Etikett: kapitalism

Tacka kapitalismen för din semester

Carl Svanberg1 kommentar

I somras skrev Lina Stenberg en Aftonbladet-ledare med titeln “Tacka arbetarrörelsen för din semester”. Som rubriken antyder återberättar hon den socialdemokratiska skrönan om Sveriges lagstadgade semester.

Stenberg skriver:

Det gick successivt framåt, kampen om arbetstiderna, lönerna och semestern, då för drygt hundra år sedan. Det tog tid. Men det handlade inte om att arbetarrörelsen ville ta det långsamt. Tempot berodde helt på det massiva motståndet från högern.

Denna socialdemokratiska saga är en anti-kapitalistisk lögn. Faktum är att hela artikeln är full av lögner.

I verkligheten är det bara högre produktivitet (dvs värde skapat per timme) som gjorde det ekonomiskt gångbart för massorna att jobba färre timmar och ta ut mer betald semester. Det enda som varaktigt och markant höjer arbetarnas produktivitet är affärsmännens sparande och investeringar i nya och bättre verktyg och maskiner. Och det går inte att strejka eller lagstifta fram kapitalet eller tekniken som behövs för att höja produktiviteten. Så arbetarrörelsens kamp är helt irrelevant.

Hur gör högre produktivitet kortare arbetstid och längre betald semester möjlig? Högre produktivitet betyder högre löner. Här är ett förenklat exempel: Säg att din lön går upp från 100/tim till 150 kr/tim eftersom produktiviteten har ökat från 150 kr/tim till 200kr/tim. Nu kan du gå ned till 8 timmar om dagen och ändå tjäna mer än vad du gjorde när du jobbade 10. Högre lön gör att arbetare har råd att jobba mindre. (Föräldrarnas högre löner gör att barn inte måste jobba alls.) Högre produktivitet gör att det också lönar sig för arbetsgivaren att låta dig jobba 8 istället för 10 timmar. (För detaljer se till exempel George Reismans diskussion i kapitel 14 i Capitalism: a treatise on economics.)

Tack vare högre produktivitet har arbetstimmarna gått ned dramatiskt de senaste 150 åren. 1870 jobbade de flesta i västvärlden ca 3000 timmar om året. 2017 jobbar den vanlige amerikanen bara 1760 timmar; svensken 1610; svensken 1420; tysken 1350; och så vidare. Lägg märke till att trenden är densamma i samtliga länder och att den började innan arbetarrörelsen fick något politiskt inflytande. Lägg också märke till att trenden är densamma oavsett arbetarrörelsens storlek och styrka.

Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som sagt, vare sig framkalla kapitalet eller tekniken som krävs för att höja arbetarnas produktivitet och kompensation. Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här, endast göra oss mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit och därmed hålla nere vår levnadsstandard.

Många tycks tro att vår semester är en gåva från socialdemokraterna. I verkligheten är det arbetaren som jobbar ihop sin semester. Semesterersättningen är bara en del av den totala kompensationen. Strejker och lagar kan inte utan vidare öka den totala kompensationen. På sin höjd kan de bara ändra på kompensationsmixen d.v.s. blandningen av lön och förmåner. Ju mer staten tvingar fram betalda semesterveckor, desto mindre blir det över för löner eller andra förmåner. Lagstadgad semester är en lagstadgad lönesänkning. (Om man tvingar upp den totala kompensationen högre än arbetarnas produktivitet blir resultatet som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här bara arbetslöshet och lägre reala disponibla löner.)

Stenberg och andra inte sena med att poängtera att i länder utan lagstadgad semester får alla inte flera veckor betald ledighet. Men detta bevisar inte vad hon och hennes likar tror.

I USA finns det som Stenberg (för ovanlighetens skull) korrekt påpekar ingen lagstadgad semester. “Ändå” har 79% betald semester. Av dem får 60% minst 2 veckor. Ju längre du har jobbat desto fler veckor brukar du få. Efter fem år på jobbet har de flesta minst 3 veckor. 80% får dessutom betalt på de federala helgdagarna vilket i genomsnitt ger ytterligare 8 dagar betald ledighet. De flesta amerikaner har alltså redan idag 3-5 betalda semesterveckor.

Frågan är inte huruvida amerikaner får lika många lediga dagar som svenskar. Frågan är huruvida det privata näringslivet frivilligt erbjuder någon betald ledighet alls – något de alltså inte skulle ha gjort om det nu låg något i Stenbergs socialistiska fantasier.

Som vi kan se erbjuds de flesta amerikaner flera veckors betald ledighet. Varför? Vinstintresset. Samma incitament som får arbetsgivare att konkurrera om arbetstagare med högre löner får dem att locka med kortare arbetstimmar eller generösa förmåner som betald semester.

Ett fåtal socialdemokrater säger sig förstå och medge sambandet mellan produktivitet och kompensation. Ändå insisterar de att arbetarrörelsens strejker och lagar behövs för att garantera att högre produktivitet resulterar i högre löner eller mer semester. Men som både grundläggande nationalekonomisk teori och omfattande empiri bekräftar följer den totala kompensationen produktiviteten. Affärsmännens vinstintresse och konkurrens om arbetskraften gör med andra ord att löner och förmåner tenderar att motsvara arbetarnas produktivitet.

