Är profiter moraliska?

Nå? Innan jag svarar på frågan, vill jag bara först förklara min frånvaro. Varför har det varit så rysligt tyst här? Det korta svaret är att jag, som vanligt, har varit extremt upptagen.

Jag har ägnat tid åt att medförfatta två essäer till en doktorsavhandling i affärsetik. Och nu har vårt hårda arbete äntligen har börjat löna sig. För några dagar sedan publicerades nämligen vår essä, “Is there Such a Thing as a Good Profit? Taking Conventional Ethics Seriously”, i ansedda Philosophia: Philosophical Quarterly of Israel. Ett utdrag:

This paper will show that if we take conventional ethics seriously, then there is no moral justification for business profits. To show this, we explore three conventional ethical theories, namely Christian ethics, Kantian ethics and Utilitarian ethics. Since they essentially reject self-interest, they also reject the essence of business: the profit motive. To illustrate the relationship, we will concretize how the anti-egoist perspective expresses itself in business and business ethics. In business, we look at what many businesses regard as proof of their virtue. In business ethics, we look at what many business ethicists say about the relationship between morality and self-interest and, thus, the profit motive. Ultimately, we will argue that conventional ethics can, at most, only justify the means of business (i.e., aspects of running a business), but not the end of business (i.e., profits).

Och: ”This paper will show that conventional ethics is fundamentally incompatible with self-interested business profits. Accordingly, we submit that many feel that business profits are either, at best, amoral or, at worst, immoral.”

Essän handlar alltså om att om vi tar den konventionella altruistiska moralen på allvar, då följer det att profiter och vinstintresset saknar ett moraliskt rättfärdigande.

Missförstå mig inte. Som en förespråkare av egoism anser jag självfallet att profiter är moraliska. I essän föreslår vi därför också att en möjlig väg ut ur denna situation är överväga en egoistisk affärsetik.

Livet kräver vinster, inte förluster. Livet beror alltså på samma själviskhet som vinstintresset motsvarar. Att vara emot vinstintresset är därför ytterst att vara emot livet själv.

Sedan tåls det att upprepas att affärsmän arbetar för sina förtjänster precis som alla andra. De är profitarbetare, inte lönearbetare. Affärsmän förtjänar sina profiter genom att starta, organisera och effektivisera arbetsdelningen i ekonomin. De gör detta genom att starta och driva företag. Företag som tjänar pengar genom att sälja varor och tjänster för massorna köper eftersom det berikar dem.

Affärsmännens arbete är dock väsentligen intellektuellt, inte fysiskt. De är, så att säga, hjärnorna bakom hela operationen. Då affärsmännen startar och driver företag är de också de fundamentala producenterna. De är nämligen de som sätter allt i rörelse.

Låt mig avsluta med en tankeväckande analogi: Arbetare är för affärsmännen vad verktygen är för arbetarna. De hjälper affärsmännen i deras arbete precis som verktygen hjälper arbetarna i deras arbete. Det vore irrationellt att förneka att arbetarna förtjänar sina löner bara för att de tar hjälp av verktyg. Det vore lika irrationellt att förneka att affärsmännen förtjänar sina vinster bara för att de tar hjälp av arbetare.

Nationalekonomins begränsningar

1946 skrev Ayn Rand ett brev till Leonard Read, med anledning av grundandet av Foundation for Economic Education (FEE):

The mistake is in the very name of the organization. You call it The Foundation for Economic Education. You state that economic education is to be your sole purpose. You imply that the cause of the world’s troubles lies solely in people’s ignorance of economics and that the way to cure the world is to teach it the proper economic knowledge. This is not true—therefore your program will not work. You cannot hope to effect a cure by starting with a wrong diagnosis.

The root of the whole modern disaster is philosophical and moral. People are not embracing collectivism because they have accepted bad economics. They are accepting bad economics because they have embraced collectivism. You cannot reverse cause and effect. And you cannot destroy the cause by fighting the effect. That is as futile as trying to eliminate the symptoms of a disease without attacking its germs.

Marxist (collectivist) economics have been blasted, refuted and discredited quite thoroughly. Capitalist (or individualist) economics have never been refuted. Yet people go right on accepting Marxism. If you look into the matter closely, you will see that most people know in a vague, uneasy way, that Marxist economics are screwy. Yet this does not stop them from advocating the same Marxist economics. Why?

Hat tip: Ed Thompson.

Plundring lönar sig inte


The source of property rights is the law of causality. All property and all forms of wealth are produced by man’s mind and labor. As you cannot have effects without causes, so you cannot have wealth without its source: without intelligence. You cannot force intelligence to work: those who’re able to think, will not work under compulsion; those who will, won’t produce much more than the price of the whip needed to keep them enslaved. You cannot obtain the products of a mind except on the owner’s terms, by trade and by volitional consent. Any other policy of men toward man’s property is the policy of criminals, no matter what their numbers. Criminals are savages who play it short-range and starve when their prey runs out — just as you’re starving today, you who believed that crime could be “practical” if your government decreed that robbery was legal and resistance to robbery illegal (Atlas Shrugged.)


How bad is Venezuela’s economy? Even the criminals are struggling to get by. . . .

Suddenly there’s a whole class of people whose pockets are no longer worth picking.

“If they steal your wallet, there’s nothing in it,” says Yordin Ruiz, 58, a shoemaker. . . .

Fewer bank robberies are occurring, because there’s not much cash in banks. Who can afford to save?

There are fewer cars on the road to steal. With the price of imported parts soaring, many vehicles just sit in garages.

And even the criminals are migrating, the report said, joining a mass exodus of over 3 million people seeking better opportunities abroad.

“In Venezuela, it’s just not profitable to be a thief anymore,” said Roberto Briceño-Leon, a sociologist who coordinates the observatory.

The decline in robberies reflects a peculiar phenomenon. A visitor returning to Caracas after years away might expect to find a city falling down. The economy, after all, shrunk by around half in the past five years. But the city is not collapsing. It is disappearing. (Washington Post.)

För den som vill ha en längre utläggning om varför plundring och brott inte lönar sig, vill jag tipsa om min artikel “Brott lönar sig inte”.

Har du läst Free Market Revolution?

Har du läst Free Market Revolution: How Ayn Rand’s Ideas Can End Big Government (2012) av Yaron Brook och Don Watkins? Inte? Bra! Då har du verkligen något att se fram emot.

Detta är en perfekt bok för den som söker efter ett logiskt och moraliskt konsekvent försvar för kapitalismen.

Jag vill idag ge boken lite uppmärksamhet för jag är rädd för att den är bortglömd och—inte minst bland objektivister—en löjligt underskattad bok.

Detta är en sådan bok som den fria marknadens vänner med fördel kan läsa om och om igen. Dels för att hålla idéerna färska i sinnet; dels för att hålla kämparglöden levande!

Tyvärr har jag inte tid att skriva en recension av boken. Så istället tänker jag låta boken få tala för sig själv med tre av mina (hundratals) favoritpassager:

Why, then, is self-sacrifice held in such esteem by most Americans? In significant part because they don’t have a clear concept of “sacrifice” or of “selfish.” They treat any noble or benevolent gesture as a sacrifice, and they equate selfishness with violating people’s rights or never helping anyone for any reason. In other words, the reason we laud self-sacrifice and revile selfishness is not because we’ve heard some great argument in favor of those views but because sacrifice has been whitewashed and selfishness has been turned into a straw man. Once those concepts are clearly defined, any pretense that altruistic self-sacrifice is noble vanishes.

The attack on selfishness is an attack on the pursuit of happiness, and it is over the pursuit of happiness that the battle for America’s future will be waged. We need to fight for economic freedom not on the grounds that it promotes GDP, or the “public interest,” or any other collectivist ideal. We need to fight for it on the grounds that your life belongs to you: Each of us has an inalienable right to act on our own judgment, to produce and trade free from force, for the sole purpose of making our own lives as successful and joyous as they can possibly be. We have to be unequivocal in rejecting the notion that we are a means to the ends of others—or that others are a means to our ends.

This is the Free Market Revolution. It is a revolution in the way we think about capitalism. It involves completely reconceiving what a free market is, how people function and succeed in one, and how to morally evaluate the capitalist way of life. It’s a revolution in the way we think about self-interest, the profit motive, the profit system.

Så gör dig själv en tjänst och köp din fysiska kopia här eller din Kindle kopia här.

Alexandria Ocasio-Cortez och är/altruism-dikotomin

Den amerikanska pressen har börjat notera att Alexandria Ocasio-Cortez har en tendens att ljuga och hitta på. Och det är ju bra. Bättre sent än aldrig.

Ocasio-Cortez har tidigare bland annat påstått att den enda anledningen till att arbetslösheten i USA är så låg är för att “alla har två jobb” och “jobbar 60-70 timmar i veckan” (och ändå kan de knappt överleva på vad de tjänar).

Detta påstående är felaktigt. Det är så felaktigt att det är omöjligt att tro att Ocasio-Cortez ens försökte ta reda på sanningen. Nej, hon bara ljuger och hittar på—och hoppas på att ingen ska se igenom henne.

Men vad som slog mig när jag läste Washington Posts genomgång av Ocasio-Cortez inställning till sanningen är att det ändå finns en viss intern “logik” här.

Låt mig citera vad Ocasio-Cortez sade i sin intervju med CNNs Anderson Cooper:

COOPER: One of the criticisms of you is that– that your math is fuzzy. The Washington Post recently awarded you four Pinocchios —

OCASIO-CORTEZ: Oh my goodness —

COOPER: — for misstating some statistics about Pentagon spending?

OCASIO-CORTEZ: If people want to really blow up one figure here or one word there, I would argue that they’re missing the forest for the trees. I think that there’s a lot of people more concerned about being precisely, factually, and semantically correct than about being morally right.

Ocasio-Cortez svar implicerar att fler borde vara mer måna om att ha rätt i moral än rätt i sak. Det är som om hon tror att man kan ha rätt i moral även om man har helt fel i sak; som om sant och falskt är en sak och vad som är gott och ont är en helt annan sak.

Vad är detta för inställning till fakta? Tja, detta är ju inget annat än “den konventionella visdom” som nästan alla filosofer har propagerat för sedan David Humes dagar.

Det råder, säger de, en fakta/värde-dikotomi. En klyfta mellan “är” och “bör”. En klyfta som inte går att logiskt överbrygga.

Det är sant att det inte går att deducera fram ett böra ur ett vara. Men det följer inte att det är omöjligt att logiskt härleda ett böra ur ett vara. Den ologiska slutsatsen följer bara om man lika ologiskt likställer logik med deduktion. Men logik är mycket mer än bara deduktion.

Logik är konsten att motsägelsefritt identifiera verklighetens fakta. Att resonera logiskt handlar alltså om att man ser till att våra tankar är förenliga med verklighetens fakta.

Ett sätt är att resonera logiskt är att deducera dvs att tillämpa generaliseringar på konkreter. Ett enkelt exempel på en deduktiv slutsats är “alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; därför är Sokrates dödlig”. Ett annat att resonera logiskt är att inducera dvs att observera konkreter och generalisera. Ett enkelt exempel på en induktiv slutsats är “alla människor är dödliga”. (Notera förresten att deduktion förutsätter induktion.)

Så att resonera deduktivt är ett sätt att motsägelsefritt identifiera och integrera verklighetens fakta; att resonera induktivt är ett annat. Och Rands argument för sin moralfilosofi är induktivt, inte deduktivt:

  • Fakta implicerar att livet är det som ytterst står på spel, varför det är det yttersta värdet. Fakta implicerar därför att människans liv—vad individens liv och lycka kräver—är måttstocken för bra och dåligt, gott och ont, rätt och fel, värden och moral. Det goda är det som främjar människans liv och välbefinnande och vice versa.
  • Fakta implicerar att det är endast om man vill leva som man bör handla i harmoni med verkligheten genom att leva i enlighet med moralprinciper som rationalitet, ärlighet, rättvisa, produktivitet, integritet, självständighet och stolthet.
  • Fakta implicerar därför att moralen av nödvändighet är en—från början till slut—självisk eller egoistisk företeelse. Alla moraliska böra förutsätter nämligen att du vill leva. Om du inte vill leva, då finns det inte heller något som du bör göra. Så fakta implicerar rationell egoism. (Vad jag har beskrivit ovan är bara min extremt abstrakt sammanfattning av Rands induktiva argument för sin moralfilosofi. För en längre och mer detaljerad genomgång se t ex här, här och här, såväl som t ex här, här och här.)

Lägg märke till att Rand inte härleder någon version av den konventionella moralen. Rand förespråkar (rationell) egoism, inte altruism. Det är ingen slump.

Gemensamt för nästan alla filosofer är att de förespråkar någon form av altruism. Men inte bara det. De allra flesta likställer dessutom moral med altruism. De behandlar moral som en synonym till altruism. Så om det inte går att logiskt härleda någon altruism ur fakta, då betyder det att man inte kan härleda någon moral ur fakta. Och detta är viktigt för att förstå varför samma filosofer insisterar på att det inte går att härleda “bör” ur “är”.

För saken är den att hur man än vänder och vrider på det, så finns det inget sätt att logiskt härleda altruismen ur fakta. Det finns inte ett enda världsligt argument för altruismen. Inte ett enda.

Altruismen är en trossats, inte en logisk slutsats. Folk tror alltså på altruismen på samma sätt som de tror på Gud. Och att tro är att gå på sina känslor, inte fakta och logik. Så det är inte undra på att nästan alla filosofer tror att det är omöjligt att logiskt härleda altruismen ur fakta.

Så när allt kommer omkring borde det knappast komma som någon överraskning att folks moraliska dvs altruistiska övertygelser sällan eller aldrig har något med fakta att göra. Det finns ju ändå ingen nödvändig koppling, så varför ens försöka? Det är ju, som Alexandria Ocasio-Cortez antyder, ändå viktigare att ha rätt i moral än att ha rätt i sak.

Vad är egoism?

Som anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen förespråkar jag egoism. Eller rationell egoism, för att vara övertydlig.

När jag säger att jag förespråkar rationell egoism, då ryggar många tillbaka. De vill inte utmana sina altruistiska fördomar. De vill inte ifrågasätta sina invanda tankebanor. De vill inte ta ett par steg utanför sin intellektuella bekvämlighetszon.

Men jag vet att det finns några som fortfarande är intellektuellt nyfikna av sig; som gillar att ta del av ett nytt och annorlunda perspektiv på saker och ting; och som inte räds utforskandet av radikala och kontroversiella idéer. Och för er har jag idag goda nyheter.

ARI publicerade nyligen en hel serie av föreläsningar, under den passliga titeln “Self-Interest”, i vilken den objektivistiska filosofen Tara Smith behandlar frågor som: Vad är egenintresset? Finns det intressekonflikter mellan egoister? Varför är det inte i ditt egenintresse att exploatera andra? Vad är altruism? Varför bör man vara egoist? Är vi ändå inte alla egoister? Behöver vi moralprinciper?

Lyssna på alla sex föreläsningar här:

$ $ $

Berätta gärna vad, om något, ni lärde er av Smiths föreläsningar. Var det något som förvånade er, positivt eller negativt? Var det några viktiga frågor som ni inte fick svar på? Ge er reaktion i en kommentar nedan.

Vad är fel med multikulturalism?

Peter Schwartz har skrivit en bra artikel, “Multiculturalism as Tribalism”, i vilken han grundligen går igenom—och utvärderar—multikulturalismens natur:

What decent person could possibly be against multiculturalism? After all, it supposedly stands for tolerance and respect toward people from other cultures.

If you oppose multiculturalism, you are branded as evil. You’re a xenophobe or a racist. You’re someone who wants to keep foreigners out of the country. You regard people who speak a different language as your enemies. You want to deny them their rights. And all multiculturalism wants—we’re told—is for people from different cultures to be able to live together peacefully. Why would anyone oppose that?

Because in reality, multiculturalism is something very different. It is an ideology with one fundamental purpose: to keep us from judging things as good or bad. Multiculturalism is the demand that no ”culture” be elevated above any other. It is the demand that all beliefs held by various groups be regarded as equally valid and equally good.

Let’s look at what multiculturalism actually entails.

Läs resten här.

Sverigedemokraternas moraliska status är ingen “detalj”

Bör Alliansen bilda regering med stöd av Sverigedemokraterna? Somliga (t ex Malin Lernfelt) menar att Sverigedemokraterna ligger alldeles för långt ifrån de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. Andra (t ex Rebecca Weidmo Uvell) menar tvärtom att Sverigedemokraterna ligger nära de borgerliga i en rad viktiga sakfrågor. En del (t ex Alice Teodorescu) frågar sig: Vad är viktigast? “Är det att till vilket pris som helst isolera Sverigedemokraterna eller att driva den politik som man tror på?”

Vad som fick mig att reagera när jag läste igenom dessa och andra inlägg är tendensen att vilja gå förbi eller släta över frågan om Sverigedemokraternas moraliska status. Som jag ser det kan en sådan inställning endast förstås om man inte tar rättvisan på allvar. Men det vore ett misstag.

Rättvisa är ytterst en fråga om liv och död. Precis som vi måste avgöra vad som är mat och vad som är gift, måste vi avgöra vilka som är goda och onda. De ätbara svamparna tar vi hem; de giftiga låter vi bli. Om fel svamp hamnar i grytan, då kan det få ödesdigra konsekvenser. Av samma skäl måste vi moraliskt döma människor och behandla dem därefter. Det är vad rättvisa handlar om.

Att ta rättvisan på allvar handlar således inte om att “dygdsignalera” inför andra om hur “god” man är. Nej, att ta rättvisan på allvar handlar om att man tar sitt eget rationella egenintresse på allvar.

Det gör en enorm skillnad för dig och dina livsbesparingar om du har att göra med en Warren Buffett eller om du har att göra med en Bernie Maddoff. På samma sätt gör det också en enorm skillnad för oss och samhället vi lever i om vi har att göra med frihetsälskande individualister eller med auktoritära kollektivister.

Regeringsmakten har inget egenvärde. Att bilda regering genom att ge inflytande till politikens flugsvampar är lika oförenligt med vårt rationella egenintresse som att blanda ned riktiga flugsvampar i grytan.

Nej, jag säger inte att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt/nazistiskt parti. Inte alls. Jag säger bara att huruvida de är det eller inte, knappast är en detalj i sammanhanget. Tvärtom.

För om Sverigedemokraterna verkligen är ett rasistiskt/nazistiskt parti då följer det att det också bör isoleras och mobbas; att Alliansen bör vägra att ha med dem att göra; och att partiets väljare bör moraliskt fördömas för hur de röstade. Det är vad rättvisan—och vårt rationella egenintresse—kräver. Och om det omöjliggör bildandet av en borgerlig regering, då får det vara.

Så innan Alliansen—eller Moderaterna och Kristdemokraterna—bestämmer sig för att bilda regering med Sverigedemokraternas stöd bör de först avgöra vilka de har att göra med. De bör med andra ord att ta rättvisan på allvar.