Etikett: välfärdsstaten

Varför den borgerliga regeringen 1991-1994 körde statsfinanserna i botten

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen skrev Morgan Johansson att den borgerliga regeringen 1991-1994 “misskötte statsfinanserna så grovt att statsskulden fördubblades”. Detta fick många borgerliga politiker och tyckare att reagera. De menar att Johansson ljuger och poängterar att till och med Socialdemokraterna har erkänt att den ekonomiska krisen i början av 1990-talet var deras fel.

Men oavsett vad som utlöste den ekonomiska krisen i början av 1990-talet har ju Morgan Johansson rätt i att budgetunderskotten exploderade och att statsskulden fördubblades under regeringen Bildt.

Den ytliga förklaringen till att de körde statsfinanserna i botten är att deras finanspolitik byggde på den falska keynesianska synen att ekonomin drivs av konsumtion, inte produktion. Enligt keynesianismen ska staten “stimulera” med lånefinansierad konsumtion varför det vore förödande att “strama åt”.

Vad gjorde, förresten, Keynes irrationella teorier så populära till att börja med? Jo, att den rationaliserar välfärdsétatisternas önskan att lånefinansiera välfärdspolitiken. Ludwig von Mises förklarar: “What he really did was to write an apology for the prevailing policies of governments […] The unprecedented success of Keynesianism is due to the fact that it provides an apparent justification for the ‘deficit spending’ policies of contemporary governments” (Planning for freedom, s. 71). Det är inte för inte som Keynes är en Vänsterpartiets favoriter.

Men den riktiga förklaringen till att de borgerliga lät den statliga upplåningen öka är att att de, liksom “vänstern”, har samma konventionella syn på moralen, nämligen att det goda är att offra sig för andra dvs altruismen.

Enligt altruismen har individen ingen rätt att leva för sin egen skull. Individens moraliska berättigande är som ett medel, ett offerdjur, för andras ändamål. Välfärdspolitiken förverkligar altruismen via omfördelningspolitiken. Välfärdspolitiken vilar nämligen på socialismens formulering av altruismen: “av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. Man ska ta från de produktiva och ger till dem mindre eller icke-produktiva. Man ska omfördela. (Och socialisterna fick idén från kristendomen; se till exempel Apostlagärningarna 2:44-45.)

Så här formulerar Socialdemokraterna samma tanke: “Alla ska bidra efter sin förmåga, och alla får ta del av en generell och skattefinansierad välfärd efter behov.” Som anhängare av samma altruism omfamnar borgarna välfärdspolitiken. Moderaterna ger i sitt partiprogram stöd för exakt samma syn: “Välfärdens verksamheter och tjänster ska vara av god kvalitet och rikta sig till alla som behöver dem. Grunden är en solidarisk och offentlig finansiering.” Läser ni Centerpartiets, Liberalernas, Kristdemokraternas och Sverigedemokraternas partiprogram kommer ni att stöta på liknande fraser.

Borgarna förespråkar blandekonomi, inte kapitalism. De är välfärdsétatister. Om välfärdspolitik är rätt då är det fel att “förstöra” den med nedskärningar. Borgarna skulle aldrig få för sig att genomföra ett riktigt “systemskifte”, inte om vi med det menar ett skifte från välfärdsstaten till den rena kapitalismen.

Borgarna kunde ta 1990-talskrisen som ett utmärkt tillfälle att på allvar börja skrota välfärdspolitiken och därmed frigöra individen från välfärdsstatens kedjor. Men man mäktade inte med det då man som “goda” altruister värnade mer om välfärdspolitiken än om individens frihet. 1994 var den ofantliga välfärdsstaten som Socialdemokraterna lämnade efter sig 1991 i stort sett intakt.

Om borgarna hade tagit tillfället i akt och börjat skära i välfärdspolitiken skulle det inte bara börja befria individen utan också hundratals miljarder som den stora reglerande välfärdsstaten gjorde anspråk på. Det är hundratals miljarder som kunde ha gått till produktiva investeringar gick till icke-produktiv konsumtion.

