Etikett: Nationalekonomi

Staten kan inte “rädda” ekonomin med skattepengar

Carl SvanbergLämna en kommentar

Coronakrisen har orsakat en djup global depression. Eftersom de flesta västerländska regeringar gjorde bort sig totalt (istället för att skydda individens rättigheter), fick politikerna panik och tvingade då fram en nedstängning av ekonomin. Som ett resultat är nu många ekonomier i fritt fall. I och med krisen orsakades av ett virus är det ingens fel att politikerna tvingades stänga ned ekonomin. Därför menar många att staten måste gå in med skattepengar för att “rädda” ekonomin. Eller som en “liberal” uttryckte det: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden”. Ett minst sagt intressant sätt att se på saken.

Staten har inga pengar. Så staten kan inte “rädda” utan att “omfördela”. Alltså berika några genom att utarma andra. I bästa fall får vi dock tillbaka lite av våra egna pengar. Men i den mån detta sker har inte staten “räddat” oss. Bara minimerat skadan av den statliga nedstängningen av ekonomin. Att först slå sönder ekonomin och sedan lova lite plåster på såren är inte att “rädda” ekonomin.

På kort sikt kommer vi kanske att se företagen och jobben som räddades av statens “räddningspaket”. Men vi kan inte se företagen och jobben som förstördes av statens skatter, inflation och upplåning. För att inte tala om de nya företagen, jobben och innovationerna som aldrig får se dagens ljus. Så många kommer helt felaktigt att tro att staten kunde “rädda” ekonomin.

Men sanningen är att staten inte kan “rädda” ekonomin. Staten har som sagt inga pengar. Så vad staten än gör för att “rädda” ekonomin kommer det att bli du och alla andra som jobbar för sin försörjning som kommer att betala.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med inflation (“sedelpressen”) förstör staten penningvärdet—värdet på våra inkomster och besparingar. För att vara exakt så ser staten till att de som får dem nya papperspengarna berikas på bekostnad av alla som får dem senare.

Om staten försöker “rädda” ekonomin med statlig upplåning tvingar staten på oss skulder som vi måste slita och snåla bort imorgon när skulderna ska betalas tillbaka. För att betala av skulderna har staten följande alternativ: höj skatterna, skär ned i bidragen, inflation—eller lite av varje. Vilken metod staten än väljer blir resultatet en lägre levnadsstandard imorgon.

Den statliga upplåningen för konsumtion (sociala förmåner och subventionerade välfärdstjänster) tränger dessutom undan, och äter upp, privata besparingar som annars hade investerats i nya och bättre maskiner och verktyg som gör oss mer produktiva, skapar välstånd och jobb. I den mån vi är mindre produktiva än vad vi annars skulle ha varit kommer bördan av statsskulden att öka. För ju lägre våra inkomster blir imorgon på grund av den statliga upplåningen desto svårare blir det att betala tillbaka statsskulden.

Så i slutändan är det som så att staten inte kan “rädda” ekonomin. Såvida man med “rädda” ekonomin menar “låt oss berika en del på andras bekostnad idag så att vi alla dela på fattigdomen imorgon”. Men då har man också en extremt låg ribba.

Men stannar vi här då underskattar vi förödelsen av de statliga “räddningspaketen”. För att se varför, låt oss konkretisera.

Om du är en bonde då måste du alltid spara utsäde. Du vet att om du äter upp din utsäde då blir det ingen mat imorgon. Och du vet att du också måste spara utsäde för att investera i underhållet av dina nuvarande maskiner och verktyg eller också investera i nya och bättre maskiner som kan öka din produktivitet. Så om du äter upp dina besparingar, ditt utsäde, då dömer du dig själv till en knaprare framtid.

Vad som är sant för den enskilde bonden är precis lika sant för alla andra producenter i resten av ekonomin. Inget förändras bara för att vi nu pratar om miljontals producenter.

Vad vi än producerar måste vi spara och investera i underhållet eller utökandet och förbättrandet av maskiner, verktyg, infrastruktur, och så vidare. Ju mer vi konsumerar idag, desto mindre kan vi spara och investera imorgon. Och ju mindre vi sparar och investerar idag, desto mindre kommer vi att kunna producera imorgon. Vilket oundvikligen betyder en fattigare framtid.

