Etikett: teknologi och industri

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Smålandsbladets Dag Elfström skrev idag en ovanligt rationell och observant ledare om vad som verkligen driver miljörörelsen och Miljöpartiet:

Miljönyttan är inte det som står i centrum, utan istället känslomässigt drivna symbolåtgärder. En åtgärd för klimatet värderas inte utifrån om den minskar utsläppen maximalt, utan utifrån om den skapar den maximala uppoffringen. Att flyga och åka bil måste göra ont, inte för att det räddar klimatet, utan för att det känns rätt, och slår mot livsstilsval.

Den ständigt svällande klimatbudgeten, som Miljöpartiet bannar alla som inte prisar, fungerar enligt samma logik. Regeringens klimatåtgärder är bra för att de kostar mycket pengar, och därmed utgör en uppoffring.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön? Därför att miljörörelsens ideologi inte handlar om att skydda om naturen för människan, utan om att skydda naturen från människan.

Miljörörelsen är inget annat än den senaste “återanvändningen” av den primitiva, ovetenskapliga och barbariska självuppoffringsmoralen som har plågat mänskligheten genom årtusendena.

Istället för att offra oss för varandra som altruisterna säger eller för gruppen (t ex arbetarklassen eller rasen) som kollektivisterna säger, bör vi enligt miljöaktivisterna offra oss för naturen. Dvs sjöar och skog; spindlar och sniglar; jord-, sand- och vattenmassor; etc., etc., etc.

Varför är miljöaktivisterna ofta så totalt likgiltiga inför människan och hennes överlevnadsbehov? Observera deras reaktion till jordens uppvärmning. Som jag förstår det är jordens uppvärmning återhållsam och hanterbar, inte katastrofal. Men även om uppvärmningen vore katastrofal finns det, som Elfström noterar ovan, inget rim eller reson i miljöpartiets smärtsamma symbolpolitik.

Tvivlar du fortfarande? Här kommer då en ledtråd: Om du verkligen tror att vi konfronteras med en annalkande katastrof, då borde man väl åtminstone vara för kärnkraft? Det bidrar ju inte direkt till jordens uppvärmning. Och även om kärnkraften kanske har några nackdelar skulle väl ändå fördelarna av att rädda mänskligheten från den kommande katastrofen väga över, inte sant?

Ändå motsätter sig Miljöpartiet kärnkraft. Varför? Därför att deras motivation är inte att “rädda mänskligheten”, utan att “rädda planeten”.

För den som ännu tvivlar på detta kommer här ytterligare en ledtråd: Det som har gjort det möjligt för miljardtals människor att inte bara lyfta sig ur den förkapitalistiska misären utan dessutom leva längre, rikare och bättre liv än alla föregående generationer tillsammans, är vår nya sköna teknologi och industri.

Det som håller igång vår teknologiska och industriella civilisation är, och har alltid varit, tillgången till billig och pålitlig energi: fossila bränslen. Ändå vill “de gröna” att vi ska minska vår eldning av fossila bränslen med åtminstone 80%. Detta innebär att vi långsamt svälter vår teknologi och industri—som bokstavligen hålla oss alla vid liv—på det bränsle den behöver.

Fundera för ett ögonblick vad som skulle hända med vår globala matproduktion om vi minskade eldningen med fossila bränslen med åtminstone 80%. Vi skulle sannolikt sluta med en världsomspännande svältkatastrof utan dess like.

En sådan drastisk minskning av fossilbränsle-eldningen vore kanske befogat om det fanns några andra former av billig och pålitlig energi. Men det gör det alltså inte. Varken idag eller inom den närmsta framtiden. Att då envisas med att kraftigt minska eldningen med fossila bränslen kommer oundvikligen att ha en oerhört negativ inverkan alla våra aspekter av våra liv, inte minst matproduktionen.

En sådan fossilbränsle-svältkur måste logiskt sett leda till ett utdraget och smärtsamt kollektivt självmord för mänskligheten. Det måste logiskt leda till mänskligt lidande och död på en omfattande skala. Hur kan då miljörörelsen motivera en sådan politik? Därför att det viktiga för dem är inte huruvida människans liv och välbefinnande förbättras, utan att det gör ont medan vi offrar oss för naturen.

Ayn Rands “profetiska” syn på miljörörelsen—en diskussion

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen inledde Aaron Smith och Onkar Ghate ARI Campus webinarie-serie med en väldigt matig diskussion om Ayn Rands Ford Hall Forum föreläsningar “Apollo and Dionysus” och “The Anti-Industrial Revolution”.

