Det liberala alternativet till tvångsnedstängningen

Många säger att Sverige, Folkhälsomyndigheten, och Anders Tegnell gör ett dåligt jobb när det kommer till att hantera Coronasmittan. Som bevis påpekar de om och om igen att Corona har skördat fler liv i Sverige än i de nordiska grannländerna. Därför menar de att Sverige borde ha gjort som de nordiska grannländerna och tvångsnedstängt ekonomin—och därmed våra liv. Jag håller inte med. Jag anser att även om tvångsnedstängningen skulle minimera antalet döda vore den fel.

Jag kommer inte spekulera kring om tvångsnedstängningarna är orsaken till att Sveriges grannar har färre Corona-offer. Men oavsett hur det är med den saken så var det inte därför tvångsnedstängningen infördes.

Syftet var inte att stoppa smittan och rädda liv utan att “platta ut kurvan” för att på så sätt undvika en överbelastning av sjukvården.

Men även om man tror att en tvångsnedstängning skulle minska det totala antalet döda är det i sig själv inget bra argument för tvångsnedstängningen. Dels för att många länder stängde ned såg ganska många dödsoffer och dels för att några länder som inte stängde ned såg betydligt färre dödsoffer. Så allt detta tjat om att Sverige borde ha tvångsnedstängt precis som Danmark, Finland och Norge bygger inte på fakta.

Detta tjat blir ännu konstigare om man kommer ihåg att de flesta svenska dödsfallen har skett i äldreboenden—en grupp som vi lätt kan skydda utan att behöva att med tvång stänga ned ekonomin.

Vi måste inte krossa ekonomin bara för att skona farmor. Att Sverige har misslyckats med att skydda farmor beror inte på att den svenska staten vägrade bruka tillräckligt med våld och tvång för att krossa ekonomin, och förstöra människors liv, utan snarare på att våra politiker som är helt ansvariga för äldrevården är inkompetenta.

Men även om tvångsnedstängningen i Danmark, Finland och Norge skulle lyckas med att minimera det totala antalet döda vore det ändå inte rätt att tvångsnedstänga ekonomin. I ett fritt samhälle är det inte statens uppgift att skydda oss mot naturen, utan mot initierandet av fysiskt våld och tvång.

Ja, staten kan och bör stoppa människor från att medvetet riskera att smitta andra med farliga sjukdomar. Är man sjuk i Corona, och man vet det, då bör man stanna hemma. Och gör man inte det frivilligt då bör staten sätta dig i karantän. Man har ingen rätt att medvetet hota andra individers rättigheter. I ett fritt samhälle kan inte staten sätta friska och därmed helt ofarliga i karantän. Ändå är detta vad en tvångsnedstängning går ut på.

Statens uppgift är att skydda individens frihet, inte förverkliga en generell ”nollvision” genom att minimera antalet som dör av naturliga orsaker, inklusive sjukdomar. Bara om man medvetet eller omedvetet låter denna premiss smugglas in kan man, som “liberal” eller “borgerlig” få för sig att det är statens funktion att ”för vårt eget bästa” med jämna mellanrum förbjuda allt som kan vara farligt och tvångsnedstänga ekonomin genom att låsa in oss i våra hem.

Några säger att tvångsnedstängningen är fel eftersom det nästan bara är äldre som dör och att detta egentligen är en välsignelse för många av de äldre och för Samhället. Andra säger att om Corona nästan bara drabbade barn och unga då skulle vi säkert ha krävt en tvångsnedstängning för länge sedan.

Enligt detta anti-liberala resonemang ska staten—beroende på hur den utilitaristiska nyttokalkylen ser ut—få bestämma vem som ska leva och vem som ska dö. Det är skrämmande att så många tycker sig ha rätten att leka med andra människors liv och att med tvång bestämma vem som ska offras för vem. Det är läskigt att se så många som brukar beskriva sig själva som liberaler komma med sådana här utilitaristiska dvs kollektivistiska resonemang.

Enligt ett liberalt perspektiv är statens uppgift att skydda individens rättigheter. Och det betyder samtliga individers frihet. Bara en kollektivist skulle fantisera om vem som ska få leva eller dö eftersom det vore “bäst” för samhället.

