Lögnen om “den ekologiska skuldens dag”

Jag vet inte hur det är med dig, men jag hör jämt och ständigt miljöaktivister komma med följande memorerade ramsa:

Idag lever människan över “jordens tillgångar”. Mänskligheten “förbrukar” årligen 1,7 jordklot. Och om alla lever som i den rika kapitalistiska världen då skulle vi årligen “konsumera” upp 4,5 planeter. Så vi måste minska människans “ekologiska fotavtryck”.

Måste vi? Jag tror inte det.

Jag tror inte att de flesta som upprepar denna ramsa själva förstår vad det är de säger. Själv hade jag länge inte en aning om vad allt detta handlar om.

När jag först stötte på påståendet att mänskligheten “förbrukar” motsvarande flera planeter, ignorerade jag det. Det intresserade mig inte mer än flat earth-nonsens eller kreationist-dravel.

“Miljörörelsen” saknar trovärdighet. “Miljörörelsen” har nämligen en historia av att komma med den ena ovetenskapliga domedagsprofetian efter den andra—varav nästan samtliga har visat sig vara antingen extremt överdrivna eller helt overkliga. Det är därför jag tenderar att ta allt som miljörörelsen häver ur sig med gigantiska skopor salt.

Men så en vacker dag blev jag nyfiken. Jag ville veta exakt vad miljörörelsen menar med människans “ekologiska fotavtryck” och exakt på vilken grund de kommer fram till att människans konsumtion “överskrider” “jordens kapacitet”. Så jag bestämde mig för att undersöka detta närmare.

Man skulle kunna tro att de som häver sig denna memorerade ramsa har suttit ned och räknat på hur mycket resurser vi årligen “äter” och sedan räknat på hur mycket jorden kan “ransonera” ut årligen. Och när de sedan lägger ihop allt hamnar de i slutsatsen att vi “tar” mer än vad jorden “ger”. Därför behöver 1,7 jordklot.

Men om detta är vad du tror, då tror du fel.

För att se detta, låt oss bryta ned detta. Först, hur definieras det “ekologiska fotavtrycket”?

MyFootprint.org förklarar att “the ecological footprint” “estimates the amount of land and ocean area required to sustain your consumption patterns and absorb your wastes on an annual basis”.

Det “ekologiska fotavtrycket” ska alltså mäta hur mycket land- och havsyta vi behöver för att kunna skapa vårt välstånd och “absorbera” vårt “skräp”.

Och land- och havsytan används för att konkretisera det ekologiska “fotavtrycket”. Det är för att göra människans “inverkan” enklare att visualisera och därmed dramatisera.

Så när de säger att vi lever över “jordens tillgångar” eller att vi “överskrider jordens kapacitet”, då menar de att vi inte har tillräckligt med land- och havsyta för att tillgodose människans “konsumtion”. Vi “använder” alltså, på något sätt, mer land- och havsyta än vad det finns till.

Om du tycker att detta låter förvirrande, då ska du veta att du inte är ensam.

Hur kan man komma fram till en sådan absurd slutsats? För hur kan man använda mer land- och havsyta än vad som finns?

Jo, det ska jag förklara. Och genom att förklara detta kommer du att se att det åtminstone finns tre stora problem med detta resonemang. (Det finns fler filosofiska problem med detta resonemang, men jag ber om att få återkomma till dem i en annan artikel.)

Låt oss för argumentets skull gå med på att det är rätt och rimligt att titta på land- och havsytan vi behöver för att avgöra människans “ekologiska fotavtryck”. Nu är saken bara den att även om vi antar det, så använder vi inte ens i närheten av att “konsumera” motsvarande 1,7 planeter. Vi är inte ens i närheten av att “överskrida” ett jordklot.

Detta är inget jag har räknat fram. Detta är vad ekologisterna själva medger i deras propagandamaterial.

