Etikett: miljörörelsen

Miljöpartiets motstånd till kärnkraft bygger på irrationell rädsla, inte fakta

Carl SvanbergLämna en kommentar

Årets politiska självmål kommer nog Miljöpartiets Per Bolund att stå för. Se själva:

För att motivera detta påstående hänvisar Bolund till en artikel i NyTeknik. Artikeln berättar om hur kärnkraftverket i Fukushima slogs sönder av tsunamin som dödade 20 000 människor. NyTeknik: “De flesta dödsfallen orsakades av tsunamin. Några få omkom av själva jordbävningen. Kärnkraftshaveriet bedöms inte ha lett till några dödsfall.” (Min betoning.)

NyTeknik citerar också en expert som säger att: “Vi har inte sett några direkta negativa hälsoeffekter som kan härledas till strålning. Bedömningen totalt är att det är osannolikt att några framtida strålningsassocierade hälsoeffekter kommer att kunna upptäckas statistiskt, säger Unscear-ledamoten Eva Forssell-Aronsson vid Göteborgs universitet.”

Fakta visar, tvärtemot vad Per Bolund insinuerar, att även under de allra värsta och mest osannolika scenarier är kärnkraften extremt säker.

Fukushima var en naturkatastrof, inte en kärnkraftskatastrof. Men Bolund är livrädd för den säkra kärnkraften, inte den osäkra naturen. Vad är ett annat ord för en extrem irrationell rädsla? Fobi.

Miljörörelsen är religiös, inte vetenskaplig. Det är därför miljörörelsen har en lång historia av att överdriva eller hitta på olika miljöhot. Det är därför miljörörelsen har gjort den ena felaktiga domedagsförutsägelsen efter den andra. I 50 år har de skrämt med halvsanningar och lögner. Enligt deras sekulära religion, ekologismen, måste vi offra oss och vår livsbefrämjande industricivilisation för att blidka naturen som annars straffar oss för vårt syndiga leverne.

Sveriges energipolitik bör bygga på fakta och logik, inte Miljöpartiets religiösa kärnkraftsfobi.

Helgens långläsning: ”Den giftiga miljörörelsen”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen berättade jag att George Reismans föreläsning ”The Toxicity of Environmentalism” nu är tillgänglig på YouTube. Idag kom jag ihåg att Per-Olof Samuelsson också har gjort en bra svensk översättning av densamma, ”Den giftiga miljörörelsen”. Ett utdrag:

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Om detta må ni berätta.

“The Toxicity of Environmentalism”

Carl SvanbergLämna en kommentar

George Reismans föreläsning om miljörörelsens giftiga natur, “The Toxicity of Environmentalism”, är nu tillgänglig på YouTube:

Essän med samma namn finns sedan länge på Reismans hemsida. Ett utdrag:

Recently a popular imported mineral water was removed from the market because tests showed that samples of it contained thirty-five parts per billion of benzene. Although this was an amount so small that only fifteen years ago it would have been impossible even to detect, it was assumed that considerations of public health required withdrawal of the product.

Such a case, of course, is not unusual nowadays. The presence of parts per billion of a toxic substance is routinely extrapolated into being regarded as a cause of human deaths. And whenever the number of projected deaths exceeds one in a million (or less), environmentalists demand that the government remove the offending pesticide, preservative, or other alleged bearer of toxic pollution from the market. They do so, even though a level of risk of one in a million is one-third as great as that of an airplane falling from the sky on one’s home.

While it is not necessary to question the good intentions and sincerity of the overwhelming majority of the members of the environmental or ecology movement, it is vital that the public realize that in this seemingly lofty and noble movement itself can be found more than a little evidence of the most profound toxicity. . .