Kom ihåg att hur välfärdspolitiken än finansieras—skatter, lån, inflation eller lite av varje—berövar den ekonomins primära producenter, affärsmännen, på resurser. Ju mer resurser den lägger beslag på, desto mindre kan affärsmännen investera. Således startas färre nya och växande företag. Färre nya och bättre jobb skapas. Färre nya och bättre varor och tjänster introduceras. Så välfärdspolitiken gör oss inte bara mindre fria och självständiga utan också fattigare än vad vi skulle kunna vara.

Med mindre välfärdspolitik skulle öka individens frihet att producera och låta dem behålla mer av pengarna de jobbar ihop. Ekonomin skulle kunna återhämta sig snabbare och kraftigare. Men det gjorde man alltså inte.

Det var på rättvisans, friheten och ekonomins bekostnad som den borgerliga regeringen slog vakt om den fjättrande välfärdspolitiken. Så varför ska man inte klandra den borgerliga regeringen 1991-1994 för detta och det statsfinansiella moras som följde?

Är välfärden värt sitt pris? Nej!

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen skrev Aleksandra Boscanin: “Att konstatera att den svenska välfärden är dyr är en sak, men frågan som bör ställas är huruvida den är värd sitt pris”.

Ja, välfärdsstatens försvarare påminner oss ofta och gärna om vad vi “får” för skattepengarna. Och de vill gärna få det till att vi vinner på den offentliga välfärden. Men i verkligheten berövar den oss på en överlägsen privat välfärd.

Det är ett säkert antagande att i frånvaron av de fria marknadskrafterna (vinstintresset plus konkurrens) ger den offentliga välfärden oss, i bästa fall, medelmåttiga alternativ till den privata.

Här är en analogi: De bästa välfärdsstaterna bjuder på en mobiltelefon. Säg en Nokia 6070. De flesta välfärdsstater bjuder dock bara på en Motorola DynaTAC.

Och utan sammanhang skulle de allra flesta säkert tycka att detta är en bra affär. En mobiltelefon är bra att ha och visst är det bättre att ha en gammal mobiltelefon än att helt vara utan.

Många skulle säkert göra en stor sak av detta: “Är inte välfärdsstaten det bästa som har hänt mänskligheten sedan rostat bröd?” Och några skulle fylla i med: “Utan välfärdsstaten skulle bara de rika ha mobiltelefoner!”

Jag menar att det som gör detta vanliga tänkande så plausibelt är att de flesta har, så att säga, svårt för att se “det vi inte ser”. Det vi ser är den offentliga välfärden som vi tvingas betala för med höga skatter. Det vi inte ser är den privata välfärden som vi inte har råd med efter skatten.

Om vi bara kunde se det vi inte ser, då menar jag att vi skulle “se” att välfärdsstaten som bjuder på mobiltelefoner faktiskt berövar oss på överlägsna smarttelefoner. Och då skulle vi också kunna “se” att den privata välfärden vore överlägsen den offentliga om vi bara vore fria att köpa smarttelefonernas motsvarighet inom sjukvården, skolan och omsorgen.

Så frågan är inte hur mycket vi vinner på den offentliga välfärden utan hur mycket vi förlorar på den.

Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

Carl SvanbergLämna en kommentar

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till det amerikanska Centers for Disease Control and Prevention har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Denna smittskyddsenhet bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett visst lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande sätt betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Även om jag för argumentets skull låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.

Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

Carl SvanbergLämna en kommentar

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.

Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.

Den dödliga välfärdsstaten (mer om det synliga och det osynliga)

Carl SvanbergLämna en kommentar

På tal om hur välfärdsstatens berövar oss från längre, friskare, rikare och bättre liv, vill jag uppmärksamma en artikel av Harry Binswanger, “The Federal Death Agency (FDA)”.

Binswanger menar att USAs mat- och läkemedelsverk (Food and Drug Administration) hämmar framtagandet av nya och bättre läkemedel som skulle kunna rädda, förlänga och förbättra våra liv. Genom att förbjuda individen från att handla i enlighet med hennes omdöme, dömer den paternalistiska välfärdsstaten oss till döden:

I don’t mean just the deaths of those millions of diseased individuals who cannot get the life-saving drugs. Much worse is the fact that outlawing private judgment means a drastically shorter life-span for every one of us.

