Ja, det hävdar i alla fall Samuel Hammond, som jobbar som fattigdoms- och välfärdsanalytiker för Niskanen Center. I en rapport med titeln “The Free-Market Welfare State: Preserving Dynamism in a Volatile World” försöker han argumentera för att en välfärdsstat inte bara är förenlig med en fri marknad, utan att den faktiskt gör att den fungerar bättre och leder till (bevarandet) av mer ekonomisk frihet.

Vad är argumentet? Hammond börjar med att göra en korrekt observation, nämligen att en välfärdsstat gör inte ekonomin socialistisk. De flesta välfärdsstater (länder som Sverige, Norge, Frankrike eller USA) är vad ekonomerna Ludwig von Mises och George Reisman korrekt identifierar som hämmade marknadsekonomier.

Men vad menar då Hammond med “välfärdsstat”? Han tycks endast mena ett system med universella, “generösa” socialförsäkringar.

Bakgrunden till hans argument är att globaliseringen och automatiseringen skapar ekonomiska osäkerheter som gör att folk kommer att vända sig emot den fria marknaden och kapitalismen då de blir utblottade och utelämnade till sitt grymma öde när deras jobb och jobbförmåner försvinner. Det blir svårt för folk att anpassa sig för den kreativa förstörelsen då USAs socialförsäkringar är så “snåla”. Detta leder, enligt Samuel Hammond, till ett motstånd till frihandel, fria marknader, fri invandring, osv.

Därav Hammonds tes: “preserving the full dynamism of the U.S. economy will require transforming the current patchwork of means-tested programs into a system premised on the fundamental complementarity of free-markets and universal social insurance—a true ‘free-market welfare state.’”

Med hänvisning till Hayek menar Hammonds att den klassiskt liberala frihetsdefinitionen är fullt förenlig med vad han beskriver som en socialförsäkringsstat.

Individens frihet att forma sitt eget liv undermineras inte av omfördelningspolitik eller socialförsäkringar utan av statliga tvångsingrepp som priskontroller eller licenskrav och liknande. Således ska man, enligt Hammond, skilja på interventionsstaten och socialförsäkringsstaten.

Hammond påstår att socialförsäkringar ökar individens möjlighet att planera sitt liv genom att ge honom en viss nivå av ekonomisk säkerhet och trygghet inför framtiden. Därför har socialförsäkringar samma roll och värde för individen som respekt för privat egendom, stabil valuta, lagstyre, osv.

Sedan går han från detta till att säga att precis som dessa faktorer medför mer ekonomisk frihet kan statliga socialförsäkringar göra detsamma. De uppmuntrar till entreprenörskap, minskar jobbsöknings och anpassningskostnaderna, förmånsmobilitet, säger han.

Sedan försöker han förklara varför så många motsätter sig socialförsäkringsstaten och varför det är ett misstag att göra så. Han säger att de ekonomisk frihets-index som Heritage och Fraser producerar lider av en “fördom” som gör att de inkluderar statens storlek som en negativ faktor trots att den, enligt honom, har inget eller till och med ett positivt bidrag till ekonomisk frihet.

Hur i hela fridens namn kom han fram till detta? Endast genom att titta på korrelationen mellan statens storlek och alla andra faktorer som påverkar den ekonomiska friheten och sedan konstatera att länder med generösa socialförsäkringar också tenderar att ha mer ekonomisk frihet.

Men detta är, för att uttrycka sig diplomatiskt, inget logiskt sätt resonera sig fram till socialförsäkringar leder till mer ekonomisk frihet eller att de i varje fall inte har en negativ inverkan på vår ekonomiska frihet.

Bara för att vi i de nordiska länderna sannolikt lider av färre regleringar än andra gör inte att socialförsäkringssystemet i sig själv gör oss mer fria, när det i själva verket gör oss mindre fria.

Det är ganska enkelt att hur skattefinansierade, dvs tvångsfinansierade socialförsäkringar berövar individen på sin frihet. Ju mer staten beskattar oss, desto mer makt har den över våra pengar. Genom att med skatt, dvs tvång, ta mina pengar kan staten nu bestämma hur mina pengar ska spenderas. Ju mer pengar staten tvingar mig att betala i skatt, desto mindre pengar har jag att förfoga över. På detta vis begränsas min egenmakt. Jag kan inte längre göra det som, i mitt rationella omdöme, är bäst för mig. Jag tvingas istället göra sådant som jag anser är mindre bra eller rentav dåligt för mig. Istället för att t ex spara och investera mig själv till ekonomiskt oberoende tvingas jag finansiera det statliga “pensions”systemet.

Hur som helst påstår Hammond:

. . . the Heritage Foundation and Fraser Institute worsen the external validity of their indexes by including subcomponents based on “government size” that are at best neutral (taxation) and at worse positively correlated with institutional quality (transfers). That this is a sacrifice both organizations are willing to make shows the extent to which their indexes are driven by anti-government ideological priors rather than social-scientific utility.

Detta följs av en diskussion om varför USA bör övergå från dagens lapptäcke till bidragsstat till en universell, “generös” socialförsäkringsstat. Slutsatsen är, hur som helst, att “Well-designed welfare programs go beyond relieving poverty and inequality to represent a type of cooperative institution, not unlike the market, which exists to enable individual self-authorship and planning in the face of uncertainty.” Och:

Indeed, when developed countries are grouped according to their commitment to free and open markets and the strength of their social insurance system, “free-market welfare states” stand out as among the freest countries on earth. Contrary to our ideological axis, which runs from “small government” libertarian (pro-market, anti-transfer) to “big government” progressive (anti-market, pro-transfer), countries tend to converge around an off-diagonal axis running from reactionary (anti-market, anti-transfer) to liberal (pro-market, pro-transfer). Universal social insurance programs are thus not only freedom- and dynamism-enhancing in and of themselves, but appear to go together as part of a stable political equilibrium. This provides a framework for a research and reform agenda that goes beyond insulating markets from a reactionary backlash, to one based on social welfare policy as a tool for actively accelerating the American economy into the future.

Min första reaktion är att Hammond har gett ett övertygande argument för att det är bra att ha ett ekonomiskt skyddsnät. Men han har inte gett ett övertygande argument för att skyddsnätet måste bestå av socialförsäkringar tvångsfinansieras med skatter och organiseras av staten.

Han har inte heller gett ett övertygande argument om att detta förstärker vår ekonomiska frihet eller är förenlig med den fria marknaden, när det så uppenbarligen inte gör det.

Att tvinga folk att finansiera socialförsäkringar är ju att bokstavligen minska individens frihet att bestämma över sina egna pengar och organisera sin egen ekonomiska trygghet genom sparande och privata försäkringar.

Alternativet till de nordiska ländernas universella socialförsäkringsstat är inte USAs lapptäcke till bidragsstat. Detta är två omoraliska alternativ då de berövar individens på sin frihet att handla i enlighet med sitt rationella omdöme och som gör oss alla beroende av staten.

Det moraliska alternativet är ett privat finansierat och organiserat skyddsnät som kan bestå av en frivillig kombination av sparande, försäkringar, släkt, vänner och grannar, kassa-föreningar, sällskap, välgörenhet, osv., osv., osv.

Den enda begränsningen för hur fria individer, på egen hand eller eller tillsammans med andra, kan frivilligt organisera privata skyddsnät är deras egen fantasi. Men en bristande fantasi är ingen ursäkt för tvångsförsäkringsstaten.

Vad tycker du?

€ € €

För den som vill veta mer om hur fria individer framgångsrikt finansierade och organiserade privata skyddsnät före välfärdsstaten vill jag rekommendera RooseveltCare: How Social Security is Sabotaging the Land of Self-Reliance av Don Watkins.