50 år av felaktiga domedagsförutsägelser

Carl SvanbergLämna en kommentar

När en ideologisk rörelse kommer med den ena felaktiga förutsägelsen efter den andra, då måste man stanna upp och tänka efter lite. Ändå är detta miljörörelsens exakta ”track-record” för de senaste femtio åren. Steven J Milloy och Myron Ebell som har dokumenterat några av miljörörelsens många felaktiga prognoser skriver:

Modern doomsayers have been predicting climate and environmental disaster since the 1960s. They continue to do so today.

None of the apocalyptic predictions with due dates as of today have come true.

What follows is a collection of notably wild predictions from notable people in government and science.

More than merely spotlighting the failed predictions, this collection shows that the makers of failed apocalyptic predictions often are individuals holding respected positions in government and science.

While such predictions have been and continue to be enthusiastically reported by a media eager for sensational headlines, the failures are typically not revisited.

Det är viktigt att poängtera att deras lista bara är ett litet urval. Det finns många fler saker som miljörörelsen har haft helt eller delvis fel om de senaste femtio eller sextio åren. Och det har behandlats i många böcker som t ex Björn Lomborgs The Skeptical Environmentalist.

De flesta miljöaktivister som, av en ren slump, motvilligt läser om hur galet fel deras tidigare förutsägelser har slagit, kommer bara att låtsas som att det regnar. De kommer att blunda för fakta så att de kan fortsätta hålla på sin religiösa tro. För det är vad det är. Ekologismen bygger inte på fakta. Det är en sekulär religion. Inget annat.

De allra flesta miljöaktivister kommer aldrig att stöta på denna information. Många journalister är nämligen icke-objektiva miljöaktivister och kommer aldrig låta sådana här pinsamheter få komma till ytan. Miljörörelsens överlevnad vilar till stor del på att ingen kommer ihåg allt ovetenskapligt nonsens som de har hävt ur sig genom årtiondena.

Greta Thunberg till världens fattiga: ”Gå och dö!”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Jag håller inte med om allt som Ryan McMaken säger i sin senaste artikel, ”Greta Thunberg To Poor Countries: Drop Dead”. Men jag håller med om den grundläggande poängen, nämligen att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk tillväxt, mänsklig välfärd och koldioxidutsläpp. McMaken:

Thunberg’s blithe disregard for the benefits of economic growth is not uncommon for people from wealthy countries who are already living in an industrialized world built by the fossil fuels of yesteryear. For them, they associate additional economic growth with access to high fashion and luxury cars. But for the billions of human beings living outside these places, fossil-fuel-driven industrialization can be the difference between life and death.

And yet, Greta Thunberg has seen fit to attack countries like Brazil and Turkey for not more enthusiastically cutting off their primary means to quickly deliver a more sanitary, more well-fed, and less deadly way of life for ordinary people.

The Chinese know the benefits of economic growth especially well. A country that was literally starving to death during the 1970s, China rapidly industrialized after abandoning Mao’s communism for a system of limited and regulated market capitalism. But even this small market-based lifeline — sustained by fossil fuels — quickly and substantially pulled a billion people out of a tenuous existence previously threatened regularly by famine and economic deprivation.

Välståndsproduktion kräver energi. Eftersom fossila bränslen är vida överlägsna alternativen (de är billiga, rikliga och pålitliga), kommer de flesta, inte minst världens fattigaste, att använda sig av kol, olja och gas för sin välståndsproduktion. Det är tack vare fossilbränslebaserad ekonomisk tillväxt som fler människor idag lever bättre liv än någonsin.

Så när Greta Thunberg gråter och skriker om att ekonomisk tillväxt är en ”saga”, då borde hon kanske stanna upp och fundera lite på att om vi ska sluta elda med fossila bränslen, då måste vi ha bättre alternativ. Utan bättre alternativ dömer vi endast miljarder människor till misär och fattigdom. Död och lidande.

Socialism + ekologism = sant

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag vill jag uppmärksamma en observation av George Reisman:

Environmentalism and socialism are a match made in hell. Socialism (government ownership/control of the means of production) to prevent global warming will certainly achieve its inevitable result of a massive decline in living standards.