Jag ser redan fram emot nästa webinarie i vilken Ben Bayer och Onkar Ghate kommer att analysera och bryta ned Rands FHF föreläsning “Of Living Death”:

In this lecture on the 1968 papal encyclical Humanae Vitae (Of Human Life), Ayn Rand discusses the meaning of the Catholic Church’s admonition against the use of contraception and the view of sex that it implies. She contrasts this religious perspective on sex with the Objectivist view, drawing out the relationships between love, sex, self-esteem and happiness.

Läs mer om ARI Campus webinarier och registrera er här.

Proppmätt “elitism”?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare, har skrivit en bra kolumn om miljöpartiets kampanj mot flyget, bilen och allt annat som ger guldkant på tillvaron:

En flygskatt på upp till 400 kronor extra per utrikesbiljett drabbar nämligen inte höginkomsttagare, som välmående medieelit på Södermalm eller Gustav Fridolin. Jag växte upp på 80-talet, när marginalskatterna var över 80 procent och inga lågprisflyg fanns. Då var resande en klassfråga. Bara de rika hade råd. De andra campade.

I dag är resande för alla. Men detta vill Miljöpartiet ändra på. De vill ändra på att även barn i familjer med de lägsta inkomsterna åtminstone ibland ska ha råd att se ett annat hörn av världen. Men 1 600 kronor extra för en resa för en tvåbarnsfamilj räcker inte. Miljöpartiet går till val på att fördubbla den.

Uvells kommentarer fick mig att tänka på något Ayn Rand skrev för nästan femtio år sedan:

Whom and what are [the environmentalists] attacking? It is not the luxuries of the “idle rich,” but the availability of “luxuries” to the bread masses of people. They are denouncing the fact that automobiles, air conditioners and television sets are no longer toys of the rich, but are within the means of an average American worker—a beneficence that does not exist and is not fully believed anywhere else on earth.

What do they regard as the proper life for working people? A life of unrelieved drudgery, of endless, gray toil, with no rest, no travel, no pleasure—above all, no pleasure. Those drugged, fornicating hedonists do not know that man cannot live by toil alone, that pleasure is a necessity, and that television has brought more enjoyment into more lives than all the public parks and settlement houses combined. (The New Left: The Anti-Industrial Revolution, 1971, s. 148.)

Min enda egentliga invändning till Uvells kolumn är att hon tillskriver miljöpartiet, och deras medlemmar och väljare, ett (relativt sett) alldeles för “förståeligt” motiv, nämligen att de tillhör en liten rik och privilegierad elit som är så pass avskärmad från resten av samhället att de helt enkelt inte kan förstå hur deras människofientliga politik påverkar andra; speciellt inte låginkomsttagare som vanligtvis inte har råd att offra sig för “miljön”.

Den svårsmälta sanningen är att miljöpartiet inte drivs av proppmätt “elitism”. De drivs av ett hat för människan. De hatar henne eftersom hon exploaterar den orörda (“heliga”) naturen.

Att människor måste exploatera naturen för att överleva har ingen betydelse. Deras måttstock för gott och ont är nämligen inte främjandet av människans liv, utan bevarandet av den orörda (“heliga”) naturen. Vilket betyder: minimerandet av människans “ekologiska avtryck”.

Det är därför de är så kallblodigt likgiltiga inför de uppoffringar, den fattigdom och det onödiga lidande deras politik medför.

Ta över “problemformuleringsprivilegiet”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ayn Rand skrev en gång att “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side.”

Har du någonsin tänkt på att nästan ingen som ifrågasätter miljörörelsens sätt att identifiera eller formulera så kallade miljöproblem? Oavsiktligen och okritiskt har de allra flesta anammat deras moraliska ramverk.

Hur kommer detta sig? Svaret ligger delvis i det Ayn Rand säger i citatet ovan nämligen att miljörörelsens principer—i synnerhet deras måttstock för gott och ont—är sällan klart och tydligt definierade.

De flesta miljöaktivister vet att de inte skulle ha en chans om de bara var klara och tydliga med deras måttstock.

Enligt miljörörelsens chefsideologer är måttstocken inte främjandet av människans liv och välbefinnande, utan bevarandet av “den orörda naturen”. Peter Schwartz uttryckte det bäst: Deras mål är inte skydda naturen för människans, utan från människan.

