”Nedsippringsteorin”

Wikipedia beskriver den så kallade nedsippringsteorin som ”antagandet att införandet av skattesänkningar eller andra ekonomiska fördelar för företag och höginkomsttagare indirekt bidrar till att förbättra de ekonomiska förhållandena för befolkningen som helhet”. är för det mesta en ganska dålig källa men den ger oss ändå en hum om vad de flesta tror och ”vet”.

Hur ska skattesänkningar för ”de rika” gynna alla, inte bara de rika? Kritiker inbillar sig att de som förespråkar skattesänkningar för ”de rika” tror att resten vinner på det då ju mer mat de rika äter, desto mer smulor kan resten av oss leva på. Om detta vore argumentet för skattesänkningar för ”de rika”, då skulle kritikerna har rätt. Men detta är en kausalitet som ingen någonsin har argumenterat för. Så kritikerna attackerar bara deras egna halmgubbe.

Så låt mig formulera om frågan för att få in den verkliga kausaliteten: Finns det belägg för att skattesänkningar på sparande och investeringar av kapital förbättrar massornas levnadsstandard? Absolut. Hur mycket som helst. Och vem som helst kan när som helst bekräfta det.

Kapital är välstånd som används för att skapa mer välstånd. Kapitalets roll i ekonomin är att finansiera all produktiv affärsverksamhet. Är man bekant med denna grundläggande nationalekonomiska insikt, då kan man snabbt och lätt bekräfta vikten av att spara och investera kapital.

Kapital finansierar alla privata jobb och löner. Så vem som helst som jobbar för ett företag kan med sina egna ögon se hur deras egna och alla andras levnadsstandard hänger på kapitalackumulering.

Din produktivitet, och därmed lön, beror huvudsakligen på hur mycket kapital som investeras per arbetare. Ju mer kapital arbetare har att jobba med (maskiner, verktyg och redskap) som gör att vi kan producera mer per timme, desto större utbud. Ju större utbud i förhållande till efterfråga, desto lägre priser. Ju lägre priser, desto högre köpkraft.

Högre produktivitet innebär att vi måste jobba mindre för att ha råd att köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. Mätt i arbetstid har kostnaden för de allra flesta varor och tjänster aldrig varit lägre. För 100 år sedan jobbade och slet det typiska hushållet 75% av tiden för mat, kläder och boende. Idag spenderar det mindre än 30% på detsamma vilket gör att vi har mer över för annat.

Samtidigt har kostnaden för ”annat” har också gått ned. Fem representativa exempel: Mellan 1919 och 1997 minskade kostnaden för en vanlig matkorg med 80%; mellan 1908 och 1997 minskade kostnaden för en bil med 80%; mellan 1900-1997 minskade kostnaden för 100 kilowatt-timmar med 99%; mellan 1930 och 1997 minskade kostnaden för ett flyg från New York till Los Angeles minskade med 96%; mellan 1954 och 1997 minskade kostnaden för en TV med 96%; och så vidare. Och då måste vi komma ihåg att kvaliteten på nästan allt är högre idag än för 100 år sedan. Ofta betydligt högre. (Det finns några undantag men de beror mest på statliga tvångsingrepp som skadliga skatter, subventioner och regleringar som gör en del varor och tjänster—t ex sjukvård—onaturligt och obefogat dyra.)

Högre produktivitet, och därmed köpkraft, gör att vi har råd att gå ned i arbetstid. Det är därför arbetsveckorna har minskat de senaste 150 åren från ca 70 timmar i veckan ned till ca 40. Denna trend påbörjades innan fackföreningarna hade något inflytande och innan staten började reglera arbetstimmarna. Arbetstimmarna började gå ned eftersom det ligger i affärsmännens vinstintresse att attrahera arbetare med bättre löner och villkor (för detaljer om kausaliteten här se sida 644 i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics).

Ja, ur ett historiskt perspektiv kan kapitalackumuleringens betydelse för massornas levnadsstandard kan knappast överskattas. Redan på 1800-talet—långt innan välfärdsstaten—utraderades den absoluta fattigdomen i det kapitalistiska väst.

