Varför ska någon tjäna mer bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land?

Varför inte? Varför ska inte dem som föds med ben få göra det mesta av livet bara för att några föds utan ben? Varför ska dem som föds med en hög intelligens inte få använda den till sin fördel bara för att andra föds med låg intelligens? Varför ska inte föräldrar försöka ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna de bara kan?

Det vore orättvist att straffa människor för saker som de inte kan rå för, inklusive fördelarna de föddes med. Så att straffa folk bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land vore orättvist precis som det vore orättvist att straffa människor för att de inte föddes handikappade eller ointelligenta. (Det är dubbelt orättvist om ens föräldrar har jobbat hårt för att kunna ge sina barn bästa möjliga förutsättningar genom att flytta från Venezuela till USA eller från Irak till Sverige.)

Det är mer rationellt att glädjas för dem som föds med goda förutsättningar. Och ju bättre förutsättningar folk har, desto bättre för alla. Att födas med dåliga förutsättningar är inte bra för någon. Det är ju bara synd.

Det skadar ingen att andra föds med fina förutsättningar. Tvärtom är det bara till min fördel. Jag vinner inget på att leva bland en massa förlorare utan hopp och framtid. Jag vinner på att leva bland faktiska och potentiella vinnare som direkt och indirekt kommer att berika mig på alla möjliga sätt.

Vad som är rättvist beror inte på vad man börjar med utan vad man gör. Det är många som föds in i dåliga förutsättningar men som jobbar upp sig. Och det är en del som föds in i goda förutsättningar och som fumlar bort allting. (Ayn Rand sade en gång att de som inte behöver ett arv är paradoxalt de som förtjänar det.) Det är en av de bästa sakerna med kapitalismen, den sociala rörligheten. Rationalitet och produktivitet lönar sig och irrationalitet och icke-produktivitet straffar sig. Kapitalismen är ett rättvist system.

Om du inte har en förmögenhet men du har en bra idé kan du ju söka finansiering hos de rika. Detta händer hela tiden. Så att man inte föds med förmögenhet är inget hinder för de smartaste och driftigaste som har bra idéer.

Att man kan ha otur att födas i fel land är ett av många argument för att vi bör ha fri invandring. Då kan de som har oturen att födas in i fattiga (étatistiska) länder flytta till rika (kapitalistiska) länder där möjligheterna är så mycket större.

Persuasion Mastery är ett måste för dig som vill bli bättre på att sälja rationella idéer och värden

Så min gamla arbetskamrat Don Watkins har skapat en helt ny kurs i idékommunikation som heter Persuasion Mastery.

För dem som inte vet det är Don en bästsäljande författare som bland annat skrivit The Moral Case for Finance, Equal Is Unfair, RooseveltCare, och sist men inte minst Free Market Revolution. Så Don vet ett och annat om hur man kommunicerar säljande.

Persuasion Mastery bjuder på massor med vettiga tips och råd som kommer att hjälpa dig att bli en bättre idékommunikatör.

Jag skulle säga att kursen lämpar sig för alla som vill bli bättre på att sälja rationella idéer och värden som förnuft och individens frihet, vetenskap och teknologi, kapitalism och industri.

Även om du tidigare har lyssnat på kurser som Leonard Peikoffs “Objective Communication” eller Peter Schwartz “The Writing Process” kommer du garanterat att få ut något av Dons kurs då den bidrar med många helt nya idéer samt några gamla som har fått sig en pedagogisk uppdatering.

Generöst nog är hela kursen tillgänglig helt gratis på YouTube. Här är första föreläsningen:

Följande föreläsningar tar upp hur man är klarhet och tydlighet, sammanhang och inramning, föreningen av fakta och känslor, och motivation.

Yoram Hazoni vs. Upplysningen

Prager U publicerade nyligen en fruktansvärt korrupt och intellektuellt oärlig video, i vilken den konservative nationalisten Yoram Hazoni explicit vänder sig mot Upplysningens ideal—förnuft, lycka och frihet. I denna diskussion går Onkar Ghate, Greg Salmieri och Yaron Brook grundligt igenom alla fantastiska förvrängningar och lögner som Hazoni gör sig skyldig till i sin iver att […]

Myten om individens ”klimatavtryck”

En kontroversiell poäng som jag har gjort i över ett decennium, men som nästan ingen tar till sig, är att den enskilde individens utsläpp av koldioxid har ingen mätbar inverkan på klimatet. Därför finns det i frihetens och rättvisans namn, ingen logisk eller moralisk grund för att beskatta och reglera bort hennes eldning av fossila bränslen.

Intressant nog har ingen har ens försökt komma med några logiskt eller moraliskt hållbara motargument. Den absolut vanligaste reaktionen är bara att ignorera allt jag säger och stoppa huvudet i sanden.

Men jag kommer nu ändå (naivt) att presentera ytterligare data som förstärker min argumentation. Här en observation av Björn Lomborg:

Even if all 4.5 billion flights this year were stopped from taking off, and the same happened every year until 2100, temperatures would be reduced by just 0.054 degrees, using mainstream climate models — equivalent to delaying climate change by less than one year by 2100.

Nästan alla som läser detta kommer att ignorera det och fortsätta gapa och skrika, och gråta, om deras diktatoriska behov av att förbjuda flyget eller i varje fall införa skyhöga flygskatter. Så att människor får veta sin plats.

Vilken skillnad en smula mer frihet kan göra

I USA råder det sedan länge en debatt om medelklassens tillstånd. Många hävdar att den amerikanska medelklassen krymper. Eftersom medelklassen började krympa (snabbare) under Reagan-åren så “bevisar” detta, enligt den étatistiska vänstern, att den liberala högerns “avregleringar” och “stora skattesänkningar för de rika” endast har berikat “den 1 procenten” på “de 99 procentens” bekostnad.

Det finns mycket som är helt fel med denna historiebeskrivning som jag inte kan eller vill gå in på här och nu. (För den som ändå vill veta, låt mig då i förbifarten påpeka att “de 99 procentens” höga levnadsstandard beror på “den 1 procentens” förmåga och vilja att skapa jobb och välstånd för massorna. För detaljer, läs ekonomen George Reismans redogörelse.)

Här och nu tänker jag istället ställa en enklare fråga: “Om den amerikanska medelklassen krymper, var har den då tagit vägen?” Det finns tre alternativ. Antingen har låginkomsthushållen antingen har blivit fler eller så har höginkomsthushållen blivit fler eller både och.

I flera år har ekonomen Mark J Perry samlat och presenterat omfattande statistik som entydigt visar att vad som har hänt med medelinkomsthushållen (eller “medelklassen”) sedan slutet av 1960-talet. Perry skriver:

Yes, the “middle-class is disappearing” as we hear all the time, but it’s because middle-income households in the US are gradually moving up to higher income groups, and not down into lower-income groups. In 1967, only 9% of US households (only 1 in 11) earned $100,000 or more (in 2017 dollars). In 2017, more than 1 in 4 US households (29.2%) were in that high-income category, a new record high. In other words, over the last half-century, the share of US households earning incomes of $100,000 or more (in 2017 dollars) has more than tripled! At the same time, the share of middle-income households earning $35,000 to $100,000 (in 2017 dollars) has decreased over time, from more than half of US households in 1967 (53.8%) to less than half (only 41.3%) in 2017. Likewise, the share of low-income households earning $35,000 or less (in 2017 dollars) has decreased from more than one-third of households in 1967 (37.2%) to below one-third of US households last year (29.5%), a near-record low.

Ja, medelklassen började kanske krympa (snabbare) under perioden efter 1980, men så vadå? Grupperna låg- och medelinkomsttagare krymper eftersom fler och fler istället ansluter sig till den växande gruppen höginkomsttagare!

I den mån perioden efter 1980 var en tid då USAs frihet ökade, om än bara marginellt, då visar statistiken på att det gjorde de flesta amerikanska hushåll rikare. En smula mer frihet kan visst göra en stor skillnad—till det bättre. Med något mer frihet kan kanske häften av de amerikanska hushållen snart att tillhöra “den övre medelklassen”?

Jag undrar hur ofattbart mycket rikare vi alla (inte bara amerikaner) skulle kunna bli om vi en dag helt kunde frigöra oss från blandekonomins (välfärdsstatens) kedjor och bördor. En inspirerande tanke.

Frihet? Vad är det?

Sanningen är att de allra flesta varken vet vad frihet är eller varför det är en bra sak. En majoritet motsätter sig faktiskt frihet och ser det som något dåligt. En del envisas med att kalla sig för liberaler samtidigt som de förespråkar ett politiskt system (étatism) som ger staten makt på bekostnad av individens frihet. (Se t ex Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna.)

Med tanke på detta är det ganska trevligt att Craig Biddle och Carl Barney nyligen skrev ihop en kort och koncis pamflett i vilken de går igenom vad frihet är, varför det är bra, och vilka idéer det vilar på. Så här börjar de sin diskussion:

Liberty is the political condition in which individuals are free to act on their own judgment and to keep and use the product of their own effort. It is the condition in which individuals deal with one another by persuasion and all interactions with other people are consensual. The alternative is people dealing with one another by coercion—by physical force. “Free” means free from physical force or compulsion by other people, groups, and governments.

