Etikett: Sverige

Marknadshyror fungerar

Carl SvanbergLämna en kommentar

För mig är marknadshyror – och dess välsignelser – vardag, inte teori.

2011 flyttade jag till Finland. Innan jag lämnade Sverige hade jag och min då framtida finska fru försökt hitta en hyresrätt i Helsingborg. En hopplös uppgift om man inte har tid att vänta i årslånga bostadsköer. För mig var bostadskö en självklarhet; för min fru, däremot, en styggelse.

I Finland hade min fru aldrig haft några som helst bekymmer med att hitta en hyresbostad. Och när hon kom till Sverige kände hon inte till att landet lider av hyresregleringar, bostadsbrist och köer. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde min fru tro att det skulle vara så svårt att finna en hyresbostad. Så under sin tid i Sverige kände hon sig som en amerikan i Sovjetunionen.

Som förlorare kollade vi in några andrahandslägenheter. Det var ett skralt utbud av tråkiga lägenheter. Men som tur var råkade jag känna någon som kände någon som skulle flytta. Desperata tog vi risken och sade ja – till att flytta in i ett vattenskadat källarutrymme.

Vi bodde där ett par månader sedan fick min fru nog av Sverige.

Så hon började spana på hyresbostäder i den finska huvudstadsregionen. När hon visade mig vad hon hade hittat höll jag på att ramla av stolen. Här såg jag sida efter sida efter sida efter sida av lediga hyresbostäder, många redan samma dag.

Fram tills detta ögonblick hade jag bara läst om marknadshyror. Jag hade aldrig sett dem ute i det vilda. Så när jag såg detta kände jag mig som en sovjet i Amerika.

När min fru kom hem till Finland igen fick hon ett förstahandskontrakt inom ett par dagar – innan hon ens hade ett jobb. Och det var inte som att hon tog första bästa heller. Hon hade redan kollat in flera lovande alternativ. Jag följde efter ett par månader senare. Ända sedan dess har jag också njutit av marknadshyrorna i Finland.

Ett tag senare ville vi flytta igen. Och med det stora utbudet av lediga hyresrätter var det bara att välja och vraka. Så är det med marknadshyror. Ingen bostadsbrist. Inga köer. Inga problem.

Det är mot denna bakgrund som jag förundras när jag stöter på svenskar som ständigt varnar om vilken “katastrof” det skulle bli med marknadshyror. “Se på Finland!”

De som räds det finska systemet har i själva verket ingen aning om hur illa ställt de har det jämfört med oss finländare. Och nästan allt de har hört om hur “hemskt” det är i Finland är fel eller vilseledande.

Bostadsbyggandet
Många påstår att marknadshyror inte ökar bostadsbyggandet. Detta är en halvsanning.

I den mån detta är sant är det bara för att statliga tvångsingrepp förbjuder lönsamt byggande. Många länder plågas av plan- och byggregler som förbjuder, fördyrar och fördröjer bostadsbyggande. Några lider därutöver av höga skatter, statligt privilegierade fackföreningar, begränsad arbetskraftsinvandring och andra statliga otyg som alla bidrar till att ytterligare försvårar bostadsbyggande.

Om man är orolig för att marknadshyrorna inte får igång bostadsbyggandet bör man, som jag, argumentera mot de statliga tvångsingrepp som ju begränsar det. Men de flesta som oärligt menar på att lagen om utbud och efterfråga inte gäller för just bostäder har inga sådana intentioner.

Allt annat lika är det så att ju friare hyrorna och bostadsbolagen desto mer byggs det. Ta Tokyo. Där bygger man så pass många bostäder att huspriserna och hyrorna är ungefär lika höga nu som för tjugo år sedan. Förklaringen är främst att man lättade på plan- och bygglagarna. Så 2018 byggde man som exempel lika många nya lägenheter i Tokyo som i New York, Los Angeles, Boston och Houston tillsammans.

Förresten måste det inte alltid byggas fler hyresbostäder. Det kan räcka långt med att delar av det befintliga beståndet av ägarbostäder börjar hyras ut. Som i Finland.

Bostadsbidrag
Många påstår att man inför marknadshyror då kommer kostnaderna för bostadsbidragen att explodera precis som de gjorde i Finland. Detta är vilseledande.

