK är fullproppad med anti-liberal miljöpolitik. Därför är jag rädd för att JÖK leder till att individens frihet minskar, inte ökar. Jag är också rädd för att de liberaler som är positiva till JÖK inte ser den gröna, totalitära skog som växer mitt framför ögonen på dem.

Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Hur väst svek Charlie Hebdo

Så här inleder ARIs Elan Journo sin senaste artikel (“The Betrayal of Charlie Hebdo”) om hur väst svek Charlie Hebdo och yttrandefrihetens sak:

Four years ago — on January 7, 2015 — jihadists burst into the Paris office of Charlie Hebdo and shot to death members of the magazine’s staff.

Immediately after the massacre, countless people took to the streets to remember the fallen journalists. Globally on social media, many echoed the slogan “Je Suis Charlie” in solidarity.

But when the moment faded, it became clear that the threat to freedom of speech emanates not only — or even primarily — from the “jihadists’ veto.” The deeper problem is us. There’s pervasive antipathy to the principle of freedom of speech. Unless we understand and value it, we will lose this crucial right.

Om du också månar om yttrandefriheten, då råder jag dig att läsa och att sprida artikeln vidare.

Alexandria Ocasio-Cortez och är/altruism-dikotomin

Den amerikanska pressen har börjat notera att Alexandria Ocasio-Cortez har en tendens att ljuga och hitta på. Och det är ju bra. Bättre sent än aldrig.

Ocasio-Cortez har tidigare bland annat påstått att den enda anledningen till att arbetslösheten i USA är så låg är för att “alla har två jobb” och “jobbar 60-70 timmar i veckan” (och ändå kan de knappt överleva på vad de tjänar).

Detta påstående är felaktigt. Det är så felaktigt att det är omöjligt att tro att Ocasio-Cortez ens försökte ta reda på sanningen. Nej, hon bara ljuger och hittar på—och hoppas på att ingen ska se igenom henne.

Men vad som slog mig när jag läste Washington Posts genomgång av Ocasio-Cortez inställning till sanningen är att det ändå finns en viss intern “logik” här.

Låt mig citera vad Ocasio-Cortez sade i sin intervju med CNNs Anderson Cooper:

COOPER: One of the criticisms of you is that– that your math is fuzzy. The Washington Post recently awarded you four Pinocchios —

OCASIO-CORTEZ: Oh my goodness —

COOPER: — for misstating some statistics about Pentagon spending?

OCASIO-CORTEZ: If people want to really blow up one figure here or one word there, I would argue that they’re missing the forest for the trees. I think that there’s a lot of people more concerned about being precisely, factually, and semantically correct than about being morally right.

Ocasio-Cortez svar implicerar att fler borde vara mer måna om att ha rätt i moral än rätt i sak. Det är som om hon tror att man kan ha rätt i moral även om man har helt fel i sak; som om sant och falskt är en sak och vad som är gott och ont är en helt annan sak.

Vad är detta för inställning till fakta? Tja, detta är ju inget annat än “den konventionella visdom” som nästan alla filosofer har propagerat för sedan David Humes dagar.

Det råder, säger de, en fakta/värde-dikotomi. En klyfta mellan “är” och “bör”. En klyfta som inte går att logiskt överbrygga.

Det är sant att det inte går att deducera fram ett böra ur ett vara. Men det följer inte att det är omöjligt att logiskt härleda ett böra ur ett vara. Den ologiska slutsatsen följer bara om man lika ologiskt likställer logik med deduktion. Men logik är mycket mer än bara deduktion.

Logik är konsten att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Att resonera logiskt handlar alltså om att man ser till att våra tankar är förenliga med verklighetens fakta.

Ett sätt är att resonera logiskt är att deducera dvs att tillämpa generaliseringar på konkreter. Ett enkelt exempel på en deduktiv slutsats är “alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; därför är Sokrates dödlig”. Ett annat att resonera logiskt är att inducera dvs att observera konkreter och generalisera. Ett enkelt exempel på en induktiv slutsats är “alla människor är dödliga”. (Notera förresten att deduktion förutsätter induktion.)

