Socialdemokraterna borde genast sluta kalla sig för socialister

Jag köpte häromdagen en ny bok av ekonomen George Reisman. Trots dess komiskt långa titel MARXISM/SOCIALISM, A SOCIOPATHIC PHILOSOPHY CONCEIVED IN GROSS ERROR AND IGNORANCE, CULMINATING IN ECONOMIC CHAOS, ENSLAVEMENT, TERROR, AND MASS MURDER: A CONTRIBUTION TO ITS DEATH, är detta ett seriöst och intellektuellt verk.

Med tanke på att västerlandets intellektuella fortsätter att försvara socialismen (se t ex New York Times som publicerade en motbjudande artikel med titeln “Happy Birthday, Karl Marx. You Were Right!”) och de “demokratiska socialisternas” relativa framgångar i USA (se t ex Bernie Sanders och Alexandria Ocasio-Cortez) är bokens budskap tyvärr aktuell.

Som bokens titel antyder är detta en uppgörelse av socialismen och marxismen. I boken går Reisman bland annat igenom:

  • Vad socialismen egentligen går ut på
  • Varför den marxistiska exploateringsteorin är falsk
  • Varför profiter är den ursprungliga och primära inkomstkällan, inte löner
  • Hur kapitalismen driver upp reallönerna, kortar arbetstimmarna, avskaffade barnarbete, och förbättrar arbetsvillkoren
  • Varför socialismen leder till slaveri, terror och massmord

Och mycket, mycket mer.

För läsare av George Reismans tidigare böcker och artiklar finns det inte så mycket nytt här. Men det som är gammalt tål att upprepas. Och det som är nytt är riktigt bra.

Reisman argumenterar t ex för att socialdemokraterna inte är socialister. De sämre socialdemokraterna är nämligen för fega för att göra vad som krävs för att införa socialismen; och de bättre är för moraliska: ett väpnat rån på en omfattande skala.

En implikation av detta är enligt Reisman att:

Unless and until the social democrats abandon the use of the word “socialist” to describe themselves, they are in the position of giving aid and comfort to a philosophy and a system of government that is responsible for untold human misery and the deaths of tens of millions of innocent people. There is nothing that can justify this.

Resismans nya bok MARXISM/SOCIALISM är fullspäckad med intellektuell ammunition mot marxister och socialister. Liksom Reismans mästerverk Capitalism: A Treatise on Economics, är den ett måste för alla frihetens och kapitalismens vänner.

Photo by energepic.com from Pexels

Finanskrisen tio år senare: “laissez-faire” lögnen

Då det är tio år sedan finanskrisen 2008 vill jag tipsa denna artikel av ekonomen George Reisman, “The Myth that Laissez Faire Is Responsible for Our Financial Crisis”. Jag håller inte med om allt, men jag håller med om det väsentliga:

The news media are in the process of creating a great new historical myth. This is the myth that our present financial crisis is the result of economic freedom and laissez-faire capitalism.

The attempt to place the blame on laissez faire is readily confirmed by a Google search under the terms “crisis + laissez faire.” On the first page of the results that come up, or in the web entries to which those results refer, statements of the following kind appear:

“The mortgage crisis is laissez-faire gone wrong.”

“Sarkozy [Nicolas Sarkozy, the President of France] said `laissez-faire’ economics, `self-regulation’ and the view that `the all-powerful market’ always knows best are finished.”

“`America’s laissez-faire ideology, as practiced during the subprime crisis, was as simplistic as it was dangerous,’ chipped in Peer Steinbrück, the German finance minister.”

“Paulson brings laissez-faire approach on financial crisis….”

“It’s au revoir to the days of laissez faire.”[1]

Recent articles in The New York Times provide further confirmation. Thus one article declares, “The United States has a culture that celebrates laissez-faire capitalism as the economic ideal….”[2] Another article tells us, “For 30 years, the nation’s political system has been tilted in favor of business deregulation and against new rules.”[3] In a third article, a pair of reporters assert, “Since 1997, Mr. Brown [the British Prime Minister] has been a powerful voice behind the Labor Party’s embrace of an American-style economic philosophy that was light on regulation. The laissez-faire approach encouraged the country’s banks to expand internationally and chase returns in areas far afield of their core mission of attracting deposits.”[4] Thus even Great Britain is described as having a “laissez-faire approach.”