Sverige gjorde inte fel i att vägra en tvångsnedstängning. Nej, Sverige gjorde och gör fel eftersom man inte försöker säkra individens rättigheter med en liberal smittohanteringspolitik. Vilket här betyder: testa, spåra, isolera.

Alternativet står inte bara mellan en påtvingad nedstängning som i Danmark, Finland och Norge eller frivillig nedstängning som i Sverige. Detta är bara två falska oliberala alternativ. Nej, det liberala alternativet är, som sagt, att testa, spåra, isolera. Taiwans smittohantering är inte perfekt men den är mer liberal än de nordiska smittohanteringen–och just därför sannolikt mer framgångsrik.

Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik kan de friska leva och jobba. Sakta men säkert skulle livet kunna återgå till det vanliga. Med en liberal, rättighetsrespekterande smittohanteringspolitik behöver vi inte välja mellan individens liv, frihet och ekonomi.

Anders Lindberg klandrar marknaden för välfärdsstatens misslyckande

För ett par dagar sedan skrev Aftonbladets Anders Lindberg en typisk kolumn i vilken han argumenterar för att “Nyliberalismens idéer fungerade inte när krisen faktiskt kom. Marknaden var inte överlägsen politiken”.

Hur kommer han fram till detta? Vad är det för konkreta “bevis” som Lindberg kommer med för att bevisa att “marknaden” och “nyliberalismen” inte fungerar? Han påstår att vår beredskap brast eftersom den var “avreglerad, privatiserad och slimmad in på bara benen”:

Medicinlager? De försvann med apoteksavregleringen.
IVA-platser? Bara drygt 500.
Lager av skyddsmaterial? Nix.

Låt mig gå igenom detta i tur och ordning.

För det första bör nattväktarstaten bygga upp och underhålla ett lager av medicin och skyddsmaterial. Det är en av nattväktarstatens legitima funktioner. För att se varför, låt mig först backa bandet.

Som en anhängare av Ayn Rands filosofi, objektivismen, förespråkar jag ett samhälle som bygger på principen om individens rättigheter: laissez-faire kapitalism. Därför förespråkar jag också nattväktarstaten vars uppgift är att skydda individens rättigheter dvs individens frihet.

Det finns ingen rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. Därför har nattväktarstaten också har en roll här. Nämligen att hantera smittor på ett sätt som skyddar individens rättigheter och därmed säkrar hennes frihet.

Av samma anledning som nattväktarstatens ska se till att polis, domstol och försvar har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter ska den också se till att någon motsvarighet till folkhälsomyndigheten har resurserna som behövs för att skydda våra rättigheter.

Folkhälsomyndigheten bör bland annat ha till uppgift bygga upp och underhålla ett lager av läkemedel och medicinsk utrustning eller snabbt beställa allt som behövs. Dels för att se till att nattväktarstaten inte lamslås av hälsoskäl och dels för kunna hantera farliga smittor på ett rättighetsrespekterande sätt.

Att hantera smittor på ett rättighetsrespekterande betyder i det här fallet att man testar och spårar för att isolera de sjuka, inte tvångsnedstänger ekonomin genom att sätta hela befolkningen i karantän. För att kunna göra detta måste nattväktarstaten se till att folkhälsomyndigheten har resurserna för att snabbt och effektivt kunna testa på den skala som behövs.

Men om staten i flera decennier snålar på nattväktarstatens funktioner för att finansiera välfärdsstaten då ligger ju skulden på våra välfärdsétatistiska politiker, inte “marknaden”.

För det andra har antalet IVA-platser ransoneras fram av statligt finansierade och kontrollerade sjukvården. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för sjukvården, inte “marknaden”.

Men Lindberg ger sig inte. Han gör ett desperat försök till: “Hemtjänsten är under lupp. Detta sönderprivatiserade och slimmade moras utan skyddsutrustning där över hälften av våra döda bodde”.

77% av hemtjänsten är finansieras och styrs av staten. Resten drivs av statligt finansierade och reglerade privata utförare. Dessa privata utförare jobbar på statens uppdrag i enlighet med statligt upphandlade kontrakt. Det är välfärdsstaten som är ansvarig för hemtjänsten, inte “marknaden”.

