Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

Ett litet steg mot åsiktsförbud?

Föreställ dig att Svea hovrätt förbjuder Moderata Ungdomsförbundet eftersom MUF strider mot “god sed”. Som bevis lyfter staten fram att MUF “idealiserar” kapitalismen, motsätter sig “ekonomiska rättigheter” och tolererar ekonomisk ojämlikhet. Om detta hände, då skulle du säkert bli alarmerad och fördöma detta som ett allvarligt övergrepp på föreningsfriheten och, i förlängningen, tanke- och yttrandefriheten.

Detta har dock redan skett. Inte i Sverige, men i Finland. Och föreningen som har förbjudits är inte MUF, utan Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Men då NMR är en rasistisk och nazistisk förening, tycks ingen vilja eller orka ifrågasätta förbudet. Som en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, kan jag dock inte låta bli att protestera.

Ja, NMR är en rakt igenom rasistisk och nazistisk rörelse dvs en rakt igenom kollektivistisk dvs rakt igenom ond rörelse. NMR och dess medlemmar bör dömas och behandlas därefter. Vi som tar rättvisa på allvar bör vägra att ha något med NMR och deras medlemmar att göra. Vi bör alltså bojkotta dem ekonomiskt och frysa ut dem socialt.

Ja, våldsbejakande föreningar som i ord och handling utför, uppmuntrar eller uppmanar till utövandet av våld och tvång bör förbjudas. Såvitt jag vet är NMR en våldsbejakande förening och det utgör ett tillräckligt skäl för att förbjuda föreningen. Men vad som skrämmer är att NMRs åsikter förs fram som ytterligare skäl för att förbjuda föreningen.

Svenska Yle rapporterar att det var Polisstyrelsen som tog initiativet att förbjuda NMR. Och Polisstyrelsen “lyfter fram att NMR publicerar antisemitiskt och rasistiskt innehåll på sin webbsida. Enligt styrelsen är organisationens mål att sprida raslära, vit övermakt och judehat”. Svenska Yle rapporterar också att “Hovrättens beslut [att upplösa NMR] grundar sig bland annat på att föreningen idealiserar fascism, antisemitism, kränker sexuella minoriteters rättigheter och att den inte anser att alla raser är lika värda”. Hovrätten påpekar, enligt Hufvudstadsbladet, att NMR “förminskar” och “ifrågasätter” förintelsen samt att det finns “skriftliga bevis på att raslära har en central roll för NMR”.

Det finns alldeles säkert överväldigande bevis för att NMR ger uttryck för en massa onda och irrationella åsikter, men i ett fritt samhälle utgör ej onda och irrationella åsikter ett skäl för att kränka individens föreningsfrihet.

Svenska Yle skriver: “Föreningen hävdade att den inte förespråkar vitas övermakt, rangordnar raser eller uppviglar till rasistiska brott. Organisationen bekänner sig ändå som nationalsocialistisk och meddelar att man som slutligt mål har en nordisk stat som bygger på etnicitet.” NMR försöker alltså försvara sin föreningsfrihet genom att förneka sina egna åsikter och omdefiniera sina ideologiska övertygelser!

Man har delvis motiverat förbudet av NMR Finland med hänvisning till att föreningens aktiviteter och åsikter bryter mot “god sed”. Hur definieras “god sed”? Såvitt jag kan se definierar inte Finlands föreningslag “god sed”. I praktiken är det är alltså en tolkningsfråga. Vilket betyder att det är statens godtycke som bestämmer vilka åsikter som eventuellt bryter mot föreningsfriheten.

Som sagt, NMRs våldsbejakande natur är skäl nog för förbud. Att då ändå betona deras åsikter som ytterligare skäl för förbud är oroväckande. Det etablerar nämligen principen att staten kan och bör förbjuda föreningar eller tankesmedjor eller partier vars åsikter bryter mot en icke-definierad och därför av nödvändighet icke-objektiv dvs godtyckligt tolkad “god sed”. Idag är kanske den liberala tankesmedjan Liberas åsikter säkra. Men vem vet hur det blir med den saken imorgon?

