Helgens långläsning: "Den giftiga miljörörelsen"

Häromdagen berättade jag att George Reismans föreläsning ”The Toxicity of Environmentalism” nu är tillgänglig på YouTube. Idag kom jag ihåg att Per-Olof Samuelsson också har gjort en bra svensk översättning av densamma, ”Den giftiga miljörörelsen”. Ett utdrag:

Premissen att naturen har egenvärde utsträcker sig till ett påstått egenvärde hos skogar, floder, berg och dalar – till allt och vad som helst som inte är människa. Dess inflytande ger sig tillkänna i Förenta staternas kongress, i sådana uttalanden som det som nyligen fällts av representanthusledamoten Morris Udall från Arizona att en frusen öde öken i norra Alaska, där det förefaller finnas avsevärda oljetillgångar, är en ”helig plats” som aldrig får lämnas över till oljeriggar och oljeledningar. Det ger sig tillkänna i ett stöduttalande från en representant för ”The Wilderness Society”: ”Det finns ett behov att skydda marken, inte bara för naturlivet och för mänsklig rekreation, utan helt enkelt för att ha den där.” Det har förstås också gett sig tillkänna i uppoffringen av mänskliga varelsers intressen för utrotningshotade mörtars och fläckiga ugglors skull.

Idén om naturens egenvärde implicerar obönhörligen en önskan att förstöra människan och hennes verk, för den implicerar en uppfattning av människan som systematisk förstörare av det goda och därmed systematisk förövare av det onda. Precis som människan uppfattar vargar, prärievargar och skallerormar som onda, därför att de regelbundet förstör den nötboskap och de får hon värdesätter som källor till mat och kläder, så betraktar miljövännerna, enligt premissen om naturens egenvärde, människan som ond, eftersom människan, i sin strävan efter välbefinnande, systematiskt förstör det naturliv, de djungler, de klippformationer som miljövännerna menar besitter ett egenvärde. Sett ur detta perspektiv – att naturen har ett påstått egenvärde – står i själva verket människans påstådda destruktivitet och ondska i direkt proportion till hennes lojalitet mot sitt eget väsen och sin egen natur. Människan är den förnuftiga varelsen. Det är hennes tillämpning av förnuft i form av vetenskap, teknik och en industriell civilisation som gör det möjligt för henne att påverka naturen i den enorma skala som hon nu gör. Alltså är det för sitt innehav av förnuft och för sitt bruk av detta förnuft – manifesterade i hennes teknik och industri – som man hatar henne.

Egenvärdesläran är själv endast en rationalisering för ett redan existerande hat mot människan. Den åberopas, inte därför att man fäster något verkligt värde vid vad man påstår ha ett egenvärde, utan helt enkelt för att tjäna som förevändning för att förvägra människan värden. Till exempel: karibuer [vilda amerikanska renar, ö.a.] livnär sig på markens växter, vargar äter karibuer, och mikroorganismer angriper vargar. Var och en av dessa, växterna, karibuerna, vargarna och mikroorganismerna, påstås av miljövännerna besitta egenvärde. Ändå menar man inte att detta betyder att människan ska agera på något sätt. Ska människan agera för att skydda växtlivets egenvärde från att förstöras av karibuerna? Ska hon agera för att skydda karibuernas egenvärde från att förstöras av vargarna? Ska hon agera för att skydda vargarnas egenvärde från att förstöras av mikroorganismerna? Fastän vart och ett av dessa påstådda egenvärden står på spel, fordrar man inte av människan att hon ska göra någonting. När tjänar egenvärdesläran som rättesnöre för vad människan ska göra? Först när människan kommer att fästa värde vid någonting. Då åberopas den för att förvägra henne det värde hon eftersträvar. Så till exempel åberopas växtlivets o.s.v. egenvärde som rättesnöre för människans handlande endast när det finns någonting som människan vill ha, t.ex. olja, och då, som i fallet norra Alaska, tjänar detta åberopande till att hindra henne från att få det. Men andra ord: läran om egenvärde är ingenting annat än läran att mänskliga värden ska förnekas. Den är ren nihilism.

Om detta må ni berätta.

“The Toxicity of Environmentalism”

George Reismans föreläsning om miljörörelsens giftiga natur, “The Toxicity of Environmentalism”, är nu tillgänglig på YouTube:

Essän med samma namn finns sedan länge på Reismans hemsida. Ett utdrag:

Recently a popular imported mineral water was removed from the market because tests showed that samples of it contained thirty-five parts per billion of benzene. Although this was an amount so small that only fifteen years ago it would have been impossible even to detect, it was assumed that considerations of public health required withdrawal of the product.

Such a case, of course, is not unusual nowadays. The presence of parts per billion of a toxic substance is routinely extrapolated into being regarded as a cause of human deaths. And whenever the number of projected deaths exceeds one in a million (or less), environmentalists demand that the government remove the offending pesticide, preservative, or other alleged bearer of toxic pollution from the market. They do so, even though a level of risk of one in a million is one-third as great as that of an airplane falling from the sky on one’s home.

While it is not necessary to question the good intentions and sincerity of the overwhelming majority of the members of the environmental or ecology movement, it is vital that the public realize that in this seemingly lofty and noble movement itself can be found more than a little evidence of the most profound toxicity. . .

50 år av felaktiga domedagsförutsägelser

När en ideologisk rörelse kommer med den ena felaktiga förutsägelsen efter den andra, då måste man stanna upp och tänka efter lite. Ändå är detta miljörörelsens exakta ”track-record” för de senaste femtio åren. Steven J Milloy och Myron Ebell som har dokumenterat några av miljörörelsens många felaktiga prognoser skriver:

Modern doomsayers have been predicting climate and environmental disaster since the 1960s. They continue to do so today.

None of the apocalyptic predictions with due dates as of today have come true.

What follows is a collection of notably wild predictions from notable people in government and science.

More than merely spotlighting the failed predictions, this collection shows that the makers of failed apocalyptic predictions often are individuals holding respected positions in government and science.

While such predictions have been and continue to be enthusiastically reported by a media eager for sensational headlines, the failures are typically not revisited.

Det är viktigt att poängtera att deras lista bara är ett litet urval. Det finns många fler saker som miljörörelsen har haft helt eller delvis fel om de senaste femtio eller sextio åren. Och det har behandlats i många böcker som t ex Björn Lomborgs The Skeptical Environmentalist.

De flesta miljöaktivister som, av en ren slump, motvilligt läser om hur galet fel deras tidigare förutsägelser har slagit, kommer bara att låtsas som att det regnar. De kommer att blunda för fakta så att de kan fortsätta hålla på sin religiösa tro. För det är vad det är. Ekologismen bygger inte på fakta. Det är en sekulär religion. Inget annat.

De allra flesta miljöaktivister kommer aldrig att stöta på denna information. Många journalister är nämligen icke-objektiva miljöaktivister och kommer aldrig låta sådana här pinsamheter få komma till ytan. Miljörörelsens överlevnad vilar till stor del på att ingen kommer ihåg allt ovetenskapligt nonsens som de har hävt ur sig genom årtiondena.

Greta Thunberg till världens fattiga: ”Gå och dö!”

Jag håller inte med om allt som Ryan McMaken säger i sin senaste artikel, ”Greta Thunberg To Poor Countries: Drop Dead”. Men jag håller med om den grundläggande poängen, nämligen att det finns ett starkt samband mellan ekonomisk tillväxt, mänsklig välfärd och koldioxidutsläpp. McMaken:

Thunberg’s blithe disregard for the benefits of economic growth is not uncommon for people from wealthy countries who are already living in an industrialized world built by the fossil fuels of yesteryear. For them, they associate additional economic growth with access to high fashion and luxury cars. But for the billions of human beings living outside these places, fossil-fuel-driven industrialization can be the difference between life and death.

And yet, Greta Thunberg has seen fit to attack countries like Brazil and Turkey for not more enthusiastically cutting off their primary means to quickly deliver a more sanitary, more well-fed, and less deadly way of life for ordinary people.

The Chinese know the benefits of economic growth especially well. A country that was literally starving to death during the 1970s, China rapidly industrialized after abandoning Mao’s communism for a system of limited and regulated market capitalism. But even this small market-based lifeline — sustained by fossil fuels — quickly and substantially pulled a billion people out of a tenuous existence previously threatened regularly by famine and economic deprivation.

Välståndsproduktion kräver energi. Eftersom fossila bränslen är vida överlägsna alternativen (de är billiga, rikliga och pålitliga), kommer de flesta, inte minst världens fattigaste, att använda sig av kol, olja och gas för sin välståndsproduktion. Det är tack vare fossilbränslebaserad ekonomisk tillväxt som fler människor idag lever bättre liv än någonsin.

Så när Greta Thunberg gråter och skriker om att ekonomisk tillväxt är en ”saga”, då borde hon kanske stanna upp och fundera lite på att om vi ska sluta elda med fossila bränslen, då måste vi ha bättre alternativ. Utan bättre alternativ dömer vi endast miljarder människor till misär och fattigdom. Död och lidande.

Socialism + ekologism = sant

Idag vill jag uppmärksamma en observation av George Reisman:

Environmentalism and socialism are a match made in hell. Socialism (government ownership/control of the means of production) to prevent global warming will certainly achieve its inevitable result of a massive decline in living standards.

But thanks to environmentalism, that will be considered success! Environmentalism sets a standard of “success” that socialism can meet. Poverty is the goal of environmentalism. Socialism is certainly the means of achieving that goal.

Ja, detta förklarar varför de röda och de gröna kommer så bra överens.

Greta Thunberg et als omoraliska aktivism

Med Alexandria Ocasio-Cortez i spetsen, har den gröna vänstern i USA börjat argumentera för en ny omfattande våg av statliga kontroller. Namnet på denna nya våg av statliga tvångsingrepp är “the new green deal”. Här i Europa är det många som inspirerats av denna gröna totalitära retorik och som nu efterfrågar en motsvarande “new green deal”.

Men är egentligen “dealen” med “the green new deal”? I denna video argumenterar Alex Epstein, författaren till The Moral Case for Fossil Fuels, för att det är den nya gröna planen som utgör ett existentiellt hot mot mänskligheten, inte eldningen av fossila bränslen:

Jag rekommenderar alla intellektuellt nyfikna att läsa Alex Epsteins bok The Moral Case for Fossil Fuels. Men som ett perfekt komplement till den boken vill jag också passa på att tipsa om två artiklar av min gamla kollega Keith Lockitch.

I “The Green New Deal: A War Against Energy (Part 1)”, går Keith Lockitch in på djupet och visar att energi är bokstavligen en fråga om liv och död. Statliga tvångsingrepp som stoppar oss från att producera energi kommer att tvinga fram en energifattigdom, som i sin tur att försämra människors livskvalitet och -kvantitet:

Yet even today, large numbers of people still suffer for lack of industrial-scale energy. About 1.5 billion people have no electric lighting, refrigeration, computer technology, electronic devices or medical equipment—no access to electricity at all.5

About 2.5 billion people—more than one-third of the world’s population—have no source of energy for heating or cooking other than biomass fuels such as wood or animal dung, and the resulting smoke from open fires is a leading cause of death in undeveloped countries.6 The World Health Organization estimates that about 1.6 million people die every year from respiratory diseases directly attributable to indoor air pollution—almost as many as die annually from AIDS.7

Similarly, for lack of freshwater and sewage infrastructure built and powered using industrial-scale energy, “over 1 billion people globally lack access to safe drinking-water supplies, while 2.6 billion lack adequate sanitation.” Consequently, “diseases related to unsafe water, sanitation and hygiene result in an estimated 1.7 million deaths every year.”8

And for lack of an adequate capacity for food production and distribution, chronic undernourishment affects more than 1 billion people.9 The result is that in parts of the world today—particularly in parts of Africa—life expectancy is under forty years. It hasn’t been that low in the industrialized world since the eighteenth century—and today, in industrialized countries life expectancy is closer to eighty years.10

Industrial-scale energy is an indispensable, life-saving value. It has completely transformed human life for the better in the industrialized world. And the benefits of industrial development will come to undeveloped countries only if they develop the infrastructure for the large-scale production and use of energy, as India and China are currently doing.

Med tanke på att människans matförsörjning till stor del hänger på tillgången till billig, riklig och pålitlig energi (något som än så länge endast fossila bränslen förser oss med), utgör Greta Thunberg et als kampanj mot fossila bränslen inget annat än en kampanj för att sannolikt döma miljarder människor till svält.

Låt detta sjunka in en stund.

Så länge som Greta Thunberg et al varken vet eller bryr sig om hur de på allvar ska ersätta fossila bränslen ser jag deras oförlåtligt oansvariga aktivism som omoralisk.

“The Green New Deal: A War Against Energy (Part 2)” Lockitch visar att miljörörelsen i princip motsätter sig alla former av energi, inte bara fossila bränslen vilket implicerar att ekologisterna inte försöker att skydda miljön för människan, utan från människan:

As most people see it, there is no inherent conflict between human prosperity and the environmentalist goal of “protecting the environment.” Indeed, most people would argue that protecting the environment is a prerequisite of human prosperity.

With respect to energy and climate, for instance, environmentalists are, in most people’s view, simply trying to secure human well-being by preventing large-scale climate change; they are trying to prevent a planetary catastrophe by finding safer ways to power our civilization.

People don’t see the environmentalist movement as intending to just cut off mankind’s access to energy (which truly would be a catastrophe) but to replace our current fuels with better alternatives—to avoid “dangerous anthropogenic interference with the climate system” by finding new ways of meeting man’s energy needs.22

Yet, nothing we’ve seen from the environmentalist movement shows any real interest in actually meeting man’s energy needs. What’s really driving the movement is a basic idea that has animated environmentalism since its inception: the idea that nature is to be protected from human “intrusion.”

Environmentalism is a broad social and political movement, with roots stretching back decades and with a diverse array of leaders, groups, institutions, and perspectives. But despite its diversity, it is, in essence, an intellectual movement animated by a particular ideology—by a set of philosophic premises that shape its actions and guide its ultimate direction.

Det är därför ekologister, och omoraliska aktivister som Greta Thunberg, är så likgiltiga inför all död och lidande som deras totalitära, gröna politik måste resultera i.