Tänk nu på att när staten “stimulerar” med inflation och upplåning, då handlar det om att hålla igång konsumtionen i en ekonomi som har tvingats stänga ned. Vilket betyder att vi ska fortsätta att konsumera utan att producera. Hur gör man detta? Du som en enskild individ kan—som bonden i exemplet ovan—bara göra detta genom att direkt eller indirekt leva på dina eller andras besparingar. Det vill säga, ekonomins utsäde.

Och precis som bönderna skulle svälta ihjäl om de åt upp sin utsäde, kommer vi också att tvingas genomlida igenom en svältkur om vi äter upp ekonomins utsäde i ett försök att “rädda” ekonomin.

Så om vi nu översätter påståendet: “De som tycker att vi inte ska rädda företag med skattepengar kan väl fundera på var skattepengar ska komma ifrån i framtiden” då ser vi att det betyder: “De som tycker att vi inte ska äta upp utsädet idag kan väl fundera på var maten ska komma ifrån i framtiden”.

Nationalekonomins begränsningar

Carl SvanbergLämna en kommentar

1946 skrev Ayn Rand ett brev till Leonard Read, med anledning av grundandet av Foundation for Economic Education (FEE):

The mistake is in the very name of the organization. You call it The Foundation for Economic Education. You state that economic education is to be your sole purpose. You imply that the cause of the world’s troubles lies solely in people’s ignorance of economics and that the way to cure the world is to teach it the proper economic knowledge. This is not true—therefore your program will not work. You cannot hope to effect a cure by starting with a wrong diagnosis.

The root of the whole modern disaster is philosophical and moral. People are not embracing collectivism because they have accepted bad economics. They are accepting bad economics because they have embraced collectivism. You cannot reverse cause and effect. And you cannot destroy the cause by fighting the effect. That is as futile as trying to eliminate the symptoms of a disease without attacking its germs.

Marxist (collectivist) economics have been blasted, refuted and discredited quite thoroughly. Capitalist (or individualist) economics have never been refuted. Yet people go right on accepting Marxism. If you look into the matter closely, you will see that most people know in a vague, uneasy way, that Marxist economics are screwy. Yet this does not stop them from advocating the same Marxist economics. Why?

Hat tip: Ed Thompson.

Implicerar bråkdelsreserver den österrikiska konjunkturcykel-teorin?

Carl SvanbergLämna en kommentar

Ekonomen George Selgin argumenterar i en ny artikelserie (“Fractional Reserve Banking and ‘Austrian’ Business Cycles”) i tre delar att så inte är fallet.

I del ett sammanfattar han argumentet för att bråkdelsreserver logiskt implicerar den österrikiska konjunkturcykeln:

[T]o assess the claim that fractional reserve banking causes business cycles, we must ask two questions. The first question is, ”To what extent have historical money-fueled booms been associated, not with growth in the supply of either commodity money or central-bank supplied bank reserves, but with declining banking system reserve ratios?” The second question is, ”When a banking system does manage to operate on a lower reserve ratio, does its doing so necessarily contribute to an unsustainable boom?” I’ll answer these questions in subsequent posts.

I del två tar Selgin upp den första frågan, och i den tredje och sista delen tar han upp den andra frågan.

Jag råder alla intellektuellt nyfikna nationalekonomi-nördar att ta hans argument på allvar. Om Selgin har rätt (vilket jag tror) då har det dessutom implikationer både för hur man bör investera i dagens blandekonomi och för hur man ska förstå hur en fri ekonomi fungerar.

En fri ekonomi är en blomstrande ekonomi

Carl SvanbergLämna en kommentar

Häromdagen läste jag i New York Times om hur konkurrensen om arbetskraften driver upp lönerna i USA:

The official unemployment rate did rise to 4.9 percent, from 4.7 percent, but that was largely because more Americans rejoined the work force. And average hourly earnings ticked up again, continuing a pattern of rising wages that brought the yearly gain to 2.6 percent.

. . .

The tighter labor market is nudging up wages. David Lukes, chief executive of Equity One, a commercial real estate investment company, is one of several employers who said they had increased salaries and benefits to retain current staff members and attract new ones.