Lina Stenberg med flera häver ur sig anti-kapitalistiska myter när de säger att vi har arbetarrörelsen att tacka för semestern. Sanningen är att vi har kapitalismen att tacka för våra rekordfå arbetstimmar och rekordlånga semestrar.

Myten om USAs “dubbelarbetande fattiga”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Det sägs ibland att den hänsynslösa kapitalismen i USA är så omänsklig i sin ”exploatering” att den tvingar de arbetande massorna att ta flera jobb för att få ihop de 70 timmar i veckan de behöver bara för att sätta mat på bordet. Detta är fel.

De som gör sådana här påståenden tror (eller vill tro) att USA är ”kapitalismens högborg”. De (vill) tro detta därför att de vill kunna klandra USAs problem på kapitalismen. ”Vi vill inte ha det som i låt gå-kapitalismens USA!”

I verkligheten är USA är en blandekonomi dvs en marknadsekonomi handikappad av statliga tvångsingrepp. Som alla andra blandekonomier lider USA av skatter och regleringar som på olika sätt kränker individens rätt att producera, handla och att sträva efter lycka.

Skatter motverkar, bara för att ta ett exempel, sparande och investerande dvs kapitalackumulation. Detta gör att färre nya och växande företag startas, att färre nya och bättre varor och tjänster introduceras, att färre nya och bättre jobb skapas.

Detta inlägg handlar inte att ”försvara” USA. Detta inlägg handlar om att jag är trött på folk som häver ur sig felaktigheter och att jag tycker att man ska grunda sina åsikter på fakta, inte anti-kapitalistiska vanföreställningar.

Det finns nog med bekymmer i blandekonomins USA att man inte behöver hitta på att många amerikaner utarmas så mycket av ”storföretagens” ”utsugning” att de ”måste” ta flera jobb för att klara sig.

Om vi tittar på statistik från USAs census bureau kan vi se att i femtedelen av hushållen med lägst inkomster (vilket jag framöver kommer att kalla för de ”fattiga” hushållen) finns det ingen som jobbar.

Bland arbetande amerikaner är ca 95% inte ”fattiga”. Bland heltidsarbetande är endast 3% ”fattiga”. (Det måste dock sägas att de allra flesta som räknas som ”fattiga” i USA sällan lider någon större nöd.)

Med tanke på att ett helt vanligt jobb räcker för att slippa räknas som ”fattig” är det inte så konstigt att nästan inga amerikaner behöver eller vill ha flera jobb för att klara sig.

Det rör sig om 4-5% av anställda. Av dessa har 95% antingen ett deltidsjobb utöver deras heltidsjobb eller också har de två deltidsjobb. De jobbar ungefär lika många timmar som vanliga heltidsjobbare, alltså 40 timmar i veckan.

Det är att fler högutbildade (dvs medel- och höginkomsttagare) som har flera jobb än lågutbildade (dvs låginkomsttagare). Detta talar emot föreställningen att det är ”fattiga” amerikaner som tjänar så lite att de måste ta flera jobb.

Varför har då ett fåtal amerikaner flera jobb? Amerikanska arbetsmarknadsdepartementet rapporterar:

At the individual level, moonlighting serves both economic and noneconomic purposes, as earlier studies have shown. In May 2004, for instance, most workers who were holding more than one job reported doing so in order to earn extra money (38.1 percent), to meet expenses, or to pay off debt (25.6 percent). Meanwhile, a nonnegligible fraction of multiple jobholders (17.6 percent) reported that their primary motivation was the enjoyment they received from their second job.

Så det visar sig att de flesta extraknäcker för att tjäna mer pengar eller för att de tycker om sitt andra jobb, inte för att undvika ”relativ fattigdom”.

Det finns som sagt missförhållanden i blandekonomins USA. Men att massorna måste ta flera jobb för att försörja sig är lyckligtvis bara en anti-kapitalistisk myt.

Nationalekonomins “lackmustest”

Carl SvanbergLämna en kommentar

I Economics in One Lesson skriver Henry Hazlitt: “In this lies almost the whole difference between good economics and bad. The bad economist sees only what immediately strikes the eye; the good economist also looks beyond. The bad economist sees only the direct consequences of a proposed course; the good economist looks also at the longer and indirect consequences. The bad economist sees only what the effect of a given policy has been or will be on one particular group; the good economist inquires also what the effect of the policy will be on all groups” (s 16).

Huruvida man tar hänsyn till det sedda och det osedda; så sammanfattar Henry Hazlitt skillnaden mellan en bra och dålig nationalekonom. I resten av sin klassiska bok går han metodiskt igenom hur fel det blir när man missar “det man inte ser”. Det mest pedagogiska exemplet är Frédéric Bastiats egna och mest kända: det trasiga fönstret. Men jag har dock kommit fram till att det mest talande exemplet—som mer än något annat indikerar en genuin och riktig förståelse för hur ekonomin fungerar—är hur man ser på kapitalets roll i ekonomin.