Så att resonera deduktivt är ett sätt att motsägelsefritt identifiera och integrera verklighetens fakta; att resonera induktivt är ett annat. Och Rands argument för sin moralfilosofi är induktivt, inte deduktivt:

  • Fakta implicerar att livet är det som ytterst står på spel, varför det är det yttersta värdet. Fakta implicerar därför att människans liv—vad individens liv och lycka kräver—är måttstocken för bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, värden och moral. Det goda är det som främjar människans liv och välbefinnande och vice versa.
  • Fakta implicerar att det är endast om man vill leva som man bör handla i harmoni med verkligheten genom att leva i enlighet med moralprinciper som rationalitet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, integritet, självständighet och stolthet.
  • Fakta implicerar därför att moralen av nödvändighet är en—från början till slut—självisk eller egoistisk företeelse. Alla moraliska böra förutsätter nämligen att du vill leva. Om du inte vill leva, då finns det inte heller något som du bör göra. Så fakta implicerar rationell egoism. (Vad jag har beskrivit ovan är bara min extremt abstrakt sammanfattning av Rands induktiva argument för sin moralfilosofi. För en längre och mer detaljerad genomgång se t ex här, här och här, såväl som t ex här, här och här.)

Lägg märke till att Rand inte härleder någon version av den konventionella moralen. Rand förespråkar (rationell) egoism, inte altruism. Det är ingen slump.

Gemensamt för nästan alla filosofer är att de förespråkar någon form av altruism. Men inte bara det. De allra flesta likställer dessutom moral med altruism. De behandlar moral som en synonym till altruism. Så om det inte går att logiskt härleda någon altruism ur fakta, då betyder det att man inte kan härleda någon moral ur fakta. Och detta är viktigt för att förstå varför samma filosofer insisterar på att det inte går att härleda “bör” ur “är”.

För saken är den att hur man än vänder och vrider på det, så finns det inget sätt att logiskt härleda altruismen ur fakta. Det finns inte ett enda världsligt argument för altruismen. Inte ett enda.

Altruismen är en trossats, inte en logisk slutsats. Folk tror alltså på altruismen på samma sätt som de tror på Gud. Och att tro är att gå på sina känslor, inte fakta och logik. Så det är inte undra på att nästan alla filosofer tror att det är omöjligt att logiskt härleda altruismen ur fakta.

Så när allt kommer omkring borde det knappast komma som någon överraskning att folks moraliska dvs altruistiska övertygelser sällan eller aldrig har något med fakta att göra. Det finns ju ändå ingen nödvändig koppling, så varför ens försöka? Det är ju, som Alexandria Ocasio-Cortez antyder, ändå viktigare att ha rätt i moral än att ha rätt i sak.

Därför sopar Alexandria Ocasio-Cortez banan med republikanerna

Det är sällan som jag har tid att lyssna på längre podcasts. “Lyckligtvis” har jag lidit av insomnia de senaste dagarna. Så i hopp om att det skulle hjälpa mig att somna bestämde jag då för att lyssna på Yaron Brooks podcast.

Det var ett misstag.

Avsnittet jag lyssnade på handlade nämligen om Alexandria Ocasio-Cortez. Ocasio-Cortez är nog mest känd för hennes “demokratiska socialism” och ovanligt vänsterinriktade valplattform.

Vad går egentligen hennes politik ut på? Vad gör hon så framgångsrik och populär? Och vad säger hennes popularitet om demokraternas—och USAs—framtid?

Det enskilt mest fascinerande med detta avsnitt är att Brook visar varför republikanerna inte kan besvara Ocasio-Cortezs argumentation.

