I somras skrev Lina Stenberg en Aftonbladet-ledare med titeln “Tacka arbetarrörelsen för din semester”. Som rubriken antyder återberättar hon den socialdemokratiska skrönan om Sveriges lagstadgade semester.

Stenberg skriver:

Det gick successivt framåt, kampen om arbetstiderna, lönerna och semestern, då för drygt hundra år sedan. Det tog tid. Men det handlade inte om att arbetarrörelsen ville ta det långsamt. Tempot berodde helt på det massiva motståndet från högern.

Denna socialdemokratiska saga är en anti-kapitalistisk lögn. Faktum är att hela artikeln är full av lögner.

I verkligheten är det bara högre produktivitet (dvs värde skapat per timme) som gjorde det ekonomiskt gångbart för massorna att jobba färre timmar och ta ut mer betald semester. Det enda som varaktigt och markant höjer arbetarnas produktivitet är affärsmännens sparande och investeringar i nya och bättre verktyg och maskiner. Och det går inte att strejka eller lagstifta fram kapitalet eller tekniken som behövs för att höja produktiviteten. Så arbetarrörelsens kamp är helt irrelevant.

Hur gör högre produktivitet kortare arbetstid och längre betald semester möjlig? Högre produktivitet betyder högre löner. Här är ett förenklat exempel: Säg att din lön går upp från 100/tim till 150 kr/tim eftersom produktiviteten har ökat från 150 kr/tim till 200kr/tim. Nu kan du gå ned till 8 timmar om dagen och ändå tjäna mer än vad du gjorde när du jobbade 10. Högre lön gör att arbetare har råd att jobba mindre. (Föräldrarnas högre löner gör att barn inte måste jobba alls.) Högre produktivitet gör att det också lönar sig för arbetsgivaren att låta dig jobba 8 istället för 10 timmar. (För detaljer se till exempel George Reismans diskussion i kapitel 14 i Capitalism: a treatise on economics.)

Tack vare högre produktivitet har arbetstimmarna gått ned dramatiskt de senaste 150 åren. 1870 jobbade de flesta i västvärlden ca 3000 timmar om året. 2017 jobbar den vanlige amerikanen bara 1760 timmar; svensken 1610; svensken 1420; tysken 1350; och så vidare. Lägg märke till att trenden är densamma i samtliga länder och att den började innan arbetarrörelsen fick något politiskt inflytande. Lägg också märke till att trenden är densamma oavsett arbetarrörelsens storlek och styrka.

Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som sagt, vare sig framkalla kapitalet eller tekniken som krävs för att höja arbetarnas produktivitet och kompensation. Arbetarrörelsens strejker och lagar kan, som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här, endast göra oss mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit och därmed hålla nere vår levnadsstandard.

Många tycks tro att vår semester är en gåva från socialdemokraterna. I verkligheten är det arbetaren som jobbar ihop sin semester. Semesterersättningen är bara en del av den totala kompensationen. Strejker och lagar kan inte utan vidare öka den totala kompensationen. På sin höjd kan de bara ändra på kompensationsmixen d.v.s. blandningen av lön och förmåner. Ju mer staten tvingar fram betalda semesterveckor, desto mindre blir det över för löner eller andra förmåner. Lagstadgad semester är en lagstadgad lönesänkning. (Om man tvingar upp den totala kompensationen högre än arbetarnas produktivitet blir resultatet som Henry Hazlitt och George Reisman förklarar här och här bara arbetslöshet och lägre reala disponibla löner.)

Stenberg och andra inte sena med att poängtera att i länder utan lagstadgad semester får alla inte flera veckor betald ledighet. Men detta bevisar inte vad hon och hennes likar tror.

I USA finns det som Stenberg (för ovanlighetens skull) korrekt påpekar ingen lagstadgad semester. “Ändå” har 79% betald semester. Av dem får 60% minst 2 veckor. Ju längre du har jobbat desto fler veckor brukar du få. Efter fem år på jobbet har de flesta minst 3 veckor. 80% får dessutom betalt på de federala helgdagarna vilket i genomsnitt ger ytterligare 8 dagar betald ledighet. De flesta amerikaner har alltså redan idag 3-5 betalda semesterveckor.

Frågan är inte huruvida amerikaner får lika många lediga dagar som svenskar. Frågan är huruvida det privata näringslivet frivilligt erbjuder någon betald ledighet alls – något de alltså inte skulle ha gjort om det nu låg något i Stenbergs socialistiska fantasier.

Som vi kan se erbjuds de flesta amerikaner flera veckors betald ledighet. Varför? Vinstintresset. Samma incitament som får arbetsgivare att konkurrera om arbetstagare med högre löner får dem att locka med kortare arbetstimmar eller generösa förmåner som betald semester.

Ett fåtal socialdemokrater säger sig förstå och medge sambandet mellan produktivitet och kompensation. Ändå insisterar de att arbetarrörelsens strejker och lagar behövs för att garantera att högre produktivitet resulterar i högre löner eller mer semester. Men som både grundläggande nationalekonomisk teori och omfattande empiri bekräftar följer den totala kompensationen produktiviteten. Affärsmännens vinstintresse och konkurrens om arbetskraften gör med andra ord att löner och förmåner tenderar att motsvara arbetarnas produktivitet.

Lina Stenberg med flera häver ur sig anti-kapitalistiska myter när de säger att vi har arbetarrörelsen att tacka för semestern. Sanningen är att vi har kapitalismen att tacka för våra rekordfå arbetstimmar och rekordlånga semestrar.