Finns det goda skäl för att fira Sveriges nationaldag? Finns det rationella skäl för svenskar att vara stolta över Sverige? Mitt svar är: Ja, det finns många goda, rationella skäl för svenskar att vara stolta över Sverige som land och att därför fira dess existens och framgångar.

För att se varför måste man, som vanligt, etablera en standard, en värdemätare eller måttstock, enligt vilken vi på rationella grunder kan motivera nationaldagsfirandet.

Som en anhängare av objektivismen, Ayn Rands filosofi, är min standard för värde och icke-värde, rätt och fel, gott och ont, osv., människans liv. Vilket mer konkret betyder att det som främjar den enskilde människans långsiktiga blomstrande, i kropp och själ, är det goda—det som hämmar detsamma är det onda.

Enligt människans liv som standard är inte bara sådant som välstånd, hälsa, vänner, kärlek, underhållning, konst, osv., viktiga livsbejakande värden. Enligt denna standard är också förnuftet som sådant, människans förmåga att tänka logiskt och abstrakt, och dess livsbefrämjande frukter—vetenskap, teknik, industri och välstånd såväl som den enskilde individens sociala existensvillkor—frihet—som grundläggande livsbefrämjande värden.

Objektivismen står alltså för individualismen, vilket i samhällsfilosofiska sammanhang betyder principen om individens rättigheter dvs principen om individens frihet.

Enligt individualismen är en nation värd att beundra, fira och att vara stolt över i den mån den enskilde individen åtnjuter friheten att tänka och skapa; sträva efter sin egen lycka; förverkliga sina drömmar; skapa sig själva ett produktivt och meningsfullt liv.

Om man studerar historia, då kommer man att se att i den mån principen om individens frihet erkänns och respekteras, blir ett land—och individerna som utgör landet—också framgångsrika. De länder som har åstadkommit mest, och som följaktligen är de bästa länderna att födas och leva i, är de som har varit mest konsekventa med att erkänna och respektera individens frihet.

Den som kan historia vet att de värden som jag räknar upp ovan är också de värden som definierade Förnuftets tidsålder—Upplysningstiden.

I slutet av 1700-talet omfamnade Sveriges främsta intellektuella, Upplysningens ideal som förnuft, vetenskap, teknik och frihet. De förstod att förnuftet är individens själsförmögenhet. Individen är alltså förmögen att vägledas av förnuftet och förtjänar därför friheten att använda sitt förnuft.

Under slutet av 1700-talet och genom hela 1800-talet befriades, sakta men säkert, individen mer och mer. Individens rätt till tankefrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, avtalsfrihet, näringsfrihet, handelsfrihet, rörelsefrihet, osv., mer eller mindre erkändes och respekterades. Upplysningens (implicita) samhällsfilosofi var alltså individualismen. (Jag nämner detta för att poängtera att man på rationella grunder kan och bör vara stolt över att våra förfäder var rationella nog att omfamna Upplysningens ideal och omsätta dem i praktiken. Detta är nämligen en absolut förutsättning för att Sverige blev och ännu är så framgångsrikt.)

Enligt individualismen har staten bara en moraliskt försvarbar funktion och det är att skydda individens rättigheter—rätten till liv, frihet, egendom och att sträva efter lycka. Vilket betyder, individens frihet. Så när det kommer till att bedöma huruvida ett land, eller en stat, är bra eller dålig, osv., då är frihet den viktigaste indikatorn. Enligt individualismen är, följaktligen, sådana saker som t ex välfärdsstaten ingen rationell anledning att fira Sveriges eller, för den delen, något annat lands existens och framgångar. Tvärtom då välfärdsstaten utgör ett fundamentalt brott mot principen om individens frihet.

Som institution utgör välfärdsstaten ett tvångsingrepp som stoppar individen från att handla i enlighet med sitt rationella omdöme eller också tvingar henne att handla i strid med det. Välfärdsstaten gör individen till en deltidsslav. Staten skapar inga värden. Det är ingen produktiv institution. Så det enda sättet staten kan förse några med “gratis” vård, skola och omsorg eller olika bidrag och subventioner, är genom att tvinga andra att jobba ihop detta åt andra. Men att tvingas jobba (om än “bara” deltid) för att försörja andra andra med värden är slaveri (om än “bara” deltidsslaveri). Jag tror att det var Isabel Paterson som påpekade att den enes subventionerade bröd är den andres slaveri. Det finns, som Ayn Rand har påpekat, ingen “rätt” till värden som vård, skola och omsorg, eller “ekonomisk trygghet” då det inte finns någon rätt att förslava andra. Välfärdsstaten är därför, enligt individualismen, en omoralisk institution. Det är en skam för Sverige, och alla andra länder som har en.

Enligt individualismen beror en nations existensrätt, inklusive dess självbestämmanderätt, på dess vilja och förmåga att erkänna och respektera individens frihet. Det finns ingen rätt att kränka individens rättigheter. Så ett land som inte ens erkänner individens rättigheter och som därför metodiskt kränker desamma, saknar existensberättigande. I praktiken betyder detta att diktaturer saknar existensberättigande och kan inte göra några som helst legitima anspråk på “självbestämmande”. (För detaljer läs Ayn Rands essä “Collectivized ‘Rights’”.)

Sverige är ett typiskt västerländskt land. Därför förtjänar Sverige—liksom länder som Finland, USA, Japan och Israel—inte bara att existera, utan också att beundras och bejakas i den mån de omfamnade och ännu omfamnar Upplysningens ideal: förnuft, vetenskap, teknik, industri och individens frihet.

I den mån de gör detta, är detta också något som vilken rationell, livsbejakande och frihetsälskande människa kan känna nationell stolthet över. Och att man hade turen att födas i eller också få chansen att leva i ett typiskt västerländskt land där individen, ur ett historiskt och globalt perspektiv, ändå åtnjuter så mycket frihet som hon faktiskt gör, är något som man kan och bör vara riktigt glad för.

Nej, länder som Sverige är inte perfekta. Den svenska staten är tyvärr en inkonsekvent beskyddare av individens frihet. Men man måste, som sagt, ha ett historiskt och globalt perspektiv för att ändå förstå hur otroligt bra så gott som samtliga västerländska länder är på denna punkt.

Man kan inte som många libertarianer tenderar att göra, säga att eftersom länder som Sverige har en välfärdsstat eller några andra statliga tvångsingrepp, är Sverige inte bättre än t ex Iran och Nordkorea. För att göra en rättvis bedömning måste man, som sagt, se detta utifrån ett historiskt och globalt perspektiv.

Det är en avgörande skillnad på länder som inkonsekvent beskyddar individens frihet och länder som (av filosofiska skäl) helt förnekar värdet av frihet och därför konsekvent bryter mot principen om individens rättigheter. De som flyr från t ex Saudiarabien, Venezuela eller Nordkorea kan vittna om skillnaden.

En annan sak som jag vill påpeka här är att nästan allt jag har sagt här tillämpas på så gott som samtliga västerländska länder, inklusive många länder i Sydostasien. Det beror på att Upplysningens ideal är unikt västerländska. De rotade sig först i Västeuropa. Och vad gäller USA, låt mig citera Leonard Peikoff:

Since the golden age of Greece, there has been only one era of reason in twenty-three centuries of Western philosophy. During the final decades of that era, the United States of America was created as an independent nation. This is the key to the country—to its nature, its development, and its uniqueness: the United States is the nation of the Enlightenment. (The Ominous Parallels.)

I den mån dessa distinkta västerländska idéer och värden har spritt sig och omfamnats, om än i varierande grad, har andra länder blivit västerländska. Jag tänker t ex på Japan och Sydkorea.

Det finns inget nödvändigt kollektivistiskt, tribalistiskt eller rasistiskt med att fira nationaldagen. Det beror helt och hållet på vilka grunder du väljer att fira. Att fira sitt lands existens bara för att du råkade hamna just här är inga goda skäl. Att vara stolt över sin nations påstådda framgångar, utan någon som helst förståelse för dess natur eller orsaker, är knappast rationellt. Att ens överväga att fira ett land som är väsentligen ofritt och ociviliserat, där individens liv är inget värt och hennes frihet obefintlig, endast för att man ha råkar leva där, är värre än irrationellt; det är obscent och sjukt. Det finns t ex ingen som helst anledning att fira Saudiarabiens eller Venezuelas nationaldag.

Västerländska länder är, enligt alla tillgängliga objektiva indikationer, ur ett historiskt och globalt perspektiv de allra friaste och just precis därför också de allra rikaste. Det är de länder där människor har de absolut bästa förutsättningarna för att blomstra. Det är alltså de länder som, enligt människans liv som standard, är de allra bästa. Och det är ur detta perspektiv som rationella individualister i länder som Sverige, Finland, England, Amerika, Japan, Israel och många fler—inte bara kan vara stolta utan också extremt glada över att de föddes i eller lever i något av dessa länder.

Patriotism och nationell stolthet måste förtjänas. Och som jag har visat här finns det grunder för rationella individualister att vara riktigt glad att man lever i ett typiskt västerländskt land som t ex Sverige eller Israel. Det finns goda, individualistiska grunder för att på att ordentligt fira västerländernas nationaldagar.