Kapital är sparat välstånd som används för att skapa mer välstånd. Ta fiskaren som lägger undan några fiskar att leva på medan han gör ett fiskenät. För honom är fiskarna som han sparar kapital. Och i det här fallet använder han dem för att göra mer kapital, fiskenätet. Fiskenätet gör det möjligt att fånga fler fiskar. Nu kan man spara ännu fler fiskar som man kan leva på medan man bygger en fiskebåt som gör det möjligt att fånga ännu fler fiskar vilket i sin tur gör det möjligt att spara och investera ännu mer. Och så vidare. Att spara och investera är kapitalackumulation. (För detaljer se George Reisman, Capitalism: A Treatise on Economics, ss 622-ff.)

Notera att orsakssambandet mellan kapitalackumulation, produktivitet och därmed massornas köpkraft är något vi kan observera. Vi kan se vilken skillnad fiskenätet, och senare fiskebåten, gör för fisket. Och vi vet av erfarenhet att stora fiskefångster brukar göra fisken billigare. Billigare fisk betyder högre köpkraft: antingen har vi råd att köpa fler fiskar eller också har vi råd att köpa mer av allt annat av pengarna som blir över efter vi har köpt fisk. Principen är densamma för alla varor och tjänster.

Exemplet ovan visar hur kapitalackumulation leder till högre produktivitet; att vi kan producera mer materiella värden per arbetare. Exemplet ovan visar också att högre produktivitet leder till högre köpkraft. Högre köpkraft utraderade den extrema fattigdomen i västvärlden och skapade den breda medelklassen. Högre köpkraft gjorde också att massorna hade råd att jobba mindre på tryggare och trevligare arbetsplatser och att skicka sina barn till skolan istället för fabriken. (Jag har förenklat diskussionen genom att utelämna betydelsen av teknologiska framsteg. Att ta med teknologiska framsteg skulle emellertid inte förändra någonting då kapitalackumulation och teknologi hänger ihop. För detaljer se Reismans diskussion på sidorna 629-ff.)

Produktion, inte konsumtion, är ekonomins motor och kapital finansierar all produktion; alla företag och jobb. Jag citerar mig själv: “Vem som helst kan verifiera detta när som helst genom att bara titta på verkligheten. Låt oss ta ett enkelt exempel: Hollywood. När man t ex ska spela in en ny Marvel-film då kommer ingenting att ske förrän man har samlat ihop tillräckligt med kapital. Ofta kostar dessa filmer ett par miljarder kronor att producera och marknadsföra. Man behöver kapital för att produktionen ska komma igång eftersom det är kapitalet som kommer att finansiera allting, inklusive allas löner, långt innan filmen kommer på biograferna. Principen är densamma för hela ekonomin”.

Skådespelarna betalas innan filmen går upp på biograferna; utvecklarna betalas innan deras app lanseras; författare betalas innan boken är skriven; fabriksarbetarna får betalt innan bilarna säljs. Etc. Amazon, liksom många nystartade företag förlorade pengar i flera år. Men tack vare ständiga tillskott av nytt kapital, från långsiktiga kapitalister, kunde Jeff Bezos finansiera och expandera verksamheten.

Sist men inte minst, låt oss begrunda arbetsdelningen och dess förutsättningar. Arbetsdelningens värde för mänskligt blomstrande kan omöjligen överskattas. Det är till stor del tack vare arbetsdelning—att alla jobbar med det de gör bäst—som vi har så mycket vetenskap, teknologi och välstånd. Utan arbetsdelning skulle de flesta av oss ägna dagarna åt att fixa mat, boende och kläder. Utan arbetsdelning skulle vi vara utan el, vatten, bilar, telefon, radio, tv, datorer, internet, smarttelefoner, läkekonst, etc.

Så länge alla är fullt upptagna med att kämpa för det dagliga brödet går det inte för sig att ta en paus för att ägna sig åt annat som att uppfinna hjulet eller upptäcka naturlagar eller skriva romaner. Så länge vi lever ur hand i mun har vi inte råd med arbetsdelning. Sparande köper oss tiden (och pengarna) vi behöver för att skapa (eller köpa) verktyg som gör oss produktivare. Ett produktivare fiske gör som exempel att folk har tid att göra annat om dagarna än att fiska. De kan börja se efter dittills försummade behov och begär. Vad de än företar sig är det sparandet dvs kapitalet som finansierar den framväxande arbetsdelningen (Reisman, Capitalism, ss 139-141).

I förbigående sagt kan jag inte låta bli att poängtera att Ayn Rand ofta betonade just sparandets dvs kapitalets betydelse för vårt välstånd: “The concept of ‘stock seed’ unites the three essentials [time-savings-production] and applies not merely to agriculture, but much, much more widely: to all forms of productive work. Anything above the level of a savage’s precarious, hand-to-mouth existence requires savings. Savings buy time” (“Egalitarianism and Inflation”, Philosophy: Who Needs It, s 126).

Förstår man kapitalets betydelse förstår man ekonomin. Man förstår källan till alla stora och varaktiga ekonomiska framsteg. Man förstår ekonomisk historia; varför vissa länder blev rika och andra ännu är fattiga. Man förstår med andra ord kapitalismens välgörande natur. Därför ser jag förståelsen för kapitalet som nationalekonomins “lackmustest”.

Bra och billig privat sjukvård, en fingervisning

Carl SvanbergLämna en kommentar

En av de stora myterna är att den fria marknaden lämpar sig inte för sjukvård. De flesta tror att privat sjukvård är så sjukt dyrt att nästan ingen skulle ha råd med den. Se bara på USA.