Jag rekommenderar alla som vill få en bättre förståelse för vad frihet är och varför det är bra att läsa pamfletten Liberty: What Is It? Why Is It Good? On What Does It Depend? Och om ni, som jag, tycker att detta är en bra introduktion, se då till att sprida kännedom om pamfletten till så många som möjligt.

Socialdemokraterna borde genast sluta kalla sig för socialister

Jag köpte häromdagen en ny bok av ekonomen George Reisman. Trots dess komiskt långa titel MARXISM/SOCIALISM, A SOCIOPATHIC PHILOSOPHY CONCEIVED IN GROSS ERROR AND IGNORANCE, CULMINATING IN ECONOMIC CHAOS, ENSLAVEMENT, TERROR, AND MASS MURDER: A CONTRIBUTION TO ITS DEATH, är detta ett seriöst och intellektuellt verk.

Med tanke på att västerlandets intellektuella fortsätter att försvara socialismen (se t ex New York Times som publicerade en motbjudande artikel med titeln “Happy Birthday, Karl Marx. You Were Right!”) och de “demokratiska socialisternas” relativa framgångar i USA (se t ex Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez) är bokens budskap tyvärr aktuell.

Som bokens titel antyder är detta en uppgörelse av socialismen och marxismen. I boken går Reisman bland annat igenom:

  • Vad socialismen egentligen går ut på
  • Varför den marxistiska exploateringsteorin är falsk
  • Varför profiter är den ursprungliga och primära inkomstkällan, inte löner
  • Hur kapitalismen driver upp reallönerna, kortar arbetstimmarna, avskaffade barnarbete, och förbättrar arbetsvillkoren
  • Varför socialismen leder till slaveri, terror och massmord

Och mycket, mycket mer.

För läsare av George Reismans tidigare böcker och artiklar finns det inte så mycket nytt här. Men det som är gammalt tål att upprepas. Och det som är nytt är riktigt bra.

Reisman argumenterar t ex för att socialdemokraterna inte är socialister. De sämre socialdemokraterna är nämligen för fega för att göra vad som krävs för att införa socialismen; och de bättre är för moraliska: ett väpnat rån på en omfattande skala.

En implikation av detta är enligt Reisman att:

Unless and until the social democrats abandon the use of the word “socialist” to describe themselves, they are in the position of giving aid and comfort to a philosophy and a system of government that is responsible for untold human misery and the deaths of tens of millions of innocent people. There is nothing that can justify this.

Resismans nya bok MARXISM/SOCIALISM är fullspäckad med intellektuell ammunition mot marxister och socialister. Liksom Reismans mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics, är den ett måste för alla frihetens och kapitalismens vänner.

#ståuppföraborträtten med Ayn Rand

Med tanke på att den 28 september är aborträttens dag tänkte jag uppmärksamma ärkeindividualisten Ayn Rands unika perspektiv på saken.

I “Of Living Death” skrev Rand:

Abortion is a moral right — which should be left to the sole discretion of the woman involved; morally, nothing other than her wish in the matter is to be considered. Who can conceivably have the right to dictate to her what disposition she is to make of the functions of her own body?

I “The Age of Mediocrity” skrev hon bland annat:

The question of abortion involves much more than the termination of a pregnancy: it is a question of the entire life of the parents. As I have said before, parenthood is an enormous responsibility; it is an impossible responsibility for young people who are ambitious and struggling, but poor; particularly if they are intelligent and conscientious enough not to abandon their child on a doorstep nor to surrender it to adoption. For such young people, pregnancy is a death sentence: parenthood would force them to give up their future, and condemn them to a life of hopeless drudgery, of slavery to a child’s physical and financial needs. The situation of an unwed mother, abandoned by her lover, is even worse.

I cannot quite imagine the state of mind of a person who would wish to condemn a fellow human being to such a horror. I cannot project the degree of hatred required to make those women run around in crusades against abortion. Hatred is what they certainly project, not love for the embryos, which is a piece of nonsense no one could experience, but hatred, a virulent hatred for an unnamed object. Judging by the degree of those women’s intensity, I would say that it is an issue of self-esteem and that their fear is metaphysical. Their hatred is directed against human beings as such, against the mind, against reason, against ambition, against success, against love, against any value that brings happiness to human life. In compliance with the dishonesty that dominates today’s intellectual field, they call themselves “pro-life.”