Let me try to concretize the extent of this tragedy. If America had continued through the 20th century the nearly laissez-faire system of the 19th, it’s a good bet that Ayn Rand would be alive today at age 113, and would still be in good health.

It is quite likely that, had we continued with almost-full capitalism, then the Millennials would have a lifespan of 200 years, or longer. The reason that sounds like fantasy is that the statism that has hamstrung America for so long has lowered our expectations of progress.

Let me make my vision more plausible to you. Assume–just for the sake of the point I’m going to make–that the nation survives in more or less its present political condition for another two centuries. Do you have much doubt that in 2218 medical progress will have reached the levels I describe?

Probably, the idea that people born in 2218 would have a 200-year lifespan seems plausible. If so, ask yourself whether, under capitalism, we could have gotten to that point already.

Då jag inte kan citera hela artikeln från början till slut, låter detta kanske lite för fantastiskt för att vara sant. Så för att ge Binswangers argument en ärlig chans, läs hela här.

Välfärdsstaten vi ser vs. välfärden vi inte ser

Carl Svanberg2 kommentarer

Enligt Ayn Rands filosofi, objektivismen, är människans liv standarden för värden och moral. Så här skriver Rand:

The standard of value of the Objectivist ethics—the standard by which one judges what is good or evil—is man’s life, or: that which is required for man’s survival qua man.

Och:

The standard of value of the Objectivist ethics—the standard by which one judges what is good or evil—is man’s life, or: that which is required for man’s survival qua man.

Since reason is man’s basic means of survival, that which is proper to the life of a rational being is the good; that which negates, opposes or destroys it is the evil.

Så det som främjar människans liv är det goda, bra, och moraliska; det som hämmar människans liv är det onda, dåliga och omoraliska. Pro-liv är gott, anti-liv är ont. Detta kan också formuleras som att det som främjar människans välfärd är det goda.

Med tanke på detta kan det komma som en överraskning att objektivismen avfärdar välfärdsstaten som en omoralisk institution. Är inte hela poängen med välfärdsstaten att främja just mänsklig välfärd? Så hur kan man då säga att välfärdsstaten hämmar människans liv? På vilket sätt är välfärdsstaten “anti-liv”?

Vad som följer är långt ifrån objektivismens fullständiga moraliska argument mot välfärdsstaten. Nej, vad som följer är bara en liten bråkdel av argumentet. För att vara mer precis erbjuder jag bara ett av många sätt att tänka på den här typen av frågor; ett ramverk som gör det enklare för fler att se varför objektivismen säger att välfärdsstaten är anti-välfärd dvs anti-liv.

När objektivismen säger att välfärdsstaten är anti-liv, då betyder det inte nödvändigtvis att välfärdsstaten bokstavligen skördar offer. Det är inte så det ska tolkas. Nej, enligt objektivismen räcker med att något hämmar vår mänskliga överlevnad för att det ska, med människans liv som standard, räknas som ett ont. Det måste alltså inte till att folk direkt och bokstavligen dör för att något ska utvärderas negativt.

Men detta är bara en del av förklaringen. En annan viktig del är att de allra flesta som försvarar och beundrar välfärdsstaten för dess påstådda förmåga att främja mänsklig välfärd lider av bristande fantasi. De är ovana vid att granska sina premisser eller tänka utanför ramarna. En del av svaret ligger alltså i Frédéric Bastiats insikt om skillnaden mellan det man ser och det man inte ser. Låt mig citera Bastiat på denna punkt:

In the department of economy, an act, a habit, an institution, a law, gives birth not only to an effect, but to a series of effects. Of these effects, the first only is immediate; it manifests itself simultaneously with its cause — it is seen. The others unfold in succession — they are not seen: it is well for us, if they are foreseen. Between a good and a bad economist this constitutes the whole difference — the one takes account of the visible effect; the other takes account both of the effects which are seen, and also of those which it is necessary to foresee. Now this difference is enormous, for it almost always happens that when the immediate consequence is favourable, the ultimate consequences are fatal, and the converse. . .