Enligt Global Footprint Network krävde människans totala välståndsproduktion 1960 ungefär 0,4 av jordens yta. 2014 kräver människans totala välståndsproduktion att vi använder upp ungefär 0,6.

I verkligheten är vi alltså inte ens i närheten av att “överskrida” jordens kapacitet. Tvärtom lever vi långt under vad jordens “budget” klarar av. Vi har inget “underskott” utan ett “överskott”. Vi bygger inte upp någon “ekologisk skuld” vars “räntebetalningar” en dag kommer att göra slut på oss alla.

Så hur kommer de då ändå fram till att människans välståndsproduktion årligen “slukar” 1,7 jordklot? Inte genom att titta på vad vi “konsumerar” i relation till jordens “budget”, utan genom att räkna på hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans “skräp” (“waste”).

Vad menar de med “skräp”? Du skulle kunna tro att de menar är soporna som hamnar på soptippen eller något liknande. Men då tror du fel. Nej, vad de först och främst menar med “skräp” är människans koldioxidutsläpp!

Att likställa människans koldioxidutsläpp med “skräp” som måste “absorberas” är absurt.

Kom ihåg vad du lärde dig i skolan: koldioxid utgör en förutsättning för människans liv på jorden. Koldioxid fertiliserar planeten. Människans koldioxidutsläpp gör jorden grönare. Den gör det därmed också lättare för oss att producera mer mat. Om något är vårt koldioxidutsläpp är ett nettoplus i “budgeten”, inte ett nettominus.

För att “omvandla” människans koldioxidutsläpp till en “börda” för jorden måste de på något sätt översätta det det till land- och havsyta. Så de gissar på hur mycket land- och havsyta som krävs för att “absorbera” det. kommer de fram till att vårt “fotavtryck” motsvarar 1,7 planeter. För en illustration, se bilden nedan:

Screenshot 2019-05-10 at 13.22.58.png

De kommer alltså inte fram till detta genom att räkna på hur mycket land- och hav vi faktiskt använder, utan genom att gissa fram hur mycket vi måste använda för att få det resultat som de söker.

När det kommer till vad som är fel med det “ekologiska fotavtrycket” som “mått”, har vi än så länge bara skrapat på ytan. Så låt oss skrapa lite mer och se vad mer vi kan hitta.

Det visar sig att även om vi ignorerar hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans koldioxidutsläpp och endast tittar på hur mycket land- och hav vi sägs “förbruka” för att producera vårt välstånd, tar ekologisterna även här fram en siffra som inte riktigt går att lita på. Även denna siffra är nämligen artificiellt uppblåst.

Förenklat går det till så här: Istället för att räkna på hur mycket landyta som t ex västvärldens bönder faktiskt använder för att producera mat, gissar de på hur mycket landyta som de potentiellt måste använda sig av för att producera lika mycket mat—om vi också antar att de använder land med genomsnittlig produktivitet.

Säg att USAs bönder är fem gånger produktivare än bönder som använder sig av genomsnittlig land. Per landyta producerar de amerikanska bönderna fem ton potatis per yta, medan andra bönder endast kan producera ett ton potatis per motsvarande genomsnittlig landyta.

Detta ska sedan räknas om så att vi ser hur mycket genomsnittlig land de amerikanska bönderna behöver för att producera lika mycket mat. Gör vi det då ser vi att de amerikanska bönderna behöver fem gånger mer landyta än vad de faktiskt använder oss av. (Beräkningen är lite mer komplicerad, men principen som jag försöker illustrera här är densamma.)

Det är denna artificiellt uppblåsta landyta som alltså ligger till grund för påståendet att vi behöver 4-5 jordklot om alla skulle åtnjuta en amerikansk levnadsstandard, inte de landyta som de faktiskt använder sig av.

Så när vi skrapar lite på ytan, kan vi se att det “ekologiska fotavtrycket” är ett politiserat och vilseledande “mått”. Det är propaganda, inte vetenskap.