Republikanernas oförmåga att besvara Ocasio-Cortezs argumentation beror på deras inkonsekventa inställning till välfärds- och omfördelningspolitiken, en inkonsekvens som i sin tur beror på att de delar samma moral, nämligen den (kristna) altruistiska moralen.

Brook har rätt: om du delar den altruistiska moralen, då finns det inget svar på Ocasio-Cortezs argumentation. Då finns det inget som du kan sätta emot—i alla fall inget moraliskt hållbart argument. Det är därför Ocasio-Cortez mosar sina republikanska meningsmotståndare.

Tror du mig inte? Se då själva:

Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern

One of the methods used by statists to destroy capitalism consists in establishing controls that tie a given industry hand and foot, making it unable to solve its problems, then declaring that freedom has failed and stronger controls are necessary. — Ayn Rand

I min artikel “Hur de borgerliga skönmålar sjukvårdssocialismen” skrev jag att den svenska högern ofta agerar som socialismens PR-män när det kommer till sjukvården. (Med “högern” menar jag, förresten, de som huvudsakligen stöder individens frihet och kapitalism.)

Trots att de säger sig stå för marknadsekonomi, privat ägande, vinstintresset och konkurrens, tycks de vara helt ovilliga och/eller oförmögna att förespråka sjukvårdskapitalism. Sjukvården, säger de, ska vara “solidariskt finansierad över skattsedeln” som det eufemistiskt heter. Vilket alltså betyder att “sjukvården ska vara socialistisk”.

Men det är inte bara det att många högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer vägrar att argumentera för en kapitalistisk sjukvård; de allra flesta försöker till och med försvara och skönmåla den bristfälliga socialistiska sjukvården.

Under socialistisk sjukvård kontrollerar staten kostnaderna vanligtvis genom priskontroller och/eller ransoneringar. Således råder det alltid en artificiell, statligt planerad brist på sjukvård. Ett vanligt uttryck för denna brist är att folk tvingas att köa för vården precis som folk tvingas att köa för praktiskt taget allt i socialistiska länder.

Som jag förklarade i min förra artikel, så försöker högern ursäkta och rationalisera låga kvaliteten inom den socialistiska sjukvården genom att antyda att sjukvårdskvantiteten inte har en inverkan på sjukvårdskvaliteten—som om kvantitet och kvalitet inte hänger ihop. Säg det till dem som lider och dör på grund av bristen på sjukvård. Hur bra är vård som ransonerats bort?

Om man köper att ransoneringen av sjukvårdens kvantitet inte påverkar vilken sorts vård man får eller om man får den alls, fundera då på vad det innebär. Plötsligt finns det inga brister som socialisterna inte längre kan ursäkta eller motivera. I Venezuela skulle t ex socialisterna kunna skryta om att deras dagligvarubutiker och sjukvård och allt annat minsann är i världsklass: problemet är bara den omfattande bristen på allt. “Om du väl får tag på den där toalettrullen eller det där målet för dagen”, skulle de kunna säga, “då kommer du genast att inse att socialismen är det bästa som har hänt er!”

Så varför kommer då så många högerpolitiker, -debattörer och -sympatisörer till den socialistiska sjukvårdens räddning? Varför kan de inte förmå sig att opinionsbilda för sjukvårdskapitalism?

I grunden finns det två sammanhängande skäl. Det mest grundläggande är att de, precis som 99% av befolkningen, tror på fel moral: osjälviskhetens moral dvs altruismen. (Om altruismen är fel, vad är då alternativet? Egoismen.)

Högern tror som nästan alla andra att om människor behöver något då är de också, i enlighet med altruismens logik, berättigade till det. Människor behöver sjukvård, så de har rätt till sjukvård; de behöver utbildning, så de har rätt till skola; de behöver ekonomisk trygghet, så de har rätt till alla möjliga bidrag (inklusive bidrag som kallas för socialförsäkringar och pensioner); osv., osv., osv. Det är därför de inkonsekvent förespråkar välfärds- och omfördelningspolitik; det är också därför de motsägelsefullt förespråkar och försvarar sjukvårdssocialismen.