Så om hemtjänsten nu gör ett dåligt jobb, då är det för att de ytterst ansvariga politikerna inte vet vad de sysslar med. Ändå klandrar Lindberg en icke-existerande privatisering för välfärdsstatens misslyckanden och samtidigt fantiserar om att samma inkompetenta politiker och byråkrater ska få ännu mer makt över våra liv.

Det finns inget perspektiv i Lindbergs gnäll. Och denna brist på perspektiv avslöjar bristen på objektivitet dvs fakta och logik.

Säg att jag för argumentets skull skulle låtsas som att Lindbergs exempel visar på några verkliga fel och brister med “marknaden”, vore hans slutsats icke-objektiv.

Ska man resonera för eller emot något genom att lista en massa (påstådda) nackdelar, då bör man också lista upp (verkliga) fördelar. Men om man som Lindberg bara ta upp några (påstådda) nackdelar och samtidigt helt blundar för de högst verkliga fördelarna är inte att tänka objektivt.

I den mån våra blandekonomier dvs stympade marknadsekonomier har varit fria från skadliga statliga tvångsingrepp—skatter, regleringar, statligt uppbackade fackföreningar, “välfärdspolitik”—har det goda livet blivit möjligt för miljarder människor.

Ta bara en sådan sak som extrem fattigdom. 1820 levde 94% av världens befolkning i extrem fattigdom. Denna fattigdom skapades inte av 1800-talets nästan-kapitalism utan var ett arv från den förkapitalistiska tiden. 1990 levde 34,8% i extrem fattigdom. Idag är det färre än 10%.

Men våra stympade marknadsekonomier har inte bara gjort det möjligt för flera miljarder människor att överleva utan också att blomstra. Att leva rikare, friskare, längre och trevligare liv än någonsin. Idag har medelklassen—trots alla skadliga skatter och regleringar—en högre levnadsstandard än vad miljardärer hade för 100 år sedan.

Tar man logisk hänsyn till alla relevanta fakta då vet man varför Lindberg desperat måste klandra “marknaden” för den statligt ransonerade bristen på IV-platser eller gnälla om hur “nyliberalismen” sabbade den 100% statligt finansierade och kontrollerade hemtjänsten.

Staten kan inte “rädda” ekonomin med skattepengar

Coronakrisen har orsakat en djup global depression. Eftersom de flesta västerländska regeringar gjorde bort sig totalt (istället för att skydda individens rättigheter), fick politikerna panik och tvingade då fram en nedstängning av ekonomin. Som ett resultat är nu många ekonomier i fritt fall. I och med krisen orsakades av ett virus är det ingens fel att politikerna tvingades stänga ned ekonomin. Därför menar många att staten måste gå in med skattepengar för att “rädda” ekonomin. Eller som en “liberal” uttryckte det: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden”. Ett minst sagt intressant sätt att se på saken.

Staten har inga pengar. Så staten kan inte “rädda” utan att “omfördela”. Alltså berika några genom att utarma andra. I bästa fall får vi dock tillbaka lite av våra egna pengar. Men i den mån detta sker har inte staten “räddat” oss. Bara minimerat skadan av den statliga nedstängningen av ekonomin. Att först slå sönder ekonomin och sedan lova lite plåster på såren är inte att “rädda” ekonomin.

På kort sikt kommer vi kanske att se företagen och jobben som räddades av statens “räddningspaket”. Men vi kan inte se företagen och jobben som förstördes av statens skatter, inflation och upplåning. För att inte tala om de nya företagen, jobben och innovationerna som aldrig får se dagens ljus. Så många kommer helt felaktigt att tro att staten kunde “rädda” ekonomin.

Men sanningen är att staten inte kan “rädda” ekonomin. Staten har som sagt inga pengar. Så vad staten än gör för att “rädda” ekonomin kommer det att bli du och alla andra som jobbar för sin försörjning som kommer att betala.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med inflation (“sedelpressen”) förstör staten penningvärdet—värdet på våra inkomster och besparingar. För att vara exakt så ser staten till att de som får dem nya papperspengarna berikas på bekostnad av alla som får dem senare.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med statlig upplåning tvingar staten på oss skulder som vi måste slita och snåla bort imorgon när skulderna ska betalas tillbaka. För att betala av skulderna har staten följande alternativ: höj skatterna, skär ned i bidragen, inflation—eller lite av varje. Vilken metod staten än väljer blir resultatet en lägre levnadsstandard imorgon.