Ja, det är sant att den amerikanska sjukvården är sjukt dyr. De ofta motbjudande sjukvårdsräkningarna inte har någon som helst förankring i verkligheten. Och det stämmer att alldeles för många blir ruinerade av de orimliga kostnaderna.

Men vad som inte är sant är att de löjliga och förödande räkningarna är en oundviklighet med privat sjukvård.

Den amerikanska sjukvården är inte sanslöst dyr eftersom folk måste betala ur egen ficka. Tvärtom. Den blev sanslöst dyr eftersom färre betalar mindre ur egen ficka än någonsin. Nästan 90% av sjukvårdskostnader betalas av någon annan än patienten nämligen försäkringsbolagen eller staten. Detta system där “någon annan,” en tredje part, betalar för merparten av sjukvården är skapad av omfattande statliga tvångsingrepp, inte den fria marknaden.

Detta “någon annan betalar”-systemet har bland annat resulterat i uppbyggandet av en stor och dyr byråkrati runt försäkringsbolagen och de statliga sjukvårdsprogrammen, och osynliggörandet av kostnader för patienter och läkare. Kombinationen får kostnaderna att skjuta i höjden. (För detaljer läs min artikel “Sjukvårdskapitalism—ett kunskapslyft för högern”.)

Om människor vore fria att själva betala för sin sjukvård då skulle den inte bara vara bättre utan också billigare. Privat sjukvård skulle som det allra mesta vi betalar för själva vara något som de allra flesta skulle ha råd med. Och ett växande fenomen i USA ger oss en fingervisning om hur mycket billigare och bättre sjukvården skulle vara om folk betalade för den själva.

Fenomenet heter “direct primary care” eller “direkt primärvård”. För en låg fast månadsavgift på ca 500 SEK i månaden får du tillgång till öppenvårdens vanliga tjänster. “Direkt primärvård” kostar bara en bråkdel av vad det kostar vid en läkarmottagning som jobbar inom det statligt framkallade “någon annan betalar”-systemet. Så det är inte bara billigare utan också bättre då man får en fast och personlig relation till en hus- eller familjeläkare.

Den “direkta primärvården” är det närmsta man kommer till en fri sjukvårdsmarknad i USA. Och som vi kan se fungerar det alldeles utmärkt då den ju redan idag erbjuder massorna bra och billig privat sjukvård.

Ändå är dessa läkarmottagningar bara öar av kapitalism i ett hav av étatism. Så potentialen är enorm.

Ju fler läkare som jobbar så här desto bättre utbud. Konkurrensen skulle hårdna. Om samtliga läkare övergav den statliga “någon annan betalar”-byråkratin skulle också specialistvårdens priser anpassa sig till verkligheten. Priser skulle rasa och dala. De skulle bli skäliga och rimliga. Sakta men säkert skulle alltså bra privat sjukvård i allmänhet bli överkomlig för de allra flesta precis som nästan allt annat som folk redan betalar för själva.

Haiti, den fria ekonomins skyltfönster?

Carl SvanbergLämna en kommentar

När jag debatterar på internet händer det alltid att socialister ska komma med bisarra En ding ding värld-påståenden. Ja, en del saker de häver ur sig är så absurda att man kan ibland tro att de inte vet att internet finns.

För ett tag sedan stötte jag exempelvis på några socialister som av någon outgrundlig anledning använde sig av Haiti som ett slagträd i debatten.

Det tycktes tro att om de bara de skriker “Haiti!” kommer jag börja darra av fasa och skämmas till tystnad. Men den enda inverkan deras tjat om Haiti hade var att jag blev nyfiken och började undra: Varför just Haiti?

Det är ju inte som att kapitalister brukar lyfta fram Haiti som något föredöme på samma sätt som socialister brukar framhålla fattiga skitländer som Kuba och Venezuela när de vill visa oss att “en annan värld är möjlig”. Och varför skulle vi?

Haiti är ett av världens ofriaste länder och ekonomier. På Haiti är den privata äganderätten, som ju är en väsentlig aspekt av kapitalismen, svagast i världen. Som ett av världens mest företagsfientliga länder är det ett av de sämsta länderna att göra affärer i. Föga överraskande plågas landet av omfattande korruption och svågerpolitik. Helt emot kapitalismens principer gynnar staten ett fåtal med privilegier på andras bekostnad. Det är alltså inte undra på att Haiti är den västra hemisfärens allra fattigaste land.

Haiti är alltså ett av världens minst kapitalistiska länder. Ändå är det Haiti som förvånansvärt många socialisterna vill skrämma oss med. Det är som om de på allvar trodde att Haiti är den fria ekonomins skyltfönster. I verkligheten är det ännu ett av étatismens många skräckexempel.

George Reisman—nu på svenska

Carl SvanbergLämna en kommentar

Per-Olof Samuelsson (POS) är inte bara en fantastisk skribent, vass polemiker och auktoritet på Ayn Rands filosofi. Han är även en begåvad översättare. Det var hans översättning av Ayn Rands Kapitalismen: det okända idealet som förändrade mitt liv. Och jag vet att jag är inte ensam när jag säger att POS är tveklöst och med stor marginal den överlägset bästa översättaren av Ayn Rand till svenska.