$ $ $

Apropå myten om “jordens begränsade resurser” och människans “överexploatering”, vill jag avsluta med an briljant konkretisering av George Reismans observation att “the entire earth consists of solidly packed chemical elements”. Illustrationen står Robert Zubrin för:

In what sense can a resource be regarded as finite if you not only never run out, but never experience any shortage? Our ability to turn the matter composing our planet into useful items is increasing daily. Someday it may all be useful. The Earth has a mass of six trillion trillions (6 x 10^24) kilograms. That means that even if the human population expanded a thousandfold, from its current six billion to six trillion, there would still be a trillion kilograms of mass on this planet for each and every one of those six trillion citizens. Earth, moreover, is not the only world. We have already taken our first baby steps into space. . . (ss. 121-122.)

Låt mig med detta citat varmt rekommendera kapitel 3 “Natural Resources and the Environment” i Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman, The Ultimate Resource 2 av Julian Simon och The Merchants of Despair av Robert Zubrin. Det finns fler böcker på ämnet, men dessa ger tillsammans en bra överblick och grund att stå på.

I samma veva vill jag också passa på att tipsa folk om att läsa (eller lyssna på) Ayn Rands essä “The Anti-Industrial Revolution”. Här lägger Ayn Rand fram ett vidare och djupare perspektiv på miljörörelsens filosofiska natur. Och som ett komplement till Rands essä vill jag tipsa om George Reismans essä “The Toxicity of Environmentalism”.

#Januariöverenskommelsen vs. individens frihet

Jag har nu läst utkastet till den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Och som en extrem dvs konsekvent individualist är jag knappast nöjd.

Jag tänker inte säga vad jag tycker om att Centerpartiet och Liberalerna (som utger sig för att vara liberala) tänker tjäna som stödpartier åt en S+MP-regering. Jag tänker inte ödsla tid åt att gissa om vad V och S har kommit överens om. Jag kommer inte heller att spekulera kring värdet av en massa utlovade utredningar.

Istället tänker jag bedöma januariöverenskommelsen (JÖK) utifrån ett, i den svenska samhällsdebatten, totalt främmande perspektiv, nämligen principen om individens rättigheter dvs individens frihet.

Så frågan är: Kommer JÖK att öka individens frihet? Eller inte?

JÖK har några bra dvs liberala idéer. Till exempel att avskaffa värnskatten, rucka på arbetsrätten och luckra på hyresregleringen. Men det finns också en massa riktigt dåliga dvs anti-liberala idéer. Och frågan är vad, om något, som väger över.

De allra värsta punkterna—med individens frihet som måttstock—består av så kallad miljöpolitik. Så gott som allt som går kallas för “miljöpolitik” kränker individens rättigheter och är därför anti-liberalt.

Nej, det finns ingen rätt att skada andras egendom eller hälsa med till exempel skadliga utsläpp. Enligt individualismen är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Så det finns ett argument för lagar som t ex begränsar eller förbjuder skadliga utsläpp. Men detta är inte vad “miljöpolitik” går ut på.

För att se varför måste man först förstå att “miljöpolitiken” vilar på miljörörelsens föreställning att naturen är “helig”. “Naturen” (“miljön”, “planeten”, “den biologiska mångfalden”, etc.) har nämligen, enligt miljörörelsens chefsideologer, ett egenvärde dvs ett värde av, i och för sig själv—alltså helt oberoende av ett värderande subjekt som du och jag.

Enligt miljörörelsen är måttstocken för gott och ont “det som skyddar naturen från människan, inte naturen för människan”. Det onda är “människans påverkan på naturen“, varför det goda är “det som minimerar människans påverkan på naturen”.