Det är dags att se över den finska föreningslagen. Innan det är för sent.

Klandra inte Facebook för statlig censur

Jag fick en del reaktioner på min förra artikel, “Det finns ingen censur på Facebook”. Så i denna uppföljning, tänkte jag börja med att försöka klargöra ett och annat.

Somliga säger att Facebook (kanske) censurerar eftersom staten (kanske) tvingar dem till det. Det må hända (jag har inte sett några bevis på detta), men jag är rädd för att de som säger detta tyvärr har missat poängen med mitt inlägg.

Min poäng är att privata individer och företag som sådana inte kan censurera. Som dess definition och etymologi gör klart och tydligt, handlar censur om att staten med tvång eller våld tystar individen, dvs med tvång eller våld stoppar individen från att yttra sig, att säga vad hon tycker och tänker.

Då endast och allena staten har (den lagliga) makten att med tvång eller våld tysta individen är det endast och allena staten som kan ägna sig åt censur. Så om och när privata individer eller företag vägrar att frivilligt förse dig med en plattform, då är inte censur.

Denna poäng är viktig då så många är så gravt fel- och oinformerade om yttrandefrihet och censur handlar om. Men om man inte förstår eller vet (eller bryr sig om) att staten, och endast staten, kan censurera, då kan man lätt börja få för sig (eller rationalisera) att staten—i “yttrandefrihetens” namn—ibland måste gå in med tvång och reglera privata individer eller företag som Facebook som vägrar att frivilligt förse somliga med en plattform. Vilket alltså är en total motsägelse.

Alla försök att, i “yttrandefrihetens namn”, tvinga individer eller företag som Facebook att tillåta särskilt innehåll på deras plattform, innebär statlig censur. I mitt förra inlägg förklarade jag varför:

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Detta ologiska och farliga (étatistiska) resonemang för oss till nästa punkt.

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd.” Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Det finns ingen censur på Facebook

Häromdagen slängde Apple, YouTube och Facebook ut Alex Jones’ Infowars. Detta fick en del inom den så kallade högern att reagera. Och hur de reagerade är avslöjande.

Infowars personligheten Paul Joseph Watson, som utger sig för att vara en “klassisk liberal”, fördömer Apple, YouTube och Facebook som “storföretag” och “monopol” för att de “definierar parametrarna” för det Första författningstillägget (som är där för att reglera staten, inte individen).

Ted Cruz, som utger sig för att vara en “kämpe för friheten”, kommer med en liknande kritik mot Facebook.

Detta är inte första gången folk från den så kallade högern ondgör sig över att företag vägrar förse dem med en plattform. Dennis Prager, den konservativa radio talk show värden, anklagar i en stämningsansökan YouTube för “censur”.

När det kommer till yttrandefrihetens innebörd är sådana som Paul Joseph Watson, Ted Cruz och Dennis Prager oroväckande fel- och/eller oinformerade. Sanningen är att det inte finns någon censur på privata plattformar som Facebook.

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Man måste förtjäna sin plattform. Antingen får man skapa sin egen eller också får man använda sig av andras genom frivilliga överenskommelser.

När jag vägrar lyssna på Jehovas Vittne då ägnar jag mig inte åt censur. När New York Times vägrar publicera mina artiklar då ägnar de sig inte åt censur. När ett skivbolag vägrar ge ut och distribuera min musik då ägnar det sig inte åt censur. När ett teknikbolag som Facebook vägrar mig en plattform då ägnar det sig inte åt censur.

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Den så kallade högern—sådana som Watson, Cruz, Prager—avslöjar här sin totalitära ådra i och med de implicerar att staten ska kunna förslava teknikbolagen genom att tvinga dem att förse folk med en plattform.

De som ondgör sig över att individer och företag utövar sin rätt att yttra sig, är nu avslöjade: Watson, Cruz, Prager, et al. är inga vänner till konstitutionalism eller kapitalism. De är inga vänner till individens frihet. Alla som står för individualism och frihet bör därför ta avstånd från dem.