By what right does anyone claim the power to dispose of the lives of others and to dictate their personal choices?

I “Abortion Rights are Pro-Life” sammanfattar Ayn Rand’s intellektuella arvtagare Leonard Peikoff hennes filosofiska argument för aborträtten:

We must not confuse potentiality with actuality. An embryo is a potential human being. It can, granted the woman’s choice, develop into an infant. But what it actually is during the first trimester is a mass of relatively undifferentiated cells that exist as a part of a woman’s body. If we consider what it is rather than what it might become, we must acknowledge that the embryo under three months is something far more primitive than a frog or a fish. To compare it to an infant is ludicrous.

If we are to accept the equation of the potential with the actual and call the embryo an ”unborn child,” we could, with equal logic, call any adult an ”undead corpse” and bury him alive or vivisect him for the instruction of medical students.

That tiny growth, that mass of protoplasm, exists as a part of a woman’s body. It is not an independently existing, biologically formed organism, let alone a person. That which lives within the body of another can claim no right against its host. Rights belong only to individuals, not to collectives or to parts of an individual. (”Independent” does not mean self-supporting — a child who depends on its parents for food, shelter, and clothing, has rights because it is an actual, separate human being.)

”Rights,” in Ayn Rand’s words, ”do not pertain to a potential, only to an actual being. A child cannot acquire any rights until it is born.”

It is only on this base that we can support the woman’s political right to do what she chooses in this issue. No other person — not even her husband — has the right to dictate what she may do with her own body. That is a fundamental principle of freedom.

På tal om falska filosofiska argument emot aborträtten, vill jag tipsa aborträttens vänner att lyssna på Peikoffs Ford Hall Forum-föredrag “A Picture is Not an Argument”:

#ståuppföraborträtten

Photo by Patricia Lazaro from Pexels

Äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”?

I debatten mellan Catarina Kärkkäinen, ordförande Fria Moderata Studentförbundet, och Magnus Nilsson, ESO-rapportförfattaren bakom förslaget att tvinga skogsbönder att finansiera statens konfiskering av deras skog, stötte jag på ett för mig helt nytt ord: “snörliv”.

Det visar sig att det syftar till en gammaldags korsett. Och en korsett brukar ju folk ha på sig för att strama åt lite runt höften för att se lite slankare ut. Men en korsett kan kännas lite obehaglig och begränsande. Nästan opraktisk.

Det är också så den “praktiske” pragmatikern Magnus Nilsson ser på äganderätten, ett “ideologiskt snörliv”. En obekväm och “opraktisk” ideologisk dvs principiell begränsning på hans önskningar.

Man bara kan se på äganderätten som ett “ideologiskt snörliv” om man inte har en susning om vad den är.

För att människor ska kunna leva och blomstra måste vi ha rätten dvs friheten att producera och konsumera materiella värden: allt ifrån mat, kläder och boende till bilar, datorer och sjukvård dvs välstånd. Äganderätten är friheten till att göra just det dvs producera, köpa, behålla, använda och bestämma över materiella värden.

Vad är “opraktiskt” med detta?

Äganderätten är alltså en förutsättning för att kunna praktisera några rättigheter alls, inklusive den mest grundläggande, rätten till liv. Ayn Rand förklarar:

The right to life is the source of all rights—and the right to property is their only implementation. Without property rights, no other rights are possible. Since man has to sustain his life by his own effort, the man who has no right to the product of his effort has no means to sustain his life.

Vad är “opraktiskt” med att vilja leva och blomstra? Sådana som Magnus Nilsson borde nog ta sig en titt på de länder som har frigjort sig från den “hämmande” äganderätten. Titta t ex på länder som Nordkorea, Zimbabwe och Venezuela. Misären, och svälten, i sådana länder talar för sig själv.

Äganderätten är också en förutsättning för att kunna utöva din tanke-, yttrande-, religions-, förenings- eller mötesfrihet. För att kunna praktisera din yttrandefrihet måste du ha friheten att skapa, köpa, behålla och använda sådant som papper och penna eller, i dessa dagar, en Internet-baserad plattform.

Äganderätten, ett “snörliv”?

Sanningen är att om vi vill liva och blomstra här på jorden, då vore inget mer praktiskt än att erkänna och respektera äganderätten. Ju mer vi respekterar den, desto bättre—och vice versa.

Att en självidentifierad pragmatiker ändå ser på denna grundläggande och livsbejakande rättighet som en obekväm begränsning illustrerar endast att det finns få saker som är mer opraktiskt än pragmatismen.

Stöd mitt arbete, bli en Patreon.