“Korporativistiska” Sverige?

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.

Sluta bidra till socialisternas propaganda

För ett par veckor sedan såg jag en presentation av Gloria Álvarez, en “libertariansk” pratradiovärd och tv-personlighet från Guatemala som reser runt för att upplysa om socialismens totalitära och livsfientliga natur. I sin presentation gjorde hon en poäng som verkligen stack ut för mig. Vad hon förklarade var att många i Latinamerika ser på hur rikt Europa är. Framför allt ser de på de nordiska länderna som inspirerande föredömen.

 

Problemet är att många beskriver Europa och de nordiska länderna som exempel på “socialism”. Detta är problematiskt av åtminstone två skäl: 1. Det är fel. 2. Det hjälper socialisternas sak.

Socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och kontrolleras av staten. Således är ingen ekonomi i Europa är socialistisk. Nej, Europas ekonomier är så kallade blandekonomier. Det vill säga, i grunden kapitalistiska ekonomier där nästan alla produktionsmedel ägs och kontrolleras av privata individer som sköter dem på egna initiativ, om än stympade i varierande omfattning av skadliga statliga tvångsingrepp som skatter, subventioner, “bidrag”, offentlig skola, och så vidare.

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Individualismens och kapitalismens vänner bör istället följa den danske statsministerns Lars Løkke Rasmussen goda exempel. Varje gång någon påstår eller insinuerar att länder som Norge, Danmark, Sverige eller Finland är “socialistiska” bör vi vänligt men bestämt förklara hur det ligger till. Vi bör förklara att vi är i grunden kapitalistiska ekonomier. Det är därför vi är så rika; det är därför vi har det så bra här—och om det inte vore för alla hämmande tvångsingrepp i ekonomin, då skulle vi vara ännu rikare och kunna ha det ännu bättre.

Socialdemokraterna borde genast sluta kalla sig för socialister

Jag köpte häromdagen en ny bok av ekonomen George Reisman. Trots dess komiskt långa titel MARXISM/SOCIALISM, A SOCIOPATHIC PHILOSOPHY CONCEIVED IN GROSS ERROR AND IGNORANCE, CULMINATING IN ECONOMIC CHAOS, ENSLAVEMENT, TERROR, AND MASS MURDER: A CONTRIBUTION TO ITS DEATH, är detta ett seriöst och intellektuellt verk.

Med tanke på att västerlandets intellektuella fortsätter att försvara socialismen (se t ex New York Times som publicerade en motbjudande artikel med titeln “Happy Birthday, Karl Marx. You Were Right!”) och de “demokratiska socialisternas” relativa framgångar i USA (se t ex Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez) är bokens budskap tyvärr aktuell.

Som bokens titel antyder är detta en uppgörelse av socialismen och marxismen. I boken går Reisman bland annat igenom:

  • Vad socialismen egentligen går ut på
  • Varför den marxistiska exploateringsteorin är falsk
  • Varför profiter är den ursprungliga och primära inkomstkällan, inte löner
  • Hur kapitalismen driver upp reallönerna, kortar arbetstimmarna, avskaffade barnarbete, och förbättrar arbetsvillkoren
  • Varför socialismen leder till slaveri, terror och massmord

Och mycket, mycket mer.

För läsare av George Reismans tidigare böcker och artiklar finns det inte så mycket nytt här. Men det som är gammalt tål att upprepas. Och det som är nytt är riktigt bra.

Reisman argumenterar t ex för att socialdemokraterna inte är socialister. De sämre socialdemokraterna är nämligen för fega för att göra vad som krävs för att införa socialismen; och de bättre är för moraliska: ett väpnat rån på en omfattande skala.

En implikation av detta är enligt Reisman att:

Unless and until the social democrats abandon the use of the word “socialist” to describe themselves, they are in the position of giving aid and comfort to a philosophy and a system of government that is responsible for untold human misery and the deaths of tens of millions of innocent people. There is nothing that can justify this.

Resismans nya bok MARXISM/SOCIALISM är fullspäckad med intellektuell ammunition mot marxister och socialister. Liksom Reismans mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics, är den ett måste för alla frihetens och kapitalismens vänner.