“Det vi ser” är den subventionerade sjukvården; den avgiftsfria skolan; bidrag och statliga “pensioner”. Men de flesta tänker inte längre än så. De anstränger inte sin abstrakta tankeförmåga för att fatta “det vi inte ser”; en värld där de “fattigaste” har tio gånger högre inkomster, tre gånger längre livstid, bättre och billigare utbildning och sjukvård, osv.

I Economics in One Lesson pratar Henry Hazlitt inte om välfärdsstaten utan om värdet av att bygga en bro med skattepengar, men principen är exakt densamma:

For every dollar that is spent on the bridge a dollar will be taken away from taxpayers. If the bridge costs $1,000,000 the taxpayers will lose $1,000,000. They will have that much taken away from them which they would otherwise have spent on the things they needed most.

Therefore for every public job created by the bridge project a private job has been destroyed somewhere else. We can see the men employed on the bridge. We can watch them at work. The employment argument of the government spenders becomes vivid, and probably for most people convincing. But there are other things that we do not see, because, alas, they have never been permitted to come into existence. They are the jobs destroyed by the $1,000,000 taken from the taxpayers. All that has happened, at best, is that there has been a diversion of jobs because of the project. More bridge builders; fewer automobile workers, radio technicians, clothing workers, farmers.

But then we come to the second argument. The bridge exists. It is, let us suppose, a beautiful and not an ugly bridge. It has come into being through the magic of government spending. Where would it have been if the obstructionists and the reactionaries had had their way? There would have been no bridge. The country would have been just that much poorer.

Here again the government spenders have the better of the argument with all those who cannot see beyond the immediate range of their physical eyes. They can see the bridge. But if they have taught themselves to look for indirect as well as direct consequences they can once more see in the eye of imagination the possibilities that have never been allowed to come into existence. They can see the unbuilt homes, the unmade cars and radios, the unmade dresses and coats, perhaps the unsold and ungrown foodstuffs. To see these uncreated things requires a kind of imagination that not many people have. We can think of these non-existent objects once, perhaps, but we cannot keep them before our minds as we can the bridge that we pass every working day. What has happened is merely that one thing has been created instead of others.

För varje krona som slukas av välfärdsstaten, finns det mindre kapital över för investeringar i företag som berikar oss genom att producera varor och tjänster, skapar många nya jobb, med högre löner, bättre villkor och förmåner, för att inte tala om ett flöde av innovationer som fusionsenergi, överljudsflygplan för massorna, boten för hjärtsjukdomar, cancer och alzheimers, massproduktion av mänskliga kroppsdelar, osv. Med tanke på hur många biljoner som välfärdsstaterna världen runt har slukat genom åren är min uppskattning om hur mycket mänsklig välfärd vi har gått miste om extremt konservativ.

Man måste dock inte vända sig till “det man inte ser” för att förstå hur mycket välfärdsstaten på olika sätt underminerar människors välfärd.

För det första kan vi se att välfärdsstaten gör oss fattigare. Det är därför de större och mer “generösa” välfärdsstaterna i Europa är fattigare än den mindre och “snålare” välfärdsstaten USA. Ja, USAs “fattiga” är i många avseenden ungefär lika rika som Europas medelklass. I en del avseenden är de faktiskt rikare. Som exempel njuter USAs “fattiga” av en större betydligt större boyta än Europas icke-fattiga. All historisk och global erfarenhet visar konsekvent att ju mer frihet vi har, desto rikare är vi. Ju rikare vi är, desto längre, friskare, och bättre liv kan vi leva. Nordamerika och Västeuropa blev rika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dvs långt före välfärdsstaten. Det är ingen slump. Vi hade aldrig kunnat utradera den absoluta fattigdomen och skapa en bred medelklass som är rikare än gårdagens miljardärer, om våra ekonomier redan på 1800-talet hade krossats under vikten av dagens välfärdsstater med deras höga skatter och utgifter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, osv. Dagens fantastiska välståndsöverflöd hade då förblivit “det vi inte ser”.