But thanks to environmentalism, that will be considered success! Environmentalism sets a standard of “success” that socialism can meet. Poverty is the goal of environmentalism. Socialism is certainly the means of achieving that goal.

Ja, detta förklarar varför de röda och de gröna kommer så bra överens.

Greta Thunberg et als omoraliska aktivism

Carl Svanberg1 kommentar

Med Alexandria Ocasio-Cortez i spetsen, har den gröna vänstern i USA börjat argumentera för en ny omfattande våg av statliga kontroller. Namnet på denna nya våg av statliga tvångsingrepp är “the new green deal”. Här i Europa är det många som inspirerats av denna gröna totalitära retorik och som nu efterfrågar en motsvarande “new green deal”.

Men är egentligen “dealen” med “the green new deal”? I denna video argumenterar Alex Epstein, författaren till The Moral Case for Fossil Fuels, för att det är den nya gröna planen som utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten, inte eldningen av fossila bränslen:

Jag rekommenderar alla intellektuellt nyfikna att läsa Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels. Men som ett perfekt komplement till den boken vill jag också passa på att tipsa om två artiklar av min gamla kollega Keith Lockitch.

I “The Green New Deal: A War Against Energy (Part 1)”, går Keith Lockitch in på djupet och visar att energi är bokstavligen en fråga om liv och död. Statliga tvångsingrepp som stoppar oss från att producera energi kommer att tvinga fram en energifattigdom, som i sin tur att försämra människors livskvalitet och -kvantitet:

Yet even today, large numbers of people still suffer for lack of industrial-scale energy. About 1.5 billion people have no electric lighting, refrigeration, computer technology, electronic devices or medical equipment—no access to electricity at all.5

About 2.5 billion people—more than one-third of the world’s population—have no source of energy for heating or cooking other than biomass fuels such as wood or animal dung, and the resulting smoke from open fires is a leading cause of death in undeveloped countries.6 The World Health Organization estimates that about 1.6 million people die every year from respiratory diseases directly attributable to indoor air pollution—almost as many as die annually from AIDS.7

Similarly, for lack of freshwater and sewage infrastructure built and powered using industrial-scale energy, “over 1 billion people globally lack access to safe drinking-water supplies, while 2.6 billion lack adequate sanitation.” Consequently, “diseases related to unsafe water, sanitation and hygiene result in an estimated 1.7 million deaths every year.”8

And for lack of an adequate capacity for food production and distribution, chronic undernourishment affects more than 1 billion people.9 The result is that in parts of the world today—particularly in parts of Africa—life expectancy is under forty years. It hasn’t been that low in the industrialized world since the eighteenth century—and today, in industrialized countries life expectancy is closer to eighty years.10

Industrial-scale energy is an indispensable, life-saving value. It has completely transformed human life for the better in the industrialized world. And the benefits of industrial development will come to undeveloped countries only if they develop the infrastructure for the large-scale production and use of energy, as India and China are currently doing.

Med tanke på att människans matförsörjning till stor del hänger på tillgången till billig, riklig och pålitlig energi (något som än så länge endast fossila bränslen förser oss med), utgör Greta Thunberg et als kampanj mot fossila bränslen inget annat än en kampanj för att sannolikt döma miljarder människor till svält.

Låt detta sjunka in en stund.

Så länge som Greta Thunberg et al varken vet eller bryr sig om hur de på allvar ska ersätta fossila bränslen ser jag deras oförlåtligt oansvariga aktivism som omoralisk.

I “The Green New Deal: A War Against Energy (Part 2)” Lockitch visar att miljörörelsen i princip motsätter sig alla former av energi, inte bara fossila bränslen vilket implicerar att ekologisterna inte försöker att skydda miljön för människan, utan från människan:

As most people see it, there is no inherent conflict between human prosperity and the environmentalist goal of “protecting the environment.” Indeed, most people would argue that protecting the environment is a prerequisite of human prosperity.