Miljörörelsens måttstock har inte bara livsfientliga implikationer; den har dessutom frihetsfientliga. Varför? Därför att människor måste exploatera naturen för att kunna leva och blomstra. Det finns alltså inget människor kan eller måste göra för att överleva utan att “påverka” naturen. Staten bör därför ta till tvång och våld för att minska människans påverkan dvs för att stoppa enskilda människor från att göra vad de måste för att leva och blomstra. Då allt vi gör påverkar naturen, kan och bör allt vi gör också kontrolleras av staten. Miljörörelsen är således en totalitär rörelse.

C, L, S och MP vill—i enlighet med miljörörelsens livs- och frihetsfientliga perspektiv—införa, bevara eller förvärra en lång rad skadliga, statliga tvångsingrepp för att åstadkomma en så kallad klimatomställning. Det (verklighetsfrånvända) målet är att göra Sverige till “världens första fossilfria välfärdsland”.

Det handlar om att diktera och styra över individens liv genom att införa och höja “miljöskatter”, statliga subventioner för “förnybar energi”, statliga subventioner för att skydda “värdefull natur”, subventionera “den biologiska mångfalden”, etc., etc., etc. Det handlar alltså om att tvinga individen att offra sitt liv, välbefinnande och sin frihet för “klimatets” skull.

Även om du verkligen tror att “klimatförändringarna” utgör ett hot mot individers rättigheter, varför staten kanske borde och kunde göra något åt saken, är “miljöpolitik” ändå oförenlig med individens frihet (och rättvisan) och därför moraliskt och politiskt oförsvarbar. Ta till exempel ett anti-liberalt förslag som C och L nu ställer sig bakom: flygskatten.

Att med miljöskatter och andra statliga kontroller begränsa individens frihet att flyga med anledning av “klimatförändringar” som ska orsakas av mänsklighetens samlade utsläpp av så kallade växthusgaser, är att straffa individen för något som hon omöjligen kan vara skyldig till. Det beror på att den enskilde individens bidrag till “klimatet” är försumbart.

Detta är något som alla är överens om. Ja, till och med de mest dogmatiska klimatalarmisterna. Det är därför de hysteriskt skriker om att vi måste tvinga ned mänsklighetens samlade förbränning av fossila bränslen med minst 80% för att överhuvudtaget ha en chans att “rädda klimatet”. Om så, då följer det logiskt att den enskilde individens koldioxidutsläpp varken gör till eller från.

Eller för att uttrycka samma poäng på ett annat sätt: Om hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp inte gör någon skillnad för “klimatet”, då följer det att ingen enskild individs koldioxidutsläpp gör någon skillnad eftersom inga individer som släpper ut lika mycket koldioxid som hela Sverige.

Så om den enskildes koldioxidutsläpp är försumbart (vilket den är), då finns det inget liberalt argument för sådana anti-liberala åtgärder som t ex flygskatten. (Vad som inte är obetydligt är hur mycket bättre människors liv är tack vare flyget. Sanningen är att flyget förbättrar människans miljö.)

Det går inte att försvara anti-liberal miljöpolitik på individualistiska grunder. Det går bara att försvara den på kollektivistiska. Notera att de gröna vill straffa, tygla och offra individens frihet för… För vad? Inte för dina påstådda synder, utan för mänsklighetens samlade synder. Men att straffa, tygla och offra individen frihet att t ex resa med flyg för en påstådd “klimatpåverkan” som hon inte ens i teorin kan vara skyldig till bara för att hon är en del av mänskligheten, är att resonera som en kollektivist, inte individualist.

Så för att sammanfatta. JÖK är fullproppad med anti-liberal miljöpolitik. Därför är jag rädd för att JÖK leder till att individens frihet minskar, inte ökar. Jag är också rädd för att de liberaler som är positiva till JÖK inte ser den gröna, totalitära skog som växer mitt framför ögonen på dem.