Men som om detta inte vore nog har POS dessutom översatt artiklar av den lysande ekonomen George Reisman:

  • Den giftiga miljörörelsen: “Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.”
  • Den klassiska ekonomin versus utsugningsteorin: “Det faktum att vinster är en inkomst som kan tillskrivas företagarnas och kapitalisternas arbete, och också det faktum att deras arbete består i att tillhandahålla styrande och vägledande intelligens på produktionsprocessens högsta nivå, föranleder en radikal omtolkning av läran om arbetarnas rätt till hela produkten. Nämligen att denna rätt tillgodoses när först hela produkten och sedan hela värdet av produkten kommer i företagarnas och kapitalisternas besittning (vilket förstås är precis vad som händer dagligen i en marknadsekonomi). För de, inte löntagarna, är de som i en grundläggande mening producerar produkterna.”
  • Varför nazismen var socialism och varför socialismen är totalitär: “Vad Mises identifierade var att privat ägande till produktionsmedlen existerade bara till namnet under nazisterna och att ägandet av produktionsmedlen i allt väsentligt låg hos den tyska staten. För det var den tyska staten och inte de nominella privata ägarna som utövade alla ägandets väsentliga maktbefogenheter: den, och inte de nominella privata ägarna, bestämde vad som skulle produceras, i vilka mängder, med vilka metoder, och till vem det skulle distribueras, likaväl som vilka priser som skulle tas ut och vilka löner som skulle betalas, och vilka utdelningar eller andra inkomster de nominella privata ägarna skulle tillåtas erhålla. De påstådda privata ägarnas ställning, visade Mises, reducerades väsentligen till att vara hantlangare åt staten.”
  • Kapitalismens välvilliga natur: “Som Mises har visat verkar i en marknadsekonomi, vilket naturligtvis är vad kapitalismen är, privat ägande av produktionsmedlen till allas gagn, icke-ägarnas lika väl som ägarnas. Icke-ägarna drar nytta av de produktionsmedel som ägs av andra. De drar denna nytta i den mån som och när de köper dessa produktionsmedels produkter. För att dra nytta av General Motors fabriker och utrustning, eller av Exxons oljefält, oljeledningar och raffinaderier, behöver jag inte äga aktier eller obligationer i dessa företag. Jag behöver bara vara i en ställning där jag kan köpa en bil, eller bensin, eller vad det vara må, som de producerar.”
  • De en procenten och de nittionio: “Vad de protesterande inte inser är att de 1 procentens rikedom tillhandahåller de 99 procentens levnadsstandard.”

Ni hittar dessa och andra översatta artiklar på POSs “George Reisman på svenska”.

Jag vill faktiskt påstå att självstudier i George Reismans verk är, tillsammans med Ayn Rand, en förutsättning för att effektivt kunna argumentera för kapitalismen som det moraliska idealet. Så är ni obekanta med Reisman då har ni mycket att ta igen. Och tack vare Per-Olof Samuelsson kan du nu läsa många av hans viktigaste artiklar på svenska!

En reflektion på den konservativa människosynen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Vad är konservatism? Om vi med konservatism menar en inställning till samhällsförändringar då är dess värde villkorad. Huruvida det är bra eller dåligt att bevara något i samhället beror ju på vad man vill bevara och varför. Att vilja bevara vår högteknologiska industricivilisation är rationellt. Att vilja bevara barbariska medeltida religiösa traditioner är irrationellt.

Men om vi med konservatism istället menar den ideologi som började med Edmund Burkes reflektioner om den franska revolutionen då beror dess värde på ideologins natur. Och enligt Simon Westberg, Ebba Buschs talskrivare och författare till en kommande bok om konservatismen, är det den kristna människosynen som utgör konservatismens essens. Om så, vad följer då? Hur ska vi då förstå och utvärdera konservatismen?

Enligt kristendomen är människan ofullkomlig. Hon föds med fel och brister. Hon är svag och syndig. Hennes förnuft går inte att lita på. Det är människans ofullkomlighet som gör henne ovärdig att leva under socialismen. Människans ofullkomlighet gör att vi inte kan lita på ekonomiska diktatorer. Så hon förtjänar inte bättre än att leva i frihet. Det är därför som konservativa vänder sig emot socialismen som de ser som ett uttryck för en “övertro” på förnuftet. Det är därför som konservativa accepterar kapitalismen, ofta utan större entusiasm. (Vore människan perfekt, fri från synd, då skulle socialismen ha en chans.)

Det är lätt att se den kristna människosynen som motsatsen till Upplysningstidens upplyftande dito. Upplysningstidens människosyn kommer av ett erkännande av det mänskliga förnuftets kraft och därmed en uppskattning av individen som en förnuftsvarelse. Konservatismens kristna människosyn är därför i förlängningen också oförenlig med en kultur som värderar förnuft, egoism, frihet samt dess välgörande produkter vetenskap, teknologi, industri, framsteg. Upplysningens livsbejakande produkter är på sätt och vis inget annat än en revolt mot och vederläggning av konservatismens kristna människosyn.