The mentality displayed in these statements is so completely and utterly at odds with the actual meaning of laissez faire that it would be capable of describing the economic policy of the old Soviet Union as one of laissez faire in its last decades. By its logic, that is how it would have to describe the policy of Brezhnev and his successors of allowing workers on collective farms to cultivate plots of land of up to one acre in size on their own account and sell the produce in farmers’ markets in Soviet cities. According to the logic of the media, that too would be “laissez faire”—at least compared to the time of Stalin.

Laissez-faire capitalism has a definite meaning, which is totally ignored, contradicted, and downright defiled by such statements as those quoted above. Laissez-faire capitalism is a politico-economic system based on private ownership of the means of production and in which the powers of the state are limited to the protection of the individual’s rights against the initiation of physical force. This protection applies to the initiation of physical force by other private individuals, by foreign governments, and, most importantly, by the individual’s own government. This last is accomplished by such means as a written constitution, a system of division of powers and checks and balances, an explicit bill of rights, and eternal vigilance on the part of a citizenry with the right to keep and bear arms. Under laissez-faire capitalism, the state consists essentially just of a police force, law courts, and a national defense establishment, which deter and combat those who initiate the use of physical force. And nothing more.

The utter absurdity of statements claiming that the present political-economic environment of the United States in some sense represents laissez-faire capitalism becomes as glaringly obvious as anything can be when one keeps in mind the extremely limited role of government under laissez-faire and then considers the following facts about the present-day United States.

Läs hela här.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis? (Del 2)”

Idag publicerade Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, den andra och sista sammanfattningen min kurs “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Tillsammans med del 1, så utgör detta en bra sammanfattning av min kurs. Ett kort utdrag:

Sosialisme har fått æren for Sveriges suksess i årene før 1970, men hva er grunnen til dette? Partiet Sosialdemokratene hadde makten mellom 1930-tallet og 1976. Sosialisme er som kjent et system hvor staten eier og kontrollerer alt, men Sverige er en blandingsøkonomi – hvor de friere delene dominerte siden 1900. Dette er hva Ludwig von Mises kalte en «hemmet markedsøkonomi», eller «forkrøplet kapitalisme».

Sosialdemokratene som var ved makten klandret alltid kapitalisme for alle problemer, men holdt seg unna ren sosialisme på grunn av pragmatisme og stemmesanking. Det var likevel dette partiet som introduserte velferdsstaten.

De tolererte den kapitalistiske delen av Sverige, ettersom noen tross alt måtte mate velferdsstaten. Av denne grunn var det lave skatter i lang tid hos söta bror. Selskaper fikk en rekke fordeler som skattekreditter og fradrag, slik at de kunne vokse seg store og fete – slik at staten igjen kunne overta dem senere.

Läs resten här. Och när ni ändå är igång, ta då gärna en titt på Ottervigs sammanfattning av Petter Sandstads föredrag om “det godtyckliga”.

Implicerar bråkdelsreserver den österrikiska konjunkturcykel-teorin?

Ekonomen George Selgin argumenterar i en ny artikelserie (“Fractional Reserve Banking and ‘Austrian’ Business Cycles”) i tre delar att så inte är fallet.

I del ett sammanfattar han argumentet för att bråkdelsreserver logiskt implicerar den österrikiska konjunkturcykeln:

[T]o assess the claim that fractional reserve banking causes business cycles, we must ask two questions. The first question is, ”To what extent have historical money-fueled booms been associated, not with growth in the supply of either commodity money or central-bank supplied bank reserves, but with declining banking system reserve ratios?” The second question is, ”When a banking system does manage to operate on a lower reserve ratio, does its doing so necessarily contribute to an unsustainable boom?” I’ll answer these questions in subsequent posts.

I del två tar Selgin upp den första frågan, och i den tredje och sista delen tar han upp den andra frågan.

Jag råder alla intellektuellt nyfikna nationalekonomi-nördar att ta hans argument på allvar. Om Selgin har rätt (vilket jag tror) då har det dessutom implikationer både för hur man bör investera i dagens blandekonomi och för hur man ska förstå hur en fri ekonomi fungerar.

Jämfört med vad?