Sådan är kapitalets välgörande roll för massornas levnadsstandard.

Det finns massor med bevis för det som felaktigt beskrivs som ”nedsippringsteorin”. Ändå har jag bara skrapat på ytan här då det finns massor med ytterligare observationer som bekräftar orsak-verkan. Ta bara en sådan sak som att högre bolagsskatter leder till lägre löner och vice versa.

Förstår man värdet av att spara och investera kapital, då förstår man också varför det är vilseledande att kalla argumentet för att sänka skatterna för ”de rika” för ”nedsippringsteorin”. Namnet antyder felaktigt att massorna endast tar del av några enstaka droppar. I verkligheten översvämmas massorna av ett aldrig tidigare skådat överflöd—ett överflöd orsakat av ett skyfall av kapital, inte ett duggregn.

Estland—ännu en marknadsliberal framgångssaga

Det är alltid kul att påminna sig om hur bra kapitalism faktiskt fungerar. Ja, även en hämmad kapitalism kan leverera de materiella förutsättningarna för ett gott liv. Det finns oräkneliga exempel här. Ta t ex Estland:

[Free market] reforms paved the way for the incredible rise in living standards that Estonia has experienced since independence. Today, Estonia is considered a high-income country by the World Bank, and it is a member of the EU and the Eurozone. The purchasing power of Estonians has increased 400 percent over the last two decades despite the severe impact the 2008 financial crisis had on the Baltic economies. In addition, life expectancy has moved from 66 years in 1994 to 77 years in 2016.

Här illustreras välståndsutvecklingen via Världsbanken:

Estlands köpkraftsjusterade BNP per capita. 1993-2018

Inspirerande! Ja, världens fattiga étatistiska länder kan definitivt lära sig ett och annat från marknadsliberala framgångssagor som Estland.

Betalar verkligen de rikaste minst skatt i Sverige?

Per Sundgren, ordförande för Stiftelsen Jämlikhetsfonden, tycker att minsann att de rika betalar på tok för lite i skatt:

Nordeas ordförande Björn Wahlroos har enligt Skatteverket under åren 2014, 2015 och 2016 betalat 109 miljoner kronor i skatt.

Det låter mycket, tycker nog de flesta, men sett till inkomsterna är det bara 16,5 procent. Under de tre åren har han nämligen tjänat sammanlagt 665 miljoner kronor, varav 21 miljoner är inkomster av tjänst och 644 miljoner av kapital.

Jag vet inte hur Per Sundgren kom fram till att de rika betalar ”minst i skatt”. Men även om det vore sant skulle det endast vara goda nyheter för den breda massan. För ju mer kapital, desto rikare blir vi. Ju mer kapital som blir över efter skatterna desto mer kapital kan investeras i verktyg och maskiner som gör arbetarna mer produktiva, nya jobb, högre löner, bättre förmåner, nya och bättre produkter som massproduceras för massorna.

Reallönerna har ökat de senaste 25 åren samtidigt som skatterna har sänkts. Det är ingen slump.

Med detta sagt, kan det ju tilläggas att en del av kapitalinkomsterna är inflation. Och det är sant att i den mån inflation ligger bakom detta är detta dåligt då det innebär att en del blir rikare på andras bekostnad. Men skulden för denna orättvisa omfördelning ligger helt och hållet på den stora välfärdsstatens sedelpressar, inte kapitalismen.

Den vidare lärdomen av detta är att det råder en intresseharmoni mellan kapital och arbete, företagare och anställda, säljare och köpare. Det ligger i ditt rationella egenintresse att respektera den privata äganderätten, och speciellt då affärsmännens äganderätt. Ju säkrare deras äganderätt är, desto större möjligheter och motivation har de för att spara och investera vilket ju kommer dig och mig direkt och indirekt till gagn.

Varför ska någon tjäna mer bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land?

Varför inte? Varför ska inte dem som föds med ben få göra det mesta av livet bara för att några föds utan ben? Varför ska dem som föds med en hög intelligens inte få använda den till sin fördel bara för att andra föds med låg intelligens? Varför ska inte föräldrar försöka ge sina barn de absolut bästa förutsättningarna de bara kan?