Ja, människor kan fela men det betyder inte att människonaturen är fel. Och jag skulle också hävda att människors fel och misstag bleknar jämfört med de enorma vetenskapliga, teknologiska, ekonomiska och sociala framsteg vi har bevittnat och haft glädje av sedan Edmund Burkes dagar. (För data se till exempel Stephen Pinkers Upplysning nu.)

Vad består förresten människors största fel och misstag av? De består uteslutande av avsteg från Upplysningstidens ideal. Det blodiga och totalitära 1900-talet var inte en produkt av Upplysningens idéer och värden utan av dess motpol. 1900-talets totalitära regimer, och världskrigen de startade, var som Leonard Peikoff och andra har dokumenterat ingående ett uttryck för irrationalism och mysticism, inte förnuft; altruism, inte egoism; kollektivism, inte individualism; étatism, inte kapitalism. Sedan får man inte glömma att en av den franska revolutionens filosofiske fäder var Rousseau som ju förespråkade känslornas överordnade ställning gentemot förnuftet och kollektivets överordnade ställning gentemot individen.

I termer av väsentligheter är den konservativa ideologin i konflikt med kapitalismen och dess filosofiska fundament: förnuft, egoism, individens frihet. Ja, det finns många konservativa som är ganska rationella och sympatiska, som man bör studera och kan lära sig av. Och jämfört med nästan alla inom “vänstern” framstår många konservativa ofta som det sunda förnuftets företrädare. Men detta förändrar inte konservatismens väsen eller min negativa utvärdering av den.

Elbristen i Texas var centralplanerad

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ni har säkert hört om den förödande elbristen i Texas. Elavbrotten drabbade miljontals och slutade med att några stackare frös ihjäl. Som om det inte vore illa nog blev elen också extremt dyr när den väl kom tillbaka. Många har därför fått elräkningar på hundratusentals kronor.

Så vad hände egentligen i Texas?

TT klandrar ett “marknadsdriven system” för elbristen och de rysligt höga elräkningarna. Och TT understryker att Texas lider av en elmarknad som “även med amerikanska mått” är “unikt avreglerad”. TT hänvisar här till den icke-objektiva New York Times som hävdar att “jakten på låga priser har företag snarare sparat in på vädersäkring och underhåll”.

Så om man läser nyheterna kan man få för sig att den ovanligt “avreglerade” marknaden kan inte leverera pålitlig el till rimliga priser. Men detta stämmer inte. Avsiktligen eller inte, har journalisterna återigen gjort allmänheten en otjänst med deras vilseledande (eller inkompetenta) rapportering.

Varför drabbades Texas av denna plågsamma elbrist? Därför att staten främjade utbyggnaden av opålitliga sol- och vindkraftverk på bekostnad av utbygganden och underhållet av pålitliga kol-, gas-, olje- och kärnkraftverk. Därför har Texas effektreserv krympt till farligt låga nivåer.

Electric Reliability Council of Texas eller ERCOT är en de facto statligt monopol som har ansvar för Texas elförsörjning och elnät. ERCOT sköter elförsörjningen genom att köpa el från producenter. Det är ytterst ERCOT som sätter elpriserna, inte marknaden. Det är inte utan anledning som ekonomen Ed Hirs kallar ERCOT för “an old-style Soviet Union purchasing bureau”.

ERCOTs politiska målsättning är att hålla nere elpriset. Så när de lägger ett bud på elen gör de det med hjälp av beräkningsmodeller som inte tar hänsyn till vare sig efterfrågan eller de långsiktiga totalkostnaderna för att bygga och underhålla pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk. ERCOTs beräkningsmodeller främjar sol- och vindkraftsbolagen, inte minst då de tenderar att generera oplanerade elöverskott som tillfälligt driver ned elpriserna. Som ett resultat av ERCOTs sovjetiska inköpspolitik är det mindre lönsamt att bygga och underhålla pålitliga kraftverk. Det är mer lönsamt att stänga ned och snåla på underhåll.

Eftersom sol- och vindkraftverken är opålitliga är de parasiter på elnätet. De måste hela tiden backas upp av pålitliga kol-, gas- och oljekraftverk vilket fördyrar elproduktionen. Men om pålitliga kraftverk riskerar att höja elpriserna då motiveras ERCOT att välja bort sådana energikällor. Och kraftbolagen motiveras därför, i sin tur, att minska sina kostnader genom att lägga ned sina kol-, gas-, och oljekraftverk. Men ju fler sådana kraftverk som läggs ned, desto större risk för elbrist.

En annan sak som bidrog till elbristen är “gröna” skattelättnader för vindkraftsbolagen. Detta gjorde att de har kunnat sälja till underpris. Kol-, gas-, och oljekraftsbolagen har sett sina marginaler krympa varför de har tvingats till att lägga ned eller spara på vädersäkring.

Med statlig manipulation av elpriset och “grön” skattepolitik gynnade man opålitliga energikällor som vind på bekostnad av pålitliga energikällor som kol-, gas-, olje- och kärnkraft. Därmed gjorde man sig beroende av den opålitliga sol- och vindkraften—som inte var där när man behövde elen som allra mest. Tyvärr fanns det inte heller tillräckligt av den pålitliga kolen, gasen och oljan. Så på sätt och vis orsakades den dödliga svindyra elbristen i Texas av Miljöpartiets energipolitik.

Kapitalismens brott mot mänskligheten?

