“Etniska svenskar” är inte att lita på

Det sägs ibland att vi måste begränsa invandringen för att bevara vår västerländska frihet. För om för vi “släpper in” för många invandrare som inte förstår eller uppskattar vår frihet kommer de en dag att rösta bort den. Men stämmer detta?

Invandrare röstar, sedan länge, på samma partier som infödingarna. Det sägs att de flesta röstar på Socialdemokraterna. Dra vilka slutsatser du vill av det men det är inget tecken på att de är värre än infödda S-väljare. Den genomsnittlige invandraren utgör med andra ord ungefär samma hot mot min frihet som den vanlige “etniske svensken”.

De flesta riksdagspartier, som domineras av “etniska svenskar”, gör ett dåligt jobb på att skydda individens frihet. Även “högern”, som sägs stå för kapitalism och frihet, gör ett ganska uselt jobb.

Moderaterna klagar på att Sveriges pandemipolitik är otillräckligt restriktiv. De har ondgjort sig över att att svenskarna har haft alldeles för mycket frihet jämfört med föredömen som den kinesiska diktaturen. Moderaterna anser att statens roll inte är att skydda individens rättigheter utan att “vetenskapligt” bekämpa ett virus med förbud, arbetslöshet och fattigdom. Moderaterna röstade ja till den nya “tillfälliga” pandemilagen.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga smittor. Så i en pandemi kan staten sätta individer i karantän om det finns specifika bevis för att tro att de är smittade eller har varit utsatta för smittan. Men pandemilagen ger staten makten att begränsa individens rörelse-, mötes- och föreningsfrihet utan specifika bevis för att individen är smittsam och kan utsätta andra för fara. Pandemilagen är alltså en preventiv lag som orättvist kollektivt bestraffar alla genom att behandla oss som “skyldiga” dvs smittsamma tills motsatsen är bevisad. Så pandemilagen ett oförsvarbart övergrepp på individens frihet. En femtedel av väljarna, de flesta sannolikt “etniska svenskar”, röstade på Moderaterna.

Som en ideologisk grupp utgör islamister, från Mellanöstern, ett hot mot friheten. Men låt oss ha perspektiv. De är bara en av flera ominösa ideologiska grupper i blandekonomins Sverige. Än så länge har de, jämfört med till exempel de människohatande miljöisterna, inget inflytande över politiken. Och om de någonsin får inflytande vem kommer bereda vägen för förslag om islamiska lagar? “Etniska svenskar” som varken förstår eller uppskattar västerländska värden och ideal såsom åsiktsfriheten.

I går kom justitieminister Morgan Johansson med ett nytt hot: regeringen vill förbjuda Förintelseförnekelse. En sådan lag innebär ett avskaffande av tanke- och yttrandefriheten. Om staten kan förbjuda (den irrationella) åsikten att Förintelsen inte ägde rum kan den i princip förbjuda vilka åsikter som helst. Detta är ett totalitärt förslag som hör hemma i diktaturer, inte i nåtsånär fria länder.

Det är en skandal att Sverige har sjunkit så lågt att ett totalitärt förslag som detta kan läggas fram utan att det blir krigsrubriker. I ett mer rationellt och civiliserat samhälle skulle ingen politiker ens våga tänka tanken på ett sådant förfärligt lagförslag. Om någon ändå råkade offentligt leka med tanken hade det blivit ett sådant drev att de hade tvingats avgå. Och de skulle resten av livet leva med skammen.

Jag låter det vara osagt om den vanlige invandraren hyser farliga politiska övertygelser. Men hur det än ligger till med den saken lurar man sig själv om man för ett ögonblick inbillar sig att den vanlige “etniske svensken” hyser ofarliga politiska övertygelser. Den överväldigande majoriteten “etniska svenskar” stöder och röstar ofta på en politik som ökar statens makt på bekostnad av individens frihet.

Vad är yttrandefrihet? Ayn Rand förklarar

Det råder sedan länge en enorm okunskap och närmast total förvirring beträffande yttrandefriheten. Många säger till exempel att de har blivit “censurerade” av de sociala medieplattformarna Twitter och Facebook. Men tvärtemot vad skrämmande många tror så är detta inte “censur” och hotar ingens yttrandefrihet. I denna korta video förklarar Ayn Rand varför.

Jag har tidigare förklarat varför det inte finns någon censur på Facebook och andra sociala mediaplattformar:

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Och jag vet att man kan argumentera för att staten tvingar Facebook och andra sociala mediaplattformar att stänga av användare eller “mörklägga” viss information. Några hävdar att den staten har “outsourcat” censuren. Men som jag också har argumenterat för tidigare ska man i så fall klandra staten för den indirekta censuren, inte privata företag som Facebook:

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd”. Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Ordet “censur” syftar till statens tvingar människor till tystnad. Ändå använder många ordet “censur”, helt felaktigt, med hänvisning till att privata företag vägrar någon en plattform. Men att vägra någon en plattform är uppenbarligen inte samma sak som att staten tvingar människor till tystnad under hot om fysiskt angreppsvåld.

Att använda sig av ordet “censur” på detta vis är att radera dag och natt-skillnaden mellan frivillig samarbete och påtvingat “samarbete”. Det är som att ignorera skillnaden mellan att göra ett uttag och att göra ett bankrån. Detta är ingen meningslös “semantisk” fråga; nej, detta är en fråga om frihet eller diktatur dvs liv och död. De som inte vill se skillnaden vill gärna använda statens tvång för att tysta människor—i yttrandefrihetens namn!

Filosofen Tara Smith utvecklar detta resonemang i en briljant uppsats som alla bör läsa:

The reason that “censorship” refers exclusively to government restriction of speech is that the freedom to speak goes hand in hand with the freedom not to speak and not to support speech that one disagrees with. The fundamental principle that animates freedom of speech is the recognition that a person is entitled to form his own conclusions and to control what he does about them—which includes the decisions of whether to express them and whether to support others who share them, such as by giving or withholding his money. If, however, private parties directing their resources according to their beliefs (in running their businesses and setting rules for employee conduct, for instance, or in setting criteria for publication in their pages) constituted censorship and the government were thus justified in punishing them, then their freedom of speech would be erased. If a person is compelled to support ideas with which he disagrees (because his only alternative would be deemed impermissible “censorship”), then his right is neutered.

Så länge vi har yttrandefrihet är civiliserad opinionsbildning möjlig. Med yttrandefrihet kan vi förändra samhället med rationella argument. Utan yttrandefrihet övergår ordkrig till krig. Så yttrandefriheten är den viktigaste friheten.

Om vi förlorar yttrandefriheten kommer det att bero på somligas ovilja att se den avgörande distinktionen mellan individers frivilliga handlingar (t ex Facebook vägrar dig en plattform) och statens påtvingade handlingar (t ex staten fängslar rationella islamkritiker med hänvisning till lagen om hets mot folkgrupp). Därför är begreppslig klarhet ett måste i den intellektuella striden för yttrandefriheten.

Ayn Rand om separationen mellan stat och kyrka

Ayn Rand är kanske mest känd för hennes samhällsfilosofi. Om man vet något om Ayn Rand, då vet man säkert att hon förespråkade laissez-faire kapitalism. Varför? En del av svaret går att finna i detta citat:

When I say “capitalism,” I mean a full, pure, uncontrolled, unregulated laissez-faire capitalism—with a separation of state and economics, in the same way and for the same reasons as the separation of state and church.

Notera vad Ayn Rand säger: staten bör skiljas från ekonomin på samma sätt och av samma anledning som den en gång skildes från kyrkan.

“Samma anledning”? Vilken anledning är det? Och vad har egentligen seperationen mellan stat och kyrka med ekonomin att göra?

För att verkligen förstå djupet och vidden av allt detta, måste man först förstå principen bakom yttrandefriheten samt Upplysningstänkarnas argument för att skilja stat och kyrka. För detta ändamål rekommenderar jag alla rationella individualister att lyssna på detta samtal mellan Elan Journo och Onkar Ghate.

Hur väst svek Charlie Hebdo

Så här inleder ARIs Elan Journo sin senaste artikel (“The Betrayal of Charlie Hebdo”) om hur väst svek Charlie Hebdo och yttrandefrihetens sak:

Four years ago — on January 7, 2015 — jihadists burst into the Paris office of Charlie Hebdo and shot to death members of the magazine’s staff.

Immediately after the massacre, countless people took to the streets to remember the fallen journalists. Globally on social media, many echoed the slogan “Je Suis Charlie” in solidarity.

But when the moment faded, it became clear that the threat to freedom of speech emanates not only — or even primarily — from the “jihadists’ veto.” The deeper problem is us. There’s pervasive antipathy to the principle of freedom of speech. Unless we understand and value it, we will lose this crucial right.

Om du också månar om yttrandefriheten, då råder jag dig att läsa och att sprida artikeln vidare.