Det vore orättvist att straffa människor för saker som de inte kan rå för, inklusive fördelarna de föddes med. Så att straffa folk bara för att de föddes i en rik familj eller i ett rikt land vore orättvist precis som det vore orättvist att straffa människor för att de inte föddes handikappade eller ointelligenta. (Det är dubbelt orättvist om ens föräldrar har jobbat hårt för att kunna ge sina barn bästa möjliga förutsättningar genom att flytta från Venezuela till USA eller från Irak till Sverige.)

Det är mer rationellt att glädjas för dem som föds med goda förutsättningar. Och ju bättre förutsättningar folk har, desto bättre för alla. Att födas med dåliga förutsättningar är inte bra för någon. Det är ju bara synd.

Det skadar ingen att andra föds med fina förutsättningar. Tvärtom är det bara till min fördel. Jag vinner inget på att leva bland en massa förlorare utan hopp och framtid. Jag vinner på att leva bland faktiska och potentiella vinnare som direkt och indirekt kommer att berika mig på alla möjliga sätt.

Vad som är rättvist beror inte på vad man börjar med utan vad man gör. Det är många som föds in i dåliga förutsättningar men som jobbar upp sig. Och det är en del som föds in i goda förutsättningar och som fumlar bort allting. (Ayn Rand sade en gång att de som inte behöver ett arv är paradoxalt de som förtjänar det.) Det är en av de bästa sakerna med kapitalismen, den sociala rörligheten. Rationalitet och produktivitet lönar sig och irrationalitet och icke-produktivitet straffar sig. Kapitalismen är ett rättvist system.

Om du inte har en förmögenhet men du har en bra idé kan du ju söka finansiering hos de rika. Detta händer hela tiden. Så att man inte föds med förmögenhet är inget hinder för de smartaste och driftigaste som har bra idéer.

Att man kan ha otur att födas i fel land är ett av många argument för att vi bör ha fri invandring. Då kan de som har oturen att födas in i fattiga (étatistiska) länder flytta till rika (kapitalistiska) länder där möjligheterna är så mycket större.

Carl Snyder om kapitalets roll

Stötte häromdagen på en gammal klassiker som Ayn Rand rekommenderade. Nämligen Capitalism the Creator (1940) av Carl Snyder:

Who, and what, created this industry—so incredibly vast? Labor? In a sense, ”labor” contributed almost nothing. It did not invent the dynamo, which produces all this electric power. That was the work of an untutored bookbinder’s apprentice, who lives in fame as the greatest experimental genius of his age, and perhaps since Archi- medes. Nor did ‘labor’ make any serious contribution to develop it. To perfect and make practical this epochal invention required the genius and skill of three generations and more, of thousands of trained engineers and physicists, a brilliant line extending from Far- aday to Edison, Steinmetz, and Langmuir. Who paid for all this long travail of experimentation, and the salaries of all these technicians, involving the investment of tens of millions of dollars? Labor? No, it was Capital Savings; this, and this alone which has alike created this wondrous industry, and all our modern world of comfort, convenience, and luxury beside.

Lite längre fram:

. . . there is one way, and only one way, that any people, in all history, have ever risen from barbarism and poverty to affluence and culture; and that is by that concentrated and highly organized system of production and exchange which we call Capitalistic: one way, and one alone. Further, that it is solely by the accumulation (and concentration) of this Capital, and directly proportional to the amount of this accumulation, that the modern industrial nations have arisen: perhaps the sole way throughout the whole of eight or ten thousand years of economic history.

Och:

What our plaintive ‘modernists’ bewail as the ‘machine age’ is precisely that which gives the greatest promise of the future, the opening of the gates of opportunity to the whole mass of the population. Without the creation of this Wealth, unimaginable.

And this wealth is not, as almost all the earlier economists assumed, the product of ‘labor’; nine-tenths of it is directly the product of machines; these and these alone made possible the present day colossal aggregate of Capital. And in turn these machines were the product of brains and especial ability; quite literally a creation of genius, or of genii: inventors, contrivers, discoverers, enterprisers and accumulators—all conspiring in the economic wonder of today.