Carl Svanberg1 kommentar

När man ibland tvingas påminna om att socialismen (eller kommunismen) har direkt och indirekt dödat ca 100 miljoner människor då är de två vanligaste reaktionerna “det var inte riktig socialism” eller “kapitalismens brott mot mänskligheten är värre”.

Den första reaktionen är oärlig men logisk. Om det inte var riktig socialism, då kan man inte klandra socialismen för brotten. Den senare reaktionen är däremot bara ologisk; det är ett exempel på Tu quoque-felslutet. “Jaha, så socialismen har skördat miljontals liv? Kapitalismen har också skördat miljontals liv. Så det så!”

Hur blir socialismens giftighet overklig eller obetydlig bara för att kapitalismen möjligen också är giftig?

Hur som helst. De som vill envisas med det senare helt ologiska resonemanget häver ibland ur sig fantastiska uppgifter på flera hundratals miljoner. En del säger att det rör sig om minst 1 miljard människor som ska ha gått under på grund av kapitalismen.

Vad är beläggen för “kapitalismens brott mot mänskligheten”? Många hänvisar till en flummig hemsida full med allvarliga faktafel och komiska felslut, nämligen Staffan Jacobsons “Konst & politik”. Här försöker han redogöra för hur kapitalismen ska ha dödat ungefär 1 miljard människor bara under 1900-talet.

Om detta är “beviset” för kapitalismens ondska då är det extremt slafsigt och hafsigt. Det är faktiskt mycket svagare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Att folk ändå tror på detta tyder på en oförmåga eller (mer sannolikt) ovilja att tänka logiskt—eller både och.

Så hur försöker man då klandra kapitalismen för att ha dödat “drygt 1 miljard” människor?

Innan jag går in på detta vill jag bara säga att man måste inte göra någon detaljerade genomgång av samtliga påståenden eller exempel. Det behövs inte för att se att Staffan Jacobsons slutsatser är ogiltiga.

Jag har inga problem med att för argumentets skull anta att samtliga siffror stämmer och att samtliga regeringar som han vill skuldbelägga styrdes av liberaler och att systemet i dessa länder kan räknas som kapitalism. Jag tror inte att detta stämmer det minsta lilla men även om det skulle stämma skulle det inte räcka på långa vägar för att bevisa vad Jacobson och andra vill att det ska bevisa.

För att se varför låt oss vända på steken och fråga oss vad som krävs för att bevisa att socialismen är dödlig, att den direkt och indirekt orsakar massdöd. Vad måste till?

Man måste bevisa—helst med socialisternas egna ord—hur socialismen som ideologi och system förutsätter eller kräver angreppsvåld för att etableras och upprätthållas. Eller också måste man etablera att socialismen som system orsakar fattigdom, inklusive svält. Kort sagt, man måste finna ett orsakssamband. Man måste etablera orsak-verkan mekaniken. Annars har vi bara korrelation, inte kausalitet.

Det räcker inte med att notera att mördarna kallade sig för socialister eller att alla, även socialisterna själva, skulle räkna länderna som de styrde över som socialistiska. För utan sammanhang kan det ju faktiskt bara vara ett tråkigt sammanträffande att socialism leder till massdöd. Dåligt väder. Dåligt ledarskap. Otur.

Men om man kan koppla 100 år av “otur” till ett orsakssamband då går det inte längre att bortförklara resultaten med “dåligt ledarskap” eller “dåligt väder”. Det bevisade orsakssambandet gör massdöden till en logiskt oundviklig konsekvens av socialismen som ideologi och system.

På motsvarande sätt måste socialisterna som vill påstå att kapitalismen är minst lika dödlig som socialismen (och att socialismen som “bara” dödade 100 miljoner är att föredra?) finna ett orsakssamband. Men de försöker inte ens (såvida man inte förväxlar grundlöst dravel med logiskt tänkande). Nej, om man är välvillig kan man säga att de presenterar ett resonemang som bygger på extremt svag korrelation, inte kausalitet.

Vi kan se detta eftersom Jacobson och andra anti-kapitalister gör inga seriösa försök att koppla ihop de påstådda brotten de svamlar om med kapitalismen som ideologi och system. Än mindre försöker de att göra det med liberalernas egna ord. Det finns en anledning till detta.

Ta bara en sådan sak som att kapitalismen som system bygger på principen om individens fri- och rättigheter. Den förutsätter och kräver, för att etableras och upprätthållas ett kategoriskt förbud mot angreppsvåld. Direkt och indirekt. Alla statliga tvångsingrepp i våra liv är brott mot denna liberala princip. Alla angreppskrig likaså. Alla auktoritära ideologier och system (t ex fascism) är oförenliga med liberalismen som ideologi och system och saknar existensberättigande. Det finns ingen brist på liberaler som har artikulerat dessa principer och argumenterat för deras teori och praktik.

Med denna bakgrund kan man utesluta alla som har dött av statligt angreppsvåld, inklusive samtliga angreppskrig. Man kan även utesluta alla som har indirekt dött av fattigdom, inklusive svält, som orsakas av statliga tvångsingrepp i våra liv. Vidare ryker de 100 miljoner som sägs ha dött av påstådda “krig om marknader”. (Dessa krig må ha ägt rum, men det finns inget i kapitalismen som ideologi eller system som förutsätter eller kräver dem.)