“I’ve had the troubling experience of losing good employees,” said Mr. Lukes, who has offered perks like flexible hours and stock incentives to keep the competition at bay. “Reward programs are much more important than they were three, four and five years ago.”

He said that for the kind of workers he was looking for — administrators, sales representatives, accountants, paralegals, construction managers — the labor pool is not that deep.

. . .

“I travel all over the country and everywhere I go, I sit down with C.E.O.s and ask them what their No. 1 problem is,” Steve Rick, chief economist at CUNA Mutual Group, which provides insurance and financial services for credit unions nationwide, said. “They say, ‘Just finding qualified people, from a teller to a mortgage home officer.’”
http://www.nytimes.com/2016/07/09/business/economy/jobs-report-unemployment-wages.html

Detta är naturligtvis glada nyheter för många amerikaner som nu ser fler möjligheter till bra och välbetalda jobb. Detta är något som de flesta upplever, om än i varierande grad, när det råder en så kallad högkonjunktur. Ju starkare “högkonjunktur”, desto fler tar del av den starka efterfrågan på och intensiva konkurrensen om arbetskraft. Ju starkare efterfrågan och konkurrensen är, desto fler får eller erbjuds höga löneökningar och/eller generösare förmåner. Det är bland annat därför som de allra flesta med rätta associerar högkonjunkturer med “goda tider”. Tänk om “de goda tiderna” kunde vara för evigt? Det kan och gör de också—under kapitalism. Om du tycker detta låter det allra minsta lockande, då kan du säkert också föreställa dig hur mycket rikare och bättre livet är under riktig kapitalism jämfört med dagens blandekonomiska röra.

En blomstrande ekonomi är det naturliga tillståndet för en ekonomi fri från statliga tvångsingrepp. Ju friare ekonomin är, desto bättre. Det beror på att i den mån människor är fria att producera och handla kommer människor också att göra det. Det enda vi behöver för att skapa välstånd och handla med varandra är frihet; det enda som krävs är att staten avskaffar barriärerna för produktion och handel, dvs tvångsingrepp som skatter och tullar, regleringar och inflation.

Det finns ingen gräns för människors behov för mer välstånd. Det finns därför ingen anledning för en fri ekonomi att uppleva någonting annat än tillväxt. Ibland växer ekonomin snabbare, ibland långsammare men växer gör den hela tiden. I en fri ekonomi kommer kontinuerligt nya och växande företag och industrier att ersätta gamla och krympande företag och industrier, vilket hela tiden skapar ett flöde av nya och bättre jobb, en ständig framväxt av nya möjligheter för produktion och handel. I en sådan här fri och dundrande ekonomi kommer alla som vill jobba också att få jobba. Föreställ dig hur fantastiskt det skulle vara om samma välståndsskapande dynamik som utmärker Silicon Valley präglade hela ekonomin.

Alla delar av ekonomin växer naturligtvis inte samtidigt eller i samma takt. Vissa delar av ekonomin krymper eller tynar istället bort. Men en sak är säker: Ju mer som produceras, desto mer kan och kommer också att produceras. Ett växande välstånd, dvs kapitalackumulation, gör det nämligen möjligt att hela tiden producera mer och mer. Kapital leder till en större och större efterfråga på arbetskraft såväl som maskiner och verktyg som gör oss mer och mer produktiva. Kapital gör det möjligt för fler och fler att skaffa sig värdefulla utbildningar som höjer vår förmåga att skapa välstånd. Välstånd göder välstånd—och det finns, som sagt, ingen gräns för hur mycket vi behöver eller vill ha. Det finns ingen nivå på levnadsstandarden som är “tillräcklig”—inte så länge människor är fria att upptäcka nya (såväl som gamla försummade) behov och nya sätt att tillfredsställa dem—inte så länge människor vill göra det mesta av livet.