När Betsy DeVos blev USAs nya utbildningsminister så fick den amerikanska debatten om det fria skolvalet ny energi. Anledningen är att DeVos har i flera år lobbat för att luckra upp det statliga skolmonopolet i Michigan med skolpeng och friskolor. Sedan början av 1990-talet har Michigan tagit små steg i den riktningen genom att öppna upp för friskolor. Således har en stor del av den amerikanska debatten om skolvalets värde handlat om utvecklingen i Michigan.

En del journalister och kritiker menar att friskolereformen i Michigan har varit en katastrof. De menar att de flesta friskolor är usla och misslyckats med att lyfta den generella utbildningskvalitén i delstaten. Michigans erfarenheter med friskolor visar därför, säger en del journalister och kritiker, att “oreglerade marknadskrafter” har misslyckats med att producera bättre skolundervisning.

Trots att den amerikanska skolvalsdebatten inte direkt påverkar oss i norden finns det ändå en viktig metodologisk lärdom att dra av den; en lärdom som har implikationer för de av oss som vill stå upp för kapitalism och individens frihet och stå emot étatism och individens förslavning.

Varför påstår en del att Michigans friskolor är usla? På vilka grunder? De hänvisar till de absoluta skolresultaten (t ex råa testdata) som tyder på att de flesta friskolor ligger på en låg nivå jämfört med genomsnittet för delstatens offentliga skolor. Och delstatens offentliga skolor ligger i sin tur ganska dåligt till jämfört med de bästa delstaterna.

Om detta råder det egentligen ingen dispyt, inte ens bland friskolornas försvarare. Så vid en första anblick låter detta som ett ganska rimligt att dra slutsatsen att Michigans friskolor är inget att ha. Men vi tänker efter kan vi se att det inte är fullt så rimligt som man skulle kunna tro.

Argumentet mot Michigans friskolor hänger alltså på att man tittar på de absoluta skolresultaten i Michigan och att man sedan ställer dem mot de absoluta skolresultaten i de bästa delstaterna. Då Michigan som delstat ligger ganska dåligt till och då de flesta av Michigans friskolor ligger sämre till än genomsnittet för de vanliga offentliga skolorna, så tycks det följa att friskolorna—och “den fria marknaden”—inte fungerar. Men är det verkligen rimligt att använda sig av USAs absolut bästa skolor som måttstock för att döma Michigans friskolor? Nej.

Allt detta blir klarare om vi jämför denna debatt med en annan, nämligen den om kapitalismens överlägsenhet gentemot étatismen.

Hur brukar det ibland låta när en del försöker “bevisa” att kapitalism inte fungerar? En del debattörer försöker bevisa detta genom att påminna oss om att för, säg, 150 år sedan så var massorna extremt fattiga jämfört med idag. Då nästan alla var extremt fattiga jämfört med hur vi har det idag känner de sig berättigade att dra den ologiska slutsatsen att kapitalismen på 1800-talet gjorde oss fattiga. De tar alltså dagens höga levnadsstandard—som i förbigående sagt är en produkt av samma kapitalism som de vill fördöma—som utgångspunkt för att utvärdera och fördöma 1800-talets kapitalism.

Föga överraskande brukar också samma debattörer hävda att kapitalismen inte heller fungerar idag. För att komma fram till det påminner de oss om att i många mestadels fria ekonomier som till exempel Estland finns det ännu många som, med västerländska mått, är ganska fattiga. Eftersom de inte är rika med västerländska mått känner de sig berättigade att dra den ologiska slutsatsen att kapitalismen gör dessa människor fattiga. I verkligheten är det som så att då som nu ärvde kapitalismen en omfattande absolut fattigdom som den, över tiden, helt utraderade här i väst. Och kapitalismen kommer att göra detsamma i resten av världen om vi bara ger den en chans.

I den forna sovjetstaten Estland har real BNP per capita till exempel ökat med 400% sedan början av 1990-talet. De är har inte ännu kommit i kapp rikare länder som Finland och Sverige, men i den här takten är de på god väg. Och i Kina har den absoluta fattigdomen, bara för att ta ett annat exempel, minskat med mer än 90%! Att hur som helst påstå att kapitalismen inte fungerar eftersom varken Estland eller Kina är lika rika som Sverige eller USA är absurt.