Hela boken är fantastisk. Läs den idag!

Hyperinflationen blev inställd—så vadå?

Jag tror inte att vi kommer att få se någon hyperinflation i USA. Anledningen är att den amerikanska centralbanken då som nu betalar bankerna för att inte låna ut deras överskottsreserver. Reserverna utgör därför ingen del av den effektiva penningmängden som faktiskt spenderas i ekonomin. Och så länge de nya pengarna inte spenderas har de ingen effekt på priserna.

Så hyperinflationen är tills vidare inställd. Så vadå? Problemet är att det underminerar friheten och kapitalismens sak om man som liberal gör en massa förutsägelser som inte slår in.

Jag brukar påpeka att miljörörelsen har i femtio år gjort en lång rad felaktiga domedagsprofetior. Och likt alla andra domedagssekter som hela tiden skjuter upp jordens slutdatum fortsätter de. De viftar bort femtio år av felaktiga förutsägelser med ad hoc-bortförklaringar.

En ärlig, rationell observatör ser att något inte stämmer med miljörörelsen, att något måste ha gått helt fel då de har haft så konsekvent och extremt fel om nästan allting. Ja, det måste vara något religiöst med miljörörelsen då man fortsätter att hålla hårt på tron oavsett fakta och logik.

Det är av samma anledning viktigt att vi som förespråkar laissez-faire kapitalism inte gör det på ett sätt som får det att framstå som en religiös tro. Ändå är detta intrycket man riskerar att ge om man gör förutsägelser som, av olika skäl, inte slår in. Om förutsägelsen följer av samma premisser som får dig att förespråka kapitalism, då följer det att något måste vara fel med dina premisser.

Här är en analogi: Om du säger att statligt framtvingade minimumlöner allt annat lika leder till arbetslöshet. Det måste leda till arbetslöshet eftersom om man tvingar arbetsköpare att betala, säg, 150 SEK i timmen när arbetssäljaren bara skapar varor till ett värde på, säg, 100 SEK i timmen då förlorar arbetsköparen på affären. Så minimumlöner är skadliga då de förbjuder arbetsköpare och -säljare att handla i enlighet med deras rationella omdöme och egenintresse. Och ju högre minimumlönerna är desto högre blir arbetslösheten.

Men så en dag får man för sig att tredubbla minimumlönerna. Över en natt blir de lägsta lönerna tre gånger högre. Jag säger nu inte att det som kommer här är ett dugg sannolikt, men låt oss bara för fantasins skull säga detta inte resulterade i högre arbetslöshet.

Hur skulle mannen på gatan ta detta? Han skulle nog dra den felaktiga men givet vad han vet (eller rättare sagt tror sig veta) rimliga slutsatsen att statliga tvångsingrepp kanske inte är så skadliga trots allt. Och om radikalkapitalisterna hade fel om minimumlönerna, vad mer har de fel om?

Allt annat lika leder minimumlöner leder till arbetslöshet. Men om allt annat inte är lika då måste det inte leda till arbetslöshet. Om man staten till exempel samtidigt inflaterar sönder penningvärdet tillräckligt mycket då har de reala minimumlönerna faktiskt sänkts, inte höjts.

Detta för oss till den alltmer socialistiska vänstern i USA. De demokratiska socialisterna i USA argumenterar för att staten ska finansiera välfärdsstaten med sedelpressarna. Och deras irrationella fantasier får stöd av crackpot-ekonomer som under namnet ”modern penningteori” påstår att det finns nästan inget som sedelpressarna inte kan fixa. Ja, vid någon punkt kanske vi får stigande priser men då är det bara att höja skatterna för att dra in på den totala efterfrågan i ekonomin.

Att sådant här nonsens alls framstår som plausibelt beror inte bara extrem okunskap och rent subjektivt önsketänkande. Det beror också på att trots den amerikanska centralbanken har ”tryckt så mycket pengar” har vi inte sett de drastiskt stigande priserna som så många varnade för.