Blanche Jarn om fondsocialismens återkomst

Timbros Blanche Jarn skriver om fondsocialismens återkomst:

Förra veckan släppte ESO en rapport där miljökonsulten Magnus Nilsson föreslår att skogsägare ska tvingas betala en ”naturvårdsavgift” när de säljer virke till sågverk, massafabriker och energianläggningar. Intäkterna ska gå till en fond som används för att kompensera för de intrång staten gör när den bildar naturreservat och biotopskyddsområden på någon annans mark. Äger du skog ska du alltså tvingas betala för att staten ska komma undan med att lägga vantarna på din mark.

Ja, detta är rent mardrömsmaterial.

Blanche Jarn ska ha särskilt beröm för är att hon explicit påpekar att äganderätten är en mänsklig rättighet. Det kan inte upprepas och understrykas tillräckligt många gånger.

Det finns nämligen de som envisas med att göra skillnad på mänskliga rättigheter och äganderätter. Men som Ayn Rand förklarar är det ologiskt (och omoraliskt) att göra en sådan distinktion:

There is no such dichotomy as “human rights” versus “property rights.” No human rights can exist without property rights. Since material goods are produced by the mind and effort of individual men, and are needed to sustain their lives, if the producer does not own the result of his effort, he does not own his life.

Denna distinktion sker aldrig av “misstag”: “To deny property rights means to turn men into property owned by the state. Whoever claims the ‘right’ to ‘redistribute’ the wealth produced by others is claiming the ‘right’ to treat human beings as chattel.”

Detta är vad socialism handlar om.

Och kom inte dragandes med “demokratisk socialism”. För den enskilde individen gör det ingen skillnad om hon förslavas av staten (eller “facket” eller “arbetarna” eller “samhället”) därför att en majoritet har bestämt det eller för att Jonas Sjöstedt har bestämt det. Att man röstar om saken gör inte socialismen mindre totalitär.

P.S. Jag kan inte låta bli att notera syftet med denna skogssocialism. Man vill kränka individens rättigheter—och i processen oundvikligen offra människors liv och välbefinnande—för att bilda “naturreservat” och “biotopskyddsområden”. Människors liv och rättigheter ska alltså offras för skog, svamp och myggor! Det är svårt för mig att komma på ett lägre motiv än så. Att ett sådant motiv ändå anses ge politiken legitimitet skrämmer mig nästan mer än själva skogssocialismen.

Ett par ord om anti-plastkampanjen

Richard Morrison vid Competitive Enterprise Institute skriver om miljörörelsens ovetenskapliga kampanj mot plast.

Morrison påpekar bland annat att av allt plast som hamnar i haven där de kanske skadar några havsdjur (men intressant nog inga människor), kommer nästan inget från rika industriländer som USA:

The vast majority of plastic waste in oceans actually comes not from advanced countries like the U.S. but from countries like China and Indonesia that consume a large volume of plastic products but lack our modern waste collection infrastructure. Much of their plastic waste ends up washed into major river systems that empty into the oceans. A study published last year in the journal Environment Science & Technology by three German researchers found that 90% of the plastic debris found in the world’s oceans is dumped there by just ten of the world’s rivers—none of which are in the Western Hemisphere, much less the United States.

Trots detta insisterar miljöaktivister att individer i USA och Västeuropa inte ska få använda sig av sugrör och annan engångsplast. De insisterar alltså på att inskränka helt oskyldiga individers frihet att använda engångsplast—för ett påstått ont som de inte har gjort sig skyldiga till. (Detta är inte första gången som miljöaktivister vill straffa oskyldiga individer för påstådda orätter.)

Morrison tar också upp något som sällan kommer upp i denna hysteriska anti-plastkampanj, nämligen vilken inverkan miljöpolitiken får för människor:

Beside the fact that U.S. consumers are contributing very little to the ostensible problem is the other side of the equation: the benefits of the straws themselves. I suspect many Americans who were initially receptive to the idea of a ban were genuinely surprised to learn that disposable drinking straws are very important to people with certain disabilities. British disability rights activist Penny Pepper recently commented in the Guardian about how she depends on plastic straws—and other single-use, disposable products like baby wipes—writing “I don’t have the luxury of a plastic-free life.” The durability, convenience, cleanliness, low price, and resistance to heat of disposable plastic straws make them irreplaceable to people with many different physical limitations.