För att på ett rationellt sätt förstå och utvärdera olika policies, institutioner och system, då är det avgörande att vi använder oss av rätt utgångspunkt för våra jämförelser. Annars kan man, som vi såg ovan, sluta upp med pinsamt ologiska och absurda slutsatser. Man undviker enklast sådana pinsamheter genom att använda sig av den ursprungliga utgångspunkten.

Ska man utvärdera kapitalismens förträfflighet då bör man alltså börja med hur livet var här i västvärlden runt, säg, år 1800 och hur det har utvecklats sedan dess—inte genom att jämföra med hur bra vi har det idag på 2010-talet.

Gör man detta—genom hela mänsklighetens historia och över hela världen—då kommer vi snabbt se ett tydligt mönster, nämligen att de enorma ekonomiska framsteg som påbörjades under 1800-talet var, för sin tid, enorma och att de utgjorde ett trendbrott. Vi kommer att se att det var tack vare kapitalismen som massornas levnadsstandard förbättrades enormt i USA och Västeuropa. Vi kommer att se att inom loppet av ungefär 150 år så utraderade kapitalismen den absoluta fattigdomen här i väst. Med sådana observationer kan vi enkelt konstatera att kapitalismen är en fantastisk framgångssaga utan dess like.

Så, gör de flesta friskolor i Michigan ett bättre eller sämre jobb jämfört med de absolut bästa skolorna i USA? Nu när vi vet vikten av att ha rätt jämförelsepunkt kan vi enkelt se vad som är olämpligt med denna fråga. Det vore, för att återgå till diskussionen ovan, precis lika orimligt att utvärdera Kinas delvisa omfamnande av kapitalism genom att fråga oss: Är Kina rikare eller fattigare än de absolut rikaste länderna? Om Kina är fattigare följer det då att kapitalismen har svikit Kina och att det inte fungerar? Naturligtvis inte.

Den lämpliga jämförelsepunkt för att bedöma Michigans friskolereform är alltså den ursprungliga utgångspunkten. Ursprungligen fanns det nästan bara vanliga offentliga skolor. Det är således med dessa som vi ska jämföra Michigans friskolor. För de som lever och bor i Michigan är detta alternativen. De bästa skolorna i andra delstater (eller länder för den delen) saknar relevans för vilken skola föräldrar i Michigan kan eller kommer att väljer åt sina barn, precis som de bästa jobben och möjligheterna i USA eller Sverige saknar relevans för vilka jobb eller möjligheter kineser kan eller kommer att söka i Kina. Given denna utgångspunkt: Gör Michigans friskolor ett bättre eller sämre jobb än Michigans offentliga skolorna? Experter som har tittat på detta har kommit fram till att merparten av Michigans friskolor gör ett bättre jobb än de flesta vanliga offentliga skolor; endast ett litet fåtal gör ett sämre jobb.

Valet av utgångspunkt är A och O. Precis som det är fel att resonera med en ogiltig utgångspunkt när det kommer till att bedöma kapitalismen är det fel att resonera med en ogiltig utgångspunkt när det kommer till att bedöma de små stapplande steg mot utbildningsfrihet som alltså friskolorna (möjligen) utgör. Med en giltig utgångspunkt kan vi dock se att även små steg i rätt riktning kan göra skillnad.

Lever den amerikanska drömmen i Danmark?

Du har kanske hört påståendet att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna än i till exempel USA. De som vill göra en stor grej av detta menar att detta “bevisar” att den om man vill förverkliga den amerikanska drömmen då gör man det bäst i länder som Danmark. Samma personer menar att detta “bevisar” att “ojämlikhet” är ett oförsvarligt ont och att de nordiska välfärdsstaterna är en förutsättning för social rörlighet.

Jag har inte tid att ta upp precis upp allt som är fel med detta resonemang; här och nu tänker jag endast skrapa lite på ytan.

En anledning till att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna är för att vi har mindre lönespridning och högre skatter. Eftersom de mest produktiva i länder som Sverige och Finland tjänar (både före och efter skatt) mindre än de mest produktiva i USA, följer det det är förhållandevis enklare för de på botten att klättra till toppen.

