Etikett: fattigdom

Myten om USAs “dubbelarbetande fattiga”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det sägs ibland att den hänsynslösa kapitalismen i USA är så omänsklig i sin ”exploatering” att den tvingar de arbetande massorna att ta flera jobb för att få ihop de 70 timmar i veckan de behöver bara för att sätta mat på bordet. Detta är fel.

De som gör sådana här påståenden tror (eller vill tro) att USA är ”kapitalismens högborg”. De (vill) tro detta därför att de vill kunna klandra USAs problem på kapitalismen. ”Vi vill inte ha det som i låt gå-kapitalismens USA!”

I verkligheten är USA är en blandekonomi dvs en marknadsekonomi handikappad av statliga tvångsingrepp. Som alla andra blandekonomier lider USA av skatter och regleringar som på olika sätt kränker individens rätt att producera, handla och att sträva efter lycka.

Skatter motverkar, bara för att ta ett exempel, sparande och investerande dvs kapitalackumulation. Detta gör att färre nya och växande företag startas, att färre nya och bättre varor och tjänster introduceras, att färre nya och bättre jobb skapas.

Detta inlägg handlar inte att ”försvara” USA. Detta inlägg handlar om att jag är trött på folk som häver ur sig felaktigheter och att jag tycker att man ska grunda sina åsikter på fakta, inte anti-kapitalistiska vanföreställningar.

Det finns nog med bekymmer i blandekonomins USA att man inte behöver hitta på att många amerikaner utarmas så mycket av ”storföretagens” ”utsugning” att de ”måste” ta flera jobb för att klara sig.

Om vi tittar på statistik från USAs census bureau kan vi se att i femtedelen av hushållen med lägst inkomster (vilket jag framöver kommer att kalla för de ”fattiga” hushållen) finns det ingen som jobbar.

Bland arbetande amerikaner är ca 95% inte ”fattiga”. Bland heltidsarbetande är endast 3% ”fattiga”. (Det måste dock sägas att de allra flesta som räknas som ”fattiga” i USA sällan lider någon större nöd.)

Med tanke på att ett helt vanligt jobb räcker för att slippa räknas som ”fattig” är det inte så konstigt att nästan inga amerikaner behöver eller vill ha flera jobb för att klara sig.

Det rör sig om 4-5% av anställda. Av dessa har 95% antingen ett deltidsjobb utöver deras heltidsjobb eller också har de två deltidsjobb. De jobbar ungefär lika många timmar som vanliga heltidsjobbare, alltså 40 timmar i veckan.

Det är att fler högutbildade (dvs medel- och höginkomsttagare) som har flera jobb än lågutbildade (dvs låginkomsttagare). Detta talar emot föreställningen att det är ”fattiga” amerikaner som tjänar så lite att de måste ta flera jobb.

Varför har då ett fåtal amerikaner flera jobb? Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet rapporterar:

At the individual level, moonlighting serves both economic and noneconomic purposes, as earlier studies have shown. In May 2004, for instance, most workers who were holding more than one job reported doing so in order to earn extra money (38.1 percent), to meet expenses, or to pay off debt (25.6 percent). Meanwhile, a nonnegligible fraction of multiple jobholders (17.6 percent) reported that their primary motivation was the enjoyment they received from their second job.

Så det visar sig att de flesta extraknäcker för att tjäna mer pengar eller för att de tycker om sitt andra jobb, inte för att undvika ”relativ fattigdom”.

Det finns som sagt missförhållanden i blandekonomins USA. Men att massorna måste ta flera jobb för att försörja sig är lyckligtvis bara en anti-kapitalistisk myt.

”Nedsippringsteorin”

Carl Svanberg1 kommentar

Wikipedia beskriver den så kallade nedsippringsteorin som ”antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet”. (Wikipedia är för det mesta en ganska dålig källa men den ger oss ändå en hum om vad de flesta tror och ”vet”.)

Hur ska skattesänkningar för ”de rika” gynna alla, inte bara de rika? Kritiker inbillar sig att de som förespråkar skattesänkningar för ”de rika” tror att resten vinner på det då ju mer mat de rika äter, desto mer smulor kan resten av oss leva på. Om detta vore argumentet för skattesänkningar för ”de rika”, då skulle kritikerna har rätt. Men detta är en kausalitet som ingen någonsin har argumenterat för. Så kritikerna attackerar bara deras egna halmgubbe.

Så låt mig formulera om frågan för att få in den verkliga kausaliteten: Finns det belägg för att skattesänkningar på sparande och investeringar av kapital förbättrar massornas levnadsstandard? Absolut. Hur mycket som helst. Och vem som helst kan när som helst bekräfta det.

Kapital är välstånd som används för att skapa mer välstånd. Kapitalets roll i ekonomin är att finansiera all produktiv affärsverksamhet. Är man bekant med denna grundläggande nationalekonomiska insikt, då kan man snabbt och lätt bekräfta vikten av att spara och investera kapital.

Kapital finansierar alla privata jobb och löner. Så vem som helst som jobbar för ett företag kan med sina egna ögon se hur deras egna och alla andras levnadsstandard hänger på kapitalackumulering.

Din produktivitet, och därmed lön, beror huvudsakligen på hur mycket kapital som investeras per arbetare. Ju mer kapital arbetare har att jobba med (maskiner, verktyg och redskap) som gör att vi kan producera mer per timme, desto större utbud. Ju större utbud i förhållande till efterfråga, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto högre köpkraft.

Högre produktivitet innebär att vi måste jobba mindre för att ha råd att köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. Mätt i arbetstid har kostnaden för de allra flesta varor och tjänster aldrig varit lägre. För 100 år sedan jobbade och slet det typiska hushållet 75% av tiden för mat, kläder och boende. Idag spenderar det mindre än 30% på detsamma vilket gör att vi har mer över för annat.

Samtidigt har kostnaden för ”annat” har också gått ned. Fem representativa exempel: Mellan 1919 och 1997 minskade kostnaden för en vanlig matkorg med 80%; mellan 1908 och 1997 minskade kostnaden för en bil med 80%; mellan 1900-1997 minskade kostnaden för 100 kilowatt-timmar med 99%; mellan 1930 och 1997 minskade kostnaden för ett flyg från New York till Los Angeles minskade med 96%; mellan 1954 och 1997 minskade kostnaden för en TV med 96%; och så vidare. Och då måste vi komma ihåg att kvaliteten på nästan allt är högre idag än för 100 år sedan. Ofta betydligt högre. (Det finns några undantag men de beror mest på statliga tvångsingrepp som skadliga skatter, subventioner och regleringar som gör en del varor och tjänster—t ex sjukvård—onaturligt och obefogat dyra.)

Högre produktivitet, och därmed köpkraft, gör att vi har råd att gå ned i arbetstid. Det är därför arbetsveckorna har minskat de senaste 150 åren från ca 70 timmar i veckan ned till ca 40. Denna trend påbörjades innan fackföreningarna hade något inflytande och innan staten började reglera arbetstimmarna. Arbetstimmarna började gå ned eftersom det ligger i affärsmännens vinstintresse att attrahera arbetare med bättre löner och villkor (för detaljer om kausaliteten här se sida 644 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics).

Ja, ur ett historiskt perspektiv kan kapitalackumulationens betydelse för massornas levnadsstandard knappast överskattas. I det kapitalistiska väst utraderades den absoluta fattigdomen före välfärdsstaten.

Sådan är kapitalets välgörande roll för massornas levnadsstandard.

Det finns massor med bevis för det som felaktigt beskrivs som ”nedsippringsteorin”. Ändå har jag bara skrapat på ytan här då det finns massor med ytterligare observationer som bekräftar orsak-verkan. Ta bara en sådan sak som att högre bolagsskatter leder till lägre löner och vice versa.

Förstår man värdet av att spara och investera kapital, då förstår man också varför det är vilseledande att kalla argumentet för att sänka skatterna för ”de rika” för ”nedsippringsteorin”. Namnet antyder felaktigt att massorna endast tar del av några enstaka droppar. I verkligheten översvämmas massorna av ett aldrig tidigare skådat överflöd—ett överflöd orsakat av ett skyfall av kapital, inte ett duggregn.

Om USAs fattiga vore ett eget land då skulle det vara ett av världens rikaste

Carl Svanberg2 kommentarer

Ekonomen Walter Williams skriver:

A recent study by Just Facts, an excellent source of factual information, shows that after accounting for income, charity and noncash welfare benefits such as subsidized health care, housing, food stamps and other assistance programs, “the poorest 20% of Americans consume more goods and services than the national averages for all people in the world’s most affluent countries.” This includes the majority of countries that are members of Organization for Economic Co-operation and Development, including its European members. The Just Facts study concludes that if the U.S. “poor” were a nation, then it would be one of the world’s richest.

Hur kom man fram till detta? Läs Just Facts studie här.

Den överskattade välgörenhetsstaten

Carl Svanberg1 kommentar

Många, inte minst amerikaner, pekar ofta på de nordiska länderna som bevis för att omfördelningspolitik kan fixa “fattigdomen”. Då och då kan man t ex läsa icke-objektiva artiklar på Vox som argumenterar för att USA kan minska den absoluta fattigdomen genom att ta efter nordens omfördelningspolitik.

Men detta är ett ologiskt resonemang. I verkligheten är det så att före skatter och bidrag är det ungefär lika många eller möjligen något fler nordbor som skulle räknas som absolut “fattiga” med amerikanska mått. Och omfördelningspolitiken förändrar inte denna verklighet.

Det blir enklare att se varför om vi konkretiserar resonemanget: Säg att din granne jämt och ständigt tigger pengar. Om du inte ger honom pengar då skulle han ha mycket svårt med sina räkningar. Men om du ger honom välgörenhet, då kommer han att klara sig.

Är din granne mindre fattig efter din donation? Naturligtvis är han precis lika fattig. Det är därför han alltid kommer tillbaka när pengarna är slut för att tigga om mer. Det är ju för att han är fattig som han jämt och ständigt måste förlita sig på din välgörenhet!

För att avgöra om någon är ett fattigt välgörenhetsfall, då tittar man ju inte på hur lätt de har för att betala sina räkningar efter välgörenhet. Självfallet tittar man ju på hur svårt de har för att betala sina räkningar före eller utan välgörenhet. Så för att avgöra hur många fattiga välgörenhetsfall det finns då bör man alltså titta på inkomsten före skatter och bidrag, inte den “disponibla inkomsten” efter skatter och bidrag.

Så att de nordiska välgörenhetsstaterna möjligen skämmer bort sina fattiga välgörenhetsfall mer än den amerikanska välgörenhetsstaten skämmer bort sina, bevisar knappast att norden har färre fattiga välgörenhetsfall än USA.

På sin höjd bevisar detta endast att den statligt organiserade välgörenheten i norden är mer generös med andras pengar. Men vad är bra eller önskvärt med det? För de av oss som inte ser individen som statlig egendom—vars liv, tid och pengar står “samhället” fritt att disponera över—finns det inget bra eller önskvärt med denna påtvingade välgörenhet.