Begreppslig förvirring underminerar rätten till yttrandefrihet

Idag är det nästan ingen som vet vad yttrandefriheten är. Ännu färre kan ge ett rationellt och principiellt försvar av denna absoluta frihet. Vi kan t ex se detta när vi hör klagomål över “censuren” på Facebook och att lösningen är att staten i yttrandefrihetens namn börjar aktivt censurera Facebook och andra plattformar! (Jag har bl a skrivit om detta här och här.)

Idag är det många som t ex tror att individens rätt till yttrandefrihet inte är en absolut princip, utan blott ett villkorligt tillstånd omringat av “undantag”. Många har, för att ta ett annat exempel, inte en susning om vad censur är. De tror t ex att varje gång ett privat företag som Facebook eller YouTube vägrar dem utrymme på deras plattform så har de blivit “censurerade”.

Om du känner dig träffad av denna beskrivning, fortsätt att läsa.

Precis som ett par glasögon med rätt styrka kan rätt premisser hjälpa dig att se klart och tydligt. Fel premisser kan, precis som ett par glasögon med fel styrka, däremot endast att hindra dig från att se klart och tydligt.

Detta är i allra högsta grad sant när det kommer till debatten om yttrandefrihetens “gränser” och “undantag” och om huruvida staten ska gå in och “censurera” fram mer yttrandefrihet på Internet.

Bakom sådana otroligt snurriga resonemang ligger filosofiska premisser. En sådan premiss är den utilitaristiska principen att det goda är det som tjänar “samhällsnyttan”. Enligt denna princip finns det inget skäl att låta (notera ordvalet) individen yttra saker som inte uppenbart tjänar “samhällsnyttan”. Och om det däremot tjänar “samhällsnyttan” i att—i yttrandefrihetens namn—låta staten reglera innehållet på Internet, då är det principiellt sett fritt fram för statlig censur.

Så länge sådana premisser får forma debatten kommer det fortsätta förvirra debatten. Med tiden kommer det också att innebära slutet för yttrandefriheten.

Därför är det tacksamt att filosofen Tara Smith har skrivit ett bra papper, “The Free Speech Vernacular: Conceptual Confusions in the Way We Speak About Speech”, där hon inte bara redogör för hur fel begrepp och premisser leder till förvirring och underminerar individens absoluta rätt till yttrandefriheten; hon gör också en ovärderlig “begreppslig storstädning”:

In debates over the proper boundaries of freedom of speech, we are naturally alert to the meanings of pivotal concepts, such as “offensive” speech or “hate” speech. We argue over what constitutes “incitement” or “group libel.” Alongside such contested concepts, however, stand peripheral terms whose misuse can be every bit as influential but whose ramifications go unnoticed. I have in mind such terms as “absolute” and “exception.”

Because these terms are not associated with particular ideological positions (it is not that those who invoke “exceptions” systematically support more freedom for political speech, or less, for instance), we tend to assume that they are neutral tools, innocuous features of the debate’s infrastructure. In fact, I shall argue, confusions concerning these seemingly incidental concepts impede clear thinking about how a legal system should treat speech. Indeed, they often lend the cover of respectability to unjustified restrictions of speech.

Läs hela pappret här.

Ett litet steg mot åsiktsförbud?

Föreställ dig att Svea hovrätt förbjuder Moderata Ungdomsförbundet eftersom MUF strider mot “god sed”. Som bevis lyfter staten fram att MUF “idealiserar” kapitalismen, motsätter sig “ekonomiska rättigheter” och tolererar ekonomisk ojämlikhet. Om detta hände, då skulle du säkert bli alarmerad och fördöma detta som ett allvarligt övergrepp på föreningsfriheten och, i förlängningen, tanke- och yttrandefriheten.

Detta har dock redan skett. Inte i Sverige, men i Finland. Och föreningen som har förbjudits är inte MUF, utan Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Men då NMR är en rasistisk och nazistisk förening, tycks ingen vilja eller orka ifrågasätta förbudet. Som en konsekvent förespråkare av individens rättigheter, kan jag dock inte låta bli att protestera.

Ja, NMR är en rakt igenom rasistisk och nazistisk rörelse dvs en rakt igenom kollektivistisk dvs rakt igenom ond rörelse. NMR och dess medlemmar bör dömas och behandlas därefter. Vi som tar rättvisa på allvar bör vägra att ha något med NMR och deras medlemmar att göra. Vi bör alltså bojkotta dem ekonomiskt och frysa ut dem socialt.

Ja, våldsbejakande föreningar som i ord och handling utför, uppmuntrar eller uppmanar till utövandet av våld och tvång bör förbjudas. Såvitt jag vet är NMR en våldsbejakande förening och det utgör ett tillräckligt skäl för att förbjuda föreningen. Men vad som skrämmer är att NMRs åsikter förs fram som ytterligare skäl för att förbjuda föreningen.