“De grönas” likgiltigheten inför plastens enorma fördelar för oss människor i allmänhet och för sådana som Penny Pepper i synnerhet, säger en hel del om miljörörelsen—och inget av det är gott.

Fientligheten till plasten grundar sig inte huvudsakligen i okunskap. Nej, den grundar sig först och främst i att de allra flesta använder sig av en irrationell måttstock för att avgöra vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, moraliskt eller omoraliskt, osv.

Den ofta implicita måttstocken som folk använder sig av är “det som bevarar den orörda naturen är det goda”. Vilket betyder att “det som minimerar människans inverkan är det goda”. Vilket betyder att människors liv och välbefinnande bör offras för naturen.

Miljörörelsen är alltså bara den senaste yttringen av vad Ayn Rand kallade för dödens moral: altruismen.

Men om vi istället använder vi oss av en fakta- och logik-grundad måttstock—det som främjar människans liv och välbefinnande är det goda—då kan man till exempel se hur sådan mänsklig inverkan som skogsskövling i själva verket utgör en miljöförbättring:

Vad är gott och ont? Vad är bra eller dåligt? Vad är av värde? För att avgöra detta behöver vi en måttstock, värdemätare eller standard. Som en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen håller jag att den enda giltiga måttstocken för moraliska värden är människans liv: det som främjar människans liv är gott medan det som hämmar det är ont. (När jag säger “människans liv” menar jag individens liv då det bara finns individer; det goda är gott, bra eller värdefullt för någon och denna någon är alltid en individ.)

Enligt denna måttstock är sådant som mat, vatten, kläder, boende, medicin såväl som billig, rik och pålitlig energi gott då det gör mänsklig överlevnad möjlig.

Men människan kan inte bara leva på bröd. Vi har också många själsliga överlevnadsbehov. Vi behöver t ex självkänsla, syfte och mening, variation och njutning, för att inte tala om konst och underhållning. Vi har ett behov av att lyssna på Metallica, “binga” tv-serier på Netflix, spela X Box One och när man har tid och pengar, resa världen runt för att jobba; semestra; hälsa på släkt och vänner; etc., etc., etc. Som transportmedel har flyget förbättrat våra liv och tillvaro något enormt. Och precis som mat, kläder, boende, medicin, etc., alltså ett objektivt värde—men endast om din måttstock är främjandet av människans liv och välbefinnande.

Om begreppet “miljö” har en mening, då måste det syfta till människans naturliga omgivning. Att forma om vår naturliga omgivning, dvs miljön, så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov är att förbättra miljön. Att t ex skövla en skog för att kunna bygga bostäder är att forma om miljön så att den bättre tjänar människors överlevnadsbehov. Att skövla skogen för att kunna bygga bostäder är alltså en miljöförbättring.

Vad vi gör när vi skövlar en skog är att vi tar något som är av ett mindre värde för oss (skogen) för att bygga något som är av ett större värde för oss (bostäder). Att bo i ett hus är objektivt sett bättre för oss än att bo på gatan eller i skogen. Det är därför ingen rationell människa vill vara hemlös och tvingas sova på gatan. Samma sak med att odla upp mark för att producera mat. Jordbruket är, som sådant, en miljöförbättring. Att ha en god tillgång till billig mat är objektivt sett bättre för oss än att svälta ihjäl.

Avslutningsvis vill jag bara tillägga att detsamma är sant om plast.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön?