With respect to energy and climate, for instance, environmentalists are, in most people’s view, simply trying to secure human well-being by preventing large-scale climate change; they are trying to prevent a planetary catastrophe by finding safer ways to power our civilization.

People don’t see the environmentalist movement as intending to just cut off mankind’s access to energy (which truly would be a catastrophe) but to replace our current fuels with better alternatives—to avoid “dangerous anthropogenic interference with the climate system” by finding new ways of meeting man’s energy needs.22

Yet, nothing we’ve seen from the environmentalist movement shows any real interest in actually meeting man’s energy needs. What’s really driving the movement is a basic idea that has animated environmentalism since its inception: the idea that nature is to be protected from human “intrusion.”

Environmentalism is a broad social and political movement, with roots stretching back decades and with a diverse array of leaders, groups, institutions, and perspectives. But despite its diversity, it is, in essence, an intellectual movement animated by a particular ideology—by a set of philosophic premises that shape its actions and guide its ultimate direction.

Det är därför ekologister, och omoraliska aktivister som Greta Thunberg, är så likgiltiga inför all död och lidande som deras totalitära, gröna politik måste resultera i.

Icke-objektiv journalistik om “överkonsumtionsdagen”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Igår läste jag om “överkonsumtionsdagen” i Hufvudstadsbladet och på Svenska Yle. I artiklarna rapporterar journalister om att mänskligheten nu har förbrukat “årets naturresurser”. Så här skriver HBL: “På måndag infaller den ekologiska skuldens dag. Det är dagen då mänskligheten har använt upp så mycket naturresurser som vår planet klarar av att förnya på ett år. Resten av året lever vi så att säga på skuld”. Så här skriver de på Svenska Yle: “Idag är det världens överkonsumtionsdag. Det betyder att vi använt upp planetens resurser som borde ha räckt för hela året”.

I min artikel “Lögnen om ‘den ekologiska skuldens dag’” har jag redan förklarat varför allt detta bara är propaganda, inte vetenskap. Jag tänker inte upprepa mina argument här, men kortfattat så hänger allt pladder om “den ekologiska skuldens dag” på idén om människans “ekologiska fotavtryck”. Tvärtemot vad man skulle kunna tro, så är inte detta ett mått på hur många resurser vi faktiskt konsumerar årligen, utan ett teoretiskt mått på hur mycket land- och havsyta vi skulle behöva för att tillgodose vår årliga konsumtion om vi gör flera irrationella antaganden. Vilka irrationella antaganden? Läs min artikel.

Vad jag däremot vill kort uppmärksamma är HBLs och Svenska Yles icke-objektiva journalistik.

Objektiva journalister ska rapportera fakta, inte vinkla efter sina egna antaganden eller tolkningar. De ska återge sanningen, inte (ideologiska) slutsatser. Det är vad objektiv journalistik handlar om. Är detta vad HBL och Svenska Yle gör? Nej. De ägnar sig åt extremt icke-objektiv journalistik.

Icke-objektiv journalistik består oftast av vinklad rapportering. Vinklad rapportering innebär inte nödvändigtvis att journalisterna ljuger eller hittar på. En vinklad nyhetsartikel kan mycket väl rapportera sanningen. Men det är sällan hela sanningen. Eller också är det hela sanningen men rapporteringen är vilseledande.

Vinklad journalistik handlar mer om att utelämnar viktiga och relevanta fakta eller också, om man överhuvudtaget tar upp dem i rapporteringen, så gör man det på ett vilseledande sätt. Man kanske bara snabbt och slafsigt nämner avgörande uppgifter i förbifarten. Eller så kanske man slänger in dem allra längst sist i artikeln eftersom man vet att de flesta inte kommer att läsa de sista styckena.

Om man läser HBLs och Svenska Yles vinklade rapportering om “den ekologiska skuldens dag” är det lätt att se vad som helt utelämnas. Man ifrågasätter ingenting. Man ställer inga kritiska frågor. Inga kritiska röster får komma till tals. I HBL låter man istället Paula Lönnemo, en “självhushållare i Salo”, få svamla på helt obehindrat.

Det finns så många relevanta och viktiga fakta som journalisterna av någon anledning inte kunde eller ville ta upp. Inte ens snabbt och slafsigt i förbifarten eller i de allra sista styckena. (För exempel, se min artikel “Lögnen om ‘den ekologiska skuldens dag’”.)

Icke-objektiv journalistik består inte bara av vinklad rapporteringen. Den kan också bestå av att journalister rapporterar kontroversiella (abstrakta och/eller ideologiska) resonemang och slutsatser, som okontroversiella, självklara fakta. De rapporterar dem som om de vore på samma nivå som “Himlen är blå”.

Här är en analogi som förhoppningvis gör denna distinktion tydligare: Jag anser att det är objektivt sant att laissez-faire kapitalismen är det moraliska idealet. Men även om detta är sant, och att jag skulle kunna bevisa det, så vore det totalt icke-objektivt av mig att (som journalist) rapportera detta som om detta vore en okontroversiell, självklar sanning. Detta är en abstrakt slutsats som förutsätter en massa abstrakta premisser för att man överhuvudtaget ska ha en hum om vad detta betyder, än mindre kunna utvärdera den.

HBLs och Svenska Yles rapportering lider av samma problem då de är fulla kontroversiella, abstrakta premisser och slutsatser. Ändå presenteras de som om de vore okontroversiella, självklara sanningar. Inget är varken okontroversiellt eller självklart med påståenden som att “årets naturresurser är förbrukade” eller att “den globala konsumtionen har inte varit hållbar på 39 år”. Och journalisternas tafatta “förklaring” vad som ligger bakom en del av dessa kontroversiella påståenden, undermineras helt av alla frågor och fakta som utelämnas i deras (ideologiskt) vinklade rapportering. (För exempel, se återigen min artikel “Lögnen om ‘den ekologiska skuldens dag’”.)

Att HBL och Svenska Yle gick med på att publicera dessa artiklar säger rätt mycket om deras låga eller obefintliga krav på objektiv journalistik.

Lögnen om “den ekologiska skuldens dag”

Carl Svanberg2 kommentarer

Jag vet inte hur det är med dig, men jag hör jämt och ständigt miljöaktivister komma med följande memorerade ramsa:

Idag lever människan över “jordens tillgångar”. Mänskligheten “förbrukar” årligen 1,7 jordklot. Och om alla lever som i den rika kapitalistiska världen då skulle vi årligen “konsumera” upp 4,5 planeter. Så vi måste minska människans “ekologiska fotavtryck”.

Måste vi? Jag tror inte det.

Jag tror inte att de flesta som upprepar denna ramsa själva förstår vad det är de säger. Själv hade jag länge inte en aning om vad allt detta handlar om.

När jag först stötte på påståendet att mänskligheten “förbrukar” motsvarande flera planeter, ignorerade jag det. Det intresserade mig inte mer än flat earth-nonsens eller kreationist-dravel.

“Miljörörelsen” saknar trovärdighet. “Miljörörelsen” har nämligen en historia av att komma med den ena ovetenskapliga domedagsprofetian efter den andra—varav nästan samtliga har visat sig vara antingen extremt överdrivna eller helt overkliga. Det är därför jag tenderar att ta allt som miljörörelsen häver ur sig med gigantiska skopor salt.

Men så en vacker dag blev jag nyfiken. Jag ville veta exakt vad miljörörelsen menar med människans “ekologiska fotavtryck” och exakt på vilken grund de kommer fram till att människans konsumtion “överskrider” “jordens kapacitet”. Så jag bestämde mig för att undersöka detta närmare.