Välfärdsstater tenderar—via den jobbförstörande kombinationen av höga skatter, höga bidrag och subventioner, regleringar och statligt uppbackade fackföreningar—att skapa arbetslöshet och bidragsberoende. På detta sätt dömer välfärdsstaten många människor till ett liv i utanförskap—tomma, passiva och meningslösa liv. Att inte kunna försörja sig av egen kraft förstör människors självkänsla—ett grundläggande, psykologiskt behov. Välfärdsstatens offer må inte lida av någon uppenbar materiell nöd; de lider däremot av en omfattande spirituell nöd. Bidragsberoendet och utanförskapet gör folk deprimerade och självmordsbenägna. En del börjar “självmedicinera” med alkohol och droger. Många av dessa subventionerade själar går en säker död till mötes; kropparna begravs senare. I den mån välfärdsstaten orsakar detta, underminerar den människors liv och lycka.

Beroende på vilken välfärdsstat man råkar hamna i kommer några att få sina liv förstörda av statliga skolmonopol som misslyckas med att lära barn att läsa, skriva och räkna. Andra kommer att få sina liv förkortade av den statliga sjukvårdens oundvikliga ransoneringar. Som en direkt följd av denna ransonering är det många som lider och dör i vårdköer. Helt i onödan.

Sedan finns det också några välfärdsstater som—på grund av de perversa ekonomiska incitament som de skapar—har nästan ruinerats fullständigt. Resultatet är misär, inte välfärd. Se till exempel Greklands öde under 2010-talet. Många välfärdsstater kommer sannolikt att ha tuffa tider framför sig då den demografiska utvecklingen innebär att det finns många fler som kommer att försörjas av statliga “pensioner” (bidrag) än vad det finns arbetare att plundra med skatter. Detta måste inte leda till finansiell bankrutt (a la Grekland), men det måste leda till att någon tvingas till att offra sin levnadsstandard. Antingen kommer skatterna att höjas eller kommer pengarnas värde att inflateras bort eller kommer “pensionerna” att sänkas. Sannolikt kommer vi att drabbas av lite av varje.

Vad detta visar är att vi måste inte använda vår abstrakta tankeförmåga för att se bortom här och nu för att se hur destruktiv välfärdsstaten är. Det finns redan många saker vi kan se här och nu också.

Med detta sagt, vill jag nu gå tillbaka där jag började, nämligen att vi objektivister säger att välfärdsstaten är anti-liv. Detta ska alltså inte förstås som att vi menar att den direkt och bokstavligen måste leda till död och lidande. Nej, för att se detta räcker gott och väl med att se att den hämmar mänsklig välfärd genom att beröva oss “det som vi inte ser”.

Låt mig avsluta med en analogi: Det finns många kroniska sjukdomar varav några är dödliga. Till exempel diabetes eller HIV. Men tack vare kapitalismen finns det många läkemedel och behandlingar som gör att vi idag kan leva med dem. Detta är bra. Men hur bra det än är att dessa människor idag kan leva med sina sjukdomar så är det ju ingen som kan förneka att det vore bättre om de inte blev sjuka till att börja med. Då skulle de ju slippa spendera så mycket tid, pengar och energi på att behandla dem. De skulle istället kunna spendera all denna tid, pengar och energi åt att leva ännu längre och bättre liv.

Välfärdsstaten är som en kronisk sjukdom. En kronisk sjukdom är dålig (anti-liv) även om den inte dömer dig till död och lidande. Välfärdsstaten är också dålig (anti-liv) även om den inte dömer dig till död och lidande. Som en kronisk sjukdom tvingar välfärdsstaten oss att offra “det vi inte ser” (dvs mer välstånd dvs ett rikare och bättre liv dvs mer välfärd) för “det vi ser” (välfärdsstatens förtryckande skatter, regleringar, paternalism dvs själsdödande ofrihet, stagnation och bidragsberoende). Detta är illa nog.

