För mig är marknadshyror – och dess välsignelser – vardag, inte teori.

2011 flyttade jag till Finland. Innan jag lämnade Sverige hade jag och min då framtida finska fru försökt hitta en hyresrätt i Helsingborg. En hopplös uppgift om man inte har tid att vänta i årslånga bostadsköer. För mig var bostadskö en självklarhet; för min fru, däremot, en styggelse.

I Finland hade min fru aldrig haft några som helst bekymmer med att hitta en hyresbostad. Och när hon kom till Sverige kände hon inte till att landet lider av hyresregleringar, bostadsbrist och köer. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde min fru tro att det skulle vara så svårt att finna en hyresbostad. Så under sin tid i Sverige kände hon sig som en amerikan i Sovjetunionen.

Som förlorare kollade vi in några andrahandslägenheter. Det var ett skralt utbud av tråkiga lägenheter. Men som tur var råkade jag känna någon som kände någon som skulle flytta. Desperata tog vi risken och sade ja – till att flytta in i ett vattenskadat källarutrymme.

Vi bodde där ett par månader sedan fick min fru nog av Sverige.

Så hon började spana på hyresbostäder i den finska huvudstadsregionen. När hon visade mig vad hon hade hittat höll jag på att ramla av stolen. Här såg jag sida efter sida efter sida efter sida av lediga hyresbostäder, många redan samma dag.

Fram tills detta ögonblick hade jag bara läst om marknadshyror. Jag hade aldrig sett dem ute i det vilda. Så när jag såg detta kände jag mig som en sovjet i Amerika.

När min fru kom hem till Finland igen fick hon ett förstahandskontrakt inom ett par dagar – innan hon ens hade ett jobb. Och det var inte som att hon tog första bästa heller. Hon hade redan kollat in flera lovande alternativ. Jag följde efter ett par månader senare. Ända sedan dess har jag också njutit av marknadshyrorna i Finland.

Ett tag senare ville vi flytta igen. Och med det stora utbudet av lediga hyresrätter var det bara att välja och vraka. Så är det med marknadshyror. Ingen bostadsbrist. Inga köer. Inga problem.

Det är mot denna bakgrund som jag förundras när jag stöter på svenskar som ständigt varnar om vilken “katastrof” det skulle bli med marknadshyror. “Se på Finland!”

De som räds det finska systemet har i själva verket ingen aning om hur illa ställt de har det jämfört med oss finländare. Och nästan allt de har hört om hur “hemskt” det är i Finland är fel eller vilseledande.

Bostadsbyggandet
Många påstår att marknadshyror inte ökar bostadsbyggandet. Detta är en halvsanning.

I den mån detta är sant är det bara för att statliga tvångsingrepp förbjuder lönsamt byggande. Många länder plågas av plan- och byggregler som förbjuder, fördyrar och fördröjer bostadsbyggande. Några lider därutöver av höga skatter, statligt privilegierade fackföreningar, begränsad arbetskraftsinvandring och andra statliga otyg som alla bidrar till att ytterligare försvårar bostadsbyggande.

Om man är orolig för att marknadshyrorna inte får igång bostadsbyggandet bör man, som jag, argumentera mot de statliga tvångsingrepp som ju begränsar det. Men de flesta som oärligt menar på att lagen om utbud och efterfråga inte gäller för just bostäder har inga sådana intentioner.

Allt annat lika är det så att ju friare hyrorna och bostadsbolagen desto mer byggs det. Ta Tokyo. Där bygger man så pass många bostäder att huspriserna och hyrorna är ungefär lika höga nu som för tjugo år sedan. Förklaringen är främst att man lättade på plan- och bygglagarna. Så 2018 byggde man som exempel lika många nya lägenheter i Tokyo som i New York, Los Angeles, Boston och Houston tillsammans.

Förresten måste det inte alltid byggas fler hyresbostäder. Det kan räcka långt med att delar av det befintliga beståndet av ägarbostäder börjar hyras ut. Som i Finland.

Bostadsbidrag
Många påstår att man inför marknadshyror då kommer kostnaderna för bostadsbidragen att explodera precis som de gjorde i Finland. Detta är vilseledande.

1995 fanns det 2,2 miljoner finska hushåll varav 210 000 hushåll, eller 9%, fick bostadsbidrag. 2019, före staten saboterade ekonomin med irrationella nedstängningar, fanns det 2,7 miljoner hushåll varav 380 000, eller 14%, fick bostadsbidrag. Nästan hela ökningen beror dock på en regeländring som gjorde att studenter kan från och med 2017 få allmänt bostadsbidrag. Utan regeländringen hade sannolikt siffran varit ungefär 130 000 hushåll mindre. Alltså ungefär 250 000 hushåll eller 9%. Så ökningen beror inte på att hyrorna plötsligt, 2017, hade rusat iväg och tvingat fler att söka bostadsbidrag.

Mellan 1994-2008 minskade hushållen med bostadsbidrag från 210 000 till 140 000. Två vårdnadshavare med bostadsbidrag från 60 000 till 15 000. Ensamstående med bostadsbidrag minskade från 57 000 till 39 000. Varför? Därför att det gick bra för den finska ekonomin. Trenden vände med finanskrisen 2008 som följdes av en lång utdragen lågkonjunktur. Så hur många som får bostadsbidrag beror mer på ekonomin, inte marknadshyrorna.

Allt staten subventionerar brukar bli dyrare. Den riktiga läxan är att när man inför marknadshyror bör man samtidigt ta bort bostadsbidragen. Bostadsbidraget driver nämligen upp hyrorna genom att subventionera efterfrågan. Så om det alls finns en kausalitet här är den att bostadsbidrag gör att fler behöver bostadsbidrag.

Subventionerade bostäder
Många har säkert hört att Finlands marknadshyror måste kombineras med subventionerade bostäder.

Det finns subventionerade bostäder i Finland som ransoneras ut efter behov. Dessa begränsar dock utbudet av hyresbostäder som man kan bjuda på vilket driver upp hyrorna. Vi skulle se samma sak med matpriserna om man plötsligt införde priskontroller på en del av maten. De flesta som blir utan den utransonerade och priskontrollerade maten måste bjuda på det mindre utbudet av den osubventionerad maten. På samma sätt måste de som blir utan de utransonerade hyresbostäderna bjuda på det mindre utbudet av osubventionerade hyresbostäder. Så tvärtemot vad många tror gör de subventionerade bostäderna hyrorna högre, inte lägre. (De högre hyrorna för andrahandskontrakt reflekterar samma problem i Sverige.)

Subventionerade bostäder behövs inte mer än subventionerad mat. Precis som marknaden kan producera billig mat åt massorna kan den producera billigt boende – om vi bara ger den en ärlig chans.

Marknadspriser bestäms inte av säljarnas girighet mer än av köparnas behov. Hyresvärdar som godtyckligt sätter hyror över vad folk kan betala blir utan kunder precis som bagaren som försöker sälja brödlimpor för 1000 kr. För att få kunder måste de anpassa sina priser till betalningsförmågan. Det kommer att finnas bostäder för nästan alla inkomster liksom det finns mat, kläder och smarttelefoner för nästan alla inkomster.

Höga hyror
Det sägs att hyrorna är högre i Finland än i Sverige. Men det är inte som att hyrorna i Finland är ovanligt höga. Det är snarare som att hyrorna i Sverige är ovanligt och onaturligt låga. Hyrorna i Helsingfors är nämligen inte mycket högre jämfört med huvudstäderna i andra rika länder som Danmark.

I vilket fall som helst är “låga hyror” inget egenvärde. Vad är bäst: Kraftigt subventionerad mat tillgänglig först om ett några månader eller år? Eller mat till marknadspriser som du kan köpa när som helst i vilken butik som helst?

Med artificiellt låga hyror kan man “spara pengar”. Priskontrollerna i Sovjetunionen skapade en brist på det mesta precis som priskontrollerna i Sverige skapar en brist på hyresbostäder. Sovjeterna kunde också “spara” då det knappt fanns något att köpa för pengarna.

Slutsats
Det är synd att så många medvetet eller omedvetet försöker skrämma och förvirra om Finland. För trots alla skatter och regleringar som begränsar bostadsbyggandet fungerar den fria hyressättningen ganska bra i Finland. Faktum är marknadshyror är något av det bästa med Finland.