Lafferkurvan är irrelevant

De senaste åren har Timbros chefsekonom Jacob Lundberg skrivit många upplysande artiklar om skatternas nationalekonomiska effekter. I hans senaste artikel går han igenom saker som borde vara självklara men som förvånansvärt få känner till (och ännu färre vill kännas vid): Lafferkurvan.

Lafferkurvan illustrerar sambandet mellan skattesatser och skatteintäkter. Om skattesatsen är 0% blir det av uppenbara skäl inga skatteintäkter. Om skattesatsen är 100% blir det av lika uppenbara skäl inga skatteintäkter. Så det finns en “optimal” nivå för skattesatserna.

Lundberg skrev en sak i förbifarten som fick mig att reagera: “På högerkanten låter det ofta som om alla skattesänkningar är gratis för statskassan”.

Lundberg förklarar att det finns inga belägg för att samtliga skatter är på “fel” sida av Lafferkurvan och att många inom “högern” argumenterar slarvigt och inte tycks bryr sig om det finstilta. Denna icke-objektiva inställning är därför avslöjande.

Den tragiska sanningen är att Lafferkurvans popularitet inom “högern” delvis är ett uttryck för önsketänkande dvs subjektivism. Många inom “högern” anammar Lafferkurvan därför de vill att den ska vara sann.

Av moralfilosofiska skäl vill “högern” inte göra några större nedskärningar i välfärdsstaten, än mindre börja avskaffa den. Ändå vill de sänka skatterna så mycket som möjligt. Men ofinansierade skattesänkningar måste finansieras med lån eller inflation eller både och. Lafferkurvan tycks locka med en väg ut ur dilemmat. Dynamiska effekter låter dem både ha och äta kakan.

“Högerns” fascination med att optimisera skatteintäkter antyder att man ser på individen som en statlig mjölkko. Lafferkurvans budskap är att om staten exploaterar individen “för mycket” då förlorar hon lusten att träla. Så det gäller att finna rätt nivå av statlig utsugning.

Fixeringen kring optimala skattenivåer implicerar kollektivism. En individualist skulle aldrig drömma om att individens rätt att behålla sina förtjänster skulle bero på vilken skattesats som maximerar välfärdsstatens inkomster.

En individualist säger att skatterna ska sänkas därför att rikedomarna tillhör individerna som jobbade ihop dem. Individen ska behålla så mycket av sina egna pengar som möjligt därför att de är hennes av rätt, inte av tillstånd.

Lafferkurvan är irrelevant. Det spelar ingen roll om skattesatserna är på “rätt” eller “fel” sida. Skatterna ska sänkas oavsett.

“Marknadsliberal klimatpolitik”: att straffbeskatta oskyldiga individer

Finns det en liberal “klimatpolitik”? Nej. För statens jobb är att skydda individens frihet, inte kontrollera vädret. Ändå finns det “marknadsliberaler” som vill motivera en statlig klimatpolitik som går ut på att beskatta individen för hennes koldioxidutsläpp.

Deras ursäkt för att göra så är att det finns en liberal princip som säger att den som förorenar betalar för skadan. Och på ytan låter detta rimligt. Men tar vi en närmare titt ser vi att detta resonemang inte håller.

Ja, man kan säga att det är en liberal princip att om du kan bevisa inför en domstol att du eller din egendom har skadats av föroreningar orsakade av en individ eller individer i samverkan då kan och bör du ersättas ekonomiskt för detta av de skyldiga. Men det är finns ingen liberal princip som säger att staten straffbeskattar oskyldiga individer för obevisade skador.

Jag tror inte att det går att bevisa att någon enskild individs koldioxid på 5 till 20 ton per år har skadat någon annan eller deras egendom. Jag tror inte heller att man kan hitta några individer i samverkan (företag) vars koldioxidutsläpp har skadat någon eller något.

Så på vilka grunder kan man då motivera statliga “priser” eller skatter för att tvinga individer att “bära kostnaderna” för deras föroreningar istället för att “vältra över” dem på andra?

Är “klimatförändringarna” en sådan skada som enskilda individer ska straffas för? Nej. Ingen individ kan ju rimligen hållas ansvarig för “klimatförändringarna” och rättfärdigar därför inga “marknadsliberala” klimatskatter eller liknande.

Om Sveriges samlade koldioxidutsläpp på 50 miljoner ton inte gör någon skillnad för att hejda “klimatkatastrofen” följer det att individens koldioxidutsläpp på 5 eller 20 ton gör ännu mindre skillnad. (Och vi vet att Sveriges samlade koldioxidutsläpp varken gör till eller från för även om Sveriges koldioxidutsläpp gick till noll skulle det ändå inte räcka. Det är ju mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp som måste minska med minst 80% för att bromsa “klimatförändringarna”. Därför pratar alarmisterna om globala klimatavtal och liknande.)

Att trots allt detta insistera på att staten ska straffbeskatta individer—för skador som de omöjligen kan orsaka—på grund av mänsklighetens samlade koldioxidutsläpp är lika rimligt som att, säg, straffa män för männens samlade bidrag till brottsstatistiken. Att straffa den enskilde för gruppens samlade synder går möjligen att motivera på kollektivistiska grunder, men omöjligen på individualistiska.

Yoram Hazoni vs. Upplysningen

Prager U publicerade nyligen en fruktansvärt korrupt och intellektuellt oärlig video, i vilken den konservative nationalisten Yoram Hazoni explicit vänder sig mot Upplysningens ideal—förnuft, lycka och frihet. I denna diskussion går Onkar Ghate, Greg Salmieri och Yaron Brook grundligt igenom alla fantastiska förvrängningar och lögner som Hazoni gör sig skyldig till i sin iver att […]

Elan Journo om “The Virtue of Nationalism”

Om du följer samhällsdebatten, då har du säkert hört talas om Yoram Hazonys nya bok The Virtue of Nationalism. Jag har inte läst den och har just nu ingen tid (eller lust) att läsa den. Lyckligtvis har ARIs Elan Journo läst boken och enligt honom är Hazonys nationalism (tvärtemot vad författaren säger) fundamentalt oförenligt med principen om individens frihet. Om Journo har rätt, då är det svårt att se vad som är så himla bra med nationalismen. Ett utdrag:

Hazony offers his narrow, unambitious conception of nationalism as the basis for a peaceful, stable political world order, but in fact it unavoidably sets the stage for conflict. His argument depends on an underlying philosophic view that pushes aside the crucial faculty — reason — that makes peaceful coexistence possible.

One inheritance from the Age of Enlightenment is the recognition in political thought of the individual as a rational being. It is reason that enables people to reach objective truth, grounded in observable fact, which everyone can come to recognize. That’s what enables us to communicate ideas and resolve disagreements through persuasion, rather than physical force. The principle of individual rights — itself a universal truth — is a recognition that each of us is a rational being and must be left free to set our own path in life according to our own best judgment. Politically, this principle endorses only persuasion as the means of resolving disputes and it bars the initiation of force from human life.

But Hazony repudiates this Enlightenment view of individuals as sovereign and capable of using reason to attain truths about the world. Instead, he writes, “no human being, and no group of human beings, possesses the necessary powers of reason and the necessary knowledge to dictate the political constitution that is appropriate for all mankind.” For him, it’s a mistake to think of the principle of individual rights as a universal political truth. It is rather a “cultural inheritance of certain tribes and nations.”

Ni kan nog se vart detta är på väg, men jag rekommenderar er ändå att läsa hela artikeln här.

Ayn Rand om separationen mellan stat och kyrka

Ayn Rand är kanske mest känd för hennes samhällsfilosofi. Om man vet något om Ayn Rand, då vet man säkert att hon förespråkade laissez-faire kapitalism. Varför? En del av svaret går att finna i detta citat:

When I say “capitalism,” I mean a full, pure, uncontrolled, unregulated laissez-faire capitalism—with a separation of state and economics, in the same way and for the same reasons as the separation of state and church.

Notera vad Ayn Rand säger: staten bör skiljas från ekonomin på samma sätt och av samma anledning som den en gång skildes från kyrkan.

“Samma anledning”? Vilken anledning är det? Och vad har egentligen seperationen mellan stat och kyrka med ekonomin att göra?

För att verkligen förstå djupet och vidden av allt detta, måste man först förstå principen bakom yttrandefriheten samt Upplysningstänkarnas argument för att skilja stat och kyrka. För detta ändamål rekommenderar jag alla rationella individualister att lyssna på detta samtal mellan Elan Journo och Onkar Ghate.

Därför bör rationella individualister fira nationaldagen

Finns det goda skäl för att fira Sveriges nationaldag? Finns det rationella skäl för svenskar att vara stolta över Sverige? Mitt svar är: Ja, det finns många goda, rationella skäl för svenskar att vara stolta över Sverige som land och att därför fira dess existens och framgångar.

För att se varför måste man, som vanligt, etablera en standard, en värdemätare eller måttstock, enligt vilken vi på rationella grunder kan motivera nationaldagsfirandet.

Som en anhängare av objektivismen, Ayn Rands filosofi, är min standard för värde och icke-värde, rätt och fel, gott och ont, osv., människans liv. Vilket mer konkret betyder att det som främjar den enskilde människans långsiktiga blomstrande, i kropp och själ, är det goda—det som hämmar detsamma är det onda.

Enligt människans liv som standard är inte bara sådant som välstånd, hälsa, vänner, kärlek, underhållning, konst, osv., viktiga livsbejakande värden. Enligt denna standard är också förnuftet som sådant, människans förmåga att tänka logiskt och abstrakt, och dess livsbefrämjande frukter—vetenskap, teknik, industri och välstånd såväl som den enskilde individens sociala existensvillkor—frihet—som grundläggande livsbefrämjande värden.

Objektivismen står alltså för individualismen, vilket i samhällsfilosofiska sammanhang betyder principen om individens rättigheter dvs principen om individens frihet.

Enligt individualismen är en nation värd att beundra, fira och att vara stolt över i den mån den enskilde individen åtnjuter friheten att tänka och skapa; sträva efter sin egen lycka; förverkliga sina drömmar; skapa sig själva ett produktivt och meningsfullt liv.

Om man studerar historia, då kommer man att se att i den mån principen om individens frihet erkänns och respekteras, blir ett land—och individerna som utgör landet—också framgångsrika. De länder som har åstadkommit mest, och som följaktligen är de bästa länderna att födas och leva i, är de som har varit mest konsekventa med att erkänna och respektera individens frihet.

Den som kan historia vet att de värden som jag räknar upp ovan är också de värden som definierade Förnuftets tidsålder—Upplysningstiden.

I slutet av 1700-talet omfamnade Sveriges främsta intellektuella, Upplysningens ideal som förnuft, vetenskap, teknik och frihet. De förstod att förnuftet är individens själsförmögenhet. Individen är alltså förmögen att vägledas av förnuftet och förtjänar därför friheten att använda sitt förnuft.

Under slutet av 1700-talet och genom hela 1800-talet befriades, sakta men säkert, individen mer och mer. Individens rätt till tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, avtalsfrihet, näringsfrihet, handelsfrihet, rörelsefrihet, osv., mer eller mindre erkändes och respekterades. Upplysningens (implicita) samhällsfilosofi var alltså individualismen. (Jag nämner detta för att poängtera att man på rationella grunder kan och bör vara stolt över att våra förfäder var rationella nog att omfamna Upplysningens ideal och omsätta dem i praktiken. Detta är nämligen en absolut förutsättning för att Sverige blev och ännu är så framgångsrikt.)

Enligt individualismen har staten bara en moraliskt försvarbar funktion och det är att skydda individens rättigheter—rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Vilket betyder, individens frihet. Så när det kommer till att bedöma huruvida ett land, eller en stat, är bra eller dålig, osv., då är frihet den viktigaste indikatorn. Enligt individualismen är, följaktligen, sådana saker som t ex välfärdsstaten ingen rationell anledning att fira Sveriges eller, för den delen, något annat lands existens och framgångar. Tvärtom då välfärdsstaten utgör ett fundamentalt brott mot principen om individens frihet.

Som institution utgör välfärdsstaten ett tvångsingrepp som stoppar individen från att handla i enlighet med sitt rationella omdöme eller också tvingar henne att handla i strid med det. Välfärdsstaten gör individen till en deltidsslav. Staten skapar inga värden. Det är ingen produktiv institution. Så det enda sättet staten kan förse några med “gratis” vård, skola och omsorg eller olika bidrag och subventioner, är genom att tvinga andra att jobba ihop detta åt andra. Men att tvingas jobba (om än “bara” deltid) för att försörja andra andra med värden är slaveri (om än “bara” deltidsslaveri). Jag tror att det var Isabel Paterson som påpekade att den enes subventionerade bröd är den andres slaveri. Det finns, som Ayn Rand har påpekat, ingen “rätt” till värden som vård, skola och omsorg, eller “ekonomisk trygghet” då det inte finns någon rätt att förslava andra. Välfärdsstaten är därför, enligt individualismen, en omoralisk institution. Det är en skam för Sverige, och alla andra länder som har en.

Enligt individualismen beror en nations existensrätt, inklusive dess självbestämmanderätt, på dess vilja och förmåga att erkänna och respektera individens frihet. Det finns ingen rätt att kränka individens rättigheter. Så ett land som inte ens erkänner individens rättigheter och som därför metodiskt kränker desamma, saknar existensberättigande. I praktiken betyder detta att diktaturer saknar existensberättigande och kan inte göra några som helst legitima anspråk på “självbestämmande”. (För detaljer läs Ayn Rands essä “Collectivized ‘Rights’”.)

Sverige är ett typiskt västerländskt land. Därför förtjänar Sverige—liksom länder som Finland, USA, Japan och Israel—inte bara att existera, utan också att beundras och bejakas i den mån de omfamnade och ännu omfamnar Upplysningens ideal: förnuft, vetenskap, teknik, industri och individens frihet.

I den mån de gör detta, är detta också något som vilken rationell, livsbejakande och frihetsälskande människa kan känna nationell stolthet över. Och att man hade turen att födas i eller också få chansen att leva i ett typiskt västerländskt land där individen, ur ett historiskt och globalt perspektiv, ändå åtnjuter så mycket frihet som hon faktiskt gör, är något som man kan och bör vara riktigt glad för.

Nej, länder som Sverige är inte perfekta. Den svenska staten är tyvärr en inkonsekvent beskyddare av individens frihet. Men man måste, som sagt, ha ett historiskt och globalt perspektiv för att ändå förstå hur otroligt bra så gott som samtliga västerländska länder är på denna punkt.

Man kan inte som många libertarianer tenderar att göra, säga att eftersom länder som Sverige har en välfärdsstat eller några andra statliga tvångsingrepp, är Sverige inte bättre än t ex Iran och Nordkorea. För att göra en rättvis bedömning måste man, som sagt, se detta utifrån ett historiskt och globalt perspektiv.

Det är en avgörande skillnad på länder som inkonsekvent beskyddar individens frihet och länder som (av filosofiska skäl) helt förnekar värdet av frihet och därför konsekvent bryter mot principen om individens rättigheter. De som flyr från t ex Saudiarabien, Venezuela eller Nordkorea kan vittna om skillnaden.

En annan sak som jag vill påpeka här är att nästan allt jag har sagt här tillämpas på så gott som samtliga västerländska länder, inklusive många länder i Sydostasien. Det beror på att Upplysningens ideal är unikt västerländska. De rotade sig först i Västeuropa. Och vad gäller USA, låt mig citera Leonard Peikoff:

Since the golden age of Greece, there has been only one era of reason in twenty-three centuries of Western philosophy. During the final decades of that era, the United States of America was created as an independent nation. This is the key to the country—to its nature, its development, and its uniqueness: the United States is the nation of the Enlightenment. (The Ominous Parallels.)

I den mån dessa distinkta västerländska idéer och värden har spritt sig och omfamnats, om än i varierande grad, har andra länder blivit västerländska. Jag tänker t ex på Japan och Sydkorea.

Det finns inget nödvändigt kollektivistiskt, tribalistiskt eller rasistiskt med att fira nationaldagen. Det beror helt och hållet på vilka grunder du väljer att fira. Att fira sitt lands existens bara för att du råkade hamna just här är inga goda skäl. Att vara stolt över sin nations påstådda framgångar, utan någon som helst förståelse för dess natur eller orsaker, är knappast rationellt. Att ens överväga att fira ett land som är väsentligen ofritt och ociviliserat, där individens liv är inget värt och hennes frihet obefintlig, endast för att man ha råkar leva där, är värre än irrationellt; det är obscent och sjukt. Det finns t ex ingen som helst anledning att fira Saudiarabiens eller Venezuelas nationaldag.

Västerländska länder är, enligt alla tillgängliga objektiva indikationer, ur ett historiskt och globalt perspektiv de allra friaste och just precis därför också de allra rikaste. Det är de länder där människor har de absolut bästa förutsättningarna för att blomstra. Det är alltså de länder som, enligt människans liv som standard, är de allra bästa. Och det är ur detta perspektiv som rationella individualister i länder som Sverige, Finland, England, Amerika, Japan, Israel och många fler—inte bara kan vara stolta utan också extremt glada över att de föddes i eller lever i något av dessa länder.

Patriotism och nationell stolthet måste förtjänas. Och som jag har visat här finns det grunder för rationella individualister att vara riktigt glad att man lever i ett typiskt västerländskt land som t ex Sverige eller Israel. Det finns goda, individualistiska grunder för att på att ordentligt fira västerländernas nationaldagar.

AynRandCon 2019—en kort rapport

Den 15 februari åkte jag till AynRandCon i Prag. AynRandCon var en succé med fler än 450 deltagare från mer än 40 länder. Det var otroligt roligt att delta och delvis sponsra denna konferens som förenade så många ungdomar. Inte minst med tanke på att många kom ifrån det tribalistiska och därför länge krigshärjade Balkan.

Det som gör detta än mer fascinerande, för att inte säga inspirerande, är att det som förenade oss var inte någon primitiv, konkretbunden tribalism utan dess motsats: rationella, abstrakta övertygelser. Det var som om AynRandCon, för en kort stund, hade skapat en mini-smältdegel mitt i Europa—denna annars så tribalistiska kontinent.

Konferensens tema var “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Det vill säga, hur kan vi leva som individualister i en tid då så många filosofiska krafter försöker knuffa in oss i ett kollektivistiskt tänkande och tribalistiskt beteende.

ARIs interna filosof Onkar Ghate inledde konferensen med en föreläsning om hur man ska förstå tribalismen, inklusive en del av dess mindre uppenbara uttryck. Han pratade också om hur tribalismen står i stark kontrast till dess motsats: individualismen. Han pratade också om dess filosofiska orsaker, som Ayn Rand först identifierade redan 1977 i sitt Ford Hall Forum-tal “Global Balkanization”, nämligen (den kantianska) irrationalismen och kollektivismen.

Andra höjdpunkter var Greg Salmieris föreläsning om hur ett individualistiskt samhälle ser ut, och Ben Bayers föreläsning om kopplingen mellan å ena sidan fri vilja och individualism och å andra sidan determinism och kollektivism. Yaron Brooks tal om hur USA har blivit mer tribalistisk de senaste decennierna var också ganska bra:

Flemming Rose, den danske yttandefrihetskämpen, och Douglas Murray, mest känd för sin bok The Strange Death of Europe, dök förresten också upp på ett par paneler. Jag tyckte inte att panelerna var lika intressanta som föreläsningarna, men då jag inte hade memorerat konferensens program var det ändå en rolig överraskning att få se dessa omtalade herrar.

Vid VIP-middagen fick vi också, för första gången, se ARIs nya app: Ayn Rand University. Detta är en av de bästa grejerna ARI någonsin har gjort. Nu kan man äntligen lyssna på oräkneliga timmar av material av Ayn Rand, Leonard Peikoff, Harry Binswanger, Onkar Ghate, Greg Salmieri, Tara Smith, med flera, på sin smarttelefon. Och allt är självklart helt gratis. Det har aldrig varit enklare att verkligen studera objektivismen på djupet. Appen finns tillgänglig för iOS och Android.

ARI planerar redan inför nästa AynRandCon och såvida ingen naturkatastrof eller liknande hejdar mig, kan ni kallt räkna med att jag kommer att vara där igen. Vem vet? Kanske vi ses då.

$ $ $

Vill du veta mer om tribalism, individualism och Ayn Rands syn på saken? Här kommer då en kort guide för självstudier.

Börja med att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föreläsning “Global Balkanization”:

Lyssna sedan på Ben Bayer och Aaron Smiths diskussion om samma föredrag:

Sedan kan jag också rekommendera er att läsa eller lyssna på Ayn Rands Ford Hall Forum-föredrag “A Nation’s Unity”:

Och sedan komplettera detta med Onkar Ghate och Ben Bayers diskussion här:

#Januariöverenskommelsen vs. individens frihet

Jag har nu läst utkastet till den sakpolitiska överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet. Och som en extrem dvs konsekvent individualist är jag knappast nöjd.

Jag tänker inte säga vad jag tycker om att Centerpartiet och Liberalerna (som utger sig för att vara liberala) tänker tjäna som stödpartier åt en S+MP-regering. Jag tänker inte ödsla tid åt att gissa om vad V och S har kommit överens om. Jag kommer inte heller att spekulera kring värdet av en massa utlovade utredningar.

Istället tänker jag bedöma januariöverenskommelsen (JÖK) utifrån ett, i den svenska samhällsdebatten, totalt främmande perspektiv, nämligen principen om individens rättigheter dvs individens frihet.

Så frågan är: Kommer JÖK att öka individens frihet? Eller inte?

JÖK har några bra dvs liberala idéer. Till exempel att avskaffa värnskatten, rucka på arbetsrätten och luckra på hyresregleringen. Men det finns också en massa riktigt dåliga dvs anti-liberala idéer. Och frågan är vad, om något, som väger över.

De allra värsta punkterna—med individens frihet som måttstock—består av så kallad miljöpolitik. Så gott som allt som går kallas för “miljöpolitik” kränker individens rättigheter och är därför anti-liberalt.

Nej, det finns ingen rätt att skada andras egendom eller hälsa med till exempel skadliga utsläpp. Enligt individualismen är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Varken mer eller mindre. Så det finns ett argument för lagar som t ex begränsar eller förbjuder skadliga utsläpp. Men detta är inte vad “miljöpolitik” går ut på.

För att se varför måste man först förstå att “miljöpolitiken” vilar på miljörörelsens föreställning att naturen är “helig”. “Naturen” (“miljön”, “planeten”, “den biologiska mångfalden”, etc.) har nämligen, enligt miljörörelsens chefsideologer, ett egenvärde dvs ett värde av, i och för sig själv—alltså helt oberoende av ett värderande subjekt som du och jag.

Enligt miljörörelsen är måttstocken för gott och ont “det som skyddar naturen från människan, inte naturen för människan”. Det onda är “människans påverkan på naturen“, varför det goda är “det som minimerar människans påverkan på naturen”.

Miljörörelsens måttstock har inte bara livsfientliga implikationer; den har dessutom frihetsfientliga. Varför? Därför att människor måste exploatera naturen för att kunna leva och blomstra. Det finns alltså inget människor kan eller måste göra för att överleva utan att “påverka” naturen. Staten bör därför ta till tvång och våld för att minska människans påverkan dvs för att stoppa enskilda människor från att göra vad de måste för att leva och blomstra. Då allt vi gör påverkar naturen, kan och bör allt vi gör också kontrolleras av staten. Miljörörelsen är således en totalitär rörelse.

C, L, S och MP vill—i enlighet med miljörörelsens livs- och frihetsfientliga perspektiv—införa, bevara eller förvärra en lång rad skadliga, statliga tvångsingrepp för att åstadkomma en så kallad klimatomställning. Det (verklighetsfrånvända) målet är att göra Sverige till “världens första fossilfria välfärdsland”.

Det handlar om att diktera och styra över individens liv genom att införa och höja “miljöskatter”, statliga subventioner för “förnybar energi”, statliga subventioner för att skydda “värdefull natur”, subventionera “den biologiska mångfalden”, etc., etc., etc. Det handlar alltså om att tvinga individen att offra sitt liv, välbefinnande och sin frihet för “klimatets” skull.

Även om du verkligen tror att “klimatförändringarna” utgör ett hot mot individers rättigheter, varför staten kanske borde och kunde göra något åt saken, är “miljöpolitik” ändå oförenlig med individens frihet (och rättvisan) och därför moraliskt och politiskt oförsvarbar. Ta till exempel ett anti-liberalt förslag som C och L nu ställer sig bakom: flygskatten.

Att med miljöskatter och andra statliga kontroller begränsa individens frihet att flyga med anledning av “klimatförändringar” som ska orsakas av mänsklighetens samlade utsläpp av så kallade växthusgaser, är att straffa individen för något som hon omöjligen kan vara skyldig till. Det beror på att den enskilde individens bidrag till “klimatet” är försumbart.

Detta är något som alla är överens om. Ja, till och med de mest dogmatiska klimatalarmisterna. Det är därför de hysteriskt skriker om att vi måste tvinga ned mänsklighetens samlade förbränning av fossila bränslen med minst 80% för att överhuvudtaget ha en chans att “rädda klimatet”. Om så, då följer det logiskt att den enskilde individens koldioxidutsläpp varken gör till eller från.

Eller för att uttrycka samma poäng på ett annat sätt: Om hela Sveriges samlade koldioxidutsläpp inte gör någon skillnad för “klimatet”, då följer det att ingen enskild individs koldioxidutsläpp gör någon skillnad eftersom inga individer som släpper ut lika mycket koldioxid som hela Sverige.

Så om den enskildes koldioxidutsläpp är försumbart (vilket den är), då finns det inget liberalt argument för sådana anti-liberala åtgärder som t ex flygskatten. (Vad som inte är obetydligt är hur mycket bättre människors liv är tack vare flyget. Sanningen är att flyget förbättrar människans miljö.)

Det går inte att försvara anti-liberal miljöpolitik på individualistiska grunder. Det går bara att försvara den på kollektivistiska. Notera att de gröna vill straffa, tygla och offra individens frihet för… För vad? Inte för dina påstådda synder, utan för mänsklighetens samlade synder. Men att straffa, tygla och offra individen frihet att t ex resa med flyg för en påstådd “klimatpåverkan” som hon inte ens i teorin kan vara skyldig till bara för att hon är en del av mänskligheten, är att resonera som en kollektivist, inte individualist.

Så för att sammanfatta. JÖK är fullproppad med anti-liberal miljöpolitik. Därför är jag rädd för att JÖK leder till att individens frihet minskar, inte ökar. Jag är också rädd för att de liberaler som är positiva till JÖK inte ser den gröna, totalitära skog som växer mitt framför ögonen på dem.

Ayn Rand Student Conference Europe 2019

Den 15-17 februari arrangeras Ayn Rand Student Conference (ARCON) Europe 2019 i Prag, Tjeckien. Temat för konferensen är “individualism i en tribalistisk tidsålder”. Om du är ett fan av Ayn Rands verk och idéer, då är detta ett utmärkt tillfälle för att ta del av fina talare såväl som träffa många likasinnade från hela Europa och ja, sannolikt hela världen.

Jag känner många som länge har funderat på att besöka Objectivist Summer Conference (OCON) i USA, men de har inte haft råd på grund av alla höga skatter som de tvingas betala. Men nu finns det knappast några ursäkter längre: att resa till vackra Prag för ARCON Europe 2019 är ganska billigt och med flyget är det dessutom snabbt och smidigt.

Här kommer en beskrivning:

Increasingly, our culture pushes us to view ourselves as passive members of one group or another. What matter, we’re told, are not the choices we make or the actions we take as individuals, but our ethnicity, our gender, our inherited “privilege” or lack thereof.

In politics, people care less and less about ideas and principles, and more and more about exhibiting uncritical loyalty to the party and defending “our side” while attacking “the other.”

Philosophers and psychologists tell us that free will is a myth and that we should look to biology, neuroscience, and evolutionary psychology for the deterministic causes of our behavior.

In her novel The Fountainhead (and in her other writings), Ayn Rand challenges the doctrines of collectivism and introduces a radically new conception of individualism. She rejects the tribal mindset at its deepest roots and offers a vision of human existence in which we are not interchangeable members of some collective, but sovereign, independent individuals, whose true interests align.

Join the Ayn Rand Institute at our first ever European conference AynRandCon Europe, February 15 to 17 in Prague, the Czech Republic. At AynRandCon Europe, we will celebrate the 75th anniversary of the publication of Ayn Rand’s novel The Fountainhead and its timeless, crucial theme of “individualism versus collectivism, not in politics, but in man’s soul.”

För detaljer läs mer här.

Låt er inte luras av konferensens namn: alla är välkomna, unga som gamla. Men om du råkar vara en student då får du generösa rabatter samt en möjlighet att söka till stipendier som hjälper dig att täcka resekostnader.

Självklart kommer jag att vara där—och jag ser fram emot att träffa er!

Så vad väntar ni på? Gör er själva en självisk tjänst och registrera er för ARCON Europe redan idag!