Svenska Yle rapporterar att det var Polisstyrelsen som tog initiativet att förbjuda NMR. Och Polisstyrelsen “lyfter fram att NMR publicerar antisemitiskt och rasistiskt innehåll på sin webbsida. Enligt styrelsen är organisationens mål att sprida raslära, vit övermakt och judehat”. Svenska Yle rapporterar också att “Hovrättens beslut [att upplösa NMR] grundar sig bland annat på att föreningen idealiserar fascism, antisemitism, kränker sexuella minoriteters rättigheter och att den inte anser att alla raser är lika värda”. Hovrätten påpekar, enligt Hufvudstadsbladet, att NMR “förminskar” och “ifrågasätter” förintelsen samt att det finns “skriftliga bevis på att raslära har en central roll för NMR”.

Det finns alldeles säkert överväldigande bevis för att NMR ger uttryck för en massa onda och irrationella åsikter, men i ett fritt samhälle utgör ej onda och irrationella åsikter ett skäl för att kränka individens föreningsfrihet.

Svenska Yle skriver: “Föreningen hävdade att den inte förespråkar vitas övermakt, rangordnar raser eller uppviglar till rasistiska brott. Organisationen bekänner sig ändå som nationalsocialistisk och meddelar att man som slutligt mål har en nordisk stat som bygger på etnicitet.” NMR försöker alltså försvara sin föreningsfrihet genom att förneka sina egna åsikter och omdefiniera sina ideologiska övertygelser!

Man har delvis motiverat förbudet av NMR Finland med hänvisning till att föreningens aktiviteter och åsikter bryter mot “god sed”. Hur definieras “god sed”? Såvitt jag kan se definierar inte Finlands föreningslag “god sed”. I praktiken är det är alltså en tolkningsfråga. Vilket betyder att det är statens godtycke som bestämmer vilka åsikter som eventuellt bryter mot föreningsfriheten.

Som sagt, NMRs våldsbejakande natur är skäl nog för förbud. Att då ändå betona deras åsikter som ytterligare skäl för förbud är oroväckande. Det etablerar nämligen principen att staten kan och bör förbjuda föreningar eller tankesmedjor eller partier vars åsikter bryter mot en icke-definierad och därför av nödvändighet icke-objektiv dvs godtyckligt tolkad “god sed”. Idag är kanske den liberala tankesmedjan Liberas åsikter säkra. Men vem vet hur det blir med den saken imorgon?

Det är dags att se över den finska föreningslagen. Innan det är för sent.

Klandra inte Facebook för statlig censur

Jag fick en del reaktioner på min förra artikel, “Det finns ingen censur på Facebook”. Så i denna uppföljning, tänkte jag börja med att försöka klargöra ett och annat.

Somliga säger att Facebook (kanske) censurerar eftersom staten (kanske) tvingar dem till det. Det må hända (jag har inte sett några bevis på detta), men jag är rädd för att de som säger detta tyvärr har missat poängen med mitt inlägg.

Min poäng är att privata individer och företag som sådana inte kan censurera. Som dess definition och etymologi gör klart och tydligt, handlar censur om att staten med tvång eller våld tystar individen, dvs med tvång eller våld stoppar individen från att yttra sig, att säga vad hon tycker och tänker.

Då endast och allena staten har (den lagliga) makten att med tvång eller våld tysta individen är det endast och allena staten som kan ägna sig åt censur. Så om och när privata individer eller företag vägrar att frivilligt förse dig med en plattform, då är inte censur.

Denna poäng är viktig då så många är så gravt fel- och oinformerade om yttrandefrihet och censur handlar om. Men om man inte förstår eller vet (eller bryr sig om) att staten, och endast staten, kan censurera, då kan man lätt börja få för sig (eller rationalisera) att staten—i “yttrandefrihetens” namn—ibland måste gå in med tvång och reglera privata individer eller företag som Facebook som vägrar att frivilligt förse somliga med en plattform. Vilket alltså är en total motsägelse.

Alla försök att, i “yttrandefrihetens namn”, tvinga individer eller företag som Facebook att tillåta särskilt innehåll på deras plattform, innebär statlig censur. I mitt förra inlägg förklarade jag varför:

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Detta ologiska och farliga (étatistiska) resonemang för oss till nästa punkt.