Man skulle kunna tro att de som häver sig denna memorerade ramsa har suttit ned och räknat på hur mycket resurser vi årligen “äter” och sedan räknat på hur mycket jorden kan “ransonera” ut årligen. Och när de sedan lägger ihop allt hamnar de i slutsatsen att vi “tar” mer än vad jorden “ger”. Därför behöver 1,7 jordklot.

Men om detta är vad du tror, då tror du fel.

För att se detta, låt oss bryta ned detta. Först, hur definieras det “ekologiska fotavtrycket”?

MyFootprint.org förklarar att “the ecological footprint” “estimates the amount of land and ocean area required to sustain your consumption patterns and absorb your wastes on an annual basis”.

Det “ekologiska fotavtrycket” ska alltså mäta hur mycket land- och havsyta vi behöver för att kunna skapa vårt välstånd och “absorbera” vårt “skräp”.

Och land- och havsytan används för att konkretisera det ekologiska “fotavtrycket”. Det är för att göra människans “inverkan” enklare att visualisera och därmed dramatisera.

Så när de säger att vi lever över “jordens tillgångar” eller att vi “överskrider jordens kapacitet”, då menar de att vi inte har tillräckligt med land- och havsyta för att tillgodose människans “konsumtion”. Vi “använder” alltså, på något sätt, mer land- och havsyta än vad det finns till.

Om du tycker att detta låter förvirrande, då ska du veta att du inte är ensam.

Hur kan man komma fram till en sådan absurd slutsats? För hur kan man använda mer land- och havsyta än vad som finns?

Jo, det ska jag förklara. Och genom att förklara detta kommer du att se att det åtminstone finns tre stora problem med detta resonemang. (Det finns fler filosofiska problem med detta resonemang, men jag ber om att få återkomma till dem i en annan artikel.)

Låt oss för argumentets skull gå med på att det är rätt och rimligt att titta på land- och havsytan vi behöver för att avgöra människans “ekologiska fotavtryck”. Nu är saken bara den att även om vi antar det, så använder vi inte ens i närheten av att “konsumera” motsvarande 1,7 planeter. Vi är inte ens i närheten av att “överskrida” ett jordklot.

Detta är inget jag har räknat fram. Detta är vad ekologisterna själva medger i deras propagandamaterial.

Enligt Global Footprint Network krävde människans totala välståndsproduktion 1960 ungefär 0,4 av jordens yta. 2014 kräver människans totala välståndsproduktion att vi använder upp ungefär 0,6.

I verkligheten är vi alltså inte ens i närheten av att “överskrida” jordens kapacitet. Tvärtom lever vi långt under vad jordens “budget” klarar av. Vi har inget “underskott” utan ett “överskott”. Vi bygger inte upp någon “ekologisk skuld” vars “räntebetalningar” en dag kommer att göra slut på oss alla.

Så hur kommer de då ändå fram till att människans välståndsproduktion årligen “slukar” 1,7 jordklot? Inte genom att titta på vad vi “konsumerar” i relation till jordens “budget”, utan genom att räkna på hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans “skräp” (“waste”).

Vad menar de med “skräp”? Du skulle kunna tro att de menar är soporna som hamnar på soptippen eller något liknande. Men då tror du fel. Nej, vad de först och främst menar med “skräp” är människans koldioxidutsläpp!

Att likställa människans koldioxidutsläpp med “skräp” som måste “absorberas” är absurt.

Kom ihåg vad du lärde dig i skolan: koldioxid utgör en förutsättning för människans liv på jorden. Koldioxid fertiliserar planeten. Människans koldioxidutsläpp gör jorden grönare. Den gör det därmed också lättare för oss att producera mer mat. Om något är vårt koldioxidutsläpp är ett nettoplus i “budgeten”, inte ett nettominus.

