Etikett: kvalitetsteorin

Kvantitetsteorin vs. Kvalitetsteorin (del 2)

Carl SvanbergLämna en kommentar

Förra veckan introducerade jag ett alternativ till kvantitetsteori, enligt vilken inflation beror på att staten trycker (för mycket) pengar. Alternativet kallar jag för kvalitetsteorin.

Att trycka för mycket pengar är ofta en nödvändig förutsättning för inflation, men det är inte en tillräcklig förutsättning. Kvalitetsteorin säger att det som avgör huruvida vi lider av inflation eller inte är först och främst pengarnas kvalitet eller värde, inte deras kvantitet.

De påpekar till exempel att dollarn behöll sitt värde under 1800-talet trots att penningmängden exploderade. De påpekar att det är svårt att förklara 1970-talets inflation med hänvisning till penningmängden. Låt mig citera Nathan Lewis:

In February of 1980, the dollar reached its nadir of 1/850th of an ounce of gold. The monetary base was $132,785m, an increase of 108% from 1970. During the 1960s, the monetary base increased by 56%. The increase in the 1970s was certainly greater than the 1960s, but the decline in the dollar’s value by a factor of about 18 times (1/35th oz to about 1/650th oz average for 1980) is in no way proportional to the somewhat modest increase in “money printing” during that decade.

What happened in the 1970s? Why could the monetary base increase by 653x in the 1775-1932 period with no loss of value, but the modest 52% increase of base money during the 1970s (as compared to the 1960s) be tied to a currency collapse?

Detta förefaller bara förbluffande om man tror att penningmängden är den avgörande faktorn för inflation. Men sanningen är att kvalitet är viktigt.

Enligt kvalitetsteorins företrädare berodde 1970-talets inte så mycket på att man tryckte för mycket pengar, som på att man gick av guldet. Detta motsvarade och ledde till att dollarn devalverades kontinuerligt. Dvs att dollarns värde blev “flytande” och tilläts sjunka som en sten. När värdet på dollarn föll då reagerade folk genom att dumpa den (och de gjorde detta snabbare än vad penningmängden ökade), för vem vill sitta där med pengar som förlorar i värde? Bättre då att fly från dollarn och köpa guld och andra tillgångar som land, fastigheter, konst, osv. Det var därför som guldpriset sköt i höjden under 1970-talet.

Vad dessa perioder indikerar är att efterfrågan på pengar är ofta avgörande, inte kvantiteten. Och det som mer än någon annan faktor bestämmer efterfrågan på pengar är deras kvalitet eller värde.

Tänk på saken: Vad bestämmer priset eller värdet av en iPhone? Är det iPhone-kvantiteten? Eller är det iPhone-kvaliteten? Det värde jag sätter på och därmed det pris jag är villig att betala för en iPhone har (nästan) inget att göra med hur många miljoner Apple har sålt eller kommer att sälja. Men den dagen Apple börjar nagga på kvalitén då kommer jag och miljontals andra kunder att, så att säga, “skriva ned värdet” på deras produkter. Priset jag är villig att betala kommer att gå ned. Likaså efterfrågan. Det är samma sak med pengar. Kvalitetspengar är alltid eftertraktade nästan alldeles oavsett penningmängden.

Enligt kvalitetsteorin är priset på guld den bästa indikatorn på huruvida pengarna går ned (eller upp) i värde. Det beror på att varken utbud eller efterfråga har någon markant inverkan på guldpriset. Så om priset på guld stiger då är det nästan uteslutande fråga om inflation. Och när priset på guld stiger, då implicerar det att priser kommer, allt annat lika, att justeras upp. Men varför skulle priser börja stiga som reaktion på att guldpriset har gått upp?

Observera vad som händer när staten devalverar våra pengar. Mekanismen är väsentligen densamma. När staten devalverar våra pengar, då skriver staten ned värdet på våra pengar. Så vad händer?

Till att börja med blir ju allt som importeras genast dyrare. Reser man utomlands märker man också hur allt har blivit dyrare. Egentligen har det inte blivit dyrare, det är bara det att dina svenska kronor har förlorat i värde, varför du måste betala fler kronor och öron för samma varor och tjänster.

I den mån den inhemska industrin måste importera kapitalvaror kommer de att se sina kostnader gå upp, varför de måste eventuellt höja sina priser. Om priset på kaffe stiger då måste Espresso House och alla andra caféer eventuellt höja sina priser.