Smålandsbladets Dag Elfström skrev idag en ovanligt rationell och observant ledare om vad som verkligen driver miljörörelsen och Miljöpartiet:

Miljönyttan är inte det som står i centrum, utan istället känslomässigt drivna symbolåtgärder. En åtgärd för klimatet värderas inte utifrån om den minskar utsläppen maximalt, utan utifrån om den skapar den maximala uppoffringen. Att flyga och åka bil måste göra ont, inte för att det räddar klimatet, utan för att det känns rätt, och slår mot livsstilsval.

Den ständigt svällande klimatbudgeten, som Miljöpartiet bannar alla som inte prisar, fungerar enligt samma logik. Regeringens klimatåtgärder är bra för att de kostar mycket pengar, och därmed utgör en uppoffring.

Varför måste det göra ont att “rädda” miljön? Därför att miljörörelsens ideologi inte handlar om att skydda om naturen för människan, utan om att skydda naturen från människan.

Miljörörelsen är inget annat än den senaste “återanvändningen” av den primitiva, ovetenskapliga och barbariska självuppoffringsmoralen som har plågat mänskligheten genom årtusendena.

Istället för att offra oss för varandra som altruisterna säger eller för gruppen (t ex arbetarklassen eller rasen) som kollektivisterna säger, bör vi enligt miljöaktivisterna offra oss för naturen. Dvs sjöar och skog; spindlar och sniglar; jord-, sand- och vattenmassor; etc., etc., etc.

Varför är miljöaktivisterna ofta så totalt likgiltiga inför människan och hennes överlevnadsbehov? Observera deras reaktion till jordens uppvärmning. Som jag förstår det är jordens uppvärmning återhållsam och hanterbar, inte katastrofal. Men även om uppvärmningen vore katastrofal finns det, som Elfström noterar ovan, inget rim eller reson i miljöpartiets smärtsamma symbolpolitik.

Tvivlar du fortfarande? Här kommer då en ledtråd: Om du verkligen tror att vi konfronteras med en annalkande katastrof, då borde man väl åtminstone vara för kärnkraft? Det bidrar ju inte direkt till jordens uppvärmning. Och även om kärnkraften kanske har några nackdelar skulle väl ändå fördelarna av att rädda mänskligheten från den kommande katastrofen väga över, inte sant?

Ändå motsätter sig Miljöpartiet kärnkraft. Varför? Därför att deras motivation är inte att “rädda mänskligheten”, utan att “rädda planeten”.

För den som ännu tvivlar på detta kommer här ytterligare en ledtråd: Det som har gjort det möjligt för miljardtals människor att inte bara lyfta sig ur den förkapitalistiska misären utan dessutom leva längre, rikare och bättre liv än alla föregående generationer tillsammans, är vår nya sköna teknologi och industri.

Det som håller igång vår teknologiska och industriella civilisation är, och har alltid varit, tillgången till billig och pålitlig energi: fossila bränslen. Ändå vill “de gröna” att vi ska minska vår eldning av fossila bränslen med åtminstone 80%. Detta innebär att vi långsamt svälter vår teknologi och industri—som bokstavligen hålla oss alla vid liv—på det bränsle den behöver.

Fundera för ett ögonblick vad som skulle hända med vår globala matproduktion om vi minskade eldningen med fossila bränslen med åtminstone 80%. Vi skulle sannolikt sluta med en världsomspännande svältkatastrof utan dess like.

En sådan drastisk minskning av fossilbränsle-eldningen vore kanske befogat om det fanns några andra former av billig och pålitlig energi. Men det gör det alltså inte. Varken idag eller inom den närmsta framtiden. Att då envisas med att kraftigt minska eldningen med fossila bränslen kommer oundvikligen att ha en oerhört negativ inverkan alla våra aspekter av våra liv, inte minst matproduktionen.

En sådan fossilbränsle-svältkur måste logiskt sett leda till ett utdraget och smärtsamt kollektivt självmord för mänskligheten. Det måste logiskt leda till mänskligt lidande och död på en omfattande skala. Hur kan då miljörörelsen motivera en sådan politik? Därför att det viktiga för dem är inte huruvida människans liv och välbefinnande förbättras, utan att det gör ont medan vi offrar oss för naturen.