Photo by energepic.com from Pexels

Finanskrisen tio år senare: “laissez-faire” lögnen

Då det är tio år sedan finanskrisen 2008 vill jag tipsa denna artikel av ekonomen George Reisman, “The Myth that Laissez Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Jag håller inte med om allt, men jag håller med om det väsentliga:

The news media are in the process of creating a great new historical myth. This is the myth that our present financial crisis is the result of economic freedom and laissez-faire capitalism.

The attempt to place the blame on laissez faire is readily confirmed by a Google search under the terms “crisis + laissez faire.” On the first page of the results that come up, or in the web entries to which those results refer, statements of the following kind appear:

“The mortgage crisis is laissez-faire gone wrong.”

“Sarkozy [Nicolas Sarkozy, the President of France] said `laissez-faire’ economics, `self-regulation’ and the view that `the all-powerful market’ always knows best are finished.”

“`America’s laissez-faire ideology, as practiced during the subprime crisis, was as simplistic as it was dangerous,’ chipped in Peer Steinbrück, the German finance minister.”

“Paulson brings laissez-faire approach on financial crisis….”

“It’s au revoir to the days of laissez faire.”[1]

Recent articles in The New York Times provide further confirmation. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Laissez-faire capitalism has a definite meaning, which is totally ignored, contradicted, and downright defiled by such statements as those quoted above. Laissez-faire capitalism is a politico-economic system based on private ownership of the means of production and in which the powers of the state are limited to the protection of the individual’s rights against the initiation of physical force. This protection applies to the initiation of physical force by other private individuals, by foreign governments, and, most importantly, by the individual’s own government. This last is accomplished by such means as a written constitution, a system of division of powers and checks and balances, an explicit bill of rights, and eternal vigilance on the part of a citizenry with the right to keep and bear arms. Under laissez-faire capitalism, the state consists essentially just of a police force, law courts, and a national defense establishment, which deter and combat those who initiate the use of physical force. And nothing more.

The utter absurdity of statements claiming that the present political-economic environment of the United States in some sense represents laissez-faire capitalism becomes as glaringly obvious as anything can be when one keeps in mind the extremely limited role of government under laissez-faire and then considers the following facts about the present-day United States.

Läs hela här.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis? (Del 2)”

Idag publicerade Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, den andra och sista sammanfattningen min kurs “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Tillsammans med del 1, så utgör detta en bra sammanfattning av min kurs. Ett kort utdrag:

Sosialisme har fått æren for Sveriges suksess i årene før 1970, men hva er grunnen til dette? Partiet Sosialdemokratene hadde makten mellom 1930-tallet og 1976. Sosialisme er som kjent et system hvor staten eier og kontrollerer alt, men Sverige er en blandingsøkonomi – hvor de friere delene dominerte siden 1900. Dette er hva Ludwig von Mises kalte en «hemmet markedsøkonomi», eller «forkrøplet kapitalisme».

Sosialdemokratene som var ved makten klandret alltid kapitalisme for alle problemer, men holdt seg unna ren sosialisme på grunn av pragmatisme og stemmesanking. Det var likevel dette partiet som introduserte velferdsstaten.

De tolererte den kapitalistiske delen av Sverige, ettersom noen tross alt måtte mate velferdsstaten. Av denne grunn var det lave skatter i lang tid hos söta bror. Selskaper fikk en rekke fordeler som skattekreditter og fradrag, slik at de kunne vokse seg store og fete – slik at staten igjen kunne overta dem senere.

Läs resten här. Och när ni ändå är igång, ta då gärna en titt på Ottervigs sammanfattning av Petter Sandstads föredrag om “det godtyckliga”.

Implicerar bråkdelsreserver den österrikiska konjunkturcykel-teorin?

Ekonomen George Selgin argumenterar i en ny artikelserie (“Fractional Reserve Banking and ‘Austrian’ Business Cycles”) i tre delar att så inte är fallet.