Enligt miljörörelsen är människans exploatering av naturen fel. Inte för att det på något sätt skulle vara dåligt för människan. Tvärtom att exploatera naturen är en förutsättning för att vi ska kunna överleva och blomstra!

Enligt miljörörelsen är det fel att skövla skog för att bygga bostäder, trots att det innebär en förbättring av människans miljö. Det är fel att bygga vattenkraftverk, trots att det innebär en förbättring av människans miljö.

Miljöaktivister tenderar att motsätta sig genmanipulerade grödor, trots att det kommer att göra det möjligt för miljarder fler att äta sig mätta och undvika undernäring. Genmanipulerade grödor utgör alltså innebär en förbättring av människans livsmiljö—ändå motsätter de sig dem.

De motsätter sig också eldningen av fossila bränslen trots att detta är vad som har gjort det möjligt för fler av oss att leva rikare, friskare och bättre liv än någonsin—trots att det har gjort klimatet säkrare än någonsin.

Det är därför miljörörelsens politik är så människofientlig. Det är därför så många miljöaktivister har nihilistiska fantasier om en värld utan människan. Det är därför så många miljöaktivister ser på människan som en cancer och på nya barn som ett problem som vi måste minimera—en synd. Det är därför som deras “seriösa” lösning på “klimatkatastrofen” inte är att bygga fler kärnkraftverk utan att istället minska eldningen av fossila bränslen—och därmed fördöma mänskligheten till energifattigdom med allt vad det innebär. (Idag lider minst en miljard människor av energifattigdom, det vill säga en brist på den energi som behövs för att vi ska kunna producera mat för miljarder, massproducera alla varor och tjänster som gör vår överlevnad möjlig, rent vatten, belysning, matlagning utan hälsofarlig rök, transporter och telekommunikationer, fungerande sjukvård, etc., etc., etc.)

Miljörörelsens förmåga att forma debatten hänger på deras förmåga att smuggla in deras människofientliga måttstock. Den smugglas in genom att sällan namnges eller klart och tydligt definieras. Det är detta som gör att de kan sätta agendan och definiera debatten. Ge inte miljörörelsen chansen; låt dem inte komma undan.

Så här kommer en rekommendation till nordens frihetliga debattörer: Ta över “problemformuleringsprivilegiet” genom att klart och tydligt definiera din egen måttstock. Och kräv av dina meningsmotståndare att de gör detsamma.

Flyget gör människans miljö bättre, inte sämre

Carl Svanberg3 kommentarer

Tidigare i år infördes flygskatten för att straffa svenskarna som (enligt SVT) har blivit “bortskämda” med billiga flygresor. Ju längre resor, desto mer ska svenskar straffas. Att “kunna fynda en flygbiljett för under hundralappen till Berlin eller London kommer snart vara ett minne blott. En del miljöpartister vill att man ska tredubbla flygskatten. Argumentet för flygskatten är att flyget bidrar till “klimatutsläpp” som är “dåligt för miljön”. Flyget orsakar alltså “klimatförändringar” och måste därför begränsas eller stoppas.

Låt oss ignorera att det finns inga vetenskapliga belägg för att den globala uppvärmningen kommer att få katastrofala konsekvenser. Låt oss ignorera att i den mån den milda uppvärmningen för med sig klimat-relaterade problem kan vi handskas med dem med hjälp av vår fossilbränsle-baserade industri och teknik. Låt oss ignorera att svenskarnas samlade “klimatutsläpp” gör varken till eller från om syftet är att bromsa uppvärmningen—något som många kritiker har påpekat. Låt oss ignorera implikationen av detta, nämligen att om svenskarnas samlade “klimatutsläpp” varken gör till eller från, då gör inte heller den enskilde individens “klimatutsläpp” någon skillnad, varför flygskatten straffar enskilda individer för påstådda klimat-relaterade problem som deras flygresande omöjligen kan orsaka. Flygskatten innebär således att man straffar oskyldiga individer för påstådda klimat-relaterade problem som de alltså omöjligen kan vara ansvariga för. Hur kan man någonsin försvara detta på moraliska grunder? Det kan man inte—och ingen har ens försökt. Men låt oss också ignorera detta.

Många kritiker till flygskatten gör många bra poänger. Men alldeles för många av dem begår också ett misstag när de oavsiktligen omfamnar miljörörelsens korrupta måttstock för gott och ont. Man kan se detta när de t ex säger att “miljöförbättringen” av att begränsa flyget är i bästa fall “marginell”. Detta är fel. Att begränsa flyget är inte att förbättra miljön, utan att tvärtom försämra den.

