Hur den stora staten orsakade coronakrisen

Coronakrisen är här och många kommer att påstå att detta bevisar faran med för mycket frihet. Fram för allt för mycket handels- och rörelsefrihet. Enligt en del så påminner detta oss om kapitalismens “baksidor”. Fakta är att coronakrisen bevisar raka motsatsen. Coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

För att förstå varför jag säger detta, låt mig först upplysa nya läsare om mitt filosofiska perspektiv.

Jag är en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen. Objektivismen står för principen om individens rättigheter. Enligt objektivismen är den goda staten liten och begränsad. Den är begränsad till en uppgift, nämligen att skydda individens rättigheter. Objektivismen förespråkar med andra ord nattväktarstaten som ett nödvändigt gott, inte ett nödvändigt ont.

Enligt principen om individens rättigheter finns det ingen rätt att utan vidare röra sig fritt bland andra om det innebär att man utsätter andra människor för en farlig smitta. Av samma anledning som du inte har någon rätt att utsätta andra människor för fara har du inte heller någon rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. För att skydda individens rättigheter bör staten hjälpa till att stoppa spridningen av farliga, smittsamma sjukdomar. (Men betyder detta att staten måste tvinga alla till karantän under förkylningstider? Nej. Lyssna på Onkar Ghates föreläsning “Infectious Disease under the American Form of Government”.)

För att skydda individens rättigheter bör staten, som ett absolut minimum, systematiskt testa, spåra och isolera inresande vid gränsen såväl så många som möjligt inom landet. I den mån staten gör sitt jobb, kan resten fortsätta röra sig fritt. Fortsätta producera, handla och konsumera. Naturligtvis bör människor försöka minimera risken för att smittas genom att frivilligt hålla avstånd, jobba hemifrån, tvätta händerna, använda ansiktsmask och handsprit. Ja, de allra flesta skulle kunna fortsätta att nästan leva som vanligt tills det värsta är över.

De som är sårbara har dock ett eget ansvar och intresse av att hålla sig mer på avstånd och isolera sig själva. Det finns ingen anledning för att friska individer ska tvingas offra sina liv, frihet och ekonomi för “de sköra” genom att hålla sig i hemma mer än vad de själva bedömer rationellt.

För ett föredöme se på Taiwan, Sydkorea och Singapore.

Taiwan är nog det bästa exemplet. Trots en befolkning på 24 miljoner har Taiwan (när detta skrivs) färre än 400 bekräftade och endast 6 dödsfall. Sverige med en befolkning på 10 miljoner har över 15000 bekräftade fall och över 1500 dödsfall. Jag säger inte att Taiwan har gjort allt rätt, men det mesta som de gjort är precis vad den goda nattväktarstaten bör göra för att säkra individens frihet: testa, spåra och isolera. Därmed kan de flesta fortsätta leva sina liv som vanligt. Ekonomin kan hållas öppen.

Men nu blir det som det blir när det är som det är. Och nu är det så nästan alla regeringar handlar i enlighet med den stora statens ideologi. Resultatet är den mänskliga och ekonomiska förödelsen vi ser omkring oss.

Allt började i Kina, där smittan fick en chans att sprida sig inom landet eftersom den kommunistiska diktaturen mörkade. Om kommunisterna i Kina brydde sig om individens liv och rättigheter, då hade de försökt stoppa smittan för länge sedan. Men det gjorde de inte. Så smittan spreds inom Kina och senare till resten av världen.

Vad gjorde resten av världen? Tragiskt nog gjorde de flesta västerländska regeringar det mesta fel.

Länge ignorerade ganska faran. Man beskrev smittan som om det vore en orkan och att allt man kunde göra är att hoppas på att den byter riktning. Man gjorde länge inget för att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera resenärer från Kina, Iran och Italien. När man väl började kontrollera gränserna var det redan för sent. Genom att försumma sin uppgift tappade staten kontrollen över smittan som nu började sprida sig.

I rädsla för att coronaepidemin kan överbelasta den socialistiska sjukvården känner våra nu panikslagna politiker att staten måste ransonera individens frihet för att rädda den statligt ransonerade sjukvården.

Detta gäller också USA som ofta lögnaktigt beskrivs som den fria, oreglerade kapitalismens hemland. I USA är sjukvården sedan länge kontrollerad av staten. Som exempel ger så kallade Certificate of Need (CON)-lagar staten makten att kontrollera utbudet av sjukvård. Därför råder det sedan länge en statligt framkallad brist på sjukvård i USA. I de delstaterna med de värsta CON-regleringarna råder det också störst brist på sjukvård. Detta har inte bara bidragit till att göra sjukvården extremt dyr helt i onödan men gör det nu också svårt att snabbt skala upp utbudet. Därför inför de i många länder tvångsisolering. Friheten ströps och ekonomin har tvingats stänga.

I blandekonomins USA finns det ingen brist på hur den stora statens regleringar direkt har skördat tusentals människoliv. Som exempel har statliga regleringar har stoppat produktionen och senare uppskalningen av tester. Därför har USA inte kunnat testa, spåra och isolera på den skala som behövs. USA Today rapporterar:

From its biggest cities to its smallest towns, America’s chance to contain the coronavirus crisis came and went in the seven weeks since U.S. health officials botched the testing rollout and then misled scientists in state laboratories about this critical early failure. Federal regulators failed to recognize the spiraling disaster and were slow to relax the rules that prevented labs and major hospitals from advancing a backup.

Scientists around the country found themselves shackled as the disease spread.

… Then, public and private lab directors felt rebuffed by the FDA when they first offered to help troubleshoot the problem by developing their own tests. The agency, through its emergency authority, had placed restrictions on labs that can apply in emergencies but not in normal circumstances.

Den stora statens tvångsisolering ledde till en tvångsnedstängning av ekonomin. Därför har ekonomin nu slagits sönder. Vi står inför den värsta krisen sedan Den stora depressionen. Miljontals människor har förlorat sina jobb och har därmed också berövats på en meningsfull vardag. Många har fått se sina företag gå under och lika många har förlorat precis allt. Och detta är bara början. Vi talar om en ofattbar stor förstörelse av ekonomin. Många kommer drivas till konkurs, missbruk och självmord. Ju längre ekonomin står stilla, desto värre kommer det att bli för fler och fler.

Ja, det skulle inte förvåna mig om den stora statens tvångsnedstänging av ekonomin kommer att förstöra fler liv än coronaviruset.

Så för att sammanfatta. Först försummade våra étatistiska politiker deras plikt att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera. Därför förlorade staten kontrollen över smittan och som en direkt följd av detta har tusentals människor dött helt i onödan. Sen reagerade våra étatistiska politiker på sina étatistiska instinkter genom att tvångsisolera befolkningen och tvångsnedstänger ekonomin. Därför kommer miljontals människor nu som en direkt följd av detta att ruineras.

Och det är därför som jag säger att coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

Berlinmurens ondska är socialismens

I samband med årsdagen av Berlinmurens fall, skrev ARIs Elan Journo en fantastiskt bra artikel som förklarar varför Berlinmurens ondska också är socialismens:

Some came with sledgehammers, some just with their bare hands. On the night of Nov. 9, 1989, jubilant crowds began tearing down the Berlin Wall, an infamous barrier dividing families, a city, a nation. Even as we celebrate that iconic moment, the moral meaning of the Berlin Wall is little understood.

The Berlin Wall was built and murderously enforced in the name of a profoundly destructive political idea, which, alarmingly, many today are embracing.

Flashback to the years after World War II and recall that Germany was divided into two states. West Germany developed into a free society. East Germany faithfully implemented socialism. Divided between them was the city of Berlin.

Between 1949 and 1961, an estimated 2.6 million people fled East Germany. Why?

Om du inte redan har gjort det, se då till att läsa hela här.

Globaliseringen och digitaliseringen dämpar KPI

Världen över jobbar centralbankerna på att uppnå “stabila priser”. Med “stabila priser” menar de dock inte vad man först skulle kunna tro, nämligen att priserna varken stiger eller faller, utan står ganska stilla. Att de, så att säga, är stabila. Nej, med “stabila priser” menar de istället ständigt stigande priser. Deras mål är att konsumentpriserna (mätt med konsumentprisindex, KPI) ska “stabilt” stiga med ungefär 2% per år. Tack vare “stabila priser” kommer levnadskostnaderna att fördubblas på en generation!

Men på sistone har centralbankerna haft det tufft. Det har varit svårare än vanligt att fördyra vår tillvaro. Och detta är ett bekymmer för centralbankirerna.

Man skulle kunna tro att det är en bra sak att våra priser står stilla eller (om det vill sig riktigt väl) kanske till och med faller lite. Det betyder ju att vår köpkraft ökar. Detta betyder att vi kan ha råd med fler och bättre varor och tjänster, att vi kan köpa oss en högre och högre levnadsstandard.

Inflation är historiskt och logiskt sett definierat som en ökning av penningmängden som är snabbare än guldmängden. I praktiken är det bara staten som har makten att orsaka en sådan ökning genom att direkt eller indirekt trycka mer pengar. Så alternativt kan man definiera inflation som en ökning av penningmängden direkt eller indirekt orsakad av staten. (För detaljer se sidorna 911-ff. i George Reismans Capitalism: A Treatise on Economics.)

När staten trycker mer pengar då jagar fler pengar en begränsad mängd varor och tjänster. Så priset på varor och tjänster tenderar att, sakta men säkert, “bjudas upp”. En del priser stiger mer, andra mindre. En del går upp tidigare, andra senare. Våra pengar förlorar sin köpkraft och minskar i värde. Men det är inte bara konsumentpriserna som stiger. Flera breda kategorier av priser stiger: råvaror, producentvaror, fastigheter, aktier, obligationer, konst, ädelmetaller, osv stiga. Och en del av dessa priser stiger ofta snabbare än konsumentpriserna.

Låt mig konkretisera detta med några exempel från USA. Mellan 2000-2012 steg råvarupriserna i genomsnitt med 10% per år. I perioder har producentpriserna stigit med 5-10% per år (2000-2008; 2010-2012; 2017-). Fastighetspriserna har stigit med 5-10% per år (1998-2006; 2012-). Och sedan år 2000 har dollarpriset på guld i genomsnitt ökat med 8,5% per år.

Så hur kommer det sig att centralbankerna “kämpar” med att öka konsumentpriserna?

Den främsta förklaringen är att i den mån affärsmän (kapitalister, entreprenörer och företagsledare) kan producera välstånd snabbare än vad staten kan trycka pengar då tenderar priserna att stiga mindre eller inte alls. Har man tur kan priserna till och med falla. De senaste tjugo åren är det främst två faktorer som dämpar konsumentpriserna: globaliseringen och digitaliseringen.

Globaliseringen syftar till internationaliseringen av arbetsdelningen och handeln. Tack vare globaliseringen har lågkostnadsländer i Sydostasien öppnats upp för världen. De har börjat massproducera ett fantastiskt överflöd av billiga produkter. Sydostasien har blivit hela världens verkstad—och detta beror, i sin tur, dels på att de inte är lika tyngda av höga välfärdsutgifter, höga skatter, höga löner framtvingade av staten såväl som kostsamma regleringar. I Nordamerika har handeln mellan Kanada, USA och Mexiko öppnats upp. Och i Europa har EUs tullfria interna marknad expanderat. Globaliseringen har gett oss billigare bilar, möbler, kyl- och frys, disk- och tvättmaskiner, dammsugare och mikrovågsugnar, TV-apparater och TV-spel, datorer och smarttelefoner, kläder och smink, osv.

Med digitaliseringen syftar jag på kombinationen av datorer och bredband. Denna kombination har skapat en hel kategori av extremt billiga digitala varor och tjänster som Spotify, Skype och Netflix. Istället för att lägga flera hundratals euros på att köpa flera album och singlar varje månad, kan jag betala så lite som €10 per månad och få tillgång till all världens musik genom Spotify. Om jag skulle betala för allt detta då hade det lätt kostat mig åtskilliga hundratals eller tusentals euros varje månad.

Så utan globaliseringen och digitaliseringen—som tillsammans utgör en explosionsartad ökning av välstånd—skulle konsumentpriserna sannolikt stigit betydligt mer än 2% per år.

Det finns några indirekta belägg för detta. Ekonomerna vid American Institute for Economic Research (AIER) har skapat ett prisindex som exkluderar billiga, massproducerade sällanköpsvaror importerade från lågprisländer såväl som extremt billiga digitaliserade varor och tjänster. Kvar blir en korg med dagligvaror och -tjänster som mat, kafé, restaurang, energi, bränsle, kabel-TV, toalettpapper, tandkräm, hushållstjänster, läkemedel, bio, nyhetstidningar, osv. AIER-ekonomerna kallar deras prisindex för Everyday Price Index (EPI) eller “vardagsprisindex”. Det visar sig att under perioder då KPI “bara” har steg med 2-6%, steg EPI istället med 5-15%!

Så det är sannolikt tack vare världskapitalismen och den digitala teknikens framsteg—och den välståndsexplosion som dessa två reala faktorer utgör—som konsumentpriserna “bara” stiger med 2% per år. Kan du föreställa dig hur mycket högre din köpkraft, och därmed hur mycket rikare du skulle vara, om bara centralbankerna gav upp ambitionen att till varje pris urholka pengarnas värde?

Frihet? Vad är det?

Sanningen är att de allra flesta varken vet vad frihet är eller varför det är en bra sak. En majoritet motsätter sig faktiskt frihet och ser det som något dåligt. En del envisas med att kalla sig för liberaler samtidigt som de förespråkar ett politiskt system (étatism) som ger staten makt på bekostnad av individens frihet. (Se t ex Centerpartiet, Liberalerna och Moderaterna.)

Med tanke på detta är det ganska trevligt att Craig Biddle och Carl Barney nyligen skrev ihop en kort och koncis pamflett i vilken de går igenom vad frihet är, varför det är bra, och vilka idéer det vilar på. Så här börjar de sin diskussion:

Liberty is the political condition in which individuals are free to act on their own judgment and to keep and use the product of their own effort. It is the condition in which individuals deal with one another by persuasion and all interactions with other people are consensual. The alternative is people dealing with one another by coercion—by physical force. “Free” means free from physical force or compulsion by other people, groups, and governments.

Jag rekommenderar alla som vill få en bättre förståelse för vad frihet är och varför det är bra att läsa pamfletten Liberty: What Is It? Why Is It Good? On What Does It Depend? Och om ni, som jag, tycker att detta är en bra introduktion, se då till att sprida kännedom om pamfletten till så många som möjligt.