De som varnade för “Hyperinflation!” för 10 år sedan hade fel. Peter Schiff med flera hade fel. Och de flesta av dem kan inte förklara varför de hade fel. När folk ser sådana som Peter Schiff ständigt ha fel om hyperinflationen då är det inte irrationellt av mannen på gatan att börja undra om de där crackpot-ekonomerna kanske ändå har rätt. Kanske vi ska låta sedelpressarna finansiera välfärd för alla? Varför inte ge det en chans?

Nationalekonomi är inte komplicerat. Ekonomin är komplicerad. Därför är detta ett område där det är väldigt lätt att ha rätt i teorin men fel i praktiken eftersom det är så många rörliga bitar som alla påverkar varandra. Ibland är det nästan omöjligt att veta vad som händer. Många utfall hänger på att allt annat är lika vilket sällan är fallet i verkligheten. Så om ens förutsägelser inte slår in då måste det inte betyda att man har fel. Men om du ”bara är tidig” i femtio år då är det dags att gå tillbaka till ritbordet. Allt annat är uppenbarligen inte lika. Vad?

Med detta sagt, vill jag ändå påpeka att sådana som Peter Schiff har ofta rätt i både teorin och praktiken. I praktiken har han än så länge fel om att USA kommer att drabbas av hyperinflation. Men det finns en hel kontinent där så gott som allt han har varnat för redan har inträffat. Flera gånger om. Jag tänker på Sydamerika.

Många sydamerikanska ekonomier har länge lidit av hög inflation. Och det beror på att till skillnad från den amerikanska centralbanken så trycker de inte pengar som de sedan betalar bankerna för att samla damm i deras kassavalv. Nej, de trycker tonvis med pengar för att finansiera statens höga utgifter. Så de trycker pengar som direkt spenderas och därmed bjuder upp priserna.

Hur priserna rör sig beror på utbud och efterfråga, inte bara utbud. Det finns en enorm global efterfråga på amerikanska dollar. Däremot finns det ingen särskild efterfråga på argentinska pesos eller deras konkursbenägna statspapper. Så latinamerikanska länder måste inte alltid trycka mycket pengar för att det ska spåra ur med valutaras och stigande priser.

Så tittar man noga ser man att den amerikanska centralbanken inte gör samma skada som de sydamerikanska centralbankerna. Därför får man också olika utfall. Det råder inget mysterium här. De nationalekonomiska lagarna gäller fortfarande. Men för att se detta i praktiken och inte bara i teorin måste man, som sagt, vara vaksam på alla röriga detaljerna som ju gör att allt annat inte är lika.

Sanningen om Chile

Här i Finland har många journalister och ”intellektuella” försökt vinkla protesterna i Chile som en reaktion på den ”ojämlikhet” som den fria marknaden leder till. (Chile är ingen fri marknad. Som resten av världen, med ett fåtal undantag, har de har en blandekonomi. Så det är oärligt att utan vidare klandra påstådda synder på de friare delarna av ekonomin.)

Men hur står det egentligen till med detta? Ekonomen Dan J Mitchell har samlat många artiklar som visar klart och tydligt att alla har gynnats av landets relativt friare ekonomi, inte bara ”de rika”.

Sedan 1990 är Chile är den latinamerikanska ekonomi som har gjort allra bäst ifrån sig då BNP per capita tredubblades. (Nej, BNP är inte felfritt, men det ger ändå en tillräckligt bra uppskattning för våra syften.)

Den tiondel med de högsta inkomsterna såg sina inkomster öka med 208%. Vilket betyder att alla andra grupper såg sina inkomster öka snabbare. Allra snabbast ökade den—tro det eller ej—för de med allra lägst inkomster: 439%.

Under denna period har fattigdomen minskat från ca 40% till mindre än 10%. Och det tåls att understrykas att det var nästan uteslutande tillväxt som lyfte massornas levnadsstandard, inte omfördelning.

Varför rapporterar inte finska journalister dessa fakta?

Ekonomisk jämlikhet under kapitalism

Ekonomisk jämlikhet är inget ideal. Men nu råkar det bara vara som så att den ekonomiska ojämlikheten faktiskt tenderar att minska under kapitalismen, inte öka. Detta blir nog enklare att se om man påminner sig om att välstånd är saker dvs varor och tjänster, inte pengar. (Pengarnas värde hänger på att det finns välstånd att köpa—utan välstånd att köpa och sälja blir pengarna värdelösa.)

