Många lägger märke till att objektivister fäller moraliska omdömen. Vilket ju är rätt sällsynt i vår kultur, varför folk ofta reagerar med en viss förundran. Detta tas emot på olika sätt. Eftersom jag faktiskt har studerat filosofin, vet varför objektivister, som mig själv, gör detta är jag inte alls överraskad. Jag ser inte heller några som helst fel med det. Tvärtom. (Och de som förundras över detta beteende bör kanske börja med att studera filosofin, istället för att rutinmässigt projicera sina filosofiska fördomar på oss objektivister.)

Vad jag däremot har slagits lite av är hur många gånger jag har hört objektivister fälla väldigt hårda moraliska domar mot människor, institutioner, företeelser och handlingar. Det är inte bara så att något kanske är ondskefullt, det är ofta det mest ondskefulla. Det är inte bara omoraliskt, det är ofta det mest omoraliska. Det är inte bara det värre än alternativen, det är ofta det värsta alternativet.

Jag undrade länge vad detta berodde på.

Jag tänkte väl att det inte kan finnas hur många saker som helst som är så här farligt och hemskt, eller? Sedan tänkte jag att eftersom det inte kan finnas så här många saker som är så här farligt och hemskt, måste väl sådana här fördömelser leda till att man kanske vattnar ur betydelsen av våra moraliska omdömen – och med dem standarden med vilken vi gör dessa omdömen?

Så jag började grubbla lite över detta. Plötsligt slog det mig att det nog inte är så konstigt som det först verkar. Alla människor förefaller vara små som myror bara man når ett tillräckligt långt avstånd. Vid ett tillräckligt långt avstånd är de så små att det är omöjligt att mäta deras längd ordentligt. Samma sak är det med den moraliska statusen hos en del människor, institutioner, idéer, företeelser och handlingar.

Efter deras godhet eller ondska har passerat en viss gräns är det bokstavligen omöjligt att bestämma deras moraliska status ordentligt eftersom det, så att säga, är ”off the chart”. Det är som att ta handen på något som är extremt varmt eller extremt kallt. Vad är värst? Det sägs ju att det känns som om det ”bränns” i båda fallen. Allt man kan konstatera är att det är där tillsammans med mycket annat, som är oerhört bra eller dåligt.

Nu kanske någon undrar över varför objektivister då är så måna om att peka ut och fördöma det onda här i världen. Varför hör vi inte lika ofta folk säga: ”Detta är bästa någonsin” eller ”Den godaste mannen någonsin” eller ”Detta är det mest moraliska”? Förutom att vi förmodligen hör det oftare från objektivister än från någon annan grupp av människor, är min gissning den att det helt enkelt finns mer av det dåliga i världen just nu och att man då inte vill hålla tyst och låta det hela bara passera.

Sedan är det kanske så att många, även objektivister, har lite svårt att släppa tanken att de onda skulle vara starkare än de goda. I en värld dominerad av altruism, där man ständigt ser de onda komma undan med sina brott, kan det vara svårt att fullt ut hålla denna explicita övertygelse som sin implicita övertygelse. Därför känner många, kan jag tänka mig, ett större psykologiskt behov av att hålla ett vakande moraliskt öga över det onda i världen, istället för att ta varje tillfälle i akt för att prisa de goda och njuta av det bra här i världen.

De allra flesta människor, man träffar på, är tack och lov, varken rakt igenom onda eller goda. De allra flesta är, som man säger, ”blandade påsar”. Så om man lider av känslan att det goda inte har en chans, då kan det vara en bra idé att rationellt bedöma människor i sin omgivning. Ta dina arbets- eller klasskamrater till exempel. Se det bra hos dem och beröm dem för det.

Notera att jag säger ”se” det bra hos dem; du ska inte hitta på någonting. Finns det inget gott hos dem, då finns det inget. Även om de är ”blandade påsar” finns det förstås en del saker som inte går att tolerera; gör inte exempelvis lögnare och bedragare till några änglar bara för att de är snälla mot sina husdjur. Håll ordning på din värdehierarki!

Du själv kommer inte bara att få ut en njutning av att se hur mycket värden och dygder det faktiskt finns hos människor. Du kommer att få det bekräftat att i den mån de faktiskt är någorlunda framgångsrika i sitt liv beror det just på deras goda egenskaper. Du kommer dessutom, på längre sikt, se andra fördelar med att berömma folk när de gör något bra. Allt detta gör det lättare att se det futila hos det onda. Detta gör det lite lättare att slippa cynismen och bitterheten.

Kort sagt. Även om man har all rätt i världen att förvänta sig mer av människor, ska man inte underskatta betydelsen av att, för tillfället, vara glad för det lilla.