Så trots att detta är långt ifrån objektivismens fullständiga moraliska argument mot välfärdsstaten (jag har bara skrapat lite på ytan), hoppas jag ändå att ni nu kan lite bättre förstå varför objektivismen har en sådan negativ syn på välfärdsstaten.

Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Den överskattade välgörenhetsstaten

Carl Svanberg1 kommentar

Många, inte minst amerikaner, pekar ofta på de nordiska länderna som bevis för att omfördelningspolitik kan fixa “fattigdomen”. Då och då kan man t ex läsa icke-objektiva artiklar på Vox som argumenterar för att USA kan minska den absoluta fattigdomen genom att ta efter nordens omfördelningspolitik.

Men detta är ett ologiskt resonemang. I verkligheten är det så att före skatter och bidrag är det ungefär lika många eller möjligen något fler nordbor som skulle räknas som absolut “fattiga” med amerikanska mått. Och omfördelningspolitiken förändrar inte denna verklighet.

Det blir enklare att se varför om vi konkretiserar resonemanget: Säg att din granne jämt och ständigt tigger pengar. Om du inte ger honom pengar då skulle han ha mycket svårt med sina räkningar. Men om du ger honom välgörenhet, då kommer han att klara sig.

Är din granne mindre fattig efter din donation? Naturligtvis är han precis lika fattig. Det är därför han alltid kommer tillbaka när pengarna är slut för att tigga om mer. Det är ju för att han är fattig som han jämt och ständigt måste förlita sig på din välgörenhet!

För att avgöra om någon är ett fattigt välgörenhetsfall, då tittar man ju inte på hur lätt de har för att betala sina räkningar efter välgörenhet. Självfallet tittar man ju på hur svårt de har för att betala sina räkningar före eller utan välgörenhet. Så för att avgöra hur många fattiga välgörenhetsfall det finns då bör man alltså titta på inkomsten före skatter och bidrag, inte den “disponibla inkomsten” efter skatter och bidrag.

Så att de nordiska välgörenhetsstaterna möjligen skämmer bort sina fattiga välgörenhetsfall mer än den amerikanska välgörenhetsstaten skämmer bort sina, bevisar knappast att norden har färre fattiga välgörenhetsfall än USA.

På sin höjd bevisar detta endast att den statligt organiserade välgörenheten i norden är mer generös med andras pengar. Men vad är bra eller önskvärt med det? För de av oss som inte ser individen som statlig egendom—vars liv, tid och pengar står “samhället” fritt att disponera över—finns det inget bra eller önskvärt med denna påtvingade välgörenhet.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis? (Del 2)”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag publicerade Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, den andra och sista sammanfattningen min kurs “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Tillsammans med del 1, så utgör detta en bra sammanfattning av min kurs. Ett kort utdrag:

Sosialisme har fått æren for Sveriges suksess i årene før 1970, men hva er grunnen til dette? Partiet Sosialdemokratene hadde makten mellom 1930-tallet og 1976. Sosialisme er som kjent et system hvor staten eier og kontrollerer alt, men Sverige er en blandingsøkonomi – hvor de friere delene dominerte siden 1900. Dette er hva Ludwig von Mises kalte en «hemmet markedsøkonomi», eller «forkrøplet kapitalisme».

Sosialdemokratene som var ved makten klandret alltid kapitalisme for alle problemer, men holdt seg unna ren sosialisme på grunn av pragmatisme og stemmesanking. Det var likevel dette partiet som introduserte velferdsstaten.

De tolererte den kapitalistiske delen av Sverige, ettersom noen tross alt måtte mate velferdsstaten. Av denne grunn var det lave skatter i lang tid hos söta bror. Selskaper fikk en rekke fordeler som skattekreditter og fradrag, slik at de kunne vokse seg store og fete – slik at staten igjen kunne overta dem senere.

Läs resten här. Och när ni ändå är igång, ta då gärna en titt på Ottervigs sammanfattning av Petter Sandstads föredrag om “det godtyckliga”.