Nordens höga sociala rörlighet är alltså delvis en illusion och det är en illusion som har köpts till ett högt pris. Den låga lönespridningen har nämligen delvis åstadkommits genom att skatta och reglera bort “enkla jobb”. Detta fördömer de med begränsat humankapital till ett bidragsfinansierat utanförskap. Och omfördelningspolitiken innebär att man tar, med tvång, pengar från de som har förtjänat dem genom produktivt arbete och ger dem till dem som inte har gjort det. Omfördelningspolitiken är därför inte bara orättvis, den är också en form av slaveri.

Men det finns en faktor till som vi inte får glömma bort och det är att om vi ska göra jämförelser mellan olika länder och olika grupper, då måste vi se upp så att vi inte mäter äpplen med päron. Det är nämligen skillnad på “fattiga” och “fattiga”.

I The Upside of Inequality: How Good Intentions Undermine the Middle Class rapporterar Edward Conrad bland annat att den sociala rörligheten för relativt fattiga vita amerikaner är högre än för relativt fattiga svarta amerikaner.

Beror detta på att rasismen i USA håller svarta tillbaka? Jag tror inte det. Men även om detta åtminstone var en delförklaring så vill jag påpeka att rörligheten för vita amerikaner är lika hög eller högre än för exempelvis danskar. Detta tyder på att de som inte hålls tillbaka på grund av rasism är förutsättningarna för att göra klassresor lika bra eller bättre i USA än i de nordiska länderna. (Ss. 117-ff.)

Men om vi inte kan skylla den lägre sociala rörligheten för svarta amerikaner på rasism, vad kan vi då skylla den på? Conrad visar, med hänvisning till studier, att rörligheten för de som växte upp med gifta föräldrar är betydligt högre än för de som växte upp med ogifta föräldrar. (Äktenskap kan ses som en grov indikator på ansvarstagande och långsiktighet.) Likaså är rörligheten för de som växte upp bland föräldrar som hoppa av gymnasieskolan betydligt lägre. (Att hoppa av gymnasieskolan är, allt annat lika, knappast ett tecken på att man tar sina studier—eller framtid—på allvar.) Allt detta tyder på att det är kulturella faktorer som ligger bakom USAs lägre sociala rörlighet.

Alla relativt fattiga har inte samma inställning; en del har en mer rationell inställning till livet. Det tar sig i uttryck att man tar skolan på allvar, att man tänker mer långsiktigt och handlar mer ansvarsfullt. De väntar till exempel med att skaffa barn tills man har avslutat sina studier, kan försörja sig själv och har ett seriöst förhållande. Med en sådan inställning till livet har man naturligtvis bättre förutsättningar att göra det mesta av alla möjligheter—och på den vägen klättra upp.

Vill man veta hur lätt eller svårt det är att göra klassresor då bör man måste man jämföra äpplen med äpplen. Gör man det då upptäcker vi att den sociala rörligheten är, av allt att döma, precis lika hög eller högre i USA än i de nordiska länderna. Mycket tyder alltså på att den amerikanska drömmen trots allt fortfarande lever och frodas i USA. Men precis som alla andra drömmar måste man jobba på att förverkliga den. Man måste jobba på att förtjäna den.

Photo by Jeff Weese from Pexels

“Alternativa” statistik

En del av mina läsare har säkert hört talas om ShadowStats. Men om du inte har det så kommer här en kort introduktion: ShadowStats är en hemsida som drivs av ekonomen John Williams. Sidans syfte är att “avslöja” den amerikanska ekonomins “verkliga” tillstånd. Enligt Williams har den amerikanska staten manipulerat bort problem som den höga inflationen, massarbetslösheten och den recession som USA har genomlidit de senaste 18 åren. Om du tycker att detta låter skumt så beror det på att det är det.

ShadowStats är mest känd för deras inflationsstatistik. Det amerikanska arbetsmarknadsdepartementet (BLS), som räknar ut konsumentprisindex (ett index som försöker mäta den generella prisnivån), har enligt Williams manipulerat sönder detta index till en sådan grad att det inte längre mäter hur mycket priserna faktiskt stiger. Williams menar att om vi skulle räkna ut KPI på samma sätt som man gjorde på 1970-talet då skulle priserna stiga med ca 10% per och inte med ca 2% per år som den officiella statistiken tyder på. Genom att ta hänsyn till sådana saker som effekten av billigare substitut och kvalitetsförbättringar har alltså BLS “trollat bort” inflationen.