Jag är medveten om att detta låter lite “out there”, men ge mig en chans så ska jag förklara vad jag menar.

Vad är gott och ont? Vad är bra eller dåligt? Vad är av värde? För att avgöra detta behöver vi en måttstock, värdemätare eller standard. Som en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen håller jag att den enda giltiga måttstocken för moraliska värden är människans liv: det som främjar människans liv är gott medan det som hämmar det är ont. (När jag säger “människans liv” menar jag individens liv då det bara finns individer; det goda är gott, bra eller värdefullt för någon och denna någon är alltid en individ.)

Enligt denna måttstock är sådant som mat, vatten, kläder, boende, medicin såväl som billig och pålitlig energi gott då det gör mänsklig överlevnad möjlig.

Men människan kan inte bara leva på bröd. Vi har också många själsliga överlevnadsbehov. Vi behöver t ex självkänsla, syfte och mening, variation och njutning, för att inte tala om konst och underhållning. Vi har ett behov av att lyssna på Metallica, “binga” tv-serier på Netflix, spela X Box One och när man har tid och pengar, resa världen runt för att jobba; semestra; hälsa på släkt och vänner; etc., etc., etc. Som transportmedel har flyget förbättrat våra liv och tillvaro något enormt. Och precis som mat, kläder, boende, medicin, etc., alltså ett objektivt värde—men endast om din måttstock är främjandet av människans liv och välbefinnande.

Om begreppet “miljö” har en mening, då måste det syfta till människans naturliga omgivning. Att forma om vår naturliga omgivning, dvs miljön, så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov är att förbättra miljön. Att t ex skövla en skog för att kunna bygga bostäder är att forma om miljön så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov. Att skövla skogen för att kunna bygga bostäder är alltså en miljöförbättring.

Vad vi gör när vi skövlar en skog är att vi tar något som är av ett mindre värde för oss (skogen) för att bygga något som är av ett större värde för oss (bostäder). Att bo i ett hus är objektivt sett bättre för oss än att bo på gatan eller i skogen. Det är därför ingen rationell människa vill vara hemlös och tvingas sova på gatan. Samma sak med att odla upp mark för att producera mat. Jordbruket är, som sådant, en miljöförbättring. Att ha en god tillgång till billig mat är objektivt sett bättre för oss än att svälta ihjäl.

Samma sak med flyget. Att bygga flygplan och flygplatser innebär att vi formar om vår naturliga omgivning så att den bättre tjänar våra överlevnadsbehov. Och med tanke på hur mycket pengar vi är villiga att spendera på att flyga—och att fler och fler väljer att flyga så fort de får en chans—kan vi konstatera att flyget utgör en enorm miljöförbättring. (Till den som säger att flyget också har gjort våra liv sämre på grund av dess samlade bidrag till den milda globala uppvärmningen och de klimat-relaterade problem det eventuellt kan ställa till med, svarar jag att i relation till hur mycket flyget har gjort våra liv bättre så råder det ingen tvekan om att flyget är en nettovinst av gigantiska proportioner. Ska vi prata om nackdelar, då ska vi också prata om fördelar.)

Om vi håller människans liv och välbefinnande som måttstock då kan vi se att flyget är en miljöförbättring medan alla försök att begränsa det utgör en miljöförsämring. Flyget är något som vi ska vara glada för och villiga att kämpa för, inte uppoffra. Det minsta vi kan göra för miljöns skull—människans miljö—är att avskaffa flygskatten.

Flygskatten är oförenlig med individualism och rättvisa

Carl Svanberg4 kommentarer

Av allt att döma håller jorden på att bli varmare. Men det mesta talar för att denna uppvärmning inte är katastrofal utan måttlig. Så länge vi inte offrar vår fossilbränsle-baserade industricivilisation kan vi ganska enkelt handskas med en sådan måttlig uppvärmning. (För detaljer läs Alex Epsteins briljanta bok The Moral Case for Fossil Fuels.)

Trots detta så vill en del beskatta, begränsa eller förbjuda flygresor. På vilka grunder? Vilka grunder det än är så är de inte förenliga med individualismens och rättvisans princip. För mer än tio år sedan förklarade jag varför:

Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.

I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.

En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)

Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.

Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!

Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.

Läs resten av inlägget här.

Nedan kommer ett relevanta videos med Alex Epstein: