Vad är värst?

Många lägger märke till att objektivister fäller moraliska omdömen. Vilket ju är rätt sällsynt i vår kultur, varför folk ofta reagerar med en viss förundran. Detta tas emot på olika sätt. Eftersom jag faktiskt har studerat filosofin, vet varför objektivister, som mig själv, gör detta är jag inte alls överraskad. Jag ser inte heller några som helst fel med det. Tvärtom. (Och de som förundras över detta beteende bör kanske börja med att studera filosofin, istället för att rutinmässigt projicera sina filosofiska fördomar på oss objektivister.)

Vad jag däremot har slagits lite av är hur många gånger jag har hört objektivister fälla väldigt hårda moraliska domar mot människor, institutioner, företeelser och handlingar. Det är inte bara så att något kanske är ondskefullt, det är ofta det mest ondskefulla. Det är inte bara omoraliskt, det är ofta det mest omoraliska. Det är inte bara det värre än alternativen, det är ofta det värsta alternativet.

Jag undrade länge vad detta berodde på.

Jag tänkte väl att det inte kan finnas hur många saker som helst som är så här farligt och hemskt, eller? Sedan tänkte jag att eftersom det inte kan finnas så här många saker som är så här farligt och hemskt, måste väl sådana här fördömelser leda till att man kanske vattnar ur betydelsen av våra moraliska omdömen – och med dem standarden med vilken vi gör dessa omdömen?

Så jag började grubbla lite över detta. Plötsligt slog det mig att det nog inte är så konstigt som det först verkar. Alla människor förefaller vara små som myror bara man når ett tillräckligt långt avstånd. Vid ett tillräckligt långt avstånd är de så små att det är omöjligt att mäta deras längd ordentligt. Samma sak är det med den moraliska statusen hos en del människor, institutioner, idéer, företeelser och handlingar.

Efter deras godhet eller ondska har passerat en viss gräns är det bokstavligen omöjligt att bestämma deras moraliska status ordentligt eftersom det, så att säga, är ”off the chart”. Det är som att ta handen på något som är extremt varmt eller extremt kallt. Vad är värst? Det sägs ju att det känns som om det ”bränns” i båda fallen. Allt man kan konstatera är att det är där tillsammans med mycket annat, som är oerhört bra eller dåligt.

Nu kanske någon undrar över varför objektivister då är så måna om att peka ut och fördöma det onda här i världen. Varför hör vi inte lika ofta folk säga: ”Detta är bästa någonsin” eller ”Den godaste mannen någonsin” eller ”Detta är det mest moraliska”? Förutom att vi förmodligen hör det oftare från objektivister än från någon annan grupp av människor, är min gissning den att det helt enkelt finns mer av det dåliga i världen just nu och att man då inte vill hålla tyst och låta det hela bara passera.

Sedan är det kanske så att många, även objektivister, har lite svårt att släppa tanken att de onda skulle vara starkare än de goda. I en värld dominerad av altruism, där man ständigt ser de onda komma undan med sina brott, kan det vara svårt att fullt ut hålla denna explicita övertygelse som sin implicita övertygelse. Därför känner många, kan jag tänka mig, ett större psykologiskt behov av att hålla ett vakande moraliskt öga över det onda i världen, istället för att ta varje tillfälle i akt för att prisa de goda och njuta av det bra här i världen.

De allra flesta människor, man träffar på, är tack och lov, varken rakt igenom onda eller goda. De allra flesta är, som man säger, ”blandade påsar”. Så om man lider av känslan att det goda inte har en chans, då kan det vara en bra idé att rationellt bedöma människor i sin omgivning. Ta dina arbets- eller klasskamrater till exempel. Se det bra hos dem och beröm dem för det.

Notera att jag säger ”se” det bra hos dem; du ska inte hitta på någonting. Finns det inget gott hos dem, då finns det inget. Även om de är ”blandade påsar” finns det förstås en del saker som inte går att tolerera; gör inte exempelvis lögnare och bedragare till några änglar bara för att de är snälla mot sina husdjur. Håll ordning på din värdehierarki!

Du själv kommer inte bara att få ut en njutning av att se hur mycket värden och dygder det faktiskt finns hos människor. Du kommer att få det bekräftat att i den mån de faktiskt är någorlunda framgångsrika i sitt liv beror det just på deras goda egenskaper. Du kommer dessutom, på längre sikt, se andra fördelar med att berömma folk när de gör något bra. Allt detta gör det lättare att se det futila hos det onda. Detta gör det lite lättare att slippa cynismen och bitterheten.

Kort sagt. Även om man har all rätt i världen att förvänta sig mer av människor, ska man inte underskatta betydelsen av att, för tillfället, vara glad för det lilla.

Empiriska studier

Till de som tror på teorin om psykologisk egoism har jag ett förslag: pröva er teori mot verkligheten. Hur? Det kanske enklaste sättet är att ni prövar på jobbet som försäljare för en dag. För om ni gör det då kommer ni snabbt att inse att folk inte alls vet vad som ligger i deras rationella egenintresse. Ni kommer snabbt att upptäcka att folk ibland kan vara mycket motvilliga när det kommer till att acceptera erbjudanden som bevisligen är i deras fördel. ;-)

Äktenskap och långsiktighet

De som har läst böcker som Stanton Samenows Inside the Criminal Mind och Theodores Dalrymple Life at the Bottom vet att det gemensamma temat för båda är att människors idéer och värderingar leder vissa till att leva kortsiktiga, oansvariga och självdestruktiva liv. Det är därför deras liv präglas av fattigdom, missbruk, ohälsa, brottslighet. Håll nu detta i huvudet.

Idag läste jag en intressant krönika av Elisabeth Braw i Helsingborgs Dagblad. Det handlade om äktenskapet i USA. Föga förvånande har medelklassen i USA råd med väldigt dyra äktenskap. Men det visar sig också att äktenskap inom medel- och överklassen varar längre. Färre inom amerikansk medel- och överklass skiljer sig. Braw skriver:

Enligt den nya rapporten ‘State of Our Unions’, från Rutgers University, tar bara 16,5 procent av alla högskoleutbildade amerikaner ut skilsmässa inom tio år. Motsvarande siffra bland personer utan studentexamen är 46 procent.

Äktenskapsklyftan täcker ungefär samma demografiska territorium som inkomstklyftan: fattig och ogift å ena sidan, rik och gift å andra.

Vidare: ”Är man inte gift i USA lever man med stor sannolikhet inte heller i något långvarigt samboförhållande. Man har helt enkelt inga ordnade familjeförhållanden. Hälften av alla barn vars föräldrar är ogifta lever inte med sina pappor”.

Enligt opinionsundersökningar ser fler amerikaner än européer äktenskapet som ett tecken på att man tar sin relation på allvar, att man har gjort ett långsiktigt och seriöst åtagande. De ser det som en viktig institution. ”10 procent av amerikanerna svarade ja på frågan om äktenskapet är en föråldrad institution, jämfört med 26 procent i Storbritannien och 36 procent i Frankrike”, skriver Braw.

Nu ville krönikören i HD analysera allt detta utifrån ett klassperspektiv. Rubriken löd trots allt ”Äktenskapet är fortfarande en klassfråga”. På sätt och vis har krönikören rätt. Men Braw börjar vid fel ände. Amerikanernas syn på äktenskapet ger en ledtråd om vad som är problemet: en kortsiktighet framkallad av dåliga värderingar. Ser ni kopplingen som antyds? Äktenskapet är en klassfråga: det är en fråga om de som har bra värderingar och de som inte har bra värderingar.

Anti-Atlas Shrugged

Kommer ni ihåg Charles Murray? Den ena författaren till den väldigt kontroversiella boken The Bell Curve? Idag läste jag en artikel av honom som var allt annat än kontroversiell. Det handlar om, som vanligt när Charles Murray skriver något, om intelligens och IQ. Det handlar om de mest intelligentas utbildning. Och denna artikel är ett exempel på precis allt som är fel med de konservativa: de köper fiendens samtliga premisser, propagerar för dem genom att acceptera och argumentera för deras implikationer – och undrar sedan förtvivlat varför etatismen och idéerna som när den aldrig riktigt försvinner.

Charles Murray skriver:

The problem with the education of the gifted involves not their professional training, but their training as citizens. We live in an age when it is unfashionable to talk about the special responsibility of being gifted, because to do so acknowledges inequality of ability, and this sounds elitist.

Because of this reluctance to acknowledge intellectual differences, no one tells high-IQ children explicitly, forcefully and repeatedly that their intellectual talent is a gift, and that they are not superior human beings but lucky ones. They are never told that their gift brings with it obligations, and that the most important and most difficult of these obligations is to aim not just at academic accomplishment, but at wisdom.

John Rawls resonerade exakt så här på 1970-talet. Han och hans anhängare visste precis vad som följde av detta. Socialdemokraterna visste det. ”Liberalerna” inom folkpartiet vet det. ”Libertarianen” Charles Murray säger inte vad det faktiskt betyder. Vet han inte – eller spelar han dum? Eller, vilket gör det hela värre, tar han slutsatserna för givna?

Vad exakt är det för skyldigheter Murray talar om? Gentemot vem eller vilka – och varför? Han säger inget explicit. Vi kan nog kallt räkna med att han inte menar något så trivialt som att erkänna och respektera andras rättigheter. Och vad är denna ”visdom” som han talar om? Vad består den av?

The encouragement of wisdom requires a special kind of education. It requires recognition of one’s own intellectual limits and fallibilities–in a word, humility. This is perhaps the most conspicuously missing part of education of the gifted. Many high-IQ students go from kindergarten through an advanced degree without ever taking a course that forces them to say to themselves, ”I can’t do this”.

Humility requires that the gifted learn what it feels like to hit an intellectual wall, just as their less talented peers do. That can come only from a curriculum and pedagogy designed especially for them. The gifted need to be educated with each other, not to be coddled but because that is the only setting in which their feet can be held to the fire.

Detta håller jag för att vara värre än vad egalitäristerna inom socialdemokraterna vill åstadkomma.

Socialdemokraterna vill låtsas som att intelligens inte har någon betydelse för produktivitet och därmed inkomstskillnaderna i samhället. De försöker skapa denna illusion genom att med skatter och annat otyg straffa de mest produktiva. De försöker skapa ett mer ”rättvist” samhälle genom att omfördela välståndet.

Detta är, så klart, omoraliskt. Men vad är då inte det Charles Murray vill åstadkomma? Här vill Charles Murray att utbildningen ska syfta till att de intelligenta mer eller mindre mobbar varandra, så att de blir ödmjuka nog att inse att de, i egenskap av att vara mer intelligenta, har plikter att uppfylla.

För att moraliskt oskyldiga människor ska gå med på att göra ”plikter” gentemot andra måste man börja med att förstöra människors självaktning. Människor måste sluta tro att de är ”speciella” eller ”märkvärdiga” – oavsett vilken definition vi använder. Att genom mobbning åstadkomma ödmjukhet är ett sätt att förstöra människors självaktning.

Är detta vad de mest intelligenta människorna verkligen behöver? Det räcker inte med att stora delar av samhället i övrigt redan mobbar dem på olika sätt? Tydligen inte, om vi ska tro Charles Murray. Först när de är ödmjuka kommer de att acceptera sitt ”ansvar” och sin lott här i livet.

”What I am calling for is a revival of the classical definition of a liberal education, serving its classic purpose: to prepare an elite to do its duty”. (Min kursivering.) Vad Charles Murray säger är alltså att utbildningen måste syfta till att få världens ”Atlas” att visst ge sina förslavare sitt medgivande. Inte ens socialdemokraterna hoppas på att världens ”Atlas” kommer att ge dem sitt medgivande.

Arbetslinjen!

Imorgon börjar jag mitt nya jobb. Jag vet inte hur mycket jobbet kommer att ta på mina (mentala) krafter. Det är omöjligt att säga i förväg. Men jag vill redan säga att jag kanhända kommer att blogga lite mindre framöver på grund av detta. Förhoppningsvis blir det inte så. Men om det nu blir så, då får ni nog vänja er vid att jag kanske bara uppdaterar bloggen i slutet av veckan eller under helgerna. Vi får se helt enkelt.

Moderna liberaler

Madeleine Sjöstedt, (fp), skrev igår på SvD Brännpunkt att konstnärer måste börja jobba. ”Kultursektorn har fastnat i bidragsberoende. De stora förlorarna är de fria professionella kulturarbetarna … Jobblinjen ska gälla även konstnärer och kulturarbetare”, skriver Sjöstedt. Låter alldeles förträffligt, inte sant?

Sjöstedt polemiserar mot socialdemokraternas kulturpolitik: ”Socialdemokraternas viktigaste­ kulturpolitiska löfte 2006 var att öka antalet statsunderstödda konstnärer från drygt 150 till drygt 300. Det är en skrattretande låg ambition för att förbättra kultursektorn som arbetsmarknad, särskilt med tanke på att den höga arbetslösheten är runt 18 procent, inom de konstnärliga yrkena”.

Denna polemik är ett ont omen för vad som ska komma. Folkpartiets kritik är alltså att socialdemokraterna inte är tillräckligt ambitiösa när det kommer till att öka antalet statsunderstödda konstnärer. Kultursocialism är den självklara ”liberala” positionen förklarar Sjöstedt: ”Det offentliga stödet till kulturen går, och ska gå till den kultur som inte är kommersiellt gångbar. Som liberal är det självklart att hålla fanan högt för ett högt offentligt kulturstöd”.

Sjöstedt är dock noga med att påpeka att ”bidragssystemet får inte utformas så att mottagarna blir beroende av det och slutar eller förhindras söka andra finansieringskällor. Politiken får aldrig ensam avgöra kulturens framtid”. Ändå går samtliga förslag hon kommer med ut på att öka det statliga stödet till konstnärer:

Den som är duktig på att hitta ny, större publik och samarbeten med andra finansiärer ska premieras. Utöver det ordinarie verksamhetsstödet behövs därför ett bonussystem, som gynnar dem som lyckas öka sina intäkter … Konstnärer ska få skäligt betalt för sitt jobb. Staden ska vara en god arbetsgivare, som ger konstnärer skäliga löner … Stockholms fria kulturliv ska … erbjudas en fria gruppernas marknadsförare, som hjälper till att bygga upp kanaler för samordning, marknadsföring och biljettförsäljning … Om kulturprojekt i Stockholm får stöd av EU ska staden bidra till resten.

Så en ”liberal” position i kulturfrågan är att förespråka mer offentligt stöd till kulturen. Detta betyder oundvikligen mer statlig kontroll över kulturen. Ändå är ”liberalen” Sjöstedt uppenbarligen så oerhört naiv att hon inte förstår hur detta är fullständigt oförenligt med det fria och oberoende kulturliv, som hon säger sig hålla på.

Allt detta betyder i slutändan att den ”liberala” kulturpolitiken går ut på att vara bättre socialdemokrater än socialdemokraterna själva. Folkpartiet är ett retoriskt och ideologiskt sett så falskt och genomruttet parti att de ibland till och med kan få nya moderater som Anders Borg att framstå som principiella. Och det säger inte lite det.

Folkpartiet är lika mycket liberaler som ”modern konst” är konst.

Energikrisen i Afrika

Det finns ett direkt samband mellan välstånd och energi. Afrika är en fattig kontinent. Det finns många skäl till detta men ett skäl är just att man saknar energin som krävs för att skapa, bevara och expandera en modern industri. New York Times redogör i dag i en artikel om hur omfattande bristen på energi faktiskt är:

Power blackouts — ‘load shedding,’ in utility jargon — are hardly novel in sub-Saharan Africa, where many electricity grids remain chewing-gum-and-baling-wire affairs. Even so, this year is different. Perhaps 25 of the 44 sub-Saharan nations face crippling electricity shortages, a power crisis that some experts call unprecedented.

The implications go beyond candlelight suppers and extra blankets on beds. The lack of reliable power has already begun to hamper the region’s development, clipping more than 2 percent off the annual growth rates of the worst-hit African economies, according to the World Bank. Some nations, like Ghana, have tried to deal with their power crises by leasing huge teams of gas generators, producing emergency power at exorbitant rates until power plants can be built.

Excluding South Africa, whose economy and power consumption dwarf other nations’, the region’s remaining 700 million citizens have access to roughly as much electricity as do the 38 million citizens of Poland.

On average, the World Bank says, fewer than one in four sub-Saharan Africans are hooked to national electricity grids.

Det är visserligen inte miljörörelsen som har hindrat Afrika från att producera tillräckligt med energi. Det är många andra faktorer som hindrar utvecklingen. New York Times anger följande förklaringar till energikrisen i Afrika: ”The causes are manifold: strong economic growth in some places, economic collapse in others, war, poor planning, population booms, high oil prices and drought have combined to leave both industry and residents short of power when many need it most”. Förklaringen till nästan alla dessa fenomen är, förresten, etatism. Något som New York Times av en ren händelse inte nämner.

Muslimer mot terrorism?

SvD rapporterar att terrorismen äntligen har blivit mindre populär bland världens muslimer. SvD skriver:

Efter attacken den 11 september 2001 började opinionsmätare intressera sig för hur stort stöd självmordsbombare egentligen hade i den muslimskt dominerade världen. Siffrorna var nedslående. 2002 ansåg 74 procent av muslimerna i Libanon, till exempel, att självmordsattacker eller andra våldsdåd mot civila var legitima ”för att försvara islam från dess fiender”.

När nu Pew Research Center gör om mätningen är utvecklingen glädjande. Stödet för terrordåd mot civila har fallit markant. I Libanon anser nu 34 procent att terror är försvarbart. Det är fortfarande skrämmande många, förstås, men gillandet har ändå rasat med 40 procentenheter. I Jordanien har stödet sjunkit med 20 procentenheter till 23 procent, i Pakistan med 24 enheter till 9 procent, och i Indonesien är det idag 10 procent av muslimerna som försvarar våldet, mot 26 procent år 2002.

SvD:s förklaring till denna förändring är intressant:

Vad har då hänt under dessa fem år? Ett tydligt svar: kriget mot terrorismen. Världshistoriens bredaste militära koalitioner har invaderat Afghanistan och Irak, och därmed flyttat slagfältet.

Självmordsbombare, som tidigare på avstånd kunde betraktas som något som drabbade fienden och dennes marionettregimer, är i dag ett hot främst mot de egna landsmännen, de egna bröderna och systrarna.

På fem år har det blivit tydligt hur barbarisk terrorismen är. Priset har varit högt, men något ljus i mörkret kan skönjas.

SvD argumenterar alltså för att när muslimerna får smaka på sin egen medicin, då blir de inte lika benägna att stöda terrorismen mot andra.

SvD noterar för övrigt att Israel som har försökt få fred med palestinierna – den enda gruppen av muslimer där stödet för terrorism fortsätter att vara högt – genom kompromisser och eftergifter, endast har fått mer terrorism, inte mindre terrorism som svar.

Detta är en, åtminstone vid första ögonkastet, ganska plausibel teori. Men det finns komplikationer som gör att man inte ska dra några förhastade slutsatser kring denna undersökning.

Mellanöstern experten Daniel Pipes säger exempelvis att stödet för sådana som Usama bin Laden kan ha minskat eftersom det verkar möjligt för muslimerna att nå totalitära sina mål utan terrorism.

Islamiska partiers framgångar i olika demokratiska val runtomkring i Mellanöstern visar på detta. Om detta är sant och det är sant att detta bidrar till det minska stödet för terrorism bland muslimer, då betyder det inte att muslimerna har blivit våra vänner och allierade helt plötsligt, det betyder bara att de har blivit mer ”praktiska”.