I del ett sammanfattar han argumentet för att bråkdelsreserver logiskt implicerar den österrikiska konjunkturcykeln:

[T]o assess the claim that fractional reserve banking causes business cycles, we must ask two questions. The first question is, ”To what extent have historical money-fueled booms been associated, not with growth in the supply of either commodity money or central-bank supplied bank reserves, but with declining banking system reserve ratios?” The second question is, ”When a banking system does manage to operate on a lower reserve ratio, does its doing so necessarily contribute to an unsustainable boom?” I’ll answer these questions in subsequent posts.

I del två tar Selgin upp den första frågan, och i den tredje och sista delen tar han upp den andra frågan.

Jag råder alla intellektuellt nyfikna nationalekonomi-nördar att ta hans argument på allvar. Om Selgin har rätt (vilket jag tror) då har det dessutom implikationer både för hur man bör investera i dagens blandekonomi och för hur man ska förstå hur en fri ekonomi fungerar.

Jämfört med vad?

När Betsy DeVos blev USAs nya utbildningsminister så fick den amerikanska debatten om det fria skolvalet ny energi. Anledningen är att DeVos har i flera år lobbat för att luckra upp det statliga skolmonopolet i Michigan med skolpeng och friskolor. Sedan början av 1990-talet har Michigan tagit små steg i den riktningen genom att öppna upp för friskolor. Således har en stor del av den amerikanska debatten om skolvalets värde handlat om utvecklingen i Michigan.

En del journalister och kritiker menar att friskolereformen i Michigan har varit en katastrof. De menar att de flesta friskolor är usla och misslyckats med att lyfta den generella utbildningskvalitén i delstaten. Michigans erfarenheter med friskolor visar därför, säger en del journalister och kritiker, att “oreglerade marknadskrafter” har misslyckats med att producera bättre skolundervisning.

Trots att den amerikanska skolvalsdebatten inte direkt påverkar oss i norden finns det ändå en viktig metodologisk lärdom att dra av den; en lärdom som har implikationer för de av oss som vill stå upp för kapitalism och individens frihet och stå emot étatism och individens förslavning.

Varför påstår en del att Michigans friskolor är usla? På vilka grunder? De hänvisar till de absoluta skolresultaten (t ex råa testdata) som tyder på att de flesta friskolor ligger på en låg nivå jämfört med genomsnittet för delstatens offentliga skolor. Och delstatens offentliga skolor ligger i sin tur ganska dåligt till jämfört med de bästa delstaterna.

Om detta råder det egentligen ingen dispyt, inte ens bland friskolornas försvarare. Så vid en första anblick låter detta som ett ganska rimligt att dra slutsatsen att Michigans friskolor är inget att ha. Men vi tänker efter kan vi se att det inte är fullt så rimligt som man skulle kunna tro.

Argumentet mot Michigans friskolor hänger alltså på att man tittar på de absoluta skolresultaten i Michigan och att man sedan ställer dem mot de absoluta skolresultaten i de bästa delstaterna. Då Michigan som delstat ligger ganska dåligt till och då de flesta av Michigans friskolor ligger sämre till än genomsnittet för de vanliga offentliga skolorna, så tycks det följa att friskolorna—och “den fria marknaden”—inte fungerar. Men är det verkligen rimligt att använda sig av USAs absolut bästa skolor som måttstock för att döma Michigans friskolor? Nej.

Allt detta blir klarare om vi jämför denna debatt med en annan, nämligen den om kapitalismens överlägsenhet gentemot étatismen.

Hur brukar det ibland låta när en del försöker “bevisa” att kapitalism inte fungerar? En del debattörer försöker bevisa detta genom att påminna oss om att för, säg, 150 år sedan så var massorna extremt fattiga jämfört med idag. Då nästan alla var extremt fattiga jämfört med hur vi har det idag känner de sig berättigade att dra den ologiska slutsatsen att kapitalismen på 1800-talet gjorde oss fattiga. De tar alltså dagens höga levnadsstandard—som i förbigående sagt är en produkt av samma kapitalism som de vill fördöma—som utgångspunkt för att utvärdera och fördöma 1800-talets kapitalism.