En “högkonjunktur” är således inte bara det vanliga, naturliga normaltillståndet i en fri ekonomi, det är också ett tillstånd som kan vara för evigt. Anledningen är enkel: Behovet för välstånd är oändligt. Om du tänker efter så finns det ingen gräns för hur mycket rationella och livsbejakande människor behöver. Det finns inte heller någon gräns för hur allt vi redan har kan förbättras. Därför kan vi alltid producera mer, ständigt förnya och förbättra. Den enda “gränsen” för ekonomiska framsteg är människans förnuftsförmåga, upptäckarglädje, uppfinningsrikedom och produktionsfärdigheter. Det finns därför ingen anledning att tro att folk helt plötsligt skulle få för sig att sluta upptäcka utveckla, uppfinna, producera och handla. Det finns ingen gräns för vad eller hur mycket som kan och behöver produceras eller förbättras. Därför finns det ingen gräns för hur mycket jobb som kan eller måste utföras. Det enda som idag stoppar folk från att erbjuda eller ta jobb är statliga ingrepp i form av skatter, minimumlöner, licenskrav, etc.

En “lågkonjunktur” (eller “kris” eller “recession” eller “depression” eller “krasch”) är egentligen ett onaturligt tillstånd i en fri ekonomi. Med undantag från naturkatastrofer eller krig så är statliga tvångsingrepp som skatter, tullar, regleringar och inflation det enda som har regelbundet kraschat ekonomier. Ekonomisk historia påvisar vidare att en situation där gamla företag och industrier försvinner utan att ersättas av nya företag och industrier, gamla jobb försvinner utan att ersättas av nya och bättre jobb och där möjligheterna för produktion och handel är kraftigt begränsade och hela tiden krymper är det naturliga tillståndet i (mestadels) kontrollerade ekonomier. Ju mer kontrollerade, desto värre. Resultatet är en förhållandevis låg levnadsstandard, arbetslöshet och hopplöshet.

Detta för oss till observationen som fick mig att börja tänka på allt detta, nämligen att när ekonomin är stark så råder det en kraftig efterfråga på den begränsade arbetskraften. Detta medför naturligtvis att konkurrensen om arbetskraften ökar. För att locka till sig ny och/eller behålla sin nuvarande arbetskraft måste affärsmän erbjuda högre löner och generösare förmåner. I den utsträckning som staten erkänner och respekterar individens frihet—i den utsträckning vi lever och njuter av en fri och växande ekonomi—råder det en “säljares marknad” för arbetssäljare. Raka motsatsen, dvs en “köpares marknad” för arbetsköpare, råder däremot i samma utsträckning som staten söndrar ekonomin genom att kränka individens frihet med statliga ingrepp (skatter, tullar, regleringar och inflation) som tvingar människor att handla mot deras rationella egenintresse.

Det mest perversa är att varje gång vi får en glimt av det underbara normaltillståndet på en fri marknad, dvs en situation där arbetslösheten är nästan obefintlig, företagare konkurrerar om arbetskraften med högre löner och generösare förmåner, då tycker våra paternalistiska och “planhushållande” politiker att det har minsann “gått för långt”. Vår levnadsstandard ökar “för mycket” och det kan vi inte tolerera. “För mycket välstånd” leder nämligen till en “överhettad” ekonomi med inflation som följd, varför staten måste “kyla ned” ekonomin med skatter, regleringar och godtyckliga räntehöjningar. Det som gör detta så perverst och tragiskt är inte bara det att det berövar oss från de “goda tiderna” (som inte måste sluta), utan också att detta är ovetenskapligt nonsens. Välstånd leder aldrig till inflation, dvs ett försämrat penningvärde. Endast staten har makten att urholka penningvärdet genom att öka penningmängden för mycket i förhållande till efterfrågan på pengar.

“Dåliga tider” med allt det lidande och elände det medför hör inte hemma i en fri ekonomi; ty en fri ekonomi är en blomstrande ekonomi. I en fri ekonomi råder det alltid “goda tider”. Fria ekonomier växer och blomstrar och livet blir i absoluta förhållanden bättre medan ofria ekonomier stagnerar eller krymper och livet blir i relativa (och ibland till och med absoluta) förhållanden sämre. Detta kausala samband går att observera över hela världen och genom hela mänsklighetens historia. Rationella nationalekonomer som Jean-Baptiste Say upptäckte och påvisade dessa relationer för mer än tvåhundra år sedan.

Vi kan en dag leva och njuta i en fri och blomstrande ekonomi, en ekonomi där de “goda tiderna” aldrig tar slut. Men för att komma dit måste vi börja ifrågasätta och förkasta det falska teoretiska ramverk som utgör “den konventionella visdomen” inom nationalekonomin. Och det är precis vad jag kommer att göra i framtida artiklar.