Plundring lönar sig inte

Teori:

The source of property rights is the law of causality. All property and all forms of wealth are produced by man’s mind and labor. As you cannot have effects without causes, so you cannot have wealth without its source: without intelligence. You cannot force intelligence to work: those who’re able to think, will not work under compulsion; those who will, won’t produce much more than the price of the whip needed to keep them enslaved. You cannot obtain the products of a mind except on the owner’s terms, by trade and by volitional consent. Any other policy of men toward man’s property is the policy of criminals, no matter what their numbers. Criminals are savages who play it short-range and starve when their prey runs out — just as you’re starving today, you who believed that crime could be “practical” if your government decreed that robbery was legal and resistance to robbery illegal (Atlas Shrugged.)

Praktik:

How bad is Venezuela’s economy? Even the criminals are struggling to get by. . . .

Suddenly there’s a whole class of people whose pockets are no longer worth picking.

“If they steal your wallet, there’s nothing in it,” says Yordin Ruiz, 58, a shoemaker. . . .

Fewer bank robberies are occurring, because there’s not much cash in banks. Who can afford to save?

There are fewer cars on the road to steal. With the price of imported parts soaring, many vehicles just sit in garages.

And even the criminals are migrating, the report said, joining a mass exodus of over 3 million people seeking better opportunities abroad.

“In Venezuela, it’s just not profitable to be a thief anymore,” said Roberto Briceño-Leon, a sociologist who coordinates the observatory.

The decline in robberies reflects a peculiar phenomenon. A visitor returning to Caracas after years away might expect to find a city falling down. The economy, after all, shrunk by around half in the past five years. But the city is not collapsing. It is disappearing. (Washington Post.)

För den som vill ha en längre utläggning om varför plundring och brott inte lönar sig, vill jag tipsa om min artikel “Brott lönar sig inte”.

Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?

Det råder just nu en debatt om huruvida Venezuela är ännu ett socialistiskt misslyckande. Jag menar det. Lögnaktiga och skamlösa socialister envisas dock med att säga att Venezuela minsann inte var eller är någon “riktig socialism”. Vem har rätt?

För att överhuvudtaget komma någonstans i den här diskussionen måste vi börja med att definiera det, i sammanhanget, enskilt viktigaste ordet: “socialism”. Socialism är ett system där staten äger och kontrollerar ekonomin. Om så, hur är det då med Venezuela?

Socialisterna säger att merparten av Venezuelas ekonomi ägs av privata individer, inte staten. De säger att merparten av alla jobbar för det privata näringslivet, inte staten. De säger också att staten (som % av BNP) är mindre än de flesta västeuropeiska länder, inte minst Sverige. Så det är med viss rätt som socialismens nyttiga idioter skulle kunna hävda att Venezuela rent tekniskt inte är en socialistisk ekonomi. Men bara vid en första anblick.

Under de senaste tjugo åren har Venezuelas förre diktator Hugo Chavez såväl som diktator Nicolas Maduro fört en socialistisk politik. Så flera industrier har socialiserats och statens makt över ekonomin har ökat genom omfattande kontroller och ständiga socialiseringshot. Venezuela är därför nu en av världens minst fria dvs mest statligt kontrollerade ekonomierna.

Vad har hänt? Det som alltid händer under socialism: ekonomisk kaos och kollaps.

Från att ha varit ett av Sydamerikas rikaste länder är det nu ett av de fattigaste. Nära 9 av 10 lever i fattigdom. De kämpar för att ha råd med mat och kläder. Majoriteten har förlorat flera kilo. Det råder massarbetslöshet. Ett av världens oljerikaste länder lider nu av en brist på så gott som allt. Miljontals har drivits till flykt. Många av de som stannar kvar tvingas nu rota bland sopor för att hitta något att äta. Många sjuka dör av brist på vård. Fler spädbarn dör på grund i socialismens Venezuela än i krigets Syrien.

Så även om inte hela ekonomin har fullständigt socialiserats, kan jag inte se hur detta hjälper socialisternas sak. För sanningen är den att ju mer Venezuela har socialiserats, desto värre har allt blivit.

Om detta är vad som händer när man kommer en bra bit på vägen till “riktig socialism”, hur mycket värre skulle det då ha varit om man nådde hela vägen fram?