Som sagt: privata individer och företag kan inte ägna sig åt censur. Men det utesluter inte politiker från att säga att om företag som Facebook inte “tar sitt ansvar”—genom att “frivilligt” ta bort en del, för politikerna, stötande eller obehagligt innehåll—då måste staten kanske vidta vissa “åtgärder”. “Och det vore ju synd.” Det utesluter alltså inte att staten kan tvinga och hota privata individer och företag att göra deras smutsiga censurgöra åt dem. Men även i ett sådant scenario vore det inte berättigat att beskylla Facebook för censur.

Om någon trovärdigt hotar med att slå ihjäl mig om jag inte rånar en bank, då är jag varken moraliskt eller juridiskt ansvarig för bankrånet. (Jag kan inte lagen utan till, men jag borde i varje fall inte hållas juridiskt ansvarig.) Jag är ett offer som lydde under hot, inte en förövare. Den verklige förövaren är den som hotar med pistolen. På motsvarande sätt kan staten tvinga Facebook att slänga ut vissa användare eller ta bort ett visst innehåll. Men i så fall är det staten som är den verklige förövaren, inte Facebook.

Om man förstår detta—och det är inte så svårt att förstå—då bör man också förstå att det inte finns någon oskyldig eller bra anledning att börja “nyansera” debatten genom att börja lägga någon del av censuren på Facebook.

Det finns ingen censur på Facebook

Häromdagen slängde Apple, YouTube och Facebook ut Alex Jones’ Infowars. Detta fick en del inom den så kallade högern att reagera. Och hur de reagerade är avslöjande.

Infowars personligheten Paul Joseph Watson, som utger sig för att vara en “klassisk liberal”, fördömer Apple, YouTube och Facebook som “storföretag” och “monopol” för att de “definierar parametrarna” för det Första författningstillägget (som är där för att reglera staten, inte individen).

Ted Cruz, som utger sig för att vara en “kämpe för friheten”, kommer med en liknande kritik mot Facebook.

Detta är inte första gången folk från den så kallade högern ondgör sig över att företag vägrar förse dem med en plattform. Dennis Prager, den konservativa radio talk show värden, anklagar i en stämningsansökan YouTube för “censur”.

När det kommer till yttrandefrihetens innebörd är sådana som Paul Joseph Watson, Ted Cruz och Dennis Prager oroväckande fel- och/eller oinformerade. Sanningen är att det inte finns någon censur på privata plattformar som Facebook.

Apple, YouTube och Facebook censurerar ingen när de stänger av användare på grund av deras åsikter.

Att censurera är att tysta individen med tvång eller våld. Det är endast staten som har den lagliga makten att tysta individen med tvång eller våld. Således är det endast staten som kan censurera, inte privatpersoner.

Tvärtemot vad Watson et al. påstår, utgör teknikföretag som Apple, YouTube och Facebook inget hot mot yttrandefriheten alls. Yttrandefriheten är rätten, dvs friheten att tänka, tycka och yttra sig. Men det betyder inte att man har rätt till en plattform.

Man måste förtjäna sin plattform. Antingen får man skapa sin egen eller också får man använda sig av andras genom frivilliga överenskommelser.

När jag vägrar lyssna på Jehovas Vittne då ägnar jag mig inte åt censur. När New York Times vägrar publicera mina artiklar då ägnar de sig inte åt censur. När ett skivbolag vägrar ge ut och distribuera min musik då ägnar det sig inte åt censur. När ett teknikbolag som Facebook vägrar mig en plattform då ägnar det sig inte åt censur.

Om man inte vill associera sig med Alex Jones’ Infowars, just för att man ogillar hans åsikter, då har man också rätten att vägra honom en plattform. Att vägra somliga (t ex Alex Jones) en plattform är ett sätt för individer och företag att ge uttryck för deras idéer och värderingar. Att tvinga Apple att öppna dörren för Infowars är detsamma som att tvinga mig att öppna dörren för Jehovas Vittne.

Eller för att säga samma sak på ett annat sätt: det är censur om man tvingar individer eller företag som Apple, YouTube och Facebook att förse alla med en plattform. Den vars idéer och värderingar man tystar med tvång är då Apple, YouTube och Facebook.

Den så kallade högern—sådana som Watson, Cruz, Prager—avslöjar här sin totalitära ådra i och med de implicerar att staten ska kunna förslava teknikbolagen genom att tvinga dem att förse folk med en plattform.

De som ondgör sig över att individer och företag utövar sin rätt att yttra sig, är nu avslöjade: Watson, Cruz, Prager, et al. är inga vänner till konstitutionalism eller kapitalism. De är inga vänner till individens frihet. Alla som står för individualism och frihet bör därför ta avstånd från dem.