Alla som värmer sina hus med importerat kol, gas eller olja kommer att se sina räkningar gå upp. I den mån den inhemska industrin också förlitar sig på importerat kol, naturgas och olja kommer de att drabbas på samma sätt. All trafik och transport—bil, lastbil, buss, flyg, fartyg, osv—kommer att drabbas av högre bränslepriser.

Men detta är bara början. Lagen om ett pris implicerar att i den mån utländska produkter blir dyrare kan inhemska producenter också att kunna höja sina priser i ungefär samma utsträckning som valutan har devalverats. Så om priset på utländska tomater går upp med 10% då kan och lär priset på inhemska tomater också gå upp med ungefär 10%.

När folk ser hur priset på mat och energi går upp, och senare allt annat, då kommer de att försöka höja sina löner. Detta driver upp företagens kostnader ytterligare, vilket i varierande utsträckning leder till att priser måste höjas.

En negativ spiral uppstår allt eftersom fler och fler priser höjs, år efter år, när allt fler och fler efter bästa förmåga försöker justera upp sina priser för att återupprätta sin köpkraft. Schematiskt är det på den här vägen som en devalvering av våra pengar inte bara driver upp priset på utländska varor och tjänster utan också den generella prisnivån.

I princip samma sak händer alltså när vi är på guldet. Skillnaden är att istället för att förhålla oss till växelkursen mellan olika valutor, förhåller vi oss alltså till den ultimata växelkursen, nämligen den mellan alla valutor och guld.

Men nu har vi inte varit på guldet sedan 1971, så de allra flesta av oss har inte för vana att följa guldpriset och ta hänsyn till det när det kommer till, säg, förhandla till sig en högre lön. Så ni har min fulla sympati om ni tycker att allt detta (fortfarande) låter lite märkligt. Så jag tänker nu illustrera exakt samma princip, samma grundläggande mekanism, fast nu med ett exempel som jag tror att de flesta av er har lättare att relatera till.

Vad är det företagare, fackföreningar, långivare, hyresvärdar, stater, osv, ofta tittar på för att få en hum om huruvida de ska höja sina priser, förhandla fram högre löner, höja sina räntor, höja hyrorna, höja “välfärds”förmåner, osv? De brukar titta på utvecklingen av KPI, konsumentprisindex.

Ända sedan guldmyntfoten övergavs 1971 har KPI fungerat som ett slags “ankare”. KPI är visserligen en bristfällig och dessutom ständigt sjunkande “ankare”, men ändå. Poängen är att om du alls är bekant med detta fenomen, då kan du också förstå hur försämringen av pengarnas värde allena kan driva upp den generella prisnivån.

Inflation och köpkraft

Carl SvanbergLämna en kommentar

Inflation implicerar allt annat lika en högre prisnivå. Men en högre prisnivå implicerar allt annat lika inte inflation. Det är alltså möjligt för den generella prisnivån kan vara hög och stiga årligen utan att vi för den sakens skull lider av inflation, dvs penningvärdesförsämring. Våra dollar, euros eller kronor kan alltså vara precis lika värdefulla som tidigare och ändå verkar det som att de inte räcker lika långt som tidigare. Hur är detta möjligt? Och om det är möjligt, på vilket sätt kan man verkligen säga att kronans värde är “stabil”? Är den verkligen “stabil” om det ter som att den årligen förlorar i köpkraft? Detta låter ju minst sagt besynnerligt.

Låt oss se hur detta kan komma sig. Föreställ dig en liten by i Småland: Frödinge. Plötsligt finner man olja där. Oljebolagen rusar in och börjar pumpa upp olja. De skapar och erbjuder många välbetalda jobb. Oljebolagets underleverantörer gör detsamma. Stadens invånare har nu många bra möjligheter att skaffa sig ett välbetalt jobb genom att direkt eller indirekt jobba för oljeindustrin.

Så för att det ska vara attraktivt för folk att fortsätta att jobba som byggnadsarbetare, baristas, hårfrisörer, taxiförare, brevbärare, butiksbiträden, servitörer, personliga tränare, hundvakter, osv., måste lönerna gå upp. I många fall kommer de högre lönerna att i varierande utsträckning leda till högre priser. Hyror kommer också att börja gå upp, inte minst då det är många som vill ta del av möjligheterna i Frödinge. Oljeindustrins arbetare kan tack vare deras höga löner också handla en massa varor och tjänster. Och de kan också betala bra för det. Detta bidrar också till att driva upp priset på olika varor och tjänster i Frödinge. Det är bara en tidsfråga innan den där baristan på Espresso House tjänar 30,000 SEK i månaden och att den där cafélatten börjar närma sig 50 SEK.