Vi behöver inte gissa, då historien är full av sådana rena och kompromisslösa exempel på socialism. Vem som helst, som är ärlig, kan på egen hand studera slaveriet, misären, svälten och döden i Sovjetryssland, Nazityskland, Kommunistkina, Kommunistkuba, Nordkorea, Vietnam, Kambodja, etc., etc., etc. (Om du har en mage av stål, då kan jag rekommendera er att läsa Kommunismens svarta bok.) Den som är oärlig kan fortsätta att blunda och förneka; och fortsätta tro på socialismen som den sekulära religion det är.

Socialisternas hela argument för att Venezuela inte är “riktig socialism” handlar dock inte bara om grader i det socialistiska helvetet dvs hur mycket av ekonomin som staten äger och kontrollerar. Nej, det handlar om att man medvetet blundar för distinktionen mellan de jure och de facto. De jure betyder “i kraft av lagen” dvs på pappret. De facto betyder “i kraft av det faktiska förhållandet” dvs i praktiken. Socialisterna säger att då staten inte äger och kontrollerar hela ekonomin de jure är detta inte “riktig socialism”. Men om man inser att staten inte måste äga hela ekonomin på pappret för att i praktiken kunna kontrollera den, inser man snabbt hur detta resonemang rinner ut i sanden.

Så låt oss därför titta på hur det går till i Venezuela i praktiken, inte på pappret.

I Venezuela är det staten som sätter priserna med hjälp av priskontroller, inte marknaden. Priskontrollerna som ofta gör det olönsamt att sälja varor och tjänster, betyder att landets affärsmän har reducerats till slavar. De jobbar nu inte längre för sig själva, utan för staten. De är nu “samhällsintressets” tjänare.

Den som inte lyder statens priskontroller riskerar att få sitt företag socialiserat och att själv hamna i fängelse. Precis som i t ex Sovjetunionen måste staten förlita sig på ekonomins “hemliga poliser” som rapporterar alla som bryter mot priskontrollerna. 2007 rapporterade New York Times:

Following Mr. Chávez’s nationalization threat, supermarket owners were cautious in their public statements. “As long as we are complying with the regulations, I don’t believe there will be any type of reprisal,” said Luis Rodríguez, executive director of the National Supermarket Association.

But many were clearly torn, afraid that their stores could be seized if they complained, but at a loss as to how to continue operating. “If I don’t sell at the regulated price they’ll fine me, and if I don’t sell meat I’ll be out of business,” said a butcher shop owner here.

Som affärsman kan du inte vägra att sälja dina varor till förlust, för då kan staten anklaga dig för att “hamstra”. Och då finns det en risk att staten skickar tungt beväpnade råskinn efter dig, socialiserar ditt företag och slänger dig i fängelse.

Staten förslavar inte bara landets affärsmän genom att sätta ett olönsamt pristak på deras varor och tjänster; staten förslavar dem också genom att sätta ett vinsttak.

Det är inte bara affärsmän som kan hamna i fängelse för det ekonomiska “brottet” att “hamstra” varor dvs säljer färre varor än vad staten accepterar. Konsumenter kan också få problem med lagen om de “hamstrar” varor dvs köper fler varor än vad staten accepterar. Det är till och med förbjudet att köa utanför butikerna före och efter stängningstid. Tusentals har arresterats misstänkta för sådana ekonomiska “brott”.

Om du skapar och säljer “fel” varor, då kan du också bli arresterad. 2017 rapporterade Miami Herald:

Facing a bread shortage that is spawning massive lines and souring the national mood, the Venezuelan government is responding this week by detaining bakers and seizing establishments. . . In a statement, the government said the bakers had been selling underweight bread and were using price-regulated flour to illegally make specialty items, like sweet rolls and croissants.


I samma veva rapporterade Reuters:

Venezuela this week arrested four bakers making illegal brownies and other pastries as President Nicolas Maduro’s socialist government threatens to take over bakeries in Caracas as part of a new “bread war”.

Maduro has sent inspectors and soldiers into more than 700 bakeries around the capital this week to enforce a rule that 90 percent of wheat must be destined to loaves rather than more expensive pastries and cakes.

