Sverigedemokraternas moraliska status är ingen “detalj”

Bör Alliansen bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna? Somliga (t ex Malin Lernfelt) menar att Sverigedemokraterna ligger alldeles för långt ifrån de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. Andra (t ex Rebecca Weidmo Uvell) menar tvärtom att Sverigedemokraterna ligger nära de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. En del (t ex Alice Teodorescu) frågar sig: Vad är viktigast? “Är det att till vilket pris som helst isolera Sverigedemokraterna eller att driva den politik som man tror på?”

Vad som fick mig att reagera när jag läste igenom dessa och andra inlägg är tendensen att vilja gå förbi eller släta över frågan om Sverigedemokraternas moraliska status. Som jag ser det kan en sådan inställning endast förstås om man inte tar rättvisan på allvar. Men det vore ett misstag.

Rättvisa är ytterst en fråga om liv och död. Precis som vi måste avgöra vad som är mat och vad som är gift, måste vi avgöra vilka som är goda och onda. De ätbara svamparna tar vi hem; de giftiga låter vi bli. Om fel svamp hamnar i grytan, då kan det få ödesdigra konsekvenser. Av samma skäl måste vi moraliskt döma människor och behandla dem därefter. Det är vad rättvisa handlar om.

Att ta rättvisan på allvar handlar således inte om att “dygdsignalera” inför andra om hur “god” man är. Nej, att ta rättvisan på allvar handlar om att man tar sitt eget rationella egenintresse på allvar.

Det gör en enorm skillnad för dig och dina livsbesparingar om du har att göra med en Warren Buffett eller om du har att göra med en Bernie Maddoff. På samma sätt gör det också en enorm skillnad för oss och samhället vi lever i om vi har att göra med frihetsälskande individualister eller med auktoritära kollektivister.

Regeringsmakten har inget egenvärde. Att bilda regering genom att ge inflytande till politikens flugsvampar är lika oförenligt med vårt rationella egenintresse som att blanda ned riktiga flugsvampar i grytan.

Nej, jag säger inte att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/nazistiskt parti. Inte alls. Jag säger bara att huruvida de är det eller inte, knappast är en detalj i sammanhanget. Tvärtom.

För om Sverigedemokraterna verkligen är ett rasistiskt/nazistiskt parti då följer det att det också bör isoleras och mobbas; att Alliansen bör vägra att ha med dem att göra; och att partiets väljare bör moraliskt fördömas för hur de röstade. Det är vad rättvisan—och vårt rationella egenintresse—kräver. Och om det omöjliggör bildandet av en borgerlig regering, då får det vara.

Så innan Alliansen—eller Moderaterna och Kristdemokraterna—bestämmer sig för att bilda regering med Sverigedemokraternas stöd bör de först avgöra vilka de har att göra med. De bör med andra ord att ta rättvisan på allvar.

Flygskatten är oförenlig med individualism och rättvisa

Av allt att döma håller jorden på att bli varmare. Men det mesta talar för att denna uppvärmning inte är katastrofal utan måttlig. Så länge vi inte offrar vår fossilbränsle-baserade industricivilisation kan vi ganska enkelt handskas med en sådan måttlig uppvärmning. (För detaljer läs Alex Epsteins briljanta bok The Moral Case for Fossil Fuels.)

Trots detta så vill en del beskatta, begränsa eller förbjuda flygresor. På vilka grunder? Vilka grunder det än är så är de inte förenliga med individualismens och rättvisans princip. För mer än tio år sedan förklarade jag varför:

Jag argumenterar, i enlighet med individualismens och rättvisans princip, att man inte ska straffa individer för brott de inte har begått. En konsekvens av detta är att man inte ska straffa individer för vad som är den samlade produkten av miljontals enskilda individer.

I klimatdebatten betyder detta att även om människans samlade utsläpp av koldioxid vore orsaken till klimatförändringarna, vars effekter kan vara negativa för en del människor, följer det inte att man ska straffa den enskilde individen med skatter och regleringar för att få henne till att minska på sina koldioxidutsläpp.

En invändning till detta, som jag får ibland, är att om man kan hitta en enskild individ som står för en ansenlig del av människans koldioxidutsläpp, då bör åtminstone han få straffas. Mitt svar på denna invändning är oftast: Visst, om du kan bevisa det. (Givet att du också kunde bevisa att människans koldioxidutsläpp var orsaken till någon global uppvärmning till att börja med.)

Nyligen kom jag dock över följande siffra: en genomsnittlig svensk släpper årligen ut 6 ton koldioxid. Med andra ord släpper svenskarna sammanlagt ut 54 miljoner ton om året. Sveriges del av det globala utsläppet av koldioxid endast motsvarar ett par promille, varför effekten av att Sverige helt slutade släppa ut koldioxid skulle vara närmast obetydlig.