Men altruismen har inte hindrat den svenska högern från att i andra sammanhang förespråka en någorlunda pro-kapitalistisk (och anti-altruistisk) politik. Så det finns en ytterligare faktor som jag tror är ganska avgörande här. Och det är att högern har, som 99% av befolkningen, inte en susning om hur USAs sjukvård fungerar. Detta är viktigt eftersom så gott som alla—från höger till vänster—har fått för sig att USA representerar den fria sjukvårdsmarknaden. Så de tror att USA visar hur sjukvårdskapitalism fungerar. Därför tror de också att detta är vad du kan vänta dig om sjukvårdskapitalismen införs i Sverige.

Detta är fel.

Om du känner dig träffad då är detta inget att skämmas över—amerikanerna har inte heller en susning om hur deras system fungerar. Men okunskapen om USAs sjukvård är så extremt stor att den hämmar högern i sjukvårdsdebatten.

När det kommer till sjukvårdsdebatten behöver högern ett kunskapslyft. Så vad jag tänkte göra idag är att helt enkelt bespara er en massa tid och besvär genom att samla ihop några artiklar, essäer, och rapporter som tillsammans ger dig den intellektuella ammunition som du kommer att behöva för att konsekvent verka för individens frihet och kapitalism.

Dessa artiklar, essäer och rapporter kommer inte bara att göra er immuna mot vänsterns okunskap, myter, propaganda, desinformation och rena lögner om USAs sjukvård. De kommer dessutom att förse er med ett överflöd av praktiska och—viktigast av allt—moraliska argument mot socialistisk sjukvård och för kapitalistisk sjukvård.

Men innan jag kommer till listan, låt mig först etablera bakgrunden.

Det som mer än något annat gör USAs sjukvård avskräckande är just att den är så extremt dyr. Räkningarna som folk ofta får betala är ofta obscena och mardrömslika. Men varför är då vården så rysligt dyr i USA?

Enligt vänstern beror detta på att “Sådan är kapitalismen”. USA visar vad som händer när de otyglade marknadskrafterna får verka fritt. Detta är vad du kan förvänta dig när profiten styr över vården, istället för upplysta och altruistiska politiker och byråkrater. Då slutar vi med att folk blir ruinerade över brutna ben eller barnfödslar. “Vi vill inte ha det som i USA!” skriker vänstern.

Vad som förvånar och frustrerar mig är att jag har aldrig sett en enda högerpolitiker, -debattör eller -sympatisör rätta de som helt felaktigt och lögnaktigt påstår att USAs dyra vård beror på den fria marknaden. Nej, den vanligaste reaktionen är att man instämmer med vänsterns felaktiga och lögnaktiga beskrivning och bestämt skriker tillbaka, “Nej, vi vill inte ha det som i USA! [Länge leve sjukvårdssocialismen!!!]”

Om fler högerpolitiker, -debattörer och sympatisörer gjorde sig besväret att läsa på då hade de vetat att USAs sjukvård har i nästan 100 år misshandlats av massvis med statliga tvångsingrepp. De hade vetat att det är på grund av dessa tvångsingrepp som vården har blivit så dyr. De hade vetat att USAs sjukvård endast bevisar vad som händer när staten tvingar fram en ofri sjukvårdsmarknad.

Med denna bakgrund etablerad, låt mig nu gå igenom min korta lista av självstudiematerial. Denna lista är på inget sätt uttömmande. Vad jag har valt att samla här ska förstås som en grundkurs i ämnet. Men om du tar till dig materialet då kommer du se att USAs sjukvård är ett statligt skapat och finansierat monster:

  • “Health Care is Not a Right” av Leonard Peikoff
    I denna artikel förklarar Peikoff varför sjukvård inte är en rättighet. Han går också kortfattat igenom hur statens inblandning driver upp sjukvårdskostnaderna. Finns också på video här: