Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till folkhälsomyndigheten har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Folkhälsomyndigheten bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Säg att jag för argumentets skull skulle låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.

Är USAs handelsbalansunderskott hållbara?

President Trump, med flera, ojar sig ständigt över USAs handelsbalansunderskott. Och vet man ingenting om nationalekonomi då är det i alla fall inte svårt att se varför det låter som ett problem. Underskott låter dåligt. Att importera mer än vad man exportera låter ju som att man köper mer än vad man säljer och att man därför lever över sina tillgångar. Låter ju ganska dåligt.

Men är det?

Varken vanligtvis eller nödvändigtvis. När Kina exporterar mer till USA än vad det importerar från USA då betyder det att amerikanska dollar börjar samla sig i Kina. Vad kan kineserna göra med dessa dollar? De kan köpa dvs importera amerikanska varor. De kan investera dem i USA. De kan låna dem till amerikaner. Vad de än gör, kommer dollarna förr eller senare tillbaka till USA—där de kommer amerikanerna till gagn. (Även om de säljer sina dollar så står köparen inför samma alternativ.) Ja, ett handelsbalansunderskott är per definition ett finansbalansöverskott.

Så vanligtvis är ett handelsbalansunderskott inget att oroa sig för. Historiskt sett blev många länder rika just genom att inledningsvis importera mer än vad man exporterade och därmed dra på sig enorma handelsbalansunderskott. Dessa handelsbalansunderskott finansierades genom utländskt kapital som lånades ut eller investerades för att bygga upp industrier och infrastruktur. Kapitalet användes också för att importera mer kapitalvaror än vad man exporterade. Utländskt kapital finansierade underskotten i handelsbalansen. Men dessa underskott var uppenbarligen fördelaktiga. Under 1800-talet flödade Storbritanniens kapital över hela världen och berikade allt i sin väg. USAs och Sveriges industrier och infrastruktur byggdes till stor del upp av brittiskt kapital.

Idag köper kineserna mest amerikanska statsobligationer för sina dollar. Även detta gynnar amerikanerna. I alla fall på kort sikt. För ju mer kineserna finansierar statens utgifter, desto mindre måste amerikanerna själva finansiera staten. Kinas lån lättar på amerikanernas skattebörda vilket i sin tur stärker deras disponibla inkomster. Detta innebär också att amerikanskt kapital som annars hade gått till välfärdskonsumtion istället kan användas för produktiva investeringar i värde- och jobbskapande företag. Kom ihåg att kapitalet utgör källan till utbudet av allt vi köper såväl som efterfrågan på arbetet vi säljer. Så ju mer kapital, desto större och bättre utbud av varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb.

Med allt detta sagt, kan jag ändå tänka mig att USAs handelsbalansunderskott kan bli ett problem. I alla fall på lång sikt. Frågan är: Varför dras USA med handelsbalansunderskott? Ytligt är svaret att man importerar mer än vad man exporterar. Men om man, som ekonomen Steve Hanke gjorde, kollar lite närmare på det här, då visar det sig att USAs svällande handelsbalansunderskott beror på landets svällande budgetunderskott.

Det är alltså statens enorma kapitalkonsumtion som ligger bakom handelsbalansunderskotten. Finansbalansöverskotten har nästan bara gått till att lånefinansiera USAs välfärdsstat, inte för att finansiera produktiva investeringar.

I den mån USAs skattebetalare slipper betala för statens utgifter—eftersom kineserna än så länge lånefinansierar de statliga underskotten—har också amerikaner råd med att importera varor från Kina. Om USAs skattebetalare betalade, säg, 1000 miljarder dollar mer i skatt varje år—vilket motsvarar dagens budgetunderskott—då hade de också haft 1000 miljarder dollar mindre över att spendera på kinesiska produkter.

Handelsbalansunderskotten som USA har haft sedan 1970-talet är knappast jämförbara med de som USA hade under 1800-talet. Då flödade kapitalet in i landet för att finansiera produktiva investeringar i landets industrier och infrastruktur. Nu flödar kapitalet in för finansiera icke-produktiv statlig konsumtion—kapital som istället kunde investerats produktivt för att skapa mer och bättre varor och tjänster såväl som fler och bättre jobb har istället gått för att finansiera pensioner och subventionerad sjukvård.

USA kan inte bara låna, låna och låna. Det är ohållbart. Lånen måste också betalas tillbaka. Frågan är bara om det blir med högre skatter eller inflation—eller både och. I vilket fall som helst lär det bli tråkigt för amerikanerna.

Välfärdsstatens pris: reallönestagnation och relativ fattigdom

Idag tänkte jag bara dela med mig av ett par slumpmässiga observationer, ur högen, som indikerar och konkretiserar välfärdsstatens pris—ett pris som många undviker att prata om och de få som ändå gör det tenderar att underskatta.

I ”Shattering the American dream: The US government’s Ponzi scheme” skriver ekonomerna Richard Evans, Laurence Kotlikoff och Kerk Phillips om hur USAs statliga pensionssystem hämmar sparande och därmed investeringar:

In 1965, the US net national saving was 15.6% of net national income. Last year, it was just 0.9%. And, according to Gokhale et al (1996) and Lee and Mason (2012), the secular demise in US saving has coincided with a spectacular rise in the consumption of older Americans relative to that of younger Americans.

As Feldstein and Horioka (1980) document, US net domestic saving tracks US net national saving. Hence, postwar intergenerational redistribution has not only lowered net national saving; it has also reduced net domestic investment, from 14.0% of national income in 1965 to just 3.6% in 2011. This decline in the rate of net domestic investment is, no doubt, playing a major role in the slow growth in US wages. Indeed, the level of private-sector average real earnings per hour, exclusive of fringe benefits, is lower today than it was 40 years ago.

En annan relaterad observation bidrar ekonomen Edgar K. Browning i Stealing From Each Other: How the Welfare State Robs Americans of Money and Spirit (2008):

We cannot know with certainty the exact magnitude, but the research discussed in this book suggests that the welfare state lowers the income of the average American by about 25 percent. Note that this does not refer to the direct tax burden of supporting these policies; the 25 percent loss is in before-tax income and is in addition to any taxes paid. Put somewhat differently, gross domestic product (GDP) is a quarter lower than it would have been without the welfare state. The loss ultimately reflects the reduced productivity of the economy that results from the myriad effects of welfare-state policies.

Skulle du tacka nej till en lönehöjning på 25%? Skulle du vara likgiltig inför en lönesänkning på 25%? Ändå är detta en konservativ uppskattning på hur mycket amerikanerna har gått miste om på grund av välfärdsstaten. Och ja, samma logik gäller för alla andra välfärdsstater.

Den dödliga välfärdsstaten (mer om det synliga och det osynliga)

På tal om hur välfärdsstatens berövar oss från längre, friskare, rikare och bättre liv, vill jag uppmärksamma en artikel av Harry Binswanger, “The Federal Death Agency (FDA)”.

Binswanger menar att USAs mat- och läkemedelsverk (Food and Drug Administration) hämmar framtagandet av nya och bättre läkemedel som skulle kunna rädda, förlänga och förbättra våra liv. Genom att förbjuda individen från att handla i enlighet med hennes omdöme, dömer den paternalistiska välfärdsstaten oss till döden:

I don’t mean just the deaths of those millions of diseased individuals who cannot get the life-saving drugs. Much worse is the fact that outlawing private judgment means a drastically shorter life-span for every one of us.

Let me try to concretize the extent of this tragedy. If America had continued through the 20th century the nearly laissez-faire system of the 19th, it’s a good bet that Ayn Rand would be alive today at age 113, and would still be in good health.

It is quite likely that, had we continued with almost-full capitalism, then the Millennials would have a lifespan of 200 years, or longer. The reason that sounds like fantasy is that the statism that has hamstrung America for so long has lowered our expectations of progress.

Let me make my vision more plausible to you. Assume–just for the sake of the point I’m going to make–that the nation survives in more or less its present political condition for another two centuries. Do you have much doubt that in 2218 medical progress will have reached the levels I describe?

Probably, the idea that people born in 2218 would have a 200-year lifespan seems plausible. If so, ask yourself whether, under capitalism, we could have gotten to that point already.

Då jag inte kan citera hela artikeln från början till slut, låter detta kanske lite för fantastiskt för att vara sant. Så för att ge Binswangers argument en ärlig chans, läs hela här.

Välfärdsstaten vi ser vs. välfärden vi inte ser

Enligt Ayn Rands filosofi, objektivismen, är människans liv standarden för värden och moral. Så här skriver Rand:

The standard of value of the Objectivist ethics—the standard by which one judges what is good or evil—is man’s life, or: that which is required for man’s survival qua man.

Och:

The standard of value of the Objectivist ethics—the standard by which one judges what is good or evil—is man’s life, or: that which is required for man’s survival qua man.

Since reason is man’s basic means of survival, that which is proper to the life of a rational being is the good; that which negates, opposes or destroys it is the evil.

Så det som främjar människans liv är det goda, bra, och moraliska; det som hämmar människans liv är det onda, dåliga och omoraliska. Pro-liv är gott, anti-liv är ont. Detta kan också formuleras som att det som främjar människans välfärd är det goda.

Med tanke på detta kan det komma som en överraskning att objektivismen avfärdar välfärdsstaten som en omoralisk institution. Är inte hela poängen med välfärdsstaten att främja just mänsklig välfärd? Så hur kan man då säga att välfärdsstaten hämmar människans liv? På vilket sätt är välfärdsstaten “anti-liv”?

Vad som följer är långt ifrån objektivismens fullständiga moraliska argument mot välfärdsstaten. Nej, vad som följer är bara en liten bråkdel av argumentet. För att vara mer precis erbjuder jag bara ett av många sätt att tänka på den här typen av frågor; ett ramverk som gör det enklare för fler att se varför objektivismen säger att välfärdsstaten är anti-välfärd dvs anti-liv.

När objektivismen säger att välfärdsstaten är anti-liv, då betyder det inte nödvändigtvis att välfärdsstaten bokstavligen skördar offer. Det är inte så det ska tolkas. Nej, enligt objektivismen räcker med att något hämmar vår mänskliga överlevnad för att det ska, med människans liv som standard, räknas som ett ont. Det måste alltså inte till att folk direkt och bokstavligen dör för att något ska utvärderas negativt.

Men detta är bara en del av förklaringen. En annan viktig del är att de allra flesta som försvarar och beundrar välfärdsstaten för dess påstådda förmåga att främja mänsklig välfärd lider av bristande fantasi. De är ovana vid att granska sina premisser eller tänka utanför ramarna. En del av svaret ligger alltså i Frédéric Bastiats insikt om skillnaden mellan det man ser och det man inte ser. Låt mig citera Bastiat på denna punkt:

In the department of economy, an act, a habit, an institution, a law, gives birth not only to an effect, but to a series of effects. Of these effects, the first only is immediate; it manifests itself simultaneously with its cause — it is seen. The others unfold in succession — they are not seen: it is well for us, if they are foreseen. Between a good and a bad economist this constitutes the whole difference — the one takes account of the visible effect; the other takes account both of the effects which are seen, and also of those which it is necessary to foresee. Now this difference is enormous, for it almost always happens that when the immediate consequence is favourable, the ultimate consequences are fatal, and the converse. . .

“Det vi ser” är den subventionerade sjukvården; den avgiftsfria skolan; bidrag och statliga “pensioner”. Men de flesta tänker inte längre än så. De anstränger inte sin abstrakta tankeförmåga för att fatta “det vi inte ser”; en värld där de “fattigaste” har tio gånger högre inkomster, tre gånger längre livstid, bättre och billigare utbildning och sjukvård, osv.

I Economics in One Lesson pratar Henry Hazlitt inte om välfärdsstaten utan om värdet av att bygga en bro med skattepengar, men principen är exakt densamma:

For every dollar that is spent on the bridge a dollar will be taken away from taxpayers. If the bridge costs $1,000,000 the taxpayers will lose $1,000,000. They will have that much taken away from them which they would otherwise have spent on the things they needed most.

Therefore for every public job created by the bridge project a private job has been destroyed somewhere else. We can see the men employed on the bridge. We can watch them at work. The employment argument of the government spenders becomes vivid, and probably for most people convincing. But there are other things that we do not see, because, alas, they have never been permitted to come into existence. They are the jobs destroyed by the $1,000,000 taken from the taxpayers. All that has happened, at best, is that there has been a diversion of jobs because of the project. More bridge builders; fewer automobile workers, radio technicians, clothing workers, farmers.

But then we come to the second argument. The bridge exists. It is, let us suppose, a beautiful and not an ugly bridge. It has come into being through the magic of government spending. Where would it have been if the obstructionists and the reactionaries had had their way? There would have been no bridge. The country would have been just that much poorer.

Here again the government spenders have the better of the argument with all those who cannot see beyond the immediate range of their physical eyes. They can see the bridge. But if they have taught themselves to look for indirect as well as direct consequences they can once more see in the eye of imagination the possibilities that have never been allowed to come into existence. They can see the unbuilt homes, the unmade cars and radios, the unmade dresses and coats, perhaps the unsold and ungrown foodstuffs. To see these uncreated things requires a kind of imagination that not many people have. We can think of these non-existent objects once, perhaps, but we cannot keep them before our minds as we can the bridge that we pass every working day. What has happened is merely that one thing has been created instead of others.

För varje krona som slukas av välfärdsstaten, finns det mindre kapital över för investeringar i företag som berikar oss genom att producera varor och tjänster, skapar många nya jobb, med högre löner, bättre villkor och förmåner, för att inte tala om ett flöde av innovationer som fusionsenergi, överljudsflygplan för massorna, boten för hjärtsjukdomar, cancer och alzheimers, massproduktion av mänskliga kroppsdelar, osv. Med tanke på hur många biljoner som välfärdsstaterna världen runt har slukat genom åren är min uppskattning om hur mycket mänsklig välfärd vi har gått miste om extremt konservativ.

Man måste dock inte vända sig till “det man inte ser” för att förstå hur mycket välfärdsstaten på olika sätt underminerar människors välfärd.

För det första kan vi se att välfärdsstaten gör oss fattigare. Det är därför de större och mer “generösa” välfärdsstaterna i Europa är fattigare än den mindre och “snålare” välfärdsstaten USA. Ja, USAs “fattiga” är i många avseenden ungefär lika rika som Europas medelklass. I en del avseenden är de faktiskt rikare. Som exempel njuter USAs “fattiga” av en större betydligt större boyta än Europas icke-fattiga. All historisk och global erfarenhet visar konsekvent att ju mer frihet vi har, desto rikare är vi. Ju rikare vi är, desto längre, friskare, och bättre liv kan vi leva. Nordamerika och Västeuropa blev rika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet dvs långt före välfärdsstaten. Det är ingen slump. Vi hade aldrig kunnat utradera den absoluta fattigdomen och skapa en bred medelklass som är rikare än gårdagens miljardärer, om våra ekonomier redan på 1800-talet hade krossats under vikten av dagens välfärdsstater med deras höga skatter och utgifter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, osv. Dagens fantastiska välståndsöverflöd hade då förblivit “det vi inte ser”.

Välfärdsstater tenderar—via den jobbförstörande kombinationen av höga skatter, höga bidrag och subventioner, regleringar och statligt uppbackade fackföreningar—att skapa arbetslöshet och bidragsberoende. På detta sätt dömer välfärdsstaten många människor till ett liv i utanförskap—tomma, passiva och meningslösa liv. Att inte kunna försörja sig av egen kraft förstör människors självkänsla—ett grundläggande, psykologiskt behov. Välfärdsstatens offer må inte lida av någon uppenbar materiell nöd; de lider däremot av en omfattande spirituell nöd. Bidragsberoendet och utanförskapet gör folk deprimerade och självmordsbenägna. En del börjar “självmedicinera” med alkohol och droger. Många av dessa subventionerade själar går en säker död till mötes; kropparna begravs senare. I den mån välfärdsstaten orsakar detta, underminerar den människors liv och lycka.

Beroende på vilken välfärdsstat man råkar hamna i kommer några att få sina liv förstörda av statliga skolmonopol som misslyckas med att lära barn att läsa, skriva och räkna. Andra kommer att få sina liv förkortade av den statliga sjukvårdens oundvikliga ransoneringar. Som en direkt följd av denna ransonering är det många som lider och dör i vårdköer. Helt i onödan.

Sedan finns det också några välfärdsstater som—på grund av de perversa ekonomiska incitament som de skapar—har nästan ruinerats fullständigt. Resultatet är misär, inte välfärd. Se till exempel Greklands öde under 2010-talet. Många välfärdsstater kommer sannolikt att ha tuffa tider framför sig då den demografiska utvecklingen innebär att det finns många fler som kommer att försörjas av statliga “pensioner” (bidrag) än vad det finns arbetare att plundra med skatter. Detta måste inte leda till finansiell bankrutt (a la Grekland), men det måste leda till att någon tvingas till att offra sin levnadsstandard. Antingen kommer skatterna att höjas eller kommer pengarnas värde att inflateras bort eller kommer “pensionerna” att sänkas. Sannolikt kommer vi att drabbas av lite av varje.

Vad detta visar är att vi måste inte använda vår abstrakta tankeförmåga för att se bortom här och nu för att se hur destruktiv välfärdsstaten är. Det finns redan många saker vi kan se här och nu också.

Med detta sagt, vill jag nu gå tillbaka där jag började, nämligen att vi objektivister säger att välfärdsstaten är anti-liv. Detta ska alltså inte förstås som att vi menar att den direkt och bokstavligen måste leda till död och lidande. Nej, för att se detta räcker gott och väl med att se att den hämmar mänsklig välfärd genom att beröva oss “det som vi inte ser”.

Låt mig avsluta med en analogi: Det finns många kroniska sjukdomar varav några är dödliga. Till exempel diabetes eller HIV. Men tack vare kapitalismen finns det många läkemedel och behandlingar som gör att vi idag kan leva med dem. Detta är bra. Men hur bra det än är att dessa människor idag kan leva med sina sjukdomar så är det ju ingen som kan förneka att det vore bättre om de inte blev sjuka till att börja med. Då skulle de ju slippa spendera så mycket tid, pengar och energi på att behandla dem. De skulle istället kunna spendera all denna tid, pengar och energi åt att leva ännu längre och bättre liv.

Välfärdsstaten är som en kronisk sjukdom. En kronisk sjukdom är dålig (anti-liv) även om den inte dömer dig till död och lidande. Välfärdsstaten är också dålig (anti-liv) även om den inte dömer dig till död och lidande. Som en kronisk sjukdom tvingar välfärdsstaten oss att offra “det vi inte ser” (dvs mer välstånd dvs ett rikare och bättre liv dvs mer välfärd) för “det vi ser” (välfärdsstatens förtryckande skatter, regleringar, paternalism dvs själsdödande ofrihet, stagnation och bidragsberoende). Detta är illa nog.

Så trots att detta är långt ifrån objektivismens fullständiga moraliska argument mot välfärdsstaten (jag har bara skrapat lite på ytan), hoppas jag ändå att ni nu kan lite bättre förstå varför objektivismen har en sådan negativ syn på välfärdsstaten.

Hur många Moderater vill lägga ned välfärdsstaten?

Enligt vänsterns stora berättelse har den ekonomiska ojämlikheten ökat sedan 1970-talet. De rika blir rikare samtidigt som den stora massan har inte fått det bättre. Och allt detta beror i sin tur på att vi har rört oss mot ett mer kapitalistiskt samhälle. En del skatter har sänkts, delar av skolan, vården och omsorgen har privatiserats och konkurrensutsatts, en del marknader har avreglerats något och omfördelningspolitiken har inte inflationsjusterats. Detta är i alla fall deras stora berättelse.

Så hur försöker då många “konservativa” bemöta detta? “Konservativa” tankesmedjor som American Enterprise Institute och Heritage svarar med att denna berättelse inte stämmer. De säger att alla, inte bara de rikaste, har blivit rikare sedan 1970-talet. För att backa upp detta pekar de ofta på rapporter som visar vad som händer med inkomsterna om man tar hänsyn till omfördelningspolitikens inverkan. (Se t ex här, här och här.)

Detta sätt att bemöta vänsterns stora berättelse om är uselt—i alla fall om det syftar till att försvara individens frihet och kapitalismen. Varför? Därför att argumentet spelar vänstern rakt i händerna. Om man tar detta argument på allvar, då följer det ju att vänstern har rätt: Om det inte vore för välfärds- och omfördelningspolitiken, då skulle kapitalismen resultera i att de rika är de enda som blir rikare!

Men det finns en annan mer fundamental brist med detta argument, och det är att man genom att överhuvudtaget oja sig över den ekonomiska ojämlikheten låter vänstern och hela deras filosofiskt korrupta ramverk få sätta agendan och definiera debatten—och därmed utesluta kapitalismen som ett moraliskt system.

För det första så köper den här sortens argumentation vänsterns premisser. Och när du gör det då kommer alltså att utvärdera individens frihet och kapitalismen utifrån ett korrupt ramverk som fördömer kapitalismen i förväg. Du kan nämligen inte ge logiskt och moraliskt hållbara argument för kapitalismen genom att använda dig av ett ramverk som endast kommer att sätta dit kapitalismen. Den här sortens argument medger nämligen att ekonomisk jämlikhet är ett ideal. Men varför tycker då de allra flesta att ekonomisk jämlikhet är ett ideal?

Den underliggande premissen för ojämlikhetsdebatten är altruismen. Altruismen säger nämligen att det goda är att offra dig själv för andra, “de behövande”, vem som helst som har mindre än dig. Således är ekonomisk ojämlikhet som sådant fel och måste bekämpas. Enligt altruismen spelar det ingen roll varför någon är rik eller fattig. Det är irrelevant. Det spelar alltså ingen roll att en del är rika eftersom de producerade välstånd och att en del är fattiga eftersom de varken ville eller kunde producera välstånd. Det enda som, enligt altruismen, betyder något är att några har mer och att en del har mindre. För så länge så är fallet, då betyder det att de som har (de rika) inte har offrat sig tillräckligt för de som inte har (de fattiga). Och om de inte tänker göra det frivilligt, då finns det ingen anledning att inte tvinga dem att göra rätt för sig genom omfördelningspolitik.

Leonard Peikoff förklarar:

Some unphilosophical, eclectic altruists, invoking such concepts as “inalienable rights,” “personal freedom,” “private choice,” have claimed that service to others, though morally obligatory, should not be compulsory. The committed, philosophical altruists, however, are consistent: recognizing that such concepts represent an individualist approach to ethics and that this is incompatible with the altruist morality, they declare that there is nothing wrong with compulsion in a good cause—that the use of force to counteract selfishness is ethically justified—and more: that it is ethically mandatory.

Every man, they argue, is morally the property of others—of those others it is his lifelong duty to serve; as such, he has no moral right to invest the major part of his time and energy in his own private concerns. If he attempts it, if he refuses voluntarily to make the requisite sacrifices, he is by that fact harming others, i.e., depriving them of what is morally theirs—he is violating men’s rights, i.e., the right of others to his service—he is a moral delinquent, and it is an assertion of morality if others forcibly intervene to extract from him the fulfillment of his altruist obligations, on which he is attempting to default. Justice, they conclude, “social justice,” demands the initiation of force against the non-sacrificial individual; it demands that others put a stop to his evil. Thus has moral fervor been joined to the rule of physical force, raising it from a criminal tactic to a governing principle of human relationships.

Så om man medger att ekonomisk ojämlikhet är ett ont, då snärjer man sig också in i altruismens sätt att se på världen—och detta har förödande konsekvenser för hur du kommer att förstå och utvärdera kapitalismen respektive socialismen.

Ekonomisk ojämlikhet är en naturlig aspekt av kapitalismen. Det beror bland annat på att människor är olika: de har olika intelligens, olika förmågor och färdigheter, olika utbildning, olika intressen. Så i en fri ekonomi—fri från statliga tvångsingrepp—kommer människor oundvikligen att ägna sig åt att producera olika värden som folk är villiga att betala mer eller mindre för. De som producerar varor och tjänster av större marknadsvärde kommer vanligtvis att tjäna mer pengar än de som producerar varor och tjänster av mindre marknadsvärde. Du och jag dvs marknaden bestämmer värdet och priset av olika varor och tjänster genom att köpa eller inte köpa. Extremt produktiva affärsmän som skapar värden för hundratals miljoner eller miljarder tenderar därför att tjäna mer än akademiska filosofer.

Så ekonomisk ojämlikhet är inte bara en oundviklig konsekvens av kapitalismen—det är en följd av en av kapitalismens bästa egenskaper nämligen att det är det enda rättvisa sociala systemet. Det är det enda sociala systemet som levererar ekonomisk rättvisa.

Men i den mån du istället bryr dig om ekonomisk ojämlikhet, då beror det på att du är en (implicit) altruist som känner att de som har borde offra sig för vem som helst som har mindre. Om man är en altruist då blir det faktum att kapitalismen är rättvis en intolerabel grymhet. Du ser skillnaden mellan de som har och de som inte har och du känner att något måste göras. Så du börjar känna att det kanske trots allt ligger något i välfärds- och omfördelningspolitiken. Du tror nämligen att om det inte vore för statens tvångsingrepp i form av välfärds- och omfördelningspolitik, så skulle den ekonomiska ojämlikheten ha ökat—och det är ju ett moraliskt ont, enligt din implicita altruism.

Då du—i enlighet med altruismens logik—känner att ekonomisk jämlikhet är en bra sak, kommer du en dag också att börja tveka huruvida kapitalismen verkligen är så bra trots allt. Så du börjar känna en viss attraktion till välfärds- och omfördelningspolitik. En dag slutar upp som en socialist, socialdemokrat, “konservativ”, “socialliberal” eller “blödig libertarian”.

När dessa ideologiska grupper bråkar med varandra om den ekonomiska ojämlikheten, då kan de “konservativa” och “de blödiga libertarianerna” säkert vinna ett och annat slag mot “socialliberalerna”, socialdemokraterna och socialisterna. Men de har sedan länge redan förlorat kriget (konflikten mellan kapitalism och socialism). Deras implicita altruism gör nämligen att de känner att den ekonomiska ojämlikhet som kapitalismen genererar är omoralisk. Därför har de svårt för att med någon som helst övertygelse ifrågasätta riktigheten i omfördelningspolitiken. Samma implicita altruism gör också att de har inga moraliska argument att sätta emot när de mer konsekventa och explicita altruisterna kräver mer omfördelning. De kan kanske ifrågasätta medlen, men de skulle aldrig få för sig att ifrågasätta ändamålet. Så trots att de säger sig stå för individens frihet och kapitalism, leder deras implicita altruism dem till att utan problem stöta på det ena påstådda “undantaget” efter det andra till dessa uttalade värden, undantag som alltid ursäktar eller motiverar det ena statliga (omfördelande) tvångsingreppet efter det andra.

Det sägs ofta att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna representerar den svenska “högern”. Men om “höger” har en rationell betydelse alls, då betyder det att man för det mesta står för individens frihet och kapitalism. Om så, då undrar jag: Hur många Moderater, Kristdemokrater och Sverigedemokrater vill avskaffa omfördelningspolitiken? Hur många skulle förkasta den ekonomiska jämlikheten som ett ideal? Några skulle möjligen kunna förkasta idén om lika ekonomiska utfall, men hur många skulle vara konsekventa nog att också förkasta idén om lika ekonomiska möjligheter? Hur många vill nedmontera den svenska välfärdsstaten? Hur många vill privatisera finansieringen av skola, vård och omsorg? Hur många vill sänka skatterna endast för att maximera individens frihet istället för att “optimera” välfärdsstatens intäkter? Just det.

Så länge altruismen får sätta agendan och definiera debatten är “den stora staten” här för att stanna.

Det finns bara ett sätt att vinna kriget och det är att ersätta vänsterns filosofiskt korrupta ramverk, med ett sant och moraliskt sådant som erkänner att individens liv är hennes; att hon har rätt att leva för sin egen skull; att hon, moraliskt sett, är ett självändamål och inte ett medel för andras ändamål; att individen därför har rätten att sträva efter sitt eget liv och lycka.

I framtida artiklar kommer jag att fortsätta artikulera och argumentera för detta alternativ, men till dess vill jag tipsa om ett några böcker som dels gör ett bra jobb på att bemöta vänsterns stora berättelse om den ekonomiska ojämlikheten och som dels gör det alternativa ramverket explicit:

Den överskattade välgörenhetsstaten

Många, inte minst amerikaner, pekar ofta på de nordiska länderna som bevis för att omfördelningspolitik kan fixa “fattigdomen”. Då och då kan man t ex läsa icke-objektiva artiklar på Vox som argumenterar för att USA kan minska den absoluta fattigdomen genom att ta efter nordens omfördelningspolitik.

Men detta är ett ologiskt resonemang. I verkligheten är det så att före skatter och bidrag är det ungefär lika många eller möjligen något fler nordbor som skulle räknas som absolut “fattiga” med amerikanska mått. Och omfördelningspolitiken förändrar inte denna verklighet.

Det blir enklare att se varför om vi konkretiserar resonemanget: Säg att din granne jämt och ständigt tigger pengar. Om du inte ger honom pengar då skulle han ha mycket svårt med sina räkningar. Men om du ger honom välgörenhet, då kommer han att klara sig.

Är din granne mindre fattig efter din donation? Naturligtvis är han precis lika fattig. Det är därför han alltid kommer tillbaka när pengarna är slut för att tigga om mer. Det är ju för att han är fattig som han jämt och ständigt måste förlita sig på din välgörenhet!

För att avgöra om någon är ett fattigt välgörenhetsfall, då tittar man ju inte på hur lätt de har för att betala sina räkningar efter välgörenhet. Självfallet tittar man ju på hur svårt de har för att betala sina räkningar före eller utan välgörenhet. Så för att avgöra hur många fattiga välgörenhetsfall det finns då bör man alltså titta på inkomsten före skatter och bidrag, inte den “disponibla inkomsten” efter skatter och bidrag.

Så att de nordiska välgörenhetsstaterna möjligen skämmer bort sina fattiga välgörenhetsfall mer än den amerikanska välgörenhetsstaten skämmer bort sina, bevisar knappast att norden har färre fattiga välgörenhetsfall än USA.

På sin höjd bevisar detta endast att den statligt organiserade välgörenheten i norden är mer generös med andras pengar. Men vad är bra eller önskvärt med det? För de av oss som inte ser individen som statlig egendom—vars liv, tid och pengar står “samhället” fritt att disponera över—finns det inget bra eller önskvärt med denna påtvingade välgörenhet.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis? (Del 2)”

Idag publicerade Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, den andra och sista sammanfattningen min kurs “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Tillsammans med del 1, så utgör detta en bra sammanfattning av min kurs. Ett kort utdrag:

Sosialisme har fått æren for Sveriges suksess i årene før 1970, men hva er grunnen til dette? Partiet Sosialdemokratene hadde makten mellom 1930-tallet og 1976. Sosialisme er som kjent et system hvor staten eier og kontrollerer alt, men Sverige er en blandingsøkonomi – hvor de friere delene dominerte siden 1900. Dette er hva Ludwig von Mises kalte en «hemmet markedsøkonomi», eller «forkrøplet kapitalisme».

Sosialdemokratene som var ved makten klandret alltid kapitalisme for alle problemer, men holdt seg unna ren sosialisme på grunn av pragmatisme og stemmesanking. Det var likevel dette partiet som introduserte velferdsstaten.

De tolererte den kapitalistiske delen av Sverige, ettersom noen tross alt måtte mate velferdsstaten. Av denne grunn var det lave skatter i lang tid hos söta bror. Selskaper fikk en rekke fordeler som skattekreditter og fradrag, slik at de kunne vokse seg store og fete – slik at staten igjen kunne overta dem senere.

Läs resten här. Och när ni ändå är igång, ta då gärna en titt på Ottervigs sammanfattning av Petter Sandstads föredrag om “det godtyckliga”.

Är välfärdsstaten bra för friheten?

Ja, det hävdar i alla fall Samuel Hammond, som jobbar som fattigdoms- och välfärdsanalytiker för Niskanen Center. I en rapport med titeln “The Free-Market Welfare State: Preserving Dynamism in a Volatile World” försöker han argumentera för att en välfärdsstat inte bara är förenlig med en fri marknad, utan att den faktiskt gör att den fungerar bättre och leder till (bevarandet) av mer ekonomisk frihet.

Vad är argumentet? Hammond börjar med att göra en korrekt observation, nämligen att en välfärdsstat gör inte ekonomin socialistisk. De flesta välfärdsstater (länder som Sverige, Norge, Frankrike eller USA) är vad ekonomerna Ludwig von Mises och George Reisman korrekt identifierar som hämmade marknadsekonomier.

Men vad menar då Hammond med “välfärdsstat”? Han tycks endast mena ett system med universella, “generösa” socialförsäkringar.

Bakgrunden till hans argument är att globaliseringen och automatiseringen skapar ekonomiska osäkerheter som gör att folk kommer att vända sig emot den fria marknaden och kapitalismen då de blir utblottade och utelämnade till sitt grymma öde när deras jobb och jobbförmåner försvinner. Det blir svårt för folk att anpassa sig för den kreativa förstörelsen då USAs socialförsäkringar är så “snåla”. Detta leder, enligt Samuel Hammond, till ett motstånd till frihandel, fria marknader, fri invandring, osv.

Därav Hammonds tes: “preserving the full dynamism of the U.S. economy will require transforming the current patchwork of means-tested programs into a system premised on the fundamental complementarity of free-markets and universal social insurance—a true ‘free-market welfare state.’”

Med hänvisning till Hayek menar Hammonds att den klassiskt liberala frihetsdefinitionen är fullt förenlig med vad han beskriver som en socialförsäkringsstat.

Individens frihet att forma sitt eget liv undermineras inte av omfördelningspolitik eller socialförsäkringar utan av statliga tvångsingrepp som priskontroller eller licenskrav och liknande. Således ska man, enligt Hammond, skilja på interventionsstaten och socialförsäkringsstaten.

Hammond påstår att socialförsäkringar ökar individens möjlighet att planera sitt liv genom att ge honom en viss nivå av ekonomisk säkerhet och trygghet inför framtiden. Därför har socialförsäkringar samma roll och värde för individen som respekt för privat egendom, stabil valuta, lagstyre, osv.

Sedan går han från detta till att säga att precis som dessa faktorer medför mer ekonomisk frihet kan statliga socialförsäkringar göra detsamma. De uppmuntrar till entreprenörskap, minskar jobbsöknings och anpassningskostnaderna, förmånsmobilitet, säger han.

Sedan försöker han förklara varför så många motsätter sig socialförsäkringsstaten och varför det är ett misstag att göra så. Han säger att de ekonomisk frihets-index som Heritage och Fraser producerar lider av en “fördom” som gör att de inkluderar statens storlek som en negativ faktor trots att den, enligt honom, har inget eller till och med ett positivt bidrag till ekonomisk frihet.

Hur i hela fridens namn kom han fram till detta? Endast genom att titta på korrelationen mellan statens storlek och alla andra faktorer som påverkar den ekonomiska friheten och sedan konstatera att länder med generösa socialförsäkringar också tenderar att ha mer ekonomisk frihet.

Men detta är, för att uttrycka sig diplomatiskt, inget logiskt sätt resonera sig fram till socialförsäkringar leder till mer ekonomisk frihet eller att de i varje fall inte har en negativ inverkan på vår ekonomiska frihet.

Bara för att vi i de nordiska länderna sannolikt lider av färre regleringar än andra gör inte att socialförsäkringssystemet i sig själv gör oss mer fria, när det i själva verket gör oss mindre fria.

Det är ganska enkelt att hur skattefinansierade, dvs tvångsfinansierade socialförsäkringar berövar individen på sin frihet. Ju mer staten beskattar oss, desto mer makt har den över våra pengar. Genom att med skatt, dvs tvång, ta mina pengar kan staten nu bestämma hur mina pengar ska spenderas. Ju mer pengar staten tvingar mig att betala i skatt, desto mindre pengar har jag att förfoga över. På detta vis begränsas min egenmakt. Jag kan inte längre göra det som, i mitt rationella omdöme, är bäst för mig. Jag tvingas istället göra sådant som jag anser är mindre bra eller rentav dåligt för mig. Istället för att t ex spara och investera mig själv till ekonomiskt oberoende tvingas jag finansiera det statliga “pensions”systemet.