Med undantag från socialistiska länder är alla andra ekonomier blandekonomier dvs blandningar av kapitalism och socialism eller fascism; med andra ord frihet och statlig kontroll. När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Men hafsiga och slafsiga icke-tänkare som Jacobson och andra anti-kapitalister låtsas som att blandekonomier inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är socialism för “kapitalism”.

Nästan alla länder är blandekonomier och en del länder har mer kapitalism och mindre socialism/fascism i deras blandning medan andra har mer socialism/fascism och mindre kapitalism i deras blandning. Ju mer kapitalism och mindre socialism desto mer ekonomisk frihet—och tvärtom.

Historiskt och internationellt finns det ett negativt orsakssamband mellan ekonomisk frihet och fattigdom, inklusive hunger och svält. Ju mer frihet, desto mindre hunger och svält—och tvärtom. Ja, de länder med mest kapitalism och minst socialism/fascism lider minst (eller omätbart lite) av hunger och svält medan de länder med minst kapitalism och mest socialism/fascism lider mest av hunger och svält. Bland 1900-talets allra värsta svältkatastrofer ägde nästan samtliga rum under socialismen: Sovjetunionen, Kina, Indien, Kambodja och Nordkorea. (Data om hunger, svält, ekonomisk frihet och om hungern i det för-kapitalistiska väst.)

Den extremt starka korrelationens pekar på att “svältens offer” är socialismens offer, inte kapitalismens.

En noggrannare analys visar alltså att kapitalismen har direkt och indirekt dödat exakt 0 människor under 1900-talet. Det är tvärtom tack vare de kapitalistiska delarna av våra blandekonomier som flera miljarder människor inte bara lever utan lever bättre än någonsin. Ja, i den mån människor har åtnjutit kapitalism har den absoluta fattigdomen utraderats tillsammans med hungern och svälten och att massornas levnadsstandarden för massorna i de mest kapitalistiska och minst socialistiska blandekonomierna är rekordhög. Ja dagens medelklass är faktiskt rikare än gårdagens miljardärer. Den store Ludwig von Mises sade det kanske bäst: “The mere fact that you are living today is proof that capitalism has succeeded, whether or not you consider your own life very valuable.”

Så mycket för kapitalismens brott mot mänskligheten.

Sluta skönmåla socialismen med Sverige

Carl SvanbergLämna en kommentar

I flera år har jag argumenterat för att det är en extremt dålig idé att måla upp de nordiska länderna som socialistiska. Och anledningen att det faktiskt får socialismen att framstå som något önskvärt, istället för vad den egentligen är: inhuman, brutal, dödlig:

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Jag menar därför också att vi borde sluta kalla dagens socialdemokrater för socialister. Ja, de vill ha socialistiska inslag i vår ekonomi, men de vill inte ha socialismen. Socialdemokraterna är nämligen för fega och moraliska för att göra vad som krävs för att införa socialismen: ett väpnat rån på en omfattande skala.

Därför blir jag alltid besviken när jag ser folk dela sådana här saker på sociala medier:

Sådana här opinionsundersökning bevisar endast att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade.

Borgerliga debattörer underminerar kapitalismen och skönmålar socialismen varje gång de slarvigt beskriver Sverige som “socialistiskt”. För om Sverige är socialistiskt då går den visst att förena med skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte amerikanerna ge den en chans?

Denna opinionsundersökning bevisar, om något, bara att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade. Och varje gång borgerliga debattörer slarvigt beskriver Sverige som socialistiska skönmålar de socialismen. För om Sverige är socialism då går den visst att förena med en skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte USA ge socialismen en chans?

Ayn Rand skrev att: “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side” (“The Anatomy of Compromise,” Capitalism: The Unknown Ideal, s. 145). Detsamma är sant om hur man väljer att begreppsliggöra världen. Klart definierade begrepp tjänar den rationella sidan.

Begreppslig hafs är alltså en förutsättning för att sälja Sverige och de andra nordiska länderna som socialistiska föredömen. Begreppslig precision är som kryptonit för oärliga socialdemokrater och socialister.

Sverige är inte och har aldrig varit socialistiskt. Sverige är en “blandekonomi”: en instabil blandning av étatistiska och kapitalistiska inslag; slaveri och frihet.

Slafsiga och hafsiga socialdemokrater och socialister vill gärna låtsas som att “blandekonomier” inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är ren totalitär socialism för “kapitalism”. Men lika slarviga borgerliga debattörer hjälper inte till genom att kalla allt som inte är ren låt gå-kapitalism för “socialism”.

När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Jag menar att om man på mikro- och makroplanet gör en noggrann, objektiv granskning av vad friheten orsakar och vad den statliga kontrollen orsakar då kommer man att se att ju mer kapitalism och frihet vi har, desto högre välstånd—och tvärtom.

Ja, de kapitalistiska inslagen—den fria företagsamheten—har lyckligtvis dominerat Sveriges ekonomi sedan 1800-talet. Därför blev Sverige ett av världens rikaste länder—före den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och vore det inte för välfärdsstaten skulle Sverige inte bara vara ett rättvisare och friare samhälle utan också ett betydligt rikare.