Ayn Rands “profetiska” syn på miljörörelsen—en diskussion

Häromdagen inledde Aaron Smith och Onkar Ghate ARI Campus webinarie-serie med en väldigt matig diskussion om Ayn Rands Ford Hall Forum föreläsningar “Apollo and Dionysus” och “The Anti-Industrial Revolution”.

Jag ser redan fram emot nästa webinarie i vilken Ben Bayer och Onkar Ghate kommer att analysera och bryta ned Rands FHF föreläsning “Of Living Death”:

In this lecture on the 1968 papal encyclical Humanae Vitae (Of Human Life), Ayn Rand discusses the meaning of the Catholic Church’s admonition against the use of contraception and the view of sex that it implies. She contrasts this religious perspective on sex with the Objectivist view, drawing out the relationships between love, sex, self-esteem and happiness.

Läs mer om ARI Campus webinarier och registrera er här.

Proppmätt “elitism”?

Rebecca Weidmo Uvell, borgerlig opinionsbildare, har skrivit en bra kolumn om miljöpartiets kampanj mot flyget, bilen och allt annat som ger guldkant på tillvaron:

En flygskatt på upp till 400 kronor extra per utrikesbiljett drabbar nämligen inte höginkomsttagare, som välmående medieelit på Södermalm eller Gustav Fridolin. Jag växte upp på 80-talet, när marginalskatterna var över 80 procent och inga lågprisflyg fanns. Då var resande en klassfråga. Bara de rika hade råd. De andra campade.

I dag är resande för alla. Men detta vill Miljöpartiet ändra på. De vill ändra på att även barn i familjer med de lägsta inkomsterna åtminstone ibland ska ha råd att se ett annat hörn av världen. Men 1 600 kronor extra för en resa för en tvåbarnsfamilj räcker inte. Miljöpartiet går till val på att fördubbla den.

Uvells kommentarer fick mig att tänka på något Ayn Rand skrev för nästan femtio år sedan:

Whom and what are [the environmentalists] attacking? It is not the luxuries of the “idle rich,” but the availability of “luxuries” to the bread masses of people. They are denouncing the fact that automobiles, air conditioners and television sets are no longer toys of the rich, but are within the means of an average American worker—a beneficence that does not exist and is not fully believed anywhere else on earth.

What do they regard as the proper life for working people? A life of unrelieved drudgery, of endless, gray toil, with no rest, no travel, no pleasure—above all, no pleasure. Those drugged, fornicating hedonists do not know that man cannot live by toil alone, that pleasure is a necessity, and that television has brought more enjoyment into more lives than all the public parks and settlement houses combined. (The New Left: The Anti-Industrial Revolution, 1971, s. 148.)

Min enda egentliga invändning till Uvells kolumn är att hon tillskriver miljöpartiet, och deras medlemmar och väljare, ett (relativt sett) alldeles för “förståeligt” motiv, nämligen att de tillhör en liten rik och privilegierad elit som är så pass avskärmad från resten av samhället att de helt enkelt inte kan förstå hur deras människofientliga politik påverkar andra; speciellt inte låginkomsttagare som vanligtvis inte har råd att offra sig för “miljön”.

Den svårsmälta sanningen är att miljöpartiet inte drivs av proppmätt “elitism”. De drivs av ett hat för människan. De hatar henne eftersom hon exploaterar den orörda (“heliga”) naturen.

Att människor måste exploatera naturen för att överleva har ingen betydelse. Deras måttstock för gott och ont är nämligen inte främjandet av människans liv, utan bevarandet av den orörda (“heliga”) naturen. Vilket betyder: minimerandet av människans “ekologiska avtryck”.

Det är därför de är så kallblodigt likgiltiga inför de uppoffringar, den fattigdom och det onödiga lidande deras politik medför.