Hur som helst påstår Hammond:

. . . the Heritage Foundation and Fraser Institute worsen the external validity of their indexes by including subcomponents based on “government size” that are at best neutral (taxation) and at worse positively correlated with institutional quality (transfers). That this is a sacrifice both organizations are willing to make shows the extent to which their indexes are driven by anti-government ideological priors rather than social-scientific utility.

Detta följs av en diskussion om varför USA bör övergå från dagens lapptäcke till bidragsstat till en universell, “generös” socialförsäkringsstat. Slutsatsen är, hur som helst, att “Well-designed welfare programs go beyond relieving poverty and inequality to represent a type of cooperative institution, not unlike the market, which exists to enable individual self-authorship and planning in the face of uncertainty.” Och:

Indeed, when developed countries are grouped according to their commitment to free and open markets and the strength of their social insurance system, “free-market welfare states” stand out as among the freest countries on earth. Contrary to our ideological axis, which runs from “small government” libertarian (pro-market, anti-transfer) to “big government” progressive (anti-market, pro-transfer), countries tend to converge around an off-diagonal axis running from reactionary (anti-market, anti-transfer) to liberal (pro-market, pro-transfer). Universal social insurance programs are thus not only freedom- and dynamism-enhancing in and of themselves, but appear to go together as part of a stable political equilibrium. This provides a framework for a research and reform agenda that goes beyond insulating markets from a reactionary backlash, to one based on social welfare policy as a tool for actively accelerating the American economy into the future.

Min första reaktion är att Hammond har gett ett övertygande argument för att det är bra att ha ett ekonomiskt skyddsnät. Men han har inte gett ett övertygande argument för att skyddsnätet måste bestå av socialförsäkringar tvångsfinansieras med skatter och organiseras av staten.

Han har inte heller gett ett övertygande argument om att detta förstärker vår ekonomiska frihet eller är förenlig med den fria marknaden, när det så uppenbarligen inte gör det.

Att tvinga folk att finansiera socialförsäkringar är ju att bokstavligen minska individens frihet att bestämma över sina egna pengar och organisera sin egen ekonomiska trygghet genom sparande och privata försäkringar.

Alternativet till de nordiska ländernas universella socialförsäkringsstat är inte USAs lapptäcke till bidragsstat. Detta är två omoraliska alternativ då de berövar individens på sin frihet att handla i enlighet med sitt rationella omdöme och som gör oss alla beroende av staten.

Det moraliska alternativet är ett privat finansierat och organiserat skyddsnät som kan bestå av en frivillig kombination av sparande, försäkringar, släkt, vänner och grannar, kassa-föreningar, sällskap, välgörenhet, osv., osv., osv.

Den enda begränsningen för hur fria individer, på egen hand eller eller tillsammans med andra, kan frivilligt organisera privata skyddsnät är deras egen fantasi. Men en bristande fantasi är ingen ursäkt för tvångsförsäkringsstaten.

Vad tycker du?

€ € €

För den som vill veta mer om hur fria individer framgångsrikt finansierade och organiserade privata skyddsnät före välfärdsstaten vill jag rekommendera RooseveltCare: How Social Security is Sabotaging the Land of Self-Reliance av Don Watkins.

Taberfabrikken

Jag har läst Taberfabrikken av Ole Birk Olesen. Översätter man Taberfabrikken till svenska blir det Förlorarfabriken. Med tanke på vilken skada välfärdsstaten gör på individen, hur många förlorare den producerar, är det en passande titel.

Med omfattande statistik kombinerat med en logisk analys, som genomsyrar boken, argumenterar Olesen på ett övertygande sätt för att välfärdsstaten ofta är den främsta orsaken till en lång rad sociala problem som arbetslöshet, missbruk och brottslighet.

Ett essentialiserat exempel på ett argument ur boken går så här: Välfärdsstaten skapar på olika sätt arbetslöshet och bidragsberoende. Arbetslösheten och bidragsberoendet leder till psykologisk ohälsa. Det drabbar deras självkänsla. Många känner sig värdelösa och att livet saknar mening. Många blir deprimerade. En del begår självmord. En del börjar istället missbruka alkohol och narkotika. Som en följd lider och dör idag många fler danskar av alkohol- och missbruk än före välfärdsstatens uppbyggnad.

Det är inte lätt att hitta några stora brister med boken. Men om jag tvunget måste nämna något då är det att den inte ger ett konsekvent moraliskt försvar av friheten. Den ger inte ens ett moraliskt argument emot välfärdsstaten. Olesen ger, vad jag kan se, ”bara” ett praktiskt argument emot välfärdsstaten. Denna kritik är dock inte helt rättvis. Dels eftersom författaren inte är, vad jag vet, någon objektivist. Dels eftersom jag inte tror att detta är syftet med boken.

Bokens dygder överskuggar därför helt klart dess brister. Det bästa med boken är att den förser läsaren med ett omfattande underlag för att induktivt bevisa att välfärdsstaten är skadlig, att det omoraliska är det opraktiska, att orättvisa inte lönar sig.

Är du sugen på att läsa boken? Då kan du få tag på boken gratis, i pdf-format, om du skriver upp dig på Ole Birk Olesens emaillista här.