Föga överraskande brukar också samma debattörer hävda att kapitalismen inte heller fungerar idag. För att komma fram till det påminner de oss om att i många mestadels fria ekonomier som till exempel Estland finns det ännu många som, med västerländska mått, är ganska fattiga. Eftersom de inte är rika med västerländska mått känner de sig berättigade att dra den ologiska slutsatsen att kapitalismen gör dessa människor fattiga. I verkligheten är det som så att då som nu ärvde kapitalismen en omfattande absolut fattigdom som den, över tiden, helt utraderade här i väst. Och kapitalismen kommer att göra detsamma i resten av världen om vi bara ger den en chans.

I den forna sovjetstaten Estland har real BNP per capita till exempel ökat med 400% sedan början av 1990-talet. De är har inte ännu kommit i kapp rikare länder som Finland och Sverige, men i den här takten är de på god väg. Och i Kina har den absoluta fattigdomen, bara för att ta ett annat exempel, minskat med mer än 90%! Att hur som helst påstå att kapitalismen inte fungerar eftersom varken Estland eller Kina är lika rika som Sverige eller USA är absurt.

För att på ett rationellt sätt förstå och utvärdera olika policies, institutioner och system, då är det avgörande att vi använder oss av rätt utgångspunkt för våra jämförelser. Annars kan man, som vi såg ovan, sluta upp med pinsamt ologiska och absurda slutsatser. Man undviker enklast sådana pinsamheter genom att använda sig av den ursprungliga utgångspunkten.

Ska man utvärdera kapitalismens förträfflighet då bör man alltså börja med hur livet var här i västvärlden runt, säg, år 1800 och hur det har utvecklats sedan dess—inte genom att jämföra med hur bra vi har det idag på 2010-talet.

Gör man detta—genom hela mänsklighetens historia och över hela världen—då kommer vi snabbt se ett tydligt mönster, nämligen att de enorma ekonomiska framsteg som påbörjades under 1800-talet var, för sin tid, enorma och att de utgjorde ett trendbrott. Vi kommer att se att det var tack vare kapitalismen som massornas levnadsstandard förbättrades enormt i USA och Västeuropa. Vi kommer att se att inom loppet av ungefär 150 år så utraderade kapitalismen den absoluta fattigdomen här i väst. Med sådana observationer kan vi enkelt konstatera att kapitalismen är en fantastisk framgångssaga utan dess like.

Så, gör de flesta friskolor i Michigan ett bättre eller sämre jobb jämfört med de absolut bästa skolorna i USA? Nu när vi vet vikten av att ha rätt jämförelsepunkt kan vi enkelt se vad som är olämpligt med denna fråga. Det vore, för att återgå till diskussionen ovan, precis lika orimligt att utvärdera Kinas delvisa omfamnande av kapitalism genom att fråga oss: Är Kina rikare eller fattigare än de absolut rikaste länderna? Om Kina är fattigare följer det då att kapitalismen har svikit Kina och att det inte fungerar? Naturligtvis inte.

Den lämpliga jämförelsepunkt för att bedöma Michigans friskolereform är alltså den ursprungliga utgångspunkten. Ursprungligen fanns det nästan bara vanliga offentliga skolor. Det är således med dessa som vi ska jämföra Michigans friskolor. För de som lever och bor i Michigan är detta alternativen. De bästa skolorna i andra delstater (eller länder för den delen) saknar relevans för vilken skola föräldrar i Michigan kan eller kommer att väljer åt sina barn, precis som de bästa jobben och möjligheterna i USA eller Sverige saknar relevans för vilka jobb eller möjligheter kineser kan eller kommer att söka i Kina. Given denna utgångspunkt: Gör Michigans friskolor ett bättre eller sämre jobb än Michigans offentliga skolorna? Experter som har tittat på detta har kommit fram till att merparten av Michigans friskolor gör ett bättre jobb än de flesta vanliga offentliga skolor; endast ett litet fåtal gör ett sämre jobb.

Valet av utgångspunkt är A och O. Precis som det är fel att resonera med en ogiltig utgångspunkt när det kommer till att bedöma kapitalismen är det fel att resonera med en ogiltig utgångspunkt när det kommer till att bedöma de små stapplande steg mot utbildningsfrihet som alltså friskolorna (möjligen) utgör. Med en giltig utgångspunkt kan vi dock se att även små steg i rätt riktning kan göra skillnad.