Den statliga upplåningen för konsumtion (sociala förmåner och subventionerade välfärdstjänster) tränger dessutom undan, och äter upp, privata besparingar som annars hade investerats i nya och bättre maskiner och verktyg som gör oss mer produktiva, skapar välstånd och jobb. I den mån vi är mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit kommer bördan av statsskulden att öka. För ju lägre våra inkomster blir imorgon på grund av den statliga upplåningen desto svårare blir det att betala tillbaka statsskulden.

Så i slutändan är det som så att staten inte kan “rädda” ekonomin. Såvida man med “rädda” ekonomin menar “låt oss berika en del på andras bekostnad idag så att vi alla dela på fattigdomen imorgon”. Men då har man också en extremt låg ribba.

Men stannar vi här då underskattar vi förödelsen av de statliga “räddningspaketen”. För att se varför, låt oss konkretisera.

Om du är en bonde då måste du alltid spara utsäde. Du vet att om du äter upp din utsäde då blir det ingen mat imorgon. Och du vet att du också måste spara utsäde för att investera i underhållet av dina nuvarande maskiner och verktyg eller också investera i nya och bättre maskiner som kan öka din produktivitet. Så om du äter upp dina besparingar, ditt utsäde, då dömer du dig själv till en knaprare framtid.

Vad som är sant för den enskilde bonden är precis lika sant för alla andra producenter i resten av ekonomin. Inget förändras bara för att vi nu pratar om miljontals producenter.

Vad vi än producerar måste vi spara och investera i underhållet eller utökandet och förbättrandet av maskiner, verktyg, infrastruktur, och så vidare. Ju mer vi konsumerar idag, desto mindre kan vi spara och investera imorgon. Och ju mindre vi sparar och investerar idag, desto mindre kommer vi att kunna producera imorgon. Vilket oundvikligen betyder en fattigare framtid.

Tänk nu på att när staten “stimulerar” med inflation och upplåning, då handlar det om att hålla igång konsumtionen i en ekonomi som har tvingats stänga ned. Vilket betyder att vi ska fortsätta att konsumera utan att producera. Hur gör man detta? Du som en enskild individ kan—som bonden i exemplet ovan—bara göra detta genom att direkt eller indirekt leva på dina eller andras besparingar. Det vill säga, ekonomins utsäde.

Och precis som bönderna skulle svälta ihjäl om de åt upp sin utsäde, kommer vi också att tvingas genomlida igenom en svältkur om vi äter upp ekonomins utsäde i ett försök att “rädda” ekonomin.

Så om vi nu översätter påståendet: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden” då ser vi att det betyder: “De som tycker att vi inte ska äta upp utsädet idag kan väl fundera på var maten ska komma ifrån i framtiden”.

Hur tar vi oss vidare efter coronakrisen? #covid19

Amesh Adalja, en läkare och erkänd expert på infektionssjukdomar, ger sin syn på saken i en medium-artikel som jag rekommenderar i sin helhet.

Jag vill dock citera ett par stycken då de tar upp ett bortglömt perspektiv. Och det är att den generella tvångsisoleringen är extremt destruktiv för individens livskvalité.

Livskvalité, och speciellt då individens livskvalité, är—på grund av altruismens och kollektivismens oerhört destruktiva inverkan på vår kultur—en underskattad och ofta förbisedd faktor i nästan alla diskussioner. Därför är det värdefullt att Adalja påminner om denna aspekt i debatten om hur vi ska gå vidare efter coronakrisen:

Plans of prolonged, enforced confinement aimed at preserving life at any cost are premised on a misunderstanding of human life and what makes it worth living. When discussing treatment options with a patient, I often invoke the concept of “quality of life”. Patients regularly choose to take on some risk to their longevity in order to preserve or enhance their quality of life. Individual preferences and shared decision-making with physicians guide medical decision making and also should apply to each individual’s decision regarding the degree of social distancing that is appropriate for them.

A degraded quality of life, particularly over time, itself generates its own risks of death. If the lockdown is prolonged, we can expect increases in deaths from cancer, cardiovascular disease, stroke, mental illness, and substance abuse. How many cancers will metastasize while colonoscopies or biopsies deemed “elective” will be postponed?

Quality of life consists largely in the ability to engage in the activities that make up our lives, and central to these activities is work. Most of us need to work to support ourselves, and many people, including myself, derive meaning from their work. Moreover, humans, as a species, survive by productive work. Jobs cannot be easily parsed into “life-sustaining” and “non-life-sustaining” enterprises. All work consists in the creating of something we need to sustain human life physically and psychologically. Some of these needs are more acute than others, but all contribute to our ability and will to live. Stopping people from working is like depriving a limb of blood flow. Though action is sometimes necessary in an emergency, irreparable and irreversible harm will occur if it is prolonged. A prolonged freeze of the economy — even in the face of a deadly pandemic — will cause a long-term damage far greater than any purported benefit.

Amen!

Adalja gör så många rationella poänger i sin artikel. Så klicka här och läs.

Hur den stora staten orsakade coronakrisen

Coronakrisen är här och många kommer att påstå att detta bevisar faran med för mycket frihet. Fram för allt för mycket handels- och rörelsefrihet. Enligt en del så påminner detta oss om kapitalismens “baksidor”. Fakta är att coronakrisen bevisar raka motsatsen. Coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.

För att förstå varför jag säger detta, låt mig först upplysa nya läsare om mitt filosofiska perspektiv.

Jag är en anhängare av Ayn Rands filosofi objektivismen. Objektivismen står för principen om individens rättigheter. Enligt objektivismen är den goda staten liten och begränsad. Den är begränsad till en uppgift, nämligen att skydda individens rättigheter. Objektivismen förespråkar med andra ord nattväktarstaten som ett nödvändigt gott, inte ett nödvändigt ont.

Enligt principen om individens rättigheter finns det ingen rätt att utan vidare röra sig fritt bland andra om det innebär att man utsätter andra människor för en farlig smitta. Av samma anledning som du inte har någon rätt att utsätta andra människor för fara har du inte heller någon rätt att utsätta andra för farliga, smittsamma sjukdomar. För att skydda individens rättigheter bör staten hjälpa till att stoppa spridningen av farliga, smittsamma sjukdomar. (Men betyder detta att staten måste tvinga alla till karantän under förkylningstider? Nej. Lyssna på Onkar Ghates föreläsning “Infectious Disease under the American Form of Government”.)

För att skydda individens rättigheter bör staten, som ett absolut minimum, systematiskt testa, spåra och isolera inresande vid gränsen såväl så många som möjligt inom landet. I den mån staten gör sitt jobb, kan resten fortsätta röra sig fritt. Fortsätta producera, handla och konsumera. Naturligtvis bör människor försöka minimera risken för att smittas genom att frivilligt hålla avstånd, jobba hemifrån, tvätta händerna, använda ansiktsmask och handsprit. Ja, de allra flesta skulle kunna fortsätta att nästan leva som vanligt tills det värsta är över.

De som är sårbara har dock ett eget ansvar och intresse av att hålla sig mer på avstånd och isolera sig själva. Det finns ingen anledning för att friska individer ska tvingas offra sina liv, frihet och ekonomi för “de sköra” genom att hålla sig i hemma mer än vad de själva bedömer rationellt.

För ett föredöme se på Taiwan, Sydkorea och Singapore.

Taiwan är nog det bästa exemplet. Trots en befolkning på 24 miljoner har Taiwan (när detta skrivs) färre än 400 bekräftade och endast 6 dödsfall. Sverige med en befolkning på 10 miljoner har över 15000 bekräftade fall och över 1500 dödsfall. Jag säger inte att Taiwan har gjort allt rätt, men det mesta som de gjort är precis vad den goda nattväktarstaten bör göra för att säkra individens frihet: testa, spåra och isolera. Därmed kan de flesta fortsätta leva sina liv som vanligt. Ekonomin kan hållas öppen.

Men nu blir det som det blir när det är som det är. Och nu är det så nästan alla regeringar handlar i enlighet med den stora statens ideologi. Resultatet är den mänskliga och ekonomiska förödelsen vi ser omkring oss.

Allt började i Kina, där smittan fick en chans att sprida sig inom landet eftersom den kommunistiska diktaturen mörkade. Om kommunisterna i Kina brydde sig om individens liv och rättigheter, då hade de försökt stoppa smittan för länge sedan. Men det gjorde de inte. Så smittan spreds inom Kina och senare till resten av världen.

Vad gjorde resten av världen? Tragiskt nog gjorde de flesta västerländska regeringar det mesta fel.

Länge ignorerade ganska faran. Man beskrev smittan som om det vore en orkan och att allt man kunde göra är att hoppas på att den byter riktning. Man gjorde länge inget för att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera resenärer från Kina, Iran och Italien. När man väl började kontrollera gränserna var det redan för sent. Genom att försumma sin uppgift tappade staten kontrollen över smittan som nu började sprida sig.

I rädsla för att coronaepidemin kan överbelasta den socialistiska sjukvården känner våra nu panikslagna politiker att staten måste ransonera individens frihet för att rädda den statligt ransonerade sjukvården.

Detta gäller också USA som ofta lögnaktigt beskrivs som den fria, oreglerade kapitalismens hemland. I USA är sjukvården sedan länge kontrollerad av staten. Som exempel ger så kallade Certificate of Need (CON)-lagar staten makten att kontrollera utbudet av sjukvård. Därför råder det sedan länge en statligt framkallad brist på sjukvård i USA. I de delstaterna med de värsta CON-regleringarna råder det också störst brist på sjukvård. Detta har inte bara bidragit till att göra sjukvården extremt dyr helt i onödan men gör det nu också svårt att snabbt skala upp utbudet. Därför inför de i många länder tvångsisolering. Friheten ströps och ekonomin har tvingats stänga.

I blandekonomins USA finns det ingen brist på hur den stora statens regleringar direkt har skördat tusentals människoliv. Som exempel har statliga regleringar har stoppat produktionen och senare uppskalningen av tester. Därför har USA inte kunnat testa, spåra och isolera på den skala som behövs. USA Today rapporterar:

From its biggest cities to its smallest towns, America’s chance to contain the coronavirus crisis came and went in the seven weeks since U.S. health officials botched the testing rollout and then misled scientists in state laboratories about this critical early failure. Federal regulators failed to recognize the spiraling disaster and were slow to relax the rules that prevented labs and major hospitals from advancing a backup.

Scientists around the country found themselves shackled as the disease spread.

… Then, public and private lab directors felt rebuffed by the FDA when they first offered to help troubleshoot the problem by developing their own tests. The agency, through its emergency authority, had placed restrictions on labs that can apply in emergencies but not in normal circumstances.

Den stora statens tvångsisolering ledde till en tvångsnedstängning av ekonomin. Därför har ekonomin nu slagits sönder. Vi står inför den värsta krisen sedan Den stora depressionen. Miljontals människor har förlorat sina jobb och har därmed också berövats på en meningsfull vardag. Många har fått se sina företag gå under och lika många har förlorat precis allt. Och detta är bara början. Vi talar om en ofattbar stor förstörelse av ekonomin. Många kommer drivas till konkurs, missbruk och självmord. Ju längre ekonomin står stilla, desto värre kommer det att bli för fler och fler.

Ja, det skulle inte förvåna mig om den stora statens tvångsnedstänging av ekonomin kommer att förstöra fler liv än coronaviruset.

Så för att sammanfatta. Först försummade våra étatistiska politiker deras plikt att skydda individens rättigheter genom att testa, spåra och isolera. Därför förlorade staten kontrollen över smittan och som en direkt följd av detta har tusentals människor dött helt i onödan. Sen reagerade våra étatistiska politiker på sina étatistiska instinkter genom att tvångsisolera befolkningen och tvångsnedstänger ekonomin. Därför kommer miljontals människor nu som en direkt följd av detta att ruineras.

Och det är därför som jag säger att coronakrisen är den stora statens kris, inte kapitalismens.