För att “omvandla” människans koldioxidutsläpp till en “börda” för jorden måste de på något sätt översätta det det till land- och havsyta. Så de gissar på hur mycket land- och havsyta som krävs för att “absorbera” det. Så kommer de fram till att vårt “fotavtryck” motsvarar 1,7 planeter. För en illustration, se bilden nedan:

Screenshot 2019-05-10 at 13.22.58.png

De kommer alltså inte fram till detta genom att räkna på hur mycket land- och hav vi faktiskt använder, utan genom att gissa fram hur mycket vi måste använda för att få det resultat som de söker.

När det kommer till vad som är fel med det “ekologiska fotavtrycket” som “mått”, har vi än så länge bara skrapat på ytan. Så låt oss skrapa lite mer och se vad mer vi kan hitta.

Det visar sig att även om vi ignorerar hur mycket land- och havsyta som måste till för att “absorbera” människans koldioxidutsläpp och endast tittar på hur mycket land- och hav vi sägs “förbruka” för att producera vårt välstånd, tar ekologisterna även här fram en siffra som inte riktigt går att lita på. Även denna siffra är nämligen artificiellt uppblåst.

Förenklat går det till så här: Istället för att räkna på hur mycket landyta som t ex västvärldens bönder faktiskt använder för att producera mat, gissar de på hur mycket landyta som de potentiellt måste använda sig av för att producera lika mycket mat—om vi också antar att de använder land med genomsnittlig produktivitet.

Säg att USAs bönder är fem gånger produktivare än bönder som använder sig av genomsnittlig land. Per landyta producerar de amerikanska bönderna fem ton potatis per yta, medan andra bönder endast kan producera ett ton potatis per motsvarande genomsnittlig landyta.

Detta ska sedan räknas om så att vi ser hur mycket genomsnittlig land de amerikanska bönderna behöver för att producera lika mycket mat. Gör vi det då ser vi att de amerikanska bönderna behöver fem gånger mer landyta än vad de faktiskt använder oss av. (Beräkningen är lite mer komplicerad, men principen som jag försöker illustrera här är densamma.)

Det är denna artificiellt uppblåsta landyta som alltså ligger till grund för påståendet att vi behöver 4-5 jordklot om alla skulle åtnjuta en amerikansk levnadsstandard, inte de landyta som de faktiskt använder sig av.

Så när vi skrapar lite på ytan, kan vi se att det “ekologiska fotavtrycket” är ett politiserat och vilseledande “mått”. Det är propaganda, inte vetenskap.

$ $ $

Apropå myten om “jordens begränsade resurser” och människans “överexploatering”, vill jag avsluta med an briljant konkretisering av George Reismans observation att “the entire earth consists of solidly packed chemical elements”. Illustrationen står Robert Zubrin för:

In what sense can a resource be regarded as finite if you not only never run out, but never experience any shortage? Our ability to turn the matter composing our planet into useful items is increasing daily. Someday it may all be useful. The Earth has a mass of six trillion trillions (6 x 10^24) kilograms. That means that even if the human population expanded a thousandfold, from its current six billion to six trillion, there would still be a trillion kilograms of mass on this planet for each and every one of those six trillion citizens. Earth, moreover, is not the only world. We have already taken our first baby steps into space. . . (ss. 121-122.)

Låt mig med detta citat varmt rekommendera kapitel 3 “Natural Resources and the Environment” i Capitalism: A Treatise on Economics av George Reisman, The Ultimate Resource 2 av Julian Simon och The Merchants of Despair av Robert Zubrin. Det finns fler böcker på ämnet, men dessa ger tillsammans en bra överblick och grund att stå på.

I samma veva vill jag också passa på att tipsa folk om att läsa (eller lyssna på) Ayn Rands essä “The Anti-Industrial Revolution”. Här lägger Ayn Rand fram ett vidare och djupare perspektiv på miljörörelsens filosofiska natur. Och som ett komplement till Rands essä vill jag tipsa om George Reismans essä “The Toxicity of Environmentalism”.