1995 fanns det 2,2 miljoner finska hushåll varav 210 000 hushåll, eller 9%, fick bostadsbidrag. 2019, före staten saboterade ekonomin med irrationella nedstängningar, fanns det 2,7 miljoner hushåll varav 380 000, eller 14%, fick bostadsbidrag. Nästan hela ökningen beror dock på en regeländring som gjorde att studenter kan från och med 2017 få allmänt bostadsbidrag. Utan regeländringen hade sannolikt siffran varit ungefär 130 000 hushåll mindre. Alltså ungefär 250 000 hushåll eller 9%. Så ökningen beror inte på att hyrorna plötsligt, 2017, hade rusat iväg och tvingat fler att söka bostadsbidrag.

Mellan 1994-2008 minskade hushållen med bostadsbidrag från 210 000 till 140 000. Två vårdnadshavare med bostadsbidrag från 60 000 till 15 000. Ensamstående med bostadsbidrag minskade från 57 000 till 39 000. Varför? Därför att det gick bra för den finska ekonomin. Trenden vände med finanskrisen 2008 som följdes av en lång utdragen lågkonjunktur. Så hur många som får bostadsbidrag beror mer på ekonomin, inte marknadshyrorna.

Allt staten subventionerar brukar bli dyrare. Den riktiga läxan är att när man inför marknadshyror bör man samtidigt ta bort bostadsbidragen. Bostadsbidraget driver nämligen upp hyrorna genom att subventionera efterfrågan. Så om det alls finns en kausalitet här är den att bostadsbidrag gör att fler behöver bostadsbidrag.

Subventionerade bostäder
Många har säkert hört att Finlands marknadshyror måste kombineras med subventionerade bostäder.

Det finns subventionerade bostäder i Finland som ransoneras ut efter behov. Dessa begränsar dock utbudet av hyresbostäder som man kan bjuda på vilket driver upp hyrorna. Vi skulle se samma sak med matpriserna om man plötsligt införde priskontroller på en del av maten. De flesta som blir utan den utransonerade och priskontrollerade maten måste bjuda på det mindre utbudet av den osubventionerad maten. På samma sätt måste de som blir utan de utransonerade hyresbostäderna bjuda på det mindre utbudet av osubventionerade hyresbostäder. Så tvärtemot vad många tror gör de subventionerade bostäderna hyrorna högre, inte lägre. (De högre hyrorna för andrahandskontrakt reflekterar samma problem i Sverige.)

Subventionerade bostäder behövs inte mer än subventionerad mat. Precis som marknaden kan producera billig mat åt massorna kan den producera billigt boende – om vi bara ger den en ärlig chans.

Marknadspriser bestäms inte av säljarnas girighet mer än av köparnas behov. Hyresvärdar som godtyckligt sätter hyror över vad folk kan betala blir utan kunder precis som bagaren som försöker sälja brödlimpor för 1000 kr. För att få kunder måste de anpassa sina priser till betalningsförmågan. Det kommer att finnas bostäder för nästan alla inkomster liksom det finns mat, kläder och smarttelefoner för nästan alla inkomster.

Höga hyror
Det sägs att hyrorna är högre i Finland än i Sverige. Men det är inte som att hyrorna i Finland är ovanligt höga. Det är snarare som att hyrorna i Sverige är ovanligt och onaturligt låga. Hyrorna i Helsingfors är nämligen inte mycket högre jämfört med huvudstäderna i andra rika länder som Danmark.

I vilket fall som helst är “låga hyror” inget egenvärde. Vad är bäst: Kraftigt subventionerad mat tillgänglig först om ett några månader eller år? Eller mat till marknadspriser som du kan köpa när som helst i vilken butik som helst?

Med artificiellt låga hyror kan man “spara pengar”. Priskontrollerna i Sovjetunionen skapade en brist på det mesta precis som priskontrollerna i Sverige skapar en brist på hyresbostäder. Sovjeterna kunde också “spara” då det knappt fanns något att köpa för pengarna.

Slutsats
Det är synd att så många medvetet eller omedvetet försöker skrämma och förvirra om Finland. För trots alla skatter och regleringar som begränsar bostadsbyggandet fungerar den fria hyressättningen ganska bra i Finland. Faktum är marknadshyror är något av det bästa med Finland.

Sluta skönmåla socialismen med Sverige

Carl SvanbergLämna en kommentar

I flera år har jag argumenterat för att det är en extremt dålig idé att måla upp de nordiska länderna som socialistiska. Och anledningen att det faktiskt får socialismen att framstå som något önskvärt, istället för vad den egentligen är: inhuman, brutal, dödlig:

Om vi envisas med att helt felaktigt beskriva Europas ekonomier som socialistiska, då ger vi socialisterna en oförtjänt intellektuell seger; en seger som de aldrig skulle vinna på egen hand. Än värre förser vi dem med inspiration. Vi underlättar för socialister, inte minst i Latinamerika, att utan att skamlöst förespråka kapitalismens avskaffande och socialismens införande. Det får förödande konsekvenser. Det leder till fattigdom, svält och förtryck. För det senaste exemplet, kan vi med fasa studera utvecklingen i Venezuela.

Om vi fortsätter att stöda denna helt felaktiga verklighetsbeskrivning, då bidrar vi till socialisternas mytbildning om Europa och Norden, och propaganda mot individualism och kapitalism och för kollektivism och socialism. Vi blir en del av problemet. Vi hjälper till att bereda vägen för framtida Hugo Chavez i Latinamerika och morgondagens Bernie Sanders i USA.

Om socialdemokrater vill envisas med att kalla sig för socialister, trots att de borde veta bättre, då är det en sak. Det får stå för dem om de vill få (mer) blod på sina händer då de ger socialistiska helveteshålor som Venezuela deras moraliska godkännande. Men vi som förespråkar individualism och kapitalism måste sluta gå i socialisternas omoraliska ärenden genom att helt felaktigt beskriva Europa eller Norden som “socialistiskt” eller tolerera när andra, som borde veta bättre, accepterar samma beskrivning.

Jag menar därför också att vi borde sluta kalla dagens socialdemokrater för socialister. Ja, de vill ha socialistiska inslag i vår ekonomi, men de vill inte ha socialismen. Socialdemokraterna är nämligen för fega och moraliska för att göra vad som krävs för att införa socialismen: ett väpnat rån på en omfattande skala.

Därför blir jag alltid besviken när jag ser folk dela sådana här saker på sociala medier:

Sådana här opinionsundersökning bevisar endast att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade.

Borgerliga debattörer underminerar kapitalismen och skönmålar socialismen varje gång de slarvigt beskriver Sverige som “socialistiskt”. För om Sverige är socialistiskt då går den visst att förena med skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte amerikanerna ge den en chans?

Denna opinionsundersökning bevisar, om något, bara att många amerikaner är tragiskt fel- och oinformerade. Och varje gång borgerliga debattörer slarvigt beskriver Sverige som socialistiska skönmålar de socialismen. För om Sverige är socialism då går den visst att förena med en skyhög levnadsstandard för massorna. Om socialismen fungerar så bra för Sverige, varför ska då inte USA ge socialismen en chans?

Ayn Rand skrev att: “When opposite basic principles are clearly and openly defined, it works to the advantage of the rational side; when they are not clearly defined, but are hidden or evaded, it works to the advantage of the irrational side” (“The Anatomy of Compromise,” Capitalism: The Unknown Ideal, s. 145). Detsamma är sant om hur man väljer att begreppsliggöra världen. Klart definierade begrepp tjänar den rationella sidan.

Begreppslig hafs är alltså en förutsättning för att sälja Sverige och de andra nordiska länderna som socialistiska föredömen. Begreppslig precision är som kryptonit för oärliga socialdemokrater och socialister.

Sverige är inte och har aldrig varit socialistiskt. Sverige är en “blandekonomi”: en instabil blandning av étatistiska och kapitalistiska inslag; slaveri och frihet.

Slafsiga och hafsiga socialdemokrater och socialister vill gärna låtsas som att “blandekonomier” inte finns varför man inte behöver reda ut vad i blandningen av kapitalism och étatism som orsakar vad. Slarvigt kallar de allt som inte är ren totalitär socialism för “kapitalism”. Men lika slarviga borgerliga debattörer hjälper inte till genom att kalla allt som inte är ren låt gå-kapitalism för “socialism”.

När man har att göra med en blandning måste man försöka reda ut vilken del av denna blandning orsakar vad. Vad är friheten orsaken till och vad är den statliga kontrollen orsaken till?

Jag menar att om man på mikro- och makroplanet gör en noggrann, objektiv granskning av vad friheten orsakar och vad den statliga kontrollen orsakar då kommer man att se att ju mer kapitalism och frihet vi har, desto högre välstånd—och tvärtom.

Ja, de kapitalistiska inslagen—den fria företagsamheten—har lyckligtvis dominerat Sveriges ekonomi sedan 1800-talet. Därför blev Sverige ett av världens rikaste länder—före den socialdemokratiska välfärdsstaten. Och vore det inte för välfärdsstaten skulle Sverige inte bara vara ett rättvisare och friare samhälle utan också ett betydligt rikare.

Regeringens skatteprotektionism berikar svenska byggarbetare på alla andras bekostnad

Carl Svanberg1 kommentar

Sveriges Radio rapporterar att regeringen har ett förslag som går ut på att tvinga utländska arbetare att betala skatt i Sverige:

I de nya skattereglerna som föreslås träda i kraft 1 januari 2021 ska vem arbetet utförs för, inte vem som betalar ut lönen, vara avgörande för om skatt ska betalas i Sverige. Finansminister Magdalena Andersson ser flera fördelar med förslaget regeringen nu går vidare med till riksdagen.

Detta förslag kommer att leda till högre byggkostnader och sannolikt mindre byggande och därför dyrare boende.

Regeringen räknar med att få in 700 miljoner kronor på detta. Det höjer byggkostnaderna med minst lika mycket. Som en följd lär billigare utländska byggarbetare inte anlitas i samma utsträckning. Då får man antingen anlita dyrare svenska byggarbetare eller också får man bygga mindre än vad man annars skulle ha gjort. Givet efterfrågan betyder detta att priserna blir högre än vad de annars skulle vara.

Så en del—svenska byggarbetare—blir möjligen marginellt rikare på alla andras bekostnad. Den generella levnadsstandarden kommer sannolikt att sjunka då pengarna som läggs på att bygga dyrare bostäder inte kan läggas på annat.

Kort sagt, orättvisa och skatteprotektionism lönar sig inte.

Det liberala alternativet till tvångsnedstängningen

Carl SvanbergLämna en kommentar

Många säger att Sverige, Folkhälsomyndigheten, och Anders Tegnell gör ett dåligt jobb när det kommer till att hantera Coronasmittan. Som bevis påpekar de om och om igen att Corona har skördat fler liv i Sverige än i de nordiska grannländerna. Därför menar de att Sverige borde ha gjort som de nordiska grannländerna och tvångsnedstängt ekonomin—och därmed våra liv. Jag håller inte med. Jag anser att även om tvångsnedstängningen skulle minimera antalet döda vore den fel.

Jag kommer inte spekulera kring om tvångsnedstängningarna är orsaken till att Sveriges grannar har färre Corona-offer. Men oavsett hur det är med den saken så var det inte därför tvångsnedstängningen infördes.

Syftet var inte att stoppa smittan och rädda liv utan att “platta ut kurvan” för att på så sätt undvika en överbelastning av sjukvården.

Men även om man tror att en tvångsnedstängning skulle minska det totala antalet döda är det i sig själv inget bra argument för tvångsnedstängningen. Dels för att många länder stängde ned såg ganska många dödsoffer och dels för att några länder som inte stängde ned såg betydligt färre dödsoffer. Så allt detta tjat om att Sverige borde ha tvångsnedstängt precis som Danmark, Finland och Norge bygger inte på fakta.

Detta tjat blir ännu konstigare om man kommer ihåg att de flesta svenska dödsfallen har skett i äldreboenden—en grupp som vi lätt kan skydda utan att behöva att med tvång stänga ned ekonomin.

Vi måste inte krossa ekonomin bara för att skona farmor. Att Sverige har misslyckats med att skydda farmor beror inte på att den svenska staten vägrade bruka tillräckligt med våld och tvång för att krossa ekonomin, och förstöra människors liv, utan snarare på att våra politiker som är helt ansvariga för äldrevården är inkompetenta.

Men även om tvångsnedstängningen i Danmark, Finland och Norge skulle lyckas med att minimera det totala antalet döda vore det ändå inte rätt att tvångsnedstänga ekonomin. I ett fritt samhälle är det inte statens uppgift att skydda oss mot naturen, utan mot initierandet av fysiskt våld och tvång.

Ja, staten kan och bör stoppa människor från att medvetet riskera att smitta andra med farliga sjukdomar. Är man sjuk i Corona, och man vet det, då bör man stanna hemma. Och gör man inte det frivilligt då bör staten sätta dig i karantän. Man har ingen rätt att medvetet hota andra individers rättigheter. I ett fritt samhälle kan inte staten sätta friska och därmed helt ofarliga i karantän. Ändå är detta vad en tvångsnedstängning går ut på.

Statens uppgift är att skydda individens frihet, inte förverkliga en generell ”nollvision” genom att minimera antalet som dör av naturliga orsaker, inklusive sjukdomar. Bara om man medvetet eller omedvetet låter denna premiss smugglas in kan man, som “liberal” eller “borgerlig” få för sig att det är statens funktion att ”för vårt eget bästa” med jämna mellanrum förbjuda allt som kan vara farligt och tvångsnedstänga ekonomin genom att låsa in oss i våra hem.

Några säger att tvångsnedstängningen är fel eftersom det nästan bara är äldre som dör och att detta egentligen är en välsignelse för många av de äldre och för Samhället. Andra säger att om Corona nästan bara drabbade barn och unga då skulle vi säkert ha krävt en tvångsnedstängning för länge sedan.

Enligt detta anti-liberala resonemang ska staten—beroende på hur den utilitaristiska nyttokalkylen ser ut—få bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det är skrämmande att så många tycker sig ha rätten att leka med andra människors liv och att med tvång bestämma vem som ska offras för vem. Det är läskigt att se så många som brukar beskriva sig själva som liberaler komma med sådana här utilitaristiska dvs kollektivistiska resonemang.

Enligt ett liberalt perspektiv är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Och det betyder samtliga individers frihet. Bara en kollektivist skulle fantisera om vem som ska få leva eller dö eftersom det vore “bäst” för samhället.

Sverige gjorde inte fel i att vägra en tvångsnedstängning. Nej, Sverige gjorde och gör fel eftersom man inte försöker säkra individens rättigheter med en liberal smittohanteringspolitik. Vilket här betyder: testa, spåra, isolera.

Alternativet står inte bara mellan en påtvingad nedstängning som i Danmark, Finland och Norge eller frivillig nedstängning som i Sverige. Detta är bara två falska oliberala alternativ. Nej, det liberala alternativet är, som sagt, att testa, spåra, isolera. Taiwans smittohantering är inte perfekt men den är mer liberal än de nordiska smittohanteringen–och just därför sannolikt mer framgångsrik.

Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik kan de friska leva och jobba. Sakta men säkert skulle livet kunna återgå till det vanliga. Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik behöver vi inte välja mellan individens liv, frihet och ekonomi.

Venezuela, ännu ett socialistiskt misslyckande?

Carl Svanberg1 kommentar

Det råder just nu en debatt om huruvida Venezuela är ännu ett socialistiskt misslyckande. Jag menar det. Lögnaktiga och skamlösa socialister envisas dock med att säga att Venezuela minsann inte var eller är någon “riktig socialism”. Vem har rätt?

För att överhuvudtaget komma någonstans i den här diskussionen måste vi börja med att definiera det, i sammanhanget, enskilt viktigaste ordet: “socialism”. Socialism är ett system där staten äger och kontrollerar ekonomin. Om så, hur är det då med Venezuela?

Socialisterna säger att merparten av Venezuelas ekonomi ägs av privata individer, inte staten. De säger att merparten av alla jobbar för det privata näringslivet, inte staten. De säger också att staten (som % av BNP) är mindre än de flesta västeuropeiska länder, inte minst Sverige. Så det är med viss rätt som socialismens nyttiga idioter skulle kunna hävda att Venezuela rent tekniskt inte är en socialistisk ekonomi. Men bara vid en första anblick.

Under de senaste tjugo åren har Venezuelas förre diktator Hugo Chavez såväl som diktator Nicolas Maduro fört en socialistisk politik. Så flera industrier har socialiserats och statens makt över ekonomin har ökat genom omfattande kontroller och ständiga socialiseringshot. Venezuela är därför nu en av världens minst fria dvs mest statligt kontrollerade ekonomierna.

Vad har hänt? Det som alltid händer under socialism: ekonomisk kaos och kollaps.

Från att ha varit ett av Sydamerikas rikaste länder är det nu ett av de fattigaste. Nära 9 av 10 lever i fattigdom. De kämpar för att ha råd med mat och kläder. Majoriteten har förlorat flera kilo. Det råder massarbetslöshet. Ett av världens oljerikaste länder lider nu av en brist på så gott som allt. Miljontals har drivits till flykt. Många av de som stannar kvar tvingas nu rota bland sopor för att hitta något att äta. Många sjuka dör av brist på vård. Fler spädbarn dör på grund i socialismens Venezuela än i krigets Syrien.

Så även om inte hela ekonomin har fullständigt socialiserats, kan jag inte se hur detta hjälper socialisternas sak. För sanningen är den att ju mer Venezuela har socialiserats, desto värre har allt blivit.

Om detta är vad som händer när man kommer en bra bit på vägen till “riktig socialism”, hur mycket värre skulle det då ha varit om man nådde hela vägen fram?

Vi behöver inte gissa, då historien är full av sådana rena och kompromisslösa exempel på socialism. Vem som helst, som är ärlig, kan på egen hand studera slaveriet, misären, svälten och döden i Sovjetryssland, Nazityskland, Kommunistkina, Kommunistkuba, Nordkorea, Vietnam, Kambodja, etc., etc., etc. (Om du har en mage av stål, då kan jag rekommendera er att läsa Kommunismens svarta bok.) Den som är oärlig kan fortsätta att blunda och förneka; och fortsätta tro på socialismen som den sekulära religion det är.

Socialisternas hela argument för att Venezuela inte är “riktig socialism” handlar dock inte bara om grader i det socialistiska helvetet dvs hur mycket av ekonomin som staten äger och kontrollerar. Nej, det handlar om att man medvetet blundar för distinktionen mellan de jure och de facto. De jure betyder “i kraft av lagen” dvs på pappret. De facto betyder “i kraft av det faktiska förhållandet” dvs i praktiken. Socialisterna säger att då staten inte äger och kontrollerar hela ekonomin de jure är detta inte “riktig socialism”. Men om man inser att staten inte måste äga hela ekonomin på pappret för att i praktiken kunna kontrollera den, inser man snabbt hur detta resonemang rinner ut i sanden.

Så låt oss därför titta på hur det går till i Venezuela i praktiken, inte på pappret.

I Venezuela är det staten som sätter priserna med hjälp av priskontroller, inte marknaden. Priskontrollerna som ofta gör det olönsamt att sälja varor och tjänster, betyder att landets affärsmän har reducerats till slavar. De jobbar nu inte längre för sig själva, utan för staten. De är nu “samhällsintressets” tjänare.

Den som inte lyder statens priskontroller riskerar att få sitt företag socialiserat och att själv hamna i fängelse. Precis som i t ex Sovjetunionen måste staten förlita sig på ekonomins “hemliga poliser” som rapporterar alla som bryter mot priskontrollerna. 2007 rapporterade New York Times:

Following Mr. Chávez’s nationalization threat, supermarket owners were cautious in their public statements. “As long as we are complying with the regulations, I don’t believe there will be any type of reprisal,” said Luis Rodríguez, executive director of the National Supermarket Association.

But many were clearly torn, afraid that their stores could be seized if they complained, but at a loss as to how to continue operating. “If I don’t sell at the regulated price they’ll fine me, and if I don’t sell meat I’ll be out of business,” said a butcher shop owner here.

Som affärsman kan du inte vägra att sälja dina varor till förlust, för då kan staten anklaga dig för att “hamstra”. Och då finns det en risk att staten skickar tungt beväpnade råskinn efter dig, socialiserar ditt företag och slänger dig i fängelse.

Staten förslavar inte bara landets affärsmän genom att sätta ett olönsamt pristak på deras varor och tjänster; staten förslavar dem också genom att sätta ett vinsttak.

Det är inte bara affärsmän som kan hamna i fängelse för det ekonomiska “brottet” att “hamstra” varor dvs säljer färre varor än vad staten accepterar. Konsumenter kan också få problem med lagen om de “hamstrar” varor dvs köper fler varor än vad staten accepterar. Det är till och med förbjudet att köa utanför butikerna före och efter stängningstid. Tusentals har arresterats misstänkta för sådana ekonomiska “brott”.

Om du skapar och säljer “fel” varor, då kan du också bli arresterad. 2017 rapporterade Miami Herald:

Facing a bread shortage that is spawning massive lines and souring the national mood, the Venezuelan government is responding this week by detaining bakers and seizing establishments. . . In a statement, the government said the bakers had been selling underweight bread and were using price-regulated flour to illegally make specialty items, like sweet rolls and croissants.


I samma veva rapporterade Reuters:

Venezuela this week arrested four bakers making illegal brownies and other pastries as President Nicolas Maduro’s socialist government threatens to take over bakeries in Caracas as part of a new “bread war”.

Maduro has sent inspectors and soldiers into more than 700 bakeries around the capital this week to enforce a rule that 90 percent of wheat must be destined to loaves rather than more expensive pastries and cakes.

Statliga tvångsingrepp tenderar att leda till ytterligare statliga tvångsingrepp. Efter jordbruket socialiserades och förslavades har matproduktionen rasat då priskontroller tvingar bönder att sälja till förlust. På grund av matbristen som följde bestämde socialisterna i Venezuela för att helt enkelt tvinga människor att jobba inom jordbruket. 2016 larmade Amnesty International:

A new decree establishing that any employee in Venezuela can be effectively made to work in the country’s fields as a way to fight the current food crisis is unlawful and effectively amounts to forced labour, said Amnesty International.

I Venezuela skonas ingen från det socialistiska slaveriet.

Landets sociala förmåner finansieras inte genom höga inkomstskatter, utan genom en hänsynslös utsugning av allt och alla—förutom den lilla socialistiska klicken på toppen. Dels genom att socialisera landets industrier och sedan plundra dem på kapital och dels genom inflation som sedan berövar alla på deras inkomster och besparingar. Eftersom inflation är som en skatt betyder landets hyperinflation att alla årligen tvingas betala så mycket som en miljon procent skatt.

Jag skulle kunna fortsätta ge fler konkreta exempel på socialismens ondska i Venezuela, men jag tror att detta mer än räcker.

Så för att sammanfatta: I Venezuela råder det de facto socialism. Och det är bara löjeväckande och oärligt att ens försöka jämställa socialistiska Venezuela med blandekonomier som Norge.

Nej, Venezuela är ingen centralplanerad ekonomi. Men det är en statligt tyranniserad ekonomi. Det är en kontrollerad ekonomi som styrs av rädsla och terror, inte individens rationalitet och kreativitet.

Staten måste inte på pappret socialisera alla tidningar, radio- och TV-stationer och fängsla alla regimkritiska journalister för att i praktiken tillintetgöra den fria och oberoende median. Nej, det räcker med att staten stänger ned ett några tidningar, radio– och TV-stationer och slänger några journalister i fängelset som straff för deras kritiska rapportering. Rädslan räcker långt för att få journalister att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självcensur”: Nicolas Maduro. En sådan press är endast privat på pappret.

Detsamma är sant om ekonomin. Staten måste inte på pappret socialisera alla företag eller industrier för att i praktiken tillintetgöra det privata och fria näringslivet. Det räcker, som sagt, med att den statuerar med några exempel. Rädslan  räcker långt för att få affärsmän att börja blidka sin nya herre och verkliga ägare genom “självreglering”: Nicolas Maduro. Ett sådant näringsliv är endast privat på pappret.

Ja, om man tvunget vill ägna sig åt hårklyverier då kan man insistera på att Venezuela inte de jure socialism—allt bara för att rädda socialismens omänskliga ansikte. Men vad är det för tröst för dem som slavar, lider och dör under Venezuelas de facto socialism?

“Korporativistiska” Sverige?

Carl Svanberg1 kommentar

När jag säger att vi som förespråkar riktig kapitalism dvs laissez-faire kapitalism, måste sluta låta anti-kapitalistiska kollektivister komma undan med att beskriva Europas och Nordens ekonomier som “socialistiska”, då får jag ibland höra att det kanske vore bättre att kalla våra ekonomier för “korporativistiska”. Jag delar inte den uppfattningen.

Vad är “korporativism”? Enligt Wikipedia är det en form av étatism:

Korporativism eller korporatism (av senlatinets corporativus, av latinets corporo ‘göra till kropp’, ytterst av corpus ‘kropp’) är en politisk, ekonomisk och social åskådning som betonar individens tillhörighet till socialt, ekonomiskt, yrkesmässigt, etniskt, nationellt, familjebaserat eller på annat sätt definierade samhällsgrupper. Den egna gruppens gemensamma intressen ska ligga till grund för alla beslut i olika frågor. Samhället ses som en organisk kropp, en helhet som de olika samhällsgrupperna (korporationer) utgör integrerade delar av.

Som politisk åskådning är korporativismen nära besläktad med konservatismens organiska tendenser och förespråkar ett teknokratiskt styrelseskick under elitens ledning, vilket anses gynna de olika samhällsgrupperna mer än en demokrati av egalitär modell. Historiskt har korporativistiskt styre förespråkats av fascistiska rörelser genom deras ideologiska motstånd mot både individualism och egalitarism och istället betonas olikhet, symbios och samförstånd genom ömsesidigt beroende.

“Korporativism” är med andra ord “fascism”.

Om socialismens väsentliga karaktärsdrag är att produktionsmedlen ägs och därför i praktiken kontrolleras av staten, då är fascismens väsentliga karaktärsdrag att produktionsmedlen kontrolleras och därför i praktiken ägs av staten. Under fascism består privat egendom endast de jure, inte de facto. Egendom är alltså bara privat på pappret, inte i realiteten. I realiteten är det, precis som under socialism, staten som bestämmer.

Är då Sveriges ekonomi “korporativistisk” dvs fascistisk? Uppenbarligen inte.

När man bildar, definierar och tillämpar begrepp, då måste man identifiera det väsentliga karaktärsdraget som förklarar eller orsakar flest unika egenskaper. Ta t ex begreppet “människa”: ett rationellt djur. Detta är en bra definition eftersom det är människans förnuftsförmåga som förklarar eller orsakar flest egenskaper unika för oss människor: logiskt tänkande, begreppsligt tänkande, språk, vetenskap, teknologi, humor, konst, filosofi, osv.

Så när vi ska logiskt kategorisera en ekonomi som t ex Sveriges, då måste vi resonera på samma sätt. Och om vi gör det, då ser vi också att när produktionsmedlen ägs privat och kontrolleras av (mestadels fria) enskilda individer, då förklarar eller orsakar det flest egenskaper unika för en kapitalistisk ekonomi: avancerad arbetsdelning, fritt utbyte, vinstintresset, marknadspriser, konkurrens, massproduktion, hög och stigande levnadsstandard, osv.

Tittar vi på Sveriges blandekonomi, då ser vi också att dessa kapitalistiska inslag dominerar. Så med hänsyn till samtliga fakta är det klart varför Sveriges blandekonomi bör logiskt kategoriseras som en i grunden kapitalistisk ekonomi.

Om man ändå envisas med att kategorisera Europas och Nordens ekonomier som fascistiska, då måste man (om än oavsiktligt) släta över en fundamental skillnad mellan en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi som t ex Sverige och en genuint fascistisk ekonomi som t ex Nazityskland eller Fascistitalien: att staten kontrollerar ekonomin.

Med detta avses inte att staten, då och då och här och där, lägger näsan i blöt. Nej, med detta avses total statlig kontroll. Det är därför “privat ägande” av produktionsmedlen endast är en formell illusion—eller mer ärligt: en nominell lögn—under fascism.

Låt oss konkretisera skillnaden: Måste du, idag, vänta på statens order innan du får chansen att sköta ett företag? Nej, du kan välja att på eget initiativ starta och driva ditt eget företag. Om du på eget initiativ startar och driver eget, då börjar du knappast med att vänta på att staten ska ge dig order om vad du ska producera, hur du ska producera det, hur mycket du ska få producera, vilka du ska få anställa, vilka löner de ska ha, vilka priser du ska ta, och vad du ska göra med den eventuella vinsten. Det beror på att vi inte är statliga slavar under en fascistisk ekonomi.

Ja, olika statliga tvångsingrepp kan hämma oss. Men att bråka med och försöka jobba runt sådana tvångsingrepp är (upp till en viss kritisk punkt) inte detsamma som att slaviskt lyda under total statlig kontroll. Att betala skatter och följa rådande regelverk är inte detsamma som att tvingas underkasta sig statens femårsplan.

Om man i strid med verklighetens fakta ändå väljer att likställa en huvudsakligen kapitalistisk blandekonomi med “korporativism” eller fascism, då bidrar man inte bara till den anti-kapitalistiska mytbildningen, man antyder också, vare sig man vill det eller inte, att Venezuela borde överge socialismen och istället satsa på fascismen!

Vi som står för individualism och kapitalism har inte råd med sådant begreppsligt slarv.

“Er Sverige et sosialdemokratisk paradis? (Del 2)”

Carl SvanbergLämna en kommentar

Idag publicerade Vegard Hovland Ottervig, som sköter AynRand.no, den andra och sista sammanfattningen min kurs “What about Sweden?” som jag återgav vid Oslo Objectivist Conference 2018. Tillsammans med del 1, så utgör detta en bra sammanfattning av min kurs. Ett kort utdrag:

Sosialisme har fått æren for Sveriges suksess i årene før 1970, men hva er grunnen til dette? Partiet Sosialdemokratene hadde makten mellom 1930-tallet og 1976. Sosialisme er som kjent et system hvor staten eier og kontrollerer alt, men Sverige er en blandingsøkonomi – hvor de friere delene dominerte siden 1900. Dette er hva Ludwig von Mises kalte en «hemmet markedsøkonomi», eller «forkrøplet kapitalisme».

Sosialdemokratene som var ved makten klandret alltid kapitalisme for alle problemer, men holdt seg unna ren sosialisme på grunn av pragmatisme og stemmesanking. Det var likevel dette partiet som introduserte velferdsstaten.

De tolererte den kapitalistiske delen av Sverige, ettersom noen tross alt måtte mate velferdsstaten. Av denne grunn var det lave skatter i lang tid hos söta bror. Selskaper fikk en rekke fordeler som skattekreditter og fradrag, slik at de kunne vokse seg store og fete – slik at staten igjen kunne overta dem senere.

Läs resten här. Och när ni ändå är igång, ta då gärna en titt på Ottervigs sammanfattning av Petter Sandstads föredrag om “det godtyckliga”.