Statliga tvångsingrepp tenderar att leda till ytterligare statliga tvångsingrepp. Efter jordbruket socialiserades och förslavades har matproduktionen rasat då priskontroller tvingar bönder att sälja till förlust. På grund av matbristen som följde bestämde socialisterna i Venezuela för att helt enkelt tvinga människor att jobba inom jordbruket. 2016 larmade Amnesty International:

A new decree establishing that any employee in Venezuela can be effectively made to work in the country’s fields as a way to fight the current food crisis is unlawful and effectively amounts to forced labour, said Amnesty International.

I Venezuela skonas ingen från det socialistiska slaveriet.

Landets sociala förmåner finansieras inte genom höga inkomstskatter, utan genom en hänsynslös utsugning av allt och alla—förutom den lilla socialistiska klicken på toppen. Dels genom att socialisera landets industrier och sedan plundra dem på kapital och dels genom inflation som sedan berövar alla på deras inkomster och besparingar. Eftersom inflation är som en skatt betyder landets hyperinflation att alla årligen tvingas betala så mycket som en miljon procent skatt.

Jag skulle kunna fortsätta ge fler konkreta exempel på socialismens ondska i Venezuela, men jag tror att detta mer än räcker.

Så för att sammanfatta: I Venezuela råder det de facto socialism. Och det är bara löjeväckande och oärligt att ens försöka jämställa socialistiska Venezuela med blandekonomier som Norge.

Nej, Venezuela är ingen centralplanerad ekonomi. Men det är en statligt tyranniserad ekonomi. Det är en kontrollerad ekonomi som styrs av rädsla och terror, inte individens rationalitet och kreativitet.

Staten måste inte på pappret socialisera alla tidningar, radio- och TV-stationer och fängsla alla regimkritiska journalister för att i praktiken tillintetgöra den fria och oberoende median. Nej, det räcker med att staten stänger ned ett några tidningar, radio– och TV-stationer och slänger några journalister i fängelset som straff för deras kritiska rapportering. Rädslan räcker långt för att få journalister att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självcensur”: Nicolas Maduro. En sådan press är endast privat på pappret.

Detsamma är sant om ekonomin. Staten måste inte på pappret socialisera alla företag eller industrier för att i praktiken tillintetgöra det privata och fria näringslivet. Det räcker, som sagt, med att den statuerar med några exempel. Rädslan  räcker långt för att få affärsmän att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självreglering”: Nicolas Maduro. Ett sådant näringsliv är endast privat på pappret.

Ja, om man tvunget vill ägna sig åt hårklyverier då kan man insistera på att Venezuela inte de jure socialism—allt bara för att rädda socialismens omänskliga ansikte. Men vad är det för tröst för dem som slavar, lider och dör under Venezuelas de facto socialism?

Sluta bidra till socialisternas propaganda

För ett par veckor sedan såg jag en presentation av Gloria Álvarez, en “libertariansk” pratradiovärd och tv-personlighet från Guatemala som reser runt för att upplysa om socialismens totalitära och livsfientliga natur. I sin presentation gjorde hon en poäng som verkligen stack ut för mig. Vad hon förklarade var att många i Latinamerika ser på hur rikt Europa är. Framför allt ser de på de nordiska länderna som inspirerande föredömen.

 

Problemet är att många beskriver Europa och de nordiska länderna som exempel på “socialism”. Detta är problematiskt av åtminstone två skäl: 1. Det är fel. 2. Det hjälper socialisternas sak.

Socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och kontrolleras av staten. Således är ingen ekonomi i Europa är socialistisk. Nej, Europas ekonomier är så kallade blandekonomier. Det vill säga, i grunden kapitalistiska ekonomier där nästan alla produktionsmedel ägs och kontrolleras av privata individer som sköter dem på egna initiativ, om än stympade i varierande omfattning av skadliga statliga tvångsingrepp som skatter, subventioner, “bidrag”, offentlig skola, och så vidare.

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Individualismens och kapitalismens vänner bör istället följa den danske statsministerns Lars Løkke Rasmussen goda exempel. Varje gång någon påstår eller insinuerar att länder som Norge, Danmark, Sverige eller Finland är “socialistiska” bör vi vänligt men bestämt förklara hur det ligger till. Vi bör förklara att vi är i grunden kapitalistiska ekonomier. Det är därför vi är så rika; det är därför vi har det så bra här—och om det inte vore för alla hämmande tvångsingrepp i ekonomin, då skulle vi vara ännu rikare och kunna ha det ännu bättre.