Vad är då problemet med ShadowStats “alternativa” statistik?

Det visar sig att Williams inte har räknat om KPI för 1980-talet och framåt. Nej, allt han har gjort är att han har noterat hur KPI beräkningarna har ändrats genom åren och sedan har han bara staplat dem på varandra. Sedan har han bara adderat denna siffra för KPI sedan början av 1980-talet och framåt. Det är därför som Williams grafer ser ut som om han bara har staplat sin konstant på officiella data—för det är precis vad han gjort.

1999 BLS släppte en rapport i vilken de inte bara redogör för hur de nya beräkningsmetoderna fungerar. De ger oss också en uppskattning på hur de nya beräkningsmetoderna har påverkat konsumentprisindex. Enligt deras uppskattningar har dessa metodförändringar, i genomsnitt, endast skrivit ned konsumentprisstegringarna med 0,45% per år. Vissa år mer, andra år mindre. Ett exempel: Enligt den gamla beräkningsmetoden steg konsumentpriserna 1979 med 13,8%. Enligt den nya beräkningsmetoden steg de med 10,7%. Med andra ord skulle dagens beräkningsmetoder inte kunna “trolla bort” 1970-talets höga inflation. Vare sig dessa metodförändringar är befogade eller inte så har de inte haft den effekt som Williams et al. påstår.

Man måste dock inte läsa BLSs rapport för att veta att något inte stämmer med ShadowStats “alternativa statistik”. Man behöver bara fundera ett par minuter på vad som följer om dessa fantastiska siffror faktiskt stämde. Om priserna har stigit med minst 5% per år sedan mitten av 1980-talet medan USAs nominella BNP i genomsnitt har stigit med 5% då följer logiskt det att USAs reala BNP har i bästa fall stått stilla sedan dess. Detta är rent nonsens. Det enda som är ännu mer nonsens är Williams påstående att USAs ekonomi har genomlidit en recession sedan 2000!

Mitt syfte är inte i första hand förklara varför man inte ska förlita sig på John Williams ShadowStats. Nej, jag tar upp detta därför att vi inte har råd att låta oss (som förespråkare av kapitalism) eller kapitalismen associeras med sådan här smörja. Ändå har många (påstådda) försvarare av kapitalismen och fria marknader—t ex Steve Forbes, Elizabeth Ames, Amity Shlaes och Niall Ferguson—använt sig av ShadowStats “alternativa” statistik i försök att bevisa att inflationen är och har varit betydligt värre än vad den officiella statistiken antyder.

Precis som det är katastrofalt att förknippa kapitalismen med religion (vilket många religiösa konservativa försöker göra) så är det katastrofalt att förknippa kapitalismen med “crackpot” teorier a la ShadowStats. I den mån kapitalismens förespråkare använder sig av konspiratoriskt nonsens som en del av deras argumentation kommer det att göra kritiskt tänkande individer skeptiska om allt annat vi har att säga—och det med rätta. Förresten: Om riktig data och statistik inte duger för våra resonemang då finns det inte heller något skäl för en rationell publik att ta oss på allvar och verkligen lyssna på vad vi har att säga.

Vidare: Om man på fullaste allvar påstår att USAs ekonomi har stagnerat eller krympt sedan mitten av 1980-talet, dvs i över trettio år, då får man ju onekligen kapitalismen att framstå i dålig dager. För vad är så förträffligt med ett ekonomiskt system som ger oss decennier av stagnerande eller sjunkande levnadsstandard? Varför svartmåla kapitalismen med felaktiga data?

Då majoriteten är både oinformerad såväl som felinformerad om kapitalismens natur, historia och värde, har vi inte råd att använda oss av data och statistik som endast kan undergräva vår trovärdighet (och kapitalismens redan dåliga rykte).

För kapitalismens skull är det viktigt att vi alla föregår med ett gott epistemologiskt exempel. Vi kan och bör ständigt höja ribban på vår argumentation. Vi måste tänka som vi lär. Börja med att förkasta ShadowStat och deras “alternativa” statistik.