Vad följer av detta? Av detta följer det att inte ens om du hittar en individ som ensam släpper ut 54 miljoner ton koldioxid, skulle man kunna motivera skatter och regleringar för att stoppa honom! Detta följer just eftersom hans enskilda bidrag till den globala uppvärmningen vore precis lika försumbar som hela Sveriges bidrag!

Det följer självfallet av detta att man inte heller har något större fog för att sätta några tyglar på amerikaner som släpper ut 20 ton per capita. Det följer ännu mindre att vi ska stoppa fattiga som endast släpper ut en bråkdel av detta per capita från att kraftigt utöka sin energiproduktion, så att de i sin tur kan kraftigt utöka sin produktion av välstånd.

Läs resten av inlägget här.

Nedan kommer ett relevanta videos med Alex Epstein:

Lever den amerikanska drömmen i Danmark?

Du har kanske hört påståendet att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna än i till exempel USA. De som vill göra en stor grej av detta menar att detta “bevisar” att den om man vill förverkliga den amerikanska drömmen då gör man det bäst i länder som Danmark. Samma personer menar att detta “bevisar” att “ojämlikhet” är ett oförsvarligt ont och att de nordiska välfärdsstaterna är en förutsättning för social rörlighet.

Jag har inte tid att ta upp precis upp allt som är fel med detta resonemang; här och nu tänker jag endast skrapa lite på ytan.

En anledning till att den sociala rörligheten är större i de nordiska länderna är för att vi har mindre lönespridning och högre skatter. Eftersom de mest produktiva i länder som Sverige och Finland tjänar (både före och efter skatt) mindre än de mest produktiva i USA, följer det det är förhållandevis enklare för de på botten att klättra till toppen.

Nordens höga sociala rörlighet är alltså delvis en illusion och det är en illusion som har köpts till ett högt pris. Den låga lönespridningen har nämligen delvis åstadkommits genom att skatta och reglera bort “enkla jobb”. Detta fördömer de med begränsat humankapital till ett bidragsfinansierat utanförskap. Och omfördelningspolitiken innebär att man tar, med tvång, pengar från de som har förtjänat dem genom produktivt arbete och ger dem till dem som inte har gjort det. Omfördelningspolitiken är därför inte bara orättvis, den är också en form av slaveri.

Men det finns en faktor till som vi inte får glömma bort och det är att om vi ska göra jämförelser mellan olika länder och olika grupper, då måste vi se upp så att vi inte mäter äpplen med päron. Det är nämligen skillnad på “fattiga” och “fattiga”.

I The Upside of Inequality: How Good Intentions Undermine the Middle Class rapporterar Edward Conrad bland annat att den sociala rörligheten för relativt fattiga vita amerikaner är högre än för relativt fattiga svarta amerikaner.

Beror detta på att rasismen i USA håller svarta tillbaka? Jag tror inte det. Men även om detta åtminstone var en delförklaring så vill jag påpeka att rörligheten för vita amerikaner är lika hög eller högre än för exempelvis danskar. Detta tyder på att de som inte hålls tillbaka på grund av rasism är förutsättningarna för att göra klassresor lika bra eller bättre i USA än i de nordiska länderna. (Ss. 117-ff.)

Men om vi inte kan skylla den lägre sociala rörligheten för svarta amerikaner på rasism, vad kan vi då skylla den på? Conrad visar, med hänvisning till studier, att rörligheten för de som växte upp med gifta föräldrar är betydligt högre än för de som växte upp med ogifta föräldrar. (Äktenskap kan ses som en grov indikator på ansvarstagande och långsiktighet.) Likaså är rörligheten för de som växte upp bland föräldrar som hoppa av gymnasieskolan betydligt lägre. (Att hoppa av gymnasieskolan är, allt annat lika, knappast ett tecken på att man tar sina studier—eller framtid—på allvar.) Allt detta tyder på att det är kulturella faktorer som ligger bakom USAs lägre sociala rörlighet.

Alla relativt fattiga har inte samma inställning; en del har en mer rationell inställning till livet. Det tar sig i uttryck att man tar skolan på allvar, att man tänker mer långsiktigt och handlar mer ansvarsfullt. De väntar till exempel med att skaffa barn tills man har avslutat sina studier, kan försörja sig själv och har ett seriöst förhållande. Med en sådan inställning till livet har man naturligtvis bättre förutsättningar att göra det mesta av alla möjligheter—och på den vägen klättra upp.

Vill man veta hur lätt eller svårt det är att göra klassresor då bör man måste man jämföra äpplen med äpplen. Gör man det då upptäcker vi att den sociala rörligheten är, av allt att döma, precis lika hög eller högre i USA än i de nordiska länderna. Mycket tyder alltså på att den amerikanska drömmen trots allt fortfarande lever och frodas i USA. Men precis som alla andra drömmar måste man jobba på att förverkliga den. Man måste jobba på att förtjäna den.