Det är oljeboomen i Frödinge som driver upp löner och priser. Det kommer, så att säga, att bli “dyrare” att bo där. Turister kommer att känna sig fattigare när de måste betala 40 SEK för en liten skiva ostkaka. Så länge oljeindustrin tjänar massor med pengar, kommer de höga lönerna och priserna att förbli högre än i resten av landet och kan dessutom fortsätta att stiga år efter år.

Vad som är sant för en liten by i Småland är i teorin sant för ett land. Det jag har beskrivit ovan har vid upprepade tillfällen skett världen runt. Man kan till exempel se samma fenomen i New York City och London tack vare deras otroligt produktiva finansdistrikt; San Fransisco och Seattle tack vare deras otroligt produktiva IT-industrier; Bakkin, Midland och Odessa tack vare deras otroligt produktiva oljeindustrier. Man kunde observera samma fenomen i guldrushens Kalifornien och, för att ta ett modernt exempel, råvaruboomens Alberta.

Sådana här välståndsexplosioner driver inte bara upp löner och priser för vissa städer och regioner, utan för hela länder. Och det viktiga är att detta inte är nödvändigtvis eller ens huvudsakligen orsakat av inflation. Därmed inte sagt att andra saker inte kan bidra till att göra livet (ännu) dyrare, nämligen statliga tvångsingrepp i ekonomin som skatter, regleringar och, förstås, inflation.

En krona är en krona och att kronans värde inte förändras bara för att man rör sig geografiskt från en del av Sverige till en annan. Ja, levnadskostnaderna kan variera, men våra pengar är inte desto mindre precis lika mycket värda i Stockholm som i Ljungby. Den svenska kronan är som ett värdepapper. Värdepapprets värde förändras inte bara för att du ena veckan besöker Flint och andra veckan besöker Paris.

Vi svenskar är mest bekanta med detta fenomen när vi kommer till Norge och helt plötsligt känner oss fattiga då allt är så dyrt. Men sanningen är att en stor del av denna skillnad gällande levnadskostnaderna beror på att Norge helt enkelt är rikare—och det är rikare eftersom mer produktivt. Den främsta källan till deras högre produktivitet, och rikedomar, kommer av deras enormt produktiva oljeindustri. Olja kallas för “det svarta guldet” av en anledning. De norska priserna och lönerna beror alltså inte huvudsakligen på inflation, utan beror på att norrmännen är otroligt produktiva och därför rikare.

Det är väl etablerat att rikare länder tenderar att vara “dyrare” än fattigare länder—precis av samma anledning som otroligt rika städer och områden tenderar att vara “dyrare” än fattigare städer och områden. Det är därför som svenskarna känner sig fattiga i Norge och måste åka till fattigare länder som Thailand eller Spanien för att känna sig rika medan norrmännen känner sig rika nästan var de än är, inklusive Sverige. (Detta fenomen är känt som Penn-effekten.) Ju mer och större värden som produceras, desto mer och större förtjänster kan man göra. Förklaringen till detta är, återigen, inte inflation utan har först och främst att göra med att när löner för tjänstejobben går upp som en reaktion på att produktiviteten i varuindustrierna går upp, då tas det i varierande utsträckning igen med högre priser. (Detta fenomen förklaras dels av Baumol-effekten och dels av Balassa-Samuelson-effekten.)

En implikation av detta är att man måste vara försiktig så att man inte läser in för mycket i våra (stigande) levnadskostnader. Då det finns ett samband mellan pengarnas värde och prisnivån är detta inte orimligt att titta på sådant som konsumentprisindex för att få en hum om pengarnas värde. Men man kan inte alltid utgå ifrån att om priser i allmänhet stiger så måste det bero på inflation. Det kan också bero på—och beror ganska ofta på—att landet helt enkelt har blivit produktivare och därför rikare.

Det kan verka paradoxalt, men högre priser indikerar ofta högre köpkraft. Ser man på hur många minuter, timmar, dagar, veckor, månader eller år vi måste jobba för att ha råd med olika varor och tjänster, då ser vi rika länder har trots deras generellt högre priser också njuter av väsentligen högre köpkraft jämfört med fattiga länder trots deras generellt lägre priser. Detta är tack vare vår markant högre produktivitet som möjliggör våra avsevärt högre löner.

För att sammanfatta: Ja, inflation implicerar stigande priser men stigande priser implicerar inte inflation. Så det gäller att man är försiktig när man resonerar om pengarnas värde utifrån våra höga (och stigande) levnadskostnader. Att priserna är högre i Sverige än i Zimbabwe betyder inte att svenskar lider av mer inflation jämfört med zimbabwier.