Robert Spencer, från Jihad Watch, säger så här:

We haven’t seen in Lebanon or anywhere else in the Islamic world any large-scale initiative to refute the jihad ideology, or to counter jihadist claims to represent true and pure Islam. Accordingly the sharp reduction in support for suicide bombing and other jihadist tactics recorded in the poll may represent little more than a growing awareness of the need to try to contain the damage that jihad terror attacks cause to the image of Islam.

Och hans kollega, Hugh Fitzgerald vid Jihad Watch säger så här:

[T]he main point is this: is any declared opposition to a particular kind of terrorism — as suicide bombing — based on fear that this weapon could easily be used, as in Iraq and Pakistan, against Muslim regimes, and so be a threat, given the nature of the weapon, to the security of Muslim streets in Muslim cities, combined with a worry over Islam’s ”image”? Or is it a principled opposition to the random killing of non-combatants? And does it extend to Infidels, and if so, to all Infidels, or only those who live in cities where there are also Muslims who might suffer?

Without knowing the answers to these questions, these polls are, and will remain, guides to nothing and nowhere. Polling is an exceedingly clumsy way to find out the truth about what Muslims think. What they think surely must come from what they are taught to think, in environments in which Islam informs every area of life, in a way that no other faith does or ever has, but that can only be compared, in its overwhelmingness, to living in a totalitarian state, with the ruling ideology that is in the very air one breathes. Nevertheless, this poll will be taken seriously, and misused, in order to prolong naivete, unwariness, willful ignorance, and a willful refusal to study and to think about the unprecedented problem of millions of Muslims allowed to live, without anyone having thought much about it, in the countries of Western Europe and North America, and the consequences of that heedlessness, that nearly criminal negligence, that civilizational frivolity.

Fitzgerald kommer med många bra kommentarer. Läs därför hela hans inlägg för att förstår varför han säger det han säger.

”The Religious Vote”

Gallup har gjort en undersökning om religionens inverkan i politiken. Den avslöjar inget nytt. Snarare bekräftar den allt vi har vetat länge. Nämligen att republikanerna är ett parti övertaget av kristna fundemntalister.

Av de som besöker kyrkan varje vecka är 45% republikaner, endast 26% är demokrater. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka och varje månad, är 38% republikaner och 23% demokrater. Av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan är 26% republikaner och 32% demokrater.

Gallups kommentator, dr Frank Newport, konsterar att det således finns ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara republikan.

Det finns i och för sig också ett starkt samband mellan att besöka kyrkan ofta och att vara en oberoende. Men detta bekräftar ju att i den mån de religiösa kan lockas att rösta på ett av de två etablerade partierna i USA, så är det republikanerna de vänder sig till i första hand.

Gallup undersökte sedan hur sambandet förhöll sig om de tillfrågade fick välja mellan Rudy Giuliani och Hillay Clinton. Av de som besöker kyrkan varje vecka skulle 60% rösta på Giuliani medan endast 34% skulle rösta på Clinton. Av de som besöker kyrkan nästan varje vecka eller varje månad skulle 63% rösta på Giuliani medan bara 29% skulle rösta på Clinton.

Men av de som sällan eller aldrig besöker kyrkan skulle 49% rösta på Clinton och 46% rösta på Giuliani. Clinton vinner alltså här. Att Giuliani ändå får så många röster bland dessa väljare är inte ett dugg oväntat när man tänker efter. Giuliani är trots allt inte är en kristen fundemntalist själv vilket säkerligen gör att många sekulära eller ateistiska amerikaner inte har några större svårigheter med att rösta på honom.

Återigen ser vi enligt, dr Frank Newport, ett tydligt samband mellan vilket allvar du tar din religion och vilket parti du troligen kommer att stöda.

Det enda anmärkningsvärda är varför religiösa republikaner i så stor utsträckning skulle rösta på Giuliani framför Clinton, detta trots att Giuliani har fått en del kritik från religiösa konservativa i USA för att han är i deras ögon är alldeles för liberal i frågor såsom abortfrågan. Det är ganska klart i vilket parti de känner sig mest hemma och vilket parti de är mest lojala mot.

Republikanerna är de religiösas parti.

En del objektivister i USA har förresten lagt märke till att många demokratiska presidentkandidater har försökte vädja till de religiösa väljarna. En del försöker använda detta som ett argument för att det i detta avseende inte gör någon skillnad vilken presidentkandidat som vinner.

Tydligen låter de sig också hänföras – som om de vore mer lättlurade än små barn – av de demokratiska presidentkandidaternas skådespel inför de religiösa väljarna – där de i uppenbara försök att få deras stöd endast ger dem sina läppars bekännelse.

(I fallet mellan Clinton och Giuliani kan det möjligen stämma att det inte gör någon skillnad, beträffande de religiösas inflytande över Vita huset, men bara på kort sikt. På lång sikt lär Giulianis svek mot de religiösa väljarna endast straffa sig i nästa val. Och vi ska inte glömma bort att en anledning till varför så många religiösa väljare i USA ännu inte har tagit ställning i frågan om vilken republikansk kandidat de vill ha som president, beror på att Fred Thompson, som nyligen har blivit litet av en favorit bland de religiösa i USA, inte har gjort klart för dem om han kommer att ställa upp presidentkandidat.)

Dessa objektivister förväxlar orsak och verkan. Det är inte för att demokraterna helt plötsligt har blivit de religiösas parti som de beter sig på detta vis. De beter sig på detta vis eftersom de vill bli de religiösas parti, eftersom de vet att de religiösa väljarna numera är så många i USA att de ensamma kan avgöra ett helt val.

Verkan utan orsak

Bush och de neokonservativa borde lära sig av Turkiets historia. Om inte de senaste årens utveckling i Mellanöstern i sig själv är bevis nog för att idén att demokratisera Irak var ett ganska dödfött projekt utgör definitivt Turkiets historia det.

Turkiet är ett bra exempel som visar på vilken betydelse kulturen har för att friheten ska ha en chans. David Warren har skrivit en väldigt bra redogörelse av hur Turkiet gick från att vara en islamisk stat till att bli en någorlunda modern och sekulariserad stat under Ataturk, till att nu återigen börja glida tillbaka till medeltiden. Orsaken är totalitär islams ökande inflytande. Och då ska vi komma ihåg att landet sekulariserades och förblev ganska sekulariserat under betydligt bättre förhållanden än de i Irak.

Warren:

It is important to grasp why Turkey was the only Muslim nation to develop and maintain something like Western institutions over several generations. The point is that this was not achieved by ”democracy,” but by Ataturk. A limited, guided democracy, grew out of his authoritarian vision. The Turkish military always stood by, prepared to intervene in political life to vindicate a secular constitution, in which it was assigned the responsibility of doing so.

Turkey has been an unconscious model, for Western occupiers trying to guide political developments in Iraq and Afghanistan. She cannot be a conscious model, because the U.S. and allies have never been prepared to do what Ataturk did to create a civil order, nor what the U.S. and allies themselves did when they imposed democracy upon Germany and Japan after the Second World War.

En av Warrens poänger är att i en irrationell kultur måste man styra människor med hårdhandskarna för att komma någonstans. På kort sikt förefaller länder som Turkiet bekräfta detta, men Turkiet visar också att det inte är en långsiktigt hållbar strategi. Varför? Warren själv kan inte låta bli att konstatera att kulturen – ”strongmen” eller inte – är det som bestämmer den slutgiltiga utkomsten:

Without a George Washington, I doubt the United States itself could have become anything like the vast free republic that emerged. On the other hand, without the cultural and social order that the U.S. inherited from colonial times, a Gen. Washington was inconceivable. (Min kursivering.)

Så sant.

Frihet har ingen större chans i länder som Irak på grund av kulturen. Kulturen bestäms ytterst av filosofin. De dominerande filosofiska idéerna i Irak – kollektivism och islam – är fundamentalt oförenliga med frihet. Det är därför Bush har fel när han påstår att alla människor över hela världen söker frihet. Bushs ambitioner i Irak är fel från början till slut. Bush söker en verkan, frihet, utan att bekymra sig dess orsak, en någorlunda rationell kultur. Det är en, vid första anblicken, hopplös uppgift.