Under kapitalismen tjänar affärsmän vinstintresset bäst genom att ägna sig åt massproduktion för massorna. Det är där de riktigt stora pengarna finns att tjäna. Fråga bara Henry Ford eller Bill Gates eller Steve Jobs eller Jeff Bezos eller. . .

Ja, i monetära termer leder massproduktion åt massorna till stora inkomst- och förmögenhetsskillnader. Men i reala termer dvs i termer av välstånd dvs i termer av varor och tjänster innebär samma utveckling att massorna kan köpa mer, fler och bättre varor och tjänster. I reala termer betyder detta att skillnaderna mellan fattiga och rika minskar, inte ökar. Ludwig von Mises uttryckte det nog bäst:

Today, in the capitalist countries, there is relatively little difference between the basic life of the so-called higher and lower classes; both have food, clothing, and shelter. But in the eighteenth century and earlier, the difference between the man of the middle class and the man of the lower class was that the man of the middle class had shoes and the man of the lower class did not have shoes. In the United States today the difference between a rich man and a poor man means very often only the difference between a Cadillac and a Chevrolet. The Chevrolet may be bought secondhand, but basically it renders the same services to its owner: he, too, can drive from one point to another. More than fifty percent of the people in the United States are living in houses and apartments they own themselves. (Economic Policy: Thoughts for Today and Tomorrow, 1959.)

Som en del av processen mot mer real jämlikhet har vi det faktum att under kapitalism tenderar gårdagens lyxvaror att bli dagens nödvändigheter. Se t ex denna graf:

Screenshot 2019-08-05 at 16.04.23.png

Det som driver denna trevliga utveckling framåt är den monetära ojämlikheten. Dels måste det finnas monetär ojämlikhet för att det överhuvudtaget ska finnas ekonomiska incitament att producera. Och ju större monetär ojämlikhet, desto större incitament. Låt mig på denna punkt citera von Mises:

Only because inequality of wealth is possible in our social order, only because it stimulates everyone to produce as much as he can and at the lowest cost, does mankind today have at its disposal the total annual wealth now available for consumption. Were this incentive to be destroyed, productivity would be so greatly reduced that the portion that an equal distribution would allot to each individual would be far less than what even the poorest receives today. (Liberalism: In the Classical Tradition, 1927.)

Det måste dessutom finnas några riktigt rika som har råd att köpa de nya lyxvarorna. I den mån de gör detta blir det sakta men säkert också ekonomiskt gångbart att börja massproducera desamma för massorna. Här är, återigen, von Mises:

Many things that seem to us necessities today were once considered as luxuries. When, in the Middle Ages, an aristocratic Byzantine lady who had married a Venetian doge made use of a golden implement, which could be called the forerunner of the fork as we know it today, instead of her fingers, in eating her meals, the Venetians looked on this as a godless luxury, and they thought it only just when the lady was stricken with a dreadful disease; this must be, they supposed, the well-merited punishment of God for such unnatural extravagance. Two or three generations ago even in England an indoor bathroom was considered a luxury; today the home of every English worker of the better type contains one. Thirty-five years ago there were no automobiles; twenty years ago the possession of such a vehicle was the sign of a particularly luxurious mode of living; today in the United States even the worker has his Ford. This is the course of economic history. The luxury of today is the necessity of tomorrow. Every advance first comes into being as the luxury of a few rich people, only to become, after a time, the indispensable necessity taken for granted by everyone. Luxury consumption provides industry with the stimulus to discover and introduce new, things. It is one of the dynamic factors in our economy. To it we owe the progressive innovations by which the standard of living of all strata of the population has been gradually raised. (Ibid.)

Ja, under kapitalismen finns det ett stort pengargap mellan rika och fattiga. Men detta pengargap beror på att affärsmän ägnar sig åt massproduktion för massorna vilket alltså minskar välståndsgapet mellan rika och fattiga. Så funkar den ekonomiska ojämlikheten under kapitalismen